Jag erkänner även judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som Sveriges nationella minoriteter. Det ena behöver inte förnekas för att det andra ska erkännas.
Det borde egentligen inte vara särskilt kontroversiellt att skriva detta. Ändå har vi hamnat i ett Sverige där själva orden ”etnisk svensk” ibland behandlas som om de vore politiskt misstänkta. Jag anser att delar av svenska massmedier och den offentliga debatten har bidragit till detta. Frågor om svensk identitet, etnicitet, migration och demografi har under lång tid varit så politiskt laddade att människor ibland reagerar mer på vilka ord som används än på vad som faktiskt sägs.
Det tycker jag är olyckligt. Vi kan utan större dramatik tala om judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som historiska grupper med egna språk, kulturer och identiteter. Sverige erkänner dessa fem grupper som nationella minoriteter och samerna dessutom som urfolk. Det är bra. Deras historia ska kunna berättas och deras språk och kultur ska kunna leva vidare.
Men då måste vi också kunna säga något annat utan att människor omedelbart börjar leta efter dolda motiv: Det finns ett svenskt folk. Etniska svenskar är Sveriges historiska majoritetsbefolkning.
Att säga detta är inte samma sak som att säga att svenskar är bättre än andra människor. Det är inte ett argument för olika människovärde, rasbiologi eller någon etnisk eller biologisk ”renhet”. Det är ett erkännande av historisk, språklig och kulturell kontinuitet.
VAD MENAR JAG MED ETNISK SVENSK?
Med etnisk svensk menar jag den historiskt framvuxna svenska folkgruppen, med kulturell, språklig och släktmässig kontinuitet i Sverige över generationer. Det ska inte förväxlas med svenskt medborgarskap. Medborgarskap är en juridisk status och svenska medborgare kan ha mängder av olika etniska, kulturella och religiösa bakgrunder.
Etnicitet är heller ingen exakt biologisk kategori. Människor har blandade bakgrunder, familjer förändras över generationer och identitet kan bestå av flera delar samtidigt. Jag tänker därför inte sitta och räkna människors mor- och farföräldrar eller mäta svenskhet efter hudfärg. Hudfärg är inte mitt kriterium för svenskhet.
Jag tar uttryckligen avstånd från nazism, rasbiologi, rasrenhet, rashierarkier och föreställningar om att olika folk skulle ha olika människovärde. Att erkänna ett folks existens är inte att hävda dess överlägsenhet.
80 PROCENT ÄR MIN LÅNGSIKTIGA MÅLBILD
Jag anser samtidigt att den svenska folkgruppens historiska kontinuitet har ett värde. Därför är min principiella utgångspunkt att etniska svenskar även i framtiden ska utgöra majoritetsbefolkningen i Sverige och inte genom långvariga demografiska förändringar bli en minoritet i sitt eget land.
Min ungefärliga långsiktiga demografiska målbild är ett Sverige där omkring 80 procent av befolkningen utgörs av etniska svenskar och omkring 20 procent av människor med annan etnisk bakgrund.
Detta är en övergripande demografisk målbild. Det är inte ett förslag om att staten ska börja registrera människor efter ”ras”, införa DNA-tester eller skapa ett system där människor får olika rättigheter beroende på vilka deras föräldrar är. Det innebär inte heller att människor ur de resterande 20 procenten ska betraktas som mindre värda eller som mindre fullvärdiga svenska medborgare.
Alla svenska medborgare ska vara lika inför lagen och ha samma grundläggande medborgerliga rättigheter och skyldigheter oavsett etnisk bakgrund, hudfärg eller religion.
En långsiktig demografisk inriktning ska i stället bedrivas genom demokratiska och generella politiska verktyg: kontrollerade migrationsnivåer, integrationspolitik, familjepolitik och långsiktig demografisk planering. Inte genom att staten graderar människors värde eller delar ut rättigheter efter etnicitet.
MIGRATION SKA VARA KONTROLLERAD OCH SPELREGLERNA TYDLIGA FRÅN BÖRJAN
Detta innebär inte att Enade Sverige vill stoppa all migration. Sverige kommer även i framtiden att ha migration. Arbetskraft, studenter, forskare och andra människor ska kunna komma till Sverige under ordnade former.
Skillnaden är att migrationen ska vara kontrollerad och anpassad efter Sveriges långsiktiga demografiska utveckling och faktiska förmåga att integrera människor. Den som planerar att permanent etablera sig i Sverige ska veta vilka regler som gäller redan från början.
Svenskt medborgarskap ska enligt min uppfattning vara slutpunkten på en lång och dokumenterad etablering i Sverige, inte en administrativ formalitet. Den som vill bygga sitt liv här ska respektera svensk lag, lära sig svenska, efter förmåga försörja sig och acceptera grundläggande svenska samhällsregler.
Det är också därför jag inte ser stora ekonomiska återvandringsbidrag som någon central lösning på Sveriges migrationsproblem. Gör spelreglerna tydliga från början. Rätt människor ska komma under rätt former från början. Då minskar behovet av att staten flera år senare försöker betala människor för att lämna landet.
Tillfälligt skydd från krig eller förföljelse är dessutom inte automatiskt samma sak som permanent immigration. Sverige ska kunna ge människor skydd när det behövs utan att varje tillfällig humanitär situation automatiskt omvandlas till permanent bosättning och svenskt medborgarskap.
ISLAND ÄR ETT INTRESSANT EXEMPEL
Jag tycker att Island är ett intressant exempel när vi diskuterar detta. Enligt Statistics Iceland utgjorde första generationens invandrare 19,6 procent av befolkningen den 1 januari 2026. Om även andra generationens invandrare räknas in var andelen 21,7 procent. Det betyder att ungefär 78 procent – avrundat omkring 80 procent – ligger utanför dessa två invandrarkategorier.
Jag säger inte att denna statistik exakt mäter etnicitet. Det gör den inte. Men den visar att ett modernt nordiskt samhälle fortfarande kan ha en mycket tydlig historiskt etablerad majoritetsbefolkning samtidigt som människor med många andra ursprung lever där.
Jag ser inget negativt i det. Jag ser ett värde i kulturell kontinuitet, ett gemensamt språk, historisk identitet och samhällelig sammanhållning. Det betyder inte att människor som kommer utifrån ska behandlas illa, att människor med annan bakgrund inte kan bli en självklar del av samhället eller att någon människa skulle vara mer värd därför att hennes släkt bott på samma plats längre.
För mig visar Island snarare att en tydlig historisk majoritetsbefolkning och ett modernt samhälle inte behöver stå i motsättning till varandra.
MINORITETER SKA OCKSÅ KUNNA BEVARA SIN IDENTITET
Samma princip måste rimligen gälla åt båda hållen. Jag står upp för Sveriges nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – och deras möjlighet att bevara och utveckla sina språk, kulturer och historiska identiteter.
Jag ser ingen motsättning mellan detta och att erkänna det svenska folkets historiska kontinuitet. Sverige kan erkänna judisk historia utan att förneka svensk historia. Vi kan värna samisk kultur utan att förneka svensk kultur. Vi kan erkänna tornedalingar, romer och sverigefinnar utan att låtsas som att den historiska svenska majoritetsbefolkningen inte existerar.
Vi behöver inte radera någon för att erkänna någon annan.
RELIGIONSFRIHET SKA GÄLLA ALLA
Samma princip gäller religion. Människor ska vara fria att vara kristna, judar, muslimer, buddhister, hinduer, tillhöra andra religioner eller inte tro alls. En muslimsk svensk medborgare ska ha samma grundläggande medborgerliga rättigheter som en kristen svensk medborgare. En jude ska ha samma rättigheter som en ateist. Samma svenska lag ska gälla alla.
Samtidigt tänker jag inte låtsas som att Sveriges historia varit religiöst neutral. Kristendomen har präglat Sverige i mer än tusen år och satt tydliga spår i våra högtider, kulturmiljöer, språk, konst, arkitektur och samhällshistoria. Jag anser därför att Sveriges kristna kulturarv ska erkännas och bevaras.
Att erkänna och bevara det historiska kulturarvet betyder inte att människor med en annan religion får färre rättigheter. Det är samma grundprincip igen: erkännande av historisk identitet är inte samma sak som olika människovärde eller olika rättigheter.
Ingen religion står heller över svensk lag. Religionsfrihet innebär rätten att tro, samlas och utöva sin religion inom svensk lag, men den innebär inte att religiösa regler ersätter svensk lag eller att parallella rättssystem ska accepteras.
JAG TAR AVSTÅND FRÅN ANTISEMITISM
Jag tar mycket tydligt avstånd från antisemitism. En jude i Rättvik, Stockholm eller Malmö ska inte tillskrivas kollektiv skuld för vad Israels regering gör. En svensk jude är en individuell människa som kan stödja Israels regering, motsätta sig den eller inte vara särskilt intresserad av israelisk politik över huvud taget.
Jag vill kunna kritisera Israels regering när jag anser att kritiken är befogad. Men kritik mot staten Israel får inte övergå i kollektiv misstänkliggörande eller hat mot judar. Där går min gräns.
JAG TAR AVSTÅND FRÅN ISLAMOFOBI
Samma princip gäller muslimer. Med islamofobi menar jag här inte saklig kritik av islam som religion, islamism som politisk ideologi eller konkreta religiösa företeelser. Sådant måste få diskuteras och kritiseras.
Men en muslim ska inte automatiskt betraktas som extremist, fundamentalist, terrorist eller samhällsfiende därför att personen är muslim. En människa ska svara för vad hon själv gör.
Jag kan vara kritisk mot islamism, motsätta mig religiösa parallellsamhällen och anse att svensk lag alltid ska stå över religiösa regler, samtidigt som jag försvarar en vanlig muslims rätt att leva sitt liv i Sverige utan att tillskrivas kollektiv skuld för vad andra muslimer gör. Det finns ingen motsättning i detta.
JAG TAR AVSTÅND FRÅN RUSSOFOBI
Precis samma princip gäller ryssar. En rysk människa är inte Vladimir Putin. En rysk kvinna som arbetar på ett äldreboende i Sverige ansvarar inte för beslut som fattas i Kreml. Ett ryskt barn ansvarar inte för ett krig. En svensk med ryska familjerötter ska inte behöva bevisa sin lojalitet varje gång den ryska staten gör någonting som svenska politiker eller medier motsätter sig.
Jag vill kunna kritisera den ryska regeringen och ryska politiska beslut när jag anser att kritiken är befogad. Men kritik mot en stat får inte omvandlas till fientlighet mot ett folk. Det är vad jag menar när jag tar avstånd från russofobi.
INGEN KOLLEKTIV SKULD
Här kommer vi egentligen till kärnan i hela resonemanget. En jude ansvarar inte för Israels regering. En muslim ansvarar inte för en islamistisk extremist. En ryss ansvarar inte för Kreml. En rom ansvarar inte för vad en annan rom gör. En invandrare ansvarar inte för vad en annan invandrare gör. Och en etnisk svensk ansvarar inte för allt som andra svenskar har gjort under århundraden.
Jag motsätter mig kollektiv skuld och kollektiv bestraffning oavsett vem den riktas mot.
Principer är bara principer om de gäller även när det är obekvämt. Om kollektiv skuldbeläggning av judar är fel, då är den fel. Om kollektiv skuldbeläggning av muslimer är fel, då är den fel. Om kollektiv skuldbeläggning av ryssar är fel, då är den fel. Om kollektiv skuldbeläggning av svenskar är fel, då är den fel.
Man kan inte fördöma kollektivisering när den drabbar den egna gruppen och sedan använda exakt samma metod mot någon annan.
DET FINNS MÄNNISKOR OCH BETEENDEN
När allt annat skalas bort är detta egentligen min människosyn: Det finns människor och det finns beteenden.
Jag kan diskutera demografi, etnicitet, religion, migration, kultur, nationell identitet och samhällsutveckling. Jag kan erkänna att grupper existerar och att kultur och historia betyder något. Men när en konkret människa står framför mig ska hon i slutändan bedömas efter sina egna handlingar och sitt eget beteende – inte efter hudfärg, efternamn, religion, föräldrarnas födelseland eller vad någon annan människa ur samma etniska eller religiösa grupp har gjort.
En hederlig människa är en hederlig människa. En människa som hjälper andra ska kunna uppskattas för det. En människa som begår ett brott ska hållas ansvarig för sitt eget brott. En människa som beter sig illa ska kritiseras för sitt eget beteende.
Individens beteende ska särskilja oss – inte kollektiv bestraffning.
DET BORDE INTE VARA KONTROVERSIELLT
Så låt mig återvända till rubriken. Jag erkänner etniska svenskar som Sveriges historiska majoritetsbefolkning. Jag anser att etniska svenskar även i framtiden ska utgöra majoriteten av Sveriges befolkning och min långsiktiga demografiska målbild är ungefär 80 procent etniska svenskar och 20 procent människor med andra etniska bakgrunder.
Jag står samtidigt upp för judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar och deras historiska identiteter. Jag försvarar religionsfriheten. Jag tar avstånd från antisemitism, islamofobi, russofobi, nazism, rasbiologi, rashierarkier och föreställningar om etnisk överlägsenhet. Och jag försvarar principen att alla svenska medborgare ska vara lika inför lagen.
Om detta fortfarande uppfattas som kontroversiellt säger det kanske mer om hur infekterad vår offentliga diskussion om identitet har blivit än om vad jag faktiskt säger.
Min ståndpunkt är egentligen ganska enkel: Erkänn att människor och folk har historia och identitet. Rangordna inte människors värde efter den identiteten. Tilldela inte människor kollektiv skuld. Bedöm individen efter hennes egna handlingar.
Det ena behöver inte stå i motsättning till det andra.
2026-08-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
