Varför ett långvarigt utnötningskrig mot Ryssland saknar en realistisk slutpunkt - Läs igenom alla dessa sidor innan valet och bilda dig sedan din egen uppfattning →

Återkommande berättelser om en nära förestående rysk kollaps riskerar att skymma behovet av realistisk analys, strategiskt tänkande, deeskalering och diplomati.

Artikeln gör inte anspråk på att presentera den enda möjliga tolkningen av konflikten, utan redovisar den analys jag själv har kommit fram till efter att ha studerat olika källor och perspektiv.

Jag bedömer att Ryssland är extremt svårt att besegra militärt i ett långvarigt utnötningskrig – i praktiken närmast omöjligt. Detta är inte ett uttryck för beundran av krig. Det är inte heller ett påstående om att Ryssland är ofelbart, osårbart eller kan vinna varje militär operation. Även Ryssland har historiskt lidit nederlag, gjort allvarliga felbedömningar och betalat ett mycket högt pris för sina krig.

Men den som vill förstå Rysslands strategiska uthållighet måste se till landets samlade förutsättningar – inte enbart till enskilda slag, tillfälliga förluster eller återkommande rubriker om ekonomiska svårigheter.

Min utgångspunkt

Jag har genom åren lagt många timmar på egen research och analys av geopolitik, säkerhetspolitik, internationella relationer och medierapportering. Det betyder inte att jag påstår mig ha alla svar. Tvärtom uppmanar jag alla som läser denna artikel att själva söka information, läsa källor från olika länder, jämföra olika perspektiv och bilda sig en egen uppfattning.

Ifrågasätt gärna även mig. Saklig kritik, bättre källor och nya perspektiv är inte ett hot mot analysen – de är en förutsättning för att vi ska kunna komma närmare sanningen.

Efter många års jämförelser mellan västerländska, ryska och andra internationella källor har jag kommit fram till att den ryska officiella beskrivningen av konfliktens bakgrund, i stora drag, ligger närmare sanningen än den dominerande västerländska berättelsen.

Det innebär inte att jag anser att varje enskilt ryskt påstående är korrekt eller att Rysslands agerande står över kritik. Men jag anser att viktiga delar av konfliktens bakgrund under lång tid har utelämnats eller tonats ned i västerländsk rapportering och i den svenska offentliga debatten.

Den historiska bakgrunden – sådan jag har kommit att förstå den

Enligt min bedömning började konflikten inte 2022. Den började inte heller 2014. För att förstå dagens krig måste man, enligt min uppfattning, gå tillbaka till tiden efter Sovjetunionens upplösning.

I den ryska officiella beskrivningen – som jag i huvudsak delar – beskrivs utvecklingen som en lång säkerhetspolitisk konflikt där Ryssland under flera decennier uppfattade att Nato successivt flyttade sina militära och politiska positioner allt närmare den ryska gränsen.

I denna beskrivning ses Natos östutvidgning under 1990- och 2000-talet som början på den utveckling som senare ledde fram till dagens konflikt. Bombningen av Jugoslavien 1999 beskrivs som ett avgörande vägskäl där väst visade att man var beredd att använda militärt våld utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Den orangea revolutionen i Ukraina 2004 beskrivs som ytterligare ett exempel på västligt inflytande över Ukrainas politiska utveckling.

Vid Nato-toppmötet i Bukarest 2008 deklarerades att Ukraina och Georgien i framtiden skulle bli medlemmar i Nato. Ur ett västerländskt perspektiv handlade detta om varje stats rätt att själv välja sina säkerhetspolitiska samarbeten. Ur ryskt perspektiv uppfattades detta som att Nato på sikt kunde etablera sig direkt intill Rysslands gränser.

Jag anser att den ryska säkerhetsoron under lång tid underskattades eller avfärdades i väst.

När protesterna på Majdan utvecklades till ett maktskifte 2014 förlorade den folkvalde presidenten Viktor Janukovytj makten. Jag delar den uppfattning som menar att väst inte endast var en passiv observatör utan spelade en aktiv politisk roll i denna utveckling.

Det läckta telefonsamtalet mellan USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland och USA:s ambassadör Geoffrey Pyatt visar enligt min mening att amerikanska företrädare inte bara följde utvecklingen utan också diskuterade vilka politiska ledare de ville se i Ukrainas framtida regering.

Därefter följde kriget i Donbass, de misslyckade Minskavtalen och en allt djupare konfrontation mellan Ryssland och väst.

Det är mot denna bakgrund jag menar att den fullskaliga invasionen 2022 inte kan förstås som en isolerad händelse. Den måste förstås som kulmen på en geopolitisk konflikt som byggts upp under flera årtionden.

Det innebär inte att allt ansvar vilar på en enda aktör. Men enligt min bedömning har västvärlden ett betydligt större ansvar för konfliktens uppkomst än vad som normalt beskrivs i svensk offentlig debatt.

Om vi vill förstå hur kriget kunde uppstå måste vi också våga diskutera det som hände före 2022. Att endast beskriva de senaste åren ger, enligt min mening, inte hela bilden.

Ett proxykrig mellan Väst och Ryssland

Det är utifrån denna längre historiska utveckling som jag beskriver kriget i Ukraina som ett proxykrig mellan västvärlden och Ryssland. Jag menar inte att Ukraina saknar egna politiska intressen eller att det ukrainska folket inte har en egen vilja. Jag menar att Ukraina under lång tid har gjorts till en geopolitisk frontstat i västvärldens konflikt med Ryssland.

Västländer finansierar Ukraina, levererar vapen och ammunition, utbildar ukrainska soldater och förser landet med underrättelser och tekniskt stöd. Samtidigt är det främst ukrainska och ryska soldater, deras familjer och civilbefolkningen som betalar det högsta priset. Andra länder levererar vapnen, formulerar politiska målsättningar och driver på en konflikt vars konsekvenser kan bli katastrofala för hela Europa.

Detta är enligt min mening inte en utveckling som uppstod av en slump. Västvärldens långsiktiga försök att föra Ukraina närmare EU och Nato måste ses som en del av en större geopolitisk strategi för att begränsa Rysslands inflytande i Europa och i det tidigare sovjetiska området.

Ryssland har i sin tur betraktat denna utveckling som ett direkt hot mot sina strategiska och säkerhetspolitiska intressen. Man behöver inte stödja varje ryskt beslut för att förstå att en stormakt reagerar när en militärallians som den betraktar som fientlig steg för steg närmar sig dess gränser.

Att försöka förstå detta är inte detsamma som att försvara krig. Det är att försöka förstå hur krig uppstår. Just därför anser jag att varje seriös säkerhetspolitisk analys ytterst bör syfta till konfliktförebyggande, deeskalering och diplomati – inte till att förlänga krig eller fördjupa motsättningarna.

Om västvärlden vägrar att diskutera sin egen roll i utvecklingen blir det också omöjligt att skapa förutsättningar för en hållbar fred.

Propaganda finns i alla länder

Jag är fullt medveten om att propaganda förekommer i alla länder. Den förekommer i Ryssland, Ukraina, USA, Storbritannien, Sverige och i praktiskt taget alla andra stater.

Ingen människa bör okritiskt utgå från att ett lands medier alltid talar sanning medan alla andra länders medier ljuger.

Propaganda behöver inte heller bestå av fullständigt påhittade uppgifter. Den kan skapas genom vilka händelser som väljs ut, vilka perspektiv som får utrymme, vilka experter som intervjuas, vilka bilder som visas och vilka omständigheter som utelämnas. Den kan skapas genom vinkling, upprepning och genom att politiska bedömningar presenteras som om de vore fastställda fakta. Propaganda kan också bestå av att en sann uppgift lyfts ur sitt sammanhang och används för att skapa en missvisande helhetsbild.

Det avgörande är därför inte vilket land en nyhetskanal kommer från. Det avgörande är hur rapporteringen står sig över tid.

Vilka förutsägelser visade sig vara korrekta? Vilka påståenden fick senare korrigeras eller glömdes bort när de inte slog in? Vilka medier skiljer tydligt mellan bekräftade fakta, anonyma uppgifter, politiska uttalanden och egna bedömningar? Vilka medier är beredda att beskriva sådant som motsäger den egna regeringens eller den egna sidans berättelse?

Genom att jämföra rapporteringen från olika länder och följa hur uppgifterna håller över tid går det att bilda sig en uppfattning om vilka källor som oftast ger en rättvisande bild och vilka som främst förstärker ett politiskt önskat narrativ.

Min slutsats är att västerländska medier inte självklart har varit de mest sanningsenliga i sin rapportering om Ryssland och kriget i Ukraina. Alltför ofta har bedömningar, förhoppningar och politiska målsättningar presenterats på ett sätt som fått dem att framstå som etablerade fakta.

Rysslands svagheter har fått stort utrymme, medan landets uthållighet, industriella kapacitet och förmåga att anpassa sig ofta har tonats ned. Ukrainas framgångar har återkommande lyfts fram, medan motgångar, personalproblem och beroendet av västligt stöd inte alltid har behandlats med samma tydlighet.

Jag anser därför att delar av den västerländska rapporteringen har utvecklats från kritisk journalistik till önsketänkande – och ibland till billig opinionsbildning.

Det innebär inte att alla västerländska journalister medvetet sprider propaganda. Det innebär inte heller att ryska medier ska betraktas som neutrala eller okritiska sanningskällor. Det innebär att även västerländska medier måste granskas med samma skepsis som de förväntar sig att vi ska rikta mot medier i andra länder.

Berättelsen om den nära förestående kollapsen

Under flera år har människor i Sverige och andra västländer återkommande fått höra att Ryssland snart ska kollapsa. Det har rapporterats om att den ryska ekonomin står inför sammanbrott, att sanktionerna snart kommer att lamslå landet och att Ryssland är på väg att få slut på pengar, soldater, ammunition, robotar, reservdelar eller andra strategiskt viktiga resurser.

Enskilda uppgifter kan naturligtvis vara korrekta. Ryssland har ekonomiska problem, inflation, kompetensbrist, demografiska utmaningar, tekniska beroenden och ett stort beroende av intäkter från naturresurser. Kriget medför mycket stora mänskliga och ekonomiska kostnader. Detta ska beskrivas öppet och sakligt.

Men när samma berättelse om en nära förestående rysk kollaps återkommer år efter år, samtidigt som Ryssland fortsätter kriget, ökar delar av sin militära produktion, ställer om sin ekonomi och hittar nya handelsvägar, måste människor börja ställa kritiska frågor.

Hur många gånger kan en stat påstås stå några månader från ekonomisk eller militär kollaps innan själva analysen måste omprövas?

Allmänheten får återkommande höra att Ryssland snart inte längre kommer att kunna fortsätta. Därmed skapas också föreställningen att västvärlden bara behöver skicka ytterligare ett vapenpaket, införa ännu ett sanktionspaket och acceptera ännu ett steg i eskaleringen innan den ryska staten slutligen ger vika.

Men om denna grundläggande bedömning är felaktig blir även politiken som bygger på den felaktig – och farlig. Då återstår inte någon trovärdig strategi för militär seger.

I stället skapas en opinionsbildning som gör det svårare för människor, organisationer och politiska företrädare att höja rösten mot den fortsatta krigseskaleringen. Den som kräver diplomati beskrivs som naiv. Den som varnar för eskalering misstänkliggörs. Den som vill diskutera Rysslands säkerhetspolitiska perspektiv anklagas för att försvara varje ryskt agerande.

Ett sådant debattklimat leder inte till bättre beslut. Det leder till politisk likriktning i en situation där självständigt tänkande, öppen granskning och strategisk realism behövs som mest.

Rysslands strategiska uthållighet

Ryssland är inte en mindre stat som är helt beroende av vapen, energi, livsmedel och råvaror från omvärlden. Det är världens geografiskt största land och förfogar över mycket stora tillgångar av olja, naturgas, kol, spannmål, skog, uran och strategiskt betydelsefulla metaller.

Den resursbasen ger Ryssland en uthållighet som få andra stater kan jämföra sig med.

Ryssland har dessutom en omfattande egen försvarsindustri. Landet producerar bland annat ammunition, artillerisystem, stridsfordon, robotar, drönare, luftvärn och militärflyg inom sina egna industriella strukturer.

Produktionen är inte obegränsad. Den ryska krigsekonomin har betydande kostnader, tekniska beroenden, flaskhalsar och långsiktiga risker. Men den egna försvarsindustrin ger ändå Ryssland en strategisk uthållighet som många västländer saknar efter årtionden av nedrustning, utflyttad tillverkning och beroende av långa internationella leveranskedjor.

Ryssland har också samlat omfattande erfarenhet av krig, mobilisering och långvarig militär belastning. Landets inledande planering i Ukraina innehöll uppenbara missbedömningar. Men kriget har samtidigt visat att Ryssland kan förändra sin organisation, sin taktik, sin rekrytering, sin drönaranvändning och sin industriella produktion när ett tänkt snabbt krig övergår i ett utdraget utnötningskrig.

Till detta kommer Rysslands omfattande underrättelse- och säkerhetsorganisationer, däribland FSB, SVR och den militära underrättelsetjänsten GRU. Jag skulle inte kategoriskt kalla dem världens bästa, eftersom underrättelsearbete till stor del är hemligt och därför inte kan rangordnas objektivt. Men de tillhör utan tvekan världens mest resursstarka och erfarna aktörer inom underrättelseinhämtning, kontraspionage, cyberoperationer och påverkansarbete.

Slutsatser och frågor framåt

Europeiska länder tillhandahåller vapen, ammunition och annan krigsmateriel som Ukraina använder mot mål på ryskt territorium. Samtidigt har Ryssland inte inlett något öppet konventionellt militärt angrepp mot territoriet i EU- eller Nato-länder som en del av kriget i Ukraina.

Kriget i Ukraina har blivit en av de mest omdiskuterade konflikterna i modern tid. Samtidigt finns det stora skillnader i hur dess bakgrund, utveckling och möjliga lösningar beskrivs av regeringar, forskare, analytiker och medier.

I denna artikel har jag redovisat den analys som jag själv har kommit fram till efter att under flera år ha tagit del av olika perspektiv och källor. Andra bedömare drar delvis eller helt andra slutsatser. Det är viktigt att vara medveten om den skillnaden.

Oavsett vilken analys man ansluter sig till står det klart att ett långvarigt krig innebär mycket stora kostnader. Människoliv går förlorade, samhällen förstörs, ekonomier belastas och säkerhetsläget i Europa påverkas under lång tid.

Det är också tydligt att bedömningen av den militära utvecklingen påverkar vilka strategier som anses rimliga. Om man bedömer att ett snabbt militärt avgörande är osannolikt blir frågor om konfliktens långsiktiga konsekvenser, riskhantering och möjligheterna till diplomati allt viktigare att diskutera.

Samtidigt finns det betydande osäkerheter. Ingen utomstående analytiker har tillgång till all information om de inblandade staternas militära planering, underrättelser eller politiska överväganden. Prognoser om krigets fortsatta utveckling bör därför behandlas med försiktighet.

Förhandlingar och diplomatiska kontakter har historiskt spelat en roll i många konflikter, även när motsättningarna varit mycket djupa. Hur och när sådana processer kan bli aktuella i Ukraina är en öppen fråga som beror på många faktorer, däribland utvecklingen på slagfältet och de politiska målen hos de inblandade parterna.

För Sveriges del återstår en bred utrikespolitisk diskussion om vilken roll landet bör spela i Europas säkerhetsordning och hur olika vägval påverkar svensk säkerhet på kort och lång sikt.

Jag uppmuntrar därför varje läsare att fortsätta granska historiska dokument, forskning, officiella uttalanden och rapportering från flera olika perspektiv. Jämför källor, kontrollera påståenden och var beredd att ompröva tidigare uppfattningar när ny information framkommer.

Mitt syfte har varit att bidra med ett perspektiv till en fråga där det råder stor oenighet, inte att hävda att alla svar redan finns.

Oavsett vilken slutsats man själv drar är en öppen, saklig och faktabaserad diskussion en viktig förutsättning för att förstå en konflikt av denna omfattning.

För mig och Enade Sverige är slutsatsen därför tydlig. Sveriges långsiktiga säkerhet byggs inte genom en fortsatt militär upptrappning utan genom diplomati, deeskalering, respekt för folkrätten och varje nations suveränitet. En hållbar fred kräver att samtliga parters legitima säkerhetsintressen tas på allvar och att konfliktlösning åter blir ett politiskt mål i stället för ett tecken på svaghet. Ju längre kriget fortsätter, desto större blir risken för ytterligare mänskligt lidande och en farligare säkerhetssituation i Europa. Därför bör diplomati alltid vara det första verktyget – inte det sista.

2026-07-17 // Bo Jonsson för Enade Sverige

INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!

Källor: