När jag summerar vecka 27 ser jag en tydlig röd tråd genom nästan allt jag skrev om: diplomati, suveränitet, krigsrisk, maktkoncentration, medieinramning och frågan om vem som egentligen formar Sveriges framtid.
På ytan handlade veckan om många olika saker: Poltava, Putins tal, svensk krigsberedskap, Kongo, fotbolls-VM, Kanada, Rwanda, Burundi, Somalia, Gripen till Ukraina, MUST-chefens uttalanden, AI i skolan, Jonas Sjöstedt, Belarus nationaldag, fångutväxlingar, Estlands syn på ukrainska långdistansattacker, Kinas nya lag om etnisk enhet, Nord Stream, drönarincidenter mot Rysslands ambassad, Wallenbergsfären och USA:s nationaldag.
Men under ytan återkom samma fråga gång på gång:
Har Sverige fortfarande en strategi för fred?
Inte bara en strategi för avskräckning.
Inte bara en strategi för upprustning.
Inte bara en strategi för sanktioner.
Inte bara en strategi för att följa NATO:s och EU:s linje.
Utan en verklig svensk strategi för hur relationer en dag ska kunna återuppbyggas när dagens konflikter förändras.
Veckan började med min reflektion över att 317 år gått sedan slaget vid Poltava. Det är lätt att se historia som något avlägset, men Poltava påminner oss om något mycket konkret: stormaktspolitik kostar människoliv. Imperier växer, faller och ritar om kartor, men det är vanliga människor som betalar priset.
Därför skrev jag att verklig styrka inte mäts i hur många vapen ett land köper, utan i hur skickligt det lyckas undvika att behöva använda dem. För mig är det en kärnfråga. Patriotism handlar inte om att vilja se sitt land i krig. Patriotism handlar om att vilja se sitt land leva i fred, vara fritt, självständigt och kunna föra en utrikespolitik som bygger på dialog, respekt och nationellt självbestämmande.
Samma fråga återkom när jag tog del av Vladimir Putins tal inför Enade Rysslands partikongress. Poängen var inte att okritiskt acceptera Putins verklighetsbild. Poängen var att Sverige måste kunna lyssna på vad andra stater faktiskt säger om sin egen säkerhetspolitiska situation.
Diplomati bygger inte på att man bara lyssnar på sina vänner. Den bygger också på att förstå sina motståndare. Att förstå är inte detsamma som att hålla med. Men utan förståelse ökar risken för felbedömningar.
Det jag reagerade på var också hur svenska medier ofta reducerar långa tal och komplexa resonemang till några få citat. När ett helt anförande krymps till en rubrik försvinner ofta de delar som faktiskt visar hur en statsledning resonerar: synen på hot, ekonomi, nationell sammanhållning, teknologisk självständighet, demografi och suveränitet. Det gäller inte bara Ryssland. Det gäller alla länder.
Därför blev källkritik och originalkällor en viktig del av veckan. Jag återkom flera gånger till samma princip: läs originaldokument när de finns. Jämför olika perspektiv. Skilj på fakta, analys och åsikt. Lita aldrig på en enda källa.
Veckans kanske viktigaste artikel blev därför min genomgång av regeringens offentliga dokument om relationerna med Ryssland och Belarus. Jag ville se om Sverige fortfarande har en tydlig diplomatisk färdplan för hur relationerna en dag ska kunna utvecklas om förutsättningarna förändras.
Min slutsats var försiktig men tydlig: Sverige bedriver fortfarande diplomati formellt, genom ambassader och utrikesförvaltning. Men i de dokument jag gick igenom framstod sanktioner, avskräckning, NATO-samarbete och stöd till Ukraina som betydligt mer utvecklade än någon långsiktig plan för framtida diplomatisk återuppbyggnad.
Det betyder inte nödvändigtvis att en sådan strategi saknas internt. Men jag kunde inte hitta någon tydlig offentlig vision för hur relationerna med Ryssland och Belarus en dag ska kunna normaliseras.
Det väcker frågor.
Hur ser Sveriges färdplan ut den dag vapnen tystnar?
Vilka diplomatiska relationer vill Sverige ha kvar?
Hur bygger man förtroende efter år av konfrontation?
Finns det någon svensk strategi bortom sanktioner och avskräckning?
För mig är diplomati inte en belöning. Den är ett verktyg. Ambassader finns inte för att stater tycker om varandra. De finns därför att stater ibland inte gör det.
Det var också därför jag publicerade bilden med budskapet att om jag vore folkvald politiker skulle jag ta samtalet direkt med både Ryssland och Belarus. Diplomati är inte sympati. Det är ansvar. Tystnad och låsta dörrar leder aldrig till fred.
Veckan gav också flera konkreta exempel på varför detta spelar roll.
MUST-chefen Thomas Nilssons uttalande om att det inte finns någon väg tillbaka i relationen till Ryssland fick mig att reagera. Inte för att underrättelsetjänster inte ska beskriva hot. Det ska de. Men när säkerhetsläget beskrivs som ett permanent strategiskt motstånd måste politiken samtidigt kunna svara på frågan: finns det någon plan för avspänning när möjligheten uppstår?
Samma dag kommenterade Rysslands ambassadör Sergej Beljajev uttalandet. Där blev kontrasten tydlig. Sverige beskriver Ryssland som ett långvarigt hot. Ryssland avvisar att man hotar Sverige och säger samtidigt att man tar Sveriges hållning i beaktande. Två helt olika verklighetsbilder står mot varandra.
Just därför behövs diplomati.
Inte för att båda sidor har rätt. Utan för att båda sidor existerar.
Gripenfrågan förstärkte samma mönster. Saab har tecknat avtal om 16 Gripen E till Ukraina, med planerade leveranser 2029–2030, samtidigt som Sverige tidigare öppnat för att donera Gripen C/D. Jag ställde den fråga som jag menar borde stå i centrum: gör detta Sverige tryggare?
Min bedömning är att Sverige genom NATO-medlemskapet, DCA-avtalet, vapenleveranserna, miljardstöden och fördjupningen av försvarsindustrin inte har blivit mer neutralt, mer självständigt eller mindre exponerat. Sverige har blivit mer indraget i en större geopolitisk konflikt.
Det betyder inte att Ukrainas situation saknar allvar. Det betyder att Sveriges första ansvar måste vara Sveriges säkerhet, Sveriges folk och Sveriges långsiktiga självständighet.
Här knöt veckan också an till Wallenbergsfären och den nya svenska maktordningen. Jag skrev inte att någon beslutat Sveriges säkerhetspolitik för Wallenbergs skull. Det vore att gå för långt. Men jag menade att det är fullt rimligt att ställa frågan om vem som i praktiken gynnas när staten fattar beslut värda hundratals miljarder kronor.
Saab, Investor och Wallenbergsfären har fått en allt mer central position i ett Sverige där försvarsindustrin växer, NATO-integrationen fördjupas och upprustningen presenteras som nödvändig snarare än som politiska prioriteringar bland andra.
Detta är inte i första hand en fråga om konspirationer. Det är en fråga om maktkoncentration.
När försvarsindustrin blir viktigare ökar dess ekonomiska betydelse. När dess ekonomiska betydelse växer ökar också dess inflytande. Och när inflytandet växer måste den demokratiska granskningen bli hårdare.
Samma systemkritiska linje fanns i texten om Jonas Sjöstedt. Jag reagerade på att han valde att ge sig ut på Östersjön för att konfrontera ett ryskt fartyg, samtidigt som de verkliga maktcentra som påverkar Sveriges utveckling finns här hemma: regeringen, försvarsindustrin, kapitalintressen och de strukturer som formar Sveriges säkerhetspolitiska kurs.
Historiskt var vänstern tydlig i sin kritik av storkapitalet. I dag upplever jag att den kritiken ofta har försvagats. Om man vill utmana makten bör man börja där makten faktiskt fattar besluten.
Veckan innehöll också flera diplomatiska hälsningar. Jag uppmärksammade Kongo, Kanada, Rwanda, Burundi, Somalia, Belarus och USA. För mig är dessa hälsningar inte tomma artighetsfraser. De är en del av Enade Sveriges utrikespolitiska profil.
Sverige ska kunna visa respekt för andra folk, deras historia och deras självständighet utan att automatiskt underordna sig deras regeringar eller politiska system. Man kan gratulera ett folk och samtidigt ha synpunkter på en statsledning. Man kan tala om suveränitet konsekvent, oavsett om det gäller Afrika, Nordamerika, Europa eller Asien.
USA-hälsningen blev särskilt tydlig. Jag gratulerade det amerikanska folket på nationaldagen men påminde också om att USA:s statsledning genom historien fattat beslut som fått mycket svåra konsekvenser för civila i andra delar av världen. Kritik mot en statsledning är inte kritik mot ett folk. Det är en viktig skillnad.
Samma princip gällde Belarus. Inför Belarus nationaldag uppmärksammade jag att 32 personer benådats. Oavsett hur man ser på Belarus politiska system är varje åtgärd som leder till att människor kan återförenas med sina familjer värd att notera. Diplomati handlar inte bara om kritik. Det handlar också om att uppmärksamma steg som kan minska motsättningar.
Humanitet återkom även i texten om möjlig ny fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. Den 26 juni hade enligt officiella uppgifter 160 ryska och 160 ukrainska krigsfångar återvänt till sina respektive länder. Om fler utväxlingar kan genomföras är det positivt.
Bakom varje namn finns en människa. Bakom varje fånge finns en familj.
Diplomati börjar ibland inte med stora fredsavtal, utan med ett enda humanitärt steg.
Veckans säkerhetspolitiska oro syntes också i texten om Estlands utrikesminister Margus Tsahknas uttalande om ukrainska långdistansattacker mot mål inne i Ryssland. När drönare passerar eller kraschar på tredje lands territorium ökar risken för missförstånd och oavsiktlig eskalering. Det är just sådana händelser historien varnar oss för.
Krig sprids inte alltid genom stora deklarationer. Ibland sprids de genom incidenter, felbedömningar och politiska uttalanden som steg för steg flyttar gränsen för vad som uppfattas som normalt.
Veckans artikel om Nord Stream handlade om samma krav på öppenhet. Nästan fyra år efter sprängningen saknas fortfarande en allmänt accepterad förklaring till vem som låg bakom ett av de största sabotageattentaten mot europeisk infrastruktur i modern tid.
Jag skrev att Seymour Hershs uppgifter förtjänar att granskas – inte avfärdas eller okritiskt accepteras. Hersh har en tung journalistisk bakgrund men hans senare uppgifter har också varit omstridda. Just därför ska de prövas mot fakta.
Samma sak gäller statliga utredningar. Förtroende byggs inte genom sekretess, selektiv insyn och politiskt bekväma slutsatser. Förtroende byggs genom transparens, konsekvens och bevisning som tål granskning.
Det handlar ytterst inte om att välja sida mellan stormakter. Det handlar om att välja sida för sanningen.
En annan mycket konkret fråga om internationell rätt handlade om de återkommande drönarincidenterna mot Rysslands ambassad i Stockholm. Enligt uppgifter från ambassaden ska en drönare ha släppt röd färg över ambassadområdet medan en annan förde med sig en attrapp av en sprängladdning.
Jag har skrivit om liknande incidenter tidigare. Det här framstår inte längre som en isolerad provokation, utan som ett återkommande mönster.
Det är oacceptabelt.
Sverige har ett ansvar att skydda utländska diplomatiska beskickningar på sitt territorium. Det gäller Ryssland, USA, Ukraina, Kina, Israel och alla andra stater. Internationell rätt måste tillämpas konsekvent, annars urholkas de principer som både svensk rättsstat och internationell diplomati vilar på.
Veckan innehöll också framtidsfrågor. I texten om AI i skolan argumenterade jag för att Sverige bör lära barn och ungdomar att använda artificiell intelligens på ett ansvarsfullt sätt. Kina har gjort AI till en del av utbildningssystemet, och Sverige bör inte hamna efter.
AI kommer att förändra arbetslivet lika mycket som internet gjorde. Våra barn ska inte bara kunna använda tekniken. De ska förstå den, behärska den och kunna tänka kritiskt kring den.
Men AI får aldrig ersätta människans eget omdöme. Därför måste skolan samtidigt stärka källkritik, logiskt tänkande och självständig analys. AI ska stärka människan, inte övervaka henne, manipulera henne eller ersätta hennes ansvar.
Det är också en suveränitetsfråga. Ett land som inte behärskar framtidens teknik riskerar att bli beroende av andra.
Samma tema – stat, folk och suveränitet – fanns i materialet om Nationell Medborgarbudget och FAQ-texterna om Enade Sveriges demokratisyn. Jag återkom till tanken att folkets inflytande inte ska begränsas till ett val vart fjärde år. Om människor varje år kan påverka hur en del av statens budget prioriteras, stärks både demokratin och ansvarstagandet.
En stark stat och ett starkt folk står inte i motsats till varandra. Den starkaste staten är den som har folkets förtroende.
Det är också därför Enade Sverige inte erbjuder medlemskap. Jag vill inte ha människors pengar, medlemsavgifter eller namn på listor. Jag vill ha deras förtroende och deras röst när det gäller. Det politiska ansvaret bär jag själv.
Veckans text om Kinas nya lag om etnisk enhet visade återigen vikten av att läsa originalperspektiv. SVT lyfte främst kritiken mot lagen, särskilt artikel 63 och dess extraterritoriella del. Kinesiska myndigheter beskriver däremot lagen som ett verktyg för nationell sammanhållning, utveckling och motverkande av separatism, terrorism och religiös extremism.
Det betyder inte att kritiken är oviktig. Men det visar hur samma lag kan beskrivas helt olika beroende på vilket perspektiv som ges utrymme.
Jag jämförde också med Sverige, där vi erkänner fem nationella minoriteter och samerna som urfolk. Enade Sverige anser att ett land behöver ett gemensamt språk, en gemensam nationell identitet och ett sammanhållet samhälle, samtidigt som Sveriges nationella minoriteter ska respekteras.
Nationell identitet ska handla om gemenskap och ansvar, inte om att människor bedöms efter ursprung.
Veckan innehöll även mänskligare inslag. Jag skrev inför Sveriges åttondelsfinal mot Frankrike och hoppades att landslaget skulle spela modigt, disciplinerat och med hjärta. Sverige förlorade med 3–0, men jag tackade Graham Potter och landslaget för VM-resan. Att åka ut mot Frankrike är inget att skämmas för.
Fotboll är inte bara sport. Det är nationell gemenskap i en form som många kan förstå. Ibland är det just sådana ögonblick som påminner oss om att ett land inte bara är institutioner, avtal och budgetposter. Ett land är också människor som samlas kring något större än vardagen.
När jag summerar vecka 27 landar jag därför i fem observationer.
För det första blev diplomatin veckans huvudfråga. Från Poltava till Putins tal, från MUST-chefen till Rysslands ambassadör, från Belarus till Nord Stream och drönarincidenterna mot ambassaden återkom samma slutsats: utan fungerande kommunikationskanaler ökar risken för felbedömningar, misstänksamhet och eskalering.
För det andra blev frågan om svensk säkerhet mer konkret. Gripenaffären, NATO, DCA, stödet till Ukraina och Sveriges fördjupade koppling till västlig militär struktur visar att Sverige inte längre står vid sidan av stormaktskonflikten. Sverige har gjort ett vägval, och det vägvalet måste kunna granskas öppet.
För det tredje blev maktkoncentrationen tydligare. Wallenbergsfären, Saab, försvarsindustrin och de växande försvarsbudgetarna visar hur säkerhetspolitik och ekonomiska intressen flätas samman. Det betyder inte att allt är styrt bakom kulisserna. Men det betyder att demokratisk granskning blir ännu viktigare.
För det fjärde blev mediekritiken återkommande. Putins tal, Kinas lag, Nord Stream och rapporteringen om säkerhetsläget visar hur avgörande urval, inramning och perspektiv är. Propaganda behöver inte alltid ljuga. Ibland räcker det att välja vad publiken ska se och vad den inte ska se.
För det femte blev Enade Sveriges egen linje tydligare. Suverän demokrati, Nationell Medborgarbudget, AI-kunskap, diplomatiska relationer med alla länder, respekt för nationellt självbestämmande och kritik mot maktkoncentration hör ihop. Det handlar om att återföra makt, ansvar och framtidstro till folket.
Vecka 27 blev därför en vecka där frågan om diplomati gick från princip till praktisk nödvändighet.
Det räcker inte att Sverige rustar.
Det räcker inte att Sverige sanktionerar.
Det räcker inte att Sverige fördömer.
Det räcker inte att Sverige följer andra.
Ett självständigt land måste också kunna tänka längre än dagens konflikt.
Vad händer när kriget tar slut?
Vad händer när nya regeringar tillträder?
Vad händer när dagens säkerhetsläge förändras?
Vilka dörrar har Sverige då lämnat öppna?
Vilka relationer går fortfarande att bygga på?
För mig är svaret tydligt.
Sverige behöver ett starkt försvar, men också en stark diplomati.
Sverige behöver säkerhet, men också självständighet.
Sverige behöver beredskap, men också klokskap.
Sverige behöver kunna tala med vänner, motståndare och allt däremellan.
Diplomati är inte sympati.
Diplomati är ansvar.
Och om Sverige menar allvar med fred, säkerhet och nationell suveränitet måste vi våga ställa den fråga som allt fler tycks undvika:
Har Sverige fortfarande en strategi för fred?
2026-07-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!