Broar, självständig analys och verkligt ansvar
Den gångna veckans texter har berört till synes vitt skilda ämnen: Sveriges relationer till Ryssland och Belarus, USA politik mot Kuba, västs ingripande i Libyen, Kinas försvarsmakt, NATO, DCA-avtalet, den planerade svenska underrättelsetjänsten UND och behovet av att kunna ställa korrupta makthavare till svars.
Men ämnena hänger ihop.
Den gemensamma frågan är vem som får beskriva verkligheten, definiera hoten och fatta de avgörande besluten – och vad som händer när beslutsfattarna inte behöver bära personligt ansvar för konsekvenserna.
Vem granskar informationen innan Sverige fattar historiska beslut?
Vem granskar makthavarna när besluten visar sig vara felaktiga?
Vem försvarar civilbefolkningen när ekonomiska sanktioner, militära interventioner och stormaktskonflikter gör vanliga människor till brickor i ett större spel?
Och hur kan Sverige bygga en självständig utrikes- och säkerhetspolitik om vi slutar tala med de länder som vi betraktar som motståndare?
Det är frågor som borde stå i centrum för varje seriös diskussion om svensk säkerhet.
OSINT börjar med att skilja mellan fakta och övertygelse
OSINT – Open Source Intelligence – handlar inte bara om att söka information på internet. Det handlar om att metodiskt samla in, jämföra, värdera och analysera offentligt tillgängliga uppgifter.
En källa är inte trovärdig enbart för att den bekräftar det vi redan tror.
En officiell myndighetsuppgift kan vara betydelsefull utan att vara fullständig. En tidningsartikel kan innehålla korrekta fakta men samtidigt bygga på ett begränsat urval. En film producerad av en stat kan vara propaganda, men den kan ändå ge information om hur staten vill framställa sig själv, vilka symboler den använder och vilka budskap den vill förmedla.
Samma källkritiska krav måste gälla information från västliga, ryska, belarusiska, kinesiska och andra källor.
Att en uppgift kommer från Ryssland eller Kina innebär inte automatiskt att den är falsk. Att en uppgift kommer från en svensk myndighet, NATO, EU eller USA innebär inte automatiskt att den är fullständig och objektiv.
En seriös analys måste kunna hålla flera möjliga förklaringar levande samtidigt. Den måste kunna skilja mellan vad som är bekräftat, vad som är sannolikt, vad som är en politisk bedömning och vad som fortfarande är spekulation.
Det gäller även mina egna texter. Jag skriver som civil hobbyanalytiker och politiskt engagerad medborgare. Jag har inte tillgång till sekretessbelagd information och gör inte anspråk på att sitta inne med hela sanningen. Mina slutsatser bygger på öppna källor, egna erfarenheter och mina politiska övertygelser.
Det viktiga är att argumenten får granskas och att slutsatser kan omprövas när nya fakta framkommer.
Sverige behöver börja bygga broar igen
Veckan inleddes med mitt budskap om att Sverige måste börja diskutera hur vi på sikt kan återupprätta relationerna med våra grannländer.
Geografin förändras inte för att de politiska relationerna försämras.
Ryssland och Belarus kommer även i framtiden att finnas i vårt närområde. Vi kan ogilla deras regeringar, kritisera deras beslut och ha djupa meningsskiljaktigheter med dem. Men förr eller senare kommer handel, diplomatiska kontakter, kulturella förbindelser och regionalt samarbete återigen att behöva diskuteras.
Alternativet är inte att länderna försvinner. Alternativet är ett Östersjöområde präglat av fortsatt misstro, militär upprustning och avbrutna kontaktvägar.
Jag vägrar därför att ställa mig i ett russofobiskt fack där varje försök till dialog misstänkliggörs.
Att vilja tala med ett land är inte detsamma som att stödja landets regering. Att besöka ett land är inte detsamma som att acceptera dess politiska system. Att analysera ett lands perspektiv är inte detsamma som att överta dess världsbild.
Diplomati är inte en belöning som endast ska delas ut till länder som uppför sig på det sätt vi önskar. Diplomati är ett verktyg för att framföra krav, reda ut missförstånd, minska spänningar och förhindra att konflikter förvärras.
Jag har själv besökt Belarus och bland annat sett det industriella kunnande som presenterades på Belexpo i Minsk. De belarusiska traktorerna och jordbruksmaskinerna fick mig att fundera över framtida möjligheter till handel inom jordbruk, livsmedelsberedskap, maskiner och gödningsmedel.
Det betyder inte att sådan handel kan normaliseras omedelbart eller att politiska motsättningar saknar betydelse. Det betyder att Sverige redan nu bör tänka långsiktigt.
Den dag de politiska förutsättningarna förändras behöver Sverige vara redo.
Jag vill se ett framtida Östersjöområde där färjor transporterar turister i stället för att regionen främst förknippas med militära styrkor. Jag vill se företag göra affärer, studenter delta i utbytesprogram, forskare samarbeta och kulturlivet skapa möten mellan människor.
Handel är ingen garanti för fred, men handel skapar kontakter och ömsesidiga intressen. Turism skapar personliga möten. Kultur och utbildning kan minska avståndet mellan befolkningar som annars endast lär känna varandra genom krigsrubriker och statlig kommunikation.
Civilbefolkningen får betala för stormaktspolitiken
Samma grundläggande princip återkom i min kritik mot USA långvariga politik gentemot Kuba.
När ett lands möjligheter att importera bränsle och andra nödvändiga varor begränsas är det inte bara den politiska ledningen som påverkas. Konsekvenserna når människors hem, arbetsplatser, sjukhus, transporter och livsmedelsförsörjning.
När elektriciteten försvinner kan familjer inte laga eller förvara mat. Mediciner som kräver kylförvaring riskerar att förstöras. Sjukhus och andra samhällsviktiga verksamheter utsätts för stora påfrestningar.
Det är svårt att se hur barnfamiljer, äldre och vanliga arbetande människor blir friare av försämrade levnadsvillkor.
Det betyder inte att Kubas politiska system ska undgå kritik eller att landets regering saknar ansvar. Det betyder att även de metoder som används för att försöka påverka en regering måste granskas utifrån sina verkliga konsekvenser.
Om åtgärder som sägs främja demokrati i praktiken ökar det humanitära lidandet måste man våga fråga om metoden verkligen leder närmare det uttalade målet.
Politisk press bör riktas mot beslutsfattare, inte kollektivt mot en civilbefolkning.
Den principen borde gälla oavsett om landet heter Kuba, Ryssland, Belarus, Iran, Ukraina eller något annat.
Vanliga människor är inte sina regeringar.
Libyen måste fortsätta granskas
Jag återkom under veckan också till Libyen och västs militära intervention.
Jag har länge varit kritisk till Sveriges och andra västländers agerande i samband med kriget. Libyen under Muammar Gaddafi var inte en demokratisk rättsstat och det finns ingen anledning att förneka regimens övergrepp eller försköna dess auktoritära sidor.
Men ett lands brister innebär inte att varje utländsk intervention automatiskt är klok, rättfärdig eller framgångsrik.
Det avgörande är också vad som händer efter ingripandet.
Vilka bedömningar låg till grund för insatsen? Vilka alternativa utvecklingar analyserades? Fanns en realistisk plan för tiden efteråt? Hur värderades risken för statsupplösning, väpnade grupper, människosmuggling och långvarigt kaos?
Sverige deltog militärt och genomförde även informations- och psykologiska operationer. Därför har vi ett ansvar att ärligt granska den svenska rollen och resultatet av våra beslut.
Att i efterhand ställa kritiska frågor är inte att stödja Gaddafi. Det är att kräva ansvar för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Om politiker kan bidra till att destabilisera ett land och därefter gå vidare till nästa uppdrag utan en genomgripande granskning blir det nästan omöjligt för staten att lära av sina misstag.
Förstå Kina utan att okritiskt acceptera Kinas bild
När jag delade en kinesisk film om Folkets befrielsearmé var syftet inte att påstå att den kinesiska statens presentation utgjorde en objektiv beskrivning.
Syftet var att uppmuntra människor att studera hur Kina presenterar sig självt.
Inom OSINT kan även en tydligt vinklad källa vara värdefull. Den kan berätta vilka förmågor avsändaren vill framhäva, vilka värderingar den vill förknippas med och vilken bild den vill att utländska och inhemska mottagare ska få.
Men den måste behandlas som just en parts egen framställning.
Kina är en global stormakt med stor betydelse för ekonomi, industri, teknologi och internationell säkerhet. Sverige kan inte utveckla en genomtänkt Kinapolitik genom att enbart betrakta landet genom amerikanska eller europeiska analyser.
Vi behöver även studera kinesiska dokument, tal, medier, forskningspublikationer och officiella presentationer – samtidigt som vi behåller vår källkritik.
Att förstå en aktör är inte detsamma som att hålla med aktören.
Tvärtom blir en stat bättre rustad när den förstår hur andra länder ser på sin egen historia, säkerhet och roll i världen.
Kunskap är inte underkastelse. Kunskap ger bättre förutsättningar att fatta självständiga beslut.
Ska rädsla bli Sveriges normala tillstånd?
Under veckan fylldes svenska medier åter av varningar om möjliga ryska angrepp, sabotage, hybridkrig och behovet av att mentalt förbereda befolkningen för krig.
Verkliga hot ska tas på allvar. Främmande stater bedriver underrättelseverksamhet, cyberoperationer, propaganda och påverkansförsök. Sverige behöver ett starkt nationellt försvar, fungerande beredskap och myndigheter som kan upptäcka och motverka sådana aktiviteter.
Men hot måste kunna diskuteras utan att rädsla blir ett permanent politiskt tillstånd.
När samma typ av budskap upprepas vecka efter vecka finns det anledning att fråga vilken effekt kommunikationen får på befolkningen och den politiska debatten.
Bidrar rapporteringen främst till kunskap och motståndskraft? Eller bidrar den också till att göra fortsatt upprustning och konfrontation till de enda tänkbara politiska alternativen?
Varför får militära åtgärder, vapenleveranser och hotbilder så stort utrymme, medan diplomati, avspänning, medling och förbättrade kontaktvägar betydligt mer sällan behandlas som konkreta säkerhetspolitiska verktyg?
Jag anser att Sverige borde lämna NATO, riva DCA-avtalet och upphöra med vapenexport och vapenleveranser till krigförande stater. Sverige bör i stället bygga ett starkt nationellt försvar och föra en självständig utrikespolitik som gör det möjligt att tala med alla.
Andra människor kommer naturligtvis att göra andra bedömningar. Men beslut av denna betydelse måste få ifrågasättas utan att kritiker automatiskt misstänkliggörs.
Sverige genomförde ingen folkomröstning om NATO-medlemskapet. Ett av de största säkerhetspolitiska vägvalen i modern svensk historia avgjordes av riksdagen.
Genom DCA-avtalet får amerikanska styrkor, enligt avtalets villkor, tillgång till 17 överenskomna svenska försvarsanläggningar.
Det är därför berättigat att fråga om dessa vägval gjort Sverige säkrare eller om de samtidigt ökat risken för att vårt land blir en mer direkt del av en stormaktskonflikt.
Det räcker inte att säga att medlemskapet och avtalet har beslutats i demokratisk ordning. Demokrati innebär också att fattade beslut ska kunna fortsätta granskas, kritiseras och i framtiden förändras.
Empati är också säkerhetspolitik
Bakom varje karta över militära förflyttningar finns människor.
Bakom varje sanktionspaket finns familjer som försöker få vardagen att fungera.
Bakom varje bombat område finns människor som har förlorat anhöriga, hem och framtidsplaner.
Människor i Ukraina har drabbats av ett enormt lidande. Många har dödats, skadats, förlorat familjemedlemmar eller tvingats lämna sina hem.
Samtidigt har också ryska familjer förlorat barn, föräldrar och andra närstående i kriget.
Att erkänna lidandet på den ena sidan förminskar inte lidandet på den andra. Medkänsla är ingen begränsad resurs som måste fördelas efter nationalitet.
Min kritik riktar sig mot politiska beslut, militära strategier och den svenska säkerhetspolitiska utvecklingen – inte mot den ukrainska eller ryska befolkningen.
Empati innebär inte att alla handlingar likställs eller att ansvarsfrågan försvinner. Det innebär att människovärdet inte upphör när en människa råkar vara född på fel sida av en geopolitisk konflikt.
För Enade Sverige är empati politiskt ansvar.
Det gäller i utrikespolitiken, men också här hemma. Politik handlar om barn som behöver trygghet, äldre som behöver omsorg, sjuka som behöver vård och familjer som försöker få ekonomin att gå ihop.
Ett samhälle som kan lägga enorma resurser på militär upprustning men samtidigt låter människor falla genom välfärdens skyddsnät måste våga diskutera sina prioriteringar.
UND behöver tänka självständigt
Den planerade myndigheten Sveriges utrikes underrättelsetjänst, UND, är tänkt att inleda sin verksamhet den 1 januari 2027, förutsatt att riksdagen antar den nödvändiga lagstiftningen.
Enligt den planering som gällde när min artikel publicerades skulle riksdagen fatta beslut den 13 augusti 2026.
Förslaget innebär att verksamhet och förmågor ska föras över från Försvarsmakten till en ny civil underrättelsemyndighet. Tanken är bland annat att bättre kunna möta regeringens behov av analyser som inte enbart handlar om militära styrkeförhållanden.
Ekonomi, energi, teknologi, internationell handel, forskning, cyberfrågor och politiska utvecklingar kan alla ha stor betydelse för Sveriges säkerhet.
Men en ny myndighet innebär inte automatiskt bättre underrättelser.
Reformens verkliga värde kommer att bero på om kompetens kan behållas, om samarbetet med Must, FRA, Säkerhetspolisen och andra aktörer fungerar och om myndigheten utvecklar en analyskultur där medarbetare vågar lämna obekväma bedömningar.
En underrättelsetjänst som endast berättar det regeringen eller dess allierade vill höra kommer inte att göra Sverige säkrare.
UND måste kunna pröva information från nära partner lika kritiskt som information från uttalade motståndare. Internationellt underrättelsesamarbete kan vara nödvändigt och värdefullt, men alla stater utgår ytterst från sina egna intressen.
Sverige behöver därför en självständig analysförmåga.
Myndigheten måste kunna skilja mellan sannolika hot, möjliga risker och politiskt användbara berättelser. Den måste kunna redovisa osäkerheter och alternativa hypoteser.
Den måste också stå under tydlig demokratisk och rättslig kontroll. Ju mer sekretessbelagd och ingripande verksamheten är, desto viktigare blir oberoende tillsyn, tydlig lagstiftning och fungerande ansvarsutkrävande.
Sekretess får inte bli ett universellt svar på berättigade frågor.
Vem granskar dem som granskar oss?
Det leder till veckans sista och kanske mest grundläggande fråga: hur ställs svenska makthavare till svars?
Den vanliga människan måste redovisa sina inkomster, konton och tillgångar för myndigheterna. Den arbetslöse ska uppfylla detaljerade krav. Den sjuke ska återkommande bevisa sin nedsatta arbetsförmåga. Småföretagare kan drabbas hårt av administrativa misstag.
När höga makthavare eller myndighetschefer däremot fattar beslut som kostar miljardbelopp, ignorerar varningar eller gynnar vissa nätverk slutar det alltför ofta med att rutinerna ska ses över.
Någon avgår med ersättning. Någon flyttas till ett annat uppdrag. Någon blir konsult, styrelseledamot eller expert.
Det är inte tillräckligt.
Sverige behöver återinföra en modern riksrätt med verkliga möjligheter att pröva ministrar och andra höga makthavare som misstänks för grovt maktmissbruk, korruption eller allvarlig tjänsteförsummelse.
Vi behöver en oberoende konstitutionsdomstol som kan pröva om lagar och regeringsbeslut strider mot grundlagen och som kan skydda medborgarnas grundläggande rättigheter även när en tillfällig politisk majoritet vill något annat.
Vi behöver också en nationell haverikommission för den politiska och offentliga makten.
Den ska inte döma människor på förhand eller fungera som ett redskap för att fängsla politiska motståndare. Den ska genomföra professionella, rättssäkra och partipolitiskt oberoende utredningar.
Kommissionen bör kunna säkra handlingar, följa ekonomiska flöden, kartlägga intressekonflikter, granska upphandlingar och överlämna konkreta brottsmisstankar till polis och åklagare.
Den bör bestå av oberoende jurister, revisorer, ekonomiska utredare och forensiska experter.
Samma måttstock ska gälla oavsett om makthavaren är socialdemokrat, moderat, rödgrön, borgerlig eller blåbrun.
Ingen ska fängslas för en åsikt eller ett impopulärt politiskt beslut. Men den makthavare som efter en rättssäker utredning och dom befinns skyldig till korruption, mutbrott, bedrägeri, grovt tjänstefel eller annat allvarligt missbruk av sitt ämbete ska avtjäna ett verkligt straff.
Titel, parti, kontaktnät och samhällsposition ska inte ge immunitet.
Ju större makt en människa har anförtrotts, desto större bör ansvaret vara.
Främmande påverkan och den inhemska makten
Svenska folket varnas inför valet för främmande makters försök att påverka opinionen.
Det är ett verkligt problem som ska tas på allvar. Utländska stater kan använda propaganda, manipulerade medier, falska konton, cyberoperationer och dolda kontakter för att påverka andra länders politik.
Men granskningen får inte stanna vid landets gränser.
Ekonomiska särintressen behöver inte hacka servrar eller skapa falska profiler för att påverka svensk politik. De kan anlita lobbyister, finansiera opinionsbildning, beställa rapporter och erbjuda framtida karriärmöjligheter åt politiker och höga tjänstemän.
Därför behöver Sverige ett fullständigt lobbyregister, öppen redovisning av partiers och tankesmedjors finansiering samt hårda karensregler för politiker och myndighetschefer som går vidare till verksamheter som påverkats av deras tidigare beslut.
När en utländsk aktör försöker påverka svensk politik beskrivs det som ett hot mot suveräniteten.
När ett ekonomiskt särintresse försöker påverka samma beslut genom lobbyister, mediemakt och framtida anställningar betraktas det ofta som en naturlig del av samhällsdebatten.
Den skillnaden måste granskas.
Sveriges suveränitet kan inte försvaras enbart mot påverkan utifrån. Den måste också försvaras mot maktkoncentration, korruption och dolda ekonomiska beroenden inom landet.
Veckans slutsats
Veckans olika ämnen leder tillbaka till samma grundläggande principer.
Sverige behöver ett starkt nationellt försvar, men också fungerande diplomatiska kontaktvägar.
Sverige behöver kvalificerad underrättelseverksamhet, men också oberoende kontroll över dem som får tillgång till känsliga uppgifter och omfattande befogenheter.
Sverige behöver internationellt samarbete, men också förmågan att tänka självständigt och fatta beslut utifrån svenska intressen.
Sverige behöver kunna kritisera andra staters politik utan att utveckla fientlighet mot deras befolkningar.
Och Sverige behöver kunna ställa sina egna makthavare till svars innan vi gör anspråk på att lära resten av världen hur demokrati och rättsstatlighet ska fungera.
Diplomati utan vaksamhet riskerar att bli naivitet.
Vaksamhet utan diplomati riskerar att bli permanent konfrontation.
Underrättelser utan självständig analys riskerar att bli ett redskap för redan bestämda politiska slutsatser.
Makt utan ansvarsutkrävande riskerar att utvecklas till korruption.
Därför behöver Sverige bygga broar, granska information, försvara människovärdet och skapa institutioner som gör att även landets mäktigaste personer måste följa lagen.
Suveränitet handlar inte bara om vem som kontrollerar territoriet.
Det handlar också om vem som kontrollerar besluten, informationen och pengarna.
Diplomati är inte svaghet.
Empati är inte naivitet.
Källkritik är inte illojalitet.
Och krav på ansvar är inte extremism.
Det är förutsättningar för ett tryggt, självständigt och demokratiskt Sverige.
2026-08-09 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!