Sverige bör lämna Nato, riva DCA-avtalet, stoppa all vapenexport och återupprätta en självständig utrikespolitik byggd på nationellt försvar, civil beredskap och aktiv diplomati.

Världen befinner sig i ett växande system av sammankopplade krig, ombudskonflikter, ekonomisk krigföring och militär kapprustning. Jag menar att Sverige omgående måste byta säkerhetspolitisk riktning: lämna Nato, säga upp DCA-avtalet, stoppa all svensk vapenexport och återupprätta en självständig utrikespolitik. Sverige ska kunna försvara sitt eget territorium, men vi ska inte bidra till att beväpna andra länders krig. Hjälp utomlands ska vara civil och humanitär – och ges först när vår egen välfärd, sjukvård, skola, omsorg och samhällsberedskap befinner sig på en acceptabel nivå.

Världen befinner sig inte i ett enda formellt världskrig. Däremot ser vi ett växande system av sammankopplade krig, ombudskonflikter, ekonomisk krigföring, kapprustning och militär konfrontation.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina har utvecklats till betydligt mer än en konflikt mellan två länder. USA, Storbritannien, EU-länderna och Nato stödjer Ukraina ekonomiskt, militärt och med underrättelser, samtidigt som Ryssland fördjupar sitt samarbete med bland andra Belarus, Iran, Nordkorea och Kina.

I och omkring Mellanöstern är Israel, Palestina, Iran, USA, Libanon, Jemen, Irak, Syrien och flera gulfstater på olika sätt indragna i konflikter som riskerar att växa samman. Gaza, Libanon, Röda havet, Persiska viken, kärnenergiprogrammet i Iran och den amerikanska militära närvaron i regionen kan inte längre betraktas som helt separata frågor.

I Sudan står den reguljära armén mot den paramilitära RSF, samtidigt som utländska stater anklagas för att stödja olika sidor. I östra Demokratiska republiken Kongo fortsätter våldet mellan Kongos regering, M23 och ett stort antal andra väpnade grupper, med Rwanda och andra regionala aktörer som viktiga delar av säkerhetsekvationen.

I Myanmar står militären mot en bred och splittrad opposition. I Mali, Burkina Faso och Niger pågår konflikter mellan militärregeringar, separatistiska rörelser och jihadistiska grupper. I flera av dessa länder konkurrerar dessutom västliga, ryska, kinesiska och regionala intressen om inflytande, naturresurser och strategiska positioner.

Den gemensamma nämnaren är tydlig: lokala konflikter hålls vid liv av externa vapenleveranser, ekonomiskt stöd, underrättelser, sanktioner, geopolitiska intressen och stormakter som använder andra länders territorier som arenor för sina egna maktkamper.

Alla konflikter har sin egen historia och sina egna skuldfrågor. Men de delar också samma grundläggande problem. Ingen sida litar på den andra. Alla säger sig agera defensivt. Alla beskriver motståndaren som det stora hotet. Alla rustar för att känna sig säkrare. Resultatet blir att alla blir mindre säkra.

Jag menar därför att världens ledare måste lansera en internationell deeskaleringspakt. Inte ännu ett toppmöte för fotografering, färdiga anklagelsetal och diplomatiska förolämpningar. Inte ett möte där ena sidan på förhand bestämmer vad den andra måste acceptera. Utan en konkret, stegvis och kontrollerbar process för att stoppa dödandet och skapa förutsättningar för politiska lösningar.

1. SKYDDA CIVILBEFOLKNINGARNA FÖRST

Samtliga parter måste förbinda sig att upphöra med attacker mot bostadsområden, sjukhus, skolor, energisystem, kärnkraftverk, vattenförsörjning och annan civil infrastruktur.

Humanitära korridorer måste övervakas internationellt och får aldrig användas för militära syften. Humanitär hjälp får inte göras beroende av att civilbefolkningar kollektivt accepterar den ena eller andra sidans politiska krav.

Barn, sjuka, äldre och civila ska inte hållas som gisslan i stormakters eller väpnade gruppers konflikter.

2. INFÖR TIDSGRÄNSADE OCH ÖVERVAKADE VAPENVILOR

En vapenvila behöver inte omedelbart avgöra gränser, skuldfrågor eller territoriers framtida status. Det första syftet ska vara att frysa den militära eskalationen och skapa utrymme för humanitära leveranser, evakuering av civila, fångutväxlingar, återförande av stupade, minröjning, reparation av civil infrastruktur och direkta samtal mellan militära kontaktpersoner.

Varje överträdelse ska dokumenteras av internationella observatörer. Det måste gå att fastställa vad som faktiskt har inträffat innan propagandamaskinerna på båda sidor hunnit fastställa sin egen version.

3. SKAPA SEPARATA FÖRHANDLINGSBORD FÖR VARJE KONFLIKT

Ukraina kan inte lösas med samma modell som Gaza, Sudan, Kongo eller Myanmar. Varje konflikt behöver ett eget förhandlingsbord där de stridande parterna, berörda grannländer och de externa stater som levererar vapen, pengar eller politiskt stöd deltar.

Det är meningslöst att bara kräva fred av dem som befinner sig på slagfältet när andra länder fortsätter att förse dem med resurser för fortsatt krig.

4. EN REALISTISK VÄG MOT FRED I UKRAINA

Ryssland och Ukraina måste förhandla direkt. USA, EU, Turkiet, Kina, Brasilien och Indien kan fungera som medlare, garantstater eller bärare av budskap mellan parterna.

Förhandlingarna bör delas upp i separata spår: omedelbar vapenvila, fångutväxlingar, skydd av kärnkraftverk och energisystem, säker sjöfart i Svarta havet, militär riskreducering, sanktioner och stegvisa lättnader, Ukrainas framtida säkerhetsordning samt de territoriella frågorna.

Det går att samtidigt anse att Rysslands invasion strider mot folkrätten och inse att kriget till slut ändå måste avslutas genom någon form av förhandling.

Att kräva att samtliga slutfrågor ska vara lösta innan vapnen får tystna innebär i praktiken att kriget fortsätter.

5. ISRAEL, PALESTINA OCH DEN REGIONALA KONFLIKTEN

Det krävs ett varaktigt stopp för attacker mot civila, full humanitär tillgång och ett förhandlat system för frigivning av gisslan och fångar.

Israeliska civila måste kunna leva utan raketattacker, terrorism och rädsla för nya massakrer. Palestinska civila måste kunna leva utan ockupation, kollektiv bestraffning, tvångsförflyttning och förstörelse av sina livsmiljöer.

En hållbar lösning måste ge både israeler och palestinier säkerhet, politiska rättigheter och självbestämmande. USA, Egypten, Qatar, Saudiarabien, Jordanien, Turkiet och FN bör bära en sådan process.

Iran måste samtidigt ingå i en bredare regional säkerhetsdialog. Varaktig fred i Mellanöstern kan inte skapas genom att försöka bomba bort, isolera eller låtsas att en av regionens största stater inte existerar.

6. IRAN OCH USA MÅSTE ÅTERVÄNDA TILL FÖRHANDLINGAR

USA och Iran måste återgå till direkta eller indirekta förhandlingar, exempelvis med Oman, Qatar eller Schweiz som förmedlare.

Ett första avtal bör omfatta stopp för angrepp mot kärntekniska anläggningar, stopp för attacker mot amerikanska baser, skydd av civil energi- och transportinfrastruktur, fri och säker sjöfart genom Hormuzsundet, återupptagen internationell kärnenergiinspektion och stegvis sanktionslättnad mot kontrollerbara åtaganden.

Varken USA, Israel eller Iran kan bomba sig fram till långsiktig säkerhet. Varje attack skapar nästa motattack.

7. STOPPA DET EXTERNA UNDERHÅLLET AV KRIGET I SUDAN

Sudans krig kan inte avslutas så länge externa stater förser olika sidor med pengar, vapen och politiskt stöd. De regionala och internationella aktörer som har inflytande måste först enas om att strypa tillförseln av resurser till de stridande.

Därefter krävs humanitär vapenvila, tillbakadragande från civila områden, internationellt övervakade hjälptransporter, en process för att samla landets väpnade styrkor och en verkligt civil politisk övergång.

Ännu en uppgörelse där två militära maktcentra delar landet mellan sig kommer bara att skjuta nästa krig framför sig.

8. KONGO OCH RWANDA BEHÖVER MER ÄN UNDERSKRIFTER

I östra Kongo måste alla utländska styrkor och utländskt stödda förband identifieras och deras tillbakadragande kunna verifieras.

M23 och andra väpnade grupper måste avväpnas inom en kontrollerad process som också ger säkerhet åt de befolkningsgrupper som fruktar repressalier.

Handeln med guld, kobolt, coltan och andra mineraler måste granskas internationellt. Så länge krigets aktörer kan finansiera sig genom illegal eller oreglerad mineralhandel kommer nya fredsavtal fortsätta att brytas.

9. MYANMAR KRÄVER REGIONAL DIPLOMATI

Kina, Indien, Thailand och ASEAN-länderna måste använda sitt faktiska inflytande. Målet bör vara lokala vapenvilor, humanitär tillgång, frigivning av politiska fångar och en inkluderande politisk process där även etniska minoriteter får verkliga garantier.

Att bara kräva att Myanmars militär omedelbart kapitulerar kommer knappast att avsluta konflikten. Men att acceptera militärens permanenta maktinnehav är inte heller en hållbar lösning.

Diplomatin måste skapa en väg där landet inte splittras och där ingen sida tror sig behöva utrota den andra för att överleva.

10. SAHEL KAN INTE BOMBAS TILL STABILITET

Terrorism och väpnad extremism måste bekämpas. Men militära insatser räcker inte när grundproblemen består: fattigdom, korruption, svaga institutioner, konflikter om mark och vatten, arbetslöshet, bristande utbildning, lokala maktmissbruk och avsaknad av framtidstro.

Frankrike, USA, Ryssland eller någon annan extern makt kan inte skapa långsiktig stabilitet enbart genom soldater, drönare och militärbaser.

Regional säkerhet måste kombineras med ekonomisk utveckling och lokalt politiskt deltagande.

11. VAPENLEVERANTÖRERNA MÅSTE OMFATTAS AV FREDSPROCESSERNA

De externa sponsorerna måste ställas inför samma krav som de stridande. När en internationellt övervakad vapenvila träder i kraft bör nya vapenleveranser automatiskt pausas.

Leveranser ska inte kunna fortsätta obehindrat samtidigt som samma länder påstår sig stödja fredsförhandlingar. Om en part tydligt och dokumenterat bryter vapenvilan kan situationen omprövas.

Grundprincipen måste vara att diplomatiska framsteg belönas och militär eskalation får konsekvenser.

12. INGA FÖRÖDMJUKANDE FREDSAVTAL

En hållbar fred kan kräva ansvar för krigsbrott och grova övergrepp. Men den får inte byggas för att förnedra hela folk, skapa permanent revanschism eller göra motpartens fullständiga kapitulation till den enda tillåtna utvägen.

Alla parter måste kunna beskriva en uppgörelse för sin egen befolkning som bättre än fortsatt krig.

Det betyder inte att alla får allt de vill ha. Det betyder att ingen behöver tro att fortsatt krig är den enda vägen till överlevnad.

13. KNYT EKONOMISKA INCITAMENT TILL VERIFIERAD FRED

Sanktioner ska kunna lättas stegvis när avtal följs. Återuppbyggnadsmedel, handel, skuldavskrivningar och regionala infrastrukturprojekt ska frigöras när kontrollerbara delmål uppnås.

Fred måste bli ekonomiskt mer lönsam än fortsatt krig. Samtidigt får återuppbyggnadsmedel inte bli blankocheckar till korrumperade regeringar, krigsherrar eller internationella storföretag.

14. FLER STATER MÅSTE FÅ EN DIPLOMATISK ROLL

Världen kan inte vara helt beroende av att samma stormakter som är inblandade i konflikterna också ensamma ska lösa dem.

Länder som Brasilien, Indien, Indonesien, Sydafrika, Oman, Qatar, Turkiet och Schweiz kan tillsammans med FN bilda kontaktgrupper. De har olika relationer till de stridande parterna och kan därför föra budskap mellan stater som inte längre talar direkt med varandra.

Diplomatisk kontakt är inte ett politiskt pris som en stat måste förtjäna. Kontakt är ett verktyg för att förhindra att människor dör.

VAD SVERIGE MÅSTE GÖRA OMEDELBART

Sverige måste samtidigt se sin egen roll med öppna ögon. Vi är inte längre ett militärt alliansfritt land. Sverige blev medlem i Nato i mars 2024, och vår försvarsplanering har därefter integrerats allt djupare i alliansens strukturer.

DCA-avtalet med USA ger amerikanska styrkor tillgång till svenska områden och möjlighet att förhandslagra militär materiel. Sverige har samtidigt blivit en mycket omfattande militär stödgivare till Ukraina.

Man kan försvara Ukrainas rätt till självförsvar och samtidigt konstatera att Sverige har förflyttats allt närmare den militära frontlinjen mellan Nato och Ryssland.

Jag menar att denna utveckling gör Sverige mindre självständigt, mer förutsägbart som militär aktör och mer utsatt i händelse av ett stormaktskrig.

Sverige behöver därför genomföra ett grundläggande säkerhetspolitiskt vägval.

1. SVERIGE SKA LÄMNA NATO

Sverige bör omgående inleda den demokratiska och juridiska processen för att lämna Nato.

Sverige ska inte lämna Nato för att stå försvarslöst. Sverige ska lämna Nato för att återta kontrollen över sin utrikespolitik, sin försvarsplanering, sitt territorium och sina relationer till omvärlden.

Vårt land ska inte automatiskt dras in i konflikter till följd av andra medlemsstaters beslut, provokationer, maktintressen eller felbedömningar. Sverige ska inte behöva anpassa hela sin säkerhetspolitik efter Washington, Bryssel, Ankara eller andra huvudstäder.

Ett svenskt utträde ska kombineras med ett starkt nationellt territorialförsvar, en rättvist utformad värnplikt, ett robust civilt försvar, samarbete med nordiska och europeiska grannländer utan automatiska krigsåtaganden, tydliga bilaterala avtal om gränssäkerhet och incidenthantering samt en återupprättad diplomatisk roll.

Militär alliansfrihet betyder inte passivitet. Det betyder att Sverige försvarar sitt eget territorium men inte låter andra stater använda oss som språngbräda för sina krig.

2. SVERIGE SKA RIVA DCA-AVTALET MED USA

Sverige bör säga upp DCA-avtalet och avveckla den särskilda amerikanska militära tillgång som avtalet skapar.

Amerikanska styrkor ska inte ha en särställning på svensk mark. Svenska militäranläggningar ska stå under fullständig svensk kontroll.

Ingen främmande stat ska kunna förhandslagra materiel, bygga upp militär infrastruktur eller använda svenska områden som en del av sin globala krigsplanering genom ett långtgående ramavtal.

Det handlar inte om fientlighet mot det amerikanska folket. Sverige ska kunna ha goda diplomatiska, ekonomiska och kulturella relationer med USA. Men vänskap mellan länder kräver inte att det ena landet upplåter sitt territorium för det andra landets militär.

Sveriges säkerhet ska inte vara beroende av vem som för tillfället sitter i Vita huset eller vilka krig USA väljer att föra.

Genom att säga upp DCA-avtalet markerar Sverige att svenska baser, hamnar och flygfält inte ska användas i amerikanska eller andra stormakters offensiva operationer.

3. SVERIGE SKA STOPPA ALL VAPENEXPORT

Sverige ska upphöra med all export av vapen, ammunition och militär materiel.

Det gäller oavsett mottagarland, allians eller påstått strategiskt intresse. Sverige ska inte bygga sitt välstånd eller sina arbetstillfällen på att andra länder förbereder sig för eller för krig.

När svenska vapen säljs utomlands förlorar Sverige i praktiken kontrollen över hur, var och mot vem de kan komma att användas. Vapnen kan överlåtas, återexporteras, hamna hos nya regeringar eller användas i konflikter som Sverige senare säger sig vilja medla i.

Ett land som vill uppträda som trovärdig fredsaktör kan inte samtidigt göra sig ekonomiskt beroende av krig, upprustning och vapenförsäljning.

Sveriges försvarsindustri ska i första hand producera det materiel som krävs för Sveriges eget nationella försvar. Den ska inte fungera som exportmotor till världens konflikter.

Kompetens och produktionskapacitet bör där det är möjligt ställas om till civil beredskap, räddningsutrustning, sjukvårdsmateriel, energisystem, brandskydd, kommunikation, transportlösningar och annan produktion som stärker både Sverige och civila samhällen.

4. SVERIGE SKA ENBART SKICKA CIVILA FÖRNÖDENHETER UTOMLANDS

Sveriges internationella hjälp ska vara civil och humanitär.

Det kan handla om läkemedel, medicinsk utrustning, ambulanser, tält, filtar, mat, rent vatten, vattenrening, reservkraft, skyddsutrustning, minröjningsutrustning, räddningsmateriel och stöd till civil återuppbyggnad.

Sverige ska hjälpa människor att överleva krig – inte hjälpa stater och väpnade grupper att fortsätta föra dem.

Men internationellt stöd ska inte ske genom att den svenska välfärden töms på resurser.

Sveriges första ansvar är gentemot människorna som bor här. Innan stora resurser skickas utomlands måste svensk sjukvård, skola, äldreomsorg, barnomsorg, funktionsstöd, rättsväsende, livsmedelsberedskap och civilförsvar befinna sig på en acceptabel nivå.

Det betyder inte att Sverige ska blunda för lidande i andra länder. Det betyder att hjälp måste vara hållbar, proportionerlig och demokratiskt förankrad.

Ett samhälle som inte klarar att ge sina egna äldre omsorg, sina egna barn stöd och sina egna sjuka vård kan inte långsiktigt bära obegränsade internationella åtaganden.

Sveriges välfärd först – därefter civil hjälp efter förmåga. Inga svenska vapen till utländska krig.

5. INFÖR EN SVENSK DEESKALERINGSDOKTRIN

Sverige bör slå fast att svenskt territorium, svenska vapensystem och svenska militära resurser inte ska användas för anfall mot andra länders territorier annat än vid ett väpnat angrepp mot Sverige och i enlighet med folkrätten.

Sverige ska försvara Sverige. Vi ska inte delta i förebyggande krig, regimskiftesoperationer, bombkampanjer eller militära äventyr utan tydlig koppling till vårt eget försvar.

6. KRÄV RIKSDAGSBESLUT INNAN SVERIGE FÖRS NÄRMARE KRIG

Ingen regering ska på egen hand kunna fatta beslut som i praktiken gör Sverige till krigförande part.

Svenska förband i krigszoner, utländska styrkors användning av svenska baser och andra beslut med stor eskalationsrisk måste kräva tydligt riksdagsmandat.

Det ska även finnas en offentlig bedömning av riskerna för svenska civila, svenska städer, energiförsörjningen, livsmedelsförsörjningen, sjukvården, telekommunikationerna och cyberinfrastrukturen.

Svenska folket måste få veta vilka risker regeringen tar i deras namn.

7. INGA KÄRNVAPEN PÅ SVENSKT TERRITORIUM

Sverige bör anta en juridiskt bindande lag som förbjuder lagring, stationering och införsel av kärnvapen på svenskt territorium.

Förbudet ska gälla i fred, kris och krig. Det ska inte räcka med muntliga politiska försäkringar.

Ju fler kärnvapen, robotbaser och möjliga angreppsmål som placeras i Norden och Östersjöområdet, desto mindre blir vår faktiska säkerhet.

8. PAUSA NYA ÅTAGANDEN MED HÖG ESKALATIONSRISK

Sverige bör genomföra en samlad säkerhetspolitisk granskning av utländsk militär närvaro, förhandslagring av materiel, långräckviddiga vapensystem, svenska förbands placering utomlands, svenskt deltagande i kärnvapenrelaterad planering, underrättelsesamarbeten, bas- och hamnavtal samt militära transportkorridorer.

Under granskningen bör inga nya åtaganden med hög eskalationsrisk ingås.

Frågan ska inte bara vara vad Sverige militärt kan göra. Frågan måste också vara vilka konsekvenser det kan få för människorna som bor här.

9. ÅTERUPPRÄTTA KONTAKTER MED RYSSLAND OCH BELARUS

Diplomati behövs som mest när relationerna är som sämst.

Sverige bör upprätthålla fungerande diplomatiska och militära kontaktvägar med Ryssland och Belarus. Det betyder inte att vi godkänner allt deras regeringar gör. Det betyder att incidenter, missförstånd och felbedömningar måste kunna hanteras innan de utvecklas till krig.

Sverige bör erbjuda sig att stå värd för samtal om fångutväxlingar, kärnkraftssäkerhet, sjöfart i Östersjön, skydd av energi- och kommunikationskablar, minskad risk för flyg- och fartygsincidenter och andra humanitära frågor.

Att vägra tala med en motpart är inte styrka. Det är att frivilligt avstå från ett av statens viktigaste verktyg.

10. SKAPA EN INCIDENTMEKANISM FÖR ÖSTERSJÖN

Sverige bör ta initiativ till ett avtal mellan Östersjöländerna, Nato och Ryssland för att minska risken för oavsiktliga sammanstötningar.

Det bör omfatta direkta militära kontaktlinjer, minimiavstånd mellan flygplan och fartyg, regler för transpondrar, förhandsinformation om stora övningar, förbud mot farliga manövrer, gemensamma rutiner vid sjö- och flygräddning samt utredning av incidenter genom oberoende tekniska grupper.

Ett enda misstag över Östersjön kan utlösa en eskalation som ingen regering ursprungligen önskade.

11. INGA SVENSKA KRIG UTAN DIREKT FÖRSVARSSYFTE OCH FOLKRÄTTSLIG GRUND

Svenska militära insatser utanför landet ska kräva tydlig folkrättslig grund, offentligt formulerat mål, begränsad tidsram, riksdagens godkännande, en exitstrategi och regelbunden demokratisk omprövning.

Sverige ska inte följa med in i krig enbart för att visa politisk lojalitet med USA, Nato, EU eller någon annan stormakt.

Solidaritet får aldrig betyda att Sverige avstår från egen demokratisk prövning.

12. BYGG UPP DET SVENSKA TOTALFÖRSVARET

Att lämna Nato får inte innebära att Sverige rustar ned sitt försvar. Tvärtom behöver Sverige ett starkt och folkligt förankrat nationellt försvar.

Men säkerhet är mer än stridsflygplan, robotar och artilleri. Sverige måste prioritera skyddsrum, sjukvårdskapacitet, läkemedelslager, livsmedelsproduktion, dricksvatten, reservkraft, räddningstjänst, cybersäkerhet, robusta kommunikationer, järnvägar, vägar, beredskapslager och kommunal krisberedskap.

Ett land är inte säkert bara för att det kan skjuta mot en fiende. Ett land är säkert när befolkningen kan överleva en långvarig kris.

13. LANSERA ETT NORDISKT FREDS- OCH SÄKERHETSINITIATIV

Sverige bör bjuda in Finland, Norge, Danmark och Island till ett gemensamt initiativ för militär riskreducering, kärnvapenbegränsning, skydd av civil infrastruktur, sjösäkerhet, räddningssamarbete, diplomatiska kontaktvägar, arktisk säkerhet och stärkt nationell motståndskraft.

Det nordiska samarbetet ska inte bara handla om hur vi snabbare förbereder oss för krig. Det måste också handla om hur kriget förhindras.

14. ÅTERUPPRÄTTA EN SJÄLVSTÄNDIG SVENSK UTRIKESPOLITIK

Sverige ska kunna samarbeta med USA, EU, Ryssland, Kina, Indien, länderna i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika utan att automatiskt inordna sig i ett stormaktsblock.

Vi ska kunna säga ja när ett samarbete stärker Sveriges säkerhet och välstånd. Vi ska kunna säga nej när ett beslut ökar krigsrisken, bryter mot folkrätten eller gör Sverige till språngbräda för andra staters konflikter.

Sveriges utrikespolitik ska utgå från:

Suveränitet. Diplomati. Fred. Rättvisa. Trygghet.

Inte från kravet att alltid välja sida mellan konkurrerande stormakter.

SVERIGE SKA FÖRSVARAS – MEN INTE GÖRAS TILL EN FRONTSTAT

Att lämna Nato, säga upp DCA-avtalet och stoppa vapenexporten är inte att överge Sveriges försvar.

Det är att återföra ansvaret för Sveriges försvar till Sverige.

Det är att säga att svenska soldater ska lyda svenska beslut. Att svenska baser ska stå under svensk kontroll. Att svensk industri ska försvara Sverige – inte beväpna världens krig. Att svenska barn inte ska göras till måltavlor därför att andra stater vill använda vårt territorium i sina konflikter. Att svensk utrikespolitik ska beslutas av svenska folket genom svenska demokratiska institutioner.

Diplomati innebär inte att alla parter är lika oskyldiga. Det innebär inte att folkrätten ska överges eller att övergrepp ska glömmas.

Diplomati innebär att man talar med verkligheten som den ser ut – inte bara med den verklighet man önskar att man hade.

Fredsarbete börjar inte när parterna tycker om varandra. Det börjar när de inser att alternativet är fortsatt död, förstörelse och en eskalation som till slut kan bli omöjlig att kontrollera.

Världen behöver inte fler ledare som bara förklarar varför motståndaren måste besegras. Världen behöver ledare som kan visa hur människor ska överleva, hur vapnen ska tystna och hur en rättvis och hållbar fred faktiskt ska byggas.

Säkerhet kan inte skapas genom att varje stat rustar sig mot alla andra. Den måste till slut skapas tillsammans med andra.

Sverige ska kunna försvaras. Men Sverige ska också göra allt som står i vår makt för att kriget aldrig ska komma hit.

LÄMNA NATO. RIV DCA-AVTALET. STOPPA ALL SVENSK VAPENEXPORT. PRIORITERA SVERIGES EGEN VÄLFÄRD OCH SKICKA ENDAST CIVIL HJÄLP UTOMLANDS EFTER VÅR FAKTISKA FÖRMÅGA. ÅTERUPPRÄTTA SVERIGES SUVERÄNITET OCH GÖR DIPLOMATIN TILL VÅR FÖRSTA FÖRSVARSLINJE.

2026-07-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!