Jag läste regeringens egna dokument – och började ställa frågor.
Jag bestämde mig för att lägga debatten åt sidan och i stället läsa regeringens egna utrikesdeklarationer, strategidokument och officiella riktlinjer. Sverige beskriver sig som en stark röst för diplomati, internationell rätt och den regelbaserade världsordningen. Samtidigt visar regeringens egna dokument att den utrikespolitiska tyngdpunkten idag ligger på sanktioner, avskräckning, Nato-samarbete och långsiktigt stöd till Ukraina. Ambassaderna finns fortfarande kvar och diplomatiska relationer existerar formellt, men jag har haft svårt att hitta en tydlig vision för hur relationerna med Ryssland och Belarus en dag ska kunna utvecklas om förutsättningarna förändras. Det är den frågan den här artikeln handlar om.
Jag har under en längre tid funderat över vilken roll diplomatin egentligen spelar i svensk utrikespolitik idag. Därför bestämde jag mig för att lägga debatten åt sidan och gå tillbaka till originalkällorna. Jag läste regeringens utrikesdeklarationer, strategidokument, information om Sveriges relationer med Ryssland och Belarus samt regeringens strategier för bistånd och reformsamarbete. Min utgångspunkt var enkel: Om Sverige ser Ryssland och Belarus som långsiktiga grannar även efter att dagens konflikter en gång tar slut, borde det också finnas en tydlig tanke kring hur diplomatin ska bidra när den dagen kommer.
Det första som slog mig var hur tydligt fokus ligger på militärt stöd till Ukraina, sanktioner, avskräckning och säkerhetspolitik. Regeringen beskriver själv behovet av att Sverige och Europa ska förbereda sig för en långvarig konfrontation med Ryssland. Det är regeringens bedömning och ett politiskt vägval som den naturligtvis har rätt att göra.
Samtidigt visar samma dokument att Sverige fortfarande upprätthåller diplomatiska relationer. Sverige har ambassader, en utrikesförvaltning och diplomatiska kanaler även gentemot länder där relationerna är mycket ansträngda. Diplomatin har alltså inte upphört.
Det som fick mig att reagera var något annat.
Jag hade förväntat mig att också hitta en mer utvecklad beskrivning av hur Sverige på längre sikt ser på möjligheterna att återuppbygga och utveckla relationerna när förutsättningarna förändras. Den delen upplevde jag som betydligt mindre utvecklad än beskrivningen av sanktioner, avskräckning och säkerhetspolitik.
Det betyder inte nödvändigtvis att en sådan långsiktig strategi saknas. Min iakttagelse är att jag, efter att ha gått igenom de offentligt tillgängliga dokumenten, inte har kunnat identifiera någon mer utförlig beskrivning av hur relationerna med Ryssland och Belarus är tänkta att utvecklas om förutsättningarna förändras. Det är den observationen som ligger till grund för mina frågor.
Hur ser Sveriges färdplan ut den dag vapnen tystnar?
Vilka diplomatiska relationer vill Sverige då ha kvar?
Hur bygger man upp förtroende efter en lång period av mycket begränsade kontakter?
Och hur ser regeringens långsiktiga mål ut för relationerna med Ryssland och Belarus bortom den nuvarande konflikten?
Jag reagerade också på regeringens strategi gentemot Belarus. Där framgår att svenskt stöd huvudsakligen ska riktas till civilsamhället och demokratiinsatser, medan samarbetet med statliga aktörer är starkt begränsat. Även detta är ett medvetet politiskt vägval.
Det är inte orimligt att fråga vilka möjligheter som återstår för traditionell mellanstatlig diplomati när kontaktytorna mellan stater successivt blir färre. Det betyder inte att politiken är fel. Men jag tycker att konsekvenserna av den förtjänar att diskuteras öppet.
Det är viktigt att skilja mellan två saker. Sverige bedriver fortfarande diplomati genom sina ambassader, sin utrikesförvaltning och sina diplomatiska kontakter. Min fråga gäller därför inte om diplomatin existerar, utan vilken roll den har i den övergripande strategin och hur regeringen ser på dess betydelse på längre sikt.
För mig handlar diplomati inte om att okritiskt hålla med andra länder eller avstå från kritik när den är befogad. Tvärtom. Diplomati är möjligheten att kunna tala även med dem man har djupa meningsskiljaktigheter med.
Historien visar att diplomatiska kanaler ofta haft som störst betydelse just under perioder av allvarliga konflikter. Under kalla kriget fortsatte väst och Sovjetunionen att föra dialog trots djupa ideologiska motsättningar. Dialog innebar inte acceptans. Den innebar att kommunikationskanalerna hölls öppna och att risken för missförstånd kunde minska.
Det finns en formulering som jag ofta återkommer till eftersom jag tycker att den sammanfattar diplomatin väl:
Diplomati är inte en belöning – den är ett verktyg.
Ambassader existerar inte därför att stater tycker om varandra. De existerar därför att stater ibland inte gör det. Just därför fyller diplomatin sin kanske viktigaste funktion när relationerna är som mest ansträngda.
Det är också här Enade Sveriges utrikespolitiska inriktning skiljer sig från dagens etablerade linje.
Enade Sverige har sedan lång tid tillbaka haft som uttalad målsättning att lägga stort fokus på diplomati och aktivt förbättra Sveriges relationer med världens alla länder, med särskilt fokus på de relationer som idag är som mest ansträngda. För mig handlar det inte om att Sverige ska begränsa sina internationella relationer till vissa delar av världen. Jag vill att Sverige ska kunna föra en självständig utrikespolitik och samarbeta med vilka länder som helst när det ligger i Sveriges långsiktiga nationella intressen.
Jag vill att Sverige ska ha fungerande diplomatiska relationer med världens alla länder, oavsett om vi delar deras politiska system eller inte. Det betyder inte att Sverige ska överge sina värderingar eller sluta framföra kritik när det finns sakliga skäl att göra det. Men jag menar att kritik och diplomati inte är varandras motsatser. Tvärtom blir diplomati ofta som viktigast när länder tycker olika.
Jag anser därför att Sverige bör arbeta långsiktigt för att stärka de diplomatiska kontakterna med alla stater där relationerna idag är svaga eller ansträngda. Det gäller inte minst Ryssland och Belarus. Just där är behovet av fungerande kommunikationskanaler som störst.
Som icke folkvald politiker utan mandat i exempelvis riksdagen kan jag naturligtvis inte påverka Sveriges utrikespolitik på samma sätt som en minister, en riksdagsledamot eller en yrkesdiplomat. Det vore oseriöst att påstå något annat.
Men det betyder inte att man är maktlös.
Jag tror att civil diplomati också har ett värde.
Jag kan läsa originalkällor, granska regeringens egna dokument, skriva sakligt om andra länder, undvika onödig demonisering, föra respektfull dialog och försöka bygga broar där andra helst ser murar. Jag kan träffa diplomater, lyssna på deras perspektiv och samtidigt förklara hur jag ser på Sveriges roll i världen.
En princip som jag försöker hålla fast vid är att arbeta öppet. Jag publicerar mina artiklar offentligt, redovisar mina ställningstaganden öppet och döljer inte mina internationella kontakter. För mig är transparens en grundförutsättning för trovärdighet. Jag vill att människor ska kunna granska vad jag skriver, vilka jag träffar och vilka argument jag framför. Jag tror att öppenhet skapar större förtroende än slutna processer och informella kontakter som ingen utanför känner till.
Jag har därför valt att lägga en betydande del av mitt internationella arbete på att försöka förbättra relationerna med just de länder där Sveriges diplomatiska relationer idag är som svagast. Min övertygelse är att behovet av dialog ofta är som störst där motsättningarna är som djupast. Det handlar inte om att företräda någon annan stat. Det handlar om att verka för ökad förståelse mellan länder och att, utifrån mina begränsade möjligheter, bidra till att hålla dörrar öppna som annars riskerar att stängas.
Att tala med alla är inte ett tecken på svaghet.
Jag menar att det är ett tecken på statlig mognad och ansvar.
Jag menar inte att Sverige ska överge sina värderingar. Men jag tror att vårt land skulle vinna på att åter ge diplomatin en mer framträdande roll som ett eget utrikespolitiskt verktyg, parallellt med säkerhetspolitiken. Säkerhet och diplomati behöver inte vara varandras motsatser. De kan och bör komplettera varandra.
Geografin kommer inte att förändras när kriget en dag tar slut. Ryssland och Belarus kommer även i framtiden att vara en del av Sveriges närområde. Regeringar kan bytas ut, konflikter kan avslutas och säkerhetslägen kan förändras, men grannländer består.
Därför tror jag att en långsiktig svensk utrikespolitik behöver innehålla mer än sanktioner, avskräckning och säkerhetspolitik. Den behöver också innehålla en tydlig diplomatisk färdplan för hur relationer kan utvecklas när förutsättningarna förändras.
Den frågan handlar inte om vilka länder Sverige ska kunna samarbeta med. Jag menar att Sverige ska kunna samarbeta med alla länder när det ligger i vårt eget nationella intresse. Frågan handlar i stället om hur Sverige bäst använder diplomatin för att skapa långsiktiga och stabila relationer med omvärlden.
Oavsett vilken politisk uppfattning man har tycker jag att det är en fråga som förtjänar att diskuteras öppet.
2026-07-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
Metod
Denna artikel bygger på en genomgång av offentligt tillgängliga dokument från Regeringskansliet. Beskrivningar av regeringens politik grundar sig på dessa dokument. De analyser, frågor och slutsatser som förs fram i artikeln är mina egna.
Källor
- Regeringen – Utrikesdeklarationen 2026
https://www.regeringen.se/tal/2026/02/utrikesdeklarationen-2026/ - Regeringen – Utrikesdeklarationen 2026 (PDF)
https://www.regeringen.se/contentassets/7cb70ed6d8c841b18310d4f98c266f51/utrikesdeklarationen-2026.pdf - Regeringen – Sveriges relationer med Belarus
https://www.regeringen.se/sveriges-regering/utrikesdepartementet/sveriges-forbindelser-med-omvarlden/europa-och-centralasien/belarus/ - Regeringen – Utrikes- och säkerhetspolitik
https://www.regeringen.se/regeringens-politik/utrikes–och-sakerhetspolitik/ - Regeringen – Stödet till Ukraina, säkerhetspolitiskt samarbete och jämställdhet i fokus i årets utrikesdeklaration
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/stodet-till-ukraina-sakerhetspolitiskt-samarbete-och-jamstalldhet-i-fokus-i-arets-utrikesdeklaration/
Jag uppmuntrar alla läsare att själva ta del av originaldokumenten. Min ambition har varit att utgå från officiella källor och därefter öppet redovisa mina egna analyser och slutsatser.