Annika Brändström, utsedd överdirektör för Sveriges utrikes underrättelsetjänst (UND), och Andreas von Beckerath, utsedd generaldirektör och myndighetschef för UND. De tillträder den 1 januari 2027 när den nya myndigheten inleder sin verksamhet.
När staten bygger en myndighet som ska arbeta bakom sekretessens väggar blir frågan om vem som får nycklarna minst lika viktig som frågan om själva uppdraget.
I morse läste jag regeringens besked om vilka som ska leda Sveriges nya utrikes underrättelsetjänst, UND, från den 1 januari 2027 till slutet av 2032. Jag hade redan granskat myndigheten och varnat för behovet av demokratisk kontroll, rättssäkerhet och självständig analys. När jag nu började kontrollera personerna bakom utnämningarna dök, som av en händelse, även Saab och Wallenbergsfären upp i bakgrunden. Det bevisar inte korruption eller otillbörlig påverkan. Men när en regering 16 dagar före ett riksdagsval utser ledningen för en ny underrättelsetjänst som ska arbeta under omfattande sekretess, utveckla avancerad teknik och samverka med privata aktörer tycker jag att väljarnas uppgift inte är att blunda – utan att ställa frågor.
Det finns en gammal demokratisk princip som jag tycker att vi håller på att glömma: makt behöver inte vara ond för att behöva kontrolleras. Det räcker att den är mäktig. När vi bygger ett offentligt bibliotek kan allmänheten se böckerna, lokalerna och verksamheten. När vi bygger en underrättelsetjänst bygger vi av nödvändighet något helt annat – ett rum där stora delar av verksamheten måste ske bakom stängda dörrar. Då blir min instinkt inte att ropa att alla där inne är skurkar. Min instinkt blir att fråga vem som får nycklarna, vilka regler som gäller där inne, vem som kontrollerar dem som kontrollerar informationen och vad som händer om människor med stor makt gör fel.
Det är därför jag skriver den här artikeln.
I morse, den 31 augusti 2026, läste jag ett pressmeddelande på regeringens hemsida som publicerades i fredags den 28 augusti. Rubriken var: ”Generaldirektör och överdirektör för Sveriges utrikes underrättelsetjänst utsedda.”
Regeringen har utsett Andreas von Beckerath till generaldirektör och myndighetschef och Annika Brändström till överdirektör för Sveriges nya utrikes underrättelsetjänst, UND. De tillträder den 1 januari 2027, när myndigheten börjar sin verksamhet, och deras förordnanden löper till och med den 31 december 2032. Regeringen beskriver båda som personer med gedigen erfarenhet av utrikes- och säkerhetspolitik.
Jag fastnade först för datumen. Valdagen är den 13 september 2026. Förtidsröstningen började redan den 26 augusti. Regeringens besked kom alltså den 28 augusti – 16 dagar före valdagen och efter att förtidsröstningen redan hade börjat.
Den regering som svenska folket om mindre än två veckor ska ge fortsatt förtroende eller avsätta har alltså precis utsett de personer som ska leda en helt ny svensk underrättelsetjänst ända fram till slutet av 2032.
Jag påstår inte att regeringen saknar rätt att göra detta. Det är inte poängen. Jag frågar om omdömet, tidpunkten, transparensen och den demokratiska principen.
Om en regering vet att väljarna inom några dagar ska avgöra vem som ska styra Sverige under de kommande fyra åren, varför måste då ledningen för en helt ny och mycket känslig underrättelsemyndighet låsas fast till 2032 just före valet? Vad hade gått förlorat om denna typ av långsiktig utnämning hade fått ske med större politisk förankring efter valdagen?
Det är inte revolutionärt att fråga det. Det är demokrati.
Jag började inte granska UND i morse
Det är viktigt för mig att understryka detta, eftersom jag inte vill skriva historien baklänges och låtsas att jag alltid haft invändningar mot personer vars namn jag inte ens kände till.
Jag publicerade redan den 3 augusti 2026 en lång artikel om den nya underrättelsetjänsten: Sveriges nya underrättelsetjänst UND. Där utgick jag från att Sverige faktiskt behöver en kvalificerad underrättelseförmåga. Jag skrev om OSINT, modern teknik, analys, diplomati och behovet av att förstå världen bättre.
Men jag ställde också de frågor som jag anser måste ställas när staten skapar en verksamhet vars själva natur kräver sekretess: Hur ska demokratisk kontroll, rättssäkerhet och personlig integritet säkerställas? Hur ska samverkan med MUST, FRA, Säkerhetspolisen och andra aktörer fungera? Hur påverkar NATO-medlemskapet verksamheten? Och går det att kombinera en stark underrättelseförmåga med en aktiv och självständig svensk diplomati?
Jag skrev då: Ju mer sekretessbelagd och ingripande en verksamhet är, desto viktigare blir tydliga lagar, oberoende kontroll och fungerande ansvarsutkrävande.
Det skrev jag den 3 augusti. Regeringen offentliggjorde namnen på UND:s ledning den 28 augusti. Min principiella hållning kom alltså före personerna.
Det tycker jag är viktigt. Jag granskar inte UND därför att jag ogillar Andreas von Beckerath eller Annika Brändström. Jag känner dem inte. Jag granskar dem därför att personer som får stor makt ska tåla större granskning än personer som saknar den.
Maktens paradox
Här finns en filosofisk paradox som har följt demokratin sedan antiken. Staten behöver makt för att skydda medborgaren. Men samma makt som kan skydda medborgaren kan också missbrukas mot medborgaren om spärrarna försvinner.
En svag stat kan vara farlig. En okontrollerad stark stat kan också vara farlig. Lösningen är därför inte maktlöshet. Lösningen är makt under lag, makt under kontroll och makt under ansvar.
Jag vill ha en svensk stat som kan upptäcka spionage, sabotage, cyberangrepp, terrorism, främmande makters manipulation och militära hot. Jag vill att svenska beslutsfattare ska få bättre information än den som råkar dominera dagens rubriker eller sociala medier.
Men jag vill samtidigt veta vem som granskar granskarna. För om demokratin fungerar som bäst när makthavaren vet att någon kan titta över axeln, uppstår ett särskilt problem med verksamheter där nästan ingen utanför systemet får titta. Då måste kontrollmekanismerna vara desto starkare.
Vad är det egentligen för myndighet regeringen bygger?
När jag läser regeringens förordning blir myndighetens betydelse tydlig. UND ska verka för Sveriges säkerhet och svenska intressen samt upptäcka, identifiera och förvarna om yttre hot. Verksamheten ska bedrivas genom inhämtning, bearbetning och analys av information och underrättelser.
Myndigheten ska kontinuerligt analysera, utveckla och använda innovativ teknik och metodik och snabbt kunna anpassa sig till nya tekniker, metoder och källor. Den ska dessutom ha en kvalificerad förmåga att inhämta och hantera allmänt tillgänglig information.
Det sistnämnda är särskilt intressant för mig eftersom jag själv under lång tid intresserat mig för OSINT – Open Source Intelligence – alltså analys av information som faktiskt är öppet tillgänglig. Men UND stannar naturligtvis inte där.
Myndigheten ska löpande samverka med Försvarsmakten, FRA, Säkerhetspolisen, FOI och Försvarets materielverk. Den ska stödja Försvarsmakten inom sitt ansvarsområde och får samverka även med andra statliga myndigheter och relevanta aktörer. Och sedan kommer en mening som jag tycker blir mycket intressant i ljuset av vilka som nu ska leda myndigheten: UND ska samverka med privata aktörer i frågor som rör teknik och metodik.
Jag säger inte att det är fel. Tvärtom vore det närmast märkligt om en modern underrättelsetjänst aldrig kunde samarbeta med svensk teknisk kompetens utanför staten.
Men orden ”privata aktörer” väcker automatiskt frågor. Vilka privata aktörer? På vilka villkor? Vem väljer dem? Vilka ekonomiska intressen finns? Hur dokumenteras kontakterna? Hur hanteras jäv? Vilka företag kan få insyn i tekniska behov eller framtida upphandlingar? Och hur säkerställer staten att den som fattar beslut om samverkan aldrig behöver hamna i en situation där offentliga och privata lojaliteter riskerar att blandas ihop?
Det är här min bakgrundskontroll på Annika Brändström blir intressant.
Annika Brändström – erfaren, central och nära teknikfrågorna
Regeringen beskriver Annika Brändström som doktor i statsvetenskap med lång erfarenhet av krishantering, säkerhet och beredskap. Hon har varit chef för kansliet för krishantering, chefstjänsteman för krishantering och ställföreträdande nationell säkerhetsrådgivare. Hon är dessutom den särskilda utredare som fått uppdraget att förbereda själva inrättandet av UND.
Det är en tung meritlista. Jag tänker inte låtsas något annat.
Men regeringen skriver dessutom att Brändström i sin roll som överdirektör ska ha ett särskilt fokus på teknisk innovation, strategisk förmågeutveckling och samverkan med relevanta aktörer inom området.
Det är alltså precis i skärningspunkten mellan stat, teknik, säkerhet och externa aktörer som hon får en särskild roll.
Och när jag börjar följa den tråden dyker, som av en händelse, Saab upp.
Som av en händelse: Saab
Annika Brändström är gift med Jonas Hjelm. Det är ingen hemlig uppgift och relationen uppmärksammades redan av svenska medier 2025.
Jonas Hjelm har haft mycket höga positioner inom Saab. Han har varit anställd i företaget sedan 2006 och hade bland annat lett affärsområdet Aeronautics innan Saab 2023 placerade honom i koncernledningen som chef för en ny central funktion: Group Government Affairs. Saab förklarade själv förändringen med det förändrade geopolitiska läget, ökande försvarsanslag och Sveriges NATO-ansökan.
Fundera på vad Government Affairs innebär i sammanhanget. Det handlar om en försvarsindustrikoncerns arbete i gränslandet mot regeringar och offentliga aktörer.
Jag säger inte detta för att göra ordet mystiskt. Det behöver inte vara mystiskt. Företag arbetar med myndighetsrelationer och politiska frågor hela tiden. Men när samma företag lever på stora statliga försvarsaffärer och verkar mitt i Sveriges säkerhetspolitiska system tycker jag att relationen mellan företag och stat blir ett fullständigt legitimt granskningsområde.
Den 29 januari 2025 meddelade Saab att Jonas Hjelm lämnade rollen som chef för Government Affairs och Saabs koncernledning. Han lämnade däremot inte Saab. Företagets eget pressmeddelande säger att han övergick till rollen som senior rådgivare inom Saab. Tidpunkten uppmärksammades eftersom förändringen kom två dagar efter att Annika Brändström tagit över arbetsuppgifterna som nationell säkerhetsrådgivare.
Det här är den punkt där jag tycker att jag som skribent måste vara väldigt noggrann.
Jag har inte hittat belägg för att Annika Brändström fattat otillbörliga beslut för Saabs räkning. Jag har inte hittat belägg för att Jonas Hjelm gjort något olagligt. Jag har inte hittat belägg för att Saab bestämt att Annika Brändström skulle utses till överdirektör för UND. Och jag har inte hittat belägg för att familjen Wallenberg styrt utnämningen.
Det tänker jag därför inte påstå.
Men fakta försvinner inte bara därför att man är försiktig med slutsatsen.
Brändström får en central roll i en underrättelsetjänst som uttryckligen ska samverka med privata aktörer kring teknik och metodik. Hon ska enligt regeringen själv ha särskilt ansvar för teknisk innovation, strategisk förmågeutveckling och samverkan med relevanta aktörer. Hennes make har varit chef för Government Affairs och medlem av koncernledningen för Sveriges centrala försvarsindustrikoncern och är enligt Saabs besked fortsatt senior rådgivare i företaget.
Jag tycker att en journalist som ser den kombinationen och inte ställer frågor gör ett sämre jobb än den journalist som gör det.
Och sedan kommer Wallenberg
Följer man Saab ett steg vidare hamnar man hos ägarna. Och som av en händelse dyker ett av Sveriges mest välbekanta maktnamn upp: Wallenberg.
Saabs årsredovisning visar att Investor AB vid utgången av 2025 ägde 30,2 procent av kapitalet och kontrollerade 40 procent av rösterna i Saab. Wallenberg Investments hade ytterligare 8,7 procent av kapitalet och 7,6 procent av rösterna. Tillsammans motsvarade detta alltså 47,6 procent av rösterna.
Marcus Wallenberg är samtidigt styrelseordförande i Saab.
Jag använder uttrycket ”som av en händelse” medvetet, men också med en tydlig reservation. Det är en retorisk observation – inte ett påstående om att jag hittat en hemlig orderkedja.
Jag har inte hittat något dokument där en Wallenberg säger åt regeringen vem som ska leda UND. Jag har inte hittat någon betalning som bevisar att någon köpt en utnämning. Jag har inte hittat något sådant alls.
Vad jag har hittat är något betydligt mindre sensationellt men fortfarande demokratiskt relevant: en dokumenterbar närhet mellan människor i statens absoluta säkerhetspolitiska toppskikt och Sveriges dominerande försvarsindustrimiljö, som i sin tur kontrolleras till stor del av Wallenbergsfären.
Jag tycker att det är värt att känna till.
Makt behöver inte konspirera för att koncentreras
Här tycker jag att debatten ofta spårar ur åt två håll. På ena sidan finns människor som ser varje middag, styrelsepost och bekantskap som bevis för en jättelik konspiration. På andra sidan finns människor som tycks mena att så länge ingen kan visa upp ett hemligt kontrakt med orden ”vi styr Sverige” finns det ingenting att granska.
Jag accepterar inget av alternativen.
Makt fungerar ofta betydligt mer vardagligt. Människor går på samma utbildningar. De arbetar på samma departement. De byter jobb mellan staten och näringslivet. De sitter i samma styrelser och kommittéer. De träffas i professionella sammanhang. De delar ibland verklighetsbild, språkbruk och nätverk utan att någon behöver ringa och ge en order.
Det betyder inte automatiskt korruption. Men det betyder att intressekonflikter kan uppstå utan konspiration.
Det är därför jävsregler finns. Det är därför offentlighetsprincipen finns. Det är därför journalistik finns. Det är därför parlamentarisk kontroll finns.
Och det är därför jag tycker att den farligaste frågan man kan ställa inför koncentrerad makt är: ”Varför skulle någon av dem göra något fel?”
En fungerande demokrati bygger inte sina säkerhetssystem på att rätt människor alltid råkar vara goda. Den bygger system där även fel människor får svårt att missbruka makten.
Jag skrev redan den 9 augusti om precis den här principen
Den 9 augusti publicerade jag artikeln Sverige måste börja låsa in korrupta makthavare. Den var betydligt hårdare i tonen än min tidigare UND-text. Där skrev jag om svängdörrarna mellan politik, myndigheter, näringsliv, konsultvärld och andra maktmiljöer. Jag argumenterade för verkligt tjänstemannaansvar, riksrätt, konstitutionsdomstol, hårdare regler mot korruption och en mycket mer kompromisslös granskning av ekonomiska intressen omkring den politiska makten.
Jag skrev också om något jag fortfarande tycker är en blind fläck i Sverige: vi är ofta väldigt duktiga på att prata om utländsk påverkan, men mycket mindre bekväma med att diskutera inhemsk ekonomisk påverkan.
Om en främmande stat försöker påverka svenska beslut reagerar säkerhetstjänster, medier och politiker – och det ska de göra. Men vad kallar vi det när ett stort företag vill påverka ett beslut?
Ofta kallar vi det samhällskontakt, government affairs, dialog eller lobbying.
Det behöver inte vara olagligt. Det behöver inte ens vara fel. Men påverkan upphör inte att vara påverkan bara därför att aktören råkar ha ett svenskt organisationsnummer.
Min princip är därför enkel: Granska Moskva. Granska Washington. Granska Peking. Men granska också Stockholm.
Granska främmande makt. Och granska den inhemska makten. Samma intellektuella måttstock måste gälla.
Andreas von Beckerath – en annan bakgrund
När jag kontrollerar Andreas von Beckerath får jag inte samma bild.
Han är i dag EU-ambassadör i Belgrad och har tidigare varit svensk ambassadör i Warszawa och Kyjiv samt chef för UD:s enhet för Östeuropa och Centralasien. Han har dessutom tjänstgjort vid svenska utlandsmyndigheter i Moskva, Bukarest, London och New York.
På papperet är det en mycket relevant bakgrund för den som ska leda en utrikes underrättelsetjänst.
I min genomgång har jag inte hittat någon motsvarande belagd personlig eller ekonomisk Saab/Wallenberg-koppling hos von Beckerath.
Det ska sägas lika tydligt som allt annat. Jag tänker inte hitta på länkar som jag inte kan belägga.
Men kring honom får jag i stället en annan fråga. En människa som tillbringat huvuddelen av sitt yrkesliv inom den svenska utrikespolitiska apparaten bär naturligtvis med sig en enorm kunskap om systemet.
Men kommer han också kunna utmana systemets egna antaganden?
Det är en av de viktigaste egenskaper jag tycker en underrättelsechef kan ha.
En underrättelsetjänst måste kunna säga: regeringen har fel
Jag vill inte ha en underrättelsetjänst som berättar för regeringen vad regeringen vill höra. Jag vill ha en underrättelsetjänst som berättar vad underlaget visar.
Ibland kommer det vara samma sak. Ibland måste det vara motsatsen.
Om en svensk regering tror att ett land utgör ett akut hot och underrättelseinformationen visar något annat ska UND kunna säga det. Om en regering underskattar ett hot ska UND kunna säga det. Om en NATO-allierad ger Sverige en vinklad bild ska svenska analytiker våga konstatera det. Om Ryssland ljuger ska det konstateras. Om Kina ljuger ska det konstateras. Om USA lämnar felaktig eller politiskt färgad information ska även det konstateras.
Och om en uppgift från en stat som Sverige betraktar som motståndare faktiskt visar sig vara korrekt ska en professionell analytiker kunna säga: Den här gången stämmer uppgiften.
Underrättelseanalys kan inte vara en lojalitetsövning. Den måste vara en sanningssökande verksamhet.
Det är kanske där filosofin bakom hela frågan finns.
Sanningen har ingen flagga.
Den kan vara obekväm för regeringen, oppositionen, NATO, Ryssland, medierna, Saab, Wallenberg eller mig själv. Men i samma ögonblick som en underrättelsetjänst börjar anpassa verkligheten efter den politiskt önskvärda berättelsen upphör den att analysera. Då börjar den legitimera.
UND får dessutom verktyg som allmänheten normalt aldrig kommer nära
Den nya myndigheten är inte bara en analysavdelning med några datorer.
UND blir enligt instruktionen beslutsmyndighet i vissa frågor om kvalificerade skyddsidentiteter. Inom myndigheten ska dessutom finnas en särskild nämnd för dessa beslut.
UND ska också kunna delta i internationellt underrättelse- och säkerhetssamarbete och vid behov stödja Försvarsmaktens internationella insatser.
Myndigheten ska fortlöpande lämna information till Regeringskansliet när den kan ha betydelse för Sveriges säkerhet eller svenska intressen.
Det här är med andra ord en myndighet som kommer stå mycket nära både den politiska ledningen, Försvarsmakten och andra delar av den svenska säkerhetsapparaten.
Jag tycker inte att det är ett argument mot UND.
Jag tycker att det är argumentet för extremt stark kontroll av UND.
Därför skriver jag detta före valet – inte efter
Någon kanske tycker att jag borde vänta. Se vad UND blir först. Låta människorna börja sitt arbete. Ge dem en chans.
Men demokratisk kontroll fungerar inte särskilt bra om den alltid kommer efteråt.
När ett hus redan brunnit ned är det för sent att diskutera var brandvarnaren skulle ha suttit. När en bro redan rasat är det för sent att börja kontrollera ritningen. Och när en maktstruktur redan blivit permanent är det mycket svårare att fråga varför den byggdes på just det sättet från början.
Därför skriver jag nu.
Före valet.
Jag tycker att svenska väljare har rätt att känna till att regeringen den 28 augusti, efter att förtidsröstningen hade startat och 16 dagar före valdagen, utsåg ledningen för en helt ny underrättelsemyndighet för perioden fram till slutet av 2032.
Jag tycker att svenska väljare har rätt att känna till personernas bakgrunder. Jag tycker att svenska väljare har rätt att känna till den dokumenterade Saabkopplingen. Jag tycker att svenska väljare har rätt att känna till Saabs ägarstruktur.
Och framför allt tycker jag att svenska väljare har rätt att kräva besked om hur eventuella intressekonflikter ska hanteras innan de uppstår, inte först när någon skandal redan har inträffat.
Det är därför tidpunkten för artikeln är viktig.
Jag driver Enade Sverige i valet 2026. Då tycker jag att min skyldighet är att belysa frågor innan rösterna räknas, när människor fortfarande kan väga informationen mot andra frågor och fatta sitt eget beslut.
Jag tänker inte komma den 14 september och säga: Det där borde vi ha diskuterat före valet.
Vi är fortfarande före valet.
Därför diskuterar jag det nu.
Jag vill inte avskaffa svensk underrättelseförmåga – jag vill göra den värd att lita på
Jag vill också förekomma en enkel men felaktig tolkning av min kritik.
Jag är inte mot underrättelseverksamhet. Jag är inte mot att Sverige kan skydda sig. Jag är inte mot teknik. Jag är inte mot OSINT. Jag är inte mot att svenska myndigheter samarbetar när det behövs. Och jag tycker inte att kompetenta svenska företag automatiskt ska stängas ute från tekniskt samarbete med staten bara därför att de är privata.
Jag vill ha en underrättelseapparat som är så professionell att även dess kritiker kan respektera dess integritet.
Och det kräver mer än skickliga analytiker och avancerade datorer. Det kräver förtroende.
Förtroende är märkligt. Det kan ta årtionden att bygga och minuter att förstöra. Och det kan inte beordras fram genom sekretess.
Staten kan säga: Lita på oss.
Men i en demokrati ska medborgaren kunna svara: Visa mig varför.
Inte alla hemligheter. Inte agenternas namn. Inte operationsplanerna.
Men visa oss lagarna. Visa oss kontrollen. Visa oss hur jäv hanteras. Visa oss vem som träffar vem. Visa oss hur privata intressen hålls åtskilda från offentliga beslut. Visa oss vad som händer när någon missbrukar sitt ämbete.
Där börjar förtroendet.
Jag vill särskilt veta hur regeringen tänker hantera Saabfrågan
Mot den här bakgrunden tycker jag att regeringen borde kunna svara konkret.
Hur har eventuella jävs- eller intressekonflikter kring Annika Brändströms nya uppdrag analyserats? Vilka regler kommer att gälla om UND samarbetar med Saab eller andra försvarsföretag i frågor om teknik och metodik? Kommer Brändström själv att kunna delta i sådana frågor? Finns det en fastställd jävsordning? Kommer relevanta beslut kunna granskas i efterhand av oberoende organ? Hur ska upphandling, informationsutbyte och andra kontakter med privata aktörer dokumenteras? Och hur säkerställs att en nära anhörigs arbetsgivare aldrig kan gynnas – eller ens rimligen misstänkas ha gynnats – genom en situation där myndighetsledningen samtidigt har ansvar för teknisk innovation och samverkan?
Jag anklagar inte Brändström för att ha gjort något sådant.
Jag vill veta vilka spärrar som gör att frågan aldrig behöver uppstå.
Det är en fundamental skillnad.
Wallenberg ska granskas av samma skäl som alla andra med stor makt
Jag har heller inget behov av att demonisera familjen Wallenberg.
Wallenbergsfären har varit central för svensk industri i generationer. Företag inom sfären sysselsätter enormt många människor, utvecklar teknik, exporterar produkter och skapar ekonomiska värden.
Men framgång skapar inte demokratisk immunitet.
Tvärtom.
Stor ekonomisk makt är ett argument för mer granskning, inte mindre.
Om Investor kontrollerar 40 procent av rösterna i Saab och Wallenberg Investments ytterligare 7,6 procent är det relevant när Saab diskuteras. Om Marcus Wallenberg är Saabs styrelseordförande är det relevant. Och om maken till den blivande överdirektören för UND har varit chef för Saabs Government Affairs och fortfarande är senior rådgivare i Saab är det relevant.
De tre faktauppgifterna bevisar inte tillsammans någon konspiration.
Men de utgör tillsammans en maktstruktur som förtjänar offentlig belysning.
Det är exakt vad jag gör här.
Mitt problem är inte att människor känner varandra – mitt problem är när systemen förutsätter blind tillit
Sverige är ett litet land.
Människor i toppen kommer känna varandra. Diplomater kommer träffa näringslivsledare. Försvarsmakten kommer träffa Saab. Politiker kommer träffa Investor. Myndigheter kommer samarbeta med företag.
Det är oundvikligt.
Det vore därför absurt av mig att kräva ett samhälle där människor med olika maktpositioner aldrig möts.
Min fråga är istället: Vilka institutionella murar finns när deras intressen inte sammanfaller?
Det är där demokratin testas. Inte när alla vill samma sak, utan när en minister, myndighetschef, företagsledare eller säkerhetstjänst har anledning att vilja något annat än vad lag, fakta eller det allmänna intresset kräver.
Den demokratiska staten måste byggas för människan sådan människan faktiskt är – inte sådan vi önskar att hon vore.
Vi människor är lojala, sociala, karriärmedvetna, rädda, ambitiösa och ibland själviska.
Därför har vi regler. Därför delar vi makt. Därför har vi domstolar. Därför ska tjänstemän kunna ställas till ansvar. Därför ska ekonomiska bindningar synliggöras.
Därför ska makten granskas.
UND ska tjäna Sverige – punkt
Min grundhållning från den 3 augusti står alltså fast.
Jag vill att UND, om myndigheten nu ska finnas, ska bli en svensk underrättelsetjänst i ordets verkliga mening.
Den ska inte tjäna Moderaterna. Den ska inte tjäna Socialdemokraterna. Den ska inte tjäna den regering som råkar sitta för dagen. Den ska inte tjäna NATO som organisation. Den ska inte tjäna Washington. Den ska inte tjäna Bryssel. Den ska inte tjäna Moskva. Den ska inte tjäna Saab. Den ska inte tjäna Investor. Den ska inte tjäna Wallenberg.
Den ska tjäna Sverige.
Och dess analytiker ska söka det som faktiskt är sant och relevant för Sveriges säkerhet, även när slutsatsen blir obekväm för människor med mycket makt.
Det är den underrättelsetjänst jag vill att Sverige ska ha.
Min fråga till väljarna
Om allt är korrekt hanterat borde regeringen inte behöva frukta dessa frågor.
Om jävsreglerna är starka – visa dem. Om kontrollmekanismerna är tillräckliga – förklara dem. Om relationerna till privata försvars- och teknikföretag är transparent reglerade – redovisa principerna. Om utnämningarna 16 dagar före valet var nödvändiga – förklara varför de inte kunde vänta.
Och om ingen ekonomisk maktsfär har något otillbörligt inflytande över Sveriges säkerhetspolitik behöver det demokratiska Sverige inte vara rädd för att någon följer ägandet, personerna och kontaktytorna.
Tvärtom borde vi välkomna granskningen.
För den verkligt farliga dagen för en demokrati är kanske inte dagen då någon börjar ställa obekväma frågor.
Det är dagen då medborgarna slutar göra det.
Så min fråga till er som nu röstar i valet 2026 är denna: Är ni bekväma med att samma regering som om 16 dagar kan förlora väljarnas förtroende redan nu utser ledningen fram till 2032 för en ny underrättelsetjänst med omfattande sekretess, tekniska befogenheter och samverkan med privata aktörer – samtidigt som en av de två högsta cheferna har en dokumenterad familjekoppling till toppen av den Wallenbergkontrollerade svenska försvarsindustrin – utan att vi först får en tydlig offentlig redovisning av hur oberoende, jäv och intressekonflikter ska hanteras?
2026-08-31 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
