När upprustning blir norm och diplomati undantag måste svenska folket fråga vem som egentligen bestämmer Sveriges kurs.
Valrörelsen fylls av opinionsmätningar, personbråk och regeringspussel. Samtidigt saknas den ihållande granskningen av Sveriges Natopolitik, DCA-avtalet, vapenleveranserna, miljardstödet till Ukraina och diplomatins tillbakagång. Jag ser en utrikespolitik som riskerar att skada både Sveriges framtid och vårt nationella självbestämmande.
Svensk valbevakning går just nu på högvarv. Nästan varje utspel, opinionsförändring och ordväxling mellan partiledarna förvandlas till en nyhet. Vi får veta vem som bråkar med vem, vilka partier som kan tänka sig att regera tillsammans och vilken formulering som kan gynna eller skada respektive sida.
Mycket av detta är relevant. Men medan medierna producerar ett närmast oavbrutet flöde om det politiska spelet hamnar några av Sveriges mest avgörande framtidsfrågor märkligt långt ned på dagordningen.
Vad har Natointrädet faktiskt inneburit för Sveriges säkerhet och handlingsfrihet? Vilka långsiktiga konsekvenser får DCA-avtalet med USA? Vilka mål, kontrollmekanismer och begränsningar finns för Sveriges växande stöd till Ukraina? Hur påverkas välfärden och andra samhällsuppgifter av de kraftigt ökande militära utgifterna? Och vad har egentligen hänt med den svenska diplomatin?
Frågorna förekommer ibland. Nato diskuterades exempelvis under Expressens och Dagens Industris partiledardebatt, och SVT:s valkompass frågar om Sverige på sikt ska lämna alliansen. DCA-avtalet har behandlats i enstaka debatter och artiklar. Jag påstår därför inte att det råder en fullständig medietystnad.
Problemet är mer subtilt – och kanske allvarligare.
Rapporteringen är fragmentarisk, händelsestyrd och ofta underordnad riksdagspartiernas taktiska konflikter. Det saknas en kontinuerlig och sammanhängande granskning av den nya säkerhetspolitiska kursens kostnader, risker och konsekvenser. När de stora partierna i huvudsak är överens om riktningen försvinner själva vägvalet ur valrörelsen. Då reduceras demokratin till en fråga om vem som ska administrera den redan fastslagna kursen.
157 miljarder kräver mer än pressmeddelandejournalistik
Sedan februari 2022 har Sverige enligt regeringens egen sammanställning bidragit med omkring 157 miljarder kronor till Ukraina. Av detta utgör cirka 128 miljarder militärt stöd och 29 miljarder civilt och humanitärt stöd. Ramen för det militära stödet är dessutom 80 miljarder kronor för 2026 och 2027.
Det är enorma belopp. Därför räcker det inte att medierna rapporterar när regeringen presenterar ännu ett stödpaket. Vi måste kunna diskutera helheten.
Jag vill veta vilka konkreta mål som styr stödet, hur vapen och materiel följs efter leverans och hur resultaten utvärderas. Jag vill veta vilka riskbedömningar som görs, vilka svenska beredskapslager som påverkas och hur stor del av pengarna som i praktiken blir beställningar hos svenska, amerikanska eller andra utländska vapenindustrier.
Jag vill också veta om det finns någon punkt där politiken ska omprövas. Vad betyder egentligen formuleringen ”så länge som det krävs”? Vilka villkor, mål och tidsramar ligger bakom den? Vilken slutpunkt arbetar regeringen mot, utöver att fortsätta leverera mer materiel och öka trycket på Ryssland?
Att ställa sådana frågor är inte att försvara Rysslands invasion. Den strider mot folkrätten och har orsakat ett oerhört mänskligt lidande. Men just därför måste Sveriges agerande bygga på mer än moraliska paroller. Ett ansvarsfullt land måste samtidigt kunna stödja civila, hävda folkrätten, granska vapenleveranser, bedöma eskaleringsrisker och arbeta för att dödandet ska upphöra.
Om varje fråga om kostnader, risker eller diplomatiska alternativ bemöts med misstanken att frågeställaren går en främmande makts ärenden har vi lämnat den demokratiska diskussionen. Då har politiken blivit trosbekännelse.
DCA-avtalet är en suveränitetsfråga
DCA-avtalet med USA trädde i kraft den 15 augusti 2024. Det ger USA tillgång till 17 svenska försvarsområden och reglerar bland annat amerikansk militär närvaro, materiel, juridisk ställning samt befogenheter kring ordning och säkerhet.
Regeringen framhåller att samarbetet bygger på svenskt samtycke och respekt för svensk suveränitet och svensk lag. Det är ett relevant motargument och ska redovisas korrekt.
Men det undanröjer inte behovet av granskning. En juridisk analys i Svensk Juristtidning konstaterar att DCA-avtalet innebär mer långtgående svenska åtaganden än vad som följer av själva Natomedlemskapet och ger USA rätt att utöva vissa befogenheter på svenskt territorium.
Avtalet saknar dessutom ett uttryckligt, rättsligt bindande förbud mot kärnvapen på svensk mark. Regeringen hänvisar i stället till den svenska politiska hållningen att det inte finns skäl att ha kärnvapen här i fredstid. Men politiska hållningar kan förändras. Det gjorde den svenska Natopolitiken på mycket kort tid.
DCA-avtalet är giltigt i tio år och kan därefter sägas upp med ett års uppsägningstid. Sverige har alltså inte passerat någon formell punkt utan återvändo. Men ju mer militär infrastruktur, materiel, planering och operativ verksamhet som byggs samman med andra länder, desto svårare och dyrare blir en framtida kursändring.
Suveränitet är inte bara en formulering i ett avtal. Suveränitet är ett lands verkliga förmåga att fatta självständiga beslut – även när stormakter, allianser och ekonomiska intressen vill något annat.
Fem procent av BNP förändrar hela samhällets prioriteringar
Natos nya utgiftsåtagande innebär att medlemsländerna senast 2035 ska avsätta minst 3,5 procent av BNP till direkta försvarsutgifter och ytterligare 1,5 procent till försvars- och säkerhetsrelaterade utgifter.
Det motsvarar sammantaget fem procent av BNP.
Jag motsätter mig inte att Sverige ska ha ett starkt nationellt försvar. Tvärtom anser jag att ett självständigt land måste kunna försvara sitt territorium, sin befolkning och sin infrastruktur. Men ett försvar byggt för svenska behov är inte automatiskt samma sak som en fortgående anpassning till en militärallians mål och stormakters strategier.
När så stora delar av Sveriges ekonomiska resurser ska styras om måste väljarna få veta vad det betyder i praktiken. Hur påverkas sjukvården, äldreomsorgen, skolan, infrastrukturen och hushållens ekonomi? Hur mycket ska lånefinansieras? Vilka företag kommer att gynnas? Vilka beroenden skapas när avancerade vapensystem kräver utländsk programvara, reservdelar, ammunition och politiska godkännanden?
Det är sådana frågor en seriös valrörelse borde handla om.
Diplomatin behöver hjärt-lungräddning
Det mest oroande är kanske inte bara vad regeringen säger, utan vad som saknas.
I regeringens utrikesdeklaration för 2026 förekommer inte ens ordet ”diplomati”. Regeringen nämner visserligen pågående förhandlingar och dialog med vissa länder. Men den uttalade tvåpunktsplanen för Ukraina är mer stöd till Ukraina och ökad press på Ryssland. Sverige och Europa uppmanas samtidigt att ställa in sig på en ”långvarig, långtgående konfrontation med Ryssland”.
Detta är en anmärkningsvärd inriktning för ett land som en gång förknippades med diplomati, medling, nedrustning, konfliktförebyggande arbete och förmågan att tala även med stater vi stod långt ifrån.
Diplomati betyder inte underkastelse. Att tala med en motpart är inte att ge motparten rätt. Förhandling är inte kapitulation. Diplomati är det verktyg som finns för att förhindra att konflikter växer, missförstånd blir permanenta och militära incidenter slutar i katastrof.
Det krävs ingen större skicklighet för att bara tala med dem som redan håller med oss. Verklig diplomati börjar där samstämmigheten slutar.
Jag menar därför att den svenska diplomatin behöver hjärt-lungräddning innan de militära, ekonomiska och politiska bindningarna blir så omfattande att Sverige inte längre förmår formulera en självständig linje. Sverige bör kunna försvara sitt territorium och samtidigt hålla diplomatiska kanaler öppna. Vi bör kunna fördöma folkrättsbrott oavsett vem som begår dem. Vi bör eftersträva avspänning utan att vara naiva och dialog utan att ge upp våra principer.
Det ena utesluter inte det andra. Det är just förmågan att hantera flera verkligheter samtidigt som kännetecknar en mogen statsledning.
Sveriges makthavare måste bli de vuxna i rummet
Att vara vuxen i rummet är inte att ropa högst om styrka, lojalitet och nya miljardpaket. Det är att väga konsekvenser, identifiera risker, erkänna osäkerhet och tänka längre än till nästa presskonferens.
Det är att förstå att varje vapenleverans också kräver en strategi för hur kriget ska avslutas. Att varje försvarsavtal kräver demokratisk kontroll. Att varje allians måste kunna granskas. Att varje vänskap med en stormakt måste ha tydliga gränser. Och att varje utrikespolitisk kurs måste utgå från Sveriges långsiktiga säkerhet, suveränitet och befolkningens intressen.
Jag ser inte detta ansvarstagande i tillräcklig utsträckning i dagens Sverige. Jag ser en politisk och medial miljö där följsamhet ofta belönas och självständiga frågor misstänkliggörs. Jag ser makthavare som talar om en konfrontation som kan pågå i generationer, men betydligt mer sällan om hur Sverige ska bidra till avspänning, förhandling och varaktig fred.
Det är inte vuxet ledarskap.
Enade Sveriges väg framåt
Jag nöjer mig inte med att beskriva problemen. Enade Sverige har en annan utrikes- och säkerhetspolitisk riktning.
Jag vill att Sverige påbörjar ett ordnat utträde ur Nato och återupprättar en självständig säkerhetspolitik. DCA-avtalet ska omförhandlas med målet att avvecklas. Fram till dess måste full svensk insyn och kontroll krävas, tillsammans med ett uttryckligt och rättsligt bindande förbud mot kärnvapen på svenskt territorium.
Sverige ska ha ett starkt nationellt försvar under svensk ledning, utformat för att försvara Sverige – inte för att göra landet till en framskjuten militär plattform eller deltagare i andra staters stormaktskonflikter. Ett självständigt försvar kan kombineras med nordiskt samarbete, civil beredskap och goda relationer med omvärlden utan att svensk beslutanderätt underordnas en militärallians.
Jag vill stoppa svenska vapenleveranser till krigförande stater och prioritera diplomati, humanitär hjälp och civila förnödenheter. Varje större internationellt ekonomiskt åtagande måste redovisas öppet, följas upp och vägas mot behoven i Sverige. Den svenska välfärden, infrastrukturen och befolkningens trygghet får inte behandlas som ett restintresse efter att andra länders militära behov har tillgodosetts.
Sverige måste åter bygga upp förmågan att tala med alla relevanta parter – även när relationerna är dåliga och åsikterna oförenliga. Vi ska verka för eldupphör, avspänning, fångutväxlingar, skydd av civila och förhandlade lösningar. Diplomatiska kontakter ska inte vara belöningar som bara ges till vänner. De är arbetsredskap som är som viktigast när läget är som farligast.
Jag vill också se en oberoende och offentligt redovisad granskning av Sveriges Natointräde, DCA-avtalet, vapenleveranserna och det samlade Ukrainastödet. Svenska folket har rätt att få veta vilka kostnader, förpliktelser, risker och beroenden som har skapats – och vilka alternativ som fortfarande finns.
Detta är inte isolationism. Det är inte ett försvar av någon stormakt och inte ett krav på att Sverige ska stå försvarslöst. Det är en utrikespolitik som utgår från att Sverige ska vara vän med många, underordnat ingen och kapabelt att både försvara sitt territorium och bidra till fred.
Valet 2026 måste därför handla om mer än regeringspussel, opinionsmätningar och taktiska utspel. Det måste handla om vilket land Sverige ska vara, vilka risker vi är beredda att ta och vem som i slutändan ska bestämma över svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Jag vill att svaret ska vara tydligt:
Det svenska folket.
Vilken väg tycker du att Sverige ska välja – fortsatt militär integration och långvarig konfrontation, eller ett självständigare Sverige som åter gör diplomati, suveränitet och fred till kärnan i utrikespolitiken?
2026-08-21
// Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
