Enade Sveriges fredslinje föddes inte i valrörelsen 2026. Den har löpt genom partiet sedan begynnelsen – tillsammans med försiktighetsprincipen, bankreform, fullt tjänstemannaansvar, konstitutionsdomstol och riksrätt. I flera hundra videoklipp och hundratals artiklar har jag återkommit till samma grundläggande fråga: när blev det mer kontroversiellt att kräva diplomati än att kräva ännu fler vapen?
Det märkligaste med den svenska Ukrainadebatten är kanske inte vad som sägs, utan hur lite verklig politisk konflikt som återstår. Åtta riksdagspartier, public service, stora privata medier och stora delar av det säkerhetspolitiska etablissemanget kan diskutera taktik, tempo, vapensystem och kostnader – men själva grundfrågan lämnas ofta nästan orörd: ska Sverige fortsätta djupare in i den militära logiken, eller ska Sverige söka en väg ut ur den? Jag har under flera år valt det senare. Jag vill att svenska vapenleveranser till kriget upphör, att civilt och humanitärt stöd kan fortsätta och att Sverige åter lär sig den konst som borde vara självklar för en självständig stat: att kunna tala med båda sidor.
Åtta partier – men nästan inget verkligt alternativ
Jag behöver egentligen inte överdriva riksdagens enighet. Svenska Freds har redan gjort sammanställningen. Organisationens valgranskning 2026 konstaterar att samtliga riksdagspartier står bakom ett omfattande svenskt militärt stöd till Ukraina och att behovet av ökade diplomatiska ansträngningar för att få stopp på kriget inte ges någon framträdande plats hos något av partierna. Samma granskning konstaterar dessutom att samtliga riksdagspartier står bakom svensk vapenexport och vapenstödet till Ukraina.
Det är värt att stanna vid. Sverige har åtta riksdagspartier. De kallar sig konservativa, liberala, socialdemokratiska, nationalistiska, gröna och socialistiska. De strider om skatter, migration, klimat, arbetsrätt och välfärd. Men när väljaren kommer till frågan om fortsatt omfattande militärt stöd till Ukraina finns inget riksdagsparti som erbjuder ett tydligt nej. Jag står utanför den konsensusen.
För mig är det en demokratisk paradox. Väljaren erbjuds åtta riksdagspartier men i denna avgörande fråga ett betydligt smalare urval av faktisk politik. Man kan byta parti utan att egentligen byta huvudlinje i Ukrainafrågan. Jag tycker att det förtjänar betydligt större uppmärksamhet än det får.
Jag säger inte detta för första gången 2026
Här går en viktig skiljelinje mellan en tillfällig valposition och en politisk grundsyn. Fred, diplomati, motstånd mot svensk militär interventionism och försiktighetsprincipen har funnits med i Enade Sverige sedan partiets tidiga år. Ett tidigt partimaterial räknade redan bland huvudfrågorna upp att Sverige skulle ha en försvarsmakt – inte en krigsmakt – tillsammans med tjänstemannaansvar och försiktighetsprincipen.
Jag har alltså inte hittat den här linjen några veckor före valet. Jag har inte börjat tala om diplomati därför att opinionen blivit mer mottaglig. Jag har inte lagt till försiktighetsprincipen i efterhand därför att Europas säkerhetsläge blivit farligare. Jag har drivit detta under flera år.
I flera hundra videoklipp och hundratals artiklar, kommentarer och politiska texter på Enade Sveriges olika plattformar har jag återkommit till samma bärande frågor: fred och diplomati, stopp för svensk vapenexport och svenska vapenleveranser till krig, försiktighetsprincipen, bankreform, fullt tjänstemannaansvar, konstitutionsdomstol och riksrätt.
För mig hör de frågorna ihop. Bankreformen handlar om vem som kontrollerar ett av samhällets mest grundläggande system. Tjänstemannaansvaret handlar om att offentlig makt aldrig får vara ansvarslös. Konstitutionsdomstolen handlar om att även den politiska majoriteten måste kunna prövas mot grundlagen. Riksrätten handlar om att personer på samhällets högsta maktpositioner måste kunna ställas till ansvar för allvarligt maktmissbruk. Försiktighetsprincipen handlar om vad som ska ske innan katastrofala eller oåterkalleliga beslut fattas. Och diplomatin handlar om att samma princip måste tillämpas där insatserna är som högst: krig, fred och Sveriges långsiktiga säkerhet.
Försiktighet före beslut. Ansvar efter beslut. Kontroll över makten. Svensk självständighet. Där finns den röda tråden i min politik.
Konflikten började inte 2022 – men 2022 förändrades krigets omfattning dramatiskt
Det är viktigt att också vara historiskt noggrann. Konflikten mellan Ryssland och Ukraina började inte den 24 februari 2022. Den moderna väpnade konflikten går åtminstone tillbaka till 2014, med maktskiftet i Kiev, Rysslands annektering av Krim och kriget i Donbas mellan ukrainska styrkor och ryskstödda separatister. Under åren därefter följde strider, dödsoffer, misslyckade vapenvilor och Minskavtalen, utan att någon varaktig politisk lösning nåddes.
Den 24 februari 2022 förändrades situationen dramatiskt när Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina – det som den ryska ledningen själv benämner den ”särskilda militära operationen”.
Jag tycker att den distinktionen är viktig. Om man låtsas som att hela konflikten uppstod ur tomma intet i februari 2022 förlorar man nästan ett decennium av politisk, diplomatisk och militär förhistoria. Men att erkänna denna förhistoria innebär samtidigt inte att förneka eller förminska det faktum att Ryssland den 24 februari 2022 kraftigt utvidgade kriget genom att föra in reguljära styrkor över Ukrainas gränser på flera fronter.
För mig måste en seriös fredspolitik kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: historien började inte 2022, och det som hände 2022 var en enorm militär eskalering. Det borde egentligen inte vara kontroversiellt.
Sveriges säkerhetspolitik måste utgå från Sveriges långsiktiga intressen
Kriget i Ukraina har förändrat Europas säkerhetspolitiska landskap i grunden. Men just därför anser jag att Sverige måste vara särskilt noggrant med att skilja mellan solidaritet med människor som drabbas av kriget och de långsiktiga beslut som fattas om Sveriges egen säkerhet, militära bindningar och internationella roll.
För mig är utgångspunkten enkel: Sverige måste även i ett allvarligt säkerhetsläge göra sina egna riskbedömningar och utgå från svenska intressen. Att kriget pågår innebär inte att varje ny vapenleverans, varje militär fördjupning eller varje säkerhetspolitisk förändring automatiskt är rätt väg för Sverige. Varje steg måste kunna granskas utifrån sina egna konsekvenser – på kort och lång sikt.
Det är också här försiktighetsprincipen blir central. Ju större konsekvenser ett beslut kan få för Sveriges säkerhet och framtida handlingsfrihet, desto större måste kraven vara på analys, eftertanke och demokratisk debatt. Ett beslut blir inte mindre omfattande bara för att det fattas under starkt politiskt eller internationellt tryck.
På bara några få år har Sverige genomgått en av de största säkerhetspolitiska förändringarna i modern tid. Sverige har blivit medlem i NATO, DCA-avtalet med USA har genomförts, den militära integrationen med väst har fördjupats och omfattande svensk militär materiel har skickats till Ukraina.
Under 2026 blev denna utveckling ännu tydligare genom det fortsatta svenska engagemanget kring Gripen och Ukrainas framtida försvarsförmåga. I svensk rapportering har utvecklingen beskrivits som att Sverige knyts allt närmare Ukrainas försvar och får en allt viktigare roll.
Jag tycker att just detta borde leda till mer debatt – inte mindre. Hur långt ska Sveriges militära engagemang sträcka sig? Vilka risker är vi beredda att ta? Vad är slutmålet? Och vilken plats har diplomatin i den svenska strategin för att kriget faktiskt ska kunna avslutas? Det är de frågor jag anser att svensk säkerhetspolitik måste våga ställa.
Jag företräder Sverige
Jag företräder inte Moskva. Jag företräder inte Kiev. Jag företräder Sverige. Det borde egentligen vara en självklar mening för en svensk politiker, men i dagens debatt verkar den nästan behöva försvaras.
Jag accepterar inte den förenklade uppdelningen där varje människa som ifrågasätter vapenleveranser förväntas svara på frågan om hon är ”för Ukraina” eller ”för Ryssland”. Jag är för Sverige.
Min linje är enkel: svenskt militärt stöd till kriget – nej. Humanitärt och civilt stöd – ja. Diplomati med Ukraina – ja. Diplomati med Ryssland – ja. Svensk militär involvering i kriget – nej.
Den 26 augusti 2026 formulerade jag den ännu en gång offentligt före valet: Sverige ska inte vara militärt involverat i kriget, humanitärt och civilt stöd ska kunna fortsätta, svenska vapenleveranser ska upphöra och diplomati ska bedrivas med både Ryssland och Ukraina.
Men grundhållningen är mycket äldre än den formuleringen. Jag har under tidigare år gång på gång publicerat texter om fred, diplomati, NATO, vapenleveranser och svensk självständighet. Den som vill kontrollera min konsekvens behöver inte lita på hur jag beskriver mig själv i augusti 2026. Materialet finns där.
Jag vill skilja hjälp från krigföring
Jag vill inte att Sverige ska överge civila ukrainare. Tvärtom. Jag vill skilja mellan att hjälpa människor och att skicka vapen. Sverige kan bidra med mediciner, sjukvårdsutrustning, humanitära förnödenheter och andra civila insatser. Ett ukrainskt barn som behöver läkemedel är fortfarande ett barn. Ett ryskt barn är också ett barn.
Civila är civila.
För mig är det en viktig princip. Jag vill inte att Sverige blir likgiltigt. Jag vill att Sverige byter verktyg: från vapenleveranser till humanitärt stöd, från militär integration till självständig säkerhetspolitik, från blockens logik till diplomati.
Och medierna?
Här vill jag vara exakt, därför att då blir kritiken starkare. Jag hävdar inte att alla svenska journalister sitter i ett rum och får instruktioner om vad de ska skriva. Jag behöver inte hävda något sådant. Det skulle dessutom göra kritiken billigare och enklare att avfärda.
Det jag kritiserar är något mer konkret: urval, proportioner, perspektiv och normalisering. Jag frågar vilka frågor som ställs gång på gång, vilka experter som återkommer, vilka antaganden som behandlas som självklara, vilket perspektiv som ständigt måste försvara sin rätt att över huvud taget finnas och framför allt: när enorma säkerhetspolitiska förändringar genomförs, granskar medierna endast hur de ska genomföras – eller också om de bör genomföras?
Public service rapporterar om fred – men tyngdpunkten är tydlig
SVT och Sveriges Radio har självklart rapporterat om fredsförhandlingar. Det vore felaktigt att påstå något annat. Sveriges Radio har exempelvis haft program om vad Ukraina kan acceptera i ett fredsavtal och om pågående fredsförhandlingar. SVT har rapporterat om förhandlingsinitiativ och möjliga vägar framåt.
Min kritik är alltså inte att ordet ”fred” är förbjudet. Min kritik gäller tyngdpunkten.
När större svenska militära åtaganden gentemot Ukraina presenteras blir en stor del av rapporteringen naturligt nog inriktad på vad olika vapensystem kan åstadkomma, hur Ukrainas militära förmåga påverkas och vilken roll Sverige kan spela. Allt detta är journalistiskt relevanta frågor.
Men jag saknar motfrågorna. Vad innebär ytterligare militär integration för Sveriges långsiktiga riskbild? Vilken gräns finns för svenskt militärt engagemang? Vilket scenario skulle få Sverige att säga: hit men inte längre? Vad är den svenska diplomatiska strategin? Vad är slutpunkten? Vad händer om ännu ett vapenpaket inte leder till fred?
Jag tycker inte att de frågorna borde vara exotiska. Jag tycker att de borde vara centrala.
Jag ser samma problem i privatägda medier
Den privata pressen är naturligtvis inte en enda redaktionell organism. Nyhetsredaktion, ledarsida och debattsida måste hållas isär. Men just därför blir ledarsidorna intressanta, för där redovisas tidningarnas politiska linjer öppet.
Under Ukrainakriget har flera stora svenska ledarsidor argumenterat tydligt för fortsatt eller ökat militärt stöd, för upprustning och för att Ukrainas militära förmåga är central även för svensk och europeisk säkerhet. Man får naturligtvis tycka så. Men då vill jag också kalla saken vid dess rätta namn.
Det är politik.
Jag har inget problem med att tidningar har politiska ledarsidor. Mitt problem uppstår när föreställningen växer fram att endast den som förespråkar diplomati kommer med ett ”politiskt narrativ”, medan kraven på fler vapen, större upprustning och djupare militär integration behandlas som om de vore tekniska fakta.
Det är de inte.
Krav på mer vapen är också politik. Krav på större upprustning är också ideologi. Föreställningen att svensk säkerhet automatiskt växer ju djupare Sverige integreras militärt är också ett antagande som måste kunna granskas.
Det är inte en naturlag.
Jag tänker också erkänna det som motsäger min kritik
En seriös mediekritik måste erkänna det som inte passar den egna tesen. Stora svenska medier har publicerat debattartiklar som kritiserat upprustningen. Svenska Freds och andra fredsorganisationer har fått utrymme. Sveriges Radio har bevakat fredsförhandlingar. SVT har gjort inslag där förhandlingar diskuterats. Även stora privata tidningar har publicerat texter om dialog, avspänning och möjligheter till politiska lösningar.
Jag tycker att det är viktigt att säga det. Min poäng är inte att Sverige lever under total censur. Min poäng är att den dominerande politiska och mediala mittpunkten har förflyttats enormt.
Saker som för tio eller femton år sedan hade betraktats som dramatiska säkerhetspolitiska förändringar presenteras idag ofta som nästa naturliga steg: NATO, DCA, historiska försvarsanslag, stora vapenleveranser och allt djupare försvarspolitisk integration.
När varje steg beskrivs som en logisk följd av det föregående riskerar själva kursriktningen att aldrig diskuteras. Det är där jag tycker journalistiken måste vara som bäst. Inte bara när den frågar makten hur snabbt nästa steg kan genomföras, utan när den frågar: Varför går Sverige över huvud taget åt det här hållet?
Jag kräver samma källkritik av små medier
Utanför de stora redaktionerna ser bilden annorlunda ut. Det finns mindre och alternativa medier som betydligt oftare ifrågasätter Sveriges Ukraina- och NATO-politik, vapenleveranserna, upprustningen och relationen till Ryssland.
Jag tycker att dessa röster behövs i offentligheten. Men jag tänker inte göra misstaget att säga att ett litet eller alternativt medium automatiskt har rätt bara därför att ett stort medium kan ha missat ett perspektiv.
Jag kräver samma källkritiska måttstock av alla. Om SVT har fel ska det kunna visas. Om ett alternativmedium har fel ska det också kunna visas. Om en stor tidnings ledarsida driver en politisk linje ska den kunna granskas. Om ett litet medium publicerar ett dåligt underbyggt påstående ska även det granskas.
För mig är det själva poängen med en pluralistisk offentlighet.
Jag saknar verklig konflikt om grundfrågan
I Sverige kan man idag diskutera om Ukraina behöver fler drönare, fler luftvärnsrobotar, mer ammunition, stridsflyg, större säkerhetsgarantier, ökad europeisk vapenproduktion och högre försvarsanslag. Det finns paneler, experter och analyser om nästan varje teknisk detalj.
Men jag vill ställa en annan fråga: Vad skulle hända om Sverige i stället sade att vår militära del av Ukrainapolitiken ska avvecklas och ersättas av humanitärt stöd och aktiv diplomati?
Jag vill se den diskussionen behandlas som ett verkligt politiskt alternativ, inte som en suspekt tankeövning. Vilka risker skulle minska? Vilka risker skulle öka? Hur skulle Ryssland reagera? Hur skulle Ukraina reagera? Hur skulle NATO reagera? Hur skulle Sveriges säkerhet påverkas på fem, tio och tjugo års sikt?
Jag tycker att det hade varit en betydligt mer intressant debatt än ännu en panel om vilket vapensystem som ska skickas härnäst. Men först måste den som föreslår alternativet tillåtas tala utan att omedelbart reduceras till ett ombud för Moskva.
Jag ser diplomati som statskonst – inte kapitulation
Det finns ett märkligt språkbruk i vår tid där diplomati ibland behandlas som om det vore en belöning man ger någon man tycker om. Jag ser det nästan tvärtom.
Diplomati behövs när relationerna är dåliga, när motsättningarna är stora, när risken för missförstånd är farlig och när alternativet kan vara krig.
Jag vill att Sverige ska kunna tala med Ukraina. Jag vill att Sverige ska kunna tala med Ryssland. Jag vill att Sverige ska kunna tala med USA, Kina, EU och våra nordiska grannar. Inte därför att alla dessa stater är våra vänner. Inte därför att deras regeringar alltid handlar rätt. Utan därför att Sverige ska vara en vuxen och självständig stat.
Man förhandlar inte för att man litar på motparten. Man förhandlar därför att man inte gör det.
Försiktighetsprincipen är som viktigast när insatsen är störst
Jag förespråkar inte försiktighetsprincipen därför att jag tror att världen är ofarlig. Jag gör det därför att världen är farlig.
När ett felaktigt beslut kan rättas nästa vecka kan politiken tillåta sig ett visst risktagande. När ett felaktigt beslut kan bidra till militär eskalering mellan kärnvapenmakter bör toleransen för ogenomtänkta risker vara betydligt mindre.
Det gäller oavsett vilken flagga man tycker bäst om.
För mig är försiktighetsprincipen inte pacifistisk romantik. Det är riskanalys.
När konsekvenserna av ett politiskt misslyckande i värsta fall kan bli katastrofala för Sverige och svenska medborgare tycker jag att ribban för risktagande ska vara extremt hög. Jag begriper inte varför det skulle vara kontroversiellt.
Jag återkommer alltid till samma fråga: hur ska kriget sluta?
Efter år av fullskaligt krig återstår fortfarande samma fråga: Hur ska kriget sluta?
Mer ammunition kan påverka fronten. Fler drönare kan påverka fronten. Stridsflyg kan påverka Ukrainas luftförsvar. Sanktioner kan påverka den ryska ekonomin.
Men inget vapensystem kan underteckna ett fredsavtal. Ingen artilleripjäs kan formulera säkerhetsgarantier. Ingen kryssningsrobot kan skapa en fungerande europeisk säkerhetsordning efter kriget.
Till slut återkommer politiken. Till slut återkommer förhandlingen. Till slut måste människor och stater som står i djup konflikt ändå hitta former för att samexistera.
Jag frågar därför: hur många fler människor ska dö innan den insikten blir legitim att uttala?
Jag står där jag har stått
När Enade Sverige började formuleras fanns försiktighetsprincipen redan med. När Sverige fortfarande var militärt alliansfritt drev jag svensk självständighet. När NATO-frågan kom drev jag den. När Sverige ansökte om medlemskap fortsatte jag. När Sverige blev medlem fortsatte jag. När DCA-avtalet kom fortsatte jag. När vapenleveranserna växte fortsatte jag. När krigsretoriken hårdnade fortsatte jag.
Och inför valet 2026 säger jag samma sak igen.
Inte därför att jag kan lova fred. Det kan ingen seriös människa göra. Inte därför att jag tror att Vladimir Putin är ofarlig. Inte därför att jag tror att alla problem kan lösas genom ett trevligt samtal.
Utan därför att min grundläggande princip är densamma som den varit genom Enade Sveriges hela resa:
Sverige måste tänka själv.
Jag vill att Sverige ska ha ett försvar starkt nog att försvara Sverige. Jag vill inte ha en utrikespolitik där svensk säkerhet automatiskt definieras som allt djupare deltagande i andra staters militära konflikter.
Jag vill att svenska vapenleveranser till kriget i Ukraina upphör. Jag vill att humanitärt och civilt stöd kan fortsätta. Jag vill att Sverige för diplomati med både Ryssland och Ukraina. Jag vill att försiktighetsprincipen används innan beslut vars konsekvenser kan bli oåterkalleliga. Jag vill att makthavare kan ställas till ansvar efteråt när de grovt missbrukar sin makt. Och jag vill ha en svensk offentlighet där journalister granskar även den politik som alla etablerade partier råkar vara överens om.
För när åtta partier säger ungefär samma sak är journalistikens uppgift inte mindre viktig.
Den är viktigare.
Jag vill att medierna inte bara frågar hur snabbt nästa vapen kan levereras, utan om vapnet över huvud taget ska skickas. Jag vill att de inte bara frågar hur Sverige ska anpassa sig till nästa säkerhetspolitiska steg, utan vem som bestämde riktningen och på vilka grunder. Jag vill att de inte bara räknar kostnaden för att rusta för krig, utan också granskar vad som krävs för att bygga fred.
Det är en fråga jag har ställt under flera år. Jag tänker fortsätta ställa den.
2026-08-31 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
