Publicerat den 2026-06-28 av Bo Jonsson
När jag summerar vecka 26 ser jag en tydlig fortsättning på den linje som vuxit fram under de senaste veckorna. På ytan handlade veckan om många olika saker: Belarus, Ukraina, svensk neutralitet, SVT:s krigsjournalistik, Rättviks kommun, slutna ordenssällskap, bankmakt, byskolor, Venezuela, Östersjön, sjöfart, svensk fotboll, arbetsanpassningar, Tadzjikistan, Djibouti, djurvälfärd, mäns våld mot kvinnor och praktisk valinformation inför 2026.
Men under ytan återkom samma grundfråga gång på gång:
Vem har egentligen rätt att forma framtiden?
Är det folket?
Är det staten?
Är det bankerna?
Är det internationella block?
Är det slutna nätverk?
Är det främmande makter?
Eller är det de människor som faktiskt lever med konsekvenserna av besluten?
För mig blev vecka 26 en vecka där Enade Sveriges fem ledord – suveränitet, diplomati, fred, rättvisa och trygghet – gick från att vara politiska principer till att bli konkreta verktyg för att förstå verkligheten.
Veckan inleddes med valkommunikation. Jag publicerade bilder och information om hur väljare kan rösta på Enade Sverige i riksdagsvalet med hjälp av blank valsedel, samt hur Rättviksbor kan beställa kommunala valsedlar inför valet 2026. Det kan låta som enkel praktisk information, men i grunden är det demokrati i sin mest konkreta form. Politik börjar inte i tv-studiorna. Den börjar när en människa får veta att hon faktiskt har ett val.
Därför var budskapet enkelt: rösta inte av vana. Rösta medvetet.
Samma partier, samma politik och samma resultat har präglat Sverige under lång tid. Blocken byter plats, men mycket av riktningen består. Därför är det viktigt att påminna människor om att en röst inte är en ritual. Den är ett ansvar. Den är medborgarens viktigaste fredliga vapen.
Under veckan lanserade jag också möjligheten att lägga Enade Sveriges logga på sin profilbild via hemsidan. Det var ett litet tekniskt verktyg, men också ett sätt för människor att visa stöd utan medlemskap, donationer eller organisationstvång. Samtidigt var det viktigt att tydliggöra ansvarsfrågan: Enade Sverige ansvarar för den officiella loggan och verktyget, men inte för hur enskilda personer väljer att använda loggan i egna bildmontage eller publiceringar. Det är en viktig gränsdragning. Öppenhet och frivilligt stöd ska inte förväxlas med kontroll över varje enskild användare.
Belarus tog stor plats under veckan. Den 22 juni uppmärksammade jag Belarus minnesdag för offren under Stora fosterländska kriget. Det var en respektfull hälsning till Belarus folk, inte ett inlägg om dagspolitisk lojalitet. Belarus drabbades oerhört hårt av den tyska invasionen 1941. Hela samhällen förstördes, miljoner människor miste livet och minnet av kriget är fortfarande en central del av landets historiska självbild.
För mig är sådana minnesdagar viktiga. De påminner om att krig inte är en abstrakt fråga. Krig är förstörda hem, döda barn, sönderslagna familjer och generationer som tvingas bära minnet vidare. Om vi menar allvar med fred måste vi också kunna visa respekt för andra folks historiska trauma.
Samma dag publicerade jag också artikeln ”Vill någon försöka dra in Belarus i kriget?” Där försökte jag analysera den skärpta retoriken mellan Kiev och Minsk. Ukrainas krav på Belarus, hot om åtgärder mot kommunikationsinfrastruktur och Minsk varningar om provokationer väcker enligt mig frågor som borde diskuteras betydligt mer även i svensk offentlighet.
Min poäng var inte att okritiskt acceptera vare sig Kievs, Minsks, Moskvas eller västliga huvudstäders versioner. Min poäng var att alla parter bör granskas med samma måttstock. Om Belarus utgör ett akut hot mot Ukraina bör bevisen granskas. Om Ukraina offentligt diskuterar åtgärder mot mål på belarusiskt territorium bör också detta granskas. Om ännu ett land riskerar att dras djupare in i kriget är det en utveckling som borde oroa alla som vill se deeskalering.
För mig är den centrala frågan enkel: leder utvecklingen närmare fred eller närmare ett större krig?
Den frågan återkom också i texten om Sveriges neutralitet. Under min uppväxt fick svenskarna höra att Sverige var neutralt. I dag är Sverige medlem i Nato, har undertecknat DCA-avtalet med USA, skickar stora mängder militärt stöd till Ukraina och har allt tätare försvarsindustriellt samarbete med Kiev. Varje enskilt beslut kan diskuteras för sig, men helheten går inte att blunda för.
Sverige har gjort ett vägval.
Frågan är inte bara hur svenska makthavare beskriver detta vägval. Frågan är hur andra stater uppfattar det. Stormakter bedömer sällan andra länder efter deras självbild. De bedömer dem efter deras handlingar. Därför borde den svenska säkerhetspolitiska debatten vara mer realistisk. Vad innebär det att vara ett Natoland med amerikansk militär närvaro, samtidigt som man aktivt stöder en part i ett krig mot Ryssland? Ökar det Sveriges säkerhet? Minskar det risken för konflikt? Eller gör det Sverige till en mer självklar del av stormaktskonflikten?
Det är frågor som förtjänar ärliga svar.
Samma kritiska blick riktade jag mot SVT:s reportage om en avhoppad rysk officer. Jag menade att reportaget var ett tydligt exempel på hur modern propaganda ofta fungerar – inte nödvändigtvis genom direkta lögner, utan genom urval, dramaturgi och inramning.
En anonym källa fick framföra långtgående anklagelser. Samtidigt fördes tittaren genom en känslomässig resa från medlidande till misstänksamhet. Först framställdes desertören som ett offer. Sedan gled berättelsen över till säkerhetshot, svartlistor och risker för Europa. Olika grupper – krigsförbrytare, yrkessoldater, tvångsmobiliserade, desertörer och asylsökande – placerades i samma berättelsemiljö.
Det är inte nödvändigtvis falskt. Men det är ett klassiskt propagandagrepp: man behöver inte bevisa att allt hör ihop, bara placera det tillräckligt nära varandra för att publiken ska börja associera det.
Public service ska inte leverera färdiga känslomässiga slutsatser. Public service ska granska, redovisa, ifrågasätta och låta tittaren förstå vad som är verifierat, vad som är påstående och vad som är tolkning.
Veckans lokala granskning handlade om Rättviks kommun och slutna ordenssällskap. När jag upptäckte att Odd Fellow och Rotary fanns med på kommunens officiella webbplats under ”Aktiv senior” väckte det en principiell fråga: vilka organisationer ska en kommun marknadsföra genom sina egna kanaler, och vilka krav på öppenhet bör ställas när slutna nätverk möter offentlig makt?
Jag var noga med att inte göra detta till en personfråga. Det handlar inte om att misstänkliggöra ideellt engagemang. Det handlar om transparens. Om folkvalda politiker, högre tjänstemän eller personer med offentlig makt är medlemmar i slutna organisationer med interna löften, ceremonier och begränsad insyn – bör väljarna då känna till det?
För mig är svaret att frågan åtminstone måste kunna diskuteras.
Demokrati handlar inte bara om att beslut fattas korrekt. Demokrati handlar också om att medborgarna ska kunna känna förtroende för att beslut fattas korrekt. Förtroende bygger på insyn. Och ju större offentlig makt en person har, desto rimligare är det att medborgarna får veta vilka lojaliteter, nätverk och sammanhang som kan vara relevanta.
Rättvik tog också plats genom frågan om byskolor. I mitt FAQ-svar skrev jag att barn så långt möjligt ska kunna bo, leva och gå i skolan i sin hemby. Byskolor är mer än skolbyggnader. De är en del av lokalsamhällets framtidstro. När en byskola försvinner påverkas inte bara elevernas skolväg, utan hela bygdens möjlighet att attrahera barnfamiljer.
Samtidigt måste politiken vara realistisk. Skolans kvalitet, trygghet och tillgång till behöriga lärare måste alltid stå i centrum. Där elevunderlaget blir för litet måste andra lösningar fungera. Därför kopplade jag frågan till avgiftsfri kollektivtrafik i Region Dalarna och bättre fungerande skolskjutsar. Hela Dalarna ska kunna leva, men det kräver konkret politik – inte bara vackra ord.
Ekonomisk makt blev en annan röd tråd. När Ulf Kristerssons förtroendesiffror sjunker och Magdalena Anderssons stiger kan många tro att det stora vägvalet står mellan höger och vänster. Men jag försökte lyfta en annan fråga: hur mycket förändras egentligen när blocken byter plats, om de ekonomiska grundstrukturerna består?
Den politiska makten skiftar. Den ekonomiska makten är ofta mer långsiktig. Banker, storföretag och finansiella intressen har inflytande oavsett regering. Det behöver inte automatiskt vara fel att politiker talar med näringslivet. Men frågan är hur vi säkerställer att vanliga medborgares inflytande väger lika tungt som de största ekonomiska aktörernas.
Det är därför Enade Sveriges bankreform är så central. Den handlar inte om att attackera företagande. Den handlar om att återställa balansen mellan folkstyre och finansiell makt. Ett samhälle där pengar skapas genom skuld och där hela ekonomin ständigt måste hållas igång av ny kredit riskerar att göra människor, kommuner och nationer beroende av privata balansräkningar. Suveränitet handlar därför också om pengar.
Veckans diplomatiska texter fortsatte på samma linje. Jag skickade hälsningar till Luxemburg på nationaldagen, till Venezuela på Battle of Carabobo Day, till Tadzjikistan på nationella enhetsdagen och till Djibouti på självständighetsdagen. För mig är detta en viktig del av Enade Sveriges profil. Vi ska kunna visa respekt för andra folk, deras historia och deras nationella självbestämmande utan att automatiskt underordna oss deras regeringar eller politiska system.
Venezuela-inlägget blev särskilt tydligt eftersom det knöt an till frågan om yttre inblandning. Oavsett vad man tycker om Venezuelas ledning bör principen vara densamma: ett lands framtid ska avgöras av dess eget folk, inte av främmande makter genom sanktioner, militära operationer eller påtryckningar. Om vi säger oss försvara folkrätt och suveränitet måste de principerna gälla även när vi ogillar den regering som utsätts.
Den 25 juni uppmärksammade jag Internationella sjömansdagen och ställde frågan vart Östersjön är på väg. Sjöfarten håller världshandeln igång, men Östersjön har samtidigt blivit en allt mer militariserad och säkerhetspolitisk arena. Sverige har rätt att skydda sin säkerhet, men varje ingripande måste präglas av proportionalitet, rättssäkerhet och ansvar.
Här nämnde jag också att Daniel Stenling, tidigare chef för Säkerhetspolisens kontraspionage, idag leder Kustbevakningen. Det illustrerar hur sjöfart, gränsbevakning och säkerhetspolitik allt mer flätas samman. Den större frågan är hur Sverige undviker att Östersjön förvandlas från ett hav för handel och samarbete till ett område där varje ingripande leder till motåtgärder och eskalation.
Styrka handlar inte om att ständigt visa musklerna. Styrka handlar om att förena säkerhet med diplomati.
Veckan innehöll också mänskligare inlägg. Inför Sverige–Japan skrev jag om fotbollens förmåga att samla människor. Matchen slutade 1–1 och Sverige får nu möta Frankrike i åttondelsfinalen. Det blir en svår uppgift, men landslaget påminner ändå om något viktigt: nationell gemenskap behöver inte alltid vara ideologisk. Ibland är den en kaffekopp mitt i natten, barn som hoppas och vuxna som minns gamla matcher.
Jag skrev också kort om Big Lake Run i Rättvik – jänkare, folkfest och lokal närvaro. Sådana inlägg är små, men de betyder något. Politik får inte bara bli världskartor, systemfrågor och konflikter. Den måste också bottna i platsen där man bor. I Rättvik. Bland människor. I vardagen.
Samma mänskliga linje fanns i kommentaren om Lisa, kvinnan med autism och ADHD som enligt artikeln tvingades lämna hemtjänsten efter att arbetsanpassningar försvann. Jag vet inte exakt vad som hänt i det enskilda fallet, och arbetsgivare ska naturligtvis få komma till tals. Men principen är viktig: om människor som vill arbeta slås ut för att rimliga anpassningar försvinner, då har samhället ett problem.
Ett samhälle visar sitt verkliga värde i hur det behandlar människor som behöver lite förståelse. Alla kan inte fungera exakt likadant. Alla arbetsplatser kan inte anpassas hur långt som helst. Men respekt, sunt förnuft och viss flexibilitet kan göra skillnaden mellan att en människa bidrar eller sorteras bort.
Veckan avslutades med två FAQ-svar som breddade Enade Sveriges sociala och moraliska profil.
I texten om djur och deras rättigheter skrev jag att ett samhälle visar sitt värde genom hur det behandlar dem som inte själva kan göra sin röst hörd. Djur ska behandlas med respekt, värdighet och omsorg. Onödigt lidande ska motverkas. Svenskt jordbruk med höga krav på djurvälfärd ska inte konkurreras ut av import från länder med betydligt sämre standard. Naturen är inte bara en resurs, utan ett arv vi lånar av kommande generationer.
Empati är inte en svaghet. Den är ett tecken på civilisation.
I FAQ-svaret om mäns våld mot kvinnor skrev jag att varje kvinna ska kunna känna sig trygg – i hemmet, på arbetsplatsen, på gatan och i sina relationer. Jag fördömer fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld i nära relationer. Den som misshandlar, hotar eller kontrollerar sin partner ska hållas ansvarig.
Samtidigt ville jag formulera detta utan att ställa kvinnor och män mot varandra. De flesta män tar avstånd från våld. De flesta kvinnor vill leva i trygga och respektfulla relationer. Ett bättre samhälle byggs genom ansvar, respekt, självkontroll och ömsesidig omtanke. Pojkar ska växa upp till män som förstår att verklig styrka inte handlar om dominans, utan om självbehärskning, ansvar och att skydda – inte skada.
När jag summerar vecka 26 landar jag därför i fem observationer.
För det första blev suveräniteten mer konkret. Den handlade inte bara om EU, Nato eller stormakter. Den handlade om valsedlar, banker, kommuner, byskolor, slutna nätverk, profilbilder, sjöfart och lokala väljare.
För det andra blev fredslinjen ännu tydligare. Belarus, Ukraina, Venezuela, Tadzjikistan, Djibouti och Östersjön pekade alla åt samma håll: världen behöver mer diplomati, mer återhållsamhet och färre försök att lösa politiska problem genom tvång, blocktänkande eller militär logik.
För det tredje blev mediekritiken skarpare. SVT:s reportage om den ryska officeren och den svenska tystnaden kring vissa delar av Belarusfrågan visar hur viktigt det är att granska urval, inramning och berättarteknik. Propaganda behöver inte alltid ljuga. Ibland räcker det att välja vad publiken ska känna.
För det fjärde blev den lokala demokratin viktigare. Rättvik är inte en parentes. Det är här politiken prövas i verkligheten. Valsedlar, kommunala webbplatser, byskolor, lokala Facebookgrupper och frågor om transparens visar att demokrati inte bara är något som sker i Stockholm. Den sker i varje kommun där medborgare vågar fråga vem som har makt och hur den används.
För det femte blev den mänskliga linjen bredare. Arbetsanpassningar, djurvälfärd, kvinnors trygghet, fotboll, barn, lokalsamhälle och vardag visar varför politiken överhuvudtaget spelar roll. Ett samhälle är inte till för systemen. Det är till för människorna, familjerna, barnen, djuren, naturen och de lokala gemenskaperna.
Vecka 26 blev därför en vecka där Enade Sverige tog ytterligare ett steg från kritik till helhet.
Det räcker inte att säga nej till EU, Nato, DCA, bankmakt, överstatlighet eller ansvarslös säkerhetspolitik. Man måste också kunna säga ja till något.
Ja till suveränitet.
Ja till diplomati.
Ja till fred.
Ja till rättvisa.
Ja till trygghet.
Ja till lokalsamhällen.
Ja till transparens.
Ja till ansvar.
Ja till medmänsklighet.
För mig är detta kärnan i Enade Sverige.
Ett land ska inte styras av vana.
Ett folk ska inte reduceras till åskådare.
En kommun ska inte vara en sluten krets.
En ekonomi ska inte äga människan.
En utrikespolitik ska inte drivas av panik.
Och ett samhälle ska inte glömma dem som behöver skydd, förståelse och respekt.
När jag ser tillbaka på vecka 26 blir frågan därför densamma som tidigare, men ännu mer konkret:
Vilket Sverige vill vi lämna efter oss?
Ett Sverige där makten fortsätter cirkulera mellan samma partier, samma block och samma intressen?
Ett Sverige där folk röstar av gammal vana medan framtiden formas någon annanstans?
Eller ett Sverige där människor vågar tänka själva, ställa frågor, kräva insyn och bygga något nytt?
Jag vet vilket Sverige jag vill verka för.
Ett suveränt Sverige.
Ett fredligt Sverige.
Ett rättvist Sverige.
Ett tryggt Sverige.
Ett Sverige där människan står före systemet.
2026-06-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!