Ett hypotetiskt scenario om Sveriges säkerhetspolitiska vägval – och priset om avskräckningen en dag misslyckas
Jag vill börja med det viktigaste. Det som följer är inte en prognos. Jag påstår inte att Sverige kommer att utsättas för ett kärnvapenangrepp och inte heller att någon viss stat har beslutat eller planerar att angripa Sverige.
Det här är ett hypotetiskt scenario. Men det är inte längre ett scenario som kan avfärdas som ren science fiction. I februari 2026 offentliggjorde Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, ett kunskapsunderlag framtaget på uppdrag av Socialstyrelsen där forskare räknat på konsekvenserna av ett kärnvapenangrepp nära en svensk stad. Nässjö användes som beräkningsstad, men FOI betonade uttryckligen att orten inte valts därför att den bedömdes vara ett sannolikt mål. Det hypotetiska målet var infrastruktur i närheten av staden, och FOI gjorde ingen bedömning av sannolikheten för att ett sådant angrepp faktiskt skulle inträffa.
Det är en viktig reservation. Men lika viktigt är att svenska myndigheter faktiskt planerar för konsekvenserna om kärnvapen skulle användas mot Sverige.
Låt oss därför våga föreställa oss det.
Klockan 06.17
Det är en helt vanlig vardagsmorgon. Kaffebryggare startar. Någon står i duschen. Barn letar efter skolväskor och kläder. Bussarna börjar rulla och på förskolor och äldreboenden tänds lamporna.
I Rättvik håller Sverige på att vakna. Jag är hemma med mina barn. Ingen av oss vet att någonting har förändrats.
I mitt hypotetiska scenario har en större europeisk säkerhetskris steg för steg utvecklats till en direkt militär konflikt mellan Nato och en kärnvapenmakt. Sverige är sedan den 7 mars 2024 medlem av Nato och ingår därmed i alliansens kollektiva försvar. Sverige deltar också i Natos Nuclear Planning Group, där frågor om kärnvapenpolitik och kärnvapenavskräckning behandlas.
Natos argument är tydligt: avskräckningen ska göra priset för ett angrepp så högt att ingen rationell motståndare vågar börja ett krig.
Den här morgonen har avskräckningen misslyckats.
Sverige har blivit militärt viktigare
Sveriges geografiska läge har alltid varit strategiskt betydelsefullt, men Natomedlemskapet har förändrat vår roll. FOI konstaterade under 2026 att Sverige får en central funktion som transiterings- och baseringsnation för allierade militära förband. Vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och logistiska noder kan få stor betydelse för hur personal, materiel och förnödenheter förflyttas genom landet i fred, kris och krig.
Det betyder inte automatiskt att Sverige blir ett kärnvapenmål. Den distinktionen är viktig. Men det betyder att svenskt territorium och svensk infrastruktur kan få större militär betydelse i ett europeiskt storkrig. Och i krig försöker motståndare slå mot sådant som har betydelse för den andra sidans militära förmåga.
Sedan kommer ljuset
I vårt scenario riktas ett kärnvapen mot strategisk infrastruktur i Stockholmsområdet.
Inte mot barn. Inte mot pensionärer. Inte mot familjer.
Det står inte ”civilbefolkning” på militärens målkarta. Men människor bor runt målet.
En kärnvapenexplosion frigör extrem värme, kraftig tryckverkan och joniserande strålning. Byggnader kan raseras, omfattande bränder uppstå och ett mycket stort antal människor skadas samtidigt. Sjukhus, ambulansstationer, elförsörjning, vägar och kommunikationssystem kan själva ligga inom katastrofområdet.
De människor som ska rädda andra kan själva vara döda eller skadade. Mobilnäten överbelastas eller slutar fungera. Vägar blockeras. Tusentals människor försöker samtidigt förstå vad som har inträffat.
Och ingen vet om nästa vapen redan är på väg.
Telefonen
Det är här kärnvapenstrategins abstrakta språk försvinner.
Du tar fram telefonen och ringer ditt barn.
Inget svar.
Du försöker igen.
Inget svar.
Du vet inte om barnet är dött eller om mobilnätet bara ligger nere. Du ringer din mamma, din pappa, din syster, din vän.
Ingenting.
På den militära kartan var målet kanske en flygplats, en ledningsfunktion, ett kommunikationsnav eller annan strategisk infrastruktur. Men runt den röda symbolen fanns människor.
Människoliv består inte av militära symboler. De består av köksbord, barnrum, fotografier, hundar som väntar vid dörren, mediciner i badrumsskåp och familjer som några minuter tidigare diskuterade vad de skulle äta till middag.
I Rättvik märker vi kanske först ingenting
Jag och barnen överlever den första attacken.
Förutsättningen i mitt scenario är att inget kärnvapen träffar närmare Rättvik och att vi inte omedelbart utsätts för farligt radioaktivt nedfall. Vi befinner oss mer än 200 kilometer från Stockholm och långt utanför de områden som drabbas direkt av eldkulan, den intensiva värmestrålningen och den förödande tryckvågen.
Det kanske mest kusliga är därför att vi inte ens märker själva explosionen när den sker. Ingen väldig tryckvåg når huset. Kanske hör vi ingen explosion alls. Vi står inte och ser ett enormt eldklot över horisonten som i en katastroffilm.
Morgonen fortsätter kanske i några minuter precis som vanligt.
Sedan börjar telefonerna bete sig märkligt. Nyhetssändningen bryts. Ett meddelande kommer.
Stockholm har träffats.
Andra strategiskt viktiga platser kan också ha angripits.
Först senare, om väder och sikt tillåter, kanske någonting mörkt och främmande kan skymtas mycket långt bort över horisonten.
Men det är inte det som skrämmer mest.
Det är nästa fråga:
Åt vilket håll blåser vinden?
Radioaktivt nedfall kan transporteras långt från en kärnvapendetonation, särskilt efter en marknära explosion, och hur människor påverkas beror bland annat på detonationssätt, vind, nederbörd och avstånd.
Vi vet därför fortfarande inte om vi är säkra. Vi vet inte vilka andra platser som träffats, om ytterligare robotar är på väg, om regeringen fungerar, hur mycket av elnätet som finns kvar eller om drivmedel och mat kommer att kunna transporteras genom landet.
Barnen frågar vad som händer.
Vad svarar man?
Då förändras värdet på nästan allt
När ett modernt samhälle fungerar tänker de flesta väldigt lite på var maten kommer ifrån. Lastbilen kommer. Butiken öppnar. Kyldisken är fylld och kortterminalen fungerar.
Bryt transporterna, elektriciteten, betalningssystemen och drivmedelsförsörjningen och situationen förändras snabbt. Här har Rättvik en annan utgångspunkt än en storstad.
Det vore fel att påstå att Rättviks befolkning är självförsörjande på livsmedel. Det är vi inte. Men här finns verklig livsmedelsproduktion och kunskap som plötsligt skulle få ett mycket större värde.
Rättviks kommun har arbetat med lokal livsmedelsberedskap och de kommunala verksamheterna är nära självförsörjande på kött och potatis. Stiernhööksgymnasiets jordbruk producerar betydligt mer mjölk än kommunens egna verksamheter konsumerar, och kommunen har fortsatt att utveckla den lokala livsmedelskedjan som en del av sin beredskap.
I fredstid kan sådant låta som lokal utvecklingspolitik. Efter ett nationellt sammanbrott är det någonting helt annat.
Korna behöver fortfarande mjölkas. Potatisen finns fortfarande i jorden. Här finns åkrar, betesmarker, lantbrukare och människor som faktiskt vet hur mat produceras.
Skogen är också en resurs
I Rättvik och Dalarna finns dessutom en stark jakttradition och människor med praktisk erfarenhet av skog, jakt, viltvård och att ta tillvara kött.
Viltet skulle naturligtvis inte kunna ersätta jordbruket eller försörja hela kommunens befolkning. Ett okontrollerat jakttryck skulle dessutom snabbt kunna förstöra själva resursen. Men jakt och fiske skulle kunna bidra till försörjningen under en allvarlig kris.
Ännu viktigare är kunskaperna som följer med: att kunna orientera sig, känna skogen, arbeta ute under svåra förhållanden, veta hur ett fällt djur tas till vara och kunna klara sig när GPS, telefoner och elektricitet inte längre kan tas för givna.
Och här finns ytterligare en resurs som är svår att mäta i kronor:
lokalkännedomen.
Den som känner bygden bär en karta i huvudet
När mobiltelefonen dör försvinner mer än möjligheten att ringa. Kartor, navigation och ständig information om vad som händer försvinner också.
Då får människan som känner sin hembygd ett nytt värde.
Här finns människor som vet var småvägarna går, känner skogsbilvägarna och terrängen och vet vilka alternativa vägar som kan användas om en större väg är blockerad.
Man vet vem som har traktor, vem som har motorsåg, vem som har djur, vem som kan reparera en motor, vem som har egen brunn, vilken gård som fortfarande kan producera mat och vem i bygden som behöver hjälp.
Lokalkännedom kan i en verklig nationell kris bli en del av själva beredskapen. Inte därför att Rättvik skulle förvandlas till någon romantisk överlevnadsby, utan därför att fungerande samhällen i grunden byggs av människor som känner sin bygd, känner varandra och besitter praktiska kunskaper.
Sedan kommer människorna
Efter några dygn uppstår nya problem.
Människor försöker lämna hårt drabbade områden. Några har familj och vänner på landsbygden. Andra har ingenstans att ta vägen. De allra flesta söker bara trygghet, vatten, mat och någonstans att sova.
De ska mötas som människor.
Men i ett långtgående samhällssammanbrott finns också risk för kriminalitet, plundring och konflikter kring knappa resurser.
Då blir lokal sammanhållning viktig: kommunen, polisen där den fortfarande fungerar, Försvarsmakten och Hemvärnet, räddningstjänsten, frivilligorganisationer, lantbrukare, jägare, företagare och vanliga människor som känner bygden och varandra.
Poängen är inte privat rättskipning eller att människor ska börja skjuta på varandra. Tvärtom.
Ju starkare lokalsamhället är före krisen, desto större möjlighet finns att bevara ordning och hjälpa människor utan att samhället degenererar till den starkes rätt.
Hur hamnade Sverige här?
Det är nu de politiska besluten måste diskuteras.
Sverige har på några få år genomgått en historisk förändring av sin säkerhetspolitik. Vi är medlemmar i Nato, deltar i alliansens försvarsplanering och har fått större betydelse som transit- och baseringsnation för allierade förband.
Samtidigt har Sveriges engagemang i Ukraina blivit omfattande.
Enligt regeringens egna uppgifter hade Sverige fram till den 12 augusti 2026 lämnat omkring 156 miljarder kronor i militärt och civilt stöd till Ukraina, varav cirka 128 miljarder kronor utgjorde militärt stöd.
Det handlar sedan länge om betydligt mer än hjälmar och sjukvårdsmateriel. Sverige har bidragit med bland annat artilleri, stridsfordon, luftvärn, ammunition, marina system och stöd till långräckviddig militär förmåga.
Sverige har dessutom öppnat för donation av upp till 16 JAS 39 Gripen C/D tillsammans med avancerad ammunition, samtidigt som Ukraina meddelat sin avsikt att köpa Gripen E/F.
Detta är verkliga svenska politiska beslut.
Därför måste vi också kunna diskutera deras risker.
Men gör inte Nato Sverige säkrare?
Här måste motargumentet redovisas.
Natos och den svenska regeringens grundläggande argument är att medlemskapet minskar risken för att Sverige angrips. En potentiell angripare ska veta att ett angrepp mot Sverige kan mötas av hela alliansens samlade försvarsförmåga.
Avskräckningen ska alltså förhindra att kriget börjar.
Det är ett seriöst argument, och jag tänker inte låtsas att det inte finns. Men säkerhetspolitik måste kunna granskas från båda håll.
Frågan är inte bara:
Vad händer om avskräckningen fungerar?
Vi måste också våga fråga:
Vad händer om den en dag misslyckas?
Systemen kan ha fel
Kärnvapenstrategi bygger på att motståndaren förstår att ett angrepp kan få oacceptabla konsekvenser. Men systemet innehåller fortfarande människor, radar, satelliter, datorer, kommunikationssystem, underrättelser och bedömningar.
Människor kan missförstå varandra. Teknik kan ge felaktig information.
Historien innehåller verkliga falsklarm kring kärnvapen. Det mest kända inträffade den 26 september 1983, när ett sovjetiskt tidigt varningssystem indikerade amerikanska robotuppskjutningar. Överstelöjtnant Stanislav Petrov bedömde att informationen sannolikt var felaktig.
Det var den.
Vi kan inte veta att Petrov ”räddade världen”. Ingen kan bevisa vad som hade hänt om han fattat ett annat beslut. Men incidenten visar någonting fundamentalt:
Även systemen som vakar över mänsklighetens farligaste vapen kan ha fel.
Därför räcker inte orden det kommer aldrig att hända.
Ingen behöver vilja förstöra världen
Det kanske mest skrämmande är att ett katastrofalt händelseförlopp inte behöver börja med en galning som bestämmer sig för att utplåna mänskligheten.
Nästan varje steg kan framstå som rationellt för den som fattar beslutet.
Ett land stärker sitt försvar. Motståndaren svarar. Den första sidan placerar fram mer militär kapacitet. Den andra gör samma sak. Vapensystem får längre räckvidd. Beredskapen höjs. Militära installationer förstärks och fler länder involveras.
Alla säger:
Vi gör detta för att förhindra krig.
Ändå kan marginalerna krympa.
Sedan inträffar händelsen som ingen planerade: ett felaktigt larm, en robot på fel kurs, ett missförstånd eller en ledare som bara har minuter på sig att avgöra om informationen framför honom är sann.
När kärnvapenbestyckade ballistiska robotar väl har avfyrats har handlingsutrymmet krympt dramatiskt.
Vissa beslut går inte längre att ta tillbaka.
Civila är fortfarande civila
Det är därför jag medvetet inte namnger någon angripande stat i mitt scenario.
Poängen är inte att skapa hat mot ryssar, amerikaner, kineser eller något annat folk. Vanliga människor fattar inte dessa beslut.
En kärnvapenexplosion frågar inte vilket pass du har. Radioaktivt nedfall frågar inte vilket parti du röstar på. Ett svältande barn är ett svältande barn, oavsett på vilken sida av en frontlinje det råkar befinna sig.
Min princip förändras inte:
Civila är civila – oavsett sida i ett krig.
Jag tittar på mina barn
Tillbaka i Rättvik har mörkret kommit. Kanske fungerar inte strömmen längre.
Vi sitter tillsammans och jag tittar på mina barn.
De lever.
Någon annans barn gjorde inte det.
Deras föräldrar kanske hade exakt samma morgon som jag. De kanske också gjorde frukost, tjatade om att barnen skulle skynda sig och funderade på vad som skulle handlas efter jobbet.
Sedan fanns deras värld inte längre.
Och någonstans i allt detta ska historiker, om samhället fortfarande fungerar tillräckligt väl för historiker, försöka förklara varför.
Vilket beslut var det? Vilken gräns passerades? När fanns den sista verkliga möjligheten att stoppa utvecklingen?
Det finns ett annat scenario
Men berättelsen behöver inte sluta där.
Det finns en annan framtid. En där den där morgonen aldrig kommer. Där Stockholm fortfarande vaknar till tunnelbanor, skolor och arbetsplatser och där korna fortfarande mjölkas i Rättvik därför att det är en vanlig vardag – inte därför att Sverige försöker överleva efter ett kärnvapenkrig.
Det scenariot kräver inte att Sverige avskaffar sitt försvar, litar blint på andra regeringar eller accepterar aggression.
Det kräver att vi återupptäcker ett verktyg som måste användas innan systemen når bristningsgränsen.
Diplomatin.
Diplomati innan det är för sent
Att prata med sina vänner är enkelt. Diplomati behövs framför allt mellan stater som inte litar på varandra, mellan regeringar som avskyr varandras politik och mellan kärnvapenmakter som riskerar att misstolka nästa militära rörelse som början på ett större angrepp.
Jag vill att Sverige ska kunna tala med Washington, Bryssel, Kyiv, Moskva och Beijing.
Med alla.
Inte därför att vi måste hålla med dem, utan därför att diplomati är som mest värdefull när vi inte är överens.
Sverige kan ha ett starkt försvar och samtidigt arbeta för nedtrappning. Vi kan söka dialog innan kommunikationskanalerna stängs och verka för vapenvila och förhandlingar innan ytterligare eskalationssteg tas.
Sverige ska inte göra sig till en förlängd arm åt större makters strategier. Vi måste kunna göra självständiga bedömningar av vad som faktiskt stärker vår säkerhet, vilka risker vi är beredda att ta och var Sveriges egna långsiktiga intressen ligger.
Svensk säkerhetspolitik ska i första hand tjäna människorna som bor i Sverige.
Min slutsats
Jag förespråkar inte diplomati därför att jag tror att världen är ofarlig.
Jag gör det därför att världen är farlig.
När konsekvensen av ett misslyckande kan vara förintade svenska städer måste försiktighetsprincipen väga tungt. Det räcker inte att fråga hur Sverige ska slå tillbaka efter ett angrepp. Vi måste också fråga hur Sverige undviker att hamna där från början.
Det räcker inte att räkna vapensystem. Vi måste också räkna riskerna.
Det räcker inte att fråga vilken militär förmåga Sverige kan bidra med i nästa konflikt. Vi måste också våga fråga hur våra egna beslut påverkar Sveriges betydelse och exponering om en regional konflikt utvecklas till en direkt konfrontation mellan kärnvapenmakter.
Jag vill inte sitta i ett mörklagt Rättvik med mina barn och känna tacksamhet över att bomben föll mer än 200 kilometer bort eller att vinden råkade blåsa åt ett annat håll.
Jag vill inte höra på radion att Stockholm inte längre ser ut som Stockholm.
Jag vill inte att svenska barn ska bli siffror i någon framtida militär skadebedömning.
Därför väljer jag diplomatin. Därför föredrar jag nedtrappning framför en säkerhetspolitik där varje eskalationssteg automatiskt besvaras med nästa. Och därför anser jag att Sverige ska föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik där svenska folkets långsiktiga säkerhet alltid står främst.
För den bästa kärnvapenberedskapen är inte att lära sig leva bland ruinerna efteråt.
Den bästa kärnvapenberedskapen är att göra allt vi rimligen kan för att bomberna aldrig ska falla.
Om artikeln – viktig disclaimer
Den här artikeln är ett hypotetiskt säkerhetspolitiskt scenario. Den ska inte läsas som en prognos om att Sverige kommer att utsättas för ett kärnvapenangrepp, som ett påstående om att någon viss stat planerar att angripa Sverige eller som ett påstående om att Sveriges Natomedlemskap eller stöd till Ukraina med säkerhet kommer att leda till kärnvapenkrig.
De verkliga uppgifter som används i artikeln – bland annat Sveriges Natomedlemskap, Sveriges roll som transit- och baseringsnation, omfattningen av det svenska stödet till Ukraina, diskussionerna och besluten kring Gripen, FOI:s arbete med kärnvapenscenarier och Rättviks arbete med lokal livsmedelsberedskap – används som faktabakgrund till ett konstruerat scenario. Själva händelseförloppet är hypotetiskt.
Syftet med artikeln är att undersöka den yttersta konsekvensen om militär avskräckning, krishantering och diplomati misslyckas, och att bidra till en diskussion om risk, eskalation, civil beredskap och Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval.
De politiska ställningstagandena, resonemangen och slutsatserna i artikeln är mina egna. Texten är framtagen på mitt eget initiativ och jag ansvarar för den slutliga publiceringen. Jag har använt AI för att skapa artikelbilden, som illustrerar det hypotetiska scenario som beskrivs i texten. Artikeln är inte framtagen på uppdrag av någon stat, regering, ambassad, myndighet, underrättelsetjänst, militär aktör eller annan extern part.
Jag namnger medvetet inte någon stat som angripare i det hypotetiska scenariot. Syftet är inte att skapa hat mot något land eller folk.
Syftet är det motsatta:
Att påminna om vad som står på spel medan det fortfarande finns tid att prata med varandra.
Innan det är för sent.
2026-08-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
