De säger att de är alternativen till det politiska etablissemanget. Bra. Innan vi ger dem våra röster är det dags att följa pengarna, granska makten och kräva svar.
Tolv partier utanför riksdagen lyfts i bilden ovan. Innan vi ersätter gamla politiska maktorganisationer med nya borde vi veta hur alternativen finansieras, vem som faktiskt kontrollerar dem och vad de gör med pengarna.
Politiska partier kan ha många fullt legitima inkomstkällor, särskilt när de är organiserade som ideella föreningar. Medlemsavgifter, försäljning av partisouvenirer, böcker och annat material, intäkter från arrangemang, offentligt partistöd där sådant finns och frivilliga donationer från medlemmar eller sympatisörer är i sig inget märkligt. En människa som betalar några hundralappar i medlemsavgift eller frivilligt stödjer ett parti hon tror på har inte därmed köpt någon politiker. Men där borde granskningen börja – inte sluta. Hur mycket pengar kommer in? Varifrån kommer de? Hur stor del kommer från vanliga medlemmar? Finns enskilda mycket stora givare? Företag? Organisationer? Stiftelser? Finns ekonomiskt stöd som inte syns som en vanlig banköverföring – exempelvis fria eller rabatterade lokaler, resor, teknik, juridisk hjälp, produktion, annonsering eller andra tjänster med ett verkligt ekonomiskt värde?
Sedan kommer nästa fråga: Vart går pengarna? Vem bestämmer vilka utgifter som ska göras? Hur mycket går till reklam, resor, hotell, löner, arvoden, konsulter, jurister, teknik och kampanjmaterial? Betalas pengar till ledande företrädare eller verksamheter med nära koppling till dem? Vem attesterar? Vem granskar? Vad får medlemmarna se? Vad kan väljaren se?
Och slutligen kommer kanske den mest obekväma frågan: Vem bestämmer egentligen? Ett parti kan ha fantastiska stadgar på papperet. Årsmöten, motioner, valberedning, revision och medlemsröster kan finnas där. Men vem kontrollerar medlemsregistret, bankkontot, kandidatlistorna, domänen, webbplatsen, mejllistan och lösenorden till sociala medier? Hur enkelt är det för en majoritet av medlemmarna att faktiskt avsätta den sittande ledningen?
Det är därför jag kokar ned granskningen till tre frågor: VEM BETALAR? VEM BESTÄMMER? VART GÅR PENGARNA?
De åtta riksdagspartierna är inte huvudpersonerna här
De åtta etablerade riksdagspartierna verkar redan i en ekonomisk och organisatorisk verklighet som de flesta småpartier bara kan drömma om. För stödåret 2025/26 beslutade Partibidragsnämnden om sammanlagt 167 733 850 kronor i statligt parti- och kanslistöd till riksdagspartierna: Socialdemokraterna 42 821 924 kronor, Sverigedemokraterna 30 631 084 kronor, Moderaterna 28 994 872 kronor, Vänsterpartiet och Centerpartiet vardera 14 504 000 kronor, Kristdemokraterna 12 607 930 kronor, Miljöpartiet 12 085 272 kronor och Liberalerna 11 584 768 kronor. Det är lagreglerade offentliga stöd och inget jag i sig beskriver som korruption.
Men den här artikeln handlar inte främst om dem. Mitt politiska förtroende för det etablerade partisystemet är redan mycket lågt. De har haft årtionden på sig att visa hur de hanterar makt, pengar och ansvar. Det som intresserar mig här är i stället de som säger: Vi är alternativet.
Bra. Då vill jag veta vad alternativet faktiskt består av innan väljaren ger det makt. Jag vill inte se Sverige byta stora, etablerade partiapparater mot nya och mindre organisationer där samma slags toppstyrning, ekonomiska beroenden, personkult eller slutna strukturer kan växa fram. En ny logotyp är ingen demokratigaranti. Ett nytt partinamn är ingen demokratigaranti. Att kritisera etablissemanget på sociala medier är definitivt ingen demokratigaranti.
Så låt oss titta på de tolv partierna på bilden: Partiet Nyans, Alternativ för Sverige, Medborgerlig Samling, Piratpartiet, MoD, Kristna Värdepartiet, Knapptryckarna, Feministiskt initiativ, Landsbygdspartiet Oberoende, Direktdemokraterna, Örebropartiet och Ambition Sverige.
Partiet Nyans – vad händer när medlemmarna utmanar ledningen?
Här finns redan dokumenterade skäl att ställa hårda frågor. Efter valet 2022 rapporterade Sveriges Radio, med hänvisning till SVT, att tio personer hade lämnat Nyans i protest mot Mikail Yüksels ledarskap och att ytterligare tolv uppgav att de hade uteslutits efter kritik mot honom. Yüksel utmanades därefter av Sead Busuladzic vid en extrakongress. Busuladzic beskrev efteråt processen som orkestrerad och inte särskilt demokratisk, medan Yüksel tillbakavisade kritiken om toppstyre.
Därför frågar jag Partiet Nyans och Mikail Yüksel: Hur många medlemmar har uteslutits sedan partiet grundades? På vilka grunder? Hur många hade dessförinnan kritiserat ledningen? Hur överklagas ett uteslutningsbeslut? Hur enkelt är det för en organiserad medlemsopposition att utmana den sittande partiledningen? Hur många röstberättigade medlemmar deltog när ledningen senast valdes? Och pengarna: Hur mycket har kommit in sedan grundandet? Hur mycket genom medlemsavgifter? Hur mycket i donationer? Vilka har varit de största externa bidragen? Vem har behörighet till partiets pengar? Hur beslutas större utgifter? Hur mycket av den ekonomiska historiken kan medlemmarna själva kontrollera?
Vem betalar? Vem bestämmer? Vart går pengarna?
Alternativ för Sverige – visa hela konstruktionen
Alternativ för Sverige säger sig vara ett alternativ till det etablerade partisystemet. Då vill jag se hela ekonomin och maktstrukturen bakom alternativet.
Alternativ för Sverige och Gustav Kasselstrand: Hur mycket pengar har totalt kommit in sedan partiet grundades? Hur mycket består av medlemsavgifter, försäljning och rena donationer? Vilka har varit de största enskilda bidragen? Hur mycket går till kampanjverksamhet, resor, medier, administration, löner eller arvoden?
Kasselstrand är öppet bosatt i Finland. Det gör inte hans svenska politiska engagemang illegitimt, men det gör praktiska ekonomifrågor fullständigt rimliga: Vad betalar Kasselstrand själv för resor och verksamhet mellan Finland och Sverige? Vad betalar partiet? Vilka kostnader uppstår över ett år och finns några ekonomiska eller organisatoriska fördelar med upplägget?
Och medlemsmakten: Hur enkelt kan medlemmarna byta partiledare? Hur mycket kontroll har centrala organ över kandidatlistorna? Hur självständiga är lokala organisationer? Vem får sista ordet när en medlem och partistyrelsen tolkar reglerna olika?
Visa siffrorna. Visa beslutsordningen.
Medborgerlig Samling – hur finansieras det seriösa alternativet?
Medborgerlig Samling profilerar sig gärna som ett kompetent och ansvarstagande alternativ. Bra. Då borde ekonomisk och organisatorisk transparens vara en självklar del av erbjudandet.
Medborgerlig Samling: Hur mycket pengar har kommit in sedan organisationen grundades? Hur mycket är medlemsavgifter och hur mycket är donationer? Vilka har varit de största externa bidragen? Finns tydliga regler kring svenska och internationella finansiärer? Vilka former av ekonomiskt stöd skulle MED tacka nej till även om stödet vore lagligt? Vem har mandat att söka större extern finansiering? Krävs styrelsebeslut? Hur redovisas internationella resor, möten och kontakter ekonomiskt? Hur mycket insyn har vanliga medlemmar i större ekonomiska beslut?
Och organisatoriskt: Hur enkelt är det att utmana sittande partiledning? Vem kontrollerar kandidatprocesserna? Hur självständig är revisionen och hur självständig är valberedningen?
Jag vill inte bara höra att organisationen är professionell. Visa kontrollsystemet.
Piratpartiet – fri information kan börja med den egna bokföringen
Piratpartiets politiska historia är nära förknippad med informationsfrihet, öppenhet och kritik mot koncentrerad informationsmakt. Partiets stadgar innehåller dessutom en tydlig mekanism vid uteslutning: beslut kräver tre fjärdedelars majoritet i partistyrelsen och kan överklagas till medlemsmötet. Det är relevant positiv information.
Men det skapar samtidigt ett högt krav på den egna transparensen. Piratpartiet: Hur mycket pengar har kommit in sedan starten? Vilka har varit de största finansieringskällorna? Hur enkelt kan en vanlig väljare hitta ekonomiska rapporter, revision och beslut? Hur mycket av styrelsens arbete går att följa utifrån? Hur många medlemmar deltar faktiskt i de interna besluten? Hur många uteslutningar har förekommit och hur många beslut har överklagats? Vem kontrollerar den tekniska infrastruktur som partiet är beroende av? Och vart går pengarna? Personal? IT? Kampanj? Resor? Administration?
Om information ska vara fri – öppna böckerna.
MoD – vem betalade uppbyggnaden?
MoD är yngre än flera av de andra partierna. Det betyder att partiet borde kunna göra något som är mycket svårare för gamla organisationer: redovisa hela historiken från början.
MoD: Hur mycket kapital krävdes för att komma igång? Vilka betalade de första kostnaderna? Har grundare eller ledande företrädare gjort privata utlägg? Har dessa återbetalats? Hur mycket har sedan kommit in genom medlemsavgifter och donationer? Har några få givare stått för en stor andel av finansieringen? Har partiet fått gratis eller rabatterade tjänster inom filmproduktion, webb, IT, juridik, annonsering, resor eller lokaler? Vem kontrollerar bankkontona, medlemsregistret, domänen och sociala medier? Hur enkelt är det för en medlemsmajoritet att ersätta människorna som sitter på dessa nycklar?
Ett nytt parti behöver inte vänta tills det blir stort innan det visar hur makten är konstruerad.
Kristna Värdepartiet – vilka resurser bär organisationen?
Här tänker jag inte hitta på någon intern skandal där jag inte har belägg. Jag ställer i stället samma ekonomiska och organisatoriska kontrollfrågor som alla andra borde tåla.
Kristna Värdepartiet: Hur mycket pengar har kommit in sedan starten? Finns stöd från privatpersoner, företag, församlingar, föreningar eller andra organisationer? Förekommer fria eller rabatterade lokaler och tjänster? Om sådant stöd finns – vilket ekonomiskt värde har det? Betalas löner eller arvoden till ledande företrädare? Hur beslutas sådana ersättningar? Hur hanteras jäv om personer samtidigt har roller i organisationer som partiet ekonomiskt samarbetar med? Hur väljs ledningen och kandidaterna? Hur självständig är revisionen? Hur självständig är valberedningen? Hur kan medlemmarna ersätta en ledning de förlorat förtroendet för?
Frågan handlar inte om kristendom. Den handlar om pengar, makt och kontroll.
Knapptryckarna – här finns dokumenterade formaliafrågor
Knapptryckarna är särskilt intressanta eftersom det finns offentliga domstolshandlingar kring den interna föreningsformalian. I Nacka tingsrätts dom från mars 2024 framgår bland annat att mötet enligt domstolens bedömning inte hade blivit behörigen utlyst och att ett flertal moment vid årsmötet inte genomfördes enligt då gällande stadgar. Bland de punkter som räknas upp finns röstlängd, personval, ekonomisk berättelse, revisionsberättelse, ansvarsfrihet, motioner och valberedning.
Det här behöver inte dramatiseras. Dokumentationen räcker för att frågorna ska vara berättigade.
Ulf Bejerstrand och Knapptryckarna: Vad förändrades organisatoriskt efter processen? Vilka kontrollmekanismer infördes? Hur säkerställs idag att stadgarna verkligen följs? Hur självständig är revisionen? Hur självständig är valberedningen? Hur många människor kontrollerar medlemsregistret, ekonomin och de centrala kommunikationskanalerna?
Sedan ekonomin: Hur mycket har Knapptryckarna totalt fått in sedan grundandet? Hur mycket är medlemsavgifter? Donationer? Andra bidrag? Hur används pengarna? Vilka personer får besluta om utbetalningar? Hur mycket får medlemmarna se?
Ett parti som vill låta folket trycka på knappen borde kunna erbjuda ytterligare en: VISA BOKFÖRINGEN.
Feministiskt initiativ – en lång historia kräver en lång redovisning
Feministiskt initiativ är ingen nykomling. Det ger organisationen en betydligt längre ekonomisk och organisatorisk historia än flera andra partier på listan.
Feministiskt initiativ: Hur mycket pengar har kommit in sedan starten? Hur mycket har bestått av medlemsavgifter, privata donationer och offentliga stöd? Vilka externa finansieringskällor har varit störst? Hur har ekonomin förändrats mellan perioderna av större politiska framgångar och dagens situation? Hur hanteras intern opposition? Hur fungerar uteslutningar? Hur stor faktisk makt har medlemmarna över kandidatlistor, partiledning och ekonomi?
En lång politisk historia borde kunna följas av en lika lång ekonomisk historik.
Landsbygdspartiet Oberoende – går ekonomin att följa genom hela organisationen?
En decentraliserad organisation skapar andra transparensfrågor än ett starkt centraliserat parti.
Landsbygdspartiet Oberoende: Hur mycket pengar finns hos riksorganisationen och hur mycket finns lokalt? Hur mycket offentligt partistöd får lokala organisationer totalt? Hur mycket tas in genom medlemsavgifter och donationer? Kan en väljare få en samlad ekonomisk bild över hela organisationen? Om en lokal organisation och riksorganisationen hamnar i konflikt – vem kontrollerar pengarna? Vem kontrollerar medlemsregistret? Vem avgör kandidatlistorna?
Ordet oberoende är kraftfullt. Visa hur oberoendet fungerar i praktiken.
Direktdemokraterna – hur direkt är demokratin när den egna styrelsen berörs?
Direktdemokraterna får artikelns kanske mest självklara stresstest. Om direktdemokrati är en lämplig styrmodell för Sverige, hur mycket direktdemokrati använder Direktdemokraterna själva?
Kan medlemmarna direkt rösta om partiets budget? Kan de stoppa en större utgift? Kan de överpröva styrelsen? Kan de direkt välja och avsätta ledningen? Kan de besluta om kandidatlistor? Om inte – varför fungerar representativ styrning internt men anses otillräcklig för samhället?
Och naturligtvis: Hur mycket pengar har kommit in sedan starten? Vilka är de största finansieringskällorna? Vem disponerar kontona? Hur lätt kan medlemmarna följa ekonomin?
Visa modellen på hemmaplan.
Örebropartiet – när en enskild donation blir mycket stor måste insynen bli ännu större
Örebropartiet tog under 2025 emot fem miljoner kronor från en enda privatperson, Daniel Berntsson, grundare och delägare i Mullvad. Berntsson har uppgett att donationen var personlig.
En donation av den storleken betyder inte automatiskt att givaren har köpt politiskt inflytande, och jag tänker inte påstå något sådant utan belägg. Men för ett mindre parti gör ett så stort bidrag frågor om kontroll, beroende och transparens fullständigt självklara.
Markus Allard och Örebropartiet: Hur fattades beslutet att ta emot fem miljoner kronor? Vem kan disponera pengarna? Hur stor del har redan använts och till vad? Vilka interna regler gäller när en enda donation får så stor ekonomisk betydelse? Hur hanteras potentiella intressekonflikter kring mycket stora givare?
Och viktigast: Vilka konkreta kontrollmekanismer säkerställer att en mycket stor givare inte får större informellt inflytande över politiken än andra medlemmar och väljare?
Om det inte finns något sådant inflytande är full transparens det bästa sättet att visa det.
Ambition Sverige – när partiet självt söker större externa finansiärer blir frågan självklar
Här behöver jag inte spekulera. Ambition Sverige skrev den 11 december 2025 att partiet behövde förstärka sin ekonomiska grund och ”hitta större externa finansiärer”. Partiet skrev också att man ville etablera en stiftelse för att underlätta större donationer från sponsorer, att 150 000 kronor behövdes som startkapital och att partiet saknade partistöd och var beroende av externa donationer.
Då blir frågorna till Elsa Widding och Ambition Sverige självklara: Hur gick insamlingen? Hur mycket pengar har kommit in sedan starten? Hur många givare står bakom finansieringen? Vilka har varit de största bidragen? Bildades stiftelsen? Om ja: Vem sitter i den? Vem kontrollerar pengarna? Hur ser relationen mellan stiftelsen och partiet ut? Vilken information kommer medlemmarna och väljarna att kunna få om större givare? Vilka spärrar finns för att säkerställa att en ekonomiskt avgörande finansiär inte får ett oproportionerligt informellt inflytande? Hur används pengarna och vem granskar användningen?
När ett parti självt säger att det behöver större externa finansiärer är frågan VEM BETALAR? inte smutskastning. Det är den självklara följdfrågan.
FAKTARUTA – ENADE SVERIGE LÄGGER SINA EGNA KORT PÅ BORDET
Grundat: 31 maj 2019
Mottagna donationer sedan grundandet: 0 kr
Mottagen sponsring: 0 kr
Externa finansiärer: 0
Medlemsavgifter: 0 kr – Enade Sverige har ingen medlemsorganisation
Löpande offentligt partistöd till Enade Sverige: 0 kr
Försäljning av partisouvenirer eller politiskt material: 0 kr
Löner eller arvoden från Enade Sverige till mig: 0 kr
Hur finansieras verksamheten? När kostnader uppstår finansierar jag verksamheten privat själv. Jag tar inte emot donationer till Enade Sverige.
Vem bestämmer över pengarna? Jag gör det själv. Enade Sverige är öppet personbundet och har ingen medlemsorganisation eller extern finansiär vars ekonomiska intressen jag behöver ta hänsyn till.
Vart går pengarna? Till de faktiska kostnader som uppstår för verksamheten, exempelvis webbplats, domäner, trycksaker, valsedlar och övrig politisk verksamhet.
Vem bär ansvaret? Jag gör det. Det finns ingen partistyrelse att gömma sig bakom om jag fattar ett dåligt beslut.
VEM BETALAR? – Jag själv.
VEM BESTÄMMER? – Jag själv.
VART GÅR PENGARNA? – Till Enade Sveriges faktiska verksamhet.
Jag vill inte köpa samma vara i en ny förpackning
Det är själva kärnan. Jag vill se politisk förnyelse i Sverige. Men nytt betyder inte automatiskt bättre. En ny logotyp garanterar inte demokrati. En karismatisk partiledare garanterar inte demokrati. Ett parti som dagligen kritiserar riksdagspartierna blir inte självt transparent bara genom att göra det.
Det är lätt att kritisera makt när man inte har den. Det intressanta är vilka begränsningar man frivilligt bygger runt sin egen framtida makt.
Hur skulle vi upptäcka mygel om det faktiskt förekom?
Korruption och osunda beroenden behöver inte se ut som i en dålig gangsterfilm med en portfölj full av sedlar. Det kan handla om jäv, tjänster och gentjänster, svågerpolitik, vänskapsrelationer, gratis lokaler, betalda resor, förmånliga avtal eller ekonomiskt betydelsefulla personer som organisationen helst inte vill göra missnöjda.
Jag påstår inte att detta förekommer hos de tolv partierna. Jag ställer en mycket mer obehaglig fråga:
HUR SKULLE VI VETA OM DET GJORDE DET?
Om medlemmarna inte ser ekonomin? Om väljarna inte känner till beroendena? Om journalisterna nästan bara granskar riksdagspartierna? Om några få personer sitter på bankkontot, medlemsregistret och organisationens informationskanaler?
Det är precis därför transparens ska finnas innan skandalen. Inte införas efter den.
”Vi följer lagen” är golvet – inte taket
Jag vill inte höra en enda organisation svara på detta med ”Vi följer lagen.” Självklart ska ni följa lagen. Det är miniminivån.
Ni säger att ni erbjuder Sverige någonting bättre. Visa det då.
Publicera ekonomin. Publicera revisionsberättelser. Publicera större finansieringskällor inom ramen för gällande regler. Publicera de stora utgiftskategorierna. Förklara vem som disponerar pengarna. Förklara hur valberedning och revision utses. Förklara hur ledningen kan avsättas. Redovisa hur många röstberättigade medlemmar ni har och hur många som faktiskt deltar när ledningen väljs. Visa hur interna kritiker behandlas.
Gör det begripligt för en vanlig väljare på tio minuter.
Tolv partier – tre frågor
Så till Partiet Nyans, Alternativ för Sverige, Medborgerlig Samling, Piratpartiet, MoD, Kristna Värdepartiet, Knapptryckarna, Feministiskt initiativ, Landsbygdspartiet Oberoende, Direktdemokraterna, Örebropartiet och Ambition Sverige:
Ni vill ha våra röster. Ni vill ha inflytande. Ni vill utmana dem som sitter i riksdagen idag.
Då vill jag veta:
VEM BETALAR ER?
VEM BESTÄMMER ÖVER ER?
VART GÅR PENGARNA?
Svara inte med en slogan. Visa siffrorna. Visa dokumenten. Visa beslutsordningen.
För jag vill gärna se nya politiska alternativ. Men jag vill inte se Sverige få mer av samma vara i en ny förpackning.
Öppenhet är grunden för förtroende. Transparens är grunden för demokrati.
Läs mer om Enade Sverige här: www.enadesverige.com
2026-08-23 // Bo Jonsson, Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
