Sverige behöver återta sin suveränitet, stärka sin självförsörjning och göra fredlig konfliktlösning till en central del av nationens säkerhetspolitik.
När jag summerar vecka 28 ser jag en värld där militär upprustning, stormaktskonflikter och växande misstro allt tydligare tränger undan diplomatin. Samtidigt visar veckan att en annan väg fortfarande är möjlig. Från mitt utbyte med Belarus diplomatiska företrädare till diskussionen om Nato, svensk vapenexport, livsmedelsberedskap, medieinramning och internationell idrott återkommer samma grundläggande fråga: Ska Sverige följa med djupare in i blockpolitiken – eller återupprätta en självständig utrikespolitik byggd på suveränitet, diplomati och fred?
Vecka 28 började för min del med något personligt men samtidigt politiskt betydelsefullt. Jag mottog ett tackbrev från Belarus ambassad i Stockholm efter mitt deltagande i IV International Anti-Fascist Congress, som hölls i Minsk den 25–27 juni 2026. Mitt bidrag bestod av ett förinspelat videobudskap där jag talade om andra världskrigets mänskliga konsekvenser, vikten av att bevara det historiska minnet och behovet av fred och diplomati. I brevet uttryckte Belarus chargé d’affaires Vadzim Mikhailau sin uppskattning för mitt deltagande och beskrev kongressen som en internationell plattform för diskussioner om motverkande av nynazism och skydd av det historiska minnet.
Jag uppskattar den respektfulla dialog jag haft med Belarus diplomatiska företrädare under det senaste året. Det betyder inte att jag delar varje uppfattning som den belarusiska statsledningen har. Diplomati kräver inte fullständig enighet. Diplomati behövs just därför att länder, regeringar och människor ser världen på olika sätt. För mig handlar diplomati om att hålla kommunikationskanaler öppna även när relationerna är komplicerade. Att samtala är inte att underkasta sig. Att lyssna är inte att godkänna. Att visa respekt för ett annat lands diplomatiska företrädare är inte detsamma som att ge upp sin egen övertygelse. Det är istället ett uttryck för politisk mognad.
Samma princip blev relevant när Ryssland kallade upp Sveriges ambassadör med anledning av de återkommande drönarincidenterna mot Rysslands ambassad i Stockholm. Den senaste incidenten inträffade enligt rapporteringen torsdagen veckan före. Såvitt jag förstått har ingen misstänkt identifierats för handlingarna. Jag har återkommande kritiserat dessa angrepp och provokationer.
Sverige har genom Wienkonventionen ett ansvar att skydda utländska diplomatiska beskickningar. Det ansvaret gäller oavsett vilken stat ambassaden representerar och oavsett hur svenska regeringen för stunden ser på det landet. Rysslands ambassad ska skyddas. Ukrainas ambassad ska skyddas. USA:s, Kinas, Israels, Irans och Belarus ambassader ska skyddas. Internationell rätt kan inte tillämpas selektivt efter politiska sympatier. Om Sverige kräver att andra länder respekterar svenska diplomater måste Sverige självt leva upp till samma princip. Diplomati är inte bara högtidliga möten och formella uttalanden. Den bygger också på att diplomater kan arbeta utan att utsättas för hot, sabotage eller återkommande trakasserier. När sådana incidenter inte klaras upp riskerar Sveriges trovärdighet att skadas.
Små nationer har samma rätt till suveränitet som stormakterna
Under veckan publicerade jag också diplomatiska hälsningar till Salomonöarna, Argentina, Bahamas, Mongoliet, São Tomé och Príncipe samt Kiribati. Någon kanske ser dessa inlägg som små symboliska handlingar. För mig är de en del av en större princip.
Världen består inte bara av stormakter. Internationell politik handlar inte enbart om Washington, Moskva, Peking, Bryssel eller London. Varje nation har en historia, en kultur, ett folk och en rätt att själv forma sin framtid. Salomonöarnas självständighet påminner om rätten att frigöra sig från kolonialt styre och bygga ett samhälle utifrån egna förutsättningar. Argentinas nationaldag påminner om självständighetsförklaringen 1816 och Latinamerikas långa kamp för nationellt självbestämmande. Bahamas självständighet påminner om att ett lands frihet inte bara är en historisk händelse, utan också en fortgående rätt att formulera egna lagar och prioriteringar. Mongoliet visar hur ett land kan försöka balansera relationerna mellan mäktiga grannar och samtidigt bevara sin nationella identitet. São Tomé och Príncipe och Kiribati visar att även små stater har samma principiella rätt till respekt, suveränitet och en egen röst i världspolitiken.
Detta är centralt för Enade Sveriges utrikespolitik. Vi ska behandla andra stater med samma respekt som vi själva vill mötas av. Vi ska inte bedöma ett folks rätt till självbestämmande utifrån landets storlek, rikedom, militära styrka eller geopolitiska betydelse. Suveränitet måste vara en universell princip – annars är den ingen verklig princip alls.
Sverige har valt blockpolitiken
Under veckan skrev jag också om frågan huruvida Nato är på väg in i en ny era. Nato framställs ofta som en garanti för fred och säkerhet. Men alliansen utvecklas samtidigt till ett allt mer omfattande militärt och säkerhetspolitiskt system där Europas länder förväntas rusta snabbare, öka sina försvarsutgifter och anpassa större delar av sin utrikespolitik till gemensamma strategiska mål.
Sverige gick från formell militär alliansfrihet till Nato-medlemskap på historiskt kort tid. Därefter följde DCA-avtalet med USA, vilket ger amerikanska styrkor långtgående tillgång till svenska militära områden. Parallellt fördjupas EU:s försvars- och säkerhetspolitiska samarbete. Detta har inneburit ett genomgripande vägval.
Sverige står inte längre vid sidan av blockpolitiken. Vi har placerat oss tydligt i ett militärt och geopolitiskt system där beslut som fattas i Washington, Bryssel och andra huvudstäder får direkt betydelse för vår egen säkerhet. Förespråkarna beskriver detta som ökad trygghet. Jag ser också en växande risk. När Sverige blir en integrerad del av Natos militära planering, upplåter territorium till amerikanska styrkor och fördjupar sitt deltagande i andra staters konflikter blir vi också mer förutsägbara som militär aktör och mer relevanta som mål i en stormaktskonflikt.
Det är därför Enade Sverige vill att Sverige lämnar Nato, säger upp DCA-avtalet och återupprättar en självständig utrikespolitik. Inte för att Sverige ska vara svagt. Inte för att Sverige ska sakna försvar. Utan för att Sverige ska kunna fatta sina egna beslut.
Sverige ska ha ett starkt nationellt territorialförsvar, en fungerande värnplikt, ett robust civilt försvar och god beredskap. Men svenska soldater ska försvara Sverige. Svenskt territorium ska inte användas som en självklar plattform för andra staters militära operationer. Militär styrka och diplomatisk självständighet är inte varandras motsatser. Ett land kan vara väl försvarat utan att vara permanent bundet till ett stormaktsblock.
Vad händer när förtroendet sviktar i Natoalliansens kärnland?
Den säkerhetspolitiska frågan blev ännu mer intressant genom uppgifterna om en intern Nato-undersökning som Politico tagit del av. Enligt uppgifterna trodde endast 43 procent av de tillfrågade amerikanerna att andra Nato-länder verkligen skulle leva upp till artikel 5 och försvara USA vid ett angrepp. Det uppgavs vara den lägsta siffran bland alliansens 32 medlemsländer och lägre än genomsnittet på 57 procent. Samtidigt ska 72 procent av amerikanerna fortfarande ha beskrivit Nato som ett viktigt samarbete.
Skillnaden mellan dessa siffror är betydelsefull. Det går att stödja en organisation i allmänna ordalag men samtidigt tvivla på att dess viktigaste löften kommer att infrias när det verkligen gäller. En militär allians bygger inte enbart på stridsflygplan, kärnvapen, ubåtar, soldater och försvarsbudgetar. Den bygger på politisk vilja. Den bygger på förtroende. Den bygger på att medlemsländernas befolkningar accepterar att deras egna medborgare kan behöva riskera livet för andra medlemsstater.
Om den amerikanska opinionen börjar tvivla på den ömsesidigheten måste Sverige våga diskutera vad det betyder för vår egen långsiktiga säkerhet. USA är Natos viktigaste militära och ekonomiska makt. Om den amerikanska befolkningens vilja att bära Europas säkerhet minskar kan hela alliansens maktbalans förändras.
President Donald Trump har under flera år kritiserat europeiska Nato-länder för att enligt honom lägga för lite resurser på sitt eget försvar och förvänta sig att amerikanska skattebetalare ska bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna. Oavsett vad man tycker om Trump är det uppenbart att denna uppfattning har stöd hos delar av den amerikanska befolkningen.
Vad händer då om Europas länder bygger hela sin framtida säkerhetsmodell på ett amerikanskt åtagande som den amerikanska opinionen gradvis blir mindre villig att bära? Det är inte ett argument för att Sverige ska avveckla sitt försvar. Det är ett argument för att vi måste bygga en säkerhetspolitik som Sverige självt kan kontrollera och upprätthålla.
Hundratals jobb i försvarsindustrin – eller tusentals i livsmedelsproduktionen?
Veckans Nato-rapportering knöts även till frågan om svensk industri och vilka framtidsområden politiken väljer att prioritera. SVT rapporterade omfattande från Nato-toppmötet och lyfte bland annat hur Saabs spaningsflygplan förväntades skapa hundratals nya svenska arbetstillfällen.
Jag är naturligtvis inte emot arbetstillfällen. Men jag reagerar på skillnaden i politisk och medial entusiasm. När försvarsindustrin expanderar beskrivs det ofta som en framgång för Sverige. När nya vapensystem säljs framhålls jobben, exportinkomsterna, tekniken och den industriella kompetensen. Var finns samma entusiasm för att återuppbygga Sveriges jordbruk? Var finns samma politiska kraft bakom tanken att skapa tusentals arbetstillfällen inom livsmedelsproduktion, förädling, transporter, forskning, maskintillverkning och landsbygdsutveckling?
Sverige har bördig jord, rent vatten, stora skogs- och naturresurser och en lång tradition av lantbruk. Ändå har vår självförsörjningsförmåga försvagats under årtionden. Vi har gjort oss beroende av internationella leveranskedjor för mat, gödsel, drivmedel, reservdelar och andra grundläggande resurser. Samtidigt talar staten om att Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetsläget på mycket länge. Det går inte ihop.
Ett land som på allvar förbereder sig för kris eller krig måste kunna ge sin befolkning mat, vatten, värme, sjukvård och energi. Försvar är inte bara flygplan, robotar och artilleri. Försvar är också jordbruksmark. Försvar är fröer, lagerbyggnader, reservkraft, transporter och fungerande livsmedelsindustri. Försvar är möjligheten att försörja befolkningen även när internationella handelsflöden bryts.
Jag vill se ett Sverige som åter börjar bruka sin jord fullt ut. Genom växelbruk, hållbar produktion och långsiktiga investeringar kan vi stärka jordens bördighet och producera mer svensk mat. När Sverige åter blivit självförsörjande kan vi exportera överskott till andra länder. Mat föder människor. Vapen är konstruerade för krig. Svensk kompetens bör i högre grad användas för att bygga liv, beredskap och fredlig utveckling.
Vem bär risken när besluten fattas?
Jag ställde också en obekväm fråga under veckan: Vem bär egentligen risken om Sverige en dag hamnar i krig? Om bomber börjar falla över svenska städer – kommer Sveriges rikaste och mäktigaste familjer då att befinna sig i samma situation som vanliga barnfamiljer, pensionärer och värnpliktiga? Eller ger ekonomiska resurser helt andra möjligheter till skydd, resor, alternativa bostäder och privat beredskap?
Frågan handlar inte om att misstänkliggöra varje förmögen människa. Den handlar om att förstå hur risker och konsekvenser fördelas i ett samhälle. De som fattar beslut om militära allianser, vapensystem, utländska baser och internationella konflikter måste också kunna redovisa vilka risker besluten innebär för resten av befolkningen.
När miljardbelopp förs över genom försvarsupphandlingar måste det dessutom finnas maximal insyn. Hur förhindras intressekonflikter? Hur hanteras övergångar mellan politik, myndigheter, finanssektor och försvarsindustri? Hur säkerställs att beslutsfattare inte påverkas av framtida karriärmöjligheter eller ekonomiska belöningar?
Jag påstår inte att svenska beslut fattas genom mutor eller hemliga uppgörelser. Men ett demokratiskt samhälle måste kunna ställa frågorna utan att automatiskt avfärdas som konspiratoriskt. Ju större summor det handlar om och ju allvarligare konsekvenser besluten kan få, desto starkare måste granskningen vara. Svenska folket ska inte bara få veta vad politikerna beslutar. Folket måste också få veta vem som gynnas, vem som bär risken och vilka alternativa vägar som har övervägts.
Två helt olika verklighetsbilder
Under veckan publicerade jag också ett längre resonemang om de två verklighetsbilder som präglar dagens geopolitiska debatt. Om man lyssnar på västliga regeringar, Nato och de stora medierna är berättelsen relativt tydlig. Ryssland beskrivs som det centrala hotet mot Europa. Nato beskrivs som en försvarsallians. Upprustningen framställs som nödvändig. Stödet till Ukraina beskrivs som avgörande för att försvara demokrati, folkrätt och europeisk säkerhet. Argumentet är att om Ryssland inte stoppas i Ukraina kan andra europeiska länder hotas i framtiden.
Sedan lyssnar jag på vad den ryska sidan säger. Dmitrij Peskov beskriver ett Europa som genomgår snabb militarisering och där skattebetalarnas resurser i allt högre grad förs över från vård, skola och välfärd till försvarsbudgetar och vapenproduktion. Han hävdar också att Europa förr eller senare måste återuppta dialogen med Ryssland för att en ny europeisk säkerhetsordning ska kunna byggas. Margarita Simonjan varnar i sin tur för att världen kan stå mycket nära en farlig eskalation om utvecklingen fortsätter och att Europas militära engagemang riskerar att dra kontinenten allt djupare in i konflikten.
Jag tycker att både Peskov och Simonjan framför resonemang som förtjänar att diskuteras. Det innebär inte att jag accepterar allt de säger. Det innebär inte att deras perspektiv är objektivt eller befriat från ryska intressen. Men deras argument försvinner inte för att svenska medier väljer att inte ge dem något större utrymme. På samma sätt måste ryska medborgare kunna ta del av och granska västvärldens argument.
Propaganda existerar i krig. Den existerar på alla sidor. Det betyder inte att alla sidor alltid har lika rätt eller lika fel. Men det betyder att människor måste vara försiktiga med att behandla den egna sidans påståenden som neutrala fakta och motståndarens påståenden som propaganda per definition.
Jag försöker därför läsa originalkällor, jämföra perspektiv och skilja mellan dokumenterade fakta, politiska tolkningar och rena åsikter. Att förstå vad en motpart säger är inte förräderi. Det är en förutsättning för att kunna bedöma dess avsikter och undvika katastrofala missförstånd. Vi kommer inte närmare sanningen genom att bara lyssna på Moskva. Men vi kommer inte heller närmare sanningen genom att bara lyssna på Washington, Bryssel eller Stockholm. Om vi slutar ställa frågor har vi också slutat tänka själva.
Mediernas och industrins ekonomiska drivkrafter måste kunna diskuteras
I samma text ställde jag frågor om sambandet mellan militär upprustning, försvarsindustrins växande affärer och mediernas sätt att rapportera om hot och krig. Jag påstod inte att svenska medier fabricerar säkerhetshot för att tjäna pengar. Jag påstod inte heller att försvarsindustrin ensam styr svensk politik. Men ekonomiska incitament existerar.
Försvarsindustrin tjänar stora pengar när stater rustar. Medier får läsare, tittare och engagemang genom dramatiska nyheter om konflikter, krigsrisk och säkerhetshot. Politiker kan framstå som handlingskraftiga genom att presentera nya försvarspaket och militära satsningar. Det betyder inte att hoten är påhittade. Men det betyder att vi måste våga granska vilka strukturer som gynnas när hotbilden blir permanent och varje problem presenteras som något som kräver ytterligare upprustning.
Vem tjänar ekonomiskt på utvecklingen? Vilka röster får mest utrymme? Vilka säkerhetspolitiska alternativ beskrivs som seriösa – och vilka avfärdas innan de ens hunnit diskuteras? Varför betraktas vapentillverkning som en självklar framtidsindustri medan livsmedelsproduktion, civil beredskap och diplomati ofta behandlas som sekundära frågor?
En verkligt fri debatt måste kunna hantera dessa frågor utan att kräva att alla deltagare först ansluter sig till samma säkerhetspolitiska berättelse.
Idrottare ska inte kollektivt bestraffas
En annan fråga under veckan handlade om Internationella olympiska kommitténs beslut att under vissa villkor åter låta ryska idrottare delta i de olympiska spelen från 2028. Beslutet har kritiserats i Sverige. Men IOK:s grundläggande argument är värt att diskutera: Ska enskilda idrottare hållas ansvariga för sin regerings beslut?
Jag menar att principen är större än frågan om Ryssland. Om idrottare ska utestängas på grund av sin nationalitet måste samma princip rimligen tillämpas på alla länder vars regeringar deltagit i krig, militära interventioner, ockupationer eller andra brott mot internationell rätt. Annars blir det inte en universell moralisk princip. Det blir selektiv politisk bestraffning.
En människa väljer inte alltid den regering som styr landet där hon föddes. En idrottares individuella prestation bör inte automatiskt göras ogiltig på grund av regeringens handlingar. Idrotten har historiskt fungerat som en arena där människor kunnat mötas trots politiska konflikter. Den möjligheten bör inte underskattas.
Det betyder inte att idrotten kan stå helt fri från politik. Men kollektiv bestraffning utifrån nationalitet riskerar att förstärka motsättningar och bidra till den uppdelning av världen i fientliga block som redan präglar säkerhetspolitiken.
Gemenskap istället för ett samhälle byggt på konflikt
Under veckan skrev jag även om relationen mellan kvinnor och män. Jag tror att både kvinnor och män i grunden längtar efter många av samma saker: trygghet, stabil ekonomi, ett fungerande samhälle, närhet, familj och möjligheten att ge sina barn en god framtid.
Trots det upplever jag att delar av politiken, medierna och kulturen allt oftare beskriver kvinnor och män som motståndare. Konflikter lyfts fram. Misstro förstärks. Människor sorteras i grupper som påstås ha motsatta intressen. Men Sverige blir inte starkare när kvinnor och män ser varandra som fiender. De flesta familjer, samhällen och framtidsprojekt byggs genom samarbete. Kvinnor och män behöver varandra. Barn behöver trygga vuxna. Samhället behöver både kvinnors och mäns erfarenheter, förmågor och perspektiv.
En politik som konsekvent söker konflikt mellan människor kommer till slut att försvaga den gemenskap som ett fungerande land är beroende av. Det gäller inte bara könsfrågor. Samma tendens syns när människor ställs mot varandra efter klass, geografi, ålder, ursprung eller politisk åsikt.
Enade Sverige vill istället bygga gemenskap kring gemensamma intressen: ett fungerande samhälle, trygghet i vardagen, ett rättvist rättssystem, ett land som håller ihop och en framtid där barn och unga känner hopp.
Rättvisa måste förenas med rättsstatens principer
Veckan avslutades också med en fråga om personer som dömts för grova sexualbrott mot barn eller våldtäkt. Jag anser att sådana brott hör till de mest avskyvärda som en människa kan begå. Barn måste skyddas. Brottsoffer måste få stöd. Straffen måste stå i proportion till gärningarnas allvar.
Samtidigt ska kriminalpolitiken utformas genom lag, rättssäkerhet och tydliga principer – inte genom uppmaningar till privat hämnd eller våld mellan intagna. Min ståndpunkt är att personer som dömts för grova sexualbrott mot barn eller våldtäkt inte automatiskt ska ges särskilda skyddsavdelningar enbart utifrån brottets art. Kriminalvårdens placeringar måste utgå från ordning, faktisk säkerhetsrisk, likabehandling och gällande lag.
Rättvisa är inte detsamma som laglöshet. Ett starkt samhälle visar sin moral genom att både skydda de oskyldiga och upprätthålla rättsstatens principer.
Nästan 1,5 miljoner visningar – utan medlemmar eller donationer
Under veckan valde jag också att redovisa statistik från Enade Sveriges Facebooksida. Under den senaste 90-dagarsperioden hade innehållet visats 1 445 850 gånger. Av dessa visningar kom 86,9 procent från personer som inte följer sidan. Det innebär att innehållet nått långt utanför den befintliga följarskaran och att nya människor fått möjlighet att ta del av budskapen. Den totala räckvidden hade ökat med 128 procent jämfört med föregående period.
Samtidigt driver jag fortfarande Enade Sverige ensam. Jag har inga medlemmar. Jag tar inte emot några donationer. Jag har ingen stor organisation, kommunikationsavdelning eller ekonomisk apparat bakom mig.
Det finns både en styrka och en svaghet i detta. Svagheten är att en enda människa har begränsad tid, ekonomi och kapacitet. Styrkan är att ingen kan köpa Enade Sveriges politik genom medlemsavgifter, stora donationer eller ekonomiska påtryckningar. Jag bär ansvaret själv. Människor kan läsa, dela, kritisera och ifrågasätta. När valet kommer avgör de själva om budskapet förtjänar deras röst.
Att närmare 1,5 miljoner visningar uppnåtts på tre månader visar att det finns ett intresse för perspektiv som inte alltid får stort utrymme i den etablerade samhällsdebatten. Det betyder inte att alla som ser innehållet håller med. Men demokrati kräver inte att alla tycker lika. Den kräver att olika perspektiv får möjlighet att mötas öppet.
Sveriges fokus måste förändras
När jag sammanfattade veckans alla frågor landade jag i en enkel formulering: Sveriges fokus borde vara ökad självförsörjning, deeskalering och diplomati.
Dessa tre områden hör samman. Ett land som är beroende av andra för mat, energi, försvar och politiska beslut har begränsad suveränitet. Ett land som placerar sig mitt i en stormaktskonflikt utan fungerande kontaktvägar till motparten ökar sin egen sårbarhet. Ett land som rustar militärt men försummar sjukvård, livsmedelsberedskap, räddningstjänst, energiförsörjning och civilt försvar bygger en mycket ensidig säkerhet.
Sverige måste kunna försvara sig. Men målet med vår säkerhetspolitik kan inte vara att förbereda befolkningen på ett krig som politiken samtidigt gör allt mindre för att förhindra.
Ett verkligt försvar börjar innan det första skottet avlossas. Det börjar genom att konflikter deeskaleras. Det börjar genom att ambassader och militära kontaktlinjer fungerar. Det börjar genom att handelsrelationer och diplomatiska kanaler inte fullständigt förstörs. Det börjar genom att incidenter kan hanteras innan de blir förevändningar för eskalation. Det börjar genom att ett land har mat, vatten, energi, läkemedel och fungerande samhällsinstitutioner.
Världen behöver en diplomatisk offensiv
Veckans stora slutsats blev därför artikeln Världen behöver en diplomatisk offensiv – och Sverige måste byta väg innan det är för sent.
Världen befinner sig inte i ett enda formellt världskrig. Men vi ser ett system av sammankopplade krig, ombudskonflikter, sanktioner, ekonomisk krigföring, underrättelseoperationer och militär kapprustning. Kriget mellan Ryssland och Ukraina är nära sammanbundet med relationen mellan Ryssland och Nato. Konflikterna i och omkring Mellanöstern binder samman Israel, Palestina, Iran, USA, Libanon, Jemen, Syrien, Irak och flera gulfstater. Sudan påverkas av externa staters stöd till olika stridande grupper. Våldet i östra Kongo hänger samman med regional säkerhet, råvaruhandel och relationerna mellan Kongo, Rwanda och väpnade rörelser. Myanmar, Sahel och andra konfliktområden präglas också av en kombination av lokala motsättningar och externa makters ekonomiska, politiska eller militära intressen.
Alla konflikter har sin egen historia. Det finns inga enkla universallösningar. Men det finns ett återkommande mönster. Alla parter säger sig agera defensivt. Alla beskriver motståndaren som det största hotet. Alla rustar för att känna sig säkrare. Resultatet blir att alla blir mindre säkra.
Därför föreslog jag en internationell diplomatisk offensiv byggd på skydd av civila, övervakade vapenvilor, fångutväxlingar, separata förhandlingsbord för varje konflikt och större ansvar för de stater som finansierar och beväpnar de stridande parterna.
Vapenleverantörerna kan inte stå utanför fredsprocesserna. De länder som förser konflikterna med pengar, vapen, underrättelser och politiskt stöd måste också omfattas av krav på deeskalering. Det går inte att samtidigt säga sig arbeta för fred och fortsätta att obehindrat mata kriget med materiel.
Fred kräver kontroll, stegvisa åtaganden och verifiering. Den kräver att sanktioner kan lättas när avtal följs. Den kräver att humanitära framsteg belönas. Den kräver avtal som inte bygger på att hela folk förnedras eller lämnas utan annan framtid än revansch.
Det betyder inte att krigsbrott ska glömmas. Det betyder inte att alla parter är lika oskyldiga. Det betyder att en hållbar uppgörelse måste vara bättre än fortsatt krig för samtliga berörda befolkningar.
Sverige måste byta säkerhetspolitisk riktning
I den stora artikeln formulerade jag också vad Sverige konkret bör göra. Sverige bör lämna Nato. DCA-avtalet med USA bör sägas upp. All svensk vapenexport bör stoppas.
Svensk försvarsindustri ska i första hand producera det som krävs för att försvara Sveriges eget territorium. Kompetens och produktionskapacitet bör där det är möjligt användas för civil beredskap, räddningsutrustning, sjukvårdsmateriel, energisystem, kommunikation och annan samhällsnyttig produktion.
Sverige ska hjälpa människor utomlands genom civil och humanitär hjälp. Det kan handla om läkemedel, ambulanser, mat, rent vatten, vattenrening, reservkraft, skyddsutrustning, räddningsmateriel och återuppbyggnad. Men Sveriges första ansvar är gentemot människorna som lever här. Vår egen sjukvård, skola, äldreomsorg, barnomsorg, funktionsstöd, rättsväsende, livsmedelsberedskap och civila beredskap måste befinna sig på en acceptabel nivå innan staten gör obegränsade ekonomiska åtaganden utomlands.
Sveriges välfärd först. Därefter civil hjälp efter faktisk förmåga. Inga svenska vapen till utländska krig.
Jag föreslog också en svensk deeskaleringsdoktrin, ett juridiskt bindande förbud mot kärnvapen på svenskt territorium och starkare krav på riksdagsbeslut innan Sverige förs närmare krig. Svenska folket måste få veta vilka risker regeringen tar i deras namn. Beslut om utländska styrkors användning av svenska baser, svenska militära insatser och andra åtaganden med stor eskalationsrisk ska inte kunna glida igenom utan offentlig debatt och tydlig demokratisk prövning.
Jag vill också att Sverige återupprättar fungerande diplomatiska och militära kontaktvägar med Ryssland och Belarus. Sverige bör kunna erbjuda sig att stå värd för samtal om fångutväxlingar, kärnkraftssäkerhet, sjöfart, skydd av energi- och kommunikationskablar och minskad risk för incidenter i Östersjön.
Ett särskilt Östersjöavtal för militär riskreducering skulle kunna innehålla direkta kontaktlinjer, regler för minimiavstånd mellan fartyg och flygplan, information om större övningar och gemensamma rutiner vid räddningsinsatser och incidentutredningar. Ett enda misstag kan få konsekvenser som ingen regering ursprungligen önskade. Att förebygga sådana misstag är inte svaghet. Det är säkerhetspolitik.
Veckans slutsatser
När jag summerar vecka 28 landar jag i sex övergripande slutsatser.
För det första måste diplomatin fungera även när relationerna mellan stater är dåliga. Mitt utbyte med Belarus diplomatiska företrädare och frågan om skyddet av Rysslands ambassad visar två olika sidor av samma princip: samtalskanaler och diplomatiska institutioner måste respekteras även i tider av konflikt.
För det andra har Sveriges Nato-medlemskap och DCA-avtal minskat vår säkerhetspolitiska självständighet. Sverige har gått från militär alliansfrihet till att bli en tydligt integrerad del av ett stormaktsblock. Det vägvalet måste fortsatt kunna diskuteras och omprövas demokratiskt.
För det tredje är Nato beroende av politiskt förtroende, inte bara militär kapacitet. Om den amerikanska opinionens tro på artikel 5 minskar påverkar det hela alliansens trovärdighet. Sverige kan inte bygga sin långsiktiga säkerhet på löften vars politiska grund vi själva inte kontrollerar.
För det fjärde är livsmedelsproduktion, civil beredskap och fungerande välfärd centrala säkerhetsfrågor. Ett land kan inte betraktas som starkt om det har avancerade vapensystem men saknar kapacitet att ge befolkningen mat, vård, energi och skydd under en långvarig kris.
För det femte måste försvarsindustrins, politikens och mediernas ekonomiska drivkrafter kunna granskas. Det betyder inte att varje säkerhetshot är fabricerat eller att alla beslut är korrumperade. Det betyder att makt, pengar och risker aldrig får undantas från demokratisk insyn.
För det sjätte måste Sverige välja om vi vill bidra till fortsatt blockbildning eller bli en kraft för deeskalering. Enade Sveriges linje är tydlig: ett starkt nationellt försvar, stoppad vapenexport, civil hjälp efter förmåga, fungerande relationer med alla länder och diplomati som första försvarslinje.
Vecka 27 avslutade jag med frågan om Sverige fortfarande har en strategi för fred. Vecka 28 gav mitt svar.
I dag ser jag ingen tillräckligt tydlig svensk strategi för hur krig ska förebyggas, relationer återuppbyggas och Europas säkerhet en dag organiseras tillsammans med – och inte enbart mot – de länder som finns på vår kontinent.
Sverige har en strategi för upprustning. Sverige har en strategi för Nato-integration. Sverige har en strategi för vapenleveranser. Sverige har en strategi för sanktioner. Men var finns den lika detaljerade strategin för vapenvila, riskreducering, återupptagna relationer och långsiktig fred?
Att tala om fred är inte naivt. Det naiva är att tro att en obegränsad militär kapprustning automatiskt kommer att skapa trygghet. Att tala med motståndare är inte förräderi. Det farliga är att bygga ett säkerhetssystem där stater med kärnvapen saknar fungerande kontaktvägar när en incident inträffar. Att prioritera självförsörjning är inte isolationism. Det är att säkerställa att Sverige kan stå på egna ben när omvärlden skakar.
Sverige ska försvaras. Men Sverige ska inte göras till en frontstat. Svenska soldater ska lyda svenska beslut. Svenska baser ska stå under svensk kontroll. Svensk industri ska i första hand skydda det svenska folket. Svensk utrikespolitik ska utgå från Sveriges långsiktiga intressen – inte från kravet att alltid välja sida mellan konkurrerande stormakter.
Världen behöver inte fler ledare som enbart förklarar varför motståndaren måste besegras. Världen behöver ledare som visar hur människor ska överleva, hur vapnen ska tystna och hur en hållbar fred ska byggas.
För Enade Sverige är riktningen tydlig:
Suveränitet. Diplomati. Fred. Rättvisa. Trygghet.
Det var värden som de flesta svenskar för inte alltför många år sedan rimligen hade kunnat samlas kring. Frågan är vad som hände på vägen. Och den ännu viktigare frågan är om vi vågar återvända till dem innan det är för sent.
2026-07-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!