När världen blir allt mer polariserad måste Sverige välja dialog framför demonisering
När jag summerar vecka 29 ser jag en värld där motsättningarna fortsätter att fördjupas. Krig, sanktioner, geopolitisk rivalitet och militär upprustning dominerar nyhetsflödet samtidigt som det offentliga samtalet i många länder blir allt mer polariserat. I en tid där människor allt oftare förväntas välja sida och där nyanser lätt försvinner bakom förenklade berättelser blir det viktigare än någonsin att hålla fast vid de principer som ytterst gör fredlig samexistens möjlig.
För mig har veckan därför kretsat kring ett återkommande tema: diplomati. Oavsett om frågorna handlat om svensk grundlag, ansvar för offentliga makthavare, relationerna mellan USA och Ryssland, energikrisen på Kuba, utvecklingen i Mellanöstern eller den långsiktiga konflikten mellan Ryssland och väst återkommer samma slutsats. Förr eller senare måste människor tala med varandra. Nästan varje krig avslutas vid ett förhandlingsbord. Den verkliga frågan är varför så många konflikter tillåts utvecklas så långt innan samtalen på allvar får en chans.
Jag ser diplomati som ett uttryck för styrka, inte svaghet. Att kunna hålla kommunikationsvägar öppna även med dem man är djupt oense med kräver större självförtroende än att helt bryta kontakten. Samtidigt kräver en fungerande demokrati att makt alltid följs av ansvar och att medborgarna känner förtroende för sina institutioner. Dessa två principer – dialog utåt och ansvar inåt – har präglat nästan allt jag publicerat under veckan.
Människor är inte sina regeringar
En av veckans mest uppmärksammade publiceringar blev min uppdaterade profilbild för Enade Sverige. För vissa kan den vid första anblicken se ut som en grafisk förändring, men för mig representerar den en utrikespolitisk princip som jag anser blir allt viktigare i en tid av ökande internationella motsättningar.
Jag valde att lägga till både USA:s och Israels flaggor tillsammans med de flaggor som redan fanns i bilden. Det var ett medvetet beslut. Jag visste att vissa skulle tolka det som ett uttryck för stöd till amerikansk eller israelisk politik, medan andra kanske skulle uppfatta det som att jag övergett den kritik jag tidigare riktat mot flera av dessa regeringars beslut. Min avsikt var emellertid den rakt motsatta.
Budskapet är att samma princip måste gälla för alla länder. Jag kan vara starkt kritisk mot beslut som fattas av regeringar i USA, Israel, Ryssland, Kina, Iran eller Sverige utan att därmed betrakta deras befolkningar som mina fiender. Om vi börjar identifiera hela folk med deras regeringar riskerar vi att skapa en farlig utveckling där människor görs kollektivt ansvariga för beslut som de själva varken fattat eller haft möjlighet att påverka.
Historien visar att konflikter ofta förstärks när motståndaren avhumaniseras. När människor slutar se individen bakom nationaliteten blir det också lättare att motivera fortsatt misstro och konfrontation. Jag tror att ett hållbart fredsarbete måste börja i motsatt riktning. Människor är människor. Politik är politik. Kritik är inte hat.
Den principen gäller lika mycket för amerikaner som för ryssar, lika mycket för israeler som för palestinier och lika mycket för svenskar som för människor i andra delar av världen. Vanliga människor vill i de allra flesta fall leva sina liv i fred, skapa trygghet för sina familjer och kunna planera sin framtid. De är inte automatiskt ansvariga för varje geopolitiskt beslut som fattas av den regering som råkar styra deras land.
För mig är detta också själva grunden för diplomatin. Om vi inte kan skilja mellan människor och regeringar blir det omöjligt att bygga långsiktiga relationer mellan nationer. Diplomati handlar inte om att alltid hålla med. Diplomati handlar om att kunna samtala även när motsättningarna är stora och att hålla kommunikationsvägar öppna när de behövs som mest.
Diplomati är inte eftergifter
Under veckan fick jag återigen frågor om varför jag så konsekvent återkommer till diplomati. Mitt svar är detsamma som tidigare. Diplomati behövs inte när alla redan är överens. Den behövs när motsättningarna är som störst.
I dagens säkerhetspolitiska klimat talas det ofta om militär styrka, avskräckning och strategiska allianser. Dessa frågor har naturligtvis betydelse, men jag upplever samtidigt att den diplomatiska dimensionen alltför ofta hamnar i skymundan. Om kommunikationskanaler bryts samtidigt som misstron växer ökar också risken för feltolkningar, prestige och eskalering. Många konflikter genom historien har förvärrats därför att parterna slutat tala med varandra eller därför att ingen längre haft möjlighet att förklara sina avsikter innan misstagen blivit oåterkalleliga.
Jag ser därför diplomati som en central del av säkerhetspolitiken. Att samtala med en motpart innebär inte att man accepterar allt den gör. Tvärtom är det ofta genom dialog som konflikter kan begränsas innan de utvecklas till något betydligt farligare. Ett land kan ha ett starkt försvar och samtidigt prioritera diplomati. Dessa två förmågor utesluter inte varandra. Tvärtom kan de komplettera varandra.
Ansvar måste följa makt
Veckan präglades också av mitt förslag om retroaktivt tjänstemannaansvar och en moderniserad riksrätt. För mig handlar detta ytterst om samma grundprincip som präglar resten av samhället: ingen människa ska stå över lagen.
Under de senaste åren har Sverige genomfört några av de mest omfattande säkerhets- och utrikespolitiska förändringarna i modern tid. Nato-medlemskapet, DCA-avtalet med USA och omfattande stöd till Ukraina är beslut som kommer att påverka landet under många år framöver. Oavsett hur människor värderar dessa vägval anser jag att de också aktualiserar en större fråga. Hur ska ansvar utkrävas när offentliga beslut får mycket långtgående konsekvenser för landets säkerhet, ekonomi och framtid?
Jag menar att ju större makt en offentlig företrädare har, desto större bör också det personliga ansvaret vara. Det handlar inte om att kriminalisera politiska motståndare eller försvaga rättssäkerheten. Tvärtom handlar det om att stärka förtroendet för rättsstaten genom att samma grundläggande principer gäller för alla, oavsett position.
Jag vill därför se ett skärpt personligt tjänstemannaansvar, en modern riksrätt och en grundlagsöversyn som gör det möjligt att pröva särskilt grova överträdelser där offentliga företrädare medvetet åsidosatt lag eller sina ämbetsplikter. Samtidigt måste alla sådana processer präglas av höga rättssäkerhetskrav, offentlig insyn och oberoende prövning. Ingen ska dömas utan en rättvis process, men ingen ska heller undantas från ansvar enbart på grund av sitt ämbete.
Förtroendet är demokratins viktigaste tillgång
När jag ser tillbaka på den första halvan av vecka 29 slås jag av hur dessa frågor egentligen hänger samman. Oavsett om vi talar om relationer mellan stater eller relationen mellan staten och dess medborgare handlar det ytterst om förtroende.
Diplomati bygger på att stater trots motsättningar fortfarande kan kommunicera med varandra. Demokratin bygger på att medborgarna känner att lagar gäller lika för alla och att offentlig makt kan granskas och utkrävas ansvar för. När detta förtroende försvagas ökar polariseringen, misstänksamheten och risken för konflikter.
Jag tror därför att Sveriges långsiktiga styrka inte enbart avgörs av ekonomiska resurser eller militär kapacitet. Den avgörs också av vår förmåga att upprätthålla rättsstaten, värna den demokratiska legitimiteten och samtidigt hålla dörrarna öppna för dialog med omvärlden även under svåra tider.
Det är mot denna bakgrund resten av veckans händelser också måste förstås. Från den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa till rymdsamarbetet mellan USA och Ryssland, från energikrisen på Kuba till den fortsatta konflikten i Mellanöstern återkommer samma grundläggande fråga: ska världen fortsätta att bygga högre murar mellan människor och nationer, eller finns det fortfarande utrymme för broar, samtal och diplomati?
Strategisk realism i en allt farligare omvärld
En av veckans mest omfattande publiceringar var min analys av det långvariga kriget mellan Ryssland och Ukraina. Syftet med artikeln var inte att försvara krig eller att hävda att någon enskild aktör bär hela ansvaret för konfliktens uppkomst. Tvärtom var ambitionen att lyfta fram vikten av strategisk realism i en debatt som enligt min uppfattning alltför ofta präglas av önsketänkande, förenklade berättelser och politisk polarisering.
Under flera år har människor i Sverige och övriga västvärlden återkommande fått höra att Ryssland står inför en nära förestående ekonomisk eller militär kollaps. Samtidigt fortsätter kriget, den ryska försvarsindustrin producerar stora mängder materiel och landets ekonomi har i betydande utsträckning anpassats till de nya förutsättningarna. Detta innebär inte att Ryssland saknar problem eller att landet är osårbart. Kriget innebär mycket stora mänskliga och ekonomiska kostnader även för Ryssland. Men det väcker frågan om den grundläggande analys som länge dominerat den västerländska debatten verkligen har varit tillräckligt realistisk.
Jag menar att varje säkerhetspolitisk analys måste utgå från motståndarens faktiska förutsättningar och inte från hur man önskar att verkligheten såg ut. Ryssland är världens geografiskt största land med omfattande naturresurser, en betydande försvarsindustri och en lång historisk erfarenhet av mobilisering och utdragna konflikter. Den samlade bilden gör enligt min bedömning att ett långvarigt utnötningskrig mycket svårt kan leda till en tydlig militär seger för någon av parterna. Ju längre konflikten pågår desto större blir istället de mänskliga kostnaderna och risken för en bredare europeisk säkerhetskris.
Det är också därför jag återkommer till samma slutsats som i flera tidigare artiklar. Om möjligheten till ett avgörande militärt genombrott framstår som allt mindre realistisk blir diplomati inte ett alternativ till säkerhetspolitiken. Den blir en nödvändig del av den. Historien visar att även mycket bittra konflikter till slut måste avslutas genom samtal. Den insikten borde få större genomslag redan innan lidandet blivit ännu större.
Samtidigt anser jag att den offentliga debatten behöver präglas av större öppenhet för olika perspektiv. Att försöka förstå hur motparten resonerar innebär inte att man accepterar varje beslut den fattar. Tvärtom är förståelse en förutsättning för att kunna bedöma risker, identifiera möjliga kompromisser och förebygga framtida konflikter. Om människor endast tillåts ta del av ett perspektiv minskar möjligheten att självständigt analysera utvecklingen. Jag uppmuntrar därför alla att läsa källor från flera olika länder, jämföra uppgifter och vara beredda att ompröva tidigare uppfattningar när ny information framkommer.
När Europas röster börjar skilja sig åt
Veckan visade också att den europeiska debatten om kriget fortsätter att utvecklas. Bulgariens president Rumen Radev meddelade att landet inte längre deltar i den koalition som verkar för fortsatt militärt stöd till Ukraina och betonade istället vikten av diplomati, dialog och deeskalering.
Oavsett hur man värderar det beskedet illustrerar det en viktig utveckling. Europa är inte en monolit där alla regeringar ser identiskt på hur konflikten bör hanteras. Även inom Europeiska unionen och Nato finns olika bedömningar av hur långvarig konflikten riskerar att bli, vilka konsekvenser den får för Europas säkerhet och vilken roll diplomatin bör spela.
Jag menar att denna mångfald av perspektiv är naturlig i en demokrati. Säkerhetspolitik är ett av de mest komplicerade områden som finns och det vore märkligt om samtliga regeringar alltid drog exakt samma slutsatser. Det viktiga är att sådana skillnader kan diskuteras öppet utan att de automatiskt framställs som uttryck för illojalitet eller svaghet.
För Enade Sverige är utgångspunkten tydlig. Sverige bör konsekvent arbeta för deeskalering, respekt för folkrätten och återupprättade diplomatiska kontakter. Militär styrka kan i vissa situationer vara en del av ett lands säkerhet, men ingen konflikt har hittills lösts enbart genom vapen. Förr eller senare måste även de mest bittra motståndare sätta sig vid samma bord.
När rymden visar vad jorden har glömt
Mitt i ett nyhetsflöde som domineras av konflikter blev uppskjutningen av Soyuz MS-29 en påminnelse om att internationellt samarbete fortfarande är möjligt. Den nya besättningen till Internationella rymdstationen består av både ryska kosmonauter och en amerikansk NASA-astronaut. Trots de djupa geopolitiska motsättningarna mellan Washington och Moskva fortsätter samarbetet kring ISS.
Jag tycker att detta är symboliskt på flera sätt. Rymden bryr sig inte om nationella konflikter. Naturvetenskapen fungerar inte annorlunda beroende på vilket land forskaren kommer från. När människor arbetar mot gemensamma mål blir nationalitet ofta mindre viktig än kompetens, samarbete och ömsesidigt förtroende.
Samtidigt visar rymdsamarbetet att diplomati inte enbart handlar om toppmöten mellan statsledare. Den finns också i det vardagliga samarbetet mellan forskare, ingenjörer och astronauter. Även när relationerna mellan regeringar är ansträngda kan andra former av samverkan fortsätta och därigenom bidra till att hålla kommunikationsvägar öppna.
Jag tror att världen skulle vinna på att skapa fler sådana arenor. Vetenskap, kultur, utbildning, idrott och humanitära projekt kan fungera som broar mellan människor även när den politiska temperaturen är hög. Varje fungerande kontakt minskar risken för att misstänksamhet och avhumanisering helt tar över relationerna mellan länder.
När sanktioner främst drabbar civilbefolkningen
Veckan präglades också av de återkommande landsomfattande strömavbrotten på Kuba. Miljontals människor blev återigen utan elektricitet, med stora konsekvenser för sjukvård, livsmedelsförsörjning, kommunikation och människors vardag. Enligt rapporteringen är den akuta energikrisen en följd av flera samverkande faktorer, däribland en åldrande energiinfrastruktur och de omfattande amerikanska sanktionerna som försvårar landets möjligheter att importera bränsle och andra nödvändiga resurser.
Jag har full förståelse för att stater ibland använder ekonomiska sanktioner som ett utrikespolitiskt verktyg. Men varje sådan åtgärd bör också bedömas utifrån vilka konsekvenser den får för vanliga människor. När barn, äldre och sjuka drabbas hårdare än de politiska beslutsfattare som sanktionerna är tänkta att påverka finns det anledning att ställa frågan om metoden verkligen leder till det önskade resultatet.
Jag menar att humanitära hänsyn alltid måste väga tungt. Diplomati handlar inte om att bortse från politiska motsättningar utan om att söka lösningar som minskar mänskligt lidande. Historien visar att långvarig isolering sällan skapar större förståelse mellan länder. Tvärtom riskerar den ofta att förstärka misstro och försvåra framtida förhandlingar.
När jag sammanfattar denna del av veckan ser jag därför ett tydligt mönster. Oavsett om frågan handlar om Europa, Ryssland, Kuba eller internationellt rymdsamarbete återkommer samma lärdom. Konflikter kan ta många olika uttryck, men hållbara lösningar kräver nästan alltid dialog, tålamod och en vilja att förstå motpartens perspektiv. Alternativet är en värld där varje ny konflikt leder till ytterligare polarisering, ännu fler brutna kontakter och en allt mindre möjlighet att åter bygga den tillit som en långsiktig fred ytterst vilar på.
Säkerhetskultur kan aldrig bygga på slarv
En annan händelse som väckte stor uppmärksamhet under veckan var uppgifterna om att Sveriges nationella säkerhetsrådgivare lämnat kvar anteckningar med känsligt innehåll i samband med ett internationellt möte. Oavsett de exakta omständigheterna blev händelsen ytterligare en påminnelse om hur avgörande säkerhetskulturen är inom statliga verksamheter.
Den moderna säkerhetsmiljön präglas inte enbart av traditionellt spionage. Cyberattacker, underrättelseinhämtning, informationspåverkan och teknisk övervakning har blivit en del av vardagen för alla stater. I en sådan miljö måste säkerhetstänkandet genomsyra hela organisationen, från den enskilda tjänstemannen till landets högsta beslutsfattare. Det räcker inte med avancerade säkerhetssystem om den mänskliga faktorn brister.
Som tidigare säkerhetsansvarig vet jag att de flesta allvarliga säkerhetsincidenter inte uppstår genom avancerade tekniska angrepp utan genom mänskliga misstag. Stress, rutiner som gradvis luckras upp eller en övertro på den egna förmågan kan få betydligt större konsekvenser än många inser. Just därför måste säkerhetskultur vara något som ständigt tränas, följs upp och utvecklas.
För mig handlar detta inte om att peka ut enskilda individer utan om att dra lärdom av varje incident. Ett professionellt samhälle kännetecknas av att misstag analyseras öppet, att rutiner förbättras och att erfarenheter används för att minska risken för att samma fel upprepas. Säkerhet handlar ytterst om förtroende, och det förtroendet måste vårdas varje dag.
Mellanöstern fortsätter att påminna om diplomatin betydelse
Utvecklingen i Mellanöstern har under lång tid visat hur snabbt regionala konflikter kan få globala konsekvenser. Händelserna under veckan illustrerade återigen hur spänningarna mellan olika aktörer riskerar att påverka energiförsörjning, internationell handel och den globala säkerheten långt utanför regionens gränser.
Detta är också en påminnelse om hur tätt sammanlänkad världen blivit. En konflikt i ett område påverkar oljepriser, transporter, inflation och ekonomisk utveckling även i länder som geografiskt ligger långt därifrån. I en globaliserad värld är säkerhetspolitik inte längre enbart en fråga för de direkt inblandade staterna. Konsekvenserna sprider sig snabbt genom världsekonomin och påverkar människors vardag även i Europa.
Jag menar därför att stormakter och regionala aktörer har ett särskilt ansvar att undvika åtgärder som riskerar att ytterligare eskalera redan mycket instabila situationer. Historien visar att militära konflikter ofta utvecklas stegvis. Små händelser kan, om de hanteras fel, leda till betydligt större konfrontationer än någon ursprungligen avsett. Just därför är fungerande diplomatiska kontakter avgörande även mellan stater som står långt ifrån varandra politiskt.
Sverige behöver en självständig röst
När jag ser tillbaka på veckans samlade händelser förstärks min övertygelse om att Sverige behöver föra en självständig och långsiktig utrikespolitik. Ett litet land kan inte konkurrera med stormakter genom militär styrka, men det kan vinna respekt genom att uppfattas som trovärdigt, konsekvent och principfast.
Jag anser att svensk utrikespolitik i första hand bör utgå från våra egna nationella intressen och samtidigt värna de principer som länge varit centrala inom internationell rätt: respekt för nationell suveränitet, fredlig konfliktlösning, diplomati och folkrätt. Det innebär inte att Sverige ska vara passivt inför internationella kriser, utan att våra insatser i första hand bör bidra till deeskalering, humanitärt stöd och återupprättade samtal mellan konfliktens parter.
En utrikespolitik som enbart bygger på att följa andra staters vägval riskerar att göra Sverige mindre självständigt. Jag tror istället att vårt land kan spela en konstruktiv roll genom att uppmuntra dialog även när motsättningarna är stora och genom att bidra till att hålla kommunikationskanaler öppna där andra väljer konfrontation.
En tid som kräver eftertanke
Jag upplever ibland att den offentliga debatten präglas av ett mycket högt tempo. Nyheter avlöser varandra, rubriker konkurrerar om uppmärksamheten och människor förväntas snabbt ta ställning i frågor som ofta är betydligt mer komplicerade än de först verkar. Samtidigt finns en risk att de långsiktiga perspektiven går förlorade.
Det är därför jag försöker använda OSINT-SWE som mer än en sammanställning av veckans nyheter. Min ambition är att också bidra med reflektion, sammanhang och strategisk analys. Jag tror att människor tjänar på att ibland stanna upp, lyfta blicken och fundera över de större mönstren snarare än att enbart reagera på varje enskild händelse.
När flera av veckans publiceringar läggs bredvid varandra framträder ett tydligt samband. Diskussionen om tjänstemannaansvar handlar ytterst om förtroende för staten. Profilbilden med olika nationsflaggor handlar om att skilja människor från regeringar. Analysen av kriget i Ukraina handlar om strategisk realism och behovet av diplomati. Kubas energikris visar hur civila människor ofta får bära de tyngsta konsekvenserna av långvariga politiska konflikter. Rymdsamarbetet mellan USA och Ryssland visar samtidigt att samarbete fortfarande är möjligt även när relationerna mellan regeringar är mycket ansträngda.
Gemensamt för alla dessa frågor är att de påminner oss om hur beroende världen är av fungerande kommunikation. När människor slutar tala med varandra ökar misstänksamheten. När nationer isolerar sig från varandra blir konflikter svårare att lösa. När samhällen förlorar förtroendet för sina institutioner ökar polariseringen även på hemmaplan.
Avslutande reflektion
Jag tror inte att världen står inför ett vägskäl där alla problem kan lösas snabbt eller enkelt. Tvärtom talar mycket för att de kommande åren kommer att präglas av fortsatt geopolitisk konkurrens, ekonomiska utmaningar och återkommande regionala konflikter. Just därför blir det viktigare än någonsin att hålla fast vid de principer som kan minska riskerna för ytterligare eskalering.
För mig handlar dessa principer om respekt för människovärdet, nationell suveränitet, rättssäkerhet, ansvarstagande och diplomati. Ingen av dem är ny. Tvärtom har de under lång tid utgjort grunden för internationellt samarbete och fredlig samexistens. Men i en tid då polariseringen ökar behöver de försvaras med större tydlighet än tidigare.
Jag kommer därför att fortsätta analysera internationella händelser utifrån samma utgångspunkter. Inte därför att jag tror att alla kommer att dela mina slutsatser, utan därför att jag är övertygad om att öppna samtal, kritiskt tänkande och respektfull dialog alltid är bättre än tystnad, förenklingar och demonisering.
Världen behöver fler broar och färre murar. Den behöver fler samtal och färre ultimatum. Framför allt behöver den människor som vågar skilja mellan kritik av politiska beslut och respekt för de människor som lever under dem.
Det är den grundsyn som fortsatt kommer att prägla Enade Sveriges arbete – och som också sammanfattar vecka 29.
2026-07-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!