När jag summerar vecka 25 ser jag återigen en tydlig röd tråd genom det mesta jag skrev. På ytan handlade veckan om många olika saker: Lukasjenkos intervju med Al Arabiya, Sydafrikas ungdomsdag, Islands nationaldag, bankreform, det svenska landslaget, den nya återvändandelagen, Iran och USA, Seychellerna, Kambodja, midsommar, Argentinas flaggdag, valsedlar i Rättvik och ett tydligt avståndstagande från nazism. Men under ytan återkom samma grundfråga gång på gång: hur bygger man ett samhälle som både står fast i sina principer och samtidigt behåller sin mänsklighet?
För mig blev vecka 25 en vecka där Enade Sverige rörde sig mellan flera nivåer samtidigt. Den geopolitiska nivån, där frågor om krig, fred, sanktioner, Iran, Belarus, USA, Israel och Europas upprustning stod i centrum. Den ekonomiska nivån, där jag återkom till frågan om pengar, skuld och bankernas makt över samhället. Den nationella nivån, där jag kommenterade svensk lagstiftning, rättsstat, myndighetsförtroende och landslagets roll som samlande symbol. Och den mänskliga nivån, där midsommar, fotboll, familjeliv och historiskt minne fick ta plats.
Veckan började med min text om Belarus president Aleksandr Lukasjenkos intervju med Al Arabiya. Jag skrev inte texten för att okritiskt försvara varje ord han säger eller varje del av Belarus politiska system. Jag skrev den därför att intervjun innehöll resonemang som västvärlden borde kunna bemöta sakligt. Framför allt handlade det om en fråga som blir allt svårare att undvika: om alla säger sig vilja ha fred, varför fortsätter då så mycket av politiken att driva världen mot mer militarisering?
Lukasjenko återkom i intervjun till att det enligt honom inte finns någon militär lösning vare sig i Ukraina eller i konflikten mellan Israel, Iran och USA. Det är en ståndpunkt man kan diskutera, men frågan är legitim. Om politiska ledare menar allvar med fred måste det också finnas en synlig väg bort från upptrappning, sanktioner, hot och militära block. Annars blir ordet fred mest en retorisk dekoration ovanpå en politik som i praktiken förbereder nästa konflikt.
Iran och USA blev senare under veckan ett tydligt exempel på detta. När uppgifterna kom om ett nytt samförståndsavtal mellan USA och Iran skrev jag att den verkligt intressanta frågan inte var vem som utropade sig till vinnare, utan vad utvecklingen visade om militärt tryck som politisk metod. Jag har länge varit skeptisk till föreställningen att Iran enkelt kan besegras genom sanktioner, militära angrepp eller destabilisering. Om utvecklingen nu istället leder till sanktionslättnader, frigjorda tillgångar, återupptagen oljeexport och fortsatta förhandlingar visar det åtminstone en sak: diplomati blev till slut nödvändig.
Det betyder inte att alla problem är lösta. Det betyder inte att Iran, USA eller någon annan part automatiskt har rätt i allt. Men det visar att stater som pressas hårt inte alltid kollapsar. Ibland sluter de sig samman. Ibland blir resultatet motsatsen till det som angavs som målet. Därför måste svensk utrikespolitisk debatt bli mer mogen. Det räcker inte att fråga vem vi ska vara emot. Vi måste också fråga vilken strategi som faktiskt minskar risken för krig.
Samma princip låg bakom veckans diplomatiska hälsningar. Jag uppmärksammade Sydafrikas ungdomsdag, Islands nationaldag, Seychellernas nationaldag, Kambodjas högtidsdag och Argentinas flaggdag. För mig handlar sådana texter inte om att ge politiska frikort till någon stat. Det handlar om respekt för folk, historia, kultur och nationell identitet. I en tid där världen allt oftare delas upp i moraliska block tror jag att det är viktigt att hålla fast vid en annan linje: man kan visa respekt för andra folk utan att underordna sig andra staters intressen.
Sydafrikas ungdomsdag blev särskilt viktig eftersom den påminner om ungas mod i kampen mot apartheid. Islands nationaldag påminde om nordisk gemenskap och självständighet. Seychellerna gav anledning att reflektera över konstitution, flerpartisystem och östaters rätt till egen utveckling. Kambodjas högtidsdag visade hur monarki, kontinuitet och nationell historia kan spela roll för ett lands självbild. Argentinas flaggdag blev ett tillfälle att återkomma till något grundläggande: nationella symboler binder generationer samman.
Under veckan publicerade jag också en längre text om Enade Sveriges bankreform. Det var en av veckans viktigaste politiska texter, eftersom den går rakt in i frågan om verklig suveränitet. Ett land som inte kontrollerar sitt penningväsen kontrollerar i praktiken inte heller fullt ut sin framtid. Om pengar skapas som skuld genom privata bankers utlåning, och om hela samhället måste springa vidare i ett ekorrhjul av ny kredit för att hålla systemet igång, då är det inte bara en teknisk ekonomisk fråga. Det är en maktfråga.
Jag skrev om Folkbanken, 100 procent reservkrav och behovet av ett banksystem där pengar åter blir ett verktyg för samhällsbyggande istället för ett vapen för skuldsättning. Det är en stor fråga och den kräver fördjupning. Men grundprincipen är enkel: ekonomin ska tjäna folket, inte tvärtom. Pengar ska hjälpa människor att bygga bostäder, företag, lokalsamhällen och framtid. De ska inte användas för att hålla hela nationer i beroende av privata balansräkningar, räntechocker och finanskriser.
Den svenska inrikespolitiken tog också plats genom texten om lagen “Stärkta återvändandeåtgärder”, som röstades igenom med minsta möjliga marginal. Jag försökte där hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ett land måste kunna verkställa sina egna beslut. Om Sverige beslutar om avvisning eller utvisning måste staten också kunna genomföra dessa beslut. Annars urholkas rättsstatens trovärdighet. Samtidigt måste staten använda sina befogenheter med återhållsamhet, proportionalitet och respekt för medborgarnas förtroende för myndigheter.
Det är just där jag menar att Sverige ofta hamnar fel. Först förs en politik som saknar tillräcklig kontroll. När problemen sedan växer svarar systemet med allt mer kontroll. Människor tvingas leva med konsekvenserna av båda felen. Enade Sverige måste därför stå för en tredje väg: ordning utan kaos, rättsstat utan godtycke och suveränitet utan överdriven myndighetskontroll.
Veckan innehöll också en viktig markering i frågan om svenskhet och landslaget. Efter Sveriges seger mot Tunisien kommenterade jag Frihetsnytts och Viktor Erikssons video, där diskussionen tycktes handla mer om spelares bakgrund än om att Sverige faktiskt hade vunnit med 5–1. Jag skrev att jag ser ett svenskt landslag. Punkt. Man kan diskutera invandringspolitik, integration och samhällsutveckling på egna meriter. Men när spelare som representerar Sverige börjar delas upp i “riktiga” och “oriktiga” svenskar närmar man sig ett synsätt som många med rätta uppfattar som rasistiskt.
Det var en viktig text för Enade Sverige. Om man talar om nationen måste man också förstå vad nationell samling innebär. Ett landslag är inte en migrationspolitisk utredning. Ett landslag är elva spelare på planen som bär Sveriges färger. När de representerar Sverige stöttar jag Sverige. Det betyder inte att alla andra frågor försvinner. Det betyder att man måste veta vilket sammanhang man befinner sig i.
Samma mänskliga och nationella ton fanns i mina fotbollsinlägg inför Sverige–Nederländerna. Det blev tyvärr en tung förlust med 5–1, men också där finns en princip. Man står bakom Sverige när det går bra och när det går mindre bra. Det är lätt att vara lojal i medvind. Det säger mer om en människa hur hon agerar i motgång.
Midsommartexten blev veckans tydligaste “Människan Bo”-inlägg. Jag skrev om midsommar som svensk tradition, om sommarsolståndet, familj, arbete, vårdpersonal, poliser, människor som håller samhället igång och den där lätt humoristiska bilden av halva landet utslaget efter en snaps för mycket. Jag skrev också om min egen helnyktra livsstil och om ansvaret som ensamstående trebarnspappa. För mig var det viktigt att texten var varm, mänsklig och vardagsnära. Politik får inte bli så hård att människan försvinner.
Därför var också påminnelsen om att inte köra bil alkoholpåverkad viktig. Ett samhälle byggs inte bara genom stora program, paroller och institutioner. Det byggs också genom små handlingar av ansvar. Att ta hand om varandra. Att tänka på omgivningen. Att förstå att frihet alltid behöver följas av omdöme.
Veckan avslutades med två texter som på olika sätt handlade om gränser. Den ena var uppmaningen till Rättviksbor att höra av sig om de vill ha valsedlar för Enade Sverige i kommunvalet 2026. Det var en praktisk text, men också ett steg in i den konkreta lokala demokratin. Politik blir verklig först när människor kan rösta, engagera sig, kontakta en företrädare och få något så enkelt men avgörande som en valsedel i handen.
Den andra texten var mitt avståndstagande från nazism. Jag använde ett historiskt fotografi från 1942 nära Ivangorod, där en civil person med ett barn i famnen står inför avrättning av tyska Einsatzgruppen. För mig var poängen inte att fastna i offrets etnicitet eller religion, utan att se människan. En vuxen människa som håller ett barn i famnen i sina sista ögonblick. Bakom ideologier, arméer, statistik och slagord fanns vanliga människor vars liv släcktes därför att en ideologi delade in människor i mer och mindre värda.
Det avståndstagandet var viktigt. Inte för att vinna poäng i en debatt, utan för att dra en moralisk gräns. Man kan kritisera makt. Man kan kritisera västlig utrikespolitik. Man kan kritisera NATO, EU, banker, medier, svenska regeringar och internationella institutioner. Men det får aldrig glida över i människoförakt. Enade Sverige ska stå för suveränitet, diplomati och fred – inte hat, rasideologi eller avhumanisering.
När jag summerar vecka 25 landar jag därför i fyra observationer.
För det första blev fredslinjen tydligare. Oavsett om ämnet var Lukasjenkos intervju, Iran och USA eller Europas upprustning återkom samma fråga: om målet är fred, varför belönas då så ofta de krafter som driver på för mer militär logik?
För det andra blev suveränitetsfrågan bredare. Suveränitet handlar inte bara om gränser, EU, NATO eller utrikespolitik. Den handlar också om pengar, banker, kredit, myndigheter, valsedlar och lokalt inflytande. Ett land som vill vara fritt måste förstå var makten faktiskt sitter.
För det tredje blev balansen viktigare. Jag vill se ett Sverige som kan verkställa sina lagar, men inte bli ett övervakningssamhälle. Ett Sverige som kan vara öppet mot andra folk, men inte ge upp sin egen suveränitet. Ett Sverige som kan granska makt utan att falla in i hat. Ett Sverige som kan älska sitt landslag utan att göra varje målgest till ett kulturkrig.
För det fjärde blev den mänskliga linjen ännu tydligare. Midsommar, fotboll, familjeliv, nykterhet, ansvar, historiskt minne och avståndstagande från nazism är inte sidospår från politiken. De visar varför politiken överhuvudtaget spelar roll. Ett samhälle finns inte för systemens skull. Det finns för människorna som ska leva där.
När jag ser tillbaka på vecka 25 återkommer jag därför till samma grundfråga som tidigare: vilket Sverige vill vi bygga?
Ett Sverige som följer varje ny signal från större makter?
Ett Sverige som låter banker, block och byråkratier sätta ramarna för framtiden?
Eller ett Sverige som vågar tänka själv, stå stadigt, värna sin rättsstat, respektera andra folk och samtidigt hålla fast vid människovärdet?
För mig är svaret tydligt.
Sverige behöver inte mer panik. Sverige behöver mer ryggrad.
Sverige behöver inte mer hat. Sverige behöver mer ansvar.
Sverige behöver inte fler lånade slagord. Sverige behöver egna principer.
Och om Enade Sverige ska fylla någon funktion framöver är det just detta: att fortsätta ställa frågorna lugnt, tydligt och konsekvent. Om suveränitet. Om fred. Om pengar. Om rättvisa. Om trygghet. Om människovärde. Och om vilket samhälle vi vill lämna efter oss när våra barn en dag frågar vad vi gjorde med den tid vi fick.
2026-06-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!