Belarus ledare ser möjligheter till fred redan under 2026 – samtidigt väcker hans intervju frågor som västvärlden ännu inte verkar vilja besvara.
Jag har läst den omfattande intervjun som Belarus president Aleksandr Lukasjenko nyligen gav till den arabiska tv-kanalen Al Arabiya. Oavsett vad man tycker om Lukasjenko som person eller om Belarus politiska system innehåller intervjun flera resonemang som förtjänar att diskuteras sakligt. Framför allt eftersom många av frågorna berör krigen i Ukraina och Mellanöstern, relationerna mellan stormakterna och risken för en framtida storkonflikt.
Det som slog mig mest var att Lukasjenko genomgående återkom till samma budskap: att det inte finns någon militär lösning vare sig i Ukraina eller i konflikten mellan Israel, Iran och USA.
Han hävdar att båda konflikterna i princip skulle kunna avslutas redan under detta år om de politiska ledarna verkligen ville det. Det är naturligtvis ett påstående som kan diskuteras, men det väcker samtidigt en viktig fråga:
Om fred faktiskt är målet för alla inblandade parter – varför ser vi då fortfarande en så omfattande militär upptrappning?
I intervjun beskriver Lukasjenko hur han anser att USA har störst möjlighet att påverka utvecklingen i Mellanöstern. Han menar att Washington i praktiken har kapacitet att bromsa Israels agerande om den politiska viljan finns.
Det är en kontroversiell ståndpunkt, men inte en orimlig fråga att ställa. Om USA är Israels viktigaste allierade och säkerhetsgarant, hur stort inflytande har då egentligen Vita huset över utvecklingen?
Samtidigt riktar Lukasjenko skarp kritik mot USA:s och Israels agerande mot Iran. Han hävdar att attackerna snarare stärkt den iranska sammanhållningen än försvagat landet. Historiskt har vi sett liknande mönster i flera konflikter där yttre militärt tryck fått befolkningar att samlas kring den egna staten snarare än att vända sig mot den.
Det leder till en annan fråga som sällan diskuteras öppet:
Har västvärldens strategi mot Iran faktiskt uppnått sina uttalade mål?
Eller har resultatet blivit det motsatta?
Intervjun innehåller även ett resonemang om kärnvapen som jag tror kommer överraska många. Lukasjenko säger sig vilja se global kärnvapennedrustning och menar att kärnvapen på lång sikt är ett hot mot hela mänskligheten.
Samtidigt pekar han på ett dilemma som västvärlden ofta undviker att diskutera.
Om vissa länder tillåts inneha kärnvapen som en säkerhetsgaranti – på vilka grunder kan man då övertyga andra länder att avstå?
Det är inte nödvändigtvis ett argument för fler kärnvapen. Men det är en fråga som förtjänar ett seriöst svar.
När det gäller Ukraina var kanske det mest intressanta beskedet att Lukasjenko återigen försäkrar att Belarus inte tänker gå in i kriget. Han beskriver ett sådant scenario som skadligt både för Belarus och för Ryssland och hävdar att även Vladimir Putin ser det på samma sätt.
Om detta stämmer väcker det ytterligare frågor.
Varför fortsätter då vissa västliga medier och politiker att återkommande beskriva Belarus som ett överhängande invasionshot mot Ukraina?
Finns det konkreta underrättelseuppgifter som stöder dessa påståenden?
Om sådana uppgifter finns borde de rimligen kunna redovisas.
Om de inte finns borde kanske retoriken ses över.
Lukasjenko riktar även kritik mot den omfattande upprustningen i Europa. Han menar att västvärlden riskerar att bygga upp en militär industriell struktur som i längden blir svår att avveckla.
Även här är det värt att ställa några frågor.
Hur mycket upprustning är tillräckligt?
Finns det någon definierad slutpunkt?
Vad är den långsiktiga planen om konflikterna en dag tar slut?
Och hur påverkar de växande försvarsbudgetarna sjukvård, utbildning, äldreomsorg och annan samhällsservice?
Jag säger inte att Lukasjenko har rätt i allt han säger. Tvärtom bör alla makthavare granskas kritiskt, oavsett om de sitter i Minsk, Moskva, Bryssel, Washington eller Stockholm.
Men just därför är det viktigt att lyssna även på röster som inte passar in i det dominerande narrativet.
Att förstå hur andra ledare resonerar är inte detsamma som att hålla med dem.
Däremot är det ofta en förutsättning för att förstå den värld vi lever i.
När jag läser intervjun lämnas jag därför med en enkel slutsats:
Ju mer världen militariseras, desto viktigare blir det att fler frågor får ställas öppet.
Inte färre.
2026-06-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!