Min analys av SVT och intervjun
Must-chefen varnar för ett högt ryskt hybridhot – men när slutsatser mellan stater kan utlösa sanktioner, vedergällning och fortsatt upptrappning kräver jag att Sverige står upp för öppenhet, deeskalering och diplomati.
Jag anser att uppgifter om sprängmedelsförsedda drönare, sabotage och främmande underrättelseverksamhet ska tas på största allvar. Sverige och övriga Europa måste kunna skydda civilbefolkning, flygplatser, företag och kritisk infrastruktur.
Men anklagelser mot en annan stat måste också kunna granskas – särskilt när de används som grund för sanktioner, stängda konsulat och ytterligare upptrappning.
Den tyska regeringen har pekat ut Ryssland som ansvarigt för det misslyckade attentatsförsöket vid Leipzig/Halle flygplats i början av augusti. EU och Nato har reagerat kraftigt, ryska diplomater har kallats upp och nya sanktioner förbereds.
Med anledning av händelsen sammanträdde Sveriges nationella säkerhetsråd. Därefter intervjuades Thomas Nilsson, chef för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i SVT Morgonstudion.
Nilsson sade att händelsen följer ett ryskt mönster:
”Man vill göra oss osäkra, man vill splittra oss och man vill inte minst att vi ska upphöra med vårt stöd till Ukraina.”
Han beskrev den sprängmedelsförsedda drönaren som en upptrappning till ”en högre nivå, en farligare nivå”. Eftersom drönaren var försedd med sprängämne ansåg han att man måste utgå från att avsikten var att den skulle explodera och orsaka skada vid flygplatsen, förmodligen med de ukrainska fraktflygplanen som mål.
Det är en mycket allvarlig bedömning.
Samtidigt konstaterade Nilsson att det är en ”ganska grannlaga uppgift” när en stat pekar ut en annan stat som ansvarig. Han jämförde arbetet med en brottsplatsundersökning:
”Man måste samla bevis, man måste hitta kopplingar till Ryssland och klarlägga det här.”
Det håller jag fullständigt med om.
Det finns indicier – men den avgörande länken är inte offentlig
Tyskland har presenterat och hänvisat till flera konkreta indicier. Enligt tyska medieuppgifter har DNA-spår hittats på en drönare, på insidan av en behållare med sprängämne och på en antenn i närheten av flygplatsen. Två misstänkta med belarusisk, lettisk och rysk anknytning uppges ha identifierats.
Tyska myndigheter hänvisar även till drönarnas konstruktion, komponenter, sprängämne, tändanordning, tillvägagångssättet och information från underrättelsetjänster.
Jag tänker därför inte påstå att det helt saknas indicier.
Men den avgörande länken har fortfarande inte redovisats offentligt: Vad bevisar att de identifierade personerna verkligen handlade på uppdrag av den ryska staten?
Ett ryskt pass är inte detsamma som en order från Kreml. Att materiel eller tillvägagångssätt liknar tidigare ryska operationer är ett indicium, men inte automatiskt ett bevis på vem som gav ordern.
Var finns kommunikationen, betalningskedjan, ordergivningen eller någon annan direkt koppling till en namngiven rysk myndighet eller underrättelsetjänst?
Tyskland uppger att svaret delvis finns i hemlig underrättelseinformation och att allt inte kan offentliggöras eftersom utredningen pågår och nätverket fortfarande kan vara aktivt. Jag kan acceptera att vissa uppgifter behöver skyddas av legitima säkerhetsskäl.
Men det innebär samtidigt att allmänheten förväntas acceptera en utrikespolitisk slutsats som den ännu inte själv kan kontrollera.
Must-chefen har sett uppgifter som allmänheten inte får se
När programledaren i Morgonstudion tog upp den tyska kritiken mot att Ryssland pekats ut på ett alltför löst underlag svarade Thomas Nilsson att den information han själv hade tagit del av kändes ”väldigt rejäl och stadig”.
Men jag och resten av allmänheten har inte fått ta del av samma information.
Jag ser därför ett demokratiskt problem när svenska medborgare förväntas godta slutsatsen med hänvisning till att Must-chefen personligen har förtroende för ett hemligt underlag.
Att informationen känns stadig för en underrättelsechef är inte samma sak som att bevisningen har kunnat granskas oberoende.
Sverige kan ha goda skäl att lita på den tyska bedömningen. Jag kräver inte att underrättelsekällor, arbetsmetoder eller pågående operationer ska avslöjas. Men jag anser att åtminstone en avhemligad sammanställning av bevisläget måste kunna läggas fram inför allmänheten.
Vad är kriminaltekniskt fastställt? Vad bygger på underrättelseinformation? Hur stark är kopplingen till en rysk statlig uppdragsgivare? Vilka alternativa förklaringar har prövats och på vilka grunder har de uteslutits?
Kritiska frågor får inte misstänkliggöras
Än mer bekymmersamt tycker jag att det är hur Nilsson bemötte den politiska kritiken i Tyskland. Han hänvisade till det stundande delstatsvalet och till hur Ryssland använder hybridkrigföring för att påverka, splittra och skapa osäkerhet.
Därmed antyds att själva kritiken mot bevisläget kan förstås som en del av den ryska påverkan.
Jag ser en uppenbar risk för ett slutet resonemang:
Ryssland pekas ut med stöd av delvis hemlig information. Den som efterfrågar bevis kan därefter misstänkliggöras som någon som – medvetet eller omedvetet – bidrar till Rysslands försök att splittra Europa.
Så får det inte fungera i ett öppet samhälle.
När jag ställer frågor om bevisningen försvarar jag inte Ryssland. Jag försvarar den demokratiska och rättsstatliga granskning som våra myndigheter säger sig stå upp för.
Om varje invändning mot en myndighets slutsats kan avfärdas som en möjlig del av fiendens påverkansoperation blir resultatet att myndighetens påstående i praktiken inte längre kan ifrågasättas.
Det är varken sunt eller demokratiskt.
Slutsatsen får inte användas som sitt eget bevis
Thomas Nilsson sade vidare att ”det är väldigt viktigt att vi agerar resolut” och att Sverige måste räkna med ytterligare rysk eskalering.
Han slog också fast:
”Händelsen eskalerar ju när Ryssland agerade. Det var inte när Tyskland pekade ut.”
Men det uttalandet förutsätter redan att den omtvistade slutsatsen är bevisad. Om Rysslands ansvar är den fråga som diskuteras kan man inte använda Rysslands påstådda agerande som utgångspunkt för att avfärda frågan.
Jag menar att man först måste skilja mellan vad som har hänt, vilka personer som kan knytas till händelsen och vad som visar att dessa personer i sin tur styrdes av den ryska staten.
Det är tre olika bevisfrågor.
SVT måste granska maktens slutsatser – inte bara förmedla dem
Jag anser att även SVT sätt att rapportera om händelsen behöver granskas.
SVT är skattefinansierat och har ett särskilt ansvar att leva upp till kraven på saklighet och opartiskhet. Det betyder inte att varje ryskt påstående automatiskt ska ges samma tyngd som en välunderbyggd myndighetsbedömning.
Det betyder däremot att journalistiken självständigt måste pröva även svenska, tyska, europeiska och Natorelaterade makthavares påståenden.
I inslaget presenteras den tyska regeringens slutsats om ryskt ansvar som den huvudsakliga faktiska utgångspunkten. Därefter får Must-chefen utveckla den redan etablerade berättelsen om rysk hybridkrigföring, splittring, eskalering och hot mot Ukrainastödet.
Programledaren ställer visserligen en relevant fråga om kritiken mot det tyska bevisunderlaget. Men när Thomas Nilsson svarar att den hemliga information han själv har fått ta del av känns ”väldigt rejäl och stadig” kommer ingen verkligt prövande följdfråga.
Jag hade velat höra SVT fråga:
Vilka delar av Rysslands påstådda ansvar kan faktiskt kontrolleras av allmänheten? Finns det direkt bevisning för rysk statlig ordergivning? Räcker identifierade personer med ryska pass för att knyta operationen till Kreml? Hur har andra möjliga gärningsmän eller motiv uteslutits? Varför har ingen gripits? Och är det rimligt att vidta diplomatiska motåtgärder innan bevisningen har prövats rättsligt?
I stället får Nilsson antyda att kritiken mot attributionen kan förstås i samband med rysk hybridkrigföring och det stundande tyska delstatsvalet. Inte heller detta möts av någon kritisk följdfråga.
Det är problematiskt.
Om den som ifrågasätter myndigheternas bevisning samtidigt kan misstänkliggöras som en möjlig del av den fientliga påverkan som diskuteras, måste en oberoende journalist omedelbart uppmärksamma det cirkulära resonemanget.
SVT uppgift är inte att okritiskt vidarebefordra vare sig Kremls, den tyska regeringens, Natos eller svenska säkerhetsmyndigheters färdiga verklighetsbeskrivningar.
SVT uppgift är att granska samtliga aktörer, skilja fakta från bedömningar och tydligt redovisa vad som ännu inte är belagt.
Jag börjar bli trött på att gång på gång behöva påminna ett skattefinansierat public service-bolag om dess egna krav på saklighet och opartiskhet. När säkerhetspolitiska anklagelser kan bidra till sanktioner, diplomatisk vedergällning eller i värsta fall militär upptrappning borde den journalistiska granskningen vara som allra skarpast.
Att återge västliga regeringars gemensamma linje är inte i sig oberoende journalistik. Oberoendet visar sig först när även den egna sidans påståenden utsätts för samma kritiska frågor som motståndarens.
En false flag-operation kan inte uteslutas utan prövning
En false flag-operation, planterade spår, en fristående aktör eller en medveten provokation kan inte uteslutas enbart utifrån det material som hittills har offentliggjorts.
Det betyder inte att jag påstår att något av dessa alternativa scenarier är belagt eller lika sannolikt. Den som hävdar att det var en false flag-operation måste också kunna presentera bevis.
Men det är Tyskland som offentligt har pekat ut en annan stat och redan vidtagit motåtgärder. Därför ligger bevisbördan i första hand hos den tyska regeringen.
Tyskland får helt enkelt lägga fram det man har på bordet inför allmänheten – så långt det kan ske utan att röja källor, arbetsmetoder eller pågående operationer.
Jag anser att det borde vara möjligt att offentliggöra en graderad bevisöversikt som tydligt skiljer mellan kriminaltekniska fynd, kända personkopplingar, underrättelsebedömningar och direkta bevis för statlig ordergivning.
Det skulle stärka Tysklands trovärdighet om slutsatsen är riktig. Det skulle även göra det svårare för Ryssland och andra aktörer att avfärda anklagelsen som politisk propaganda.
En diplomatisk vedergällningsspiral har redan börjat
För mig handlar frågan inte bara om skuld. Den handlar också om följderna av hur stater agerar på anklagelserna.
Tyskland har beslutat att stänga det ryska generalkonsulatet i Bonn och det Ryska huset i Berlin. Ryssland har svarat genom att stänga de tyska Goethe-Instituten och aviserat ytterligare motåtgärder.
Händelsen har alltså redan utlöst en diplomatisk vedergällningsspiral.
Varje stängd diplomatisk eller kulturell kontaktväg gör avståndet mellan länderna större. Varje motåtgärd följs av krav på ännu en motåtgärd. Samtidigt minskar möjligheterna till direkt kommunikation, krishantering och deeskalering.
När Must-chefen säger att Sverige måste vara förberett på fortsatt eskalering saknar jag därför den viktigaste frågan:
Vad gör Sverige och övriga Europa för att förhindra eskaleringen?
Att förbereda sig på eskalering får aldrig innebära att man accepterar den som ett normalt eller oundvikligt tillstånd.
Enade Sverige vill återupprätta diplomatin
Jag bildade Enade Sverige bland annat för att verka för ökad diplomati, fredlig konfliktlösning och fungerande kontaktvägar även mellan stater som står långt ifrån varandra.
Ett av Enade Sveriges grundläggande mål är att Sverige åter ska bli en självständig diplomatisk röst som kan bidra till att minska motsättningar – inte bara förbereda sig på att de ska växa.
Det betyder inte att verkliga säkerhetshot ska förnekas eller lämnas obesvarade. Sverige måste skydda sin befolkning, sin suveränitet och sin kritiska infrastruktur.
Men jag anser att säkerhetsåtgärder måste kombineras med diplomatiska kontaktvägar, tekniska samråd, oberoende granskning och konkreta försök att bryta vedergällningsspiraler.
Enade Sverige vill att Sverige aktivt ska verka för deeskalering. När andra stänger dörrar ska Sverige försöka hålla samtalskanaler öppna. När anklagelser riskerar att leda till upptrappning ska Sverige efterfråga kontrollerbara bevis. När motåtgärder följs av nya motåtgärder ska Sverige söka en väg tillbaka till dialog.
Det är inte att ta ställning för Ryssland, Tyskland eller någon annan stat. Det är att ta ställning för Sveriges och Europas långsiktiga säkerhet.
Deeskalering är inte svaghet. Diplomati är inte godtrogenhet. Att kräva kontrollerbara bevis är inte att försvara den utpekade parten.
Det är grundläggande ansvarstagande när anklagelser mellan kärnvapenmakter och Natoländer riskerar att föra hela Europa närmare en direkt konfrontation.
Sverige ska försvara sin suveränitet och trygghet. Men Enade Sverige vill också återupprätta diplomatin som ett verkligt säkerhetspolitiskt verktyg.
Suveränitet. Diplomati. Fred. Rättvisa. Trygghet.
2026-09-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
