När misstankar om ”hybridhot” snabbt följs av sanktioner, stängda diplomatiska dörrar och nya militära åtgärder måste frågan ställas: granskar vi bevisen – eller har eskalationen blivit ett självändamål?
Tyskland pekar ut Moskva, Sverige sluter omedelbart upp och nya repressalier följer. Jag frågar mig när bevisprövning, proportioner och diplomati slutade vara en del av Europas säkerhetspolitik.
Jag ser med växande oro hur Europa gång på gång reagerar på nya anklagelser mot Ryssland genom att snabbt höja tonläget, begränsa diplomatiska kontakter och förbereda nya sanktioner. Leipzig-händelsen är det senaste exemplet. Det kan finnas information som allmänheten ännu inte fått ta del av, men när så allvarliga anklagelser används för att motivera ännu ett steg bort från diplomati måste också frågan få ställas: var finns bevisen, och varför tycks eskalationen gång på gång komma före den offentliga redovisningen av dem?
Den 4 augusti hittades en sprängmedelsbestyckad drönare vid Leipzig/Halle-flygplatsen i Tyskland, i närheten av ukrainska transportflygplan. Tyskland pekar nu ut Ryssland som ansvarigt. Konsekvenserna kommer snabbt. Det ryska konsulatet i Bonn ska stängas. Åtgärder riktas mot Ryska huset i Berlin. Ytterligare sanktioner förbereds. Gränskontroller mot ryska medborgare ska skärpas och trycket mot det som väst kallar Rysslands ”skuggflotta” ska öka.
Sverige ställer sig samtidigt bakom Tyskland. Statsminister Ulf Kristersson talar om ryska försök att skrämma och splittra Europa. Den ryske ambassadören kallas upp och Sveriges nationella säkerhetsråd sammankallas. Allt detta sker med en anmärkningsvärd säkerhet.
Jag har därför en väldigt enkel fråga: Vad har allmänheten faktiskt fått se?
Om europeiska regeringar hävdar att en främmande stat har genomfört ett sprängmedelsrelaterat hybridangrepp på Nato-territorium är det en oerhört allvarlig anklagelse. Då bör också beviskravet vara därefter.
Samma princip måste gälla oavsett vilket land som anklagas. Misstanke är inte bevis. En underrättelsebedömning är inte automatiskt detsamma som ett offentligt verifierat händelseförlopp. Och politisk övertygelse får aldrig ersätta granskbara fakta.
Vi har sett detta mönster tidigare
Det som gör mig särskilt försiktig är erfarenheten från tidigare europeiska drönarlarm. Under hösten 2025 rapporterades misstänkta drönare över flygplatser och militära installationer i bland annat Danmark. Tonläget steg snabbt. Det talades om hybridangrepp. Ryssland nämndes som möjlig eller sannolik aktör. Europas sårbarhet användes samtidigt som argument för ytterligare försvarssatsningar och omfattande system mot drönare.
Men efter nio månaders utredning kunde dansk polis inte fastställa att de observerade objekten vid Köpenhamns flygplats faktiskt hade varit drönare. Ingen gärningsman identifierades.
Det betyder inte att varje rapport om drönare i Europa saknar grund. Men det visar varför försiktighet behövs. Det visar vad som kan hända när politiska slutsatser springer före den tekniska och rättsliga bevisningen.
Och framför allt visar det varför jag inte accepterar föreställningen att den som ställer kritiska frågor automatiskt skulle ”gå Rysslands ärenden”.
Att kräva bevis är inte att välja sida. Det är att kräva samma standard av alla.
Moskvas dementi måste också få finnas med
Ryssland förnekar anklagelserna. Det ryska utrikesministeriet säger att Tyskland inte har presenterat övertygande bevis för rysk inblandning och beskriver de nya åtgärderna som ytterligare ett steg i försämringen av relationerna mellan länderna.
Den ståndpunkten måste också redovisas och granskas.
Jag tycker att mediernas uppgift borde vara att tydligt skilja mellan vad som är fastställt, vad som är en regerings bedömning och vad som fortfarande är föremål för påståenden och motpåståenden.
Det är just här jag tycker att mycket av den västerländska rapporteringen riskerar att bli problematisk. Ordvalen förändras snabbt. ”Tyskland anklagar Ryssland” riskerar att övergå till ”den ryska attacken”. ”Misstänkt hybridoperation” blir ”Rysslands hybridkrig”.
Det kan se ut som små språkliga förskjutningar, men politiskt är skillnaden betydande.
När domen redan har fallit i själva språkbruket blir det betydligt svårare att senare diskutera osäkerheter eller ny information.
Varje kris tycks få samma svar
Det är också det återkommande politiska mönstret som oroar mig. En incident inträffar. Ryssland pekas ut. Nya sanktioner följer. Diplomatiska kontakter begränsas. Militära satsningar utökas. Kraven på hårdare åtgärder blir fler.
Men nästan aldrig hör jag en ledande västerländsk politiker ställa den andra frågan:
Hur ser vägen tillbaka ut?
Vad är egentligen slutmålet? Ska Europa och Ryssland över huvud taget ha fungerande diplomatiska relationer kvar? Ska kulturutbyte försvinna? Ska konsulat stängas? Ska ambassader reduceras? Ska kontakter och förhandlingar successivt kapas tills nästan ingenting återstår?
Det kanske framstår som handlingskraftigt i stunden. Men säkerhetspolitik kan inte endast handla om att demonstrera beslutsamhet. Den måste också handla om att minska risken för missförstånd, felbedömningar och oavsiktlig eskalation.
Ju farligare situationen blir, desto viktigare blir diplomatin
Det finns en märklig föreställning i dagens Europa om att diplomati är något man ägnar sig åt när relationerna redan är goda. Jag ser det precis tvärtom.
När relationerna är goda är behovet av krisdiplomati begränsat. Det är när två sidor betraktar varandra som motståndare, rustar upp, inför sanktioner och anklagar varandra för attacker som diplomatiska kanaler blir som allra viktigast.
Det är då telefonlinjer måste fungera. Det är då ambassader behövs. Det är då människor som faktiskt kan tala med motparten behövs.
Att stänga ytterligare kommunikationsvägar mitt under Europas allvarligaste säkerhetspolitiska konfrontation på flera generationer framstår därför för mig inte som strategiskt nytänkande. Det är att fortsätta längre ned på samma väg som redan har fört relationerna till dagens bottenläge.
Jag tänker fortsätta ställa frågorna
Kriget och den bredare konflikten mellan Ryssland och Ukraina innebär inte att jag tänker överge mitt kritiska tänkande när väst framför anklagelser mot Ryssland. Kritik mot västs politik innebär heller inte att varje rysk ståndpunkt måste accepteras utan granskning.
Jag vill tillämpa samma princip på alla.
Ryssland ska kunna granskas. Tyskland ska kunna granskas. Sverige ska kunna granskas. Nato ska kunna granskas. EU ska kunna granskas.
Medier som säger sig försvara demokrati och öppna samhällen borde välkomna en sådan granskning istället för att behandla obekväma frågor som ett uttryck för lojalitet med någon av konfliktens sidor.
Om det finns starka bevis för rysk inblandning i Leipzig-händelsen bör så mycket av underlaget som säkerheten tillåter redovisas offentligt. Då kan människor själva bedöma vad som faktiskt är känt.
Men tills dess tänker jag inte acceptera principen att politiska anklagelser automatiskt ska betraktas som bevisade enbart därför att de kommer från en västlig regering.
Jag vill se mindre reflexmässig eskalation och mer eftertanke. Mindre demonisering och mer bevisprövning. Mindre stängda dörrar och fler diplomatiska kanaler.
Den verkliga faran är inte bara nästa drönare, nästa sanktion eller nästa diplomat som skickas hem. Den verkliga faran uppstår den dag en betydligt allvarligare incident inträffar och Europa upptäcker att vi under åratal har monterat ned just de kommunikationsvägar som hade kunnat hindra en kris från att utvecklas till något mycket värre.
Det är den utvecklingen jag motsätter mig.
Och det är därför jag fortsätter hålla fast vid diplomatin.
2026-09-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
