Människan, makten och kravet på bevis
Den här veckans OSINT-SWE kommer en dag senare än vanligt. Söndagskvällens partiledardebatt för partier utanför riksdagen, och den efterföljande genomgången av tusentals kommentarer, tog helt enkelt den tid jag annars brukar använda till veckosammanställningen. Men på ett sätt blev förseningen passande. Debatten knöt ihop flera av de frågor jag hade skrivit om under veckan: familjens vardag, demokratisk kontroll, ekonomiska prioriteringar, nationell identitet, svensk suveränitet, politisk finansiering och framför allt kravet på att skilja mellan vad vi tycker, vad vi misstänker och vad vi faktiskt kan belägga.
Vid första anblick handlar veckans texter om helt olika saker. Jag började med ett personligt budskap till föräldrar som befinner sig i ett mörker efter separation eller andra livskriser. Jag skrev om att flytta mer av mitt politiska fokus till Rättvik och Dalarna. Jag presenterade en Nationell Medborgarbudget, argumenterade för högre barnbidrag, skrev om etniska svenskar och nationella minoriteter, granskade Sveriges säkerhetspolitiska kurs och började ställa frågor om finansiering och maktstrukturer hos partier utanför riksdagen. Veckan avslutades med en partiledardebatt där jag efteråt kunde använda själva livechatten som ett litet OSINT-material.
Det finns ändå en gemensam nämnare: människan ska inte försvinna bakom systemet, och systemet ska inte få gömma sig bakom människan. Om politiker vill använda våra skattepengar måste prioriteringarna tåla granskning. Om ett parti vill ha våra röster måste vi kunna fråga vem som finansierar det och vem som kontrollerar organisationen. Om någon presenterar en dramatisk siffra måste vi fråga vad siffran faktiskt mäter. Om hundratals kommentarer tycks stödja ett parti måste vi kontrollera hur många människor som egentligen står bakom dem. Om staten fattar säkerhetspolitiska beslut med konsekvenser i årtionden måste väljarna kunna se både argumenten för besluten och riskerna med dem. Och om jag kräver den granskningen av andra måste Enade Sverige tåla samma sak.
OSINT får inte glömma människan bakom statistiken
Veckan började med texten ”Ge inte upp – dina barn behöver dig”. Den var mindre politisk än mycket annat jag publicerar och betydligt mer personlig. Jag skrev som ensamstående trebarnspappa om separation, ekonomisk press, trötthet, ensamhet och vad det innebär att ändå behöva resa sig därför att barnen behöver en.
Här finns också ett konkret faktaunderlag. Folkhälsomyndigheten uppger att 1 230 människor dog i säkert fastställda suicid i Sverige under 2024. Av dem var 859 män och 371 kvinnor. Ytterligare 223 dödsfall registrerades där suicid misstänktes men avsikten inte kunde fastställas.
Men en viktig källkritisk gräns måste dras. Den statistiken visar inte att separationer orsakar ett visst antal självmord. Den berättar inte varför varje enskild människa dog. Det vore oseriöst att ta en nationell suicidsiffra och använda den som bevis för ett specifikt orsakssamband som statistiken inte visar. Siffrorna beskriver omfattningen av ett mycket allvarligt samhällsproblem. Människorna bakom siffrorna har däremot individuella liv, relationer, sjukdomar, ekonomiska problem, konflikter och erfarenheter som inte kan pressas in i en enda förklaring.
Det är också OSINT. Att arbeta med öppna källor handlar inte om att samla så många siffror som möjligt. Det handlar om att förstå vad en uppgift faktiskt kan användas till – och var bevisvärdet tar slut. Bakom varje rad i en databas finns dessutom ibland en människa som lämnar barn, föräldrar, syskon och vänner efter sig. Statistik får hjälpa oss att förstå verkligheten. Den får inte göra verkligheten mindre mänsklig.
Från världspolitiken tillbaka till Rättvik
På måndagen skrev jag att balansen i min egen politiska kommunikation behöver bli bättre. Enade Sverige har under flera år ägnat mycket utrymme åt geopolitik, EU, Nato, Ryssland, Ukraina, ekonomi och svensk suveränitet. Det är fortfarande viktiga frågor för mig. Men jag kandiderar också till Rättviks kommunfullmäktige. Då måste en Rättviksbo kunna förstå vad jag faktiskt vill göra i Rättvik.
Under veckan gjorde jag därför en omfattande genomgång av hemsidan och delade upp politiken tydligare i tre partiprogram: ett kommunalt för Rättvik, ett regionalt för Dalarna och ett rikspolitiskt för Sverige. Det är mer än webbdesign. Det handlar om demokratisk precision.
En kommunpolitiker kan inte lova att själv förändra svensk utrikespolitik. En riksdagsledamot bestämmer inte ensam hur en enskild kommun organiserar varje verksamhet. Regionen har sina ansvarsområden. Staten har sina. Den första kontrollfrågan bakom nästan varje politiskt löfte borde därför vara: Vem har faktiskt beslutanderätten? Det låter enkelt, men mycket politisk kommunikation bygger på att ansvarsnivåerna flyter ihop.
På hemsidan lade jag också in en liten besökarundersökning där personer som överväger Enade Sverige kan ange i vilket av de tre valen de överväger partiet. Jag skrev uttryckligen att detta inte är en opinionsundersökning. Det är en viktig skillnad. En självrekryterad grupp besökare på en partisida är inte ett representativt urval av Rättviksbor, Dalarnas befolkning eller Sveriges väljare. Resultatet kan säga någonting om människorna som väljer att delta. Det kan inte utan vidare generaliseras till befolkningen. Samma källkritik måste gälla även när siffrorna ser trevliga ut för det egna partiet.
Medborgarbudgeten måste tåla mer än en bra slogan
Veckans förslag om en Nationell Medborgarbudget bygger på en enkel politisk tanke: medborgarna ska få direkt inflytande över en begränsad del av statens ekonomiska prioriteringar även mellan de allmänna valen. Min målbild är att 25 procent av de budgetmedel som avsatts för systemet ska omfattas av ett återkommande medborgarval. Riksdag och regering ska fortfarande hantera staten och den tekniska budgetprocessen, men inom den avgränsade delen ska folkets prioritering få verkliga konsekvenser.
Det är ett politiskt förslag. Det är inte en färdig teknisk konstruktion. Och där måste samma krav gälla som jag senare ställde på deltagarna i partiledardebatten: Hur ska det genomföras? Hur definieras budgetkategorierna? Hur förhindras att alternativen utformas så att resultatet styrs redan innan människor röstar? Hur hanteras låg valdeltagandegrad? Vilka utgifter kan inte omfattas? Hur påverkas riksdagens budgetmakt och vilka lagändringar krävs? Hur skyddas systemet tekniskt? Vad händer vid krig eller en allvarlig nationell kris?
Ett politiskt förslag blir inte sämre av att sådana frågor ställs. Det blir bättre om det överlever dem. Det är en princip jag vill använda betydligt hårdare framöver även på Enade Sveriges egen politik. Första versionen av en idé behöver inte vara den slutliga. Om granskning avslöjar ett verkligt problem är uppgiften inte att försvara den gamla formuleringen av prestige. Uppgiften är att förbättra modellen.
Barnbidraget visar vad politik till slut handlar om
På torsdagen skrev jag om barnbidraget. Försäkringskassan anger att barnbidraget 2026 fortfarande är 1 250 kronor per barn och månad. Min politiska uppfattning är att det bör höjas rejält när familjernas vardagskostnader har ökat. Men det är inte tillräckligt att säga att barnfamiljer förtjänar mer pengar. Någonstans måste pengarna tas.
Jag skrev att jag vill börja granskningen i toppen: politikerarvoden, höga offentliga chefslöner och andra offentliga kostnader som kan ifrågasättas. Men jag skrev också uttryckligen att sådana besparingar ensamma knappast skulle finansiera en stor höjning av barnbidraget. Den meningen är viktigare än den kanske ser ut. Politisk kommunikation blir farlig när en finansieringskälla presenteras som mycket större än den faktiskt är. Att jag vill sänka vissa kostnader betyder inte automatiskt att summan räcker till hela reformen.
En rejäl höjning av barnbidraget skulle därför behöva räknas på, kostnadsberäknas och vägas mot andra utgifter. Det är där politiken lämnar slagordet och går in i budgeten.
Identitet är ett område där orden måste vägas noggrant
En annan av veckans längre texter hade rubriken ”Jag erkänner etniska svenskar som Sveriges majoritetsbefolkning”. Det är ett område där språk, statistik, historia, juridik, identitet och politik lätt blandas samman. Därför försökte jag samtidigt göra flera tydliga avgränsningar.
Sverige erkänner judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter, och samerna är också erkända som urfolk. Jag argumenterade samtidigt för att den historiskt framvuxna svenska folkgruppen och dess kulturella kontinuitet också ska kunna diskuteras utan att detta görs till ett påstående om biologisk renhet eller olika människovärde.
Men etnicitet är inte en exakt matematisk variabel. Det skrev jag också uttryckligen. Min långsiktiga demografiska målbild ska därför inte översättas till statlig rasregistrering, DNA-kontroller eller försök att matematiskt klassificera enskilda människor.
Island använde jag som jämförelse. Statistics Iceland uppger att första generationens invandrare utgjorde 19,6 procent av Islands befolkning den 1 januari 2026 och att första och andra generationen tillsammans utgjorde 21,7 procent. Men även här finns den viktiga metodologiska varningen: invandrarbakgrund är inte samma sak som etnicitet. Statistiken kan beskriva födelseland, föräldrars bakgrund och generationer enligt bestämda statistiska definitioner. Den kan inte automatiskt omvandlas till ett exakt procenttal för etnisk identitet. Om man suddar ut den skillnaden kan en korrekt statistikuppgift användas för att bygga en felaktig slutsats.
Kärnan i min egen text låg därför egentligen längre ned: kollektiv skuld ska avvisas oavsett vem som utsätts för den. En jude är inte Israels regering. En muslim är inte en islamistisk terrorist. En ryss är inte Kreml. En invandrare ansvarar inte för vad någon annan invandrare gör. En etnisk svensk ska inte heller bära personlig skuld för andra svenskars handlingar. Den konkreta människan ska i slutändan bedömas efter sitt eget beteende.
Det går att diskutera grupper utan att avskaffa individen.
Följ pengarna – även när partiet kallar sig alternativt
Mot slutet av veckan flyttade jag granskningen till de politiska organisationerna själva. Jag ställde tre frågor till tolv partier utanför riksdagen: Vem betalar? Vem bestämmer? Vart går pengarna?
Det är inte anklagelser om korruption. Det är kontrollfrågor. Politiska organisationer behöver pengar. Medlemsavgifter, donationer, försäljning, offentliga stöd och andra lagliga intäkter är inte i sig suspekta. Problemet uppstår när väljaren inte kan förstå vilka beroenden som finns, vem som kontrollerar resurserna och hur organisationens interna makt faktiskt fungerar.
Riksdagspartierna verkar dessutom i en helt annan ekonomisk dimension. Partibidragsnämnden beslutade om sammanlagt 167 733 850 kronor i statligt parti- och kanslistöd för stödåret 2025/26. Det är lagreglerat offentligt stöd och är självklart inte i sig ett bevis på något otillbörligt. Just därför blir jämförelsen med mindre partier intressant.
Ett litet parti kan vara nästan helt beroende av ideellt arbete. Ett annat kan ha en stor givare. Ett tredje kan ha medlemsavgifter och en omfattande föreningsstruktur. Ett fjärde kan i praktiken kontrolleras av några få personer som innehar bankkontot, medlemsregistret, webbdomänen och lösenorden till de digitala kanalerna. Stadgar berättar en del. Den faktiska kontrollen över organisationens kritiska resurser berättar något annat.
Där finns ett klassiskt OSINT-problem: de mest intressanta uppgifterna är inte alltid offentliga. Man kan läsa stadgar, årsredovisningar, domstolshandlingar, webbarkiv, offentliga bidragsbeslut och uttalanden. Man kan kartlägga styrelser, företag och stiftelser. Men frånvaron av offentlig information är inte automatiskt bevis för något skumt. Ibland betyder frånvaron bara att vi inte vet. Den hederliga formuleringen är då just det: Vi vet inte.
Samma frågor måste riktas mot Enade Sverige
I samma artikel lade jag därför ut Enade Sveriges egen konstruktion. Inga mottagna donationer. Ingen sponsring. Inga medlemsavgifter eftersom det inte finns någon medlemsorganisation. Inget löpande offentligt partistöd. Inga löner eller arvoden från Enade Sverige till mig. När verksamheten kostar pengar betalar jag kostnaderna privat.
Det gör modellen mycket enkel att beskriva. Men transparens kräver också att nackdelen sägs högt. Enade Sverige är personbundet. Jag bestämmer. Det innebär att någon extern storfinansiär inte sitter med ekonomisk hävstång över organisationen och att ingen dold medlemsstyrelse behöver kartläggas. Men det innebär samtidigt en mycket stor koncentration av den interna beslutanderätten till en person. Det ena faktumet upphäver inte det andra.
Om Enade Sverige någon gång förändrar organisationsform, börjar ta emot pengar, får andra företrädare eller bygger en medlemsorganisation måste också kontrollsystemen förändras. Den struktur som kan vara begriplig i ett litet enmansprojekt är inte automatiskt lämplig för en stor politisk organisation. Det är lätt att tala om transparens när man granskar andra. Det verkliga testet börjar när samma ficklampa riktas mot en själv.
156 miljarder, DCA och fem procent kräver också kontrollfrågor
Veckans säkerhetspolitiska artikel byggde på samma idé fast på nationell nivå. Regeringens sammanställning anger att Sverige sedan februari 2022 har bidragit med omkring 156 miljarder kronor i militärt och civilt stöd kopplat till Ukraina. Cirka 128 miljarder anges som militärt stöd och 28 miljarder som civilt stöd.
Beloppet är inte i sig ett argument för eller emot stödet. Men 156 miljarder kronor är tillräckligt mycket för att motivera ingående frågor om mål, uppföljning, materiel, beredskapslager, leverantörer, risker och långsiktig strategi.
DCA-avtalet med USA trädde i kraft den 15 augusti 2024. I regeringens proposition anges 17 överenskomna anläggningar och områden. Regeringens linje är samtidigt tydlig: verksamheten ska ske med respekt för svensk suveränitet och svensk lag och amerikansk närvaro förutsätter svenskt samtycke. Den uppgiften ska finnas med även i en text som är kritisk till DCA.
Därefter kommer den politiska bedömningen: jag anser att omfattande militär integration ändå kan påverka Sveriges faktiska framtida handlingsfrihet och skapa ekonomiska, infrastrukturella och säkerhetspolitiska beroenden. Det är ett argument som måste diskuteras. Det är inte samma sak som att låtsas att avtalstexten säger något den inte säger.
Samma sak gäller Natos nya investeringsmål. Allierade har förbundit sig att senast 2035 investera fem procent av BNP inom två kategorier: minst 3,5 procent till kärnförsvarsutgifter och upp till 1,5 procent till bredare försvars- och säkerhetsrelaterade områden som bland annat kritisk infrastruktur, civil beredskap och motståndskraft. Det är alltså mer precist att beskriva det som ett samlat femprocentsåtagande med två komponenter än att säga att hela fem procent är traditionella militära försvarsutgifter.
Detaljer spelar roll.
Även kritiken mot regeringens diplomati måste vara exakt
Jag kritiserade också regeringens utrikesdeklaration för 2026. I den engelska publicerade versionen förekommer inte ordet ”diplomacy”. Samtidigt vore det fel att därifrån dra slutsatsen att dokumentet helt saknar förhandling och dialog. Regeringen skriver om pågående förhandlingar kring Ukraina, dialog med Kina och direkta samtal med bland annat Iran.
Min kritik bör därför formuleras mer exakt. Problemet är inte att svenska staten bokstavligen har slutat tala med alla som den inte håller med. Problemet är den strategiska tyngdpunkten. Regeringen beskriver sin Ukrainalinje som mer stöd till Ukraina och ökat tryck på Ryssland och säger samtidigt att Sverige och Europa måste förbereda sig på en långvarig och långtgående konfrontation med Ryssland.
Jag anser att avspänning, konfliktförebyggande arbete och aktiva diplomatiska kanaler borde ha en betydligt större strategisk roll. Men kritiken blir starkare när motståndarens faktiska ståndpunkt återges korrekt. Att medvetet utelämna ett relevant motargument gör inte den egna argumentationen starkare. Det gör den skörare.
Söndagskvällen blev ett litet OSINT-laboratorium
Sedan kom partiledardebatten för partier utanför riksdagen. Jag följde den live och deltog själv aktivt i kommentarsfältet. På måndagsmorgonen gick jag tillbaka till transkriberingen och den exporterade livechatten.
Materialet bestod av 3 785 exporterade chatposter från 397 olika YouTube-konton. Den separata exporten av kommentarerna under videon innehöll vid exporttillfället 47 huvudkommentarer och 36 svar. Det första som blev tydligt var hur bedräglig ren kommentarvolym kan vara.
De tio mest aktiva kontona stod för ungefär 23 procent av samtliga liveinlägg. De 25 mest aktiva stod för drygt 41 procent. De 50 mest aktiva stod för omkring 61 procent.
Det betyder att ett kommentarsfält som visuellt upplevs som en enorm folkstorm kan produceras till stor del av en betydligt mindre grupp mycket aktiva människor. Fem personer som skriver hundra gånger var och hundra personer som skriver fem gånger var skapar exakt lika många kommentarer. Men de beskriver två helt olika sociala fenomen.
AfS mobiliserade starkast – men jag hittade ingen bevisad botarmé
Alternativ för Sverige hade den klart starkaste synliga digitala mobiliseringen runt debatten. I genomgången hittade jag omkring 449 liveinlägg från 143 konton där AfS, Alternativ för Sverige eller Gustav Kasselstrand omnämndes. När materialet lästes kvalitativt fanns dessutom många tydliga stödyttringar, återkommande partislogans och uppmaningar att rösta på AfS.
Men ett omnämnande är inte automatiskt stöd. Och ett mycket aktivt konto är inte automatiskt en bot. Jag såg repetition, spam, slogans och användare som skrev mycket stora mängder kommentarer. Jag såg däremot inget underlag som gör det seriöst att slå fast att AfS – eller något annat parti – använde en organiserad botarmé.
Det är kanske veckans renaste OSINT-exempel. Min ursprungliga magkänsla från livesändningen var att vissa partier hade en ”trollbotarmé” med sig. När materialet analyserades kunde den formuleringen inte beläggas. Då ska formuleringen bort.
Misstanke är inte bevis.
Jag måste också räkna mina egna kommentarer
Enade Sveriges konto var samtidigt ett av de mer aktiva i chatten. Exporten innehöll 37 bevarade inlägg från kontot. Jag använde alltså själv kommentarsfältet för att presentera politik, länka samman diskussioner med Enade Sveriges frågor och försöka påverka människor som följde debatten.
Jag kan beskriva skillnader i kommunikationsmönster. Mina bevarade kommentarer var längre än genomsnittet och alla 37 hade olika text. Jag diskuterade bland annat bankreform, jordbruk, självförsörjning, Nato, DCA, diplomati, AI, telekommunikation och Nationell Medborgarbudget. Men det förändrar inte grundfaktumet. Det var också politisk marknadsföring.
Om jag granskar andra aktörers beteende i ett kommentarsfält men gömmer min egen roll har jag skapat en vinklad analys redan innan första slutsatsen skrivs. OSINT kräver inte att analytikern saknar åsikter. Det kräver att relevanta intressekonflikter och begränsningar redovisas.
Alternativ politik får inte betyda alternativa fakta
Själva debatten var värdefull därför att människor fick höra politiska alternativ som nästan aldrig släpps in i de stora partiledardebatterna. Men den visade också ett problem inom delar av alternativpolitiken.
Stora påståenden framfördes ibland utan att moderatorn hade tid att plocka isär dem. Ekonomiska storheter blandades samman. Politiska visioner presenterades utan tillräckligt konkreta svar om lagstiftning, finansiering eller genomförande. Kommentarsfältet innehöll samtidigt både seriösa resonemang och personangrepp, etniska glåpord, konspirationer, spam och påståenden som presenterades som fakta utan att något underlag visades.
Det är ett trovärdighetsproblem. Den som anklagar etablerade medier och riksdagspartier för vinkling, propaganda eller undermålig faktakontroll får inte svara genom att sänka beviskraven på den egna sidan. Tvärtom borde kraven vara högre.
Vilken är ursprungskällan? Vad mäter siffran? Kan påståendet kontrolleras? Finns en alternativ förklaring? Vilken del är fakta? Vilken del är teori? Vilken del är värdering? Och vilken uppgift skulle få mig att ändra uppfattning?
Det är frågor som AfS ska tåla. Nyans ska tåla dem. Knapptryckarna ska tåla dem. MoD ska tåla dem. Riksdagspartierna ska tåla dem. Regeringen ska tåla dem. Medierna ska tåla dem. Och Enade Sverige ska tåla dem.
Veckans slutsats
Vecka 34 började vid köksbordet och slutade i en databas med tusentals politiska kommentarer. Däremellan hann jag skriva om Rättvik, barnfamiljernas ekonomi, demokratisk budgetmakt, svensk identitet, politisk finansiering, Nato, DCA, Ukraina och diplomati.
Det låter spretigt. Men för mig har veckan snarare gjort sambandet tydligare.
Politik handlar ytterst om människor som påverkas av beslut. Därför måste vi veta vem som fattar besluten. När pengar används måste vi veta varifrån de kommer och vart de går. När statistik presenteras måste vi förstå vad den faktiskt mäter. När någon påstår sig representera folket måste vi fråga hur representationen har fastställts. När en digital opinion ser överväldigande ut måste vi kontrollera hur många människor som faktiskt skapar flödet. När staten ingår långsiktiga internationella avtal måste både fördelar, kostnader och beroenden kunna diskuteras. Och när vi själva får fram ett resultat vi gärna vill tro på måste vi vara extra försiktiga.
OSINT är inte konsten att hitta information som bekräftar det man redan tycker. Det är konsten att försöka förstå vad det tillgängliga materialet faktiskt tillåter oss att säga.
Ibland bekräftar materialet den första misstanken. Ibland gör det slutsatsen starkare. Ibland tvingar det fram fler frågor. Och ibland måste man skriva: Jag hade inte tillräckliga bevis.
Det är ingen svaghet. Det är själva skillnaden mellan granskning och propaganda.
För mig hör därför veckans många ämnen ihop. Barnet som behöver sin förälder. Rättviksbon som vill förstå vad kommunen gör. Skattebetalaren som undrar vart pengarna går. Väljaren som vill veta vem som finansierar ett parti. Medborgaren som vill förstå vilka militära åtaganden Sverige har gjort. Människan som vägrar tillskriva någon kollektiv skuld. Och tittaren som ser tusentals kommentarer rusa förbi på skärmen och frågar: Vad är det egentligen jag ser?
Den frågan borde vi ställa oftare. Inte bara till våra motståndare. Också till oss själva.
Suveränitet kräver självständigt tänkande. Diplomati kräver förmågan att förstå även den man inte håller med. Fred kräver att risker bedöms innan katastrofen. Trygghet kräver fungerande samhällen och familjer. Rättvisa kräver att samma måttstock används på vän och motståndare.
Och trovärdighet kräver någonting ännu enklare: att fakta får vinna över prestigen.
2026-08-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
