Jag skriver det här för att ni ska förstå varför jag inte längre kan vara tyst.
Det finns en myt i Sverige – en bekväm lögn – som går ut på att människor som jag är avvikare. Att vi är misslyckade, feljusterade, konspirationsteoretiker, avundsjuka, radikala eller bara förbannade. Men det stämmer inte. Jag är inte en avvikelse. Jag är en konsekvens. En produkt av ett samhälle som förlorat sin själ.
Jag skriver inte dessa texter för att jag har för mycket tid. Jag skriver dem för att tiden håller på att rinna ut. Och för att jag – till skillnad från många andra – inte kan blunda när mitt land styckas upp framför mina ögon.