Tankar från en civil hobbyanalytiker om underrättelseverksamhet, OSINT, diplomati och varför Sverige behöver förstå sin omvärld utan att sluta tala med den.
Hur bygger man en modern underrättelsetjänst i en tid då information finns överallt, men tilliten blir allt svårare att finna? Den här artikeln bygger på öppna källor och försöker förstå varför regeringen vill skapa en ny civil underrättelsemyndighet, vilka frågor reformen väcker och varför god analys kanske börjar med att våga ifrågasätta sina egna slutsatser. Samtidigt resonerar jag kring samspelet mellan underrättelseverksamhet, diplomati och Sveriges behov av en självständig analysförmåga i en alltmer osäker omvärld. Jag skriver inte som företrädare för någon myndighet eller underrättelsetjänst, utan som en samhällsintresserad medborgare med ett långvarigt intresse för säkerhets-, underrättelse- och utrikespolitiska frågor.
Varför jag skriver den här artikeln
Det finns få områden som omges av lika många myter som underrättelsevärlden. För många förknippas den med hemliga agenter, spektakulära operationer, avancerad teknik och ett ständigt spel i skuggorna. Ju mer jag har läst om ämnet, desto mer har jag kommit fram till att verkligheten sannolikt är betydligt mindre dramatisk – men desto mer intressant. Jag misstänker att de skickligaste underrättelseanalytikerna sällan är de som springer snabbast, utan de som tänker längst, ifrågasätter sina egna antaganden och klarar av att skilja mellan fakta, sannolikheter och rena spekulationer.
Det är också därför jag skriver den här artikeln.
Jag arbetar inte för någon svensk eller utländsk underrättelsetjänst. Jag har aldrig gjort det och gör inte anspråk på att ha tillgång till hemlig eller säkerhetsskyddsklassificerad information. Jag har inget uppdrag från någon stat, myndighet eller organisation. Allt jag skriver bygger på offentligt tillgängliga källor, egna reflektioner och ett stort personligt intresse för säkerhets-, underrättelse- och utrikespolitiska frågor.
Den gränsdragningen är viktig. Att intressera sig för underrättelsefrågor är inte detsamma som att bedriva underrättelseverksamhet. Att läsa offentliga utredningar, propositioner, remissvar, myndighetsrapporter och historiska böcker innebär inte att man söker hemlig information. En del av modern analys bygger tvärtom på öppna källor, det som brukar kallas OSINT – Open Source Intelligence.
OSINT handlar i grunden om att systematiskt samla in, jämföra, verifiera och analysera information som redan är offentligt tillgänglig. Det kan röra sig om riksdagshandlingar, budgetdokument, myndighetsrapporter, vetenskapliga artiklar, företagsregister, satellitbilder, fartygs- och flygdata, domstolshandlingar, kartmaterial eller journalistik. Varje enskild pusselbit kan vara obetydlig, men tillsammans kan uppgifterna ibland ge en tydligare bild av ett händelseförlopp.
Samtidigt är öppna källor långt ifrån ofelbara. Uppgifter kan vara felaktiga, inaktuella, lösryckta, vinklade eller medvetet utformade för att påverka mottagaren. Därför handlar analys minst lika mycket om att värdera information som att hitta den. Hur avgör man vilken uppgift som är trovärdig? Hur skiljer man mellan fakta, analys och propaganda? Hur undviker man att bara söka efter information som bekräftar det man redan tror? Och hur vet man när det är dags att ompröva en tidigare slutsats?
Min bakgrund
Min yrkesbakgrund finns inom säkerhetsområdet, men inte inom underrättelsevärlden. Jag har tidigare arbetat som säkerhetschef på det statligt ägda och numera nedlagda Casino Cosmopol i Stockholm. Dessförinnan arbetade jag under flera år som ordningsvakt på samma arbetsplats. Erfarenheterna gav mig insikter i säkerhetsarbete, riskbedömningar, incidenthantering och hur större organisationer försöker förebygga oönskade händelser. Det ska däremot inte förväxlas med erfarenhet av statlig underrättelseverksamhet.
Jag är också grundare och ensam företrädare för enmanspartiet Enade Sverige. Partiet har inga medlemmar och tar inte emot några donationer. Verksamheten bedrivs öppet av mig själv och utgår från de värden jag återkommer till: svensk suveränitet, diplomati, fred, rättvisa och trygghet. Oavsett om någon delar mina politiska uppfattningar eller inte har jag försökt vara transparent med mitt engagemang.
Under de senaste åren har jag besökt utländska ambassader och deltagit i diplomatiska sammanhang. Jag har inte försökt dölja detta. Att träffa en diplomat innebär inte i sig att man företräder diplomatens stat, delar dess politik eller accepterar dess världsbild. Diplomaters arbete består bland annat i att upprätthålla kontakter och föra samtal med människor och organisationer i stationeringslandet. Samtidigt är det rimligt att en person som själv skriver om utrikes- och säkerhetspolitik öppet redovisar relevanta internationella kontakter.
Under 2025 reste jag till Minsk i Belarus för att observera presidentvalet. Efter resan producerade jag en amatörmässig dokumentär om mina upplevelser. Den var inte avsedd att vara professionell journalistik, vetenskaplig forskning eller en officiell valobservationsrapport, utan en personlig dokumentation av en resa. Jag är medveten om att en sådan resa kan väcka frågor, vilket jag tycker är sunt. Internationella kontakter ska tåla granskning. Därför försöker jag vara öppen med varför jag reste, vad jag gjorde och vilka begränsningar som finns i mina egna observationer.
Att besöka ett land innebär inte automatiskt att man accepterar dess politiska system. Ett möte med en diplomat innebär inte heller automatiskt att man delar den statens utrikespolitik. Transparens är inget bevis på att en bedömning är riktig, men den gör det möjligt för andra att själva bedöma sammanhanget och ställa kritiska frågor.
En nyfiken hobbyanalytiker
Jag brukar ibland lite skämtsamt beskriva mig själv som en underrättelsenörd. Jag fascineras betydligt mer av hur information värderas och analyseras än av berättelser om hemliga agenter. Hur byggs en underrättelsebedömning upp? Hur undviker man grupptänkande? Hur påverkar politiska beställningar själva analysprocessen? Hur skiljer man mellan stora mängder information och verklig kunskap?
Jag ser mig inte som expert, utan som en självlärd hobbyanalytiker med ett stort intresse för säkerhets-, underrättelse- och utrikespolitiska frågor. Att jag för närvarande är arbetslös och ensamstående pappa till tre barn innebär dessutom att jag ibland har möjlighet att lägga många timmar på offentliga utredningar, propositioner, remissvar och myndighetsrapporter. Andra lägger sin fritid på fiske, veteranbilar eller släktforskning. Jag råkar tycka att underrättelsehistoria, geopolitik och internationella relationer är minst lika fascinerande.
Det direkta skälet till artikeln är regeringens förslag att skapa en ny myndighet: Sveriges utrikes underrättelsetjänst, UND. Myndigheten är planerad att inleda sin verksamhet den 1 januari 2027. När denna artikel publiceras den 3 augusti 2026 återstår dock riksdagens slutliga beslut, som enligt riksdagens planering ska fattas den 13 augusti 2026. Jag använder därför genomgående formuleringar som regeringens förslag, den planerade myndigheten och om riksdagen antar förslaget.
Förslaget innebär en av de större förändringarna av det svenska underrättelsesystemet på länge, men den breda samhällsdebatten har enligt min uppfattning varit förhållandevis begränsad. Vad vill regeringen uppnå? Varför anses en ny myndighet behövas? Vilka verksamheter och förmågor ska föras över från Försvarsmakten? Hur påverkas samverkan med Must, FRA, Säkerhetspolisen och andra berörda aktörer? Hur ska demokratisk kontroll, rättssäkerhet och personlig integritet säkerställas? Hur påverkar Sveriges medlemskap i Nato utvecklingen? Och går det att kombinera en stark underrättelseförmåga med en aktiv diplomati?
Jag skriver inte därför att jag tror mig ha alla svar. Tvärtom. Ju mer jag läser, desto fler frågor får jag. Min förhoppning är inte att läsaren ska hålla med mig i varje resonemang, utan att fler ska bli nyfikna på hur det svenska underrättelsesystemet är tänkt att fungera och vilka avvägningar som måste göras mellan säkerhet, effektivitet, öppenhet och rättsstatliga principer.
Vad är egentligen underrättelseverksamhet?
När människor hör ordet underrättelsetjänst går tankarna ofta till spioner, dubbelagenter och spektakulära operationer. Film, litteratur och tv-serier har under många decennier skapat en bild av underrättelsevärlden som något närmast mytiskt. Den bilden visar sannolikt bara en liten del av verkligheten.
I grunden handlar underrättelseverksamhet om att minska osäkerheten inför beslut. En regering behöver underlag om bland annat försvar, utrikespolitik, internationell ekonomi, cybersäkerhet, energi, teknisk utveckling och säkerhetshot. Underrättelseverksamhetens uppgift är inte bara att samla information, utan att bearbeta, värdera och analysera den så att den kan användas som beslutsunderlag.
Det innebär inte att underrättelsetjänster alltid sitter på sanningen. Även resursstarka organisationer arbetar med ofullständig, motsägelsefull och ibland medvetet vilseledande information. Bedömningar måste ofta göras trots att viktiga pusselbitar saknas. Därför handlar underrättelseanalys ofta om sannolikheter, alternativa hypoteser och grader av osäkerhet snarare än absoluta sanningar.
Det som fascinerar mig mest är själva analysprocessen. Hur undviker man att bli förälskad i sin egen teori? Hur upptäcker man när nya uppgifter talar emot den slutsats man tidigare varit övertygad om? Hur säkerställer man att politiska önskemål inte tillåts styra den professionella bedömningen?
Historien visar att även kvalificerade underrättelseorganisationer kan göra allvarliga felbedömningar. Hot kan överskattas, underskattas eller misstolkas. En stor mängd information är ingen garanti för en riktig slutsats. Ibland kan informationsmängden i sig göra det svårare att upptäcka vad som verkligen är betydelsefullt.
Jag har ibland funderat över om den bästa analytikern kanske inte är den som oftast har rätt från början, utan den som snabbast upptäcker när den egna bedömningen inte längre håller. Att erkänna osäkerhet eller ändra uppfattning när nya fakta framkommer är inte ett svaghetstecken. Det kan vara ett tecken på intellektuell hederlighet.
Sveriges befintliga underrättelseaktörer
Sverige har redan flera myndigheter och funktioner med skilda underrättelse- och säkerhetsuppdrag. Must bedriver försvarsunderrättelseverksamhet samt militär underrättelse- och säkerhetstjänst. Verksamheten ger underlag till stöd för svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och omfattar bland annat kartläggning och analys av yttre hot mot Sverige. Must är en del av Försvarsmakten.
Säkerhetspolisen är Sveriges nationella säkerhetstjänst och arbetar bland annat med kontraspionage, kontraterrorism, författningsskydd och skydd av den centrala statsledningen. FRA bedriver signalspaning och annan teknisk verksamhet inom de rättsliga ramar och uppdrag som gäller för myndigheten. Polismyndigheten bedriver samtidigt underrättelseverksamhet med anknytning till bland annat grov och organiserad brottslighet.
Det är därför inte så att Sverige tidigare saknat underrättelseförmåga. Den centrala frågan är i stället hur verksamheten ska organiseras och hur regeringens behov av bredare civila utrikesunderrättelser ska tillgodoses.
Enligt regeringens proposition ska den nya myndigheten heta Sveriges utrikes underrättelsetjänst, förkortat UND. Myndigheten ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2027, förutsatt att riksdagen antar den nödvändiga lagstiftningen. Propositionen innehåller bland annat förslag till en särskild lag om myndighetens behandling av personuppgifter och ett antal följdändringar i annan lagstiftning. Lagändringarna föreslås träda i kraft samma dag.
Hur växte förslaget fram?
Den formella utgångspunkten är den statliga utredningen En reformerad underrättelseverksamhet, SOU 2025:78. Regeringen tillsatte utredningen och utsåg den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt till särskild utredare. Betänkandet överlämnades i juni 2025.
Utredningen skickades därefter på remiss till ett stort antal myndigheter och organisationer. Bland remissinstanserna fanns Försvarsmakten, FRA, Säkerhetspolisen, FOI, Polismyndigheten, Integritetsskyddsmyndigheten, Arbetsgivarverket och Vetenskapsrådet. Remissvaren visar både stöd för delar av reformen och synpunkter på bland annat samordning, genomförandetakt, kompetensförsörjning, rättslig reglering och Regeringskansliets roll.
I februari 2026 publicerades promemorian Myndigheten för utrikes underrättelser. Därefter följde lagrådsremissen Sveriges utrikes underrättelsetjänst i maj och proposition 2025/26:290 i juni. Propositionen behandlas nu av riksdagen.
Reformen har alltså inte uppstått genom ett enda plötsligt beslut. Den har vuxit fram genom utredning, remissbehandling, fortsatt beredning, lagrådsgranskning, proposition och riksdagsbehandling. Det innebär inte att alla berörda aktörer är överens om varje detalj, men meningsskiljaktigheter mellan remissinstanser är en normal del av den demokratiska processen.
Varför genomförs reformen nu?
Europa befinner sig i ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Kriget i Ukraina, konflikterna i Mellanöstern, Sveriges medlemskap i Nato, den snabba teknikutvecklingen, ökade cyberhot och växande geopolitiska spänningar har förändrat statens behov av kvalificerade omvärldsanalyser.
Samtidigt handlar säkerhet inte längre enbart om militära styrkeförhållanden. Energiförsörjning, artificiell intelligens, kritiska råvaror, internationell handel, utländska investeringar, ekonomiska beroenden och globala leveranskedjor har fått en tydligare säkerhetspolitisk betydelse. FRA framhöll i sitt remissvar att regeringens krav på kvalificerade, snabba och användbara underrättelser hade ökat påtagligt.
Är en ny civil underrättelsetjänst rätt lösning? Det vet jag inte. Men jag tycker att frågan är värd att diskutera.
Om riksdagen godkänner reformen bör vi också fråga oss hur den ska utvärderas efter fem, tio eller tjugo år. Räcker det att myndigheten existerar, eller måste vi kunna visa att den har stärkt Sveriges analysförmåga, förbättrat samverkan och gett våra beslutsfattare bättre underlag? Kanske är det den viktigaste frågan av alla.
Hur står sig Sverige i ett internationellt perspektiv?
När diskussionen kommer in på underrättelsetjänster hamnar fokus nästan alltid på några få välkända namn: CIA, MI6, Mossad, SVR och GRU. De nämns ibland nästan som om de vore jämförbara företag på en marknad där någon kan utses till världens bästa.
Jag tror att verkligheten är betydligt mer komplicerad. Det finns ingen objektiv rangordning och en stor del av verksamheten är hemlig. Framgångar offentliggörs ofta inte alls, medan misslyckanden kan bli kända och granskas i efterhand. Svaret beror dessutom på vad man försöker mäta: global räckvidd, teknisk signalspaning, cyberförmåga, mänskliga källor, kontraspionage, analys eller förmågan att stödja politiska och militära beslut.
USA har en av världens mest omfattande underrättelsegemenskaper sett till resurser, teknisk kapacitet och global räckvidd. CIA är endast en del av ett betydligt större system av amerikanska underrättelseorgan. Storbritannien har genom MI5, SIS – vanligen kallat MI6 – och GCHQ en lång institutionell erfarenhet och ett nära samarbete med USA och andra partnerländer.
Israel förknippas i offentlig litteratur ofta med avancerad teknisk och regional underrättelseförmåga, men även israeliska myndigheter har uppmärksammade misslyckanden bakom sig. Kina har byggt upp en omfattande säkerhets- och underrättelseapparat med stark koppling till statens tekniska, ekonomiska och strategiska målsättningar. Ryssland beskrivs återkommande i öppna västliga säkerhetsbedömningar som en stat med omfattande och uthållig underrättelse-, säkerhets- och cyberförmåga. Landet har dessutom en lång historisk tradition och flera organisationer med skilda uppdrag.
Detta är inte en rangordning. Länderna har olika system, politiska förhållanden, resurser och geografiska prioriteringar. Det är också viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att erkänna en annan stats faktiska förmåga är inte detsamma som att stödja dess politik eller metoder. En trovärdig analys måste utgå från vad aktörer kan göra, inte från vad man önskar att de kunde eller inte kunde göra.
För Sveriges del är frågan kanske inte hur vi ska kopiera stormakternas strukturer, utan hur vi ska bygga en organisation som är anpassad till våra egna behov. Sverige kan inte konkurrera med USA, Kina eller Ryssland i fråga om samlade resurser och global närvaro. Däremot kan Sverige försöka bli särskilt skickligt inom områden som kvalificerad analys, regional expertis, språk, teknisk innovation och myndighetssamverkan.
Information blir samtidigt billigare och mer tillgänglig. Kommersiella satellitbilder, databaser, automatiserad översättning och artificiell intelligens ger även mindre aktörer tillgång till stora informationsmängder. Den verkliga konkurrensfördelen ligger därför kanske inte alltid i att samla mest information, utan i att förstå vilken information som är betydelsefull och vad den faktiskt säger.
En organisation bör också kunna lära av både partner och motståndare utan att okritiskt kopiera deras lagstiftning, metoder eller organisationskultur. Sverige kan studera hur andra stater arbetar med utbildning, språkkompetens, teknisk utveckling, alternativa hypoteser och strategiskt tänkande – samtidigt som svensk lag, demokratisk kontroll och svenska förhållanden måste sätta ramarna.
Underrättelser och diplomati – motsatser eller komplement?
När underrättelseverksamhet diskuteras hamnar fokus ofta på hemligheter, medan diplomati förknippas med öppen dialog. Jag undrar om den uppdelningen ibland blir för förenklad. Underrättelser och diplomati kan ses som två olika verktyg för att förstå och hantera samma verklighet. Det ena försöker skapa en så korrekt lägesbild som möjligt genom inhämtning och analys. Det andra skapar direkta kontaktvägar där stater kan framföra budskap, ställa frågor och försöka minska risken för missförstånd.
En skicklig underrättelsetjänst kan inte ersätta behovet av diplomati. En underrättelsebedömning kan ge en kvalificerad bild av en annan stats förmåga och möjliga avsikter, men den kan inte ensam skapa kontakt, pröva budskap eller reda ut missförstånd innan de förvärras.
Diplomati kan inte heller ersätta en självständig analysförmåga. Vad en stat säger måste kunna jämföras med hur den faktiskt agerar och med andra tillgängliga uppgifter. En diplomatisk utfästelse är information, men inte nödvändigtvis hela sanningen.
Historien innehåller många exempel på kriser där stater har misstolkat varandras avsikter. Ibland har det handlat om bristfällig underrättelseinformation, ibland om politiska feltolkningar och ibland om att kommunikationen varit så begränsad att antaganden fått ersätta direkt kunskap. När kontaktvägar försvinner ökar risken att båda sidor tolkar motpartens agerande utifrån värsta tänkbara scenario.
Det är en av anledningarna till att jag anser att diplomatiska kanaler nästan alltid bör hållas levande, även när relationerna är mycket ansträngda. Diplomati är inte detsamma som att acceptera en annan stats agerande och inte heller en belöning för gott uppförande. Det är ett verktyg för kommunikation, krishantering och tydliga budskap.
Sverige måste naturligtvis skydda sig mot främmande makters underrättelseverksamhet, olovliga påverkan och försök att komma över skyddsvärda uppgifter. Samtidigt bör inte varje internationell kontakt automatiskt behandlas som bevis på illojalitet eller otillbörlig påverkan.
Det avgörande är inte enbart att kontakter finns, utan hur de ser ut. Är de öppna eller dolda? Finns ekonomiska beroenden? Sker något på instruktion från en främmande aktör? Har uppgifter eller åtaganden undanhållits? Transparens är ingen garanti för att allt är problemfritt, men den ger bättre möjligheter till saklig granskning.
Det är också därför jag har valt att redovisa mina egna ambassadbesök, min resa till Belarus och mitt politiska engagemang. Samtidigt är jag medveten om att öppenhet inte gör någon immun mot påverkan. Alla människor påverkas av erfarenheter, sociala miljöer och den information de möter. Självkritik och källmedvetenhet är därför nödvändiga även för den som handlar helt öppet.
Varför bildas UND – och varför förs verksamhet över från Försvarsmakten?
Diskussionen om UND handlar egentligen inte om huruvida Sverige behöver underrättelser. Frågan är hur verksamheten bör organiseras för att ge regeringen och andra behöriga mottagare så användbara underlag som möjligt.
Must har hittills haft en central roll i Sveriges utrikesinriktade underrättelseverksamhet och bedrivit försvarsunderrättelseverksamhet till stöd för svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Enligt regeringens förslag ska verksamhet och förmågor föras över från Försvarsmakten till den nya civila myndigheten, samtidigt som Must tydligare ska kunna koncentrera sig på Försvarsmaktens och det militära försvarets behov.
Sett ur ett organisatoriskt perspektiv är resonemanget begripligt. Regeringen behöver analyser som omfattar mer än militära styrkeförhållanden. Ekonomi, teknik, energi, handel, forskning, cyberfrågor och politiska förhållanden i andra länder kan ha direkt betydelse för Sveriges säkerhet.
Samtidigt finns det anledning att fråga om organisationsformen är den avgörande faktorn. Om analysen redan håller hög kvalitet, spelar det då någon avgörande roll vilken myndighet analytikerna formellt tillhör? Eller är det just en tydligare civil organisation som krävs för att utveckla bredare perspektiv och ett närmare stöd till regeringen?
En civil myndighet kan möjligen skapa bättre förutsättningar att rekrytera och utveckla specialistkompetens inom ekonomi, teknik, energi, språk, regionalpolitik och internationell handel. Men en ny myndighetsgräns kan också skapa nya samordningsproblem. Hotbilder följer sällan myndigheternas organisationsscheman. Ett cyberangrepp kan samtidigt ha militära, ekonomiska, tekniska, politiska och kriminella dimensioner.
Reformens framgång kommer därför sannolikt att bero minst lika mycket på genomförandet som på lagstiftningen. Kan erfaren personal behållas? Kan kunskap och institutionellt minne överföras? Fungerar informationsutbytet mellan UND, Must, FRA, Säkerhetspolisen och andra berörda aktörer? Undviks onödig dubblering?
Myndigheter består inte enbart av instruktioner och budgetposter. De består av människor, erfarenheter, arbetsmetoder och förtroendefulla relationer som ofta har byggts upp under lång tid. En organisationsförändring kan se enkel ut på papperet men vara komplicerad i praktiken.
Demokratisk kontroll och rättssäkerhet
En underrättelsetjänst måste av naturliga skäl arbeta under omfattande sekretess. Offentlighet kan i vissa situationer skada Sveriges säkerhet, avslöja metoder eller utsätta människor för fara. Samtidigt begränsar sekretessen allmänhetens möjlighet att själv granska verksamheten.
Det skapar en inneboende spänning. Ju mer sekretessbelagd och ingripande en verksamhet är, desto viktigare blir tydliga lagar, oberoende kontroll och fungerande ansvarsutkrävande.
Propositionen innehåller bland annat förslag till en särskild lag om UND:s behandling av personuppgifter. Regleringen ska ge myndigheten möjlighet att hantera de uppgifter som verksamheten behöver, samtidigt som behandlingen omges av rättsliga begränsningar och kontrollmekanismer.
De principiella frågorna är många. Hur säkerställs att myndigheten håller sig inom sitt uppdrag? Hur granskas personuppgiftsbehandlingen? Hur länge får uppgifter sparas? Under vilka villkor får de delas med andra svenska eller utländska aktörer? Hur får riksdagen och särskilda kontrollorgan tillräcklig insyn utan att skyddsvärd information avslöjas?
Att ställa sådana frågor är inte ett uttryck för misstro mot underrättelsetjänster. Tvärtom är trovärdig och oberoende kontroll en förutsättning för att en hemlig verksamhet ska kunna behålla allmänhetens och beslutsfattarnas förtroende.
Hur mäter man framgång?
Underrättelseverksamhet är ovanligt svår att utvärdera offentligt. Om UND:s rapportering bidrar till att en allvarlig kris förebyggs eller hanteras bättre kommer allmänheten sannolikt inte att få hela bilden av insatsen. Om myndigheten däremot missar en betydelsefull utveckling kan kritiken bli omfattande.
Framgångar förblir därför ofta osynliga, medan misslyckanden kan bli offentliga. Det innebär att vare sig en okritisk hyllning eller en snabb underkännande dom under myndighetens första verksamhetsår vore särskilt seriös.
Samtidigt får sekretessen och behovet av tålamod inte bli ursäkter för att undvika utvärdering. Riksdagen, regeringen och behöriga kontrollorgan bör över tid kunna bedöma om reformen har gjort ansvarsfördelningen tydligare, förbättrat analysen, stärkt samverkan, behållit central kompetens och gett beslutsfattarna mer användbara underlag.
För mig handlar frågan därför ytterst om kvalitet. Får regeringen bättre beslutsunderlag? Blir Sveriges analysförmåga mer självständig? Upptäcks relevanta utvecklingar tidigare? Prövas alternativa hypoteser? Samverkar myndigheterna bättre? Om svaren med tiden blir ja har reformen sannolikt skapat verkligt mervärde. Om svaren blir nej måste staten också vara beredd att ompröva organisationen.
OSINT, artificiell intelligens och framtidens analys
Tillgången till information har förändrats dramatiskt under de senaste årtiondena. Kommersiella satellitbilder, fartygs- och flygdata, internationella register, parlamentariska dokument och vetenskapliga publikationer är numera betydligt mer tillgängliga än tidigare.
Det betyder inte att alla med en internetuppkoppling har blivit underrättelseanalytiker. Skillnaden mellan en vanlig sökning och metodiskt OSINT-arbete ligger bland annat i struktur, dokumentation, verifiering, källkritik och förmågan att väga motstridiga uppgifter mot varandra.
Många underskattar hur mycket som går att förstå genom öppna källor. Andra överskattar deras tillförlitlighet. En offentlig uppgift kan vara sann, felaktig, missvisande, lösryckt eller avsiktligt planterad. Informationsinsamlingen är därför bara början.
Artificiell intelligens kan redan i dag hjälpa till att sammanfatta stora dokument, översätta språk, sortera material och identifiera mönster som en människa annars hade behövt mycket lång tid för att upptäcka. Samtidigt bör tekniken inte överskattas.
En språkmodell kan uppmärksamma motsägelser och tecken på vilseledning, men saknar mänskligt omdöme och kan inte på egen hand på ett tillförlitligt sätt avgöra en källas avsikter eller sanningshalt. Modellen kan själv producera övertygande men felaktiga påståenden. Tekniken är därför ett hjälpmedel, inte en ersättning för kvalificerad mänsklig granskning.
Framtidens skickligaste analytiker blir kanske de som bäst lyckas kombinera tekniska verktyg med erfarenhet, ämneskunskap och kritiskt tänkande. AI kan sortera, strukturera och föreslå samband. Människor måste fortfarande pröva slutsatserna, förstå sammanhanget och bära ansvaret för besluten.
Det ökande utbudet av manipulerat och syntetiskt material gör dessutom verifiering viktigare. Bilder, ljud, video och texter kan skapas eller förändras på ett övertygande sätt. Framtidens analys handlar därför inte bara om att hitta nya uppgifter, utan också om att upptäcka vad som inte går att lita på.
Kanske behöver framtidens underrättelseanalytiker vara lika mycket humanist som tekniker. Språk, historia, kultur, psykologi och statsvetenskap kan vara minst lika viktiga som programmering och avancerad dataanalys. Teknik kan anskaffas relativt snabbt. Djup språk- och områdeskompetens byggs ofta upp under många år.
UND, svensk självständighet och internationellt samarbete
Sverige deltar i internationella säkerhets- och underrättelsesamarbeten. Sådana samarbeten kan ge tillgång till information och tekniska resurser som Sverige inte rimligen kan skapa helt på egen hand. De kan vara avgörande för att hantera gränsöverskridande hot.
Samtidigt utgår alla stater ytterst från sina egna intressen. Därför måste Sverige bevara förmågan att analysera information självständigt, även när den kommer från nära allierade. Att samarbeta och samtidigt tänka själv är inte en motsättning. Det är en nödvändig balans.
En självständig svensk analysförmåga är enligt min uppfattning en del av den nationella suveräniteten. Den innebär inte att Sverige ska isolera sig, utan att landet ska kunna pröva andras slutsatser, ställa egna frågor och fatta beslut utifrån svenska förhållanden och intressen.
Därför behöver Sverige både kvalificerade underrättelser och en välutvecklad diplomati. Underrättelser kan bidra till en mer realistisk bild av omvärlden. Diplomati kan skapa kontaktvägar, framföra tydliga budskap och minska risken för farliga missförstånd. Dialog och vaksamhet behöver inte vara motsatser. De kan förstärka varandra.
Sveriges väg framåt
Ju mer jag har läst om den planerade reformen, desto mindre ser jag UND som en fråga om en enskild myndighet. Den handlar om vilken typ av stat Sverige vill vara under de kommande årtiondena.
Hur bygger vi ett underrättelsesystem som är tillräckligt starkt för att skydda landet, men samtidigt förenligt med en demokratisk rättsstat? Hur skapar vi en organisation som är tillräckligt nära regeringen för att vara relevant, men tillräckligt professionellt självständig för att kunna lämna obekväma bedömningar? Hur säkerställer vi att en ny myndighet tillför förmåga i stället för att bara flytta den?
Jag hoppas att UND, om riksdagen antar regeringens förslag, utvecklar en kultur där analytiker uppmuntras att pröva alternativa hypoteser, redovisa osäkerheter och ifrågasätta etablerade föreställningar. Ingen underrättelsetjänst är immun mot grupptänkande, politiska förväntningar eller mänskliga misstag.
Ett modernt underrättelsesystem byggs inte enbart med teknik, budgetar och organisationsscheman. Det byggs också med människor som har integritet, språkkompetens, historisk förståelse och mod att säga emot när underlaget kräver det.
Sverige står inför ett möjligt nytt kapitel i sin underrättelsehistoria. Om riksdagen godkänner lagförslagen och UND blir den framgång som regeringen hoppas på kommer det sannolikt inte att bero på att myndigheten samlar in mest information. Det kommer att bero på om den lyckas omvandla information till kunskap och kunskap till bättre beslut.
Det är en betydligt större utmaning än att skapa en ny myndighet – men också ett mål som är värt att sträva efter.Källor och underlag
Den här artikeln bygger uteslutande på öppet tillgängliga källor (OSINT). Jag har inte haft tillgång till, sökt eller använt sekretessbelagd eller skyddsvärd information. Ambitionen har varit att i första hand utgå från primärkällor såsom statliga utredningar, propositioner, remissvar och myndigheters egna publikationer.
Artikeln gör inte anspråk på att ge en fullständig beskrivning av svensk underrättelseverksamhet. Stora delar av verksamheten är med rätta skyddade av sekretess. Syftet har varit att, med stöd av offentligt tillgängligt material, försöka förstå de principiella, organisatoriska och säkerhetspolitiska frågor som regeringens förslag väcker. Om jag har missförstått någon offentlig uppgift eller dragit en felaktig slutsats välkomnar jag sakliga rättelser, kompletteringar och nya perspektiv.
Regeringen: En reformerad underrättelseverksamhet (SOU 2025:78). Statlig utredning som innehåller bakgrund, analyser och förslag till en reformering av Sveriges underrättelseverksamhet.
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2025/06/sou-202578/
Regeringen: Remissbehandlingen av SOU 2025:78, inklusive publicerade remissvar från berörda myndigheter och organisationer.
https://www.regeringen.se/remisser/2025/06/remiss-av-sou-202578-en-reformerad-underrattelseverksamhet/
Regeringen: Myndigheten för utrikes underrättelser – departementspromemoria publicerad i februari 2026.
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2026/02/myndigheten-for-utrikes-underrattelser/
Regeringen: Lagrådsremissen Sveriges utrikes underrättelsetjänst, publicerad i maj 2026.
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/lagradsremiss/2026/05/sveriges-utrikes-underrattelsetjanst/
Sveriges riksdag: Proposition 2025/26:290 – Sveriges utrikes underrättelsetjänst.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/sveriges-utrikes-underrattelsetjanst_hd03290/
Sveriges riksdag: Betänkande 2025/26:UU24. Ärendesidan redovisar riksdagens behandling av propositionen och det planerade beslutsdatumet.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/betankande/sveriges-utrikes-underrattelsetjanst_hd01uu24/
Försvarsmakten: Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must). Offentlig beskrivning av Musts uppdrag, organisation och verksamhet.
https://www.forsvarsmakten.se/om-forsvarsmakten/organisation/gemensamma/must/
Regeringen: Publicerade remissyttranden från bland annat Säkerhetspolisen, Försvarsmakten, FRA, FOI, Integritetsskyddsmyndigheten, Vetenskapsrådet och andra remissinstanser avseende SOU 2025:78.
https://www.regeringen.se/remisser/2025/06/remiss-av-sou-202578-en-reformerad-underrattelseverksamhet/
Resonemangen om diplomati, analyskultur, teknikutveckling, OSINT och Sveriges långsiktiga vägval är mina egna reflektioner. De ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från någon myndighet, organisation eller stat.
Tack för att du tog dig tid att läsa. Oavsett om du delar mina slutsatser eller inte hoppas jag att artikeln har väckt nya tankar och inspirerat till ett nyfiket, sakligt och öppet samtal om svensk säkerhet, underrättelseverksamhet och diplomati. Det är genom att ställa frågor, pröva olika perspektiv och söka bättre kunskap som vi utvecklar vår förståelse av omvärlden.
2026-08-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!