En text om frånvaro, karaktär – och varför tystnad också är ett svar.
Jag postade ikväll ett inlägg som för många kanske lät enkelt, till och med sentimentalt. Jag berättade att jag förlorade min far för tidigt, och att det lämnat ett tomrum som aldrig riktigt fyllts. Jag berättade att jag ser upp till ledare som påminner om något jag förlorade: styrka, konsekvens, lojalitet, pliktkänsla. Jag nämnde namn som Lukasjenko och Putin. Och jag sa det utan ursäkter.
Men vad jag egentligen sa – mellan raderna – är något helt annat. Något mycket mer laddat. Något som varje svensk makthavare, journalist, byråkrat, partiledare och PR-strateg känner igen direkt. För det jag sa, utan att nämna dem, var detta:
Ni har aldrig varit det. Ni är inte det nu. Och ni kommer aldrig bli det.
Läs hela artikeln här