Efter dagens Gripenbesked är Sverige inte längre bara ett stödland till Ukraina — vi håller på att integrera svensk teknologi, svensk försvarsindustri och svensk säkerhet allt djupare i en långvarig europeisk stormaktskonflikt.
Jag har suttit större delen av eftermiddagen och analyserat hela SVT nästan timslånga direktsändning från Uppsala, gått igenom internationella artiklar, jämfört svenska formuleringar med ukrainska och ryska reaktioner samt lyssnat noggrant på exakt hur både Ulf Kristersson, Zelenskyj och SVT egna experter uttryckte sig. Och ju mer man lyssnar desto tydligare blir det att dagens möte inte bara handlade om några flygplan. Det som presenterades idag är början på ett långt större säkerhetspolitiskt skifte där Sverige knyter sitt försvar, sin industri och sin framtida säkerhet allt djupare till konflikten mellan Ukraina och Ryssland.
När man först läser rubrikerna låter det nästan administrativt. Sverige donerar 16 Gripen C/D till Ukraina. Ukraina köper 20 nya Gripen E. På sikt vill Ukraina köpa upp till 150 Gripen-plan. Men när man faktiskt lyssnar på hela presskonferensen och hela SVT studiosamtal framträder en betydligt större bild.
Det som idag presenterades var i praktiken början på ett långsiktigt svenskt-ukrainskt luftförsvarsprojekt där svensk teknologi, svensk utbildning, svensk försvarsindustri, svensk logistik, svenska radarsystem, svensk pilotutbildning och sannolikt även svensk teknisk personal kommer att integreras allt djupare med Ukrainas krigföring mot Ryssland. Det här är någonting helt annat än de första hjälmpaketen och pansarskotten som skickades för några år sedan.
SVT egna reportrar och experter sa dessutom flera saker som jag reagerade starkt på. Man talade öppet om att Gripen nu ska “testas i skarpt läge”, att planen kan skjutas ner av Ryssland, att rysk sida då kan komma över svensk teknologi och att vissa system därför eventuellt kan ha bytts ut innan leverans. Tänk efter en sekund på hur långt Sverige redan flyttat sina positioner när sådana resonemang förs helt öppet i svensk public service. För bara några år sedan hade detta varit fullständigt otänkbart svensk tv.
Samtidigt beskrev både Kristersson och Zelenskyj dagens beslut nästan som början på ett nytt europeiskt försvarssamarbete. Zelenskyj pratade flera gånger om europeiskt luftförsvar, europeiska antiballistiska system, mindre beroende av USA och att Ukraina nu ska dela sin krigserfarenhet med Europa. Det här är mycket större än bara Ukraina. Det som nu håller på att byggas fram är en ny säkerhetsarkitektur i Europa där Sverige allt tydligare placeras längst fram i konfrontationen mot Ryssland.
Och det är här jag tycker att svenska folket måste börja ställa fler frågor. För samtidigt som allt detta presenteras nästan som tekniska detaljer så pratar vi i praktiken om ett svenskt stridsflygsystem som integreras i ett aktivt stormaktskrig, långräckviddiga Meteor-robotar, svenska system som ska användas mot ryska mål och ett säkerhetspolitiskt vägval som kan påverka Sverige i generationer framåt.
Det mest anmärkningsvärda under hela sändningen var kanske ändå hur normaliserat allt lät. Nästan ingen i studion stannade upp och diskuterade vad detta betyder för Sveriges långsiktiga säkerhet, hur Ryssland faktiskt kommer se på detta eller vilka risker som uppstår när Sverige går från indirekt stöd till att bli central leverantör av ett framtida ukrainskt luftförsvar. Istället låg mycket fokus på exportmöjligheter, svensk försvarsindustri, hur Gripen nu kan bli lättare att sälja internationellt och att Gripen får “stridserfarenhet”.
Jag säger inte detta för att försvara Ryssland. Jag säger det därför att jag tycker svenska folket förtjänar en vuxen och ärlig diskussion om vart Sverige faktiskt är på väg. För det går inte längre att säga att Sverige står vid sidan av konflikten. När svenska flygplan, svenska vapensystem, svensk utbildning, svensk teknologi, svensk radar och svensk försvarsindustri kopplas samman med Ukrainas framtida luftkrig mot Ryssland då har Sverige redan tagit flera steg djupare in i konflikten än många verkar vilja erkänna öppet.
En annan sak jag reagerade på var SVT rapportering om de ryska reaktionerna. I studion talades det om “hotfulla ord från Ryssland”. Men när jag började kontrollera de faktiska källorna hittade jag först nästan ingenting konkret alls från ryska utrikesdepartementet. Senare i sändningen nämnde Elin Jönsson att ryska UD kallat Sveriges agerande för “icke vänskapligt” och sagt att det påverkar Sveriges säkerhetssituation. Det är naturligtvis relevant information. Men problemet är att SVT aldrig tydligt visade exakt citat, exakt källa, exakt person eller hela sammanhanget. Istället fick tittarna en ganska dramatisk sammanfattning serverad direkt. Och det där är också ett problem. I ett läge där Europa befinner sig i den farligaste säkerhetspolitiska situationen på flera decennier måste journalistik bygga på maximal precision och verifierbarhet — inte på förstärkta dramaturgiska tolkningar.
Samtidigt ska man inte lura sig själv. Det vore strategiskt naivt att tro att Moskva inte analyserar dagens besked mycket noggrant. Frågan är inte om Ryssland reagerar. Frågan är hur långt den här spiralen kommer fortsätta innan Europa står i en situation som ingen längre kan kontrollera fullt ut.
Och kanske är det just det som oroar mig mest efter att ha sett hela sändningen. Hur snabbt det onormala blivit normalt. Hur snabbt svensk tv idag kan diskutera luftkrig, hypersoniska robotar, attacker mot lager, svenska stridsflyg i aktiv krigszon och möjliga ryska reaktioner nästan som om det vore ännu en vanlig nyhetsdag. För några år sedan hade det här dominerat hela den svenska samhällsdebatten i veckor. Nu passerar det nästan som en administrativ formalitet. Och det säger kanske mer om vart Sverige är på väg än själva Gripen-affären i sig.
Så jag lämnar några öppna frågor till er som läser:
Hur långt är Sverige egentligen berett att gå? Var går gränsen mellan “stöd” och faktisk deltagande roll i ett krig? Vad händer om svenska system börjar användas direkt mot mål långt inne i Ryssland? Vad händer om Gripen skjuts ner och svensk teknologi hamnar hos rysk militär? Vad händer om sabotage, cyberattacker eller hybridoperationer ökar mot svenska mål? Och framförallt: Har svenska folket verkligen fått en ärlig och öppen nationell diskussion om allt detta — innan Sverige nu tar ännu ett historiskt steg djupare in i konflikten?
2026-05-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!