SVT låter Saabs vd stå och bröla ut hur hotat företaget är samtidigt som samma berättelse om sabotage och bränder sprids i Norden.
Jag vill veta vad Sverige och Europa gör för att stoppa eskaleringen – och när SVT åter tänker rapportera opartiskt och hålla sig till sitt uppdrag.
Jag har mycket liten empati för svenska vapentillverkare när de beklagar sig över hotbilden kring sin affärsverksamhet. Min empati finns hos krigens civila offer, hos barnen som lemlästas, hos familjerna som får sina hem sönderbombade och hos de människor som skickas ut för att dö. Samtidigt är jag fullständigt tydlig: sabotage, cyberangrepp och hot mot företagens anställda är brott och ska utredas, bevisas och lagföras.
SVT kör nu ett reportage där Saabs vd Micael Johansson får stå och bröla ut hur enormt mycket hotbilden mot företagets anläggningar och personal har förändrats sedan kriget i Ukraina började. Även branschorganisationen Säkerhets- och försvarsföretagen får beskriva en försämrad situation med desinformation och cyberangrepp. Säkerhetspolisen uppger samtidigt att dess bedömning av det ryska hotet mot Sverige inte har förändrats med anledning av den senaste händelsen i Tyskland.
Jag reagerar på hur självklart vapenindustrins perspektiv får dominera. När Saabs vd talar om företagets utsatthet behandlas hans ord närmast som ett nationellt säkerhetsintresse. Reportaget ställer däremot inte den självklara följdfrågan om sambandet mellan Sveriges växande roll som vapenleverantör till ett pågående krig och den ökade hotbild som företagen säger sig möta. Det är som om den svenska vapenindustrins verksamhet skulle existera i ett moraliskt och geopolitiskt vakuum.
Jag försvarar inte sabotage, cyberangrepp, hot, skadegörelse eller andra brott. Om ett svenskt företag utsätts ska det skyddas av svensk lag, och de ansvariga ska ställas till svars. Ingen enskild anställd ska behöva vara rädd för att gå till sitt arbete. Jag tänker samtidigt inte okritiskt acceptera varje påstående om utländsk inblandning innan beläggen har lagts fram. Allvarliga anklagelser kräver tydliga bevis, särskilt när de riskerar att bidra till ytterligare konfrontation mellan stater.
Säpo har tidigare varnat för en ökad risk för ryskt sabotage mot svenska vapenfabriker och militära anläggningar, efter flera mystiska bränder vid försvarsindustrier i Europa. Nu går även den danska säkerhetspolisen PET ut med samma övergripande berättelse och varnar för sabotage och anlagda bränder mot dansk försvarsindustri. Dagen efter står Saabs vd i SVT och brölar ut hur mycket hotbilden mot det egna företaget har ökat.
Jag tycker att det verkar uppenbart att man har fått samma manus. Samma budskap upprepas från land till land av säkerhetstjänster, försvarsindustri och medier: vapenindustrin är hotad, bränder kan anläggas och Ryssland presenteras redan från början som den sannolika gärningsmannen. Om detta bygger på gemensamma underrättelser bör underlaget redovisas så långt sekretessen tillåter. Annars riskerar kommunikationen att förbereda allmänheten på en färdig slutsats innan någon framtida brand eller incident ens har inträffat och utretts.
Om det framöver börjar brinna i ett svenskt vapenlager, på en militär anläggning eller hos ett försvarsföretag misstänker jag att Ryssland närmast automatiskt kommer att pekas ut – kanske innan brandorsaken har fastställts och några tekniska bevis har presenterats. Rysk inblandning kan naturligtvis inte uteslutas, men inte heller olyckor, tekniska fel, bristande säkerhet, interna gärningspersoner, organiserad brottslighet eller andra statliga och icke-statliga aktörer. Jag accepterar inte att ett på förhand etablerat narrativ får ersätta en öppen brottsutredning. Den som anklagar ett annat land för sabotage måste kunna lägga fram konkreta bevis som tål oberoende granskning.
Vad gör Sverige och Europa för att stoppa eskaleringen? Jag hör ständigt talas om fler vapen, större beställningar, hårdare sanktioner, nya hotbilder och ännu starkare militär beredskap. Men jag hör nästan ingenting om diplomatiska initiativ, fungerande kontaktvägar, förtroendeskapande åtgärder eller konkreta försök att minska spänningarna. Om politiken enbart förbereder samhället för nästa sabotage, nästa vedergällning och nästa steg i upptrappningen har den också accepterat eskaleringen som ett normaltillstånd.
Jag vill att Sverige ska skydda landet mot verkliga hot, men samtidigt aktivt arbeta för att hoten ska minska. Säkerhet skapas inte enbart genom att rusta sig för nästa konfrontation. Den skapas också genom diplomati, dialog och politiskt mod att bryta en utveckling som annars riskerar att sluta i en katastrof för hela Europa.
Jag tänker inte låtsas känna någon större medkänsla med vapenindustrin som bransch när dess företrädare beskriver de ökade riskerna kring verksamheten. Företagen tillverkar och exporterar materiel vars yttersta funktion är att användas i krig. De tjänar pengar på en marknad som växer när motsättningarna skärps, upprustningen tilltar och konflikterna blir fler eller längre. Det innebär inte att företagen förtjänar att utsättas för brott, men det innebär att deras verksamhet måste kunna granskas och kritiseras utan att all kritik avfärdas som ”desinformation”.
När SVT låter Saabs vd stå och beklaga sig över företagets hotbild vill jag fråga: Var är motsvarande utrymme för människorna som befinner sig på mottagarsidan av vapnen? Var är de långa reportagen om barnen som vaknar av explosioner, familjerna som letar efter anhöriga i rasmassorna och soldaterna på båda sidor som reduceras till förbrukningsvaror i politiska och geopolitiska maktspel? Vapenindustrins ledningar har lobbyister, branschorganisationer och direkt tillträde till makthavarna. Krigens offer har sällan något av detta.
Jag upplever att försvarsindustrins intressen allt oftare presenteras som om de automatiskt vore identiska med svenska folkets intressen. Det är de inte. Det som är bra för Saabs orderingång behöver inte vara bra för svensk säkerhet, svensk diplomati eller möjligheten att skapa fred. Ett företag har ett ansvar inför sina ägare och sin verksamhet. Staten har ett ansvar inför hela det svenska folket.
Jag vill att Sverige ska kunna försvara sitt eget territorium, sin befolkning och sin självständighet. Det kräver svensk försvarsförmåga, försörjningsberedskap och tillgång till nödvändig militär materiel. Men därifrån följer inte att Sverige måste vara en internationell vapenhandlare eller skicka vapen till pågående krig. För mig är skillnaden avgörande: att tillverka materiel för försvaret av Sverige är en sak; att göra andra länders krig till en svensk exportmarknad är en annan.
Min och Enade Sveriges linje är därför tydlig: svensk vapenexport ska upphöra. Sverige ska inte bidra till att förlänga krig, beväpna stridande parter eller göra sig ekonomiskt beroende av fortsatt internationell konflikt. Jag vill att vårt land i stället ska använda sin ställning till diplomati, medling, humanitärt stöd och fredsarbete. Civila förnödenheter räddar liv. Vapen tar liv, oavsett vilken flagga som finns målad på dem.
Jag är samtidigt medveten om att försvarsindustrin sysselsätter många människor som inte bär ansvar för regeringens utrikespolitik eller företagsledningarnas beslut. Därför ska en förändring genomföras ansvarsfullt. Den tekniska och industriella kompetensen kan användas för det svenska territorialförsvaret och stegvis styras mot civil beredskap, räddningsteknik, cybersäkerhet, skyddssystem, infrastruktur och annan samhällsnyttig produktion. Jag vill skydda människors arbeten och kunnande – inte ett ekonomiskt beroende av att nya krig bryter ut.
Brott mot svenska företag ska bekämpas och företagens personal ska skyddas. Men när Saabs vd får stå i SVT och bröla ut hur hotat företaget är tänker jag inte delta i någon kollektiv snyftkör för vapenindustrin. Min empati finns hos människorna under bomberna. Min politiska uppgift är att arbeta för att de ska bli färre.
Och slutligen en öppen fråga direkt till SVT: När ska ni börja rapportera opartiskt och hålla er till ert uppdrag igen?
Källor: SVT – Försvarsindustrin: Ökad hotbild mot svenska företag, SVT – Säpo: Ökad risk för ryskt sabotage på svensk mark.
2026-09-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
