Inför valet vill jag tydligt dokumentera den utrikespolitiska linje jag står för: svensk suveränitet, diplomati med både Ryssland och Ukraina, hjälp till civila och en väg bort från militär eskalering och svenska vapenleveranser.
Jag vill säga detta så tydligt att ingen efter valet ska behöva undra vad jag stod för: Jag står för diplomati med både Ryssland och Ukraina för att deeskalera och verka för fred. Sverige ska inte vara militärt involverat i kriget i Ukraina. Humanitärt och civilt stöd ska kunna fortsätta – men svenska vapenleveranser till kriget måste upphöra.
Jag publicerar detta före valet av en anledning. Förtidsröstningen har börjat och jag vill att min ståndpunkt ska vara tydlig, offentlig och dokumenterad innan väljarna lägger sina röster. Ingen ska efter valet behöva fråga vad jag egentligen stod för eller kunna påstå att jag väntade tills rösterna var räknade innan jag berättade vad jag ville göra. Jag är ingen vindflöjel – det är det sista jag är. Jag kan ändra uppfattning när fakta förändras och verkligheten motiverar det. Det ser jag som en styrka. Men jag byter inte grundläggande principer därför att opinionen för stunden blåser åt ett annat håll. Därför säger jag detta nu: detta är den utrikespolitiska linje jag går till val på.
Detta är inte ett uttryck för lojalitet med Moskva, Kiev, Washington, Bryssel eller någon annan huvudstad. Det är min syn på Sveriges ansvar som självständig stat. Jag vill inte att Sverige reflexmässigt ska fortsätta längs en militär väg därför att andra länder gör det. Jag vill att Sverige åter ska utveckla förmågan att tala med stater som står långt ifrån varandra, förstå deras säkerhetspolitiska perspektiv och försöka minska risken för ett ännu större krig. Det är inte svaghet. Det är diplomati.
Suveränitet – Sverige måste fatta svenska beslut
Det första av Enade Sveriges fem kärnord är suveränitet. För mig innebär det att svensk utrikespolitik ska utgå från Sveriges långsiktiga intressen och det svenska folkets säkerhet. Vi ska kunna samarbeta med andra länder, handla, bygga relationer och delta i internationella samarbeten. Men Sverige måste samtidigt behålla förmågan att säga: Det här ligger inte i vårt nationella intresse.
Jag accepterar inte tanken att svensk utrikespolitik automatiskt måste följa Washington, Bryssel, Moskva eller någon annan makt. Sverige är Sverige. Våra beslut ska fattas därför att de är bra för vårt land och därför att de ökar möjligheten till fred och stabilitet – inte därför att en större stat, militärallians eller överstatlig struktur förväntar sig dem.
Suveränitet prövas dessutom först på riktigt när det kostar något att vara självständig. Det är enkelt att tala om självständighet när man tycker exakt som den politiska majoriteten. Det verkliga provet kommer när man säger något som går på tvärs med den dominerande linjen.
Jag driver Enade Sverige utan en stor partiapparat bakom mig, utan lobbyister, utan stora finansiärer och utan donationer. Jag har ingen stab som skriver mina tal och ingen kommunikationsavdelning som berättar vilken ståndpunkt som för tillfället fungerar bäst i opinionsmätningarna. Ändå har jag ryggrad nog att före valet öppet redovisa vad jag anser i en av vår tids mest laddade säkerhetspolitiska frågor.
Och då måste jag ställa frågan: om en ensam svensk medborgare utan ekonomisk eller institutionell uppbackning kan våga argumentera för diplomati, deeskalering och en självständig svensk utrikespolitik – vad säger det då om regering och riksdag om det där är så svårt att ens diskutera?
Jag kräver inte att alla ska hålla med mig. Det vore motsatsen till demokrati. Jag kräver däremot att alternativen får diskuteras.
Diplomati – man måste kunna tala med den man inte håller med
Mitt andra kärnord är diplomati. Diplomati är inte vänskap. Diplomati är inte underkastelse. Diplomati betyder inte att man accepterar allt den andra sidan gör eller säger. Tvärtom behövs diplomati framför allt mellan stater som inte är överens.
Det är lätt att tala med sina vänner. Den verkliga prövningen kommer när man måste tala med sin motståndare.
Jag vill därför att Sverige för en aktiv och självständig dialog med Ryssland samtidigt som Sverige naturligtvis ska kunna tala direkt med Ukraina. Sverige måste kunna säga till Moskva: Vi vill förstå hur ni ser på Europas framtida säkerhetsordning och vad som krävs för att minska spänningarna. Samtidigt måste vi kunna säga till Kiev: Vi vill förstå vilka säkerhetsarrangemang ni anser nödvändiga för Ukrainas framtid och hur ett slut på kriget kan göras hållbart.
Det betyder inte att Sverige behöver acceptera alla krav från någon av sidorna. Men vi måste lyssna.
Att förstå är inte detsamma som att hålla med. Att samtala är inte detsamma som att kapitulera.
Utan samtal återstår antaganden, misstänksamhet, underrättelsebedömningar och militär planering. Mellan stater med enorm militär kapacitet och kärnvapen kan ett missförstånd få konsekvenser som ingen presskonferens i efterhand kan reparera.
Jag vill därför se konkret diplomati: direkta kontakter mellan Ryssland och Ukraina, fungerande diplomatiska och militära kontaktvägar, internationellt övervakade vapenvilor där sådana kan genomföras, fångutväxlingar, humanitära korridorer och förhandlingar där målet faktiskt är att minska dödandet.
Jag har inget emot det ukrainska folket
Jag vill återigen vara mycket tydlig med detta, eftersom jag har sagt det många gånger tidigare: jag har inget emot Ukraina som land eller det ukrainska folket.
Jag ser det mänskliga lidandet. Jag ser familjer som splittras, människor som förlorar sina hem, barn som växer upp med flyglarm och föräldrar som förlorar sina söner och döttrar. Jag kan känna med dessa människor utan att samtidigt stödja varje beslut som fattas av Ukrainas regering eller Sveriges regering.
Precis samma princip gäller ryska civila.
Ett ryskt barn är inte mindre värt än ett ukrainskt barn. En ukrainsk mamma som förlorar sitt barn är inte mindre värd än en rysk mamma som gör det. Civila människor ska inte reduceras till flaggor, regeringar eller geopolitiska läger.
Civila är civila – oavsett sida i ett krig.
Därför har jag heller aldrig haft något principiellt problem med att Sverige skickar konkreta civila förnödenheter till Ukraina: mediciner, sjukvårdsutrustning, mat, vattenreningsutrustning, filtar, generatorer, skydd för civilbefolkningen, hjälp till barn, minröjning och stöd till återuppbyggnad.
Det är något helt annat än krigföring.
Men min gräns är tydlig: inte svenska vapensystem. Inte svensk ammunition. Inte svensk militär materiel avsedd att användas i kriget. Och inte öppna miljardflöden av svenska skattebetalares pengar till den ukrainska staten och dess krigsinsats.
Vill Sverige hjälpa civila ska hjälpen vara så konkret, humanitär, transparent och uppföljningsbar som möjligt. Svenska skattepengar är svenska folkets gemensamma resurser. De ska inte behandlas som ett obegränsat konto som regeringar kan använda för att finansiera ett främmande lands krig år efter år.
Detta handlar inte om hat mot ukrainare. Tvärtom kan man vilja hjälpa det ukrainska folket och samtidigt anse att mer vapen, mer ammunition och mer pengar till fortsatt krigföring inte är den väg Sverige ska välja.
Jag skiljer alltså tydligt mellan människor och regeringar, mellan humanitär hjälp och militärt stöd, mellan solidaritet med civila och deltagande i ett krig.
Sverige måste lämna krigets militära dimension
Jag säger inte ordet ”fred” och hoppas sedan att problemet löser sig självt. Jag vill se konkreta svenska beslut.
För det första bör Sverige deklarera att vår målsättning är att minska den militära eskalationen, inte att successivt bli djupare involverat i konflikten.
För det andra bör svenska vapenleveranser till kriget upphöra. Det gäller vapen, ammunition och militär materiel vars funktion är att användas i strid.
För det tredje bör Sverige skilja mellan militärt stöd och genuint humanitärt stöd. Civila förnödenheter kan fortsätta. Militära leveranser ska inte göra det.
Sverige behöver samtidigt ett starkt eget försvar. Jag är inte för ett försvarslöst Sverige. Tvärtom. Ett självständigt land måste kunna skydda sitt territorium, sin befolkning, sina gränser och sin kritiska infrastruktur.
Men det är en fundamental skillnad mellan att försvara Sverige och att beväpna en part i ett pågående krig utanför Sverige.
Vår försvarsindustri ska i första hand bidra till Sveriges egen försvarsförmåga. Svenska soldater ska försvara Sverige. Svenska skattepengar ska i första hand skapa trygghet för det svenska folket.
Det är suveränitet i praktiken.
Fred – målet måste vara att vapnen faktiskt tystnar
Mitt tredje kärnord är fred.
Fred betyder inte att skriva vackra ord medan kriget fortsätter.
Fred betyder att människor slutar döda varandra.
Det betyder vapenvila. Fångutväxlingar. Humanitära korridorer. Direkta förhandlingar. Återuppbyggnad. Och till slut någon form av politisk lösning som gör att nästa generation inte börjar samma krig igen.
Förr eller senare måste Ryssland och Ukraina sitta vid samma bord. Ingen hållbar lösning kan dikteras enbart från Moskva. Ingen hållbar lösning kan heller konstrueras som om Ryssland inte existerade.
Ryssland och Ukraina är grannländer. När kriget en dag tar slut kommer de fortfarande ligga bredvid varandra. Geografin försvinner inte. Historien försvinner inte. Säkerhetsfrågorna försvinner inte.
Därför måste Europas framtida säkerhetsordning byggas på något stabilare än permanent fiendskap.
Det innebär inte att alla måste lita på varandra. Det innebär inte att historiska tvister försvinner. Det innebär att politiken måste skapa ett system där fortsatt krig inte uppfattas som det enda återstående alternativet.
Trygghet – min första skyldighet gäller Sverige
Mitt fjärde kärnord är trygghet.
När jag bedömer svensk säkerhetspolitik ställer jag en enkel fråga: gör detta svenska familjer säkrare eller mindre säkra på lång sikt?
Inte nästa presskonferens. Inte nästa internationella toppmöte. Inte nästa rubrik.
Jag tänker på Sverige om tio, tjugo och trettio år.
Ett land kan ha stridsflygplan, ubåtar, luftvärn och välutbildade soldater och ändå föra en utrikespolitik som ökar risken för konflikt. Därför måste ett starkt försvar kombineras med skicklig diplomati, fungerande ambassader, direkta kontaktvägar och politiker som förstår när temperaturen måste sänkas.
Ett verkligt försvar börjar inte först när den första roboten avfyras.
Det börjar långt tidigare genom att försöka förhindra att den någonsin behöver avfyras.
Jag vill inte att mina barn eller någon annans barn ska växa upp i ett Europa där kärnvapenmakter successivt vänjer sig vid tanken på direkt militär konfrontation.
Det är inte trygghet.
Det är politikens misslyckande.
Rättvisa – samma människovärde måste gälla på båda sidor
Mitt femte kärnord är rättvisa.
För mig innebär rättvisa att människovärdet inte förändras beroende på vilket pass någon råkar bära.
Jag tänker inte värdera ett dödat ukrainskt barn lägre därför att någon ogillar Ukrainas regering. Jag tänker heller inte värdera ett dödat ryskt barn lägre därför att Ryssland betraktas som Sveriges säkerhetspolitiska motståndare.
Samma princip måste gälla.
Rättvisa innebär också att försöka granska olika stater med samma måttstock. Propaganda förekommer i Ryssland. Propaganda förekommer i Ukraina. Propaganda förekommer i USA. Propaganda förekommer i Europa.
Det betyder inte att alla alltid har lika rätt eller lika fel.
Det betyder att vi måste tänka själva.
Jag vill inte ersätta ett västligt narrativ med ett ryskt narrativ. Jag vill heller inte acceptera ett västligt narrativ bara därför att det är vårt eget.
Jag vill försöka förstå verkligheten, skilja fakta från propaganda och därefter fråga: vad minskar risken för ett större krig och vad ligger i Sveriges långsiktiga intresse?
Till dem som kallar mig ”vatnik” och ”Putinkramare”
Jag vet vilka ord som kommer.
”Putinkramare.”
”Vatnik.”
”Rysstroll.”
Det är väldigt enkelt att sätta ett nedsättande ord på en människa. Det är betydligt svårare att bemöta argumentet.
Så till den som vill använda dessa etiketter på mig ställer jag några frågor.
Är det att ”krama Putin” att vilja att Sverige talar med både Ryssland och Ukraina?
Är det att vara ”vatnik” att vilja skicka mediciner, mat och civila förnödenheter till ukrainare som behöver dem?
Är det rysk propaganda att anse att ett ryskt och ett ukrainskt barns liv har samma värde?
Är det förräderi att vilja minska risken för att Sverige blir ännu djupare involverat i ett krig mellan andra stater?
Är diplomati bara tillåten när man för den med dem man redan håller med?
Och den viktigaste frågan av alla:
Om varje försök att tala med motståndaren betraktas som förräderi – hur ska då kriget någonsin kunna avslutas?
Jag begär inte att alla ska hålla med mig. Det är demokrati.
Men bedöm åtminstone min ståndpunkt efter vad jag faktiskt säger.
Jag företräder inte Vladimir Putin.
Jag företräder inte Volodymyr Zelenskyj.
Jag företräder inte Donald Trump, EU-kommissionen, NATO eller någon annan utländsk makt.
Jag företräder Enade Sverige och den utrikespolitik jag anser bäst för Sverige.
Tre flaggor – och Sverige i mitten
På bilden som jag publicerar tillsammans med detta budskap finns tre flaggor: Ukrainas, Sveriges och Rysslands.
Sverige står i mitten.
Det är medvetet.
Jag vill inte symboliskt placera Sverige bakom den ena arméns linjer. Jag vill placera Sverige där jag anser att vårt land borde försöka befinna sig: mellan parterna, med ambitionen att bidra till dialog, deeskalering och fred.
Den ukrainska flaggan finns där därför att Ukraina är ett land och ett folk som självklart måste finnas med i varje seriöst försök att skapa fred.
Den ryska flaggan finns där därför att någon fred inte heller kan byggas utan Ryssland.
Den svenska flaggan står mellan dem därför att jag vill se ett Sverige som återupptäcker värdet av självständig diplomati.
Inte som stormakt.
Inte som världspolis.
Utan som ett självständigt land som förstår att verklig styrka ibland ligger i att kunna tala när andra har slutat göra det.
Jag går till val på detta – och säger det före valet
Jag vet att den här linjen inte kommer uppskattas av alla. Det accepterar jag.
Ett val borde inte handla om att säga så lite som möjligt för att undvika kritik. Ett val borde handla om att människor ska kunna se vad en kandidat faktiskt står för och därefter fatta sitt eget beslut.
Det är därför jag publicerar detta nu och inte efter valet.
Min ståndpunkt finns här. Daterad. Offentlig. Dokumenterad.
Väljarna vet vad jag står för.
Suveränitet: Sverige ska fatta svenska beslut.
Diplomati: Sverige ska kunna tala med både vänner och motståndare.
Fred: målet måste vara att vapnen tystnar och att konflikter löses utan fortsatt dödande.
Trygghet: Sveriges och svenska familjers långsiktiga säkerhet ska väga tyngre än stormakters prestige och blockpolitik.
Rättvisa: samma människovärde och samma grundläggande principer ska gälla oavsett nationalitet och sida i ett krig.
Det är inte fem ord jag valt därför att de låter bra på en affisch.
För mig är de en sammanhängande politisk riktning.
Jag går till val på den.
Jag gör det utan en stor partiorganisation bakom ryggen. Utan donationer. Utan lobbyister och utan de ekonomiska och institutionella resurser som regering och riksdagspartier förfogar över.
Och jag säger det innan rösterna är räknade.
Jag är ingen vindflöjel.
Jag tänker inte ändra grundläggande riktning därför att en ståndpunkt är obekväm eller därför att människor sätter etiketter på mig. Däremot kommer jag alltid vara beredd att ändra uppfattning när fakta visar att jag haft fel. Det är inte att vända kappan efter vinden. Det är att tänka.
Men mina grundprinciper – svensk suveränitet, diplomati före konfrontation, fred framför fortsatt krig, trygghet för vårt folk och samma människovärde för civila – är jag beredd att stå för även när det blåser.
Och kanske är det just därför frågan till Sveriges etablerade makthavare blir så obekväm:
Om jag kan stå här ensam, utan donationer, utan partiapparat och utan ett helt etablissemang bakom ryggen, och säga detta öppet före valet – varför är det då så svårt för regering och riksdag att ens våga föra samma diskussion?
Sverige behöver inte välja mellan underkastelse och konfrontation.
Det finns en annan väg.
Suveränitet. Diplomati. Fred. Trygghet. Rättvisa.
Det är den väg jag vill att Sverige ska välja.
2026-08-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
