Den gångna veckan har på många sätt kretsat kring en fråga som blir allt svårare att komma runt:
Vad händer med ett samhälle när människor börjar tappa förtroendet för de institutioner som säger sig företräda dem?
Det handlar inte om en enskild nyhet.
Inte om ett enskilt tv-inslag.
Inte om en enskild politiker.
Det handlar om ett mönster.
Ett mönster där allt fler människor upplever att Sverige förs i en riktning som aldrig riktigt förankrats hos folket.
Nato.
DCA-avtalet.
Miljardstöden till Ukraina.
Den säkerhetspolitiska upptrappningen.
Den nästan permanenta krigsrapporteringen.
Den ökade polariseringen.
Och ett offentligt samtal där vissa frågor verkar tillåtna medan andra snabbt misstänkliggörs.
Under veckan återkom jag flera gånger till Sveriges Television.
Inte därför att SVT är ensamt ansvarigt för utvecklingen i landet.
Utan därför att public service har en särskild roll.
SVT finansieras av svenska folket. Då måste svenska folket också kunna kräva saklighet, opartiskhet, proportionalitet och verklig bredd i perspektiven.
Men just där verkar något ha börjat gå sönder.
När SVT talar om sparpaket, ökade kostnader och förändrade medievanor tror jag inte hela bilden berättas.
För ett public service-bolag med miljardintäkter, långsiktiga budgetar, analyser och stora organisatoriska resurser borde rimligen ha sett ekonomiska förändringar komma långt i förväg.
Därför tror jag att krisen är djupare än ekonomi.
Jag tror att det också handlar om legitimitet.
Och kanske även om en intern konflikt kring vad public service egentligen ska vara.
Ska SVT vara en plattform för saklig, kritisk och brett förankrad journalistik?
Eller ska SVT i praktiken fungera som en normerande samhällsaktör som ofta rör sig i samma riktning som det politiska, militära och säkerhetspolitiska etablissemanget?
Det är en legitim fråga.
För när svenska folket möter samma grundton om och om igen — samma experttyper, samma säkerhetspolitiska ramverk, samma misstänkliggörande av fredsorienterade röster — då börjar människor till slut känna att urvalet är viktigare än själva orden.
Det handlar inte alltid om direkta lögner.
Det handlar om vinklar.
Rubriker.
Tonläge.
Experter.
Frågor som ställs.
Och frågor som aldrig ställs.
Hur ofta granskas Natos roll med samma hårdhet som Rysslands?
Hur ofta problematiseras USA geopolitiska intressen på riktigt?
Hur ofta får EU maktutveckling diskuteras utan att kritiken ramas in som extrem eller suspekt?
Hur ofta får diplomati, nedtrappning och fredlig samexistens utrymme utan att först filtreras genom misstänkliggörande?
Det är där public service riskerar att förlora sin själ.
En institution som skulle stå mellan makten och folket riskerar att uppfattas som en del av samma maktblock som driver Sverige djupare in i geopolitisk konfrontation.
Och när förtroendet väl börjar försvinna hjälper det inte att lägga ned program, byta chefer eller skära i organisationen.
Man kan inte spara sig ur en legitimitetskris.
Under veckan blev även symbolfrågorna tydliga.
När en återkommande militär expert i SVT uppträder med vad som förefaller vara en ukrainsk militär utmärkelse väcker det frågor om signalvärde och opartiskhet.
Det handlar inte om att man måste dela Rysslands syn på kriget för att reagera.
Det handlar om principer.
Om svenska public service-tittare möter experter som bär symboler kopplade till ena sidan i ett pågående krig där Sverige samtidigt skickar vapen, pengar och politiskt stöd, då är det inte konstigt att människor börjar fråga sig var gränsen går mellan analys, lojalitet och opinionsbildning.
Särskilt eftersom svenska folket aldrig fått folkomrösta om Sveriges väg in i Nato, DCA-avtalet, de långsiktiga vapensändningarna eller landets framtida roll i konflikten.
Sverige har steg för steg förts in i ett nytt säkerhetspolitiskt läge utan att befolkningen på allvar fått säga sitt.
Det borde oroa fler.
Samtidigt fortsatte den politiska retoriken att hårdna.
Försvarsminister Pål Jonson drev återigen frågan om ukrainskt Nato-medlemskap — en av de mest känsliga frågorna i hela Europas säkerhetspolitiska landskap.
Jag reagerar på lättheten.
På hur svenska politiker talar om frågor som i värsta fall kan handla om fred eller storkonflikt på europeisk mark som om det vore en PR-tävling i vem som kan låta mest beslutsam inför Nato-kretsar och internationella medier.
Att tala hårt på tryggt avstånd är enkelt.
Men vanliga svenskar får leva med konsekvenserna av att Sverige steg för steg dras djupare in i stormaktsspänningar.
Jag tror många människor egentligen längtar efter något annat:
Lugn.
Disciplin.
Diplomati.
Självkontroll.
Och ledare som förstår allvaret i det de säger.
För utvecklingen i Europa är farlig.
När drönare rör sig över Nato-länders territorier, när kommunikationen mellan väst och Ryssland är minimal och när politiker tävlar i hårda markeringar ökar risken för felbedömningar.
Det krävs inte alltid en planerad eskalation för att en större konflikt ska uppstå.
Ibland räcker det med:
• ett felidentifierat mål
• en drönare på fel plats
• ett luftvärnssystem som agerar
• en politiker som känner sig pressad
• eller ett mediedrev som kräver hård respons
Det är därför diplomati inte är svaghet.
Diplomati är brandsläckning innan elden når hela huset.
Under veckan återkom också rapporter om attacker mot civila mål i olika konflikter.
Skolor.
Elevboenden.
Sjukhus.
Bostadsområden.
Samhällsfunktioner.
Jag har fördömt attacker mot civila oavsett vem som utför dem.
Det borde egentligen vara självklart.
Om en skolbyggnad eller ett elevboende träffas och ungdomar dödas eller skadas, då ska det fördömas.
Om ett sjukhus i Libanon träffas och vårdpersonal skadas, då ska det fördömas.
Om civila i Israel, Donbass, Ukraina, Libanon eller någon annanstans drabbas, då måste människor kunna hålla fast vid samma moraliska princip.
Annars har man inga principer.
Då har man bara politiska favoritlag.
Och just där tycker jag samtiden blivit allt sjukare.
Människor reagerar inte längre i första hand på lidandet.
De reagerar på vem som utförde attacken.
Det är ett farligt tecken.
För när barns och civilas lidande börjar vägas mot geopolitisk lojalitet har något mycket grundläggande gått sönder.
Sedan jag själv blev förälder har mitt sätt att se på krig förändrats på djupet.
När man ser sitt barn ta sina första andetag och öppna ögonen för första gången händer något inom en.
Man förstår på ett annat sätt vad ett människoliv är.
Och därför har jag allt svårare att acceptera hur makthavare gång på gång driver samhällen mot konflikter där vanliga människor betalar priset.
Barn mister föräldrar.
Föräldrar mister barn.
Familjer splittras.
Hem förstörs.
Sjukhus bombas.
Generationer växer upp med trauma, rädsla och hat.
Mänskligt liv måste väga tyngre än prestige, geopolitik, ekonomiska intressen och maktspel.
Det borde vara en självklarhet.
Men det behöver sägas igen.
Samtidigt såg vi i Helsingborg hur Nato-mötet omgavs av demonstrationer, avspärrningar, visiteringar, polisresurser och en atmosfär där konflikt nästan verkade förväntad redan från början.
Det betyder inte att allt är iscensatt.
Sådana påståenden kräver bevis.
Men det säger något om vår tid när både aktivistmiljöer och myndigheter går in i sådana situationer med förväntan om konfrontation.
Demonstranter förbereder sig på polisinsatser.
Polisen förbereder sig på ordningsstörningar.
Medierna förbereder sig på dramatik.
Och mitt i allt detta riskerar själva samhällsklimatet att förändras.
Politisk manifestation blir säkerhetsoperation.
Oenighet blir hotbild.
Kritik blir potentiell desinformation.
Och tillit ersätts av misstänksamhet.
Det är inte en frisk utveckling.
Ett demokratiskt samhälle måste tåla att människor demonstrerar, ifrågasätter och uttrycker obekväma åsikter.
Men ett samhälle där både stat och aktivistmiljöer i förväg utgår från konfrontation riskerar i längden att förlora något mycket viktigt:
Tillit.
Och kanske är det just tilliten som löper som röd tråd genom hela veckan.
Tillit till public service.
Tillit till politiken.
Tillit till myndigheter.
Tillit till att stora beslut faktiskt är förankrade.
Tillit till att civila liv värderas konsekvent.
Tillit till att säkerhetspolitiken inte drivs som symbolpolitik.
Tillit till att människor får ifrågasätta utan att stämplas.
När ordet “desinformation” används allt oftare i västvärlden måste vi därför vara mycket vaksamma.
Naturligtvis finns verklig desinformation.
Men i ett läge där nästan hela det politiska, mediala och säkerhetspolitiska etablissemanget driver samma grundlinje måste man också kunna fråga:
Vem avgör vad som är desinformation?
Är det desinformation att ifrågasätta Natoexpansionen?
Är det desinformation att ifrågasätta DCA-avtalet?
Är det desinformation att fråga vad Sveriges långsiktiga mål i Ukraina egentligen är?
Är det desinformation att varna för eskalering mellan kärnvapenmakter?
Eller är det just sådana frågor en demokrati måste tåla?
Under veckan skrev jag också om Rättvik, Furudal, Bingsjö, Ore och delar av norra kommunen.
Det kan vid första anblick se ut som ett helt annat ämne.
Men egentligen hänger det ihop.
För även där handlar det om avståndet mellan beslut och människors vardag.
Människor i bygderna förstår att allt inte kan finnas överallt.
Men de vill känna att deras verklighet räknas.
Vård.
Service.
Trygghet.
Vägar.
Beredskap.
Ungdomsverksamhet.
Äldreomsorg.
Kollektivtrafik.
Det handlar inte om att försvaga kommunen eller staten.
Tvärtom.
Jag tror på en stark stat i rikstäckande frågor som rör Sveriges långsiktiga stabilitet, säkerhet, ekonomi och sammanhållning.
Men kommunala frågor som direkt påverkar människors vardag behöver ha starkare lokal förankring.
Därför tror jag på mer lokal dialog, rådgivande folkomröstningar i större kommunfrågor och bättre möjligheter för invånare att göra sin vilja hörd.
Stark stat och lokal förankring står inte i motsats till varandra.
Ett fungerande land behöver båda.
Samma princip gäller socialpolitiken.
Under veckan formulerade jag också en berättelse om hur kommunalt drivna kollektivboenden skulle kunna ge människor som fallit mellan stolarna en väg tillbaka till värdighet.
Det var en fiktiv berättelse.
Men problemet är verkligt.
Sverige har människor som lever i hemlöshet, ensamhet, missbruk, psykisk ohälsa och social utsatthet samtidigt som politiken ofta fastnar i system, blanketter, projekt och tomma ord.
Jag tror att ett samhälle måste bedömas efter hur det behandlar människor som inte längre orkar bära sig själva.
Inte genom slapphet.
Men genom värme, struktur, ansvar, gemenskap och konkret väg tillbaka.
Det är också politik.
Inte bara geopolitik.
Inte bara Nato.
Inte bara public service.
Inte bara EU och stormakter.
Utan den enkla frågan:
Ser vi människan framför oss?
Och det är kanske där veckans slutsats landar.
Sverige behöver mindre affekt och mer ansvar.
Mindre propaganda och mer saklighet.
Mindre prestige och mer diplomati.
Mindre centraliserad arrogans och mer verklig förankring.
Mindre krigsromantik och mer skydd av civila liv.
Mindre misstänkliggörande av frågor och mer respekt för människors rätt att tänka själva.
För det är inte extremism att vilja ha fred.
Det är inte extremism att kräva opartisk public service.
Det är inte extremism att fråga vart Sveriges säkerhetspolitik leder.
Det är inte extremism att vilja att hela kommunen ska leva.
Det är inte extremism att försvara civila liv oavsett flagga.
Det är ansvar.
Och kanske är det just ansvar som saknas mest i vår tid.
Ansvar inför folket.
Ansvar inför barnen.
Ansvar inför framtiden.
Ansvar inför sanningen.
Min slutsats denna vecka blir därför enkel:
Sverige behöver hitta tillbaka till proportion, förankring och mänsklig värdighet.
Annars kommer sprickorna i förtroendet bara fortsätta växa.
Inte därför att människor blivit farliga.
Utan därför att de till slut börjat se att mycket av det som påstås vara stabilitet i själva verket bygger på att alltför många frågor aldrig får ställas fullt ut.
Och ett samhälle där människor slutar ställa frågor är inte ett starkt samhälle.
Det är ett samhälle på väg att tappa kontakten med sig självt.
2026-05-24 // Bo Jonsson för OSINT-SWE / Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!