När pressfriheten blev en ritual och samtalet blev farligt.
Jag har alltid trott på samtalet. På idén att människor, oavsett bakgrund eller politisk färg, kan mötas i det öppna ordet. Men jag ser hur det svenska medielandskapet har förändrats. Vi har gått från ett land där pressfriheten var en levande kraft till ett land där tystnaden blivit norm.
Det handlar inte om censur i klassisk mening. Ingen förbjuder mig att tala. Men den som uttrycker sig på fel sätt riskerar att stämplas, avfärdas eller försvinna ur flödet. Det är en tystnad som uppstår ur rädsla – inte för staten, utan för det sociala priset.
Svensk public service – SVT och Sveriges Radio – är formellt oberoende, men i praktiken djupt inbäddade i den västliga säkerhetspolitiska logiken. Sedan Sverige närmade sig NATO har jag sett hur nyhetsurvalet allt mer speglar den nya lojaliteten. Ryssland omnämns nästan alltid i militära eller negativa sammanhang. Ukraina i heroiska. USA som garant för trygghet.
När jag ser Rapport, Aktuellt eller lyssnar på Ekot slås jag av hur lika berättelsen är – inte bara mellan SVT och SR, utan även med DN, Expressen, Aftonbladet, TV4 och till och med delar av det som kallas “alternativmedia”. De använder olika språk, men samma karta. En karta där västvärlden alltid står för rationalitet och ljus, och där andra perspektiv – särskilt ryska eller kinesiska – reduceras till hot eller propaganda.
Public service har en värdegrund om “saklighet och opartiskhet”. Men när hela spektrumet av godkända källor utgår från samma geopolitiska ram blir sakligheten en illusion. Det är som att stå i ett rum fullt av speglar – man ser många vinklar, men bara sitt eget ansikte.
När EU 2022 förbjöd RT och Sputnik och senare även RIA Novosti, försvann den sista länken till den ryska statens officiella ståndpunkter. Det kan tyckas försvarbart under krig, men det skapade också ett vakuum. Journalister kan numera inte ens citera eller analysera vad den andra sidan faktiskt säger, utan att riskera kritik. Resultatet är ett informationsflöde som i praktiken är helt filtrerat genom västliga källor – amerikanska tankesmedjor, brittiska underrättelseanalyser och EU-kommissionens pressrum. Sakligheten blir därmed symmetrisk inom blocket, men blind utanför det.
Den som tror att de privata medierna erbjuder ett alternativ misstar sig. Bonnierkoncernen dominerar genom DN, Expressen och Dagens Industri; Schibsted styr Aftonbladet och Svenska Dagbladet. De äger dessutom stora delar av annonssystemen och sätter agendan för debattämnen och ordval. När TV4 också hamnade under Schibsteds paraply blev bilden komplett – ett medielandskap som i praktiken kontrolleras av två koncerner, där konkurrensen är kommersiell men berättelsen gemensam.
Även de “alternativa” plattformarna – Fria Tider, Samnytt, Nyheter Idag – fungerar ofta inom samma ram. De kritiserar public service, men delar i grunden samma syn på omvärlden: väst är centrum, Ryssland är hotet, NATO är räddningen. Skillnaden ligger i ton, inte i karta.
Jag har följt dessa kanaler länge. Många började som fria röster, men drogs snabbt in i kampen om klick och synlighet på sociala medier. För att överleva anpassade de sig till plattformarnas logik – och plattformarna ägs i sin tur av amerikanska bolag. Därmed styrs även den “fria” oppositionen av samma filter som mainstream-pressen. Den svenska offentligheten har alltså blivit en ring av speglar – ingen vill stå utanför, alla speglar varandra.
Jag minns när man kunde kommentera artiklar på DN.se eller SVT Nyheter. Visst, det fanns troll och hat, men det fanns också vanliga människor som ställde frågor, rättade fel och berättade egna erfarenheter. Nu är kommentarsfälten borta. Facebookgrupper och X-trådar är de sista resterna av folkets röst – men där styr algoritmerna synligheten, och tonen är mer skyttegrav än samtal. När medier stänger sina kommentarsfält förlorar de inte bara “problemläsare”, de förlorar själva nerven i demokratin. Ett land där folket inte kan tala direkt till journalisterna blir ett land där medierna bara talar till varandra.
Sverige har alltid sett sig som ett upplyst land. Vi utbildar oss, vi litar på institutioner, vi tror på fakta. Men i viljan att skydda oss från desinformation har vi byggt murar runt vårt eget tänkande. Det är inte längre tillåtet att offentligt fråga om västs sanktioner verkligen fungerar, om NATO:s expansion ökar eller minskar risken för konflikt, eller varför svenska medier rapporterar så olika om civila dödsoffer beroende på vem som avfyrade missilen. När dessa frågor tystas förlorar vi inte bara modet att tänka själva – vi förlorar också respekten för dem som ser världen annorlunda.
Jag märker också hur journalistiken har glidit över i moralism. Ett nyhetsinslag är sällan bara information; det är en värderingsmarkör. När SVT rapporterar om Ryssland används ofta adjektiv som “regimen”, “propaganda” eller “statligt kontrollerad”. När man beskriver västliga regeringar talar man däremot om “regeringen”, “försvarsdepartementet” eller “våra partners”. Den här asymmetrin formar mer än språk – den formar uppfattningen om vem som är människa och vem som är symbol.
Jag har mött många journalister. De flesta vill göra gott. Men många berättar off the record att de känner en ständig oro: “Vad händer om jag citerar fel källa? Om någon tror jag sprider rysk desinformation?” Rädslan är i sig ett bevis på att något gått sönder. En fri press kan inte leva på fruktan. När till och med reportrar på lokalredaktioner tyst funderar på om deras vinklar “kan misstolkas” vet man att självgranskningen har blivit en inre censur.
Sverige har Mediemyndigheten och Granskningsnämnden. Men de granskar form, inte struktur. De bedömer om en intervju var rättvis, inte om hela urvalet av källor är systematiskt vinklat. Ingen myndighet mäter om SVT konsekvent använder NATO-anknutna experter, eller om Aftonbladet och Expressen använder identiska Reuters-telegram utan kritisk jämförelse. Det är alltså fullt möjligt att vara “saklig” och ändå skapa en kollektiv illusion.
När medier sluter sig, sluter sig även folket. Polariseringen ökar inte för att människor hatar varandra – den ökar för att vi inte längre möts. Den ena halvan av Sverige tror på SVT, den andra misstror allt. Men båda lägren har blivit beroende av sina egna filterbubblor. Detta är farligt, inte bara för demokratin utan för freden. Ett land som inte längre kan tala med sig självt får också svårt att tala med andra.
Jag tror inte lösningen är att ersätta ett narrativ med ett annat. Jag vill se ett Sverige där människor vågar säga: “Jag vet inte. Låt oss undersöka det.” Där ryska, amerikanska, kinesiska, europeiska och svenska perspektiv kan mötas utan att någon blir misstänkliggjord. Sann pressfrihet handlar inte om att ha rätt, utan om att våga höra fel.
Jag skriver inte detta för att försvara någon stat eller ideologi. Jag skriver för att försvara det öppna ordet – den mest mänskliga av alla institutioner. Sverige har fortfarande modiga journalister, tänkare och vanliga medborgare som törs tala klarspråk. Men de behöver syre. Låt oss återuppliva den levande debatten. Låt SVT, DN, Aftonbladet, Expressen och TV4 få höra folkets röst – inte genom algoritmer eller opinionsmätningar, utan genom verkliga ord, skrivna av verkliga människor. Och låt oss minnas att fred inte byggs av dem som skriker högst, utan av dem som lyssnar längst.
Jag tror fortfarande att Sverige kan vara en bro, inte en barrikad. Ett land som vågar tala med alla, inte bara med sina allierade. Det kräver mod, men det modet börjar alltid i det fria samtalet.
Jag skriver det här inte som en expert, utan som en medborgare som vill att mitt land ska våga tala igen.
2025-10-30 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://www.svt.se/omoss/sandningstillstand
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/radio-och-tv-lag-2010696_sfs-2010-696/
https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX%3A32022R0350
https://reutersinstitute.politics.ox.ac.uk/digital-news-report/2025/sweden
https://rsf.org/en/country/sweden