DIPLOMATI MÅSTE KOMMA FÖRST -

Sveriges säkerhet är ingen affärsmöjlighet.

Min förutsägelse är att Sverige, oavsett vilken regering vi får efter valet, kommer att fortsätta upprustningen och det hårda tonläget mot Ryssland i flera år till.

Om Sverige samtidigt försummar möjligheterna till dialog och avspänning är min åsikt tydlig: då gör Sverige bort sig totalt.

I tider som dessa är diplomati det viktigaste verktyget vi har för att undvika fortsatt eskalering. Att tala med andra länder, även när motsättningarna är djupa, är ett ansvar gentemot den egna befolkningen. Sveriges ledning måste kunna bidra till en fredligare utveckling.

Förutsägelsen om fortsatt upprustning har ett konkret underlag. Den 19 juni 2025 presenterades en blocköverskridande överenskommelse om försvarsutbyggnad och tillfällig lånefinansiering. Samtliga åtta riksdagspartier står bakom finansieringsöverenskommelsen. Regeringens ambition är att de militära försvarsutgifterna ska nå 3,5 procent av BNP 2030. Ytterligare budgetbeslut krävs, men den politiska inriktningen sträcker sig redan långt bortom valdagen.

Det är därför jag inte räknar med att ett byte av statsminister i sig förändrar kursen. Min prognos om det framtida tonläget är däremot en politisk bedömning, inte något som går att läsa ut ur en budget. Retoriken kan förändras om diplomatin tar steg framåt. Frågan är om Sverige då bidrar aktivt eller väntar på att andra ska visa vägen.

Jag anser att svensk storfinans och vapenindustri bär ett tungt medansvar för den säkerhetspolitiska kurs Sverige har slagit in på. Deras ekonomiska intressen måste granskas och deras inflytande ifrågasättas. Att upprustning skapar affärsmöjligheter innebär inte att varje satsning gör befolkningen tryggare.

De ekonomiska intressena är konkreta. I årsredovisningen för 2025 redovisar Saab en försäljning på omkring 79 miljarder kronor och en orderstock på omkring 275 miljarder. Orderstocken är framtida beställningar, inte redan intjänad vinst, men den visar omfattningen av de affärer som företaget har framför sig.

Internationellt syns samma utveckling. Enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI nådde de hundra största vapen- och militärtjänstföretagens samlade vapenintäkter 679 miljarder dollar 2024. Det var den högsta nivå institutet dittills hade registrerat och en real ökning på 5,9 procent jämfört med 2023. Det handlar om intäkter, inte vinster. Men det visar hur stora ekonomiska värden som är knutna till militära beställningar.

Även samarbetet mellan regeringen och industrin är dokumenterat. Den 12 juni 2025 presenterade regeringen en försvarsindustristrategi med målet att stärka industrins konkurrenskraft och produktionskapacitet. Den 25 augusti 2026 publicerade regeringen en uppföljning om försvarsministerns möte med försvarsföretag kring strategin.

Detta belägger växande affärer och ett organiserat samarbete. Det bevisar inte att storfinansen styr regeringens beslut eller att privata vinstmotiv har orsakat Sveriges säkerhetsläge. Min kritik gäller den intressekonflikt som måste granskas när staten både bedömer militära hot och främjar tillväxten i den industri som tjänar på fler beställningar.

Regeringens argument är att en starkare försvarsindustri behövs för säkerheten. Det argumentet måste tåla frågor om kostnader, inflytande och vilka åtgärder som faktiskt minskar risken för krig. Industrins framgång är inte i sig ett mått på befolkningens trygghet.

Det är tragiskt när privata vinstintressen får påverka beslut som kan försämra hela befolkningens säkerhet. En liten klicks egennytta får aldrig väga tyngre än alla oss andras rätt till fred och trygghet.

Diplomatins möjligheter är samtidigt konkreta. Svartahavsinitiativet, som förhandlades fram med FN och Turkiets medverkan 2022, möjliggjorde export av över 32 miljoner ton spannmål och andra livsmedel från ukrainska hamnar under pågående krig. Ryssland lämnade initiativet i juli 2023. Det visar både vad förhandlingar kan åstadkomma och hur sårbara överenskommelser kan vara.

Spannmålsavtalet löste inte kriget. Men det gav konkreta resultat trots djupa motsättningar. Diplomati kräver varken vänskap eller blint förtroende. Den kräver kontaktvägar, uthållighet och överenskommelser som går att följa upp.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är en central orsak till det försämrade säkerhetsläget. Det befriar inte svenska beslutsfattare från ansvaret att pröva konsekvenserna av den egna politiken. Sveriges agerande måste bedömas efter om det ökar människors trygghet och möjligheterna till en hållbar fred. Ukrainas rätt att bestämma sin framtid måste respekteras i den processen.

Jag vill se en regering som redovisar sina diplomatiska initiativ lika tydligt som sina materielbeställningar. Som arbetar för riskminskning, fungerande kontaktvägar och hållbara fredsförhandlingar. Som låter ekonomiska intressen granskas och öppet förklarar hur den hindrar dem från att få ett otillbörligt inflytande över säkerhetspolitiken.

Sverige behöver en självständig utrikespolitik där diplomati, avspänning och människors säkerhet står främst. Vår framtid får inte reduceras till någon annans affärsmöjlighet.

2026-09-09 // Bo Jonsson för Enade Sverige

INGA DONATIONER MEN DELA GÄRNA!

Källor: