När jag summerar vecka 23 slås jag av att nästan allt jag skrivit om under veckan kretsat kring samma grundläggande fråga. På ytan har ämnena varit många och till synes helt olika. Jag har skrivit om Nationell Medborgarbudget, Folkbanken, Ukrainastödet, Nato, DCA-avtalet, Litauen och kärnvapen, AI, diplomati, SPIEF, Armenien, Riddarhuset, Vladimir Solovyov, nationaldagen och svensk suveränitet. Men ju mer jag tittar på helheten desto tydligare blir ett gemensamt mönster.
Veckans röda tråd handlar om makt, ansvar och kontroll. Vem fattar egentligen besluten? Vem styr resurserna? Vem sätter ramarna för samhällsutvecklingen? Och kanske viktigast av allt: hur mycket inflytande har vanliga människor över de processer som formar deras framtid?
Veckan började med att jag presenterade Nationell Medborgarbudget. För mig handlar reformen om något större än bara pengar. Den handlar om relationen mellan medborgaren och staten. Jag tror att många svenskar känner igen känslan av att arbeta, betala skatt, följa samhällsdebatten och gå till valurnorna vart fjärde år, men samtidigt ha mycket begränsat inflytande över hur hundratals miljarder kronor faktiskt prioriteras mellan valen. Det är detta demokratiska tomrum jag vill fylla.
Grundtanken är enkel: folket ska göra sitt skatteval innan regeringen gör sitt budgetval. Jag vill inte avskaffa representativ demokrati, riksdagen eller staten. Tvärtom. Jag tror på en stark stat i rikstäckande frågor. Försvar, utrikespolitik, energiförsörjning, nationell beredskap, rättsväsende och kritisk infrastruktur måste kunna hållas samman nationellt. Men en stark stat behöver också folkets förtroende. Och förtroende växer när människor känner att de är delaktiga i det gemensamma projektet.
Samma tanke återkom när jag skrev om Folkbanken. Ju mer jag studerat banksystemet desto tydligare har det blivit att många människor diskuterar hur pengar används utan att egentligen diskutera hur pengar skapas. Jag tror att detta är en av de mest underskattade maktfrågorna i vårt samhälle. För mig handlar Folkbanken inte främst om ekonomi. Den handlar om suveränitet. Om ett land inte fullt ut kontrollerar sin ekonomiska infrastruktur begränsas också dess handlingsfrihet.
Nationell Medborgarbudget och Folkbanken kan vid första anblick verka som två helt olika reformer. Men för mig är de nära sammanlänkade. Den ena handlar om vem som prioriterar resurserna. Den andra handlar om vem som kontrollerar kreditflödena. Båda handlar ytterst om samma sak: relationen mellan folket, staten och de strukturer som påverkar samhällets utveckling.
Det var också därför jag skrev artikeln ”Vad är egentligen Enade Sverige?”. Jag har märkt att många försöker placera Enade Sverige i färdiga ideologiska fack. Är det direktdemokrati? Är det centralstyrning? Är det nationalism? Är det decentralisering? Mitt svar är att det finns delar av allt detta. Det som måste hållas samman nationellt ska hållas samman nationellt. Det som kan beslutas lokalt ska beslutas lokalt. Och det som är avgörande för Sveriges framtid ska aldrig lämnas åt externa makter eller ekonomiska särintressen. Jag brukar sammanfatta det med orden: Starkt i centrum. Fritt i grunden.
Veckans kanske största säkerhetspolitiska diskussion kretsade kring Ukraina, Nato och Sveriges roll i omvärlden. Efter mitt öppna brev till regering och riksdag valde Centerpartiet att svara utförligt. Jag uppskattar att de gjorde det. Demokrati fungerar bäst när argument möter argument. När jag läste deras svar blev det tydligt att det i grunden handlar om två olika synsätt på svensk säkerhet.
Centerpartiet ser Sveriges säkerhet som starkast genom djupare integration med Nato, långsiktigt militärt stöd till Ukraina och ett nära samarbete med västliga allianser. Jag ser en annan riskbild. För mig handlar säkerhet inte bara om militär styrka. Det handlar också om att undvika att Sverige steg för steg dras djupare in i konflikter mellan kärnvapenmakter. Det handlar om att bevara svensk handlingsfrihet och om att våga ställa frågor innan beslut fattas istället för efteråt. Det betyder inte att Sverige ska vara svagt. Tvärtom. Jag vill se ett starkt försvar, hög beredskap och en stat som kan skydda sitt territorium. Men jag vill också se en utrikespolitik som bygger på diplomati, återhållsamhet och självständighet. Styrka och diplomati är inte motsatser. De är varandras förutsättningar.
Samma princip återkom när jag skrev om Ukrainastödet. Jag noterade att Sverige hittills avsatt mycket stora resurser till Ukraina. Oavsett vad man tycker om kriget tycker jag att det är legitimt att ställa frågan: Hur hade Sverige sett ut idag om motsvarande resurser investerats i svensk sjukvård, äldreomsorg, polis, energiförsörjning, infrastruktur och civil beredskap? Att ställa den frågan innebär inte att man hatar Ukraina. Det innebär inte heller att man försvarar Ryssland. Det innebär att man funderar över prioriteringar.
Jag har varit tydlig med att jag inte har något emot det ukrainska folket. Min kritik handlar om svenska politikers prioriteringar och om Sveriges långsiktiga vägval. Det var också därför jag reagerade på KDU:s krav på att stänga Irans ambassad. För mig är diplomati inte en belöning till regeringar vi gillar. Diplomati är ett verktyg. Ambassader existerar inte därför att stater tycker om varandra. De existerar därför att stater ibland inte gör det. Historien visar gång på gång att kommunikation behövs som mest när relationerna är som sämst. Det är lätt att stänga dörrar. Det är betydligt svårare att öppna dem igen när en kris väl uppstår.
Under veckan skrev jag också om SPIEF. Det som intresserar mig med forumet är inte främst vilka personer som deltar eller vilka avtal som skrivs under. Det som intresserar mig är vilka frågor som diskuteras. Suveränitet. Energiförsörjning. AI. Livsmedelssäkerhet. Kontroll över samhällskritisk infrastruktur. När jag läser om dessa diskussioner slås jag av hur nära de ligger frågor som jag själv återkommit till under flera år. Jag tror att Sverige behöver diskutera sin egen långsiktiga förmåga betydligt mer. Inte bara vad andra länder gör, utan vad Sverige själv vill.
Veckan innehöll också diskussioner kring Litauen och kärnvapenfrågan. För några år sedan hade tanken på att europeiska länder öppet skulle diskutera nya kärnvapenplaceringar framstått som ganska osannolik. Nu diskuteras sådana frågor allt oftare. Det betyder inte att kärnvapen kommer att placeras överallt. Men det visar hur snabbt det som en gång uppfattades som exceptionellt kan börja framstå som normalt. Normalisering är en av politikens starkaste krafter. Samma sak såg vi i debatten om Nato. Samma sak ser vi kring AI. Och samma sak ser vi i många andra frågor. Historien förändras sällan genom ett enda dramatiskt beslut. Den förändras genom många små steg.
Nationaldagen fick mig också att fundera över ansvar. Jag skrev om att frihet, trygghet och självbestämmande aldrig är gratis. Varje generation har fått bära ansvar för det land den lämnar efter sig. För mig handlar nationaldagen inte främst om symboler. Den handlar om förvaltarskap. Vi har fått ta emot ett Sverige som byggts av generationer före oss. Frågan är vilket Sverige vi lämnar vidare. Kommer våra barn att ärva ett starkare Sverige? Ett mer självständigt Sverige? Ett mer sammanhållet Sverige? Eller kommer de att ärva ett land som gradvis tappat kontrollen över sin egen utveckling?
Under veckan skrev jag också om Riddarhuset. Inte därför att jag motsätter mig kulturarv eller historia. Tvärtom. Sveriges historia ska bevaras. Men jag har alltid haft svårt för slutna nätverk och slutna sällskap. Ju mer makt, pengar eller inflytande som samlas i ett nätverk desto viktigare blir transparensen. Demokrati bygger ytterst på förtroende. Och förtroende bygger på insyn.
Samma tanke återkom i diskussionerna kring misstankar mot en riksdagsledamot och tidigare diskussioner kring Epsteinrelaterade nätverk. Här är det viktigt att vara tydlig. Oskuldspresumtionen gäller alltid. Människor är inte skyldiga därför att de misstänks. Men just därför behövs också transparens, rättssäkerhet och oberoende granskning. Lagen ska vara lika för alla, även för dem som stiftar den.
En annan fråga som väckte mycket uppmärksamhet under veckan var AI. Jag skrev öppet om hur jag själv använder AI som arbetsverktyg. AI hjälper mig med språkgranskning, struktur, översättningar, research och bildproduktion. Men AI har inte gett mig mina åsikter. AI har inte grundat Enade Sverige. AI har inte tagit ansvar för en enda politisk ståndpunkt. Det gör människor. Därför tror jag att den viktigaste frågan inte är tekniken i sig. Den viktigaste frågan är hur människor väljer att använda den. Teknik har aldrig haft ett samvete. Det har människor.
Veckan avslutades bland annat med att jag delade en intervju med Vladimir Solovyov. Man behöver inte hålla med honom för att förstå att han påverkar hur miljontals ryssar ser på världen. Jag tror att många av dagens konflikter förvärras när människor slutar försöka förstå hur andra ser på verkligheten. Att lyssna på ett perspektiv är inte samma sak som att acceptera allt som sägs. Men det är ofta en förutsättning för att förstå varför människor agerar som de gör.
När jag summerar vecka 23 landar jag därför i fyra observationer.
För det första handlar många av dagens konflikter ytterst om suveränitet. Vem styr? Vem kontrollerar resurserna? Vem fattar besluten?
För det andra är transparens en av vår tids viktigaste frågor. Makt utan insyn leder nästan alltid till misstro.
För det tredje fortsätter normalisering att vara en av de starkaste krafterna i samhällsutvecklingen. Det som först uppfattas som exceptionellt blir gradvis vardag.
För det fjärde tror jag att ansvar kommer att bli allt viktigare framöver. Ansvar för våra barn. Ansvar för vårt land. Ansvar för de beslut som fattas idag och vars konsekvenser kanske först blir tydliga om tio eller tjugo år.
När jag ser tillbaka på veckan återkommer jag därför till samma fråga som jag ofta återkommer till. Inte vad Moskva vill. Inte vad Bryssel vill. Inte vad Washington vill. Utan vad Sverige vill. Och hur vi bygger ett land som har förmågan att välja sin egen väg även när omvärlden förändras.
2026-06-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!