Nationell Medborgarbudget och Folkbanken – varför jag vill stärka både staten och folkets inflytande
Varje dag går miljontals svenskar till jobbet, betalar skatt, följer lagarna och bär upp landet genom sitt arbete. Ändå har de flesta mycket litet inflytande över hur statens pengar prioriteras och ännu mindre insyn i hur pengarna i ekonomin faktiskt skapas. Jag tror att detta bidrar till det växande avståndet mellan medborgare och beslutsfattare. Därför vill jag genomföra två reformer som hör ihop: Nationell Medborgarbudget och Folkbanken. Tillsammans stärker de både folkets inflytande och statens förmåga att långsiktigt styra landet.
När människor frågar mig vad Enade Sverige egentligen vill förändra brukar de ofta tro att svaret handlar om NATO, EU, energipolitik eller någon annan enskild sakfråga. Men ju längre jag arbetat med politik desto tydligare har det blivit att många av de problem vi ser i Sverige i dag egentligen handlar om samma grundfråga: hur makten är fördelad.
Under lång tid har allt fler beslut flyttats längre bort från vanliga människor samtidigt som allt större ekonomisk makt koncentrerats till ett relativt litet antal institutioner, banker och finansiella aktörer. Jag tror att detta bidrar till den växande känslan av att människor förväntas bära samhället men allt mer sällan får vara med och påverka dess riktning.
Jag tror inte att lösningen är att försvaga staten. Tvärtom. Enade Sverige står för en stark central stat i alla rikstäckande frågor. Försvarspolitik, utrikespolitik, energiförsörjning, nationell beredskap, rättsväsende och andra grundläggande samhällsfunktioner kräver långsiktighet, stabilitet och förmågan att tänka längre än nästa opinionsmätning. Ett land kan inte styras som en ständigt pågående folkomröstning. Men samtidigt behöver människor känna att de har ett verkligt inflytande över de prioriteringar som påverkar deras vardag. En stark stat behöver folkets förtroende, och förtroende byggs när människor känner sig delaktiga i det gemensamma projektet.
Det är mot den bakgrunden jag presenterat två reformer som jag ser som nära sammanlänkade. Den första handlar om hur våra gemensamma resurser prioriteras. Den andra handlar om hur pengarna i ekonomin skapas och styrs. Tillsammans syftar de till att stärka både den nationella suveräniteten och den demokratiska legitimiteten.
Folket ska göra sitt skatteval innan regeringen gör sitt budgetval
Jag tror att många svenskar känner igen känslan. Man arbetar, betalar skatt och följer samhällsdebatten, men när det kommer till hur hundratals miljarder kronor faktiskt fördelas har man i praktiken mycket begränsat inflytande mellan valen. För mig är det ett demokratiskt tomrum som behöver fyllas.
Därför vill jag införa en Nationell Medborgarbudget. Grundtanken är enkel: folket ska göra sitt skatteval innan regeringen gör sitt budgetval. Jag vill att svenska folket varje år, i samband med deklarationen, ska kunna påverka hur en del av statens resurser prioriteras mellan områden som sjukvård, äldreomsorg, polis, försvar, energi, barnfamiljer, infrastruktur och andra viktiga samhällsfunktioner.
Tänk dig att Sverige vore en familj. Familjen har inkomster, familjen har utgifter och familjen måste göra prioriteringar. Ska pengarna gå till att reparera taket, köpa en ny bil, stärka sparandet eller investera i barnens utbildning? I de flesta familjer diskuteras sådana frågor gemensamt. Men när det gäller staten förväntas medborgarna i stor utsträckning lämna över hela diskussionen till politikerna. Jag tror att människor klarar mer ansvar än så.
Hur skulle detta fungera i praktiken?
Låt oss ta ett vanligt exempel.
Kalle Svensson i Rättvik arbetar, betalar skatt och försöker få vardagen att gå ihop precis som miljontals andra svenskar. När det är dags att deklarera loggar han in med BankID precis som vanligt. Efter att han granskat sina uppgifter får han upp en ny ruta: Nationell Medborgarbudget.
Där får han möjlighet att prioritera hur den del av statsbudgeten som omfattas av systemet ska fördelas.
Kalle väljer exempelvis 30 procent till sjukvård, 25 procent till äldreomsorg, 20 procent till polis och rättsväsende, 15 procent till energiförsörjning och 10 procent till barn och familj.
Några minuter senare är han klar.
Kalle har inte skrivit några lagar. Han har inte styrt försvarspolitiken. Han har inte förhandlat internationella avtal. Han har inte fattat beslut om rikets säkerhet.
Det fortsätter staten att göra.
Men han har fått vara med och påverka hur en del av de resurser som hans skattepengar bidrar till ska prioriteras. Jag tror att människor blir mer benägna att ta ansvar för samhället när de också känner att deras röst har betydelse mellan valen.
Men vem bestämmer egentligen över pengarna?
När jag började sätta mig in i hur banksystemet fungerar slog det mig att vi ofta diskuterar hur pengar ska användas utan att diskutera hur de skapas. De flesta människor tror att banker huvudsakligen lånar ut pengar som redan finns. Jag trodde själv ungefär så när jag var yngre.
Föreställ dig två grannar. Den ena har sparat ihop 100 000 kronor. Den andra vill låna 100 000 kronor för att starta ett företag. Många föreställer sig att banken fungerar som en mellanhand mellan dessa två personer. Men verkligheten är mer komplicerad än så. I dagens system skapas en stor del av pengarna i samband med att lån beviljas. Det innebär att stora delar av samhällets penningmängd bygger på skuldsättning.
Ju mer jag studerat frågan desto mer övertygad har jag blivit om att Sverige behöver ett stabilare, mer transparent och mer långsiktigt penningsystem. Kanske är det ingen slump att frågor om makt, ansvar och samhällsorganisation diskuterats i tusentals år. Ju mer jag funderat över dem desto mer övertygad har jag blivit om att ett samhälle fungerar bäst när människor förstår de system som påverkar deras liv och känner att dessa system ytterst arbetar för samhällets bästa.
Därför vill jag skapa en Folkbank
Jag vill införa ett system med 100 procent reservkrav. Det innebär att banker bara får låna ut pengar som faktiskt finns. Varje utlånad krona måste motsvaras av verkligt kapital. Privata banker ska inte längre kunna skapa nya pengar genom utlåning inom ett fraktionellt reservsystem.
Samtidigt vill jag skapa en Folkbank som kan hantera kreditgivning, sparande och betalningsinfrastruktur utifrån svenska behov.
Låt oss återvända till Kalle Svensson i Rättvik.
Några månader efter deklarationen vill Kalle bygga ut sitt hus och behöver låna 500 000 kronor.
I dagens system sker utlåningen inom ett banksystem där nya bankpengar kan uppstå när lån beviljas. I den modell jag föreslår fungerar det annorlunda.
Kalle ansöker om lån hos Folkbanken.
Folkbanken granskar hans ekonomi, återbetalningsförmåga, säkerheter och syftet med lånet precis som en bank ska göra.
Om lånet beviljas kommer pengarna från kapital som faktiskt existerar.
Det kan vara sparmedel som svenska medborgare placerat i Folkbanken, kapital från tidigare återbetalda lån, nationella investeringsfonder eller andra fullt finansierade medel.
Ingen ny penningmängd skapas genom några knapptryckningar.
Varje utlånad krona måste motsvaras av verkligt kapital.
Kalle får fortfarande sitt lån.
Han får fortfarande bygga ut huset.
Småföretag kan fortfarande investera.
Familjer kan fortfarande köpa bostäder.
Skillnaden är att krediten bygger på verkliga resurser i ekonomin istället för ett system där privata banker kan skapa nya pengar genom utlåning.
För mig handlar detta ytterst om ekonomisk suveränitet. Ett land som inte har kontroll över sin ekonomiska infrastruktur har också begränsad kontroll över sin framtid.
Vad händer med dagens maktstrukturer?
Det är här diskussionen ofta blir känslig. Sverige har under lång tid byggt upp starka ekonomiska maktcentra. Storbanker, investmentbolag, finanshus och kapitalstarka nätverk har fått ett betydande inflytande över samhällsutvecklingen. Familjer som Wallenberg har genom generationer byggt upp en mycket stark position inom svenskt näringsliv. Det är ett faktum.
Men mitt förslag handlar inte om att angripa framgångsrika företag eller konfiskera privat egendom. Industriföretag kommer fortfarande kunna växa. Entreprenörer kommer fortfarande kunna investera. Företag kommer fortfarande kunna utvecklas.
Det som förändras är att kreditmakten flyttas närmare samhället. När privata banker inte längre har samma möjlighet att skapa pengar genom utlåning förändras också maktbalansen. Finanssektorns relativa betydelse minskar samtidigt som realekonomin, produktionen och de långsiktiga samhällsintressena får större tyngd.
Jag vill inte ersätta ett maktcentrum med ett annat. Jag vill skapa ett system där de viktigaste ekonomiska funktionerna står närmare nationen och längre från kortsiktiga särintressen.
Två reformer – en idé
Ju längre jag arbetat med dessa förslag desto tydligare har det blivit att de egentligen handlar om samma sak.
Nationell Medborgarbudget handlar om vem som ska prioritera resurserna.
Folkbanken handlar om vem som ska kontrollera kreditflödena och den ekonomiska infrastrukturen.
Den ena reformen stärker medborgarnas inflytande över prioriteringarna.
Den andra stärker nationens kontroll över de ekonomiska verktygen.
Båda reformerna stärker den nationella suveräniteten. Båda reformerna stärker relationen mellan folk och stat. Båda reformerna syftar till att göra Sverige mer stabilt, mer sammanhållet och mer långsiktigt.
I slutändan handlar detta inte främst om pengar. Pengar är bara ett verktyg. Det handlar om ansvar, tillit och relationen mellan medborgaren och staten. Jag vill att fler människor ska känna att Sverige är deras gemensamma projekt igen. Inte politikernas projekt. Inte bankernas projekt. Inte särintressenas projekt.
Utan vårt projekt.
Ett starkt folk.
En stark stat.
Ett starkare Sverige.
2026-06-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!