Det luktar systemkris.
Och ju mer jag tittar på utvecklingen desto mindre köper jag den officiella förklaringen om “ökade kostnader” och “förändrade medievanor”.
Kom igen.
SVT är inte ett litet lokaltidningshus som plötsligt tappat annonsörer. Det är en gigantisk skattefinansierad institution med miljardintäkter, strategiska analyser, långtidsbudgetar, prognoser och en hel stab av människor vars jobb är att förutse utveckling flera år framåt.
Om detta bara handlade om ekonomi skulle de sett det komma för länge sedan.
Därför tror jag att det finns något djupare bakom kulisserna.
Och ja — jag misstänker och ifrågasätter om det inte kan vara så att delar av personalen på SVT helt enkelt fått nog av de enormt snabba förändringar Sverige genomgått de senaste åren.
NATO-medlemskap.
DCA-avtal.
Massiv geopolitisk upptrappning.
Nästan konstant krigsrapportering.
Ökad polarisering.
Ökad ideologisering av samhällsdebatten.
Kan det vara så att människor inne på SVT själva känner att public service gradvis pressats bort från sitt ursprungliga uppdrag?
Kan det vara så att journalister och producenter internt inte längre vill vara bärare av ett västligt krigsnarrativ mot Ryssland — utan egentligen vill arbeta med opartisk, kritisk och verkligt granskande journalistik?
Kan det vara så att vissa anställda börjar känna att gränsen mellan journalistik och geopolitisk opinionsbildning blivit för tunn?
Jag vet inte.
Men frågorna är fullt legitima.
För låt oss vara ärliga:
Hur ofta granskas NATO:s roll med samma aggressivitet som Rysslands?
Hur ofta problematiseras USA:s geopolitiska intressen på riktigt?
Hur ofta ifrågasätts EU:s maktutveckling utan att kritik direkt ramas in som extrem eller suspekt?
Hur ofta får fredsorienterade eller systemkritiska perspektiv utrymme utan att först misstänkliggöras?
Och det handlar inte alltid om direkta lögner.
Det handlar om urval.
Vinklar.
Experter.
Rubriker.
Tonläge.
Vilka frågor som ställs.
Vilka frågor som aldrig ställs.
Det farliga med moderna narrativsystem är inte att människor får order uppifrån varje morgon.
Det farliga är när samma världsbild blir så socialt och institutionellt dominerande att självcensuren börjar ske automatiskt.
Då behövs inga order.
Då räcker kulturen.
Och det är exakt där jag tror att delar av svensk public service kan ha hamnat.
En institution som en gång skulle stå mellan makten och folket riskerar istället att uppfattas som en del av samma maktblock som driver Sverige djupare in i geopolitisk konfrontation.
Samtidigt förväntas svenska folket fortsätta finansiera allt via skattsedeln — utan möjlighet att välja bort det.
Men det verkliga problemet för SVT är inte pengar.
Det är att människor inte längre litar på dem.
Och när ett public service-bolag börjar förlora folkets förtroende samtidigt som den interna osäkerheten växer — då hjälper inga omorganisationer i världen.
För man kan skära bort personal.
Man kan lägga ned program.
Man kan byta chefer.
Men man kan inte spara sig ur en legitimitetskris.
2026-05-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!