Publicerat den 2026-05-10 av Bo Jonsson
Den gångna veckan har präglats av något som blir allt svårare att dölja:
Sprickorna i konsensus.
Inte bara i Europa.
Inte bara i Sverige.
Utan i själva berättelsen om vart västvärlden är på väg.
Under lång tid har människor fått höra att utvecklingen är självklar. Att riktningen redan är bestämd. Att de stora säkerhetspolitiska vägvalen i princip är avgjorda och att det främst återstår att anpassa sig.
Men verkligheten börjar allt oftare bryta igenom berättelsen.
Det sker stegvis.
I Slovakien markerar Robert Fico mot nya gemensamma EU-lån kopplade till Ukraina. I Storbritannien tappar både Labour och Tories mark samtidigt som Nigel Farages Reform UK växer snabbt. I flera europeiska länder växer rörelser fram som ifrågasätter centralisering, överstatlighet och den säkerhetspolitiska riktning Europa rör sig mot.
Det betyder inte att alla dessa rörelser har rätt.
Men det betyder att missnöjet är verkligt.
Och framför allt:
att Europa inte är så enat som det ofta framställs.
Samtidigt fortsätter upprustningen att accelerera.
Nya försvarspaket diskuteras.
Gemensamma lån.
Militär samordning.
Utökade underrättelsestrukturer.
I Sverige ser vi detta tydligt genom uppbyggnaden av den nya civila underrättelsemyndigheten UND.
Tempot är högt.
Mandaten breda.
Och signalerna tydliga.
Argumentet är att omvärlden blivit mer osäker och komplex.
Det är sannolikt korrekt.
Men samtidigt uppstår andra frågor som också måste få diskuteras i ett öppet samhälle:
Hur påverkas balansen mellan säkerhet och öppenhet över tid?
Hur nära den politiska makten ska underrättelsefunktioner ligga?
Och hur förändras relationen mellan stat, information och samhällsdebatt när allt fler människor verkar utanför traditionella mediestrukturer?
Det är inte konspirationer.
Det är legitima frågor i ett samhälle där informationsflöden, geopolitik och opinion alltmer flyter samman.
Det är också här veckans kanske viktigaste observation uppstår:
Ju mer Europa centraliserar säkerhet, informationshantering och strategisk samordning, desto fler människor verkar börja känna att avståndet mellan makthavare och folk växer.
Det handlar inte bara om geopolitik.
Det handlar också om vardagen.
Pressade kommuner.
Ökande levnadskostnader.
Försämrad samhällsservice.
Oro kring trygghet och framtid.
När människor samtidigt ser hundratals miljarder diskuteras till försvar, upprustning och internationella åtaganden uppstår en naturlig fråga:
Vem prioriterar det egna samhällets långsiktiga stabilitet?
Det är här frågor om suveränitet återkommer.
Inte som slagord.
Utan som praktisk politik.
För ett land som inte fullt ut styr sin egen riktning får också svårare att ta ansvar för konsekvenserna av sina beslut.
Den här veckan blev detta tydligt även i Sverige.
När Sveriges överbefälhavare Michael Claesson tog emot Ukrainas högsta militära utmärkelse uppstod en situation som går långt bortom en ceremoniell detalj.
Det handlar inte främst om medaljen i sig.
Det handlar om signalvärdet.
När Sveriges högsta militära företrädare offentligt kopplas till ett land i pågående krig påverkar det också hur Sverige uppfattas internationellt. Inte bara av oss själva – utan av andra stater, underrättelsetjänster och aktörer som tolkar symbolik strategiskt.
Det är där gränsen mellan stöd och positionering börjar bli mindre tydlig.
Samtidigt såg vi en tillbakablick en annan symbolisk scen från några månader sedan under veckan:
Jag analyserade hur Sveriges ambassadör i Moskva, Christina Johannesson, överlämnade sitt “Letter of Credence” till den ryska staten.
Ceremonin var korrekt.
Professionell.
Kontrollerad.
Men den illustrerade också något större om vår tid.
Europa verkar bli rikare på säkerhetsdoktriner och strategiska ramverk – men samtidigt fattigare på mänsklig värme, diplomatisk närvaro och civilisatorisk självsäkerhet.
Och kanske är det därför allt fler människor börjar känna att något viktigt håller på att gå förlorat.
Inte bara neutralitet.
Inte bara självständighet.
Utan själva förmågan att möta andra nationer utan att allt filtreras genom blockpolitik, misstänksamhet och säkerhetstänkande.
Det betyder inte att Sverige ska vara naivt.
Men det betyder att diplomati fortfarande måste existera även när relationer är frostiga.
För i slutändan måste någon alltid bygga broar igen efter att murarna byggts.
Veckan kretsade också kring 9 maj och Segerdagen.
Och även där blev sprickorna i Europas berättelser tydliga.
För i stora delar av väst beskrivs dagen ofta genom dagens konflikt.
I Ryssland, Belarus och andra tidigare sovjetrepubliker handlar den däremot fortfarande främst om historiskt minne, familjeöden och de enorma uppoffringar som gjordes under andra världskriget.
Över 27 miljoner sovjetmedborgare dog under kriget.
Hela byar utplånades.
Miljontals familjer förstördes.
För många människor är detta fortfarande levande historia – inte geopolitisk symbolik.
Samtidigt märks en växande tendens i väst att tona ned östfrontens avgörande betydelse för Nazitysklands nederlag, samtidigt som D-dagen och västfronten allt oftare lyfts fram som krigets centrala vändpunkt.
Det innebär inte att västmakternas insatser saknade betydelse.
Men utan östfronten går det inte att förstå krigets verkliga proportioner.
Att erkänna detta borde inte vara kontroversiellt.
Det borde vara historisk proportionalitet.
Under veckan valde jag också att rikta en stillsam videohälsning till människorna i Belarus inför den 9 maj.
Bakgrunden var mitt besök på museet över det stora fosterländska kriget i Minsk i januari 2025, där krigets mänskliga kostnader blir konkreta på ett sätt som är svårt att förstå på avstånd.
Budskapet var enkelt:
Vi minns.
Vi hedrar.
Vi önskar fred.
Det var inte ett försök att skapa nya konflikter.
Tvärtom.
Det var ett försök att påminna om att historiska erfarenheter fortfarande formar hur människor ser på världen idag – och att respekt för andra folks lidande inte behöver stå i motsats till svensk självständighet eller svenska intressen.
Samtidigt fortsatte kriget i Ukraina att visa hur snabbt symbolik kan övergå i eskalering.
Ryssland deklarerade vapenvila kring Segerdagen samtidigt som varningar utfärdades om kraftiga motåtgärder vid attacker. Därefter rapporterades omfattande ukrainska drönarattacker mot mål i Ryssland och Moskvaområdet.
Det säger något om hur långt konflikten nu gått.
När även symboliska minnesdagar blir en del av det militära och psykologiska kriget riskerar varje handling att få konsekvenser långt bortom det omedelbara slagfältet.
Och parallellt fortsätter oron kring Iran och Hormuzsundet.
Om världens viktigaste energi- och handelsstråk destabiliseras ytterligare riskerar konflikten snabbt att växa långt utanför regionen.
Det är så kedjereaktioner börjar.
Först attacker mot fartyg.
Sedan mot energiflöden.
Därefter mot ekonomier, handel och samhällsstabilitet.
Historien visar att stormakter ofta tror sig kunna kontrollera eskalationer – fram till den punkt då utvecklingen börjar leva sitt eget liv.
Det är därför jag återkommer till samma princip om och om igen:
Suveränitet kräver diplomati.
Diplomati möjliggör fred.
Fred skapar förutsättningar för rättvisa.
Rättvisa bygger trygghet.
Det är inte idealism.
Det är långsiktig samhällslogik.
Och kanske är det just därför sprickorna i dagens konsensus blir allt tydligare.
För allt fler människor verkar känna att Europa rör sig mycket snabbt – samtidigt som väldigt få grundläggande frågor faktiskt diskuteras öppet.
Hur mycket centralisering tål demokratin?
Hur mycket säkerhetspolitik tål samhällsekonomin?
Hur länge kan avståndet mellan folk och makthavare växa innan tilliten börjar brista på allvar?
Det betyder inte att alla svar är enkla.
Men det betyder att frågorna inte längre går att ignorera.
Min slutsats denna vecka är därför enkel:
Vi går in i en period där konsensus inte längre kan tas för given.
Sprickorna finns där nu.
I Europa.
I Sverige.
I synen på historia.
I synen på diplomati.
I synen på säkerhet.
Och i synen på vem som egentligen ska forma framtidens samhällen.
Frågan är inte längre om människor märker det.
Frågan är vad som händer när allt fler börjar säga det högt.
2026-05-10 // Bo Jonsson för OSINT-SWE / Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!