Minnet av kriget, symbolernas betydelse – och varför historisk förståelse fortfarande formar vår samtid
I dag hade jag haft möjlighet att närvara vid Ryska ambassaden i Stockholms mottagning den 4 maj, med anledning av segern i det som i öst benämns det stora fosterländska kriget – en seger som årligen högtidlighålls den 9 maj. På grund av praktiska förhinder kunde jag inte delta. I stället har jag valt att skriva denna text – inte som en ersättning, utan som ett sätt att påminna om vad denna dag representerar för miljontals människor, och varför förståelsen av denna historia fortfarande spelar roll.
De stora militärparaderna i Moskva hålls den 9 maj – på själva Segerdagen – medan mottagningar och ceremonier utanför landets gränser ofta äger rum dagarna innan av praktiska skäl.
För i delar av Europa handlar denna dag om ceremonier och symboler. I andra delar handlar den om familjehistoria, förluster och minnen som fortfarande lever.
I Belarus utplånades hela byar under andra världskriget. I Sovjetunionen uppgick förlusterna till tiotals miljoner människor. För många familjer är detta inte avlägsen historia – det är något som fortfarande bärs vidare mellan generationer.
Det var också på östfronten som kriget i praktiken avgjordes militärt. Där bands huvuddelen av Nazitysklands styrkor, och där avgjordes krigets riktning genom slag som Slaget vid Stalingrad och Slaget vid Kursk.
Samtidigt finns det i vår samtid en tydlig tendens att förskjuta fokus i hur kriget beskrivs. I många västerländska berättelser lyfts D-dagen fram som den avgörande vändpunkten, trots att kriget vid den tidpunkten redan hade fått sin militära riktning på östfronten.
Det innebär inte att västmakternas insatser saknar betydelse. Men utan en korrekt förståelse för var kriget faktiskt avgjordes riskerar helhetsbilden att bli ofullständig.
Att erkänna östfrontens avgörande betydelse är inte en fråga om lojalitet, utan om historisk proportionalitet.
Denna spänning märks även i Sverige. I samband med Segerdagen har firanden som bilkaravaner och minnesceremonier i vissa fall beskrivits i medier och av politiska företrädare som potentiella säkerhetsproblem.
När människor med familjeband till det tidigare Sovjetunionen samlas för att hedra sina anhöriga, riskerar själva handlingen att misstänkliggöras.
I denna kontext har rapportering från bland annat Expressen bidragit till att förstärka bilden av dessa firanden som något som bör förstås genom ett nutida säkerhets- och konfliktperspektiv, snarare än i sitt historiska sammanhang.
Det innebär inte att rapporteringen är fel i sak. Men urvalet av vad som betonas och vad som lämnas i bakgrunden påverkar helhetsbilden – och därmed också förståelsen.
I mina egna sammanhang har jag också valt att bära symbolik kopplad till denna historia, bland annat genom S:t Georgsbandet i min logotyp.
Det är ett medvetet val. Inte för att signalera tillhörighet i dagens politiska landskap, utan för att markera en historisk realitet: var kriget avgjordes, och vilka som bar dess tyngsta förluster.
I symboliken kring S:t Göran finns dessutom en annan dimension. Den handlar inte om sagor i bokstavlig mening, utan om viljan att utmana det som uppfattas som destruktivt eller ohållbart över tid.
I vår samtid kan det handla om strukturer snarare än motståndare i fysisk mening. Ett sådant område är det finansiella systemet, där frågor om transparens, ansvar och långsiktig stabilitet enligt min mening förtjänar en mer öppen diskussion.
Detta är inte en fråga om konfrontation, utan om riktning.
Sverige har haft förmånen att minnas kriget på avstånd. Det påverkar hur vi talar om det – och ibland också vad vi missar.
För andra länder är minnet mer direkt, mer personligt och mer närvarande.
Den som vill förstå dagens Europa behöver också förstå detta.
Vissa historiska erfarenheter går inte att förhandla bort. De kan tolkas, diskuteras och sättas i sammanhang – men inte ignoreras utan konsekvenser.
2026-05-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!