Ett krig kan alltid ursäktas i realtid. En fred kräver bokslut – och det är just det många nu försöker undvika.
Jag vill se fred i Ukraina. Inte symbolisk fred, inte uppskjuten fred och inte ännu en ”process” som sträcker sig över åratal, utan ett faktiskt slut på dödandet. Men ju längre kriget pågår, desto tydligare framträder en obekväm insikt: detta krig fortsätter inte trots att det är kostsamt, utan delvis för att det är kostsamt. Först när kriget tar slut uppstår de frågor som makten helst vill slippa.
Så länge kriget pågår kan nästan allt motiveras med ”säkerhetsläget”. Budgetöverskridanden, snabba beslut, brist på insyn och frånvaro av ansvar kan alltid förklaras med att situationen är akut. Men fred innebär bokslut. Fred innebär revision av beslut, pengar, prognoser och relationer mellan politik, industri och internationella institutioner. Fred innebär att någon till slut måste svara på frågan vem som visste vad – och när. Det är därför jag menar att freden fördröjs.
Kriget i Ukraina har utvecklats till ett system snarare än en tillfällig undantagssituation. Ett system där enorma summor offentliga medel cirkulerar genom statliga budgetar, EU-fonder, försvarsindustrier, konsultbolag och framtida ”återuppbyggnadsprojekt”. Allt detta finansieras av europeiska skattebetalare och genom lån som ska betalas av människor som aldrig haft något inflytande över besluten. I ett sådant system uppstår starka incitament att hålla konflikten vid liv ytterligare en tid – att mjölka Ukraina lite till – medan ansvariga aktörer säkrar sina egna positioner, fallskärmar, livremmar och hängslen inför det politiska och juridiska efterspel som en fred oundvikligen skulle innebära.
Historien visar att stora militära och politiska projekt sällan utvärderas ärligt medan de pågår. Afghanistan, Irak och Libyen granskades inte i realtid, utan först långt efteråt – när beslutsfattare redan gått vidare. Ukraina riskerar att följa samma mönster. När ett krig blir ett flerårigt projekt med internationella institutioner, industriella intressen och politiska karriärer knutna till sig, blir fördröjning ett rationellt beteende för dem som har mest att förlora på ett bokslut.
Ett illustrativt exempel finns i populärkulturen. Filmen Three Kings porträtterar amerikanska soldater som under Irakkriget passar på att roffa åt sig av Saddam Husseins guld. Det är en spelfilm, inte en dokumentär, men dess värde ligger i det den blottlägger: opportunismen som frodas i krigets skugga när ansvar upplöses och undantagstillstånd blir normalitet. Krig skapar inte nödvändigtvis girighet, men det blottlägger och legitimerar den. Ju större kriget är, desto större blir också möjligheterna för dem som sitter närmast besluten att gynna sig själva – direkt eller indirekt.
När stora politiska projekt riskerar att spricka aktiveras maktens skyddsmekanismer. Fallskärmar säkras. Juridiska ombud kontrakteras. Narrativ förbereds. Ansvar fragmenteras. Syndabockar identifieras. Det är sällan de verkliga beslutsfattarna står kvar när räkningen kommer. De har då redan gått vidare till nya uppdrag, internationella positioner, styrelser eller ett bekvämt tillbakadragande.
Jag säger detta tydligt: jag påstår inte, jag konstaterar inte – jag misstänker. Men jag misstänker starkt att även svenska makthavare i detta nu febrilt förbereder sina egna fallskärmar. Att väskor packas, framtida positioner säkras och att det på sina håll redan pågår en sorts politisk flyttstädning. För den dag kriget tar slut kommer även Sverige att behöva svara på frågor om beslut, lojaliteter, pengar och ansvar. Den dagen vill få stå kvar i strålkastarljuset.
Jag vill också vara helt öppen med min utgångspunkt: jag har i dag noll i förtroende för den sittande regeringen och i praktiken inget förtroende kvar för den svenska riksdagen som institution. Det gäller samtliga partier, inklusive politiska vildar. Det handlar inte om personliga sympatier eller antipati, utan om ett system där lojalitet uppåt och utåt konsekvent har prioriterats framför ansvar nedåt mot medborgarna.
Oberoende analys: Flera av de mekanismer som beskrivs här – kring krig, ansvarsförskjutning och egenintressen – är välkända från tidigare konflikter och studeras inom statsvetenskap och politisk ekonomi (se faktaruta).
Faktaruta: Analytisk bedömning
Utifrån etablerad forskning om krigsekonomi och politiskt beslutsfattande kan tesen betraktas som analytiskt plausibel. Långvariga konflikter skapar beroendestrukturer där transparens och ansvarsutkrävande försvagas, vilket ger incitament till positionssäkring och narrativ kontroll inför ett efterspel. I detta ljus framstår antagandet att konfliktlösning fördröjs av strukturella egenintressen som en rimlig förklaringsmodell.
Ett krig kan alltid skyllas på omständigheterna. En fred kräver redovisning. Så länge kriget pågår kan man säga att det inte är rätt tid för granskning, att man måste hålla ihop och att kritik riskerar att splittra. Men den dag freden kommer, kommer frågorna. Och det vet de som sitter högst upp.
Jag vill ha fred. Men jag vill inte ha en fred där sanningen begravs tillsammans med offren. I slutändan handlar detta inte bara om Ukraina, utan om huruvida demokratier klarar av att granska sig själva i krigstid. Så länge makthavare – i Europa och i Sverige – inte är redo att stå för sina beslut, sina intressen och sina konsekvenser, kommer freden att skjutas upp, villkoras eller fördröjas. Det är inte cynism. Det är realpolitik. Och det är därför kriget fortsätter.
2025-12-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige