När staten drar in skyddet för oppositionen står hela demokratin på spel.
Nigel Farage är en politiker som väcker starka känslor – både positiva och negativa. Han är kontroversiell, burdus och förknippad med Brexit. Men en sak är svår att bortse ifrån: han har historiskt varit utsatt för mordförsök och lever under ständig risk. Att han därför borde ha ett robust säkerhetsskydd är självklart.
I det läget fattar det brittiska parlamentet ett anmärkningsvärt beslut: att skära ned 75% av Farages statligt finansierade skydd. Reform UK:s policychef Zia Yusuf anklagar premiärminister Keir Starmer för att medvetet ha utsatt sin främste rival för fara – och varnar för att Starmer bär ansvaret om något skulle hända. Donatorer har redan fått gå in och betala ur egen ficka för att Farage ska kunna fortsätta bedriva politik.
Samtidigt trappar retoriken upp. På Labourpartiets konferens kallade Starmer Farage för en “ormsäljare”, en “fiende till nationen” och “det största hotet vi står inför”. Detta sker i ett läge där opinionsmätningar visar att Labour riskerar sitt sämsta valresultat på över hundra år – medan Reform UK växer kraftigt.
Starmers egen kris
Keir Starmer själv befinner sig i ett fritt fall. En Ipsos-mätning i slutet av september visade att endast 13% av britterna är nöjda med hans insats – det sämsta resultatet för någon premiärminister sedan 1977. Nästan 80% är missnöjda.
Missnöjet handlar inte om någon enskild fråga, utan om en rad faktorer: migrationspolitiken, ökade arresteringar av medborgare för uttalanden på nätet, levnadskostnadskrisen och en återuppväckt sexbrottsskandal. Under tiden tappar både Labour och Tories väljare – medan Farage och Reform UK samlar både frustrerade konservativa och desillusionerade arbetare.
Protester mot migration och mot regeringens inskränkningar av yttrandefriheten har samlat hundratusentals britter. Vreden mot makten är påtaglig.
Demokratins stress-test
Man behöver inte vara anhängare av Farage för att se problemet: när staten drar in skyddet för den politiker som just nu leder i opinionsmätningarna, då handlar det inte längre bara om honom – utan om demokratins trovärdighet.
Tony Blairs gamle chefsstrateg Alastair Campbell fyllde på i helgen. I SVT:s Agenda kallade han Farage som premiärminister för en “katastrof”. Argumentationen är välbekant: man jämför med Trump, varnar för hot mot demokratin, men ställer aldrig frågan varför så många britter vänder ryggen åt Labour och Tories.
Samma mönster ser vi i flera västländer: folkligt missnöje möts inte med självrannsakan, utan med demonisering. När etablissemanget till och med sätter säkerheten för sina politiska motståndare på spel, då har man förlorat något grundläggande.
Poängen här är enkel: man kan tycka vad man vill om Nigel Farage – men ett system som inte ens klarar av att garantera säkerheten för den som kan bli nästa premiärminister, det är ett system i djup kris.
Som gammal säkerhetschef reagerar man starkt på sådana här beslut – för när politiskt motiverade risker tillåts trumfa grundläggande säkerhet, då har demokratin redan börjat naggas i kanten.
2025-10-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige