Minnet som stör – om media, makt och misstänkliggörande
Igår publicerade TV4/Expressen ännu ett stycke tendentiös journalistik där man försöker misstänkliggöra varje försök att hedra segern över nazismen – så länge det sker i närheten av en rysk flagga. Artikeln fokuserar på en bilkaravan i Stockholm, arrangerad av rörelsen Det odödliga regementet, där deltagare hedrade sina stupade släktingar från andra världskriget. Istället för att respektera detta, presenterar journalisten Maria Georgieva det som ett hot.
Jag deltog inte i just denna karavan, men jag firade Segerdagen öppet och med stolthet på Ryska ambassaden i Stockholm – och det är tydligt att personer som Georgieva ogillar att någon svensk gör det. I hennes värld verkar det bara finnas en tillåten hållning: Ryssland är ondskan själv, punkt. Allt annat tolkas som avvikelse från den godkända berättelsen.
Det som gör artikeln anmärkningsvärd är inte dess innehåll, utan dess avsaknad av proportioner. Georgieva, som tidigare var Moskvakorrespondent och numera framstår mer som aktivist än granskande journalist, beskriver hela evenemanget som en del av ”Putins propagandamaskin”. Hon radar upp fraser som “styrt från Kreml”, “statligt finansierat”, “sprida budskapet från Putin” – utan att reflektera över att människor faktiskt kan hedra sina döda utan att vara politiska marionetter. Det är som att varje minnesbild automatiskt blir en politisk markering – men bara om den bärs av ryssar.
Särskilt märklig blir dramatiken när Georgieva beskriver hur hon blev kallad för “hora” och bortjagad från platsen. Jag tar starkt avstånd från sådana uttryck – men samtidigt väcker det frågan vad som händer när en journalist med tydlig ståndpunkt placerar sig mitt i en känsloladdad minnesceremoni. Är det journalistik – eller provokation?
Georgieva påstår att rörelsen Det odödliga regementet har ”kapats av Kreml”. Det är en intressant formulering. Vi talar alltså om ett initiativ där människor bär porträtt på stupade släktingar som plötsligt blivit ”farligt” – inte för vad det gör, utan för vad det symboliserar: att minnet av Sovjets uppoffringar fortfarande lever. Och kanske är det just det som stör.
För att förstärka dramatiken drar artikeln in både en Sida-anställd och en före detta nazist i periferin – för att skapa maximalt guilt by association. Inga bevis på att dessa personer styr något, ingen analys av deltagarbredden, inga namn. Bara insinuation, blandat med indignation. Det är berättardramatik – inte undersökande journalistik.
Jag konstaterar: när svenska medier jagar efter ryska minneshögtider med större frenesi än de granskar vapenleveranser till krigförande parter – då är det inte längre nyheter vi läser. Det är försök till offentlig karaktärsmord på varje svensk som inte rättar in sig i den mediala säkerhetspolitiska linjen.
För mig är det enkelt: jag hedrade offren. Med respekt. Med eftertanke. Med en Rättvikshäst och en Mörksugga som fredsgåva. Och jag kommer fortsätta stå rak – medan journalister som Maria Georgieva springer i cirklar för att misstänkliggöra varje svensk som inte dansar efter den atlantiska taktpinnen.
2025-05-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källa:
https://www.tv4.se/artikel/76dLDBBamw2QLmIjgzagIF/ryska-gruppen-i-sverige-som-finansieras-av-putin-och-kreml