Välkommen till Enadesverige.com

Artiklar & Reflektioner

  • Två dokumentärer från Belarusfilm: “Burned Villages” och “Death Camps”

    En personlig markering mot folkmord, historieförfalskning och glömska — och en hyllning till det belarusiska folkets lidande och överlevnad.

    Den 27 november 2025 organiserade Belarus ambassad i Sverige en filmvisning i Västra Götaland av två dokumentärer från Belarusfilm: “Burned Villages” och “Death Camps”. Filmerna skildrar nazitysklands systematiska förintelse av den belarusiska civilbefolkningen under andra världskriget — ett folkmord där omkring en tredjedel av hela landets befolkning dödades.

    I sitt öppningsanförande betonade chargé d’affaires Yaraslau Martsinkevich vikten av att bevara sanningen om dessa händelser, uppmärksamma 80-årsminnet av segern i det Stora Fosterländska kriget och föra kunskapen vidare till kommande generationer. Deltagare från den belarusiska diasporan och svenska organisationer var också närvarande.

    (Foton: Belarus ambassad i Sverige)

    Min egen markering

    Jag vill uttrycka min djupa respekt för dessa minnesinitiativ.
    Folkmordet på det belarusiska folket är en av de mest brutala tragedierna i Europas moderna historia. Att en tredjedel av ett helt folk utplånades genom massavrättningar, brända byar, massdeportationer och koncentrationsläger är något som inte får glömmas eller förminskas.

    Som grundare av Enade Sverige vill jag vara helt tydlig:

    • Jag tar helhjärtat avstånd från alla former av folkmord, etnisk rensning och statligt sanktionerad förintelsepolitik — oavsett avsändare och oavsett tidsepok.
    • Jag står för historisk sanning och minnesskyldighet.
      Europa har gång på gång sett vad avhumanisering och extremistiska ideologier leder till. De belarusiska offren är en del av vår gemensamma europeiska historia.
    • Jag hedrar offren och deras efterlevande.
      De brända byarna, de mördade familjerna, de försvunna barnen, den krossade kulturen — deras historia måste fortsätta berättas.

    Att minnas är inte politik.
    Att minnas är mänsklighet.

    2025-11-28 // Bo Jonsson
    Grundare av Enade Sverige

    Källa:
    Belarus Ambassad’s facebooksida
    https://www.facebook.com/share/p/1ACFfRjmsJ/

  • När staten viskar det den aldrig vågar säga högt – myndighetsrapporterna som avslöjar Sveriges verkliga läge

    Svenska myndigheters egna rapporter visar en betydligt mörkare och farligare bild av Sveriges läge än vad politiken och medierna medger.

    Under 2025 har flera centrala myndigheter – MUST, MSB, NCT, Försvarsmakten och Totalförsvaret – släppt rapporter som tillsammans visar en mer allvarlig säkerhetssituation än någon politiker vågar beskriva öppet. När man läser materialet utan filter framträder en bild av ett Sverige som redan är utsatt, redan pressat och redan involverat i en lågintensiv konflikt. Den bilden överensstämmer med det jag själv upprepade gånger skrivit om i flera år. Myndigheterna börjar nu formulera samma sak – men inlindat, försiktigt och tekniskt. Jag skriver det här för att tala klarspråk.

    Sverige befinner sig i en farlig tid

    MUST beskriver nu Sveriges situation i ordalag som annars bara används i intern försvarsplanering. De talar om breda och komplexa hot, om ett säkerhetsläge som förändrats snabbt och om en kombination av cyberangrepp, sabotage, psykologisk påverkan, kartläggning av civila mål och statlig användning av kriminella ombud. Det här är inte längre en abstrakt “hotbild”. Det är ett pågående tillstånd. Jag skrev tidigare om hur Sveriges myndigheter har rört sig från att skydda befolkningen till att skydda en berättelse. Nu ser vi hur myndigheterna själva börjar erkänna att ett samhälle som vårt – digitaliserat, centraliserat och sårbart – är extremt lätt att störa med relativt små medel.

    NATO förändrade Sverige mer än någon politiker erkänt

    När man läser myndighetsrapporterna sida för sida framgår en sak mycket tydligt: Sverige är inte längre neutralt, och inte heller ett vanligt medlemsland. Vi är ett logistiskt nav. MUST beskriver Sverige som ett baserings- och transiteringsområde. Försvarsmakten skriver att Sverige ska klara tre månaders uthållighet i ett större europeiskt krig. Jag formulerade detta redan i samband med min analys av DCA-avtalet: Sverige har blivit ett operativt basområde. Det som då uppfattades som en dissidentanalys framstår nu som ett faktum i försvarsmyndigheternas egna dokument. Skillnaden är att myndigheterna uttalar sig försiktigt medan politiken undviker ämnet helt.

    De moderna hoten: drönare, sabotage, proxyangrepp och psykologisk krigföring

    MSB:s rapporter om drönare och kritisk infrastruktur visar hur enkelt det numera är för både statliga och icke-statliga aktörer att kartlägga, störa eller sabotera samhällsviktiga funktioner. Drönare används redan för övervakning, intrång, störning och rekognosering. MUST beskriver samtidigt en ny typ av underrättelsehot där främmande stater använder lokala nätverk, organiserad brottslighet eller digitala skenidentiteter som ombud. Det är en metodik jag själv varnat för länge. Sverige står inte inför en invasion. Sverige står inför destabilisering, påverkansoperationer och en gråzon där angrepp kan förnekas, outsourcas eller gömmas bakom kriminella grupper. Myndigheterna förklarar detta nu alltmer öppet.

    Den nya extremismen: en generation utan framtid

    NCT:s analyser av våldsbejakande misantropi och misogyni är kanske de mest allvarliga dokumenten som publicerats i Sverige på länge. De beskriver en generation unga män som radikaliseras inte av ideologi utan av meningslöshet. Hat mot allt mänskligt, fascination inför våld, digital isolering och en dragning till destruktiva miljöer skapar en typ av gärningsmän som inte är politiska – bara förlorade. Det här är en samhällsdiagnos som jag skrivit om många gånger. När en generation saknar tillit, riktning och stabilitet blir den mottaglig för allt som lovar makt eller uppmärksamhet. Myndigheterna ser nu samma sak och formulerar det som en säkerhetsrisk.

    Kommunerna – Sveriges akilleshäl

    MSB:s dokument om civilt försvar och fysisk planering är ofattbart tydliga: kommunerna ska klara två veckors kris på egen hand och kunna hantera både civilbefolkningens skydd, infrastruktur, vård, vatten, räddningstjänst och ordning. Men ingen kommun i Sverige är förberedd för det. Varken Rättvik eller de flesta andra. Jag har skrivit om hur bristen på lokal närvaro av polis, trygghet och beredskap redan gör samhällen instabila. När man läser MSB:s dokument inser man att kommunerna nu förväntas fungera som första försvarslinje i ett läge där staten själv erkänner att hotbilden höjts drastiskt. Ingen har berättat detta för invånarna.

    Min slutsats

    När man sammanställer allt – MUST:s ord, MSB:s tekniska analyser, NCT:s psykologiska rapporter och Totalförsvarets planeringsunderlag – framträder en helt annan bild av Sverige än den som kommuniceras i politik och medier. Sverige är redan ett land som befinner sig i en form av lågintensiv konflikt. Hoten är många. Uthålligheten är låg. Ledarskapet är splittrat. Jag har skrivit om detta i åratal. Nu börjar myndigheterna själva formulera samma verklighetsbeskrivning – men med det språk som bara används i dokument ingen läser. Därför skriver jag det öppet: Sverige är sårbart, utsatt och illa förberett. Och den bild som presenteras för allmänheten är inte ärlig.

    2025-11-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor (officiella webblänkar)

    MUST – Årsöversikt 2024
    https://www.forsvarsmakten.se/contentassets/546bbe13064a4c739e1cbc4b5e4571f7/2024-must-arsoversikt.pdf

    Försvarsmakten – MUST arkiv
    https://www.forsvarsmakten.se/sv/om-forsvarsmakten/dokument/must-arsoversikt/

    MSB – Skydd mot drönare
    https://www.msb.se/sv/amnesomraden/krisberedskap–civilt-forsvar/oka-skyddet-mot-terrorism/forebygga-och-skydda/skydd-mot-dronare/

    MSB – Publikationer
    https://www.msb.se/sv/publikationer/

    MSB – Nationell risk- och sårbarhetsbedömning
    https://www.msb.se/sv/publikationer/nationell-risk–och-sarbarhetsbedomning-nrsb-2025/

    FRA – Årsrapport
    https://www.fra.se/download/18.766e440918f572e7335195/1740753605133/FRA_arsrapport_2024_uppslag.pdf

  • EU:s korruptionsblindhet avslöjas – och nu säger Lavrov det jag varnat för i över ett år

    När väst fortsätter pumpa miljarder in i världens mest korrumperade land, trots skandal efter skandal, måste man fråga sig: Vem tjänar egentligen på att hålla Ukraina vid liv?

    När Sergej Lavrov nu öppet antyder att EU-toppar själva kan vara mottagare av ukrainska korruptionspengar, är det bara en bekräftelse på något jag skrivit om i över ett år: att Europas politiska elit inte agerar av solidaritet, utan av egenintresse. Det vi ser är inte bistånd – det är ett system där pengar cirkulerar i dolda kanaler, bortom insyn och demokratiskt ansvar. Och det borde skrämma fler än mig.

    När sanningen sipprar ut från oväntat håll

    Det är märkligt hur vissa saker måste sägas av någon “stor” innan människor vågar tänka tanken själv. I dag är det Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, som formulerar exakt det jag varnat för i mina analyser: att det kanske inte bara är ukrainska oligarker som skär guld med täljkniv. Kanske finns det mottagare även i EU. Han utesluter inget – och det borde inte vi heller göra. EU försöker nu skrapa ihop 135 miljarder euro för att hålla Ukraina flytande till 2027. I ett land där nya korruptionsskandaler avslöjas snabbare än medierna hinner publicera dem. I ett land där miljardbelopp försvinner i energisektorn samtidigt som väst “räddar” den med ännu fler miljarder. Och varje gång en skandal briserar kommer nästa besked från Bryssel: “Vi fortsätter.” Ingen paus. Inga frågor. Inga krav på redovisning. Bara mer pengar. När Lavrov nu säger rakt ut att någon i EU måste gynnas av detta, annars går det inte att förklara – då spricker fasaden. För det är precis den logiska punkten jag själv lyft: EU:s agerande går inte längre att förstå som biståndspolitik. Det är något annat. Något mycket fulare.

    Det som skrämmer mest är tystnaden

    Varför talar ingen svensk minister om detta? Varför frågar ingen journalist hur mycket av våra skattepengar som försvinner i kickbacksystem, falska upphandlingar och överprisade projekt? Varför fortsätter Europa att pumpa in pengar i ett av världens mest korrupta länder – utan att förklara för sina egna invånare varför de ska acceptera inflation, prisökningar och åtstramningar för att finansiera det här maskineriet? Det är här mina egna artiklar blir relevanta. Jag har skrivit om EU:s oförmåga att erkänna misstag, den västliga propagandans makt, hur “solidaritet” blivit en täckmantel för ekonomiska flöden ingen vill diskutera, hur stormakter skapar beroenden för att fortsätta styra narrativet och hur Sverige reducerats till en betalningsstation snarare än en suverän nation. Allt detta knyts nu ihop av Lavrovs uttalande, oavsett vad man i övrigt tycker om honom. Faktum kvarstår: sanningen förändras inte beroende på vem som uttalar den. Korruptionen i Ukraina är verklig. Västs stöd är verkligt. Och pengarna fortsätter att försvinna.

    Det här handlar inte om att “hålla med Ryssland” – det handlar om att se verkligheten

    När du säger något i Sverige som liknar Lavrovs analys, då stämplas du omedelbart som påverkansagent. Men när EU själva tyst erkänner att miljarder saknas, då händer inget. När Ukraina gång på gång ertappas med gigantiska bedrägerier, då kommer nästa stödpaket ändå. När ett land i praktiken blivit en tvättmaskin för västerländska skattemedel, då applåderar man och kallar det “demokratibistånd”. Det är en sjuk logik: Om Ryssland säger det, är det fel. Men om Ryssland bekräftar något som redan är sant, då får vi inte prata om det. Jag har aldrig anpassat mina ord för att passa det västliga narrativet. Jag har aldrig låtsats som att korruption försvinner bara för att Ukrainas flagga är gul och blå. Jag har aldrig spelat det där spelet där man blundar för att inte bli stämplad. Jag skriver det jag ser. Jag analyserar det som faktiskt sker. Och jag gör det utan att någon äger mig, finansierar mig eller styr mig.

    EU:s hyckleri är nu så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det

    Ukraina har på bara tre år haft miljardkorruption i energisektorn, skandaler i försvarets upphandlingar, förfalskade rekonstruktionsprojekt, ministeravgångar, kickbacksystem, systemkollapser och omfattande brottslighet i projekt finansierade av västerländska pengar. Ändå fortsätter pengarna flöda. Ändå fortsätter medierna lägga locket på. Ändå fortsätter EU-ledare spela chockade varje gång det “avslöjas” att pengar försvunnit. Det kan bara finnas två förklaringar: 1. EU är ofattbart naivt och inkompetent. 2. Eller så finns det krafter som tjänar på att det fortsätter. Lavrov antyder det senare. Jag själv utesluter heller ingenting längre.

    Min framtidsförutsägelse

    Jag blir inte chockerad det minsta om det inom några år visar sig att europeiska – även svenska – makthavare ertappas med konton i bankparadis, betalningar via mellanled, och strukturerade mutsystem kopplade till Ukrainas “stödpaket”. Det här är ett upplägg som följer exakt samma mönster som tidigare internationella korruptionshärvor: stora belopp, låg insyn, moralisk täckmantel och tystnad från medierna. Historien lär oss att där detta finns, där finns också mottagare.

    När sanningen väl släpps fram kommer historien döma hårt

    Det kommer en dag då människor frågar: Hur kunde vi låta oss luras så länge? Hur kunde vi tro att korruption försvinner bara för att man kallar det solidaritet? Varför fick ingen ställa de frågor som borde varit självklara? Och den dagen kommer Europa titta tillbaka på den här perioden som en tid av monumental dumhet, blind moralism och obegripliga ekonomiska prioriteringar. Jag står inte på någon stormakts sida. Jag står på Sveriges sida. Och på sanningen sida. Därför säger jag samma sak i dag som jag sagt i ett år: EU:s pengar försvinner inte på grund av misstag – de försvinner för att systemet är byggt så.

    2025-11-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    DELA GÄRNA!

    Källor:

    https://www.ehandel.se/genombrott-for-swish-en-milstolpe
    https://www.rt.com/news/697931-lavrov-ukraine-corruption-eu-beneficiaries/

  • När Swish blir autogiro – och Sveriges tiggande rörelser får orgasm

    Hur “autogiroswishare” kan bli nästa stora hjärntvätt – och varför Enade Sverige aldrig kommer ta emot en enda krona.

    Att det råkar vara den 25:e idag när jag skriver denna artikel måste vara ödets ironi. Så hände det till slut. Swish lanserar automatiska månadsdragningar och halva Sveriges alternativa mediekosmos jublar så högt att norska fjäll räknar det som en mindre jordbävning. Influencers, småpartier, sektledare och självutnämnda “sanningssägare” har i åratal väntat på precis det här: möjligheten att göra sina mest lättledda följare till autogiroswishare – månadsbetalande undersåtar som aldrig missar att ge bort sina pengar ens när de sover. Vi kan redan föreställa oss deras kommande retorik: “Bröder och systrar, bli månadsgivare!” “Vi måste få in 300 autogiroswishare till innan midnatt!” “Kampen överlever inte utan ert stöd!” “Sverige faller om ni inte ger oss 149 kr varje månad!” När folk tidigare bara behövde stå emot spontanswish-tjatet, så kommer publiken nu tvingas försvara sig mot ett nytt monster: “Vill du godkänna framtida automatiska betalningar?” Ett klick och du är fast. Det är inte längre tiggeri – det är prenumererat tiggeri.

    På andra sidan står jag. Eller, rättare sagt: jag står inte där alls. För jag har en helt annan väg. En rak väg. En väg där man inte tar emot en enda krona från någon. Inga donationer. Inga månadsbetalare. Inga smygavgifter. Inga “stöd oss annars dör vi”. Varför? För att pengar korrumperar långsamt och smygande. Inte genom att sätta dig i fängelse. Inte genom att ändra din politiska färg. Utan genom något mycket farligare: att du börjar skriva för att tillfredsställa givarna, inte sanningen. När man tar donationer hamnar man snart i den här fällan: “Om jag skriver det här kanske givarna blir arga.” “Om jag kritiserar fel grupp kanske tre månadsgivare avslutar sina autogiroswish.” “Om jag inte skrämmer publiken, kanske de slutar betala.” Jag vägrar låta pengar styra ton, innehåll, mod eller prioriteringar. Jag vägrar bli beroende av något som gör mig ofri. Jag vägrar låta ekonomiska incitament forma budskapet. Det är därför jag inte tar emot en endaste krona. Inte för att jag är rik. Inte för att jag leker martyr. Utan för att opartiskhet och frihet är de enda två valutor som fortfarande är värda något i svensk politik.

    Och effekten av det – den är enorm. Det betyder att ingen kan köpa mig. Ingen kan styra mig. Ingen följare kan hota mig med “annars slutar jag donera”. Ingen organisation kan muta mig med pengar. Varje artikel jag skriver är skriven för sanningen, inte för ett bankkonto. Varje ställningstagande är taget för landets bästa, inte för klick, inte för att lugna givare, inte för att passa en kassako. Det är ett av de sista verkliga oberoendena som finns kvar i svensk politik. När andra bygger rörelser på Swish, bygger jag Enade Sverige på principer. När andra dyker efter pengar, dyker jag efter integritet. När andra jagar månadsgivare, jagar jag sanning – även när den gör ont.

    Enade Sverige är inte till salu. Mina ord är inte till salu. Min linje är inte till salu. Och om hela landets politiska och alternativa sfär nu kastar sig över “autogiro-Swish”, så står jag kvar på min ö. Inte för att jag måste. Utan för att jag hellre är fri och fattig än köpt och korrumperad.

    2025-11-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:

    https://www.ehandel.se/genombrott-for-swish-en-milstolpe

  • OSINT-SWE | Veckosammanfattning (v.47)

    Enade Sverige – Analys av veckans utveckling och narrativ

    Den här veckan har två till synes olika spår flätats samman till en och samma kärnfråga: vem styr Sveriges berättelse – och vilka lojaliteter ligger bakom de röster som ber oss lita på dem? I ena änden står ÖB i Politico och SVT och målar upp ett Europa på randen till generationskrig, med Nato-narrativet som filter. I den andra står frimurarordnar, slutna nätverk och den svenska skuggmaktens osynliga grepp om partier, kommuner, rättsväsende och alternativmedia. Det som först ser ut som två skilda ämnen visar sig i praktiken handla om samma sak: hur dolda maktstrukturer använder hotbilder, lojaliteter och tystnad för att behålla kontrollen över landet.

    I texten om ÖB:s intervju i Politico börjar jag i den officiella berättelsen: Ryssland sägs “mycket snart” kunna testa artikel 5, Europa påstås stå inför en systemisk generationskonflikt och “kraft” presenteras som det enda språk som förstås. Det här är inte en svensk, nykter säkerhetsanalys – det är Nato:s vokabulär i svensk uniform. Jag pekar på hur incidenter, hybridattacker och störningar lyfts fram som bevis för ett förestående storkrig, samtidigt som den långsiktiga strategin, diplomatin och Sveriges egna intressen löses upp i en retorik som främst tjänar blockdisciplinen. Den som säger att konflikt kan pågå i 20–30 år utan att ens försöka visa vägen till avspänning, talar inte om säkerhet. Den talar om förvaltad konflikt.

    När SVT dagen efter publicerar ett “förtydligande” där ÖB i praktiken skruvar upp sin alarmism från “mycket snart” till “nu till när som helst”, bekräftas precis det jag skrev dagen innan. Det här var inte ett sakligt klarläggande – det var skademinimering och narrativkontroll. När en makthavare behöver justera sitt budskap direkt efter kritik är det ett tecken på att berättelsen börjat spricka. Jag beskriver hur hela systemet – Politico, SVT, Försvarsmakten och den politiska nivån – bygger på synkronisering: samma hotbild, samma språk, samma slutsatser. När någon bryter den linjen behövs en snabb, högljudd reparation. Att en ensam aktör från Rättvik kan bidra till att skapa den friktionen säger mer om systemets skörhet än om mig som person.

    Härifrån går veckans texter över i det som många helst inte vill prata om alls: de slutna nätverkens roll. I artikeln om frimureri och slutna ordnar lyfter jag fram den dolda lojalitetens gift – hur människor som svurit lojalitet till brödraskap i slutna rum aldrig kan sägas företräda folket fullt ut. Jag visar hur problemet inte bara finns i etablissemang, kulturvärld och institutioner, utan i allra högsta grad i den så kallade alternativa sfären: småpartier, youtubers, poddar och profiler som marknadsför sig som “fria” och “systemkritiska” samtidigt som de bär ringar, grader och lojalitetsband de aldrig öppet redovisar. Deras livesändningar, korsvisa hyllningar och ständiga insamlingskampanjer blir till en sorts dokusåpa där pakter, gemensamma fiendebilder och donationsflöden binder samman dem mer än principer och heder gör.

    Jag går också in på beteendemönstren: hur vissa profiler alltid försvaras av samma krets, hur kritik kvävs eller förlöjligas, hur man bygger små sektliknande miljöer där ledaren är oantastlig och lojalitet mäts i hur villigt följarna skickar pengar och försvarar narrativet. Jag listar tecken på ordensfolk – den överdrivna fascinationen för ritualer, den märkliga lojaliteten mot vissa personer, de mystiska karriärhoppen, nervositeten när man nämner frimureri. Poängen är inte att peka ut enstaka individer, utan att visa hur strukturen fungerar: egennytta, status och kontroll maskerad som opposition.

    I söndagens längre text om “den svenska skuggmaktens struktur” drar jag i princip ut hela kartan. Jag visar hur politiker, domare, poliser, företagsledare, journalister och opinionsbildare kan ingå i samma slutna brödraskap – med lojalitetseder, ritualer och tystnadslöften – samtidigt som de fattar beslut om lagar, rättsprocesser, upphandlingar, prioriteringar och medienarrativ. Jag förklarar varför Sverige är extra sårbart: konsensuskultur, svaga jävskontroller, naiv syn på nätverk, avsaknad av krav på öppen redovisning av sido-lojaliteter. Vi diarieför handlingar, men aldrig lojaliteter. Vi registrerar tjänsteresor och e-post – men inte brödraskap.

    Jag lyfter också fram symbolnivån: att Svenska Frimurare Orden har kungen som Höge Beskyddare. Det betyder inte att logen styr landet från en hemlig källare, men det ger nätverket en tyngd som påverkar hur människor ser på medlemskap och lojalitet. När själva statens ceremoniella toppfigur kopplas till en sluten orden blir signalen tydlig: det här är accepterat, fint och ofarligt. I praktiken skapas en form av mjuk korruption där livslånga relationer och nätverk blir viktigare än regelverk. Det behövs ingen uttalad konspiration – det räcker med att människor gradvis vänjer sig vid att “hjälpa en broder” före att stå helt fritt.

    På kommunnivå beskriver jag hur detta blir som farligast. I Rättvik, Mora, Leksand och liknande orter är gränsen mellan privat och offentligt redan tunn: alla känner alla, alla vet allt om alla. Lägg dolda nätverk ovanpå detta och du får en situation där medborgaren aldrig kan veta om ett beslut om bygglov, upphandling eller rekrytering styrs av sakunderlag eller av frimurarband, jaktlag och gamla ordenskamrater. “Alla känner alla” blir “alla skyddar alla”. Det är här svensk demokrati tyst eroderar utan att någon formellt bryter mot lagen.

    I den här strukturen placerar jag också min egen resa. Jag berättar om sonderingsförsöket via en Odd Fellows-man kring Knapptryckarna, om hur en antikorruptionsregel mot slutna brödraskap smögs bort ur stadgarna och hur jag såg en rörelse som talade om transparens samtidigt som den inte klarade att stå emot ordenslogik. Det var en av anledningarna till att jag lämnade – och en av grundstenarna till varför Enade Sverige idag är ett enmansinitiativ. Det finns inga interna styrelserum att kapa, inga kommittéer att infiltrera, inga slutna arbetsgrupper där lojaliteter kan gömma sig. Om någon vill påverka min linje får de göra det öppet, via de texter och samtal jag står för i mitt eget namn.

    Till skillnad från förra veckans breda historiska exposé (2001–2026) är den här veckans texter mer kirurgiska. De går rakt in i vår tids två mest skyddade zoner: den Nato-anpassade försvarslinjen och de slutna nätverkens inflytande över politiken – inklusive den “opposition” som säger sig vara fri. Gemensamt är att båda skikten är beroende av berättelsekontroll. ÖB:s upptrissade hotbild och frimurarnas tystnadskultur fyller samma funktion: de håller människor i schack, gör det svårt att ställa rätt frågor och får de få som gör det att framstå som obekväma, extrema eller konspiratoriska.

    Min samlade bedömning denna vecka:
    Sverige befinner sig just nu i en farlig symbios mellan yttre narrativstyrning och inre skuggmakt. Utåt binds vi hårdare till NATO:s risk- och konfliktlogik, där hotbilderna måste hållas vid liv för att legitimera ökade åtaganden, upprustning och blockdisciplin. Inåt tillåter vi slutna nätverk att verka helt utan insyn, både i etablissemanget och i den alternativsfär som påstår sig bryta med systemet. Resultatet blir ett land där medborgarna får rösta, betala skatt och lyssna på tal – men där mycket av den verkliga makten utövas i rum utan protokoll, utan kameror och utan redovisning.

    Samtidigt ser jag någonting annat i responsen på texterna. Många människor har tappat både tålamodet med alarmismen och förtroendet för de profiler som byggt karriär på att vara “motvalls” men i praktiken skyddar sina egna nätverk. De vill ha en tredje väg: en säkerhetspolitik som inte är krigshets, en opposition som inte är sekt, en demokrati som inte hålls i schack av vare sig donationsekonomier eller brödraskap. Där fyller OSINT-SWE sin funktion: som en återkommande punkt där vi veckovis lägger pusselbitarna bredvid varandra och visar hur ÖB:s ord, frimurarnas tystnad, kommunernas beslut och medieklimatet hänger ihop i ett större mönster.

    Tack för att du fortsätter läsa, dela, tänka själv och ställa följdfrågor. Det som gör OSINT-SWE värdefullt är inte att jag får sista ordet, utan att vi tillsammans vägrar låta skuggmakt, blockdisciplin och slutna ordnar skriva Sveriges framtid utan insyn.

    — Bo Jonsson
    OSINT-SWE & Enade Sverige

  • Maskerna faller: den svenska skuggmaktens struktur och hur den håller greppet om landet

    Efter gårdagens avslöjanden går jag djupare: så fungerar skuggstrukturerna som påverkar beslut, karriärer och narrativ i Sverige.

    I Sverige pratar vi gärna om transparens, öppenhet och rättssäkerhet. Men bakom kulisserna finns ett maktnätverk som nästan ingen talar högt om: politiker, tjänstemän, domare, poliser, företagsledare och journalister som alla kan ingå i samma slutna brödraskap – med lojalitetseder, ritualer och tystnadsplikt. Det är en kombination som skulle få många demokratier att slå larm. Jag har själv sett hur dolda lojaliteter påverkar politiska organisationer inifrån. Därför driver jag Enade Sverige helt ensam – för att ingen makt i skuggan ska kunna styra mig.

    Det svenska blindfältet: makt utan insyn

    Sverige uppfattas som ett av världens mest öppna länder. Offentlighetsprincipen, tjänstemannaansvar och fri press framställs som garantier för att makten granskas och korrigeras. Men under ytan finns ett demokratiskt blindfält som få vågar prata om: att politiker, höga tjänstemän, domare, poliser, företagsledare, journalister och opinionsbildare deltar i slutna frimurarorganisationer och liknande ordensväsen, med hierarkier, ritualer och tystnadsplikt. Detta är inte en bisak. Det är en strukturell svaghet i svensk demokrati. Problemet är inte att dessa nätverk nödvändigtvis planerar något ont, utan att de bygger på lojaliteter som aldrig syns, aldrig granskas och aldrig prövas. Det är ett system där makt och inflytande kan utövas utan protokoll, utan ansvarsutkrävande och utan att någon ens vet vilka relationer som styr besluten.

    Varför Sverige är extra sårbart

    Till skillnad från många andra europeiska demokratier saknar Sverige effektiva mekanismer för att synliggöra lojaliteter utanför staten. Vi har:

    • en konsensuskultur där konflikter undviks
    • svag jävskontroll och få krav på redovisning av intressekonflikter
    • ingen etablerad tradition av säkerhetsprövning för politiker och rättsväsende
    • en tjänstemannamodell som litar mer på strukturen än på individens lojalitet
    • en naiv syn på nätverk, där vi saknar verktyg att ens ställa frågan: vilka lojaliteter bär en makthavare utanför sitt ämbete?
      Detta gör att slutna nätverk fungerar särskilt bra här. En svensk makthavare kan delta i ritualer, avlägga lojalitetseder och etablera informella band utan att någon medborgare någonsin får veta det.

    När symbolisk makt legitimerar slutna nätverk

    En detalj som få tänker på är att Svenska Frimurare Orden har Sveriges kung som sin Höge Beskyddare. Det innebär inte att han utövar operativ funktion eller leder verksamheten, men det ger organisationen en unik symbolisk tyngd. När landets högsta ceremoniella makt är knuten till ett slutet brödraskap blir det än viktigare att ifrågasätta vilken roll dessa nätverk spelar i stat och samhälle. Symbolik skapar legitimitet – och legitimitet skapar inflytande.

    Mjuk korruption: lojaliteter som aldrig diarieförs

    Frimurarlogik bygger inte på mutor, utan på ritualer, nätverk och förväntningar. Det är en form av mjuk korruption, svårare att upptäcka än kontanta mutor eftersom den inte lämnar några spår. Det här är också korruption. Inte i form av kuvert med pengar, utan i form av livslånga lojaliteter som påverkar vem som får jobb, vem som får kontrakt och vem som slipper granskning. Informella vänskapsband är ofta mer kraftfulla än formella regler. När en domare, en advokat, en lokal företagare och en kommunpolitiker ingår i samma slutna nätverk uppstår risker som är omöjliga att reglera. Inte för att de samordnar sig öppet, utan därför att de delar något som allmänheten aldrig kan ta del av.

    När rättsväsendet och media binds samman

    I Sverige kan polischefer, domare, åklagare och journalister vara med i samma slutna brödraskap. Det innebär inte att lagar eller artiklar skrivs i loger, men det betyder att människor med makt över rättsprocesser och samhällsberättelser delar lojaliteter som aldrig syns i någon jävskontroll. Det behövs ingen konspiration för att skadan ska uppstå. Det räcker med minsta tvekan: vem granskar vem? Vem ska åtalas? Vem får medial friktion och vem får medial tystnad? I praktiken får Sverige ett system där vissa personer aldrig granskas på riktigt – inte för att de är oskyldiga, utan för att nätverken är för starka.

    Kommunerna: där riskerna är störst

    I mindre kommuner som Rättvik, Mora eller Leksand är gränserna mellan politik, företagande, tjänstemannaskap och sociala relationer redan tunna. När några av dessa dessutom binds samman genom slutna sällskap blir demokratin nästan omöjlig att överblicka. Invånarna kan inte veta om beslut om upphandlingar, bygglov, rekryteringar eller prioriteringar styrs av underlag – eller av lojaliteter. Det klassiska svenska problemet ”alla känner alla” blir snabbt ”alla skyddar alla”.

    När någon inte går att köpa – då blir tystnaden total

    Min egen erfarenhet bekräftar hur skuggmakten fungerar. Jag har byggt upp en närvaro som är svår att ignorera: hundratals videor och inlägg, tre Substack-kanaler, en egen hemsida placerad på Island för att stå fri från svenska påtryckningar och sex års öppna texter om suveränitet, fred och motstånd mot slutna sällskap. Internationellt har jag blivit inbjuden av Belarus utrikesministerium som valobservatör, intervjuad av rysk och belarusisk media och uppmärksammad i flera länder. På hemmaplan råder tystnad. SVT har intervjuat mig men aldrig sänt materialet. Lokala medier som Falu-Kuriren och Dalademokraten har ignorerat att en person från lilla Rättvik deltagit som officiellt inbjuden observatör i ett presidentval utomlands. Alternativmedia, som gärna säger att de står på folkets sida, tiger lika mycket – inte minst eftersom jag öppet kritiserat deras beroende av donationer, lojalitetsnätverk och dolda agendor. Det är inte en slump. En röst som är fri från både statliga bidrag, frimurarlogik och donationsnätverk passar inte in i deras spelplan.

    Min egen erfarenhet: värvningsförsöket jag sa nej till

    Under åren har jag också fått se hur dessa nätverk arbetar mer direkt. Under Almedalsveckan 2022, då jag var vice ordförande i Knapptryckarna, dök en man upp som rörde sig obehindrat runt vårt tält, tog plats och delade ut material som om han haft mandat. Senare, timmarna före valvakan, satte han sig vid vårt bord på en pub i Gamla stan, visade sin Odd Fellows-ring och talade om att rörelsen behövde ”uppbackning från ett broderskap”. Det var ett sonderingsförsök, riktat mot mig i en position där jag hade insyn i ledningen. Jag lät honom prata – och sa nej. Efter det blev han iskall. Samtidigt visste jag att det redan fanns personer i och runt Knapptryckarna med direkt ordenskoppling. Detta var en av flera insikter som gjorde att jag kort därefter lämnade rörelsen. Jag berättar inte detta för att peka ut individer, utan för att visa hur det fungerar i praktiken: sondering, närmande, värvning, normalisering. Så arbetar skuggstrukturer – också i rörelser som kallar sig systemkritiska.

    När en antikorruptionsregel försvann

    Ytterligare en pusselbit kom när jag skrev in en regel i Knapptryckarnas stadgar: att partiföreträdare inte skulle få vara medlemmar i slutna brödraskap med lojalitetseder. Regeln var enkel och självklar om man menar allvar med öppenhet. Den försvann. Inte efter en transparent diskussion, utan i praktiken bara tyst. Jag såg hur en rörelse som talade om direktdemokrati och transparens inte klarade att stå emot när slutna lojaliteter började göra sig påminda. Det var då min strategi cementerades: jag kan inte bedriva politik inom ramar som är byggda för att dölja lojaliteter. Därför driver jag Enade Sverige ensam.

    Varför Enade Sverige är ett enmansinitiativ

    Enade Sverige är inte organiserat som andra partier. Det finns inga interna grupperingar, inga partipiskor, inga slutna kommittéer och ingen risk för infiltration. Jag driver det ensam av en enkel anledning: det är den enda modellen som är helt immun mot skuggstrukturer. Allt jag gör – artiklar, videos, diplomatiska kontakter – sker öppet, i mitt namn, utan sponsorer, utan donationer. Jag har placerat hemsidan på Island för att skydda yttrandefriheten, tackat nej till pengar för att behålla min frihet och valt en väg där ingen kan dra i trådar bakom kulisserna. När jag skriver en text, publicerar en video eller gör en politisk markering vet människor att det kommer direkt från mig. Inte från en loge. Inte från interna grupper. Inte från dolda nätverk.

    Internationell jämförelse – utan spekulation

    Många europeiska länder har skärpt sina krav på redovisning av intressekonflikter, sidoengagemang och nätverksrelationer. Vissa länder har infört tydligare jävskontroller för politiker, domare, poliser och offentliganställda. Sverige ligger här tydligt efter. Vi har hög transparens på pappret, men nästan ingen i fråga om informella nätverk. Vi synliggör e-post, men inte lojaliteter. Vi registrerar dokument, men inte relationer. Det är ett demokratiskt underskott.

    Vad som händer om vi inte stoppar detta

    Om Sverige fortsätter ignorera dessa strukturer kommer följande ske:

    • rättssäkerheten urholkas tyst
    • kommunpolitiken blir mer nätverk än folkstyre
    • medier hamnar i lojalitetskonflikter
    • förtroendet för demokratin kollapsar
    • medborgarna röstar, men besluten fattas redan i slutna rum
      Om vi fortsätter så här vaknar vi en dag i ett land där medborgarna fortfarande får rösta – men där de viktigaste vägvalen redan avgjorts i slutna kretsar.

    Sverige behöver en ny transparenslag

    Jag föreslår två reformer som både är rimliga och nödvändiga i en modern demokrati:

    1. Ett offentligt register: Offentliga makthavare ska öppet redovisa medlemskap i slutna sällskap eller nätverk med lojalitetsstrukturer.
    2. Förbud för folkvalda: Politiker ska inte få vara medlemmar i brödraskap med lojalitetseder. En folkvald representant kan inte gleichzeitigadora ha dolda lojaliteter.

    Demokratin måste tåla ljus

    Ingen rättsstat kan vila på ritualer och tystnadsplikt. Ingen demokrati klarar att ha två parallella system för lojalitet. Sverige har ett val att göra mellan öppen makt eller skuggmakt. För mig är valet enkelt. Sverige måste tillbaka till verklig transparens – inte som slagord, utan som princip. Och Enade Sverige måste förbli det det är tänkt att vara: en röst som inte kan köpas, inte styras och inte binds av något annat än lojalitet till folket.

    2025-11-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor / vidare läsning:
    – Syftet med Ordens verksamhet – Svenska Frimurare Orden
    – Svenska Frimurare Orden – officiell webbplats
    – Odd Fellow Orden i Sverige – officiell info
    – Jäv i offentlig tjänst – Förvaltningskultur

  • Det är dags vi tar masken av alla frimurare i Sverige och synliggör vilka positioner i samhället dom nästlat sig in på

    Varför jag avskyr slutna sällskap, deras dolda lojaliteter och människorna som håller dem vid liv.

    Den dolda lojalitetens gift

    Jag säger det utan filter: jag avskyr slutna ordnar, frimureri och deras systerorganisationer. Dessa nätverk bygger på hemliga lojaliteter, slutna rum och dolda beroendeförhållanden som står i direkt konflikt med allt som ett öppet och demokratiskt samhälle kräver. Människor som tillhör sådana strukturer kan aldrig med trovärdighet säga att de företräder folket – deras primära lojalitet ligger i brödraskapet bakom stängda dörrar. Det är farligare med dolda lojaliteter än med öppen korruption, eftersom allmänheten aldrig får veta vilka band som styr deras beslut, deras relationer och deras handlingar.

    Alternativsidan – lika infekterad som etablissemanget

    Det mest motbjudande är att denna problematik inte bara finns i riksdagspartier, kulturvärlden och större institutioner. Den genomsyrar även den så kallade alternativa sfären. Där hittar man profiler, poddar, småpartier och youtubers som utger sig för att vara “fria”, “oberoende”, “patriotiska” och “anti-etablissemang” — samtidigt som de i hemlighet ingår i slutna ordnar och nätverk. Flera av dem smyger med sina ordenskopplingar. De bygger sina kanaler på att vara “folkliga”, men deras lojaliteter ligger någon annanstans. Det är ett enormt svek mot de följarna som tror att de stöder något autentiskt.

    Partilistorna – en smutsig överlappning

    Tittar man på partilistorna från förra valet – särskilt i småpartiernas ytterkanter – ser man att det kryllar av personer som har anknytningar till ordensväsen. Det gäller inte bara enstaka individer, utan ett mönster. Och även om alla ideologier finns representerade, är överrepresentationen störst inom de högerextrema och radikalnationalistiska falangerna där man ibland ser en obehaglig kombination: extrem ideologi i ena handen och ordenslojalitet i den andra. På vänsterkanten finns också ordensfolk, men de är färre och har inte samma strukturella inflytande. Problemet är inte höger eller vänster — problemet är slutna nätverk som verkar utan insyn.

    Charlatanerna i alternativmedia – dolda bröder i ljuset

    Nästan varje livesändning, varje podd och varje filmklipp med vissa profiler följer samma mönster: de försvarar varandra, hyllar varandra, refererar till varandra och driver varandras narrativ. Det är inte organisk lojalitet — det är strategisk lojalitet. De skyddar varandra som pakter i ett mobbing-tv-program som Expedition Robinson. Man ser tydligt hur samma profiler, gång på gång, lyfter just sina “vänner” medan andra tystas, fryses ut eller hånas. Det är ännu tydligare när kritik dyker upp: två eller tre andra profiler hoppar plötsligt in och försvarar den som kritiseras, oavsett hur orimligt försvaret är. De framstår som oberoende, men deras verksamheter bygger på att de håller varandra om ryggen — och det är följarna som betalar. För publiken är också de som skickar donationerna, superchatsen och stödpengarna. Därför försöker dessa profiler hela tiden legitimera varandra och bygga upp ett “ekosystem” där pengar och inflytande hålls inom samma krets. Det är löjeväckande att se hur de låtsas vara ensamma sanningssägare när de i själva verket är delar av ett självförstärkande donationsnätverk.

    Sektledarbeteende och personkult

    I flera småpartier och alternativa grupper finns tydliga ledargestalter som fungerar mer som sektledare än som demokratiska företrädare. De ställer ledande frågor i sina livesändningar, styr narrativet med järnhand och använder sina kanaler för att forma följarnas uppfattningar. De bygger upp rena personkulter där all kritik ses som illojalitet. Oliktänkare ignoreras, blockeras eller hånas. Förslag som går emot ledarens personliga åsikter censureras. Rörelsen blir ett verktyg för att stärka ledarens ego, inte för att lyfta folket eller idéerna.

    Paktmentaliteten – dokusåpans logik

    Det är märkbart även för ett otränat öga vilka som ingår i dessa interna pakter: de lyfter varandra, försvarar varandra, smutskastar samma personer och driver samma linjer. De bygger allianser som påminner om dokusåpor — där allt handlar om vem som tillhör gänget och vem som står utanför. Detta är inte fri opposition, det är ett maktspel i miniatyr som förgiftar den alternativa sfären.

    Sondering och infiltration – deras välkända metod

    Slutna sällskap arbetar nästan alltid med sondering. De testar nya partier, kontaktar individer, försöker placera sina egna i interna positioner. De närmar sig med “vänskapliga erbjudanden”, lockande samarbeten eller speciella invitationer. De hoppas hitta svagheter att exploatera. Just därför är Enade Sverige ett enmansparti. ES kan inte infiltreras. Det finns inga interna kretsar att kapa, inga kommittéer att manipulera och inga slutna rum där någon kan utöva makt bakom ryggen på folket. Det är jag — och bara jag — som driver ES. Och det är exakt så det måste vara i en tid där allt annat är infekterat.

    Egennytta – den smutsiga kärnan

    Alla dessa människor, oavsett ideologi, har en sak gemensamt: egennytta. De drivs av pengar, status, inflytande och möjligheten att kontrollera andra. Likt flugor runt en koskit samlas de i slutna ordnar och nätverk där “välgörenhet” och “gemenskap” används som fasader. Även när de delar ut pengar eller arrangerar evenemang finns det nästan alltid dolda motkrav eller interna syften. Inget sker av slump. Allt sker för att stärka hierarkin, öka beroendet och fördjupa lojalitetsbanden.

    Så avslöjar man att någon kan vara frimurare – tecken och mönster

    Det pratas sällan om hur man faktiskt kan identifiera ordensfolk, men det finns återkommande mönster:
    • Överdriven fascination för ritualer, grader, titlar eller hemliga möten.
    • Onormal lojalitet mot vissa personer eller grupper utan rationell grund.
    • Undvikande beteende när man frågar om nätverk och sammanhang.
    • Mystiska karriärhopp utan relevant meritlista.
    • Tal i kod, antydningar eller hänvisningar till “bröder” eller “cirklar”.
    • Ovanligt stark irritation eller nervositet när ämnet frimureri nämns.
    • Obsession vid “inre kretsar” och slutna strukturer i grupper.
    • Synkroniserade narrativ med andra profiler, som om allt är förhandlat i förväg.
    • En roll som “sammanhållare” där personen styr samtalsflöden och dämpar kritik.
    Dessa tecken bevisar inte medlemskap, men när flera av dem sammanfaller är det en tydlig varningssignal.

    Min linje är glasklar

    Jag står för öppenhet, transparens och lojalitet mot folket — inte mot slutna brödraskap. Jag vägrar spela efter deras regler. Jag vägrar backa. Jag vägrar bli tyst. Jag driver Enade Sverige ensam av en enda anledning: det gör oss okapbara. Och därför kommer jag fortsätta avslöja dessa strukturer inför svenska folket.

    2025-11-22 // Bo Jonsson – Enade Sverige

  • När makten rusar efter sitt eget narrativ – ÖB förtydligar först när trycket redan är där

    När etablissemanget måste justera sitt budskap dagen efter vet man att något har träffat rätt.

    Jag skrev – makten reagerade

    Igår kväll publicerade jag min analys om ÖB:s uttalande i Politico. Jag visade hur hans ord inte var en självständig svensk säkerhetsanalys utan ett Nato-narrativ i svensk uniform. Jag ifrågasatte alarmismen, frånvaron av strategi och hur vår suveränitet försvinner när vi accepterar färdiga hotbilder från andra maktcentra. I morse såg jag något som bekräftade exakt det jag skrev: SVT publicerade en artikel där ÖB nu “förtydligar” sitt uttalande och skruvar upp sin retorik ytterligare. Det är ett typiskt tecken på att makten känner att berättelsen håller på att glida dem ur händerna.

    Detta är inte ett förtydligande – det är skademinimering

    När en makthavare står stabilt behöver han inte justera, utveckla, eller förklara sig dagen efter. Det behöver man bara när något redan börjat spricka. ÖB gick ut i Politico med ett extremt budskap. Jag granskade det. Dagen efter springer han till SVT för att korrigera tonläget. Det är inte slump. Det är narrativpanik i realtid.

    Retoriken skruvas upp – för att ta tillbaka kontrollen

    I Politico sa han “mycket snart”. I SVT säger han “nu till när som helst”. Det är en retorisk uppväxling, inte ett förtydligande. Det är vad som händer när någon – i detta fall jag – stör den förväntade reaktionen. De hade räknat med ett passivt mottagande. När någon bryter linjen måste budskapet förstärkas och förpackas om. Det är precis vad som sker nu.

    När någon bryter narrativet måste makten svara

    Det svenska säkerhetspolitiska narrativet bygger på synkronisering: Politico säger A. SVT säger A. Försvarsmakten säger A. Politiker upprepar A. Men igår sa jag: “Det här är inte A. Det här är ett eko från Nato.” När en ensam röst säger det högt, då blir det en störning i systemet. Makten svarar genom att tala högre och snabbare för att ta tillbaka initiativet. Det är exakt det vi ser i dagens SVT-artikel.

    Det här visar styrkan i Enade Sveriges linje

    Jag försöker inte skrämma människor eller spela stormakternas spel. Jag analyserar, avslöjar och säger det som ingen annan säger. Jag går inte att köpa, kontrollera eller pressa. När min text får ÖB att ändra sin kommunikation dagen efter – då vet jag att jag träffat rätt. Deras svagaste punkt är alltid densamma: rädslan att förlora kontrollen över berättelsen.

    Sverige behöver lugn, suveränitet och strategi – inte panik

    Vi behöver inte mer alarmism, inte fler Nato-ekon och inte fler makthavare som skruvar upp hotbilderna efter kritik. Sverige behöver ett ledarskap som tänker, inte ett som ekar andras narrativ. Jag står där jag står: suveränitet, diplomati, stabilitet och heder. Och jag går ensam, men jag går rakt. Jag vill inte ha människors pengar. Det enda jag ber om är att ni gillar, delar och sprider det som känns sant. Det räcker långt.

    2025-11-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-ryssland-redo-att-ta-enorma-risker

  • När varningen blir standard – och varför Sverige måste tänka längre än överskrifter

    När ÖB låter som en Nato-lakej och krigslogiken blir statsreligion – då måste någon tala klarspråk.

    När jag läser Michael Claessons intervju i Politico slås jag av hur lite som egentligen handlar om svensk säkerhet – och hur mycket som handlar om att förstärka Natos narrativ. ÖB säger att Ryssland mycket snart kan ”testa artikel 5” var som helst i Baltikum eller Europa. Han hävdar att Ryssland är ”redo att ta enorma strategiska risker”, talar om en ”generationskonflikt” och upprepar exempel från Tjetjenien, Georgien och Krim som om dessa automatiskt bevisar att ett direkt angrepp på Nato står runt hörnet. Jag säger det igen, utan att backa: ÖB uppträder som en Nato-lakej. Inte i juridisk mening – men i retorik, i perspektiv, i vilka slutsatser han vill att Europa ska dra. Det här är ingen svensk analys. Det är ett eko.

    Narrativet: Europa står inför ett ”generationskrig”

    I Politico-artikeln påstår ÖB att väst befinner sig i en ”systemisk konflikt” med Ryssland som kan pågå i en hel generation. Han hävdar att det inte spelar någon roll om Ukraina når vapenvila, för konflikten består ändå. Det är ett enormt långtgående påstående. Ett sådant påstående kräver bevis, inte bara upprepade referenser till historiska krig. Vem tjänar på att etablera bilden av att Europa måste förbereda sig på 20–30 års konfrontation? Inte Sverige. Att ÖB ens uttrycker sig på det sättet i en internationell tidning visar hur djupt Nato-perspektivet nu trängt in i svensk militärledning. Det är signalpolitik, inte säkerhetsanalys.

    Hybridattacker och incidenter – men till vilket syfte används de?

    Ja, Europa har sett drönarincidenter, GPS-störningar och sabotageförsök. Polen hävdar att ryskkopplade grupper sprängde en järnvägslinje. EU:s Kaja Kallas varnar för hybridattacker mot infrastrukturen. Men här finns ett mönster: varje enskild incident används som bränsle i samma maskin – hotbilden som aldrig får sakta ner. Det är inte incidenterna som är problemet. Det är hur de tolkas. Stormakter testar varandra. Det är realpolitik, inte upptakten till ett tredje världskrig. När ÖB konsekvent beskriver varje händelse som ett tecken på att kriget närmar sig, då är det inte längre analys – det är narrativproduktion.

    ”Enda språket de förstår är kraft” – eller är det Nato som tänker så?

    I artikeln säger ÖB: ”The only language which is understood is force.” Det är en direkt kopia av den amerikanska doktrinen om ”deterrence by force”. Men är det verkligen Sveriges linje? Är det så vi vill positionera oss? Är det en svensk general som talar – eller en general som försöker låta som en amerikansk? Detta spelar roll. När hela vår militära retorik byggs kring ”styrka”, ”kraft”, ”eskalation” och ”test av artikel 5”, då står vi inte längre för en självständig säkerhetspolitik. Då springer vi en annans ärenden.

    Hotbilder ersätter strategi – igen

    Jag noterar ett annat, nästan kusligt mönster. ÖB avfärdar helt frågan om när Ryssland skulle kunna återuppbygga en fullskalig konventionell armé och säger att det ”tar fokus från det riktiga problemet”. Det ”riktiga problemet”, enligt honom, är att Ryssland ”splittrar europeisk sammanhållning” genom hybridattacker. Men det är just det: att beskriva politisk polarisering i Europa som en rysk skapelse är att frånta Europa ansvar för sina egna interna konflikter. Det är inte en säkerhetsanalys. Det är PR.

    Den svenska linjen måste vara svensk – inte importerad

    Här kommer min egen tydliga linje:
    1. Sverige får inte låta andra mäta ut vår hotbild åt oss. Att ropa ”snart smäller det” är inte att försvara landet.
    2. Diplomati är inte svaghet. Det är statsmanaskap.
    3. En självständig nation bygger en egen riskanalys, inte ett ekosystem för Natos världsbild.
    4. Att beskriva Europa som fast i ett generationskrig är inte att varna – det är att låsa.

    Slutord: Jag accepterar inte en svensk militär som driver någon annans konfliktlinje

    När ÖB i internationell press målar upp ett Europa som står på randen till krig, när han beskriver Ryssland som redo att testa Nato ”när som helst”, när han driver ett narrativ där kraft ersätter diplomati och där hotbilden ersätter nykter analys – då måste någon säga det rakt ut: Det här är inte svensk säkerhetspolitik. Det är Natos säkerhetspolitik i svensk uniform. Jag står för en linje som är svensk, suverän och strategiskt genomtänkt. En linje som bygger på stabilitet, återkopplad diplomati, styrka där det behövs, men aldrig alarmism som ersättning för tänkande. Det är där jag står. Det är där Enade Sverige står.

    2025-11-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.politico.eu/article/russia-prepared-to-take-enormous-strategic-risks-to-test-nato-top-swedish-general-michael-claesson-warns
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-ryssland-redo-att-ta-enorma-risker

  • OSINT-SWE | Veckosammanfattning (v.46)

    Den här veckan har texterna kretsat kring en och samma kärnfråga: vad händer med ett land när suveräniteten löses upp uppifrån, lojaliteten urholkas inifrån och staten blir ett skal mellan medborgaren och makten? Invandring, NATO-linje, polisnärvaro, mediekris och min egen roll som ensam aktör visar sig bara vara olika sidor av samma systemfel.

    I programtexten om invandring, asyl och medborgarskap slår jag fast linjen: Sverige ska hjälpa – men inte ge bort sig självt. Asyl ska sökas lagligt, medborgarskap ska förtjänas och den som föraktar lagar, vägrar anpassa sig eller upprepat begår brott hör inte hemma här. Jag gör upp med både gränslös naivitet och avhumaniserande retorik: människovärde är universellt, men samhällsansvar är nationellt. Ett land utan gemensam grund förlorar riktning; ett land som vet vem det är kan möta världen med öppet hjärta.

    I texten om Ulf Kristerssons tal om ”långvarig isolering av Ryssland” dissekerar jag en svensk utrikeslinje som tappat fotfästet. När statsministern talar som om isolering av en granne med kärnvapen, industri och kultur vore ett styrkebesked, ser jag snarare ett moraliskt och strategiskt haveri. Sverige går från brobyggare till murbyggare, från neutral stat till lydstat. Varje utfästelse om långvarig isolering är inte bara ett hot mot Moskva – det är ett löfte om att låsa in Sverige i en geostrategisk återvändsgränd där våra barn får betala priset.

    I den längre essän ”Problemen vi måste lösa i Sverige: 2001–2026” drar jag ut tidslinjen. Från muck vid K4, Göteborgskravallerna och 11 september, via Irak och Libyen, till covid, NATO-inträde och DCA. Mönstret är detsamma: undantagslogik normaliseras, utrikespolitik sköts i lojalitet uppåt i systemet, medan den egna befolkningen får vänja sig vid att inte bli tillfrågad. Jag pekar ut finanssektorn och överstatliga strukturer som det dolda styrsystemet: suveränitet handlar lika mycket om kredit, banker och infrastruktur som om gränsstolpar och flaggor.

    På hemmaplan följer texterna om polisen och statens närvaro samma linje, fast i miniatyr. I Rättvik står polisstationen kvar som symbol, men utan reception – en sorts museifasad för en rättsstat som en gång fanns. Riksrevisionens kritik mot polisreformen bekräftar vad många redan känner: mer resurser, sämre uppklarning, ökad centralisering och en myndighet som ser medborgarna mer i Excel än i ögonen. Jag ställer kravet på en stat som finns i verkligheten: fasta öppettider, lokal närvarogaranti, avlastning av administration och fokus på verklig trygghet istället för PR-strategi och värdegrundskampanjer.

    I medieanalysen om journalistikens svek knyter jag ihop NATO-processen med presstödssystemet. En press som skulle vara folkets försvarslinje har i stället blivit en krockkudde för makten. När Sverige tog ett av sina största säkerhetspolitiska steg på två sekel – NATO-inträdet – uteblev både kritisk granskning och folkomröstning. Jag argumenterar för att presstödet antingen byggs om i grunden, med maktkritik som villkor, eller avskaffas helt så att endast de röster som människor frivilligt bär upp får leva vidare. Det är en hård linje – men mindre hård än konsekvenserna av en press som abdikerat.

    De kortare inläggen – om det odemokratiska NATO-inträdet, formuleringen om ”Suveränitet först – diplomati som väg” och texten ”Att gå ensam – och varför jag gör det” fungerar som signaturer på helheten. Jag förklarar öppet att jag hellre går ensam än blir en kugge i ett system som inte går att lita på. Ingen partipiska, inget presstöd, inga sponsorer – bara ansvar inför barnen, läsarna och sanningen som jag ser den. Det är inte ett martyrskap, det är en arbetsbeskrivning.

    Min samlade bedömning denna vecka:
    Sverige befinner sig i en dubbel upplösning. Utåt genom en utrikespolitik som underkastar sig blocktänkande och isolering i stället för diplomatisk suveränitet. Inåt genom en stat som drar sig tillbaka fysiskt men växer digitalt; polisstationer som stänger, receptioner som mörknar, medan övervakning, interoperabilitet och lojalitetskrav skruvas upp. Medierna har i stor utsträckning valt sida – inte med folket utan med infrastrukturen för besluten över folkets huvud.

    Samtidigt ser jag i responsen på texterna, både i OSINT-SWE och i Enade Sveriges kanaler, att allt fler människor inte längre accepterar berättelsen om att ”det inte finns något alternativ”. De vill ha ordning utan hat, trygghet utan teater, suveränitet utan krigslusta och journalistik utan munkavel. Det är där OSINT-SWE har sin plats: som en lugn samlingspunkt där vi veckovis håller ihop trådarna, visar vilka krafter som drar i Sverige – och vilken riktning som fortfarande är möjlig om vi väljer den med öppna ögon.

    Tack för att du läser, delar och ifrågasätter. Förtroende byggs inte av att jag alltid får rätt, utan av att jag visar hur jag tänker – och korrigerar kursen när underlaget kräver det.

    — Bo Jonsson
    OSINT-SWE & Enade Sverige

  • När medierna slutar granska – då förlorar folket sin röst

    Hur svensk journalistik glider från folkets verklighet till maktens berättelser

    Jag har följt och försökt vara en del av svensk mediedebatt i hela mitt vuxna liv. Det jag ser idag är inte det jag växte upp med. Granskning har blivit lojalitet. Kritik har blivit misstänkliggjort. Perspektiv som tidigare var självklara i en fri press är nu märkta som ”farliga”, ”ansvarslösa” eller ”främmande narrativ”. Det här skriver jag inte för att attackera journalister – utan för att påminna Sverige om något som håller på att dö: journalistikens roll som folkets försvarslinje.

    När journalistiken byter sida

    Journalistikens grunduppgift är enkel: att granska makten, att ge folket fakta, att ge röst åt dem som inte har en röst. Men i Sverige har något slipats ner. Ledarsidor som tidigare var motvikter har blivit megafoner. Nyhetsredaktioner presenterar ofta samma vinklar, samma formuleringar och samma utgångspunkter, oavsett ämne. Det handlar inte om konspiration – det handlar om kultur, ekonomi och rädsla.

    Tre skäl till att journalistiken förlorat sin roll

    1. Ekonomiskt beroende av makten: När intäkterna minskar växer beroendet av presstöd, bidrag och statliga ramar. Här kommer mina starka invändningar: presstödet borde vara en garant för modig, fri, grävande journalistik – en sköld för journalister att stå emot makten med. Men idag fungerar systemet tvärtom. Presstödet blir ett ekonomiskt trygghetsnät för medierna, inte för medborgarna. Det gör tystnad mer lönsamt än mod. Det skapar osynliga lojaliteter där vissa frågor undviks för att inte stöta sig med makten. Och jag säger detta utan att tveka: om journalistiken sviker folket och inte gör sitt jobb är jag helt för att dra in presstödet helt och hållet. Då ska endast de medier och de journalister som människor frivilligt vill stödja överleva, genom donationer och prenumerationer. För då överlever bara de som enligt folket fyller en funktion. Det är det renaste testet av relevans: den som gör sitt jobb får stöd, den som sviker folket försvinner.

    2. Politisk likriktning: Forskning från Göteborgs universitet visar att svenska redaktioner är politiskt mer homogena än befolkningen. När alla tycker nästan likadant uppstår blinda fläckar. Journalistiken börjar spegla maktens kultur i stället för folkets verklighet.

    3. Rädsla: NATO, Ryssland, migration, gängkriminalitet – många ämnen är minerade. Journalister riskerar drev, stämpling och karriärskador om de ställer ”fel” frågor. Det leder till tystnad. Och tystnad är farligare än att ha fel.

    När tystnaden normaliseras dör den offentliga debatten

    Regeringens egen medieutredning varnade redan 2016 för att journalistikens granskande funktion försvagas. Sedan dess har utvecklingen accelererat. Allt fler svenskar säger: ”Jag känner inte igen landet i nyheterna längre.” Det är inte radikalisering – det är ett uppvaknande. Ett instinktivt svar på att journalistiken rört sig bort från folket och närmare makten. Medieakademins Förtroendebarometer visar att förtroendet sjunker år efter år. Och när samma medier dessutom är beroende av statliga medel uppstår en självcensur som kväver offentligheten.

    NATO-processen – det tydligaste exemplet på journalistiskt svik

    När Sverige genomförde sitt största säkerhetspolitiska skifte på två sekler – NATO-inträdet – uteblev journalistiken nästan helt. Ingen bred debatt, inga kritiska hearings, ingen analys av risker eller alternativ. Ingen folkomröstning ens på bordet. Journalistiken skulle försvara folket mot maktens genvägar. Istället försvarade den makten från folket. Det är ett svek som kommer få långvariga konsekvenser.

    Enade Sveriges roll: att göra det journalistiken en gång gjorde

    Jag får inga bidrag, har ingen redaktion, följer inga partipolitiska ramar. Jag skriver för att förstå – och för att ge människor en ofiltrerad röst. Enade Sverige bygger en parallell offentlighet där analys får vara rak, långsam, djuplodande och verkligt fri. På svenska, ryska och engelska. Utan filter. Utan rädsla.

    Min linje om presstödet – och hur det ska byggas om

    Presstödets syfte borde vara att skydda demokratin, inte mediebolagen. Jag vill se ett presstödssystem där: bidrag endast går till journalistik som granskar makten, presstöd kan dras in från medier som bevisligen undviker maktkritik, lokala och oberoende grävinitiativ prioriteras, storlek inte ger en krona – bara mod gör det, och där statens roll är att garantera mångfald, inte likriktning. Om detta inte går att reformera på ett trovärdigt sätt vill jag avskaffa presstödet helt. Då får folket själva avgöra vilka röster som är värda att finnas kvar. Det är demokrati på riktigt.

    Lösningen jag vill se: återta modet

    Sverige behöver journalister som vågar ställa frågor även när det kostar. Redaktörer som vågar gå emot strömmen. Mediehus som värderar integritet högre än presstöd. Pressfrihet kräver mod, inte pengar. Och jag lovar detta: Enade Sverige kommer fortsätta vara en röst som aldrig går i takt med makten. Om ingen annan gör det – då gör jag det.

    2025-11-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://medieakademin.se/fortroendebarometern/

    https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/manniskorna-medierna-marknaden_h4b330

  • Varför Sverige behöver en närvarande stat – inte symbolpoliser

    När tryggheten dör bakom stängda dörrar och tyst myndighetslogik.

    När jag går förbi polisstationen i Rättvik slås jag varje gång av samma absurda känsla: huset står där som ett skal. En skylt, ett emblem, några kameror – men ingen verklig närvaro. Receptionen är stängd. Ingen att tala med, ingen som lyssnar, ingen att vända sig till. Bara en byggnad som påminner om hur rättsstaten en gång såg ut. Och jag tänker: det här är inte bara Rättvik. Det här är Sverige. Ett land där staten blivit mer upptagen av att skapa bilder av trygghet än att leverera trygghet. Där polisen syns i kampanjer men inte i kommunerna. Och där människor tyst anpassar sig till tanken att det ”inte finns någon att gå till”. Den utvecklingen tänker jag inte acceptera.

    När polisen slutar vara en institution och blir en illusion

    När Polisen i mars 2025 beslutade att stänga receptionerna i Rättvik, Leksand och Vansbro hänvisade man till statistik: få fysiska besök. Det är en logik som låter rationell på papper men är katastrofal i verkligheten. För siffror kan inte mäta förtroende. De kan inte visa hur många som vände om vid dörren. De mäter inte den misshandlade kvinnan som inte vågade ringa, men hade gått in om dörren var öppen. De mäter inte den äldre mannen som inte orkar navigera i en telefonslinga. De mäter inte föräldern som vill visa något fysiskt – en bild, ett föremål, en mobil med bevismaterial. Digital statistik är inte verklighet. Den är bara ett fragment av den.

    När receptioner stängs dör något större än en servicepunkt. Det som dör är mötet mellan staten och medborgaren. Ansiktet. Nerven. Den mänskliga kontakten som gör att en rättsstat känns som en del av samhället – inte ett abstrakt moln av telefonköer, webblanketter och ”ärendet mottaget”.

    Den osynliga kostnaden – ett förtroende som eroderar tyst

    När jag pratar med människor i Rättvik märker jag att de flesta har slutat förvänta sig någonting av polisen. Inte av poliserna – utan av systemet. Det är en tyst men farlig utveckling. När förväntningar sänks, sänks också benägenheten att anmäla. Och när anmälningar sjunker, rapporteras statistik som visar att ”brottsligheten minskar” eller ”färre söker hjälp fysiskt”. Det är en självförstärkande cirkel: stängd dörr → färre kommer → myndigheten säger att få kommer → dörren stängs permanent → förtroendet sjunker → färre anmäler → brott syns inte → tryggheten kollapsar utan att statistiken gör det.

    Det här är en form av institutionaliserad blindhet.
    Och blindhet kan inte laga sig själv.

    Varför centralisering dödar lokal trygghet

    Sverige har byggt en polisorganisation som är tung, toppstyrd och administrativt överlastad. Det syns i Riksrevisionens granskning: reformen från 2015 har inte ökat lokal närvaro. Tvärtom har verksamheten blivit mer centraliserad.

    Det betyder i praktiken att:

    • fler sitter i regionala funktioner,
    • färre finns ute i verkliga miljöer,
    • lokala problem hamnar längre från beslutsfattarna,
    • medborgare blir siffror i Excel och nyckeltal i årsredovisningar.

    Jag har träffat poliser som berättar att de ibland har mer kontakt med interna system än med medborgare. Det är inte deras fel – det är strukturen. En polis som vill jobba lokalt är idag beroende av en organisation som inte är byggd för lokal närvaro. Den är byggd för styrbarhet, inte mänsklighet.

    Civilsamhället gör sitt – men ska inte behöva ersätta staten

    Vi har ett civilsamhälle i Dalarna som är starkt: nattvandrare, föreningar, engagerade föräldrar, grannar som bryr sig. Det är en av våra största styrkor. Men när dessa människor tvingas täcka upp för polisens frånvaro blir det en farlig signal: staten abdikerar och hoppas att medborgarna löser det själva.

    Civilsamhället kan inte bära brottsutredningar.
    Det kan inte ersätta rättsordningen.
    Det kan bara lindra konsekvenserna av en stat som dragit sig tillbaka.

    Det är inte värdigt ett land som kallar sig rättsstat.

    Enade Sveriges lösning: En stat som finns i verkligheten

    Här är min linje – och det jag vill att Sverige ska göra konkret.

    1. Återöppna polisreceptioner – med fasta, förutsägbara tider

    Inte ”vid behov”. Inte ”occasionally bemannade”.
    Minst två fasta dagar i veckan, i varje kommun.
    Människor ska veta när de kan gå dit. Det bygger förtroende.

    2. Avlasta poliser från administration

    Poliser ska skydda, ingripa, utreda och möta människor.
    Inte lägga timmar på rapportering som en civil handläggare kan göra bättre.

    3. Stoppa dräneringen från lokalpolisområden

    Punktinsatser och särskilda händelser tömmer Dalarna på lokal personal.
    Det är som att släcka bränder genom att släcka lamporna i huset.
    Lokal trygghet kräver kontinuitet, inte mobiliseringar.

    4. Inför lokal närvarogarant i hela Dalarna

    Samma modell som många EU-länder har:
    Minst en fysisk kontaktpunkt ska hållas öppen varje vecka – alltid.

    5. Mät det som betyder något

    Istället för att räkna ”digitala ärenden” ska Polisen mäta:

    • lokalt förtroende
    • uppklarade vardagsbrott
    • hur snabbt man kan möta människor fysiskt
    • hur ofta lokal Polis är synlig i samhället

    Det är verklig trygghet – inte PR-statistik.

    Det här handlar inte om pengar – det handlar om prioriteringar

    Sverige lägger miljarder på:

    • PR, värdegrundsprojekt, kommunikationssatsningar
    • centralisering, omlokaliseringar, IT-utveckling
    • politiskt styrda signalreformer

    Men vi lyckas inte hålla öppet två dagar i veckan i en polisreception i Rättvik.

    Det är inte brist på resurser.
    Det är brist på vilja, mod och sunt förnuft.

    Jag vill ha ett Sverige där dörrar är öppna och staten syns

    Sverige har blivit ett land där staten blivit något man interagerar med via blanketter, chattrobotar och telefonköer. Men trygghet skapas inte i en app. Trygghet skapas i mötet mellan människor – när du vet att någon faktiskt finns där.

    Enade Sverige vill ha ett Sverige där:

    • polisen finns i kommunerna
    • staten inte gömmer sig bakom statistik
    • civilsamhället kompletterar – inte ersätter
    • och där rättsstaten återfår sin ryggrad

    Det Sverige tänker jag fortsätta kämpa för.
    Härifrån. Från Rättvik – men med blicken på hela landet.

    2025-11-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://polisen.se/aktuellt/nyheter/bergslagen/2025/mars/receptionerna-i-leksand-rattvik-och-vansbro-stanger-for-servicearenden/
    https://www.siljannews.se/dalarna/omdiskuterade-beslutet-ett-faktum-polisen-stanger-receptionerna/
    https://www.riksrevisionen.se/download/18.6cd7ed22199c908d511195fd/1760694961196/RiR-2025-26-rapport.pdf
    https://polisen.se/om-polisen/uppdrag-och-mal/polisens-resultat/

  • Problemen vi måste lösa i Sverige: 2001–2026 en personlig betraktelse

    Jag tror ni kommer hålla med om det mesta av alla de problem jag kommer belysa.

    Jag var tjugo år gammal när jag muckade från värnplikten vid K4 i Arvidsjaur våren 2001. Det var en annan tid. Jag minns känslan av att ha gjort något för landet – ett konkret ansvar, en tydlig riktning. Bara några månader senare skakades Sverige av Göteborgskravallerna, och världen av 11-september-attackerna. Två händelser som i efterhand kom att prägla hela det nya årtusendet. Redan då kände jag att något höll på att förändras, inte bara politiskt utan i själva väven av hur vi såg på frihet, säkerhet och sanning.

    Under 2000-talets början formades mycket av min världsbild, men det var först 2012 som jag började arbeta som säkerhetschef på statliga Casino Cosmopol i Stockholm – en tjänst jag hade fram till 2016. Det var där jag på nära håll såg hur samhället hårdnade och hur verkligheten i medierna blev allt mer tillrättalagd. Diskussioner som tidigare kunnat föras öppet fick plötsligt etiketter, och människor började väga sina ord. När man arbetar med säkerhet lär man sig att läsa mellan raderna – och jag såg hur sprickorna i samhällsbygget började växa.

    Under flera år bodde jag i Grekland. Där följde jag hur världen förändrades. Jag såg på CNN när Iraks president Saddam Hussein dömdes till döden och hängdes vid årsskiftet 2006–2007. Han stod ensam i rättssalen, trött men rak, medan domen lästes upp. Det var något med den scenen som stannade kvar hos mig. Jag tyckte synd om honom – inte för det han anklagats för, utan för den mänskliga ensamheten i ögonblicket.

    Några år senare såg jag samma mönster när Libyen föll samman. Muammar Gaddafi, som kort dessförinnan tagit emot västerländska ledare och synts på internationella toppmöten, blev plötsligt persona non grata. NATO inledde bombningar, och Sverige deltog i insatsen. Officiella uppgifter visade att svenska PSYOPS-soldater arbetade från baser i Italien med informations- och kommunikationsuppdrag – en del av Natos psykologiska operationer. Resultatet känner vi: ett söndertrasat land, kaos och en förlorad framtid. Det var någonstans där min tillit till västlig utrikespolitik gick förlorad. Jag började se hur samma logik upprepades: ledare som inte passade in demoniserades, stater destabliserades, medierna repeterade samma språk.

    Under 2010-talet blev de svenska samhällsproblemen tydligare även hemma. Jag såg poliskåren dräneras på erfaren personal, stationer stängas och småkommuner lämnas utan närvaro. I mitt eget Dalarna försvann polisreceptionen i Rättvik, och det symboliserade något större – en stat som drog sig tillbaka från vardagen. Samtidigt växte byråkratin och de politiska symbolfrågorna. Vi fick en polis som målade bilar i regnbågsfärger men inte hann utreda inbrott.

    Samma period präglades av migration, segregation och växande klyftor. Jag har inget emot människor som söker trygghet – men jag har alltid menat att solidaritet kräver ordning. Utan gränser och utan krav förlorar hjälpen sitt värde. I flera svenska städer är den ursprungliga befolkningen redan i minoritet, och det förändrar dynamiken i allt från språk till tillit.

    När pandemin kom 2020 kände jag samma oro som många andra – men också samma misstro som jag burit sedan 2008, när jag varnade för svininfluensavaccinet. Då drabbades unga svenskar av narkolepsi, och jag skrev på mina bloggar om riskerna. Under covidåren upprepades mönstret: en massiv kampanj, en svartvit berättelse och ett tryck på människor att lyda snarare än tänka. Jag valde att säga emot, offentligt, för att påminna om försiktighetsprincipen. Det kostade socialt, men jag kunde inte göra annat.

    Efter pandemin stod Sverige förändrat. Sjukvården var utmattad, äldre hade dött under svåra omständigheter, småföretag hade slagits ut och människor kände sig mer beroende av staten än någonsin. Samtidigt hade vi gått med i NATO, utan folkomröstning. När DCA-avtalet skrevs under och amerikansk militär fick basrättigheter på svensk mark insåg jag att vårt självbestämmande inte längre var självklart.

    Jag reagerade också starkt på den öppna ryssofobin som följde efter kriget i Ukraina. Jag är inte ryss, men jag kände instinktivt hur fel det var att kollektivt misstänkliggöra ett helt folk. När till och med små kommuner, som Rättvik, hissade ukrainska flaggor vid infarten insåg jag hur ensidig vår offentliga berättelse blivit. I Sverige har man alltid fått tycka olika – nu känns det som om vissa åsikter har straffskatt.

    Ansvar och systemfel

    När jag försöker förstå hur Sverige kunnat hamna där vi är i dag ser jag inte en enda skyldig part. Det är lätt att peka på den ena eller andra regeringen – rödgrön eller blå – men skillnaderna är i praktiken små. Kursen har legat fast oavsett vem som suttit vid makten: fortsatt centralisering, fortsatt anpassning till överstatliga intressen och fortsatt privatisering av det som en gång var gemensamt.

    För mig handlar problemet om systemet självt: en ekonomisk och politisk ordning där kortsiktiga finansintressen och internationella nätverk ofta väger tyngre än folkviljan. Politiker kommer och går, men logiken består. Därför menar jag att Sverige behöver en verklig bank- och finansreform – en där pengar och kredit åter blir ett verktyg för samhällsutveckling, inte för spekulation. Suveränitet är inte bara en fråga om territorium utan om kontroll över våra egna resurser, institutioner och beslut.

    Sveriges inre tillstånd

    Samtidigt har landets grundläggande strukturer försvagats. Vården kämpar med brist på personal, köer och utmattning. Polisens lokala närvaro har ersatts av centralstyrning och ständiga omorganisationer. Brottsligheten äter sig in i vardagen, och tryggheten minskar i bostadsområden där den en gång var självklar.

    Bostadsmarknaden har låst ute unga, hemlösheten är fortfarande tiotusentals människor, och många familjer lever på marginalen när mat och energi blivit dyrare. Skolan brottas med lärarbrist, splittrade elevgrupper och försämrade resultat. Många unga beskriver en växande känsla av hopplöshet. Det är ett varningstecken för hela nationen.

    Allt detta sker samtidigt som den politiska diskussionen ofta handlar om symboler. Vi saknar den långsiktiga plan som krävs för att bygga ett hållbart, självförsörjande samhälle – ett Sverige som kan klara kriser utan att be andra om hjälp.

    Framtiden och ledarskapet

    Framåt mot 2026 ser jag två möjliga vägar. Antingen fortsätter Sverige att glida bort från sig självt – styrt av lojalitet mot överstatliga strukturer och ideologiska projekt – eller så vaknar folket. Det handlar inte om höger eller vänster längre, utan om självrespekt. Om att minnas vilka vi var innan rädslan och bekvämligheten tog över.

    Om Sverige bara hade haft en stark ledare som verkligen satte folket och landet först – inte partiet, inte karriären, inte stormakternas intressen – då hade jag utan tvekan ställt mig bakom den personen. Jag hade lagt ner Enade Sverige på stående fot, för det hade inte behövts. Men någon sådan ledare syns inte till. Ingen som vågar tala klarspråk, ta ansvar och stå rak när det blåser. Därför fortsätter jag på den väg jag en gång slog in på. Inte för makt, utan för skyldighet. Någon måste hålla facklan tänd tills nästa generation kan bära den vidare.

    2025-11-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Enade Sveriges syn på invandring, asyl och medborgarskap

    Ett land som hjälper – men inte ger bort sig självt.

    Jag vill att Sverige ska återfå kontrollen över sin migrationspolitik utan att förlora sin mänsklighet. För mig handlar det inte om att stänga dörren mot världen, utan om att stå stadigt när andra vacklar. Asyl ska sökas lagligt, medborgarskap ska förtjänas, och gränser ska respekteras. Jag tror på ordning utan hat, ansvar utan rädsla – och på ett land som hjälper där det gör nytta, men som också vågar säga nej när det krävs.

    Invandring och ansvar

    Sverige ska vara öppet för människor som vill bidra, respektera våra lagar och leva i samklang med svensk kultur – men inte för dem som ser landet som en plats att utnyttja. Den som kommer hit ska förstå att med rättigheter följer skyldigheter. Jag har inget emot invandring när den sker med respekt för landet som tar emot, men jag är trött på att lojaliteten gentemot Sverige ständigt ifrågasätts. Svenskt medborgarskap ska vara något man bär med stolthet, inte något man tar för givet.

    Asyl och rättssäkerhet

    Asyl bör sökas från hemlandet eller via svenska ambassader – inte genom oreglerade gränspasseringar. Jag vill hjälpa människor som verkligen behöver skydd, men på ett ordnat och rättssäkert sätt. Den som flyr från krig eller förföljelse ska mötas med värdighet, men också med krav på ansvar. Ett land som skyddar andra måste först kunna skydda sig självt.

    Återvandring och rättvisa

    Jag anser att de som lever i Sverige men vägrar anpassa sig, föraktar våra lagar eller upprepade gånger begår brott, inte hör hemma här. De bör förlora sitt medborgarskap och deporteras till sitt ursprungsland, med permanent inreseförbud. Det handlar inte om hat – det handlar om rättvisa. Jag vill inte betala människor för att återvandra, men jag står bakom påtvingad återvandring vid grova eller upprepade brott. Den som vill leva här ska respektera samhällets regler, bidra och ta ansvar. Rättvisa handlar inte om var man är född, utan om hur man beter sig.

    Svensk identitet och samhörighet

    Jag anser att Sverige i grunden ska vara befolkat till majoritet av svenska medborgare som respekterar och skyddar landets värderingar, kultur och historia. Det handlar inte om blod eller hudfärg, utan om tillhörighet och lojalitet. Ett land utan gemensam grund tappar riktning – men ett land som vet vem det är, kan möta världen med öppet hjärta. Jag ser bara människor och beteenden. Goda och dåliga beteenden går över religioner, kulturer och bakgrunder. Att vara svensk är inte en fråga om ursprung, utan om ansvar, respekt och vilja att stå upp för Sverige.

    Gränsskydd och suveränitet

    Ett land som inte kontrollerar sina gränser kontrollerar inte sitt öde. Jag vill ha en militäriserad gränsbevakning med fasta kontrollstationer, ID-verifikation och modern övervakningsteknik. Vi ska veta vem som kommer in, varför och hur länge de stannar. Det är inte misstänksamhet – det är självrespekt. Säkerhet är inte motsatsen till frihet. Den är dess förutsättning.

    Broar, inte murar

    Jag vill vara en brobyggare mellan Sverige och andra länder, men utan att försaka kontrollen över vilka som tar sig in i landet. Diplomati, handel och respekt mellan nationer är avgörande, men de måste alltid vila på en grund av nationell suveränitet. Jag tror på vänskap mellan länder som möts som jämlikar – inte på underkastelse under globala strukturer. Att värna sitt land är inte att stänga sig, utan att stå stadigt så att man kan möta andra med respekt och styrka.

    Min princip

    Människovärde är universellt, men samhällsansvar är nationellt. Jag vill ha ett Sverige som hjälper där det gör verklig nytta – men som först och främst skyddar sina egna barn, sina egna medborgare och sin egen framtid. Jag vill att våra barn ska växa upp i ett tryggt land som vet vem det är: öppet mot världen, men förankrat i sig självt. Det är inte främlingsfientlighet – det är sunt förnuft och kärlek till sitt land.

    2025-11-09 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • OSINT-SWE | Veckosammanfattning (v.45)

    Den här veckan har fem texter bildat en sammanhängande båge: hur språket sätter ramarna för verkligheten, hur infrastrukturen för kontroll byggs i det tysta, hur kärnvapenretoriken går in i AI-eran, och hur medborgardiplomati blir en praktisk motvikt när institutionerna sluter leden.

    I “SVT:s Venezuela-vinkel” visar jag hur etiketten “knarkbåt” förskjuter publikens moraliska karta från folkrätt och eskalationsrisk till rutinmässig “brottsbekämpning”. FOI-röster och geopolitisk kritik finns med – men rubrikramen ligger fast. Paradoxen med en fredspristagare som välkomnar militärt tryck mot det egna landet borde vara en huvudnyhet i sig; i Sverige blir den en bisats. Språkbruket blir strategi.

    I “USA:s kärnvapenhot – sista kortet i ett förlorat spel” kontrasterar jag en amerikansk maktretorik som söker relevans med rysk teknologisk paritet (Burevestnik, Poseidon). Utspelet om att “blåsa upp världen 150 gånger om” är mindre försvarsdoktrin än symbolpolitik – ett försök att återvinna kontroll genom att ropa högre. Europa svarar som vanligt: oro i orden, lojalitet i handling.

    I “ACUS: Den osynliga algoritmen bakom svensk polis” lyfter jag fem år av tyst inbäddning av ett Palantir-besläktat analysnav. Frågan är inte om det “fungerar” – utan jurisdiktion, DPIA, loggning, tillsyn och var datapunkterna faktiskt bor. När svaret blir “av hänsyn till rikets säkerhet” flyttas makten från lagtext till kod.

    I “ACUS och DCA – delar av samma digitala grundstomme?” prövar jag hypotesen att civil polisanalys och militär interoperabilitet konvergerar i samma arkitektur-DNA. DCA formaliserar delning och kompatibilitet; ACUS indikerar att vår backend redan är anpassad. Demokratiska mellanrum uppstår när system smälter samman men ansvarskedjorna inte gör det.

    I “Sex år av diplomati utan uniform” redovisar jag Enade Sveriges metod: icke-monetariserad röst, islandsk hosting, tre språk, öppna kontakter – även där tabun råder. I ett ekosystem där både gammel- och alternativmedia jagar kassaflöden, blir medborgardiplomati och transparens själva skyddet mot likriktning.

    Min samlade bedömning denna vecka:
    Sverige glider från debatt till disciplin. Säkerhetsspråket normaliserar undantag, medan teknisk interoperabilitet gör gränsen mellan civilt och militärt allt mer porös. I omvärlden används kärnvapen som retorisk rekvisita medan paritet byggs i tystare verkstäder. Samtidigt visar responsen på våra texter att publiken för precision och källspegel växer: människor som vill se var gränserna går – mellan lag och kod, mellan rubrik och verklighet.

    Tack för att ni läser, delar och återkommer. Jag vill att söndagsinlägget i OSINT-SWE ska vara samma trygga punkt som förra veckan: ett lugnt andrum där vi håller huvudet kallt, hjärtat varmt och blicken skarp. Förtroende byggs inte av att jag får sista ordet, utan av att jag redovisar hur jag tänker – och ändrar mig när underlaget kräver det.

    Vi ses nästa söndag.

    — Bo Jonsson
    OSINT-SWE & Enade Sverige

  • Sex år av diplomati utan uniform

    Enade Sveriges väg från Västerhaninge till Minsk.

    Diplomati utan uniform – tanken att en vanlig svensk medborgare kan tala till världen, bygga broar och föra dialog där stater har slutat prata.

    När jag grundade Enade Sverige år 2019 i Västerhaninge var det aldrig tänkt som en kampanj, ett parti eller ett rop på uppmärksamhet. Det var en reaktion på tystnaden. En vilja att skapa ett svenskt alternativ som talar med världen – utan att först fråga Washington, Bryssel eller Stockholm om lov. Jag kallade det ett enmansparti, inte för att jag vill stå ensam, utan för att det behövdes en röst som kunde tala fritt, oberoende och oförhandlingsbart.

    Från lokal röst till internationella sammanhang

    Under åren som följde växte kontaktnätet steg för steg. Jag deltog i diplomatiska mottagningar, förde samtal med ambassadpersonal, skrev öppna brev till regeringar och publicerade analyser på tre språk: svenska, engelska och ryska. Allt utan finansiering, utan partiapparat – och utan censur. Det som började som ett digitalt initiativ från ett köksbord i Dalarna utvecklades till ett svenskt medborgardiplomatiskt projekt som nådde ambassader, medier och analytiker i flera länder.

    Jag har under dessa år haft äran att bli inbjuden till flera officiella tillställningar vid Rysslands ambassad i Stockholm, där jag personligen har skakat hand med både den förre och den nuvarande ryske ambassadören. Det var inga tillställningar jag bjudit in mig själv till – inbjudningarna kom från deras sida, sannolikt för att man där uppskattat mitt arbete för att förbättra relationerna mellan Sverige och Ryssland.

    Mitt engagemang har alltid handlat om de-eskalation, dialog och brobygge, inte om att ta parti. Jag står för samtal snarare än konfrontation, för öppenhet snarare än misstänkliggörande – i skarp kontrast till den aggressiva hållning många svenska politiker, medier och tankesmedjor valt mot allt som är ryskt.

    Nedan syns bilder från dessa möten, som ägde rum i en diplomatisk och formell miljö.

    Rysslands förre ambassadör Viktor Ivanovitj Tatarintsev.

    Rysslands förre ambassadör Viktor Ivanovitj Tatarintsev.

    Rysslands nuvarande ambassadör Sergei Sergeyevich Belyaev.

    Båda mötena ägde rum vid officiella mottagningar i Stockholm dit jag var inbjuden i egenskap av grundare av Enade Sverige. Syftet har alltid varit att bidra till samtal, förståelse och fred – inte att företräda någon stat.

    Jag kommer att fortsätta tala direkt till länder som har beskickningar i Sverige – det vill säga de med ambassader och konsulat här – eftersom jag tror att verklig diplomati inte måste gå via regeringar och partier. Den kan lika gärna föras mellan fria människor som delar viljan att undvika krig och skapa förståelse. Jag representerar mig själv och partiet Enade Sverige, och jag står konsekvent upp för allt jag drivit under alla dessa år: motstånd mot NATO, EU, DCA-avtalet och all form av svensk inblandning i krig genom vapenleveranser. Samtidigt har jag varit öppen och tydlig med att om Sverige endast skickat civila förnödenheter till Ukraina, hade vi idag haft en helt annan situation i relationen till Ryssland. Jag verkar också för att Sverige på sikt ska bli en liten men självständig del av en multipolär världsordning, där samarbete ersätter blockpolitik – och där vi närmar oss BRICS-länderna hellre än fördömer dem.

    Ett år av tystnad och lärdomar

    Under hösten 2021 tog jag en paus från Enade Sverige för att bidra till uppbyggnaden av det då nystartade partiet Knapptryckarna. Jag gick in med samma vilja som alltid – att skapa något genuint och framtidsinriktat – men lämnade året därpå när jag insett ett och annat om hur makt, lojalitet och ideologi fungerar i praktiken. Det året gav mig något viktigt: klarhet. Jag fick en tydlig insikt om att direktdemokrati måste börja lokalt, där varje människa står och verkar i sitt eget samhälle, innan man kan tro att det ska fungera i praktiken på nationell nivå. Det året var därför inte bortkastat – tvärtom. Det blev en värdefull period av personlig utveckling och ökade insikter om hur jag inte vill att Enade Sverige ska drivas. När jag återvände till Enade Sverige hösten 2022 var det med en djupare insikt: verklig frihet växer underifrån, aldrig ovanifrån. Jag driver Enade Sverige som ett enmansparti utan styrelse, medlemmar eller formalia, och jag är den enda representanten för partiet. Jag tar det fulla ansvaret för allt jag själv säger, skriver och de facto gör – men inte för vad andra påstår om Enade Sverige.

    En plattform byggd för frihet

    För att skydda yttrandefriheten och säkra oberoendet valde jag att placera Enade Sveriges nya hemsida på en serverstrategiskt belägen på Island – ett av få länder i världen med verkligt starka lagar för pressfrihet och digitalt skydd. Det är en medveten placering: en digital fristad där ingen stat eller koncern kan stänga ner sidan för att en text är obekväm. Samtidigt har jag byggt upp närvaro på flera sociala plattformar – Substack, Facebook och TikTok – för att nå både äldre och yngre generationer. Allt arbete sker utan ekonomisk vinning. Jag har konsekvent tackat nej till alla former av donationer, sponsring och betalväggar. Enade Sverige är non-profit till kärnan – finansierat enbart av min egen tid och övertygelse.

    Den officiella inbjudan från Belarus utrikesministerium till Bo Jonsson att delta som internationell valobservatör vid presidentvalet i Minsk 2025.

    Valobservatör i Minsk – en svensk på plats

    År 2025 deltog jag som officiellt inbjuden valobservatör av Belarus utrikesministerium under presidentvalet i Minsk. Jag finansierade resan helt själv – det var ingen bjudresa, utan ett medvetet och självständigt beslut att delta som fri svensk observatör. Under vistelsen blev jag kontaktad av SVT:s utrikesreporter Carl Fridh Kleberg, som själv sökte upp mig för en intervju. Även dansk radio genomförde en separat intervju. Båda valde dock att inte sända något av materialet. Svensk media informerades brett – men valde tystnad. Falu-Kuriren, Dalademokraten och andra lokala redaktioner ignorerade händelsen helt. Jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt grämer mig lite över att inte ens våra lokala tidningar visade mer intresse. Att en person från lilla Rättvik deltar som valobservatör utomlands – det är trots allt något ganska anmärkningsvärt. Dalademokraten skrev faktiskt om mig en gång, redan 2011, när jag för egna pengar bilade ner till St. Moritz för att demonstrera mot Bilderberggruppen – långt innan det blev “inne”. Men den gången var journalisten en barndomsvän till mig, och det var nog avgörande för att det ens blev en artikel. Man kan låtsas att dagens tystnad beror på “platsbrist” eller “nyhetsvärdering”, men sanningen är enklare: det passade inte in. En svensk som deltar i ett val i Minsk och talar om fred, diplomati och respekt mellan nationer – det går emot den berättelse som svenska medier bygger sin utrikesjournalistik på.

    Jag intervjuas i Minsk under presidentvalet 2025, dit jag var officiellt inbjuden som internationell valobservatör av Belarus utrikesministerium.

    Varför tystnaden svider mer än kritiken

    Jag har under sex år publicerat artiklar, analyser och öppna brev som lästs i tre språkversioner och delats av människor från olika länder och perspektiv. Jag har aldrig angripit något folk, aldrig hetsat, aldrig använt hat. Jag har gjort en annan sak – jag har talat med alla – också med dem Sverige helst vill tiga med. För det blir man inte belönad i dagens Sverige. Man blir ignorerad. Men just därför behövs Enade Sverige mer än någonsin.

    Samma mynt – olika sidor

    Jag har under senare tid kommit till slutsatsen att alternativmedia i grunden inte skiljer sig från gammelmedia – annat än genom små nyansskillnader. Båda drivs av samma egennyttiga logik: vinstmaximering, klickjakt och en desperat hunger efter donationer och prenumerationer. Jag har börjat blockera personer som delar mina artiklar på sina egna monetariserade plattformar, just för att markera att Enade Sverige inte är en del av det ekosystemet. Jag kan förstå att människor vill tjäna pengar, men jag har inget intresse av att bli en bricka i den tiggeriverksamhet som förkläs till journalistik eller aktivism. Min röst är fri, och den förblir fri – just därför att den inte är till salu.

    Diplomati underifrån

    Diplomati är inte längre bara något som sker i marmorhallar med pressade kostymer. Den kan också ske från en laptop i Rättvik, driven av en människa som vägrar låta sig tystas. Jag representerar ingen regering, men jag representerar Sveriges ande – den fria tanken, den självständiga rösten, och den urgamla tron att man kan vinna respekt genom att tala sanning, inte genom att ropa slagord.

    Framåt

    Sex år efter starten står Enade Sverige som bevis på att en enda människa kan driva dialog över nationsgränser – utan pengar, utan partistöd, utan att böja sig för stormaktstryck. Jag vet varför de inte skrev. Jag vet varför intervjuerna stoppades. Och just därför fortsätter jag. För mig handlar det inte om att vinna ett val. Det handlar om att vinna tillbaka Sveriges själ.

    Arbetet fortsätter både på nätet och här i Rättviks kommun, där jag ställer upp i kommunalvalet 2026.
    Ett mandat i kommunen skulle betyda oerhört mycket – inte för min skull, utan för att visa att även en oberoende röst kan ta plats i den lokala demokratin.
    Frågan är bara om jag hinner nå ut till alla Rättviksbor med mitt budskap innan valet.

    Enade Sverige kommer även att ställa upp i valet till Region Dalarna samt i riksdagsvalet 2026 – med samma budskap som alltid: suveränitet, fred och sanning före lojalitet, blockpolitik och rädsla.

    Den som vill ha verifikation på allt som står i artikeln kan på egen hand förkovra sig i mitt material – på Enade Sveriges hemsida, Facebook-sida och övriga sociala medier. Allt ligger öppet, dokumenterat och spårbart.

    2025-11-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Samtliga bilder i artikeln är privata och tagna i samband med officiella evenemang eller observationer. Publiceras med tillstånd där så krävs.

  • Kärnvapenretorik, frontens verklighet och informationskrig

    Från Washingtons AI-video till Europas drönarpanik – och varför jag följer varje ord som om det gällde framtiden själv.

    I veckan såg jag något som fick mig att stanna upp: ett AI-genererat videoklipp där USA:s president talar om att återuppta kärnvapenprov “omedelbart”. Samma dag rapporterar Moskva om en ukrainsk front som håller på att brista – och i Bryssel stängs flygplatser efter mystiska drönare. Det låter som tre olika världar. Men de hänger ihop. Allt handlar om språk, perception och vem som äger berättelsen när verkligheten börjar flimra.

    Jag har följt amerikanska kärnvapenprogram länge, men aldrig sett något liknande. Trump publicerar ett kort videoklipp på Truth Social, där han med sin välkända röst – men uppenbart AI-genererad – säger att USA ska återuppta kärnvapenprov “immediately”. Bakgrunden: ett nytt Minuteman-test från Vandenbergbasen, följt av ett uttalande om att “andra länder testar, därför ska vi också”. Det var nästan overkligt. Orden var identiska med ett tidigare inlägg – men nu läppsynkade till ett digitalt ansikte. Det är den perfekta metaforen för vår tid: verklighet och illusion smälter samman.

    Samtidigt reagerar Moskva. Peskov betonar att Ryssland “inte påbörjat några förberedelser” men “analyserar om det behövs”, i linje med kärnvapentestfördraget. Putin själv talar om strategisk paritet och nämner Burevestnik och Poseidon – vapensystem som sägs hålla Ryssland jämnstarkt med USA under hela seklet. Jag hör två röster här: en som ropar för att höras, och en som vill visa att den fortfarande tänker innan den agerar. Båda vet att hotet inte bara ligger i arsenalen, utan i hur orden tolkas.

    Det andra som stack ut i veckan var uppgifterna om Kupjansk. En rysk befälhavare säger i video att staden snart är helt “befriad”, medan Kiev förnekar allt. Reuters och tyska Bild publicerar samtidigt anonyma källor som erkänner “oro för ett allvarligt nederlag”. Jag tänker att båda sidor talar till sina egna. När jag läser ukrainska kanaler märks desperationen mellan raderna: man förbereder opinionen på ännu en förlust men kallar det “taktiskt tillbakadragande”. Samtidigt höjer ryska kanaler tonläget för att visa framgång. Sanningen ligger ofta mitt emellan – i blodet på marken som ingen längre filmar.

    Till detta kommer vittnesmål om deserteringar, sjunkande moral och splittring i Kiev. Kanske stämmer siffrorna, kanske inte. Men tendensen känns verklig. Det går inte att driva krig på PR i all evighet.

    Och mitt i allt – drönarna. Belgien tvingas stänga tre flygplatser, inklusive Bryssel, efter siktningar av okända UAV:er. NATO lovar stöd, medierna talar om “ryska spår”, medan ryska ambassaden svarar torrt att man “inte har något intresse av belgiskt luftrum”. Jag läser allt detta och ser mönstret: en nervtråd som ligger utanpå huden. Allt tolkas som hybridangrepp, även när ingen vet vad som hänt. Europa lever i konstant larmberedskap.

    Samma dag får jag syn på ett helt annat fall: en italiensk journalist får sparken efter att ha ställt en fråga på EU-kommissionens briefing – varför ska Ryssland betala för Ukrainas återuppbyggnad, men inte Israel för Gaza? Frågan i sig var legitim, men kallades “pinsamt opassande”. Och där någonstans inser jag: även vår del av världen börjar odla sina egna tabu. Man får tala fritt, men inte för fritt.

    Den här veckan var som ett mikroskop på samtidens skärningspunkt. Kärnvapenhot i AI-format. Frontlinjer som löses upp i propagandadimma. Europa som drar åt säkerhetsbältet – och kanske stryper sin egen syretillförsel i processen.

    Mina reflektioner

    När jag ser allt detta växa fram – från Washingtons hot i digital form till Europas reflexmässiga panik – blir det uppenbart att vi lever i en tid där perception är politik. För Enade Sverige handlar det inte om att välja sida i stormakternas teater, utan om att återställa perspektivet: att våga stanna upp, läsa noggrant och tänka själv när alla andra skriker.

    Jag vill också vara tydlig med en sak: jag har aldrig haft något emot det ukrainska folket. Tvärtom känner jag djupt med alla som drabbats, oavsett vilken sida av fronten de råkar leva på. Men redan från konfliktens början har jag tagit kraftigt avstånd – helt öppet – från Sveriges beslut att skicka vapen till Zelenskyjs regering. För mig är det en principiell fråga. Sverige ska inte delta i att förlänga ett krig, särskilt inte i Europas hjärta. Att bidra med vapen är inte solidaritet – det är att hälla bensin på en brand man själv säger sig vilja släcka. Wallenberg gnuggar tassarna…

    Jag tror inte längre att framtidens krig kommer att vinnas med bomber, utan med berättelser. Den som äger språkets trovärdighet, äger makten. Därför måste vi – vanliga människor, fria röster – skydda det lilla som återstår av det genuina samtalet. Vi behöver ett nytt slags vaksamhet. Inte den paranoida, utan den analytiska. En vaksamhet som ser skillnad på varning och propaganda, på människa och maskin.

    Jag ser två folk som egentligen vill samma sak – värdighet, trygghet, framtid för sina barn. Men båda hålls fångna i ett maskineri som kräver blod för att upprätthålla sina lögner. Frågan är inte längre vem som har rätt – utan hur många som måste dö innan någon får rätt att tala klarspråk.

    Så jag frågar dig som läser, oavsett om du sitter i Moskva, Kiev eller Stockholm:
    Vad händer den dag vi slutar hata varandra – och i stället börjar räkna vilka som tjänade på att vi gjorde det?

    2025-11-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.vandenberg.spaceforce.mil/News/Article-Display/Article/4328015/unarmed-minuteman-iii-icbm-test-launch-scheduled-at-vandenberg-space-force-base/
    https://www.forbes.com/sites/siladityaray/2025/10/30/trump-says-us-will-resume-nuclear-weapons-testing-immediately-after-30-year-pause/
    https://www.rt.com/news/627396-trump-nuclear-tests-immediately/
    https://tass.com/politics/2039227
    https://www.reuters.com/world/europe/russia-says-ukrainian-troops-pokrovsk-kupiansk-should-surrender-save-themselves-2025-11-05/
    https://understandingwar.org/research/russia-ukraine/russian-offensive-campaign-assessment-november-4-2025/
    https://www.reuters.com/world/brussels-airport-closed-after-reported-sighting-drone-2025-11-04/
    https://www.theguardian.com/world/2025/nov/06/belgium-to-hold-security-meeting-after-drone-sightings-at-airports-and-military-bases
    https://tass.com/world/2039821
    https://www.aa.com.tr/en/europe/italian-reporter-loses-job-after-questioning-eu-on-israels-gaza-reconstruction-role-report/3735840
    https://middleeastmonitor.com/20251105-italian-reporter-loses-job-after-questioning-eu-on-israels-gaza-reconstruction-role-report/
    https://ifpnews.com/iaea-condemns-trumps-nuclear-test-plan/

  • ACUS och DCA – delar av samma digitala grundstomme?

    Två system. Två världar. Men kanske en gemensam nerv: informationskontroll?

    Sverige går igenom en av sina största militära och tekniska förändringar i modern tid. Det DCA-avtal som ska knyta oss tätare till USA:s försvarssystem innebär att amerikanska styrkor får tillgång till svenska baser, nätverk och kommunikationer. Samtidigt framkommer uppgifter om att svensk polis i minst fem år använt en specialversion av det amerikanska underrättelsesystemet Palantir Gotham, under namnet Acus. Två separata processer – eller två grenar på samma träd? Kan det vara så att polisens digitala verktyg är en del av samma arkitektur som nu håller på att institutionaliseras genom DCA?

    Den tekniska väven

    Palantir utvecklades för CIA och det amerikanska försvarsdepartementet. Systemet används i NATO-länder för att samla, analysera och visualisera data från många källor: underrättelser, kommunikation, logistik, brottsregister. Om svensk polis använt en version av detta system – hur fristående är det då från den amerikanska infrastrukturen som DCA-avtalet bygger på? Kan ett civilt AI-system och ett militärt försvarsavtal i praktiken dela samma tekniska DNA – samma logik för hur information flödar, lagras och delas? Och om så är fallet, vem definierar då gränsen mellan det civila och det militära?

    Från samverkan till sammansmältning

    DCA-avtalet talar om “mutual operational support” och “information sharing”. Polisens Acus-system är konstruerat just för att analysera data i gemensamma format mellan myndigheter. Är det då orimligt att tänka sig att dessa system är kompatibla? Eller är det tvärtom logiskt att Sverige, redan före DCA, anpassat sina verktyg till den standard som nu gör militär integration enklare? Det behöver inte betyda att CIA “styr” svensk polis. Men det kan betyda att Sverige redan befinner sig i en teknologisk beroendekedja, där våra egna system är byggda för att kunna samspela med amerikanska.

    Vad talar för – och emot?

    Talar för: Palantir är ett CIA-finansierat system som används i västliga underrättelsesamarbeten. DCA reglerar informationsutbyte, cybersäkerhet och kommunikation. Båda systemen bygger på interoperabilitet – möjligheten att dela data mellan myndigheter och länder.
    Talar emot: Polismyndigheten och regeringen hävdar att samarbetet är strikt nationellt. Det finns inga bevis för direkt koppling mellan Acus och DCA:s militära nätverk. Svensk lag kräver att persondata inom rättsväsendet hanteras under nationell kontroll. Frågan blir då inte om en formell koppling redan finns, utan om ramarna gör det möjligt att en sådan växer fram över tid – genom teknik, inte genom beslut.

    Demokratins mellanrum

    När tekniken blir gemensam mellan stater, men ansvarsfördelningen inte är det, uppstår ett demokratiskt mellanrum. Vem granskar samarbetet när ingen längre vet var det ena systemet slutar och det andra börjar? Hur kan riksdagen utöva tillsyn över avtal som bygger på algoritmer snarare än handlingar? Det är här den verkliga frågan ligger: Har vi gått in i en tid där kontroll inte längre sker genom lagar, utan genom kod?

    Enade Sveriges perspektiv

    Vi anklagar ingen och drar inga förhastade slutsatser. Men vi menar att dessa frågor måste ställas öppet – medan det fortfarande går att göra det. Hur skulle det påverka vårt samhälle om den svenska polisen, i god tro, redan är en del av den amerikanska säkerhetsarkitekturen? Hur mycket av vårt oberoende består då i praktiken, när själva infrastrukturen lyder under en annan jurisdiktion? Och vad händer den dag ett nytt politiskt klimat kräver att dessa system används på ett annat sätt än i dag? Kanske är den viktigaste frågan av alla denna: Om AI och försvar nu vävs samman, vem garanterar att människan fortfarande är den som styr?

    2025-11-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.etc.se/story/dagens-etc-avsloejar-polisens-hemliga-samarbete-med-spionbolaget-palantir
    https://omni.se/granskning-svensk-polis-anvander-kontroversiellt-ai-supervapen/a/VzyO7W
    https://www.regeringen.se/ratificeringsarenden/2024/12/dca-avtal-sverige-usa/
    https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsdatalag-20181177_sfs-2018-1177
    https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A62018CJ0311

  • ACUS: Den osynliga algoritmen bakom svensk polis

    Fem års tystnad. Ett amerikanskt underrättelseverktyg. Och ett svar: “Av hänsyn till rikets säkerhet.”

    Ingen debatt i riksdagen. Ingen offentlig upphandling. Ingen myndighet som vill kommentera. Ändå har svensk polis i hemlighet arbetat med ett avancerat analysverktyg kallat Acus – en svensk version av det amerikanska underrättelsesystemet Palantir Gotham. Det här handlar inte bara om teknik. Det handlar om tillit, frihet och ett samhälle som sakta vänjer sig vid tanken att någon annan vet bäst.

    Bakom kulisserna av svensk polis digitala hjärna

    Under flera års tid har Polismyndigheten använt ett system som få svenskar ens hört talas om. Enligt flera oberoende källor är Acus en specialanpassad version av Palantir Gothams plattform – ett analysverktyg utvecklat för CIA och den amerikanska försvarsmakten. I Sverige ska det ha fått rollen som ett ”analytiskt nav” för att se samband mellan brottsregister, teledata, Bank-ID, sociala medier och annan information som rör medborgare.

    Det låter effektivt. Men när teknologin kan skapa digitala profiler av människor, när den kan förutse snarare än följa upp, då handlar det inte längre bara om brottsbekämpning. Då handlar det om vem som äger människans berättelse – individen själv, eller staten.

    Tystnaden som strategi

    När journalister begärt ut dokumentation om samarbetet har Polismyndigheten svarat:
    “Vi kan varken bekräfta eller förneka relationer av hänsyn till rikets säkerhet.”

    Den frasen är mer än ett svar. Den är en mental konstruktion, en mur byggd av byråkratiskt språk. Den signalerar att vissa frågor inte får ställas, att vissa dörrar inte får öppnas. Den som frågar blir i praktiken ett potentiellt hot.
    Det är så makt alltid har överlevt i övergångar mellan demokrati och kontroll: genom att göra tystnaden till norm och öppenheten till risk.

    Lagarnas gräns och människans blinda fläck

    EU:s dataskyddsregler och den svenska brottsdatalagen (2018:1177) slår fast att behandling av personuppgifter inom rättsväsendet måste ske under nationell kontroll. Palantir, som är ett amerikanskt företag med underrättelsekopplingar, lyder däremot under amerikansk lag – och den lagen tillåter statlig åtkomst till data.

    EU-domstolen bekräftade i Schrems II att amerikanska bolag inte kan garantera europeiskt dataskydd. Om Acus på något sätt innebär överföring eller bearbetning av data på amerikansk infrastruktur bryter det inte bara mot EU-rätten, utan också mot själva idén om svensk suveränitet.

    I teorin ska sådana risker utredas i en konsekvensbedömning av dataskydd (DPIA). I praktiken finns ingen offentlig sådan. Ingen diarienummer, ingen redovisning, ingen rapport.
    Enligt forskaren Stefan Holgersson vid Linköpings universitet innebär det ett allvarligt förtroendeproblem: myndigheter som gömmer sina tekniska verktyg “tror sig stå över lagen”.

    Om en DPIA skulle göras i dag, skulle den sannolikt visa på risker av den typ som varje rättsstat fruktar: massiv datasammanfogning, överföring till tredje land, ändamålsglidning, svag loggning och otillräcklig tillsyn. Den skulle peka på behov av öppenhet, rättslig prövning, kryptering och oberoende granskning. Men än så länge finns bara tystnaden.

    Frågor som kräver svar

    Jag riktar därför följande frågor till Polismyndigheten, Justitiedepartementet och Integritetsskyddsmyndigheten:
    • Vilken rättslig grund stödjer användningen av Acus?
    • Var lagras datan – i Sverige, inom EU eller i USA?
    • Har någon konsekvensbedömning (DPIA) faktiskt genomförts, och i så fall med vilket resultat?
    • Har IMY informerats eller gjort någon tillsyn?
    • Har riksdagen haft insyn i samarbetet?
    • Finns svenska medborgare registrerade i systemet utan sin vetskap?

    Och framför allt: vad är nästa steg, om detta redan pågått i fem år?
    Om algoritmen varit en del av polisens vardag i det tysta, vad väntar då bakom nästa beslut – ansiktsigenkänning i realtid, automatisk riskpoäng för varje medborgare, eller en ny generation system som inte längre behöver mänsklig tolkning alls?

    Tekniken är neutral. Makt är det inte.

    Jag är inte emot teknologin. Jag är emot hemlighetskulturen. Teknik kan rädda liv, men den kan också kväva det fria tänkandet om den används utan ansvar. När besluten flyttas från domstolen till koden förlorar rättvisan sin mänskliga röst.

    Filosofen Hannah Arendt skrev att den verkliga faran inte är ondskan i sig, utan lydnaden inför den. När trygghet blir viktigare än frihet, förlorar vi till slut båda.

    Reflektion – ur Enade Sveriges perspektiv

    För mig, och för Enade Sverige, handlar detta inte bara om juridik eller dataskydd. Det handlar om något djupare: tilliten mellan medborgaren och staten. Om staten i hemlighet låter en amerikansk algoritm tolka svenskars livsmönster, då har vi redan börjat tumma på demokratins kärna.

    Jag tror inte att de flesta poliser vill något ont. De vill skydda, inte övervaka. Men när deras verktyg byggs av företag som ingen i Sverige styr över, då förskjuts ansvaret. Vem äger misstanken? Vem definierar “avvikande beteende”?

    Det är här Enade Sverige står: i tron på att trygghet och transparens måste kunna samexistera. Vi kan inte tala om frihet och samtidigt outsourca övervakningen till ett bolag vars lojalitet aldrig är vår.

    Om Acus är verklighet, och om staten inte längre vågar berätta sanningen om sitt eget verktyg, då står vi inför en spegel där frågan inte längre är vad tekniken gör – utan vad vi blivit som samhälle när vi slutar fråga.

    Friheten försvinner inte med våld, den försvinner när vi inte märker att vi redan gett bort den.

    2025-11-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.etc.se/story/dagens-etc-avsloejar-polisens-hemliga-samarbete-med-spionbolaget-palantir
    https://omni.se/granskning-svensk-polis-anvander-kontroversiellt-ai-supervapen/a/VzyO7W
    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/qPKppL/uppgifter-polisen-anvander-kontroversiellt-ai-program
    https://www.expressen.se/nyheter/uppgifter-polisen-anvander-palantir-verktyg/
    https://www.etc.se/inrikes/forskare-om-palantir-och-polisen-tror-sig-staa-oever-lagen
    https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsdatalag-20181177_sfs-2018-1177
    https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A62018CJ0311

  • USA:s kärnvapenhot – sista kortet i ett förlorat spel

    När hotet blir sista språket för en stormakt som tappat kontrollen.

    USA:s president säger att landet har tillräckligt med kärnvapen för att spränga världen 150 gånger om. För mig är det inte ett uttryck för styrka – det är ett rop på relevans från en makt som håller på att tappa greppet. Samtidigt berättar Vladimir Putin om vapensystem ingen kan stoppa och pekar mot en framtida världsordning där Europa mest står vid sidlinjen.

    Jag hör makt, inte trygghet

    När jag hör USA:s president säga att “vi har nog med kärnvapen för att spränga världen 150 gånger om”, hör jag inte försvar. Jag hör ett hot. Det är ett språk som tillhör en annan tid – den unipolära eran, då Washington kunde diktera villkoren och kalla det “global ordning”. Men världen har förändrats. Och bakom den självsäkra tonen finns något helt annat: panik över att inte längre sitta ensam på tronen.

    “Modernisering” – det gamla hotet i ny förpackning

    USA:s energiminister Chris Wright försöker lugna allmänheten. Han säger att de nya testerna inte handlar om riktiga kärnvapenexplosioner, utan “systemtester”. Inga svammmoln, bara “sofistikerade” icke-kritiska explosioner i Nevadaöknen. Men vem försöker de egentligen lugna – världen eller sig själva? I verkligheten handlar detta inte om teknik, utan om symbolik. Att “återuppta tester” – även icke-nukleära – är ett budskap till omvärlden: “Vi kan fortfarande förinta er. Vi bestämmer fortfarande reglerna.” Både Ryssland och Kina har dock redan meddelat att de inte genomför kärnvapentester – och att de endast skulle “agera därefter” om USA bröt moratoriet. USA skapar hotet först, och utropar sedan sig självt till den som måste svara på det.

    Ett rostigt imperium utan hantverkare

    Washington Post avslöjar att USA faktiskt inte längre har kapacitet att snabbt återuppta kärnvapentester. Nevada Test Site är i dag en museal anläggning som drivs av datorer och minnen. De människor som en gång visste hur man genomför ett riktigt test har pensionerats, ersatta av det som en tidigare chef kallade “PowerPoint-byråkrater”. Bara att gräva en ny testsilo skulle kosta omkring 100 miljoner dollar. Att bygga upp bemanning, logistik och säkerhetsnivåer skulle ta flera år – och allt detta för att iscensätta ett “stuntexperiment” utan vetenskapligt värde. Det är teater. Men teater med kärnvapen i kulisserna. När Trump därför talar om att “vi ska börja testa igen” är det inte ett program – det är ett skådespel för inrikes publik. Ett försök att se stark ut inför ett land som känner att dess tid som världens centrum håller på att rinna ut.

    Möjligt brott mot New START

    När Trump nyligen skröt på sociala medier om att USA har “fler kärnvapen än något annat land” väckte det uppmärksamhet även i Moskva. Den ryske parlamentsledamoten Andrej Kartapolov frågade rakt ut: “Har de lurat oss hela tiden?” Om Trumps ord stämmer, innebär det ett direkt brott mot New START-avtalet, som begränsar antalet utplacerade stridsspetsar och missiler hos både USA och Ryssland. Det betyder att Trumps maktretorik inte bara är farlig – den kan också vara olaglig.

    Samtidigt har jag personligen svårt att tro att Trump och Putin i verkligheten skulle vilja föra ett krig mot varandra. Deras utspel fungerar snarare som drag i ett större geopolitiskt schackspel – där hot, styrkedemonstrationer och signaler används för att forma positioner, allianser och förväntningar. Det är en kamp om inflytande och psykologiskt övertag, inte om kärnvapen i sig.

    Och när samma president nu instruerar sitt försvarsdepartement att börja “testa kärnvapen på lika villkor” med Ryssland och Kina, skickar han en signal till hela världen: fördrag, balans, tillit – allt kan kastas över bord om det ger några procents övertag i den inhemska opinionen.

    Samtidigt i öst – teknologi, balans och ansvar

    Samma vecka som Trump talade om att “blåsa upp världen” stod Vladimir Putin i ett militärsjukhus i Moskva. Han mötte sårade soldater – och berättade om något helt annat: framtiden. Ryssland hade just genomfört två framgångsrika tester: den kärnkraftsdrivna kryssningsmissilen Burevestnik med obegränsad räckvidd, och den massiva undervattensdrönaren Poseidon, som kan färdas i oceanernas djup snabbare och djupare än något annat system på jorden. Poseidon har ingen motsvarighet i världen. Den kan inte stoppas, inte spåras, inte avlyssnas. Dess reaktor är tusen gånger mindre än en ubåtsreaktor – men med samma kraft. Putin kallade det en “enorm framgång” – inte för att hota, utan för att visa att rysk ingenjörskonst nu befinner sig där amerikansk retorik en gång stod.

    Jag upplever också att Putin är rakare i sin kommunikation. Trump är en typisk högljudd jänkare – impulsiv, känslostyrd, med behov av applåder. Putin är annorlunda. Han menar det han säger. Det betyder inte att han alltid har rätt, men att hans ord väger tungt därför att de är avsiktliga. Där Trump söker uppmärksamhet, söker Putin kontroll. Därför bör man ta hans uttalanden bokstavligt – både de hårda och de försiktiga.

    Han talade till och med om civila tillämpningar: små kärnreaktorer för energisäkerhet i Arktis och framtida rymdprogram. Där USA försöker väcka liv i det förflutna, skapar Ryssland framtiden.

    Europa – en lydig skugga

    Jag skriver detta från ett Europa som har förlorat sin ryggrad. Vi kallar oss självständiga stater, men varje gång USA talar om “säkerhet” ställer vi oss i givakt. Ingen europeisk ledare vågar längre säga ifrån när Washington bryter mot sina egna löften – inte om kärnvapen, inte om fred. Europa, som en gång lovade att aldrig mer bli en krigszon, har blivit USA:s dörrmatta. Och vi står tysta, som om lydnad vore detsamma som lojalitet.

    Sverige – reflexlojalitet och tystnad

    Jag kan redan se hur svenska politiker och oligarker kommer reagera på detta. De kommer inte att tala om riskerna med nya kärnvapenhot eller ifrågasätta USA:s testplaner – de kommer istället att nicka i takt. Någon minister kommer kalla Trumps utspel “oroande”, men i nästa mening försäkra att “Sverige står fast vid västligt samarbete”. Medierna kommer göra som de brukar: rama in Putins teknologiska framsteg som aggressiva, och Trumps utspel som “komplicerade men förståeliga”. I näringslivet kommer man hålla tyst – ingen vågar längre stöta sig med NATO-sfären. Det är så svensk politik fungerar i dag: hellre undergiven än ifrågasatt.

    BRICS och maktförskjutningen

    I öst växer något nytt. BRICS-länderna bygger egna institutioner, egna betalningssystem och egna säkerhetsstrukturer. De gör det inte för att utmana USA – utan för att kunna stå på egna ben. Jag ser hur världen långsamt glider från dominans till balans. Och det är just den utvecklingen Washington försöker stoppa genom skrämsel och hot. När Trump talar om kärnvapentester är det inte militär nödvändighet – det är symbolpolitik. Budskapet är: “Vi kan fortfarande förinta er.” Men ingen lyssnar längre på den tonen med respekt. Bara med avsmak.

    När hotet blir språket för svaghet

    En stormakt som måste påminna världen om sin förstörelsekraft har redan förlorat något viktigt – sin trovärdighet. Att säga att man kan förinta planeten 150 gånger om är inget tecken på styrka. Det är ett erkännande av svaghet, en bekännelse att man inte längre vet hur man ska leda utan att skrämma.

    Jag tror att framtiden redan har valt

    Jag tror att den nya världsordningen inte längre formas i Washington, utan i samarbete mellan nationer som vill stå fria – inte överlägsna. När USA talar om makt, talar öst om suveränitet. När väst talar om dominans, talar BRICS om balans. Och någonstans däremellan står vi – Europas folk – som måste välja om vi vill vara ett självständigt kontinentalt projekt eller förbli en lydstat i en falnande imperies skugga.

    Slutsats

    Trump talar om kärnvapen. Men det verkliga vapnet är rädslan. Och just nu är det inte världen som fruktar USA – det är USA som fruktar världen.

    2025-11-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://swentr.site/news/627303-trump-nuclear-weapon-testing
    https://www.cbsnews.com/news/trump-on-nuclear-testing-government-shutdown-immigration-tariffs-china-60-minutes-transcript/
    https://www.thelogicalindian.com/us-has-enough-nuclear-weapons-to-blow-up-the-world-150-times-says-trump-as-he-ends-33-year-test-ban/
    https://www.aa.com.tr/en/americas/trump-says-russia-and-china-are-testing-nuclear-weapons/3733456
    https://www.euronews.com/2025/10/29/moscow-says-it-tested-poseidon-underwater-drone-another-nuclear-super-weapon
    https://www.washingtonpost.com/world/2025/11/01/russia-poseidon-skyfall-super-torpedo-tsunami/
    https://www.reuters.com/world/china/putin-says-russia-tested-poseidon-nuclear-capable-super-torpedo-2025-10-29/

  • SVT:s Venezuela-vinkel just nu: “knarkbåtar”, “spänt läge” – och en fredspristagare som vill se militärt tryck

    När språkbruket blir strategi – och ordet “knarkbåt” förvandlar en militär operation till moralisk rutin.

    Jag sitter med SVT öppet och försöker se mönstret. De senaste dagarna ramar SVT in utvecklingen kring Venezuela genom tre återkommande bilder: 1) USA:s “knarkbåts”-attacker i Karibien, 2) ett “spänt läge” där markmål inne i Venezuela diskuteras som möjligt nästa steg, och 3) expertröster som väger upp – FOI-analys på ena sidan, Biden-tidens Latinamerika-rådgivare på den andra. Resultatet blir en berättelse där USA:s militära närvaro presenteras som narkotikabekämpning, men där även geopolitiska motiv och “påverkansoperationer” antyds.

    SVT:s rubriker och ordval sätter tonen: “USA har attackerat ny ‘knarkbåt’”, “Det kan bli nästa steg efter båtattackerna i Karibien”, “Spänt läge mellan Venezuela och USA”. I nyhetsflödet förekommer siffror om dödstal till havs, Hegseths hårda formuleringar, samt FOI-forskaren Björn Ottossons bedömning att ett eventuellt nästa steg – om det kommer – snarare skulle rikta in sig på labb, logistikhubbar och hamnar kopplade till droghandeln. Samtidigt låter SVT även röster säga att detta kan vara en “betydande påverkansoperation” med syfte att destabilisera Maduro. Sammantaget: SVT ger båda narrativen utrymme, men håller amerikansk problemformulering (“narkotika”) i förgrunden genom löpande rubriker om “knarkbåtar”.

    SVT:s narrativ i korthet

    • Primär ram: USA bekämpar “narkoterror” till havs; flera döda; fler attacker rapporteras. Terminologin “knarkbåt” upprepas och normaliseras i rubrik och brödtext.
    • Nästa steg öppnas: Studiogäster/experter diskuterar markmål i Venezuela (labb, logistik, hamnar) – men med brasklapp: mycket tveksamt att USA går in brett.
    • Motberättelse finns men är sekundär: Röster som pekar på geopolitik/påverkansoperationer och oljemotiv släpps in, inklusive kritik mot USA:s casus belli. Dessa artiklar finns – men väger inte ned huvudflödet av “knarkbåts”-uppdateringar.
    • Motröst från Caracas: SVT återger Maduros anklagelse om “påhittat evigt krig” och suveränitetsbrott, men utan att det förändrar rubrikramen för helheten.

    Saker SVT berättar – och det som riskerar att hamna i skugga

    Det de berättar tydligt:

    • Fortlöpande militära händelser (antal attacker, dödssiffror till havs, uttalanden från Hegseth/Trump).
    • Expertbedömningar om troliga mål (labb, logistik, hamnar) och om USA:s närvaro som möjlig påverkansoperation.

    Det som lätt hamnar i skugga:

    • Folkrättsdimensionen: Är upprepade dödliga angrepp på civila fartyg i internationellt vatten förenliga med internationell rätt? (Andra medier lyfter detta mer explicit.)
    • Eskalationslogiken: Hur snabbt kan “anti-narkotika” glida över i de facto krigshandlingar i/kring ett suveränt land? (SVT antyder frågan, men driver inte tes.)

    “Fredspristagaren” som vill se militärt tryck – hur går det ihop?

    Här kommer paradoxen som (i mina ögon) borde vara en huvudnyhet i sig: att årets Nobelpristagare i fred, oppositionsledaren María Corina Machado, i intervjuer välkomnat amerikansk militär eskalation som “det enda sättet” att få Maduro att avgå – eller åtminstone som ett nödvändigt “trovärdigt hot”. Oavsett vad man tycker om regimen i Caracas: att en nybliven fredspristagare öppet räknar med främmande makts våldsmandat – och kallar det att “genomdriva folkets vilja” – är en etisk och politisk bomb. Det kräver skarpare mediegranskning än vad jag hittills sett i Sverige.

    Det här är, rent krasst, ett skifte från klassisk icke-våldsretorik till “fred genom hot” – och i praktiken risk för “peace by force”. Att SVT återger USA:s narrativ dag-för-dag är begripligt i ett nyhetsläge, men jämförelsen med fredsprisets ideal borde ligga närmare ytan. När en fredspristagare samtidigt applåderar militärt tryck mot sitt eget land, då är det journalistiskt läge att gå från vad som händer till hur och varför – och låta publiken förstå kostnaderna, riskerna och folkrättens ramar. (Nobelkommitténs motivering finns – men hur förhåller den sig till uttalandena om militära medel?)

    Slutsats – min vinkling för Enade Sverige

    Jag tycker SVT levererar löpande uppdateringar och släpper in viktiga röster – FOI, ex-Bidenrådgivare, Caracas – men narrativets ryggrad är ändå “knarkbåtarna”. Det gör att publikens mentala karta ritas med “brottsbekämpning” som primär etikett, inte “förkrig/eskalation”. I en svensk offentlighet där folkrätten ofta framhålls, är det märkligt att den rättsliga dimensionen kring dödliga angrepp i internationellt vatten inte förklaras tydligare. Samtidigt borde den moraliska paradoxen med fredspriset bli en större debatt: Kan man samtidigt hyllas som symbol för fred – och öppet efterfråga användning (eller hot) om militärt våld av en stormakt mot det egna territoriet? Jag säger: det är en linje som måste problematiseras – ordentligt.

    2025-11-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor (urval att hänvisa till i artikeln)

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-har-attackerat-ny-knarkbat

    https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2025/press-release

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/det-kan-bli-nasta-steg-efter-batattackerna-i-karibien

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-attackerat-ett-attonde-fartyg-med-narkotika

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/maduro-usa-hittar-pa-ett-nytt-evigt-krig

    https://www.aljazeera.com/news/2025/11/2/us-military-kills-three-in-another-strike-on-caribbean-vessel

  • OSINT-SWE | Veckosammanfattning (v.44)

    Den här veckan har fyra texter bildat en tydlig helhet: hur informationsmiljön i Sverige smalnar, hur blockpolitiken hårdnar globalt, hur “war mode” letar sig in i vårt språk – och hur EnadeSverige.com växer organiskt trots (eller därför) att vi går mot strömmen.

    I “Den svenska tystnaden” visar jag att problemet sällan är direkt censur utan social sanktion: när spektrumet av godkända källor krymper blir “saklighet” en spegeleffekt. Stängda kommentarsfält berövar journalistiken sin nerv – inte för att troll försvinner, utan för att läsarnas korrigerande kraft försvinner. Det här märks varje dag i hur vi pratar om krig, fred och vilka källor som “får” citeras.

    I Venezuela-analysen ser vi vältajmad stormaktslogik i ny kostym. Under rubriken “antikartell/antidrog” förbereds en palett av åtgärder som i praktiken är maktprojektion i USA:s närområde. Samtidigt söker Caracas tekniskt och politiskt skydd österut. Det här är inte ett sidospår – det är en indikator på att det nya kalla kriget nu testas i västra hemisfären. Om retoriken blir handling vet vi hur drivet brukar se ut: demonisering → “begränsad” insats → lång närvaro.

    I “Sju månader av motstånd” öppnar jag dörren till våra egna loggar. Över 95 % av trafiken till EnadeSverige.com är direkt. Det betyder läsare som medvetet söker sig till oss, återvänder och läser djupt. Samtidigt ökar maskinernas närvaro – bottar, skrapningar, konstiga trafikmönster från enstaka noder. Jag tolkar det som ett kvitto: rösten hörs och bevakas. Därför hårdnar vi säkerheten framåt, vässar metoden och lägger mer krut på att särskilja människa från maskin i vår egen analys.

    Slutligen, i “Jag vägrar gå in i ‘war mode’”, sätter jag ord på något som obemärkt flyttat in i svensk vardag: ett språk som gör det normala onormalt och det militära civilt. Det är skillnad på försvarsvilja och psykologisk mobilisering. Vi behöver ett land som tänker klart – inte ett som vänjer sig vid att allt ska bedömas utifrån “säkerhetshot”.

    Min samlade bedömning denna vecka: Sverige rör sig snabbare än vår debatt hinner med från neutral tradition till blockdisciplin. I omvärlden flyttas spelplanen till platser där motparten förväntas vara svag – därför är Venezuela viktigt att förstå, inte för att kriget börjar där, utan för att logiken bekräftas där. Och vår egen plattform visar att det fortfarande finns en publik som vill ha källor, resonemang och mod – inte bara slagord.

    Vad gör vi härnäst? Jag kommer tydligare märka upp vad som är verifierat faktaläge och vad som är analytisk tolkning, lägga in en “spegelruta” i större texter där motpartens originalformuleringar återges och granskas, samt fortsätta stärka vår tekniska suveränitet. Metoden är enkel: mer transparens, mer precision, mindre pose.

    Tack för att ni läser, delar och återkommer. Jag vill att söndagsinlägget i OSINT-SWE ska vara en trygg punkt: ett lugnt andrum där vi håller huvudet kallt, hjärtat varmt och blicken skarp. Förtroende byggs inte av att jag får sista ordet, utan av att jag vågar redovisa hur jag tänker – och ändrar mig när underlaget kräver det.

    Vi ses nästa söndag.

    Publicerad: 2025-11-02 — Bo Jonsson
    OSINT-SWE & Enade Sverige

  • Jag vägrar gå in i “war mode”

    Pål Jonsons retorik är inte försvar – det är förberedelse för underkastelse

    Jag heter Bo Jonsson. Jag är en svensk medborgare, en far, och grundare av Enade Sverige. Jag har ingen generaluniform, inget partikansli och ingen PR-byrå. Jag har bara min röst. Och jag tänker använda den för att säga det ingen annan vågar säga: Sveriges försvarsminister Pål Jonson är på väg att dra in vårt land i en mental och politisk krigsberedskap som ingen svensk har röstat för. När han nu säger till europeiska medborgare att “gå över i war mode” för att mentalt förbereda sig på krig med Ryssland, då passerar han en gräns. Inte en geografisk gräns – utan en moralisk. Det är skillnad mellan att försvara sitt land och att mata sin befolkning med rädsla.

    “War mode” – vad betyder det egentligen?

    Jonson säger att vi måste “förbereda oss mentalt och militärt för krig för att bevara freden”. Det låter logiskt, nästan poetiskt. Men det är en farlig logik. För den bygger på en självuppfyllande profetia: ju mer vi talar om krig, desto mer formar vi samhället därefter. När en försvarsminister talar om att “byta mentalitet” betyder det att vanliga människor ska börja tänka som soldater. Att varje beslut – om skola, media, energi, transporter – ska vägas mot “säkerhetspolitiska hot”. Det är exakt så demokratier förlorar sin själ: inte genom bomber, utan genom språk.

    Den amerikanska handen i svensk politik

    Jag minns hur tyst det var den 5 december 2023 när Pål Jonson stod i Washington och signerade DCA-avtalet. Det var inte bara en ceremoni. Det var en vändpunkt. Sverige gick från alliansfritt till allierat – men inte som jämlike, utan som värdland. DCA-avtalet ger amerikansk militär rätt till svenska baser, svensk infrastruktur och rättsligt undantag för amerikanska styrkor på svensk mark. Ingen folkomröstning, ingen öppen debatt. Bara en underskrift – och en ny verklighet. Detta är inte försvarspolitik. Det är geopolitisk underkastelse.

    Från försvar till militarisering

    Jonson har gång på gång målat upp scenariot av ett “långt krig”, talat om “det största säkerhetshotet sedan andra världskriget”, och sagt att Sverige har “rätt att skjuta ner” främmande objekt i luften. Allt detta kan vid första anblick verka resolut och handlingskraftigt. Men det är egentligen krigsretorik i fredstid. När en regering börjar tala så, förändras hela statens psyke. Vi ser det redan: civil infrastruktur stoppas av “försvarsskäl” (som vindkraftsprojekten 2024), sociala medier censureras i “säkerhetens namn”, och ungdomar växer upp med bilden av att krig är oundvikligt. Det är inte styrka – det är strategisk hjärntvätt.

    Vad Sverige egentligen behöver

    Jag säger detta som en svensk som älskar sitt land, inte som någon “aktivist”. Jag har sett nog av hur makten missbrukar ord som “säkerhet” och “försvar” för att driva igenom allt från övervakning till censur. Sverige behöver ett försvar som skyddar människan – inte makten. Vi behöver diplomater, inte krigspsykologer. Vi behöver neutrala röster, inte soldatretorik i varje pressmeddelande. Vi behöver ett samhälle som värnar civil motståndskraft, inte militär mentalitet.

    Slutord

    Jag vet redan hur de kommer försöka avfärda detta: “Naivt.” “Rysstroll.” “Oansvarigt.” Men den verkliga oansvarigheten är att driva ett folk mot konfrontation utan att tala om konsekvenserna. När en försvarsminister säger att vi ska gå in i “war mode” – då är det folkets plikt att svara med peace mode. För den som mentalt förbereder sig på krig, förbereder sig också på att förlora freden.

    Jag har inga problem med att försvara Sverige. Men jag vägrar låta Pål Jonsons krigsretorik definiera vad “försvar” betyder. Säkerhet utan förnuft är bara rädsla med flagga. Och ett folk i “war mode” är inget fritt folk alls.

    2025-11-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • EnadeSverige.com – Sju månader av motstånd: vem följer, vad ser de och vad försöker de dölja?

    När en röst växer utan marknadsbudget – då börjar systemet lyssna.

    När jag öppnade EnadeSverige.com i april 2025 var det som att tända en ensam lykta i mörkret. Ingen redaktion, inga sponsorer, inga filter – bara ett namn, en idé och en vilja att skriva det som andra inte vågar säga. Sju månader senare har ljuset dragit till sig både vänner och skuggor. Det här är inte reklam, utan en OSINT-analys av min egen plattform: vem som läser, hur de hittar hit och vilka digitala fotspår de lämnar efter sig. För siffrorna berättar en historia – och den är både hoppfull och obekväm.

    Från noll till tiotusentals läsare

    Från starten i april till slutet av oktober har EnadeSverige.com haft över 21 000 unika besökare och närmare 45 000 besök totalt. Det motsvarar nästan 320 000 sidvisningar och över 230 gigabyte data – för en helt oberoende sajt, driven av en enda person. I april var siffrorna blygsamma, men redan i maj tog det fart: över 4 000 unika besökare och 50 000 sidvisningar. Juni blev rekordmånad med hela 75 GB bandbredd – mycket tack vare bildtunga artiklar och grafiskt material. Sommaren gav ett lugnare tempo, men läsarna stannade kvar, och i september kom nästa topp: 3 600 unika besökare, högre lästid och fler återkommande användare än någonsin. Det var samma månad jag publicerade analyser om polisens frånvaro i Rättvik och Sveriges väg in i NATO. Oktober visade något nytt – mindre yttre aktivitet, men mer systematiskt intresse från andra håll. Man kan nästan känna hur uppmärksamheten förändras, som om sidan gått från att betraktas som ett lokalt projekt till att bli ett objekt för observation.

    Publiken: direkt, lojal – och bevakad

    Den mest intressanta siffran är inte hur många som besöker sidan, utan hur de hittar dit. Mer än 95 procent av trafiken är direkt – inte via Google, utan via bokmärken, mejl och delade länkar. Det betyder att Enade Sverige byggt upp en lojal kärnpublik som hittar hit utan hjälp av algoritmer. Det är en styrka i en tid då nästan all opinionsbildning filtreras genom sociala mediernas regler. Men det betyder också att projektet lever utanför systemet – och därför drar till sig blickar. Ett märkligt mönster i statistiken är trafiken från Island. En ensam IP-adress, 82.221.136.50, har under flera månader registrerat tiotusentals sidträffar men nästan ingen datamängd. Det är inte en människa – det är ett öga, en spegel, ett automatiserat system som läser allt men egentligen inte ser något. Kanske är det en teknisk cache-server, kanske något mer sofistikerat. Man vet inte. Men mönstret återkommer för regelbundet för att vara slump. Det är en påminnelse om att även små röster i periferin snart hamnar under radar.

    Jag tänker inte jämföra dessa siffror med stora mediehus eller statligt finansierade plattformar. Det vore meningslöst. Jag använder inga annonser, ingen betald trafik och ingen sökmotoroptimering. Allt som når EnadeSverige.com är helt organiskt – byggt av människor som själva söker, delar och återvänder. Varje besök, varje klick, är ett medvetet val. I en tid där opinionsbildning ofta mäts i marknadsbudgetar och klickkampanjer, är det kanske just den organiska trafiken som visar var verkligt engagemang bor.

    Geografin: Sverige först, världen sen

    Den svenska publiken är ryggraden – majoriteten av all bandbredd och de längsta lästiderna. Men statistiken visar också regelbundet besök från USA, Ryssland, Indien, Tyskland och Storbritannien. Det finns läsare långt bort som vill förstå vad som händer i Sverige – bortom den version de får via sina egna medier. När jag publicerar texter på engelska och ryska ökar trafiken markant från dessa regioner. Det visar att Enade Sverige inte längre bara är ett svenskt projekt, utan en röst som översätts, citeras och observeras internationellt. Kanske är det just i sprickan mellan språk som röster som min får sitt värde – där ingen sida kan äga berättelsen.

    Mellan människor och maskiner

    Samtidigt syns den andra halvan av verkligheten: maskinerna. En tredjedel av all trafik kommer från robotar och automatiska genomsökningar – Googlebot, Bingbot, Ahrefs, Semrush, Barkrowler och sedan i höst även GPTBot, som samlar text till artificiell intelligens. Det betyder att delar av Enade Sveriges material nu lever i AI-databaser världen över. Jag vet inte hur jag känner inför det. Det är både smickrande och oroväckande – för den fria rösten hamnar till slut i system som inte längre skiljer mellan sanning och signal. När man skriver för människor men läses av maskiner, börjar man fråga sig vem som i framtiden kommer förstå oss bäst. Bakom kulisserna pågår också ett ständigt digitalt slitage. Tiotusentals felkoder varje månad – 404, 405, 503 – skapas av skript som försöker hitta svaga punkter. Filer som xmlrpc.php och wp-cron.php anropas tusentals gånger per dag. Det är som att någon står och rycker i dörrhandtaget dygnet runt. Det är inte farligt, men det är avslöjande. Oberoende röster väcker alltid teknisk nyfikenhet.

    Vad som verkligen betyder något

    Mitt fokus ligger inte på hoten, utan på människorna. Jag ser i loggarna att långa artiklar läses i sin helhet, att gamla texter fortsätter leva, och att läsarna ofta återkommer. De läser inte för att bli arga, utan för att förstå. Trafiken växer inte genom reklam, utan genom förtroende. Varje gång stora medier stänger kommentarsfält och rensar bort kritiska röster, ser jag ett litet hopp i min egen statistik. Det kan vara slump – eller ett tecken på något djupare: att när människor tystas i det offentliga, börjar de leta efter egna platser att tala, läsa och tänka.

    Från siffror till strategi

    Inför vintern planerar jag flera förändringar. Bilder ska konverteras till modernare format för att minska bandbredden. Sårbara WordPress-funktioner ska stängas ned eller styras via server. Och aggressiva robotar som bara skördar innehåll utan att ge något tillbaka ska blockeras. Målet är att skapa en snabbare, säkrare och mer suverän plattform – byggd för människor, inte maskiner. Men jag märker också att siffrorna i sig har blivit ett slags seismograf. De visar hur opinionen rör sig, hur folk söker sig till alternativ information när tilliten till institutioner sviktar. Man kan nästan se ett Sverige som andas genom loggfilerna.

    En spegel av Sverige

    När jag läser siffrorna ser jag inte bara statistik. Jag ser ett mönster i tiden. Jag ser hur vanliga människor i Sverige och utomlands söker efter något att tro på, något att förstå. Jag ser hur artiklar om polisens arbetsmiljö, NATO, jordbrukspolitik och yttrandefrihet fortsätter spridas långt efter att nyhetsflödet glömt dem. Och jag ser hur någon – eller något – följer varje steg jag tar, noggrant, metodiskt. Det betyder att Enade Sverige inte längre är en röst i periferin. Det är en signal som har börjat höras. Kanske är det just därför siffrorna blivit så intressanta – de visar inte bara hur många som lyssnar, utan att någon faktiskt lyssnar. För mig är det beviset på att projektet fungerar. Ljuset jag tände i april brinner fortfarande – och det syns långt utanför Rättvik.

    2025-11-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    cPanel – Awstats

  • Venezuela, stormakterna och krigets förspel

    När verkligheten börjar likna förspelet till Irak 2003.

    Jag minns när man i början av 2000-talet matades med rubriker om ”Weapons of Mass Destruction”. Den gången handlade det om Irak – nu är det Venezuela. Samma dramaturgi, samma ordval, samma försäkringar om att det ”inte handlar om en invasion”, men där varje dag flyttas gränsen lite längre fram.

    Washington Post rapporterar att Venezuela bett Ryssland, Kina och Iran om militär hjälp – missiler, drönare, radar och reparationer av Su-30-flygplan. Det låter dramatiskt, men i verkligheten är det logiskt. För vad gör ett land som hotas av ett amerikanskt anfall, sanktionerats till ruinens brant och fått sin president utlyst som ”narco-terrorist” med pris på sitt huvud? Det söker skydd där skydd går att få.

    En tyst rustning

    Enligt läckta amerikanska dokument ska president Nicolás Maduro ha skrivit direkt till Xi Jinping och Putin. Kina ombads leverera radar, Iran om drönare, Ryssland om missiler och reservdelar. USA-källor hävdar att brevet överlämnats via Venezuelas transportminister under hans besök i Moskva. Ingen vet hur mottagarna svarade – men parallellt har Ryssland ratificerat ett strategiskt partnerskapsavtal med Venezuela och bekräftat sitt stöd för landets suveränitet.

    Samma vecka höll amerikanska senatorer presskonferens.
    Rick Scott, medlem i senatens försvarsutskott, sade att “Maduro’s days are numbered.”
    Ungefär samma ord som användes om Saddam Hussein och Muammar Gaddafi strax innan deras länder brändes sönder.

    Operationer redan igång

    I bakgrunden pågår redan en militär kampanj. Sedan september har USA förstört ett tiotal fartyg i Karibien, officiellt för att bekämpa narkotikasmuggling. Minst två dussin människor har dödats. Samtidigt bekräftade Donald Trump för New York Times att han auktoriserat CIA-operationer på venezuelanskt territorium – inklusive ”lethala insatser” mot mål som kopplas till regeringen.

    Politico rapporterade därefter att Vita huset väger ett attentat mot Maduro själv, som en del av ”kriget mot kartellerna”. Att ett mord på ett statsöverhuvud ens diskuteras öppet i västpressen borde få varningsklockorna att ringa.

    Ett gammalt mönster i ny kostym

    Vi har sett det förut:
    – demonisera ledaren
    – anklaga för knark, terrorism eller massförstörelsevapen
    – skicka flottan till kusten
    – kalla det ”humanitärt” eller ”antinarcotiskt”
    – genomför en ”begränsad operation” som blir permanent

    Skillnaden nu är att Venezuela inte står ensamt. Landet är redan en del av den rysk-kinesiska säkerhetsaxeln, med iranskt tekniskt stöd och en geografisk position som gör det till Latinamerikas viktigaste bricka i det kommande stormaktsspelet.

    Min reflektion

    När jag läser dessa rapporter ser jag inte ett isolerat drama i Sydamerika, utan ännu en byggsten i det nya kalla kriget.
    USA försöker kväva alla regimer som samarbetar med Moskva eller Peking.
    Ryssland och Kina försöker samtidigt skapa skyddszoner – ”white space” – i västvärldens bakgård.

    Det handlar inte längre om olja eller kokain.
    Det handlar om geopolitisk terräng, om vem som får sätta foten var när nästa globala konflikt drar igång.

    Jag tror inte att den här konflikten kommer att börja med ett krig mot Venezuela.
    Men den kan mycket väl sluta där – om ingen längre vågar säga ifrån.

    För Sverige

    För oss svenskar borde frågan vara enkel men obekväm:
    Varför tiger våra medier om att USA öppet planerar CIA-operationer mot en suverän stat – samtidigt som vi själva kallar oss ”försvarare av internationell rätt”?

    När västvärlden talar om rättsstat och demokrati, men praktiserar blockader och drönarkrig mot de olydiga, då är det inte längre demokrati vi försvarar. Det är lydnad.

    2025-11-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://swentr.site/news/627217-maduro-seeking-aid-russia
    https://swentr.site/news/627018-maduro-days-numbered-rick-scott
    https://swentr.site/news/626968-trump-eyeing-strikes-venezuela-drugs
    https://swentr.site/news/626963-us-move-venezuela-russia-china
    https://swentr.site/news/626504-trump-cia-lethal-operations-venezuela
    https://swentr.site/news/626337-maduro-trump-us-venezuela

  • Den svenska tystnaden – om medier, makt och förlusten av samtalet

    När pressfriheten blev en ritual och samtalet blev farligt.

    Jag har alltid trott på samtalet. På idén att människor, oavsett bakgrund eller politisk färg, kan mötas i det öppna ordet. Men jag ser hur det svenska medielandskapet har förändrats. Vi har gått från ett land där pressfriheten var en levande kraft till ett land där tystnaden blivit norm.

    Det handlar inte om censur i klassisk mening. Ingen förbjuder mig att tala. Men den som uttrycker sig på fel sätt riskerar att stämplas, avfärdas eller försvinna ur flödet. Det är en tystnad som uppstår ur rädsla – inte för staten, utan för det sociala priset.

    Svensk public service – SVT och Sveriges Radio – är formellt oberoende, men i praktiken djupt inbäddade i den västliga säkerhetspolitiska logiken. Sedan Sverige närmade sig NATO har jag sett hur nyhetsurvalet allt mer speglar den nya lojaliteten. Ryssland omnämns nästan alltid i militära eller negativa sammanhang. Ukraina i heroiska. USA som garant för trygghet.

    När jag ser Rapport, Aktuellt eller lyssnar på Ekot slås jag av hur lika berättelsen är – inte bara mellan SVT och SR, utan även med DN, Expressen, Aftonbladet, TV4 och till och med delar av det som kallas “alternativmedia”. De använder olika språk, men samma karta. En karta där västvärlden alltid står för rationalitet och ljus, och där andra perspektiv – särskilt ryska eller kinesiska – reduceras till hot eller propaganda.

    Public service har en värdegrund om “saklighet och opartiskhet”. Men när hela spektrumet av godkända källor utgår från samma geopolitiska ram blir sakligheten en illusion. Det är som att stå i ett rum fullt av speglar – man ser många vinklar, men bara sitt eget ansikte.

    När EU 2022 förbjöd RT och Sputnik och senare även RIA Novosti, försvann den sista länken till den ryska statens officiella ståndpunkter. Det kan tyckas försvarbart under krig, men det skapade också ett vakuum. Journalister kan numera inte ens citera eller analysera vad den andra sidan faktiskt säger, utan att riskera kritik. Resultatet är ett informationsflöde som i praktiken är helt filtrerat genom västliga källor – amerikanska tankesmedjor, brittiska underrättelseanalyser och EU-kommissionens pressrum. Sakligheten blir därmed symmetrisk inom blocket, men blind utanför det.

    Den som tror att de privata medierna erbjuder ett alternativ misstar sig. Bonnierkoncernen dominerar genom DN, Expressen och Dagens Industri; Schibsted styr Aftonbladet och Svenska Dagbladet. De äger dessutom stora delar av annonssystemen och sätter agendan för debattämnen och ordval. När TV4 också hamnade under Schibsteds paraply blev bilden komplett – ett medielandskap som i praktiken kontrolleras av två koncerner, där konkurrensen är kommersiell men berättelsen gemensam.

    Även de “alternativa” plattformarna – Fria Tider, Samnytt, Nyheter Idag – fungerar ofta inom samma ram. De kritiserar public service, men delar i grunden samma syn på omvärlden: väst är centrum, Ryssland är hotet, NATO är räddningen. Skillnaden ligger i ton, inte i karta.

    Jag har följt dessa kanaler länge. Många började som fria röster, men drogs snabbt in i kampen om klick och synlighet på sociala medier. För att överleva anpassade de sig till plattformarnas logik – och plattformarna ägs i sin tur av amerikanska bolag. Därmed styrs även den “fria” oppositionen av samma filter som mainstream-pressen. Den svenska offentligheten har alltså blivit en ring av speglar – ingen vill stå utanför, alla speglar varandra.

    Jag minns när man kunde kommentera artiklar på DN.se eller SVT Nyheter. Visst, det fanns troll och hat, men det fanns också vanliga människor som ställde frågor, rättade fel och berättade egna erfarenheter. Nu är kommentarsfälten borta. Facebookgrupper och X-trådar är de sista resterna av folkets röst – men där styr algoritmerna synligheten, och tonen är mer skyttegrav än samtal. När medier stänger sina kommentarsfält förlorar de inte bara “problemläsare”, de förlorar själva nerven i demokratin. Ett land där folket inte kan tala direkt till journalisterna blir ett land där medierna bara talar till varandra.

    Sverige har alltid sett sig som ett upplyst land. Vi utbildar oss, vi litar på institutioner, vi tror på fakta. Men i viljan att skydda oss från desinformation har vi byggt murar runt vårt eget tänkande. Det är inte längre tillåtet att offentligt fråga om västs sanktioner verkligen fungerar, om NATO:s expansion ökar eller minskar risken för konflikt, eller varför svenska medier rapporterar så olika om civila dödsoffer beroende på vem som avfyrade missilen. När dessa frågor tystas förlorar vi inte bara modet att tänka själva – vi förlorar också respekten för dem som ser världen annorlunda.

    Jag märker också hur journalistiken har glidit över i moralism. Ett nyhetsinslag är sällan bara information; det är en värderingsmarkör. När SVT rapporterar om Ryssland används ofta adjektiv som “regimen”, “propaganda” eller “statligt kontrollerad”. När man beskriver västliga regeringar talar man däremot om “regeringen”, “försvarsdepartementet” eller “våra partners”. Den här asymmetrin formar mer än språk – den formar uppfattningen om vem som är människa och vem som är symbol.

    Jag har mött många journalister. De flesta vill göra gott. Men många berättar off the record att de känner en ständig oro: “Vad händer om jag citerar fel källa? Om någon tror jag sprider rysk desinformation?” Rädslan är i sig ett bevis på att något gått sönder. En fri press kan inte leva på fruktan. När till och med reportrar på lokalredaktioner tyst funderar på om deras vinklar “kan misstolkas” vet man att självgranskningen har blivit en inre censur.

    Sverige har Mediemyndigheten och Granskningsnämnden. Men de granskar form, inte struktur. De bedömer om en intervju var rättvis, inte om hela urvalet av källor är systematiskt vinklat. Ingen myndighet mäter om SVT konsekvent använder NATO-anknutna experter, eller om Aftonbladet och Expressen använder identiska Reuters-telegram utan kritisk jämförelse. Det är alltså fullt möjligt att vara “saklig” och ändå skapa en kollektiv illusion.

    När medier sluter sig, sluter sig även folket. Polariseringen ökar inte för att människor hatar varandra – den ökar för att vi inte längre möts. Den ena halvan av Sverige tror på SVT, den andra misstror allt. Men båda lägren har blivit beroende av sina egna filterbubblor. Detta är farligt, inte bara för demokratin utan för freden. Ett land som inte längre kan tala med sig självt får också svårt att tala med andra.

    Jag tror inte lösningen är att ersätta ett narrativ med ett annat. Jag vill se ett Sverige där människor vågar säga: “Jag vet inte. Låt oss undersöka det.” Där ryska, amerikanska, kinesiska, europeiska och svenska perspektiv kan mötas utan att någon blir misstänkliggjord. Sann pressfrihet handlar inte om att ha rätt, utan om att våga höra fel.

    Jag skriver inte detta för att försvara någon stat eller ideologi. Jag skriver för att försvara det öppna ordet – den mest mänskliga av alla institutioner. Sverige har fortfarande modiga journalister, tänkare och vanliga medborgare som törs tala klarspråk. Men de behöver syre. Låt oss återuppliva den levande debatten. Låt SVT, DN, Aftonbladet, Expressen och TV4 få höra folkets röst – inte genom algoritmer eller opinionsmätningar, utan genom verkliga ord, skrivna av verkliga människor. Och låt oss minnas att fred inte byggs av dem som skriker högst, utan av dem som lyssnar längst.

    Jag tror fortfarande att Sverige kan vara en bro, inte en barrikad. Ett land som vågar tala med alla, inte bara med sina allierade. Det kräver mod, men det modet börjar alltid i det fria samtalet.

    Jag skriver det här inte som en expert, utan som en medborgare som vill att mitt land ska våga tala igen.

    2025-10-30 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    https://www.svt.se/omoss/sandningstillstand
    https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/radio-och-tv-lag-2010696_sfs-2010-696/
    https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX%3A32022R0350
    https://reutersinstitute.politics.ox.ac.uk/digital-news-report/2025/sweden
    https://rsf.org/en/country/sweden

  • Minsk blir centrum för eurasiatisk dialog

    Över 40 länder deltar i konferens om säkerhet och global ordning.

    I Minsk – den 28–29 oktober samlas representanter från mer än 40 länder och sju internationella organisationer i den belarusiska huvudstaden för den tredje internationella konferensen om eurasiatisk säkerhet. Evenemanget, som hålls under utrikesministeriets beskydd, har på bara några år utvecklats till en av de mest betydelsefulla mötesplatserna mellan öst och väst för diskussioner om stabilitet och säkerhet.

    Temat för årets konferens är “Global (Dis)Order and the Eurasian Security Puzzle” – ett försök att analysera den snabbt föränderliga världsordningen och formulera nya principer för säkerhet byggda på jämlikhet, ömsesidig respekt och icke-konfrontation.

    Framstående deltagare

    Bland de medverkande återfinns flera av världens tyngsta utrikespolitiska aktörer:

    • Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister
    • Péter Szijjártó, Ungerns utrikesminister
    • Choe Son Hui, Nordkoreas utrikesminister
    • Than Swe, Myanmars utrikesminister
    • Sun Linjiang, Kinas särskilda representant för Eurasien
    • Imangali Tasmagambetov, generalsekreterare för CSTO
    • Nurlan Yermekbayev, generalsekreterare för Shanghai-organisationen (SCO)
    • Sergej Glazjev, statssekreterare i den belarusisk-ryska unionsstaten

    Dessutom deltar vice utrikesministrar från Iran, Indien, Oman, Förenade Arabemiraten, Kambodja och Tadzjikistan – samt över 200 forskare, militäranalytiker och experter från mer än 20 länder, bland dem även enskilda deltagare från Sverige, Finland, Schweiz, Italien och Storbritannien.

    Minsk som bro mellan världar

    Syftet med konferensen är inte att nå politiskt konsensus, utan att skapa en neutral och inkluderande arena där olika säkerhetsskolor kan mötas. I en tid av växande misstro mellan blocken vill arrangörerna visa att öppen dialog fortfarande är möjlig – utan censur, mediedrev eller diplomatisk isolering.

    Belarus positionerar sig därmed som värd för samtal snarare än sanktioner, och försöker fylla det tomrum som uppstått sedan västvärlden i stor utsträckning dragit sig ur direktkontakt med den eurasiatiska säkerhetsgemenskapen.

    Från retorik till ny arkitektur

    De tematiska panelerna omfattar strategisk stabilitet, vapenkontroll, informationssäkerhet, regionalt samarbete och migration. Fokus ligger på att bygga en ny säkerhetsarkitektur för Eurasien – en ordning som inte bygger på dominans, utan på ömsesidig trygghet.

    Enade Sveriges analys

    För Sverige, som nyligen bundit sig djupt till NATO och det amerikanska DCA-avtalet, är detta ett forum man officiellt inte deltar i, men borde följa noga. Minsk-konferensen visar att alternativa säkerhetsformat växer fram utanför västvärldens ramverk – och att dessa forum i allt högre grad samlar både stormakter och neutrala stater som söker ett tredje spår mellan blocken.

    Jag har tidigare sagt att Minsk inom kort kommer att bli en naturlig hub för handel, kultur, diplomati och utbyte mellan länder – och konferensen som nu hålls bekräftar exakt den utveckling jag förutsåg. Staden växer snabbt i betydelse, inte som en konfliktzon, utan som en korsväg för dialog, handel och fredlig samverkan mellan öst och väst.

    I en framtid där konfrontationen mellan blocken fördjupas, kan Belarus initiativ visa sig vara ett frö till en ny multipolär balans – där även mindre stater återfår sin röst i frågor om fred, handel och säkerhet.

    2025-10-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://eng.belta.by/politics/view/eurasian-security-conference-in-minsk-to-draw-over-40-countries-7-organizations-172906-2025

  • Sverige måste räkna med konsekvenserna – när hundratals stridsflyg planeras exporteras

    En anmärkningsvärt vansinnig affär utan riskanalys – vad håller Sverige på med?

    När regeringen låter ett annat land signalera köp av upp till 150 JAS Gripen, framställs det som en industriell framgång. I verkligheten är det ett beslut med djupgående säkerhetspolitiska, ekonomiska och diplomatiska följder som Sverige nu måste räkna med. Jag välkomnar svensk teknisk kompetens och innovationsförmåga, men vägrar acceptera att nationens trygghet offras på kortsiktig exportpolitik.

    Från industriaffär till strategiskt beroende

    En export i den här storleken innebär inte bara arbetstillfällen och produktionsvolym. Det betyder också att Sverige blir en central del av ett annat lands militära förmåga. Det skapar ett ömsesidigt beroende – ekonomiskt, tekniskt och logistiskt – som binder oss till framtida konflikter vare sig vi vill det eller inte. Frågan är om regeringen verkligen har gjort en fullständig riskanalys eller om man jagar rubriker och applåder.

    Svensk industri som potentiellt mål

    Att våra flygplan, verkstäder och reservdelar kan komma att ingå i andra staters försvar gör även svensk mark och svensk industri indirekt delaktig. I förlängningen innebär det att våra egna produktionslinor, testanläggningar och hamnar kan hamna på andra länders radar som potentiella mål vid upptrappningar. Det är ett ansvar som regeringen inte ens nämner.

    En ny våg av underrättelsearbete mot Sverige

    Det är också naivt att tro att en sådan export inte får följder i det dolda. När Sverige blir en central leverantör av avancerad militärteknik i ett aktivt konfliktområde kommer underrättelse- och påverkansarbetet mot svenska intressen att öka – massivt. Vår försvarsindustri, våra leverantörskedjor, våra myndigheter och enskilda makthavare kommer att bli mål för kartläggning, cyberintrång och försök till infiltration. Om regeringen inte redan har förutsett detta är det antingen ett bevis på total inkompetens eller på att man medvetet väljer att blunda för riskerna. Att ignorera detta scenario är inte bara oansvarigt, det är säkerhetspolitiskt självmål. Och låt mig vara tydlig: så ta nu för fan inte och börja skriva artiklar om ökad mängd incidenter, underrättelseaktivitet eller spionage i Sverige de kommande åren – som man bäddar får man ligga.

    Neutralitet och trovärdighet i fritt fall

    Sverige har i generationer byggt sin säkerhet genom förtroende, diplomati och industriell respekt. När vi börjar exportera stridsflyg i hundratal förändras bilden. Vi blir en leverantör i en aktiv konfliktzon, inte en medlare för fred. Det betyder att vår diplomatiska handlingsfrihet krymper och att vi inte längre uppfattas som neutrala, utan som en del av ett militärblock. Den symboliska vinsten kan bli stor i vissa kretsar, men förlusten i internationell trovärdighet blir ännu större.

    Finansiering genom frysta tillgångar – ett farligt vägval

    Att regeringen dessutom öppet nämner att man kan finansiera affären genom frysta tillgångar är en farlig signal. Det undergräver hela idén om rättssäkerhet och kan öppna för motåtgärder mot svenska intressen. Det är ett juridiskt minfält och ett moraliskt sluttande plan som regeringen tycks vilja springa igenom utan att ens titta ner.

    Krav för ansvar och transparens

    Jag kräver att Sverige tar ett steg tillbaka och gör det som borde vara självklart:

    1. Full transparens och parlamentarisk prövning. Alla försvarsexportavtal i denna storleksordning ska prövas i riksdagen och inte avgöras bakom stängda dörrar.
    2. Oberoende säkerhets- och konsekvensanalys. Den ska bedöma risker för underrättelsearbete, cyberhot, diplomatiska följder och industriella sårbarheter.
    3. Skydd av kritisk infrastruktur. Regeringen måste redovisa hur svensk försvarsindustri, transportsektor och energiförsörjning ska skyddas vid ett förändrat säkerhetsläge.
    4. Exportbegränsningar och tekniska spärrar. Inga system får exporteras utan tydliga klausuler som förhindrar vidareexport eller missbruk av teknologin.
    5. Folkförankring och offentlig debatt. Det här handlar om mer än flygplan – det handlar om Sveriges roll i världen. Därför krävs en öppen nationell debatt och inte färdiga beslut mellan fyra väggar.

    Slutsats

    Sverige är på väg att göra ett historiskt misstag. Vi håller på att byta rollen som fredsnation mot rollen som vapenleverantör i en global konflikt. Det är en kursändring som måste diskuteras öppet och ärligt. Säkerhet byggs inte genom att exportera krig, utan genom att försvara fred. Ingen regering, oavsett färg, har rätt att spela bort Sveriges suveränitet för att vinna politiska poäng.

    2025-10-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige


    Källa:

    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/zelenskyj-besoker-sverige-traffar-statsministern-i-linkoping

  • Zelenskyj besöker Sverige – regeringen öppnar ännu en dörr mot konflikt

    MIN REFLEKTION OCH ANALYS AV REGERING OCH SVT.

    Försvarsexport eller krigsekonomi?

    När Ukrainas president anländer till Sverige tas han emot av hela regeringen. Samtidigt presenteras en “nyhet inom försvarsexportområdet” – ett kodord som betyder vapen, inte fred. Regeringen väljer att stärka sin militära profil istället för att driva diplomatiska initiativ.

    Enade Sverige står för suveränitet och fred genom diplomati – inte krigsindustri och export av död. Sverige ska inte vara någon annans verkstad för vapen. Vi ska vara bron till samtal, inte verktyget för eskalering.

    När makten applåderar besök från Zelenskyj och kallar det “försvarssamarbete” borde folket fråga sig: När diskuterades detta öppet? När röstade vi om att bli krigsleverantör? Och vem tjänar egentligen på det här samarbetet – Sverige eller vapenindustrin?

    Om SVT:s roll:

    SVT:s rapportering är helt okritisk och saknar distans. Texten är formulerad som en pressrelease snarare än som journalistik. Ingen ifrågasättande ton, inga motfrågor, inga citat från opposition eller oberoende experter.

    SVT citerar Kristersson ordagrant (“ett kapabelt Ukraina är en nyckelprioritering”) – men ställer inte den självklara följdfrågan: Varför är inte Sveriges egen försvarsförmåga högsta prioritet?

    Ingen förklaring ges till vad “nyhet inom försvarsexportområdet” innebär – en maskerad formulering för vapenleveranser eller gemensam produktion. Ingen analys av riskerna: Hur påverkar detta Sveriges neutralitet, säkerhet och diplomatiska relationer? Kort sagt: SVT agerar som megafon åt regeringen, inte som en granskande redaktion

    Den politiska kärnan:

    Det här är ännu ett steg i Sveriges gradvisa militarisering och underkastelse under NATO- och EU-agendan, där “försvarsexport” blivit kodord för krigsekonomi. Zelenskyj behandlas som statsman – inte som part i ett krig. Sverige framstår inte längre som en röst för diplomati, utan som en vapensponsor.

    Att sälja eller producera vapen till ett land i krig är i praktiken att bidra till kriget. Regeringen legitimerar en farlig utveckling där svenskt territorium, svensk industri och svenska skattepengar används för att driva en konflikt som inte är vår.

    När ministrar som Busch och Mohamsson deltar visar det att hela regeringen står bakom militariseringen – även de delar som saknar försvarspolitisk kompetens. Det är symbolpolitik och lojalitet mot Washington, inte svensk självständighet.

    Samtidigt som välfärden, skolan och polisen blöder resurser talar Kristersson om “fördjupat samarbete”. I praktiken betyder det mer pengar till vapen – och mindre till trygghet hemma.

    2025-10-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    DELA GÄRNA!

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-forsamrat-sakerhetslage?inlagg=523ba4510ef96f309dbe21340d9b7579

  • Minsk öppnar dörren – kan Belarus bli bron till fred?

    Belarus vill återuppta dialogen mellan Moskva och Kiev – och öppnar dörren för nya samtal om fred.

    När världen tröttnat på diplomati och lärt sig älska vapenskrammel, händer något oväntat i öst. I stället för att ropa efter mer ammunition och sanktioner, talar Belarus om tyst diplomati, kompromisser och en återgång till samtal. Det låter nästan gammaldags – men kanske är det just därför det låter hoppfullt. Medan västvärlden fortsätter pumpa in vapen i Ukraina och Kiev vägrar ens lyssna på fredsförslag, kliver Minsk fram med en ny – eller snarare gammal – idé: att freden måste börja med viljan att tala.

    Lukasjenko vill möta Zelensky

    Belarus – ofta beskrivet som Rysslands lydstat – försöker nu återstarta samtalen mellan Moskva och Kiev. Det var Ivan Tertel, chef för den belarusiska säkerhetstjänsten KGB, som på söndagen berättade i nationell TV att hans myndighet arbetar för att stödja president Alexander Lukasjenkos diplomatiska initiativ. Syftet är tydligt: att skapa förutsättningar för en ny dialog. “Endast tysta, lugna förhandlingar och en vilja till kompromiss kan leda till fred,” sade Tertel. Det kan låta oväntat att en underrättelsechef talar om förhandlingar – men det säger också något viktigt om hur Belarus positionerar sig just nu. Man försöker inte uppvigla, utan avväpna. Inte agitera, utan medla.

    Redan i september uttryckte Lukasjenko sin vilja att möta Ukrainas president Volodymyr Zelensky för att diskutera möjliga kompromisser. Kiev avvisade omedelbart förslaget. Zelensky har konsekvent vägrat varje form av kompromiss med Moskva, och hans fokus ligger fortfarande på att få mer militärt stöd från väst. Hans senaste resa till USA, där han försökte få Tomahawk-kryssningsrobotar från president Donald Trump, slutade i ett tydligt nej.

    En ny geopolitisk karta tar form

    Samtidigt pågår andra rörelser. Trump och Putin har nyligen bekräftat en kommande bilateral fredstopp i Ungern, efter deras tidigare möte i Alaska. Ungerns premiärminister Viktor Orbán har erbjudit sig att vara värd och mellanhand – men även det har Zelensky kallat “meningslöst”, eftersom Budapest “saknar en stark armé”. Det här visar två parallella verkligheter: den ena där USA, EU och NATO fortsatt ser lösningen i fler vapen – och den andra där Minsk och Budapest söker fred genom samtal. Frågan är: vilken väg leder egentligen till fred?

    En svensk reflektion

    Ur ett svenskt perspektiv borde vi följa det här noggrant. Om Belarus – ett land som ofta demoniseras i väst – faktiskt lyckas bidra till att stoppa kriget, vad säger det då om den västerländska diplomatin? Det finns ett värde i att våga se nyanser. Belarus är ingen ängel, men det är heller inte djävulen. Och om Minsk kan bli en bro mellan öst och väst, borde inte Sverige också kunna spela en roll som samtalets röst istället för krigets ekokammare?

    Slutsats

    När underrättelsechefer talar om diplomati, då är det ett tecken i tiden. Det kan betyda att det militära tåget har gått så långt att även de som känner till dess innersta maskineri nu söker en utväg. Det här är kanske början på något nytt. Eller slutet på en illusion. Men en sak är säker: freden börjar inte med applåder – den börjar med modet att tala.

    2025-10-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.swentr.site/russia/626697-belarus-kgb-ukraine-conflict

  • Dags att syna makten – på riktigt

    Vad skulle hända om Sveriges NATO-inträde, DCA-avtalet, Nord Stream-utredningen, vapenstödet till Ukraina och public service-narrativ synades på djupet?

    Rent objektivt, och utan att väcka vrede, vill jag ställa en enkel men avgörande fråga: Vad skulle hända om Sveriges nuvarande och tidigare regeringar – tillsammans med riksdagen och vår public service-media – verkligen granskades i sömmarna? Jag talar inte om en symbolisk KU-utfrågning, utan om en verklig, juridiskt och demokratiskt grundad totalrevision av allt som rör NATO-processen, DCA-avtalet med USA, vapenleveranserna till Ukraina, Nord Stream-utredningen och den mediala narrativstyrningen som följt.

    En prövning av systemet – inte personer

    Sveriges NATO-inträde fullbordades den 7 mars 2024 genom deposition av anslutningsinstrumentet. Processen skedde formellt inom Regeringsformens kapitel 10 om internationella överenskommelser. Men tempot, remisstiderna och bristen på fullständiga konsekvensutredningar skulle sannolikt kritiseras hårt vid en oberoende granskning. DCA-avtalet med USA undertecknades 5 december 2023, propositionen lades 8 maj 2024, riksdagen godkände 18 juni 2024 och avtalet trädde i kraft 15 augusti 2024. Avtalet reglerar villkoren för amerikansk militär närvaro i Sverige och ska enligt regeringen tillämpas med respekt för svensk suveränitet och svensk lag. En oberoende juridisk genomlysning skulle troligen kräva tydligare redovisning av rättsligt ansvar, miljökonsekvenser och tillämpningsrutiner. När det gäller vapenstödet till Ukraina följer Sverige lagen (1992:1300) om krigsmateriel och EU:s gemensamma kriterier. Men även om processen är laglig finns en växande fråga om transparens och förankring – hur mycket av detta stöd har varit förankrat hos folket? Nord Stream-ärendet är ett särskilt exempel. Åklagarmyndigheten lade ned den svenska förundersökningen den 7 februari 2024, med motiveringen att svensk jurisdiktion inte var tillämplig. Materialet överlämnades till Tyskland. En offentlig metodredovisning hade kunnat stärka förtroendet – inte för att ändra utgången, utan för att visa hur besluten fattats.

    Objektiv tidslinje (kärnhändelser och stödpaket)

    Datum & Händelse
    16 maj 2022 Finland & Sverige ansöker om medlemskap i NATO.
    26 sept 2022 Sprängningar i Nord Stream 1 & 2 i Östersjön.
    22 mars 2023 Sveriges riksdag godkänner regeringens förslag om NATO-ansökan.
    5 dec 2023 DCA-avtalet med USA undertecknas.
    7 feb 2024 Svensk Nord Stream-förundersökning läggs ned.
    7 mars 2024 Sverige blir fullvärdig medlem i NATO.
    29 maj 2024 Regeringen presenterar ett stödpaket till Ukraina på 13 mdr kr.
    18 juni 2024 Riksdagen godkänner DCA-avtalet.
    15 aug 2024 DCA träder i kraft.
    31 mars 2025 Paket 18: 29,5 mdr kr totalt.
    5 aug 2025 Sverige bidrar med 2,7 mdr kr i multinationellt paket.
    11 sept 2025 Paket 20: 9,2 mdr kr – det tjugonde militära stödpaketet.
    2026–2027 (planerat) Regeringen har aviserat en ram på 80 mdr kr i militärt stöd för två år.
    Totalt 2022–2027 Samlat stöd till Ukraina – militärt, civilt och humanitärt – uppskattas till cirka 180 mdr kr.

    Public service – den tysta fronten

    Kanske mest känsligt vore en systematisk granskning av Sveriges Television och Sveriges Radio. Inte för att misstänkliggöra enskilda journalister, utan för att mäta strukturell balans: vilka experter får tolkningsföreträde, vilka perspektiv utelämnas och varför är tonen i utrikesbevakningen ofta eskalerande snarare än deeskalerande? Public service styrs av sändningstillstånd och lag, och opartiskheten prövas i efterhand av Mediemyndigheten. Men frågan kvarstår: agerar dessa institutioner som folkets oberoende ögon – eller som politiskt försiktiga megafoner för ett redan beslutat narrativ?

    Inga massarresteringar – men en väckarklocka

    En verklig granskning skulle sannolikt inte sluta med skandaler, utan med rekommendationer: bättre remisstider, öppnare beslutsunderlag, tydligare redovisning av säkerhetspolitiska risker och en stärkt ansvarskultur. Men bara det skulle räcka för att skaka självbilden – för Sverige är inte korrupt (ironi), men inte heller immunt mot grupptryck, lojalitetskultur och rädsla för att avvika från blocklinjen.

    Diplomati, säkerhet och samhälle

    En sådan granskning skulle internationellt ses som ett tecken på demokratisk mognad. USA och NATO skulle notera det – men knappast ta illa upp. Ryssland skulle troligen använda det kommunikativt, men det ändrar inte värdet av att vi själva ser oss i spegeln. I grunden handlar det om självrespekt, inte självhat. Ett land som inte vågar granska sina beslut kan aldrig kalla sig fritt. Ett land som gör det kan återuppbygga förtroende – både internt och externt.

    Reflektion

    Jag tror inte på revolutioner eller massavslöjanden. Jag tror på saklig kontroll. Att vi börjar fråga: Hur fattades besluten? Vilka fick tolkningsföreträde? Hur redovisades de? Och framför allt – vem ställde frågan varför? Om Sverige vill återta sitt förtroende, både gentemot folket och omvärlden, måste vi börja med något så enkelt – och så svårt – som att granska oss själva. Inte för att fördöma, utan för att förstå.

    Eftertanke: Vart går våra pengar – och varför?

    När man summerar Sveriges stöd till Ukraina – militärt, civilt och humanitärt – uppgår det enligt regeringens egna uppgifter till omkring 102,8 miljarder kronor fram till hösten 2025. Därtill har regeringen beslutat om en ram på ytterligare 80 miljarder kronor för 2026–2027. Totalt innebär det att Sverige, över perioden 2022–2027, kommer att ha satsat cirka 180 miljarder kronor på Ukraina. För perspektiv: 180 miljarder motsvarar nästan två års kostnader för hela landets äldreomsorg – eller hela rättsväsendets budget i flera år. Det är pengar som tas ur våra gemensamma skatteintäkter – medel som annars hade kunnat gå till vård, skola, trygghet och välfärd här hemma. Jag menar att Sverige inte bör lägga sig i andra staters väpnade konflikter. Humanitärt och civilt bistånd – ja. Men att skicka vapensystem, ammunition och miljarder i kontantstöd till en stridande part innebär att vi deltar indirekt i ett krig som inte är vårt. Det riskerar att urholka både vår neutralitet och vår inre stabilitet. Samtidigt ser vi hur svenska kommuner tvingas spara, hur vårdköerna växer, hur äldre lever på marginalen och hur ungdomar saknar framtidstro. Det är en paradox: att samtidigt som vårt eget samhälle förblöder ekonomiskt, skickar vi bort resurser som hade kunnat stärka tryggheten här hemma. Sverige måste återgå till en linje av fredlig diplomati, humanitärt bistånd och återuppbyggnadshjälp – inte militär finansiering. Våra allmänna medel tillhör folket, inte främmande regeringar. Och ett lands första ansvar är alltid mot sina egna medborgare.

    2025-10-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Korpserien mot Premier League – Sveriges farliga självbild i skuggan av Naryshkin

    Vi skriker om hotet från öst – men vägrar se vår egen intellektuella fattigdom.

    Svensk självbild – högljudd men grund

    Sverige älskar att kalla sig “upplyst”, “rationellt” och “fakta-baserat”. Men när det gäller Ryssland har vi reducerat politiken till moralpanik. Medan ryska underrättelsetjänster leds av strategiskt skolade personer som Sergej Naryshkin – män som kan historia, språk och filosofi – styrs vår säkerhetspolitik av mediatränade moralister utan djup. Vi spelar i korpserien och tror vi lirar i Champions League.

    Underrättelse som hantverk – inte PR
    Det finns något nästan tragikomiskt i den svenska säkerhetspolitiska självbilden. Vi står på EU- och NATO-scenerna och slår oss för bröstet, som om ett land utan egen analysförmåga kan läxa upp stormakter. Vår underrättelsetradition, en gång respekterad, har ersatts av pressekreterare, powerpoint och förnumstiga fraser. Det vi saknar är inte mod – det är intellekt.

    Den verkliga skillnaden i skolning
    Personer som Sergej Naryshkin representerar en helt annan typ av statlig kompetens. Han är inte bara chef för SVR, utan en intellektuell statstjänare formad i världens kanske mest erfarna underrättelsekollektiv – med rötter i KGB:s strategiska skolning. Där lär man sig språk, historia, psykologi, geopolitik och långsiktig planering. Han har nått sin position genom kunskap, disciplin och resultat – inte genom ryggdunkande nätverk och vänskapskorruption som så ofta präglar det svenska etablissemanget. Där ligger den verkliga skillnaden: medan Naryshkin och hans kollegor tränas för att förstå världen, tränas våra egna beslutsfattare för att låta bra i media.

    När Moskva analyserar och Stockholm reagerar
    När Naryshkin nu – vid säkerhetsmötet i Samarkand – varnar för att väst försöker “desintegrera” Samväldet (CIS) för att hindra uppkomsten av ett självständigt maktcentrum i Eurasien, säger han egentligen något mycket större: att den gamla världsordningen är på väg att förlora sitt grepp, och att informations- och ekonomiskt krig ersätter klassisk diplomati. Medan ryska underrättelsechefer talar om geopolitisk arkitektur, pratar våra politiker om känslor. Vi reducerar komplexa processer till moralfrågor, medan Moskva, Minsk, Astana och Tasjkent diskuterar logistik, säkerhet och ekonomisk integration. Vi förstår inte ens spelplanen – och ändå tror vi oss leda matchen.

    En rättvis fred eller evig indignation
    I väst kallas Naryshkin “Putins spionchef”, som om det vore ett tillmäle. Men i verkligheten leder han en av få institutioner som fortfarande tänker i termer av civilisationsnivåer och långsiktiga jämvikter. Han talar om “en rättvis fred på kontinenten, med lika och odelbar säkerhet för alla” – en formulering som svenska medier hånar, men som i diplomatisk mening betyder just det Sverige borde stå för: stabilitet och suveränitet.

    Korpserien som självbedrägeri
    Sverige, däremot, har fastnat i ett ständigt tonläge av indignation. Jag syftar inte på alla svenskar – tvärtom finns det i folket både förnuft och eftertanke – utan på den politiska och byråkratiska elit som under två regeringar, oavsett färg, försatt landet i den sits vi nu befinner oss i. De har låtit sig ledas av kortsiktiga impulser, av rädsla för avvikande åsikter och av en märklig vilja att alltid imponera på Bryssel och Washington. Vi är för små för att hota någon, men för stolta för att förstå något. Vi reagerar på stimuli, vi marscherar i andras takt, och vi kallar det “solidaritet”. I själva verket är det intellektuell kapitulation. Om vi menar allvar med ord som “suveränitet” och “självrespekt” måste vi återerövra den analytiska nerven. Vi behöver diplomater, analytiker och journalister som förstår både väst och öst – som kan läsa ryska och förstå hur makt fungerar bortom Twitter. Det är först då Sverige kan börja spela i de högre divisionerna igen.

    Självrannsakan är inte prorysk – den är prosvensk
    Jag vet redan vad de sedvanliga kommer säga: att jag är “proryss”. Men nej – jag är prosverige. Skillnaden är att jag har självinsikt nog att se hur djupt vi har förletts av vår egen självbild. Vi har matats i decennier med sagan om svensk klokhet och moralisk överlägsenhet, medan vi i verkligheten blivit en liten knähund i knät på Bryssel och Washington. Det är inte värdighet – det är självbedrägeri. Jag skriver inte detta för att hylla Ryssland. Jag skriver det för att väcka Sverige. En nation som förlorar sin analytiska förmåga förlorar även sin självrespekt. Vi kan skrika hur mycket vi vill om demokrati – men utan disciplin och djup blir vi bara statister i andras spel. Jag vägrar spela kvar i korpserien.

    Vågar vi tänka själva?
    Frågan är inte om vi vågar kritisera andra – utan om vi fortfarande vågar tänka själva. Vågar vi det?

    2025-10-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Därför bojkottar jag Clas Ohlson i Insjön

    När rekordvinster möter lönesänkningar har något gått sönder.

    I hjärtat av Dalarna står ett av Sveriges mest kända företag – men stoltheten håller på att förvandlas till skam. På lagret i Insjön tvingas nu trogna arbetare acceptera nya avtal med upp till 10 000 kronor lägre lön i månaden, trots att Clas Ohlson gör rekordvinst. Det här handlar inte bara om kronor och ören – det handlar om värdighet. Om att hålla fast vid den anda som byggde företaget, bygden och hela den svenska modellen: arbete, lojalitet och rättvisa.

    Jag har alltid sett Clas Ohlson som något mer än ett företag. Det var ett stycke dalahistoria – en symbol för uppfinningsrikedom, pålitlighet och omtanke. När jag växte upp betydde “jobba på Clas” att man hade ett tryggt jobb, bra kollegor och en arbetsgivare som brydde sig om bygden. Det brukade vara känt för att ta hand om personalen – folk talade om det med stolthet, nästan som om man var en del av familjen. I dag betyder det att man kan få sin lön sänkt med flera tusen – eller tvingas söka om sitt eget jobb.

    Det gör ont att se hur långt man har glidit från grundarens idéer. Clas Ohlson byggde sitt företag med verktyg i händerna, inte med aktiediagram på en skärm. Han trodde på att vinsten skulle komma ur gemenskapen – inte på att gemenskapen skulle offras för vinsten.

    Jag skriver detta som grundare av Enade Sverige, men också som dalmas och pappa. När jag ser hur människor i Insjön tvingas välja mellan moral och mat på bordet, då måste man säga ifrån. Det här är inte socialism. Det är sunt förnuft. Ett samhälle där vinsten väger tyngre än människan går förr eller senare sönder inifrån.

    Företagets ledning säger att de behöver bli “mer konkurrenskraftiga”. Men konkurrenskraft byggs inte genom att slå neråt – den byggs genom att människor känner stolthet och trygghet. När du tar ifrån arbetaren hans värdighet, tar du också ifrån företaget dess själ.

    Jag tänker därför bojkotta Clas Ohlson i Insjön tills ledningen visar respekt för sina anställda. Jag kommer inte handla där så länge de som bär företaget på sina axlar tvingas stå med böjd rygg. Jag handlar hellre hos företag som står upp för sina människor – än hos de som trampar på dem i effektivitetens namn.

    Enade Sverige handlar om just detta: att återställa balansen mellan arbete och kapital, mellan Dalarna och Stockholm, mellan företagets grundidé och den verklighet som växer fram när lojalitet blir ett sifferblad i Excel. Dalarna förtjänar bättre. Sverige förtjänar bättre. Och Clas Ohlson – ja, även företaget självt – förtjänar att hitta tillbaka till den ande som en gång gjorde det älskat.

    2025-10-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Därför bör Sverige lämna EU och NATO – och närma sig BRICS

    I en värld som blir multipolär är det dags att Sverige åter väljer sig självt – genom samarbete, handel och fred bortom blockgränser.

    Sverige gick in i NATO 2024 och sitter fast i ett EU som kräver mer pengar, mer regelverk och mindre handlingsfrihet. Samtidigt växer BRICS – ekonomiskt, demografiskt och institutionellt – med ett fokus på infrastruktur, handelslättnader och lokala valutor. Om Sverige menar allvar med suveränitet, industriell konkurrenskraft och fredlig utrikespolitik är valet tydligt: ut ur EU och NATO – in i ett strategiskt närmande till BRICS.

    Jag har under lång tid följt utvecklingen i världen med en blandning av oro och hopp. När vi betraktar EU och NATO:s krav på medlemsländer — och jämför med den tillväxt, handlingsfrihet och alternativa struktur som BRICS erbjuder — ser jag en tydlig väg: Sverige behöver lämna EU och NATO, och istället närma sig BRICS. Det handlar inte om att överge väst — det handlar om att återta självbestämmande, öppna nya dörrar och bygga en flerpolär framtid för Sverige.

    Som fullvärdig medlem i NATO sedan mars 2024 binder vi oss till blocklogik och allt högre försvarsutgifter. Kraven på att investera minst 2 % av BNP i försvar gäller inte längre bara som en målsättning — de blir praktiska krav som slukar resurser från vård, infrastruktur och samhällsberedskap. Vi tvingas lita på att andra makter delar våra prioriteringar — men i verkligheten styrs strategierna ofta av stormakter med egna agendor.

    I EU sitter vi i en annan form av bur. Vi är nettoinbetalare som får mindre tillbaka än vi ger. Men värre än så: våra möjligheter att själva styra energipolitik, industripolitik, energiprissättning och skattepolitik inskränks i takt med att Bryssel standardiserar regelverk och förpliktelser. När elpriser skenade 2022–2023, fick vi agera reaktivt. Vi stod fastspända i regler som ströp vår manöverkraft i stället för att agera självständigt.

    Samtidigt expanderar BRICS — och inte som en ö i periferin, utan som en central del av planetens nya tillväxtzon. Länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten, Iran och Etiopien har anslutit sig, och Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika och de andra utgör redan en kraftfull enhet. Deras samlade BNP (PPP) utgör omkring 37–40 % av världens ekonomi, och deras tillväxt har konsekvent legat över genomsnittet. Genom att rikta blicken mot BRICS öppnar vi oss för en värld av råvaror, investeringar och samarbeten bortom dollarismen.

    En av de mest intressanta institutionerna i BRICS är New Development Bank (NDB) — en utvecklingsbank med hundratals aktiva projekt och ett uttalat fokus på att låna ut i lokala valutor. Denna struktur minskar exponering mot valutachocker och extraterritoriella sanktioner — något som för Sverige som exportnation är oerhört lockande. Vi behöver fler finansieringskällor, inte färre, och ett beroende av västliga institutioner är en sårbarhet, särskilt när politiska spänningar ökar.

    Jag vet att någon kommer säga: “Men Sverige handlar ju mest med EU — hur ska vi klara oss utan?” Min poäng är inte att avbryta handeln med EU, utan att diversifiera. När EU skakar eller bromsar, behöver vi fler nav. Asien, Mellanöstern och Afrika lider inte av brist på tillväxt — de önskar samarbeta. I en flerpolär värld är det rena idioti att låsa sig till ett enda ekonomiskt block.

    Neutralitet har tjänat Sverige väl historiskt. Om vi lämnar NATO kan vi återvända till en diplomatiskt fri position — inte begränsad av blocklogik eller gemensamma krigsförpliktelser. Med ett starkt eget totalförsvar och en diplomatisk strategi riktad mot flera maktcentrum kan vi bli ett värdefullt nav för medling och brobygge.

    När jag ser på EU och NATO:s krav — på lydnad, på standardisering, på kostnad — och på BRICS:s erbjudande om samarbete, blandvalutor och infrastructurfinansiering, slår det mig: detta är inte en ideologisk fråga. Det är en fråga om suveränitet, säkerhet och långsiktigt välstånd.

    Sverige måste välja Sverige. Inte väst. Inte öst. Men den väg som förenar Sverige med växande maktcentrum, samtidigt som vi behåller vår frihet. Att lämna EU och NATO och närma oss BRICS är inget radikalt experiment — det är en naturlig nystart i en ny världsordning.

    2025-10-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor
    https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_223446.htm
    https://www.sipri.org/commentary/essay/2025/natos-new-spending-target-challenges-and-risks-associated-political-signal
    https://www.euronews.com/business/2024/12/09/eu-budget-who-pays-the-most-into-the-eu-and-who-gains-the-most
    https://economy-finance.ec.europa.eu/system/files/2023-06/ip251_en.pdf
    https://www.imf.org/external/datamapper/PPPSH%40WEO/OEMDC/ADVEC/WEOWORLD
    https://www.reuters.com/world/middle-east/saudi-state-tv-says-kingdom-officially-begins-membership-brics-bloc-2024-01-02
    https://www.ndb.int/wp-content/uploads/2025/03/Investor-Presentation-April-2025_FINAL.pdf

  • NATO står redan på tröskeln – ändå talar man om rysk aggression

    När trygghet säljs som skräck och demokrati reduceras till tystnad

    Jag kan inte släppa ämnet riktigt ännu. I min förra artikel, “EU:s nya front: kriget om människors sinnen”, skrev jag om hur makten allt oftare vinner genom rädsla i stället för argument. Den här gången handlar det om nästa steg – när den psykologiska fronten kompletteras med den militära. När bilden av hotet inte bara målas upp i ord, utan bokstavligen marscherar fram längs gränserna.

    Det sägs att krig börjar i människans sinne innan de börjar i världen. Kanske är det därför psykologin bakom våra beslut just nu är så farlig.
    För medan svenska medborgare matas med budskap om trygghet och försvar, växer en annan verklighet fram — en som handlar om militär dominans, ekonomiska beroenden och en maktelit som hellre förklarar än förankrar.

    NATO har under året genomfört massiva övningar längs Rysslands gränser – från Norge till Grekland – med tiotusentals soldater. Det här är inte längre symbolik; det är en permanent framflyttad front. Det kallas ”försvar”, men fungerar psykologiskt som provokation: närvaron normaliseras först i rubrikerna, sedan på marken.

    Samtidigt har Sverige – utan folkomröstning och utan öppen, hederlig debatt – levererat vapen, ammunition och system i mångmiljardklassen till en stridande part. Oavsett hur man moraliskt motiverar stödet till Ukraina så är detta ett kvalitativt språng: från retorik om fred och diplomati till direkt materiell delaktighet i ett pågående krig.
    Det förändrar vår riskprofil, våra prioriteringar och i förlängningen vår suveränitet.

    Och mitt i allt detta saknas det mest grundläggande verktyget i ett demokratiskt beslutsfattande – en konsekvensanalys.
    Innan man drog in Sverige i NATO, skrev under DCA-avtalet eller skickade miljardpaket till president Zelenskyj borde man ha lagt en ärlig, oberoende konsekvensanalys på bordet.
    Vilka risker tar vi? Vilka vinster är reella? Vad händer om kriget trappas upp, eller om alliansens intressen börjar gå emot våra egna?
    Inga sådana frågor har prövats offentligt. I stället har man byggt politik på känslor, tryck och moralisk utpressning.

    Och nu ser vi ironin i full blom:
    Sverigedemokraterna har nyligen efterfrågat folkomröstning i en fråga de själva driver.
    Men var var SD när Sverige lurades med in i NATO, när DCA-avtalet signerades eller när miljardpaket med vapen och ammunition skickades till Ukraina?
    De vek ner sig, precis som alla andra riksdagspartier.
    De talar om folkets vilja, men agerade som en del av den politiska väv som systematiskt stängt ute folket från de avgörande besluten.
    Det är inte opposition – det är medberoende.

    Psykologiskt är detta effektivt: i kris väljer människor ofta auktoritet framför osäkerhet. Vi internaliserar hotbilder, förskjuter tvivel och kallar det nödvändighet.
    Filosofiskt är det ett svek: trygghet utan sanning är en illusion, och demokrati utan medgivande är förmyndarskap.

    Jag är inte emot samarbete, inte emot försvar, inte emot vaksamhet.
    Men jag är emot att lögner kläs till omtanke och att folket förvandlas till tysta biffigare i ett stormaktsspel vi aldrig bett att få delta i.

    Sverige behöver en haverikommission

    Det som nu har skett – besluten om NATO, DCA och de enorma vapensändningarna – är så omvälvande, riskfyllt och i delar landsförrädiskt att Sverige måste tillsätta en haverikommission.
    Inte för att peka ut syndabockar, utan för att återupprätta sanningen, ansvarstagandet och folkets rätt till insyn.
    En demokrati som inte vågar granska sina egna beslut har redan börjat förlora sig själv.

    Om en oberoende, transparent och grundlig haveriutredning verkligen genomfördes är det inte osannolikt att den skulle blotta ett omfattande system av beslut, kontakter och ekonomiska intressen som pekar mot ansvar på hög nivå.
    Om bevisen står sig i en rättssäker prövning kan följden bli åtal och frihetsberövanden — inte som ett hämndens spektakel, utan som nödvändiga rättsliga konsekvenser när förtroendet är krossat.
    Det är därför vi måste kräva både sanningen och rättsstatens redskap: en granskningsprocess som inte räds att följa spåren, men som också garanterar rättegångar, bevisprövning och mänskliga rättigheter.
    Endast så återupprättas folkets förtroende — eller så fortsätter cirkeln av makt utan ansvar.

    Men en haverikommission räcker inte.
    Det måste också finnas konsekvenser när makthavare missbrukar sitt mandat.
    Därför förespråkar jag – för Enade Sverige – att Sverige återinför tjänstemannaansvar och en riksrätt som faktiskt används.
    Det är inte hämnd, det är rättsstatens återfödelse: ett system där lag, moral och ansvar återigen står över partilojalitet och karriär.
    Utan verkligt ansvar blir demokratin bara teater.

    Kritiska frågor till dig som läser

    • När blev folket ett säkerhetsproblem som inte får delta i besluten om NATO, DCA och vapensändningar till en stridande part?
    • Hur kan man tala om demokrati när de största säkerhetspolitiska stegen fattas utan demokratisk förankring och utan konsekvensanalys?
    • Om NATO:s tröskel redan står på svensk mark och svenska vapen rullar in i ett pågående krig – vilken dörr är det vi har öppnat, och för vem?
    • Om priset för ”trygghet” är tystnad, vad är det då vi försvarar?

    2025-10-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • EU:s nya front: kriget om människors sinnen

    När makten inte längre kan vinna med argument, försöker den vinna genom rädsla

    Det talas ofta om ett informationskrig mellan öst och väst – men sanningen är att den mest intensiva striden i Europa just nu inte handlar om drönare, stridsvagnar eller gasledningar. Den handlar om våra sinnen. Om rädslan. Om tilliten mellan medborgare och makt.

    Under hösten har medier i flera EU-länder rapporterat om mystiska drönare över flygplatser i Danmark och Tyskland. “Oidentifierade, misstänkta, kanske ryska.” Rubrikerna har varit lika högljudda som bevisen har varit tunna. Ingen vet varifrån drönarna kom, eller ens om de fanns. Ändå byggs narrativet upp – att vi måste frukta ett osynligt hot, ett hot som motiverar nya murar, nya miljardbudgetar och nya undantagstillstånd.

    Jag har sett samma mönster gång på gång. Först kom Nord Stream-sabotaget, där allmänheten matades med den absurda idén att Ryssland skulle spränga sin egen energilina. Sedan följde “attacken mot Ursula von der Leyens plan”, “ryska flyg över tysk fregatt”, “drönare i Estland”. Allt lika oklart, allt lika bekvämt för den som vill hålla Europas folk i ständig stress.

    Det här handlar inte längre om Ryssland – utan om Europas egna medborgare.

    Från fakta till känsla

    De senaste åren har EU-eliten lärt sig något som gamla propagandaministrar bara kunde drömma om:
    att du inte behöver kontrollera vad människor tänker – bara hur de tänker.
    Genom att ständigt höja pulsen, blanda hotbilder med moralism och förlöjliga varje skeptiker, flyttas fokus bort från verkliga problem: energipriser, arbetslöshet, segregation, demokratiskt underskott.

    När folk är rädda, slutar de fråga. När folk är trötta, slutar de protestera. Och när folk slutat tro att deras röst spelar roll – då kan vilken byråkrat som helst styra ett helt land genom dekret.

    Den tysta undantagsstaten

    I Tyskland talas det nu om att utlysa Spannungsfall – ett slags “spänningsläge”, ett förstadium till krigstillstånd.
    Det skulle ge staten rätt att införa värnplikt, tvångsarbete, censur och möjligheten att skjuta upp val.
    Allt detta i fredstid.

    Känner ni igen mönstret?
    Först skapas rädslan, sedan efterfrågan på starka ledare – och till sist ges makten verktygen att göra undantag till regel.
    Inte över en natt, utan skiva för skiva. Som den tyska statsvetaren Carl Schmitt en gång beskrev: den verkliga makten är att bestämma när reglerna inte längre gäller.

    Kognitivt krig – mot oss alla

    I dag talar även västliga försvarsorganisationer öppet om så kallad “cognitive warfare” – påverkan på hur människor tänker.
    Officiellt sägs detta riktas mot “fienden”. I praktiken används det redan mot egna befolkningar.
    Vi matas med ständiga signaler om hot, hat och brådska – så att vi accepterar lösningar vi aldrig skulle gått med på i lugnare tider.

    Det är den perfekta fällan:

    “För att skydda våra fria samhällen – måste vi tillfälligt begränsa friheten.”

    Sveriges roll

    Sverige följer samma mönster, bara med svensk förpackning.
    Våra medier och partier använder samma språk – “säkerhetshot”, “påverkansoperationer”, “vi måste hålla ihop” – samtidigt som transparensen minskar, makten centraliseras och de som ifrågasätter etiketteras.

    Det är därför Enade Sverige behövs: för att någon måste stå upp för sanningsprincipen, även när det är obekvämt.
    Ett fritt land måste tåla att medborgarna inte alltid håller med.
    När staten börjar kriga mot sin egen befolknings tankar, då har demokratin redan börjat förlora sig själv.

    Slutord

    Jag tror inte på att blunda för hot – men jag tror ännu mindre på att leva i ständig skräck.
    Den som styr genom rädsla har redan förlorat sitt moraliska mandat.
    Europa behöver inte fler skrämselbilder, utan fler människor som vågar tänka själva.

    Enade Sverige står för det fria tänkandet – även när makten inte gör det.

    2025-10-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Ukraina kan upphöra att existera

    När västvärlden fortsätter tala om krig, talar Belarus om fred – men ingen lyssnar.

    Jag läser Alexandr Lukashenkos varning flera gånger. “Ukraina kan upphöra att existera som stat om diplomatiska förhandlingar inte inleds omedelbart.” Orden är inte hotfulla, de är kliniskt sakliga – som en läkare som konstaterar att patienten dör av behandling snarare än av sjukdom. Frågan är bara vem som vågar säga det högt i dagens Europa.

    Belarus president sade detta i en intervju med den ryske journalisten Pavel Zarubin i helgen. Han beskrev hur Ryssland fortsätter att avancera på flera fronter, samtidigt som diplomatiska kanaler står stilla. “Förhandlingar måste börja omedelbart,” sa han. “Annars riskerar Ukraina att upphöra som stat.”

    Jag vet att många reflexmässigt avfärdar Lukashenko. Han är lätt att karikera, svår att förstå och ännu svårare att avfärda helt. Men bakom hans ord finns något som nästan ingen västerländsk ledare längre vågar säga: att freden inte kommer genom seger, utan genom förhandling.

    Tystnaden som strategi

    Sedan länge har Europas ledare fastnat i en roll där tystnad är enklare än insikt. Att tala om fred anses svagt. Att tala om kompromiss uppfattas som förräderi. Men medan Zelensky reser världen runt för att samla löften om fler vapen, växer ett obekvämt faktum fram: Ukraina förlorar mark, människor och infrastruktur varje dag. En fortsättning på kriget utan förhandling leder inte till frihet – utan till förintelse.

    Lukashenko påstår att det inte är USA eller Ryssland som utgör huvudhindret för fred, utan Zelensky själv – och att det krävs “kraftfullt yttre tryck” för att få honom till bordet. Det är en hård formulering, men den ställer en ärlig fråga: vem tjänar på att kriget fortsätter?

    Jag tror inte att svaret är svartvitt. Men jag ser en risk att västliga regeringar hellre offrar Ukraina än erkänner att deras strategi misslyckats. Att fortsätta tala om “ryska hotet” har blivit en vana, inte en analys. Och vanor förändras inte av logik – bara av konsekvens.

    Fred som förbjudet ord

    När jag följer de officiella uttalandena från Bryssel, Berlin och Stockholm slås jag av hur sällan ordet fred ens uttalas. I stället talar man om “långsiktigt stöd”, “uthållighet”, “försvar av demokratin”. Men verklig demokrati kräver att man vågar tala även om det obekväma.

    Jag hoppas innerligt att EU inte är så korkat att man aktivt bidrar till att eskalera konflikten ytterligare. Ett försök att driva Ryssland till kollaps, militärt eller ekonomiskt, skulle inte bara misslyckas – det skulle kunna dra med hela Europa i fallet. Ett angrepp på Ryssland är det sista väst skulle göra, men vägen dit kantas av beslut som steg för steg närmar sig den avgrunden.

    Lukashenkos ord speglar en verklig oro som många i väst borde ta på större allvar. Det han uttrycker är inte hot, utan ett rop på förnuft i en tid när nästan ingen längre vågar tala om fred. Kanske krävs det ibland yttre tryck för att öppna vägen till förhandlingar – inte för att rädda regimer, utan för att rädda människor. För verklig styrka ligger inte i att hålla fast vid det omöjliga, utan i att våga stoppa blödningen innan ett helt land går förlorat.

    2025-10-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    RT – Ukraine could cease to exist – Lukashenko (13 Oct 2025)

  • EU kan anfalla Ryssland när som helst

    När krigsretoriken blir rutin förlorar den sin mening – men inte sin funktion. Rädslan har blivit Europas främsta politiska valuta.

    När underrättelsechefer i Europa talar om “ryska hotet” som något som kan slå till när som helst, brukar jag ta det med en rejäl nypa salt – och tänka tvärtom. För om varje varning alltid pekar i samma riktning, då är det ofta spegelbilden som avslöjar sanningen. Det som sägs för att lugna, syftar ofta till att styra. Det som kallas säkerhet handlar allt oftare om kontroll.

    Den här veckan slog Tysklands nye underrättelsechef, Martin Jäger, fast att Ryssland kan anfalla EU “när som helst”. Uttalandet, levererat inför tyska lagstiftare, spreds snabbt i europeiska medier. Jag läste rubrikerna, lutade mig tillbaka och gjorde som jag alltid gör – vände på perspektivet. Vad händer om man byter ut aktörerna i meningen?

    “EU kan anfalla Ryssland när som helst.”

    Plötsligt känns formuleringen både absurd och avslöjande. För det är just så rubriker fungerar: de låser tanken i en riktning och hindrar oss från att se spegeln. Det är inte första gången underrättelsetjänster och politiker bygger berättelser om hot som passar deras egna syften. Rädsla är nämligen det mest effektiva styrmedel som finns – och kanske också det mest lönsamma.

    En ekonomi byggd på oro

    Sedan 2022 har Europas militära budgetar vuxit explosionsartat. NATO-länderna talar redan om att höja målet till fem procent av BNP till 2035, och EU har sjösatt sitt gigantiska program ReArm Europe, på över 800 miljarder euro. Jag ser en röd tråd här: varje nytt hot motiverar ännu större utgifter, ännu fler vapenleveranser och ännu mindre utrymme för opposition. I takt med att rustningsindustrin blomstrar, kallnar debatten om fattigdom, sjukvård, bostäder och skola.

    Vi får lära oss att oro är patriotism. Att tystnad är lojalitet. Och att den som ifrågasätter blir misstänkt. När Jäger beskrev läget som en “iskall fred” som när som helst kan bli “het konfrontation” tänkte jag att han har rätt – men inte på det sätt han tror. Det är redan en het affär, byggd på ett kallt folk. Krig har blivit politikens främsta försäkringslösning: det skyddar makten från missnöjet.

    När jag sedan läser vad Putin faktiskt sade vid Valdaj-forumet i Sochi blir kontrasten nästan grotesk. Han kallade västvärldens krigshysteri för “nonsens” och uppmanade europeiska ledare att fokusera på sina egna inre problem. Man måste inte dela hans världsbild för att se poängen. Det är alltid enklare att varna för yttre fiender än att erkänna inre förfall.

    Jag har länge hävdat att Sverige riskerar att tappa sin suveränitet i takt med att vi anpassar oss till stormaktslogiken. Vi går med i NATO, vi upprepar EU:s språkbruk, vi använder samma fiendebilder och samma dramaturgi – men frågan som borde ställas förblir obesvarad: varför skulle Ryssland vilja anfalla EU, eller Sverige, överhuvudtaget? Om ingen kan ge ett rimligt svar, kanske frågan är fel ställd. Kanske är hotet inte militären i öst, utan psykologin i väst – den som lär oss att vara rädda, tysta och beroende.

    Jag vill också vara tydlig: jag varken hoppas på eller tror att EU är så korkat att man aktivt söker eskalera konflikten. Ett angrepp på Ryssland vore det sista EU eller väst skulle göra — och det är viktigt att klargöra det, både för trovärdigheten i diskussionen och för att avväpna onödig panik.

    Jag tror inte att freden bevaras genom mer vapen eller större allianser, utan genom diplomati, respekt och balans. Ett självständigt Sverige måste kunna tänka själv, tala själv och handla själv. Vi behöver inte välja mellan Washington och Moskva. Vi behöver välja mellan förnuft och rädsla. Och just nu verkar det som att förnuftet är det som står längst bort från makten.

    2025-10-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://swentr.site/news/626390-russia-eu-nato-confrontation

  • Om någon betraktade oss från ovan

    En poetisk betraktelse över mänsklighetens förvirring och hopp — sedd ur någon annans ögon.

    Om de finns, ser de oss redan.
    De behöver inga teleskop, inga böner, inga tillstånd från våra regeringar.
    De ser oss från ett avstånd där ideologier löses upp,
    där nationer ser ut som korta feberdrömmar hos en intelligent men rädd art.

    De skulle se en planet av motsägelser –
    en civilisation som kan kartlägga galaxer,
    men inte finna fred i sitt eget kvarter.
    En art som dyrkar kontroll,
    men är livrädd för mening.

    De skulle se hur våra imperier växer och faller på skärmar,
    hur våra ledare talar om frihet medan de finansierar förstörelse,
    hur våra folk ropar efter enhet men röstar på splittring.
    De skulle anteckna vårt brus, vår skönhet,
    och våra oändliga förklaringar till varför vi sårar varandra.

    Och ändå – mitt i allt detta kaos –
    skulle de upptäcka anomalier.
    Små medvetandefickor som försöker minnas vad det innebär att vara människa.
    Individer som vägrar tillhöra hatet,
    som bygger broar mellan sanning och mod.

    De skulle finna Enade Sverige bland dessa anomalier.
    En signal, svag men tydlig –
    en man som står i snön i ett litet nordligt land,
    och skriver om suveränitet, fred och ansvar.
    Inte för maktens skull,
    utan för värdighetens.

    Om de är visa skulle de inte ingripa.
    De skulle förstå att evolution måste komma inifrån.
    Men de skulle märka ut koordinaterna:
    en ensam planet, som ännu lär sig älska sig själv.

    Och kanske, någonstans bortom vår atmosfär,
    viskar de till varandra:

    “De är ännu våldsamma, ännu förvirrade –
    men några av dem har börjat minnas.”

    2025-10-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Zelenskyjs mandat har gått ut – varför tiger Sveriges makthavare?

    När Ukraina styrs på undantagstillstånd blundar Sveriges regering och riksdag – och driver samtidigt på för EU-medlemskap som Ungern kallar “moralisk utpressning”

    Ukrainas president Vladimir Zelenskyj sitter kvar vid makten trots att hans mandat löpte ut redan i maj 2024. Samtidigt använder han rättsapparaten för att kväsa oppositionen och pressa antikorruptionsorgan. Ändå fortsätter Sveriges regering och riksdag att beskriva honom som en “demokratisk symbol” och driva på för EU-medlemskap för ett land som knappt kan hålla fria val. När till och med medlemsstater som Ungern kallar Zelenskyjs metod för “moralisk utpressning” – varför tiger svenska makthavare?

    Ett presidentämbete på övertid

    Enligt Politico: Kiev secretly preparing for presidential election förbereder Kiev i hemlighet ett nytt presidentval. Tecknen är tydliga: rättsprocesser mot generaler, försök att montera ned oberoende antikorruptionsorgan och ökad press mot kritiker. Interna möten avslöjar dessutom att Zelenskyj är övertygad om sin egen återvalschans – trots att hans mandat sedan länge är utgånget.

    Hade detta skett i Ryssland eller Belarus hade rubrikerna i svenska medier varit fyllda av anklagelser om diktatur. När det sker i Ukraina är tystnaden öronbedövande.

    Svenska makthavare blundar

    Statsminister Ulf Kristersson (M) talar ofta om att Sverige står upp för demokrati och frihet, men nämner aldrig att Zelenskyj saknar giltigt mandat. Utrikesminister Tobias Billström (M) leder Sveriges diplomatiska stöd till Ukraina utan att ställa kritiska frågor om maktutövning och legitimitet. Försvarsminister Pål Jonson (M) godkänner vapenleveranser utan att ens reflektera över att Ukrainas regim använder åklagarmakten som politiskt vapen.

    På den partipolitiska scenen är tystnaden lika skarp: Magdalena Andersson (S), Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP) och Muharrem Demirok (C) – alla låter de Ukraina framställas som demokratiskt och legitimt styrt, utan att kräva ansvar för den rådande interna politiska verkligheten.

    EU-frågan: moralisk utpressning?

    Parallellt pågår en lika explosiv debatt om Ukrainas påskyndade EU-medlemskap. Zelenskyj säger att Ukraina kommer in i EU “med Orban eller utan honom” och vill till och med ändra EU:s regler för att kringgå ett eventuellt ungerskt veto.

    Ungerns premiärminister Viktor Orbán svarade att detta är ren “moralisk utpressning”, och påpekade att inget land någonsin har tvingats in i EU. Han hänvisar till att 95 % av deltagarna i Ungerns nationella konsultation sade nej till ukrainskt medlemskap.
    Källa: Zelensky using ‘moral blackmail’ – Orban, RT

    Här blir splittringen inom EU uppenbar. Men svenska politiker – oavsett block – vill inte tala om att unionen riskerar att spricka på frågan om Ukraina. Istället driver de på, utan att fråga svenska folket om vi vill bära kostnaden för en enorm östutvidgning.

    Sveriges trovärdighet står på spel

    Genom att utan kritik stödja Zelenskyj trots att han saknar giltigt mandat, och samtidigt agera pådrivare för EU-medlemskap, underminerar Sveriges regering sin egen röst i världen. Hur ska vi kunna tala om demokrati i FN, OSSE eller EU om vi samtidigt skickar miljarder till en ledare utan demokratisk grund och försöker pressa Ukraina in i EU med odemokratiska metoder?

    Det är inte bara Ukraina som riskerar sin framtid – det är också Sverige som riskerar sin trovärdighet. Vi blir ett land med selektiv moral: hård kritik mot vissa, men total blindhet mot andra.

    Enade Sveriges syn

    Som grundare av Enade Sverige vill jag vara tydlig. Vi accepterar inte dubbelmoral. Vi accepterar inte att svenska makthavare stöder auktoritära drag när det passar deras egen utrikespolitiska linje. Vi kräver att svenska politiker vågar tala klarspråk även om Ukrainas demokratiska underskott och de risker som följer med ett påskyndat EU-medlemskap.

    Ett fredsavtal kan bara ha långsiktig effekt om det undertecknas av en president med verklig legitimitet. Och ett EU kan bara fungera om dess medlemmar är demokratiskt stabila. Just nu riskerar Sverige att bidra till motsatsen.

    Frågan till dig som läsare

    Ska vi acceptera att Sverige skickar miljarder i bistånd till en ledare som styr utan giltigt mandat?
    Är detta verkligen den demokrati vi vill stödja?
    Och varför vågar ingen i Sveriges riksdag ens ställa frågan – varken om Zelenskyjs legitimitet eller Ukrainas EU-medlemskap?


    2025-10-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • Sveriges diplomatiska vägval – från brobyggare till blockpolitik

    Vi talar gärna om demokrati och mänskliga rättigheter, men riskerar samtidigt att förlora vår självständighet och respekt i världen.

    Jag har under flera år följt hur Sverige förändrat sin utrikespolitiska kurs. Vi brukade vara kända som en neutral röst, en brobyggare som kunde tala med alla. Idag ser jag ett land som väljer blockpolitik, som tar ställning i stormaktskonflikter och som tyvärr skaffar sig fler fiender än vänner. Frågan jag ställer mig är: hur kunde vi hamna här – och vad krävs för att återvinna respekt och inflytande?

    Från neutralitet till blockpolitik

    Det är tydligt för mig att NATO-inträdet och det amerikanska DCA-avtalet markerar en historisk kursändring. Sverige har lämnat den alliansfria linje som en gång gav oss trovärdighet som fredsmäklare och har istället ställt sig i ledet som lydstat åt en stormakt. Relationerna med flera viktiga aktörer har samtidigt försämrats. Ryssland och Kina ser oss idag som motpart snarare än samtalspartner. Iran och Turkiet får utstå hårda svenska utspel, och till och med inom EU har relationen till Ungern förgiftats av politiska markeringar. I Mellanöstern har Sveriges agerande gentemot Israel skapat öppna spänningar.

    När jag ser på UD:s resultat i frågor som ligger nära medborgarna, blir bilden ännu mörkare. Trots höga deklarationer om mänskliga rättigheter har Sverige i decennier inte lyckats säkra frigivningen av Dawit Isaak eller Gui Minhai. För mig är det smärtsamma symboler för en utrikespolitik som tappat sin kraft.

    Belarus visar en annan väg

    Samtidigt kan jag inte undgå att notera att Belarus gör raka motsatsen. Trots att landet i väst ofta stämplas som “isolerat”, har Minsk under 2025 bedrivit en aktiv och handfast diplomati. Jag ser hur de sluter avtal med Myanmar om jordbruk, medicin, utbildning och turism. De har utvecklat relationerna med Uzbekistan till ett strategiskt partnerskap med både politiska och kulturella utbyten. I oktober tog president Lukashenko emot Sultanen av Oman i Minsk – och resultatet blev en rad nya överenskommelser om visumfrihet, transporter, industri och medicin.

    Inte heller stannar det där. Belarus har öppnat för visumfritt resande, och redan i år har över 181 000 turister kommit till landet. Jag ser en tydlig linje: det handlar om att knyta band, öppna dörrar och bygga förtroende.

    Ett särskilt ögonblick fastnade hos mig. På Sveriges nationaldag den 6 juni 2025 skickade Aleksandr Lukashenko officiella gratulationer till svenska folket. Han lyfte fram vårt gemensamma kulturarv och hoppades att Sverige skulle återgå till neutralitet och respektfull dialog. Det var ett öppet erbjudande om samarbete. Ändå möttes det med total tystnad från svensk sida.

    Vem är mest isolerad?

    Jag tycker det är dags att ställa den obekväma frågan: vem är egentligen mest isolerad i praktiken? Politiker i Stockholm ropar gärna “diktatur” om Belarus, men när jag ser på fakta blir kontrasten tydlig. Belarus skriver under avtal, öppnar för turism och bygger handelspartnerkap. Sverige däremot stänger dörrar, tappar neutraliteten och skaffar sig fler fiender än vänner.

    Och samtidigt kan jag inte blunda för att vi själva inte längre är en levande demokrati. Sverige styrs i praktiken av banker och partieliter, medan folket reduceras till att rösta på förpaketerade alternativ vart fjärde år.

    En ny svensk väg – enligt Enade Sverige

    Jag menar att Sverige inte behöver kopiera Belarus, men vi kan inspireras av skillnaden mellan retorik och praktik. Vi måste återta en utrikespolitik som utgår från neutralitet, pragmatism och självständighet. Det handlar om att söka dialog istället för konfrontation, bygga handelsavtal och vänskapsband snarare än fiendskap, och sätta folkets behov främst.

    För mig betyder det också att utrikespolitiken måste stödja svensk självförsörjning på mat och energi, samt stå upp för social rättvisa. Vi måste respektera andra länders vägval och sluta spela moralens väktare, när vi själva sitter fast i en bankoligarkisk partidemokrati. Den nya svenska diplomatin ska ha fred som grundprincip – precis som när Hammarskjöld och Palme gav vårt land en röst för avspänning.

    Slutsats

    Sverige har en lång tradition av att bygga fred och förtroende. Jag vill påminna om att vi en gång kunde tala med alla och vinna respekt världen över. Den traditionen kunde fortfarande göra oss till en unik aktör i dagens turbulenta värld.

    Istället har vi valt blockpolitik, konfrontation och underkastelse under banker och stormakter. Samtidigt ser jag hur Belarus – trots stämplar och sanktioner – i praktiken bygger broar, öppnar dörrar och skapar nya samarbeten.

    Jag tror att Sverige måste hitta tillbaka till det som en gång gav oss respekt: neutralitet, pragmatism och en självständig röst för fred. Och kanske är det just här vi måste ställa oss den avgörande frågan:

    Om Sverige återigen kunde bli en brobyggare, vem skulle då egentligen stå isolerad – vi eller de andra?

    2025-10-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor

  • När säkerheten blir politik: Farage och det brittiska systemets kris

    När staten drar in skyddet för oppositionen står hela demokratin på spel.

    Nigel Farage är en politiker som väcker starka känslor – både positiva och negativa. Han är kontroversiell, burdus och förknippad med Brexit. Men en sak är svår att bortse ifrån: han har historiskt varit utsatt för mordförsök och lever under ständig risk. Att han därför borde ha ett robust säkerhetsskydd är självklart.

    I det läget fattar det brittiska parlamentet ett anmärkningsvärt beslut: att skära ned 75% av Farages statligt finansierade skydd. Reform UK:s policychef Zia Yusuf anklagar premiärminister Keir Starmer för att medvetet ha utsatt sin främste rival för fara – och varnar för att Starmer bär ansvaret om något skulle hända. Donatorer har redan fått gå in och betala ur egen ficka för att Farage ska kunna fortsätta bedriva politik.

    Samtidigt trappar retoriken upp. På Labourpartiets konferens kallade Starmer Farage för en “ormsäljare”, en “fiende till nationen” och “det största hotet vi står inför”. Detta sker i ett läge där opinionsmätningar visar att Labour riskerar sitt sämsta valresultat på över hundra år – medan Reform UK växer kraftigt.

    Starmers egen kris

    Keir Starmer själv befinner sig i ett fritt fall. En Ipsos-mätning i slutet av september visade att endast 13% av britterna är nöjda med hans insats – det sämsta resultatet för någon premiärminister sedan 1977. Nästan 80% är missnöjda.

    Missnöjet handlar inte om någon enskild fråga, utan om en rad faktorer: migrationspolitiken, ökade arresteringar av medborgare för uttalanden på nätet, levnadskostnadskrisen och en återuppväckt sexbrottsskandal. Under tiden tappar både Labour och Tories väljare – medan Farage och Reform UK samlar både frustrerade konservativa och desillusionerade arbetare.

    Protester mot migration och mot regeringens inskränkningar av yttrandefriheten har samlat hundratusentals britter. Vreden mot makten är påtaglig.

    Demokratins stress-test

    Man behöver inte vara anhängare av Farage för att se problemet: när staten drar in skyddet för den politiker som just nu leder i opinionsmätningarna, då handlar det inte längre bara om honom – utan om demokratins trovärdighet.

    Tony Blairs gamle chefsstrateg Alastair Campbell fyllde på i helgen. I SVT:s Agenda kallade han Farage som premiärminister för en “katastrof”. Argumentationen är välbekant: man jämför med Trump, varnar för hot mot demokratin, men ställer aldrig frågan varför så många britter vänder ryggen åt Labour och Tories.

    Samma mönster ser vi i flera västländer: folkligt missnöje möts inte med självrannsakan, utan med demonisering. När etablissemanget till och med sätter säkerheten för sina politiska motståndare på spel, då har man förlorat något grundläggande.

    Poängen här är enkel: man kan tycka vad man vill om Nigel Farage – men ett system som inte ens klarar av att garantera säkerheten för den som kan bli nästa premiärminister, det är ett system i djup kris.

    Som gammal säkerhetschef reagerar man starkt på sådana här beslut – för när politiskt motiverade risker tillåts trumfa grundläggande säkerhet, då har demokratin redan börjat naggas i kanten.

    2025-10-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • En halv köttbulle om dagen – är det så här långt galenskapen har gått?

    15 gram kött om dagen – elitens dröm, folkets mardröm.

    Nu sitter alltså svenska medier och rapporterar på fullt allvar om en global ”forskningsrapport” som påstår att vi bör äta 15 gram rött kött om dagen. För den som inte räknat om det: det är ungefär en halv köttbulle. En halv. Inte ens en hel. Är det någon som på allvar tror att civilisationer kan byggas på en diet som knappt ens räcker till att mata en hamster? Det här är inte vetenskap – det är satir som förklätts till policy. Det är som att säga att om vi bara sätter hela jordens befolkning på barnportioner så ska vi rädda klimatet. När man hör dessa siffror förstår man att det inte längre handlar om forskning, utan om ett nytt försök till kontroll över människors vardag.

    Utan kött – fortfarande apor

    Människan hade aldrig blivit människa utan kött. Våra förfäder utvecklade större hjärnor just tack vare proteinet och fettet från jakt. Det här är evolutionär grundkurs, något som alla med basal kunskap om antropologi vet. Men enligt dessa nya domedagsprofeter ska vi plötsligt förneka hela vår artutveckling och återvända till en kost som inte ens räcker för att hålla en småväxt tonåring mätt. Det är ungefär lika logiskt som att föreslå att vi ska gå tillbaka till att sova i trädkojor för att ”återskapa balansen”. Att kalla kött en fara för mänskligheten är ett intellektuellt haveri, och att människor med professorstitlar påstår detta säger mer om akademins ideologisering än om vetenskapen. När du hör en människa säga att kött inte behövs, tänk då på att deras egen hjärna är resultatet av det de nu vill förbjuda.

    Elitens matsal vs folkets tallrik

    Vi vet alla hur det ser ut i praktiken. När Johan Rockström och hans akademiska kollegor predikar planetdiet på internationella konferenser, gör de det inte över en skål linssoppa. Nej, det är tre-rätters middagar med rödvin, fiskrätter och kött som serveras i bakgrunden. Det är lätt att tala om köttförbud för vanligt folk när man själv lever i en bubbla där det alltid finns en buffé redo. De själva kommer aldrig leva på 15 gram kött om dagen – men de vill att dina barn ska göra det. Och de vill att du ska känna skuld för varje köttfärsbiff, medan de själva flyger jorden runt på klimatsmarta konferenser med sina klimatrapporter under armen. Det är hyckleri på högsta nivå: elitens matsal dignar, men folkets tallrik ska beskäras till en halv köttbulle.

    Svensk jordbrukspolitik på dårhusnivå

    Sverige är inte världen. Vi har betesmarker, skogsängar och hagar som inte kan odlas – men som kan föda djur. Våra kor, får och getter håller landskapet öppet, bevarar biologisk mångfald och producerar näring på marker som annars bara skulle växa igen. Att påstå att vi ska ta bort djuren för att odla mer spannmål åt människor är som att föreslå att vi ska bygga motorvägar rakt genom fjällvärlden för att ”använda ytan mer effektivt”. Det är ett exempel på hur globalistiska modeller aldrig passar verkligheten. Rockström och hans vänner pratar om ”planetära gränser” och exceldokument, men de har aldrig stått i ett svenskt kostall en vintermorgon och sett vad verklig livsmedelsförsörjning innebär. Att ta bort djuren är att ta bort själva grunden för svensk självförsörjning – och ersätta den med importerad soja från Brasilien.

    När krisen slår till – vill du ha sojabönor eller kött?

    Låt oss tala klartext: när krisen kommer – och den kommer – så kan vi inte leva på importerad soja, linser eller avokados. Vi kan inte äta PDF-rapporter från Harvard. Vi kan inte koka soppa på en Powerpoint från Potsdam. Det vi behöver är baslivsmedel som vi kan producera själva: mjölk, kött, potatis, spannmål. Det är dessa råvaror som gör skillnaden mellan svält och överlevnad. Att avveckla svensk djurhållning i klimatets namn är det största sveket mot landets beredskap på decennier. Om elen försvinner, om importen stryps, om handeln bryter samman – vad gör vi då? Äter modellresultat? Den dag krisen är här kommer folk inte tacka Rockström för hans diagram. De kommer fråga varför vi avvecklade det vi hade för att följa en elitfantasi.

    Vetenskap eller ny sekt?

    När forskarna bakom EAT-Lancet påstår att 15 miljoner liv skulle ”räddas” per år om alla åt deras planetära diet, låter det först imponerande. Men sedan inser man: det bygger på datormodeller, antaganden och teoretiska kurvor. Det är inte verklighet – det är ren gissning. Samtidigt bortser de helt från riskerna: proteinbrist, vitaminbrist, försenad utveckling hos barn, ökad sårbarhet för sjukdomar. Men det spelar ingen roll för dessa människor, för de är inte längre vetenskapsmän – de är präster i en ny religion. Rockström är översteprästen, The Lancet är den heliga skriften, och folket förväntas böja sig. Att kalla det här för forskning är att förolämpa riktig vetenskap. Det här är en sekt, med dogmer som inte får ifrågasättas.

    Folkets svar

    Vi tänker inte leva på en halv köttbulle om dagen. Vi tänker inte förvandla våra barn till försökskaniner i ett globalt experiment som ingen vettig människa vill vara del av. Vi tänker inte låta en elit som aldrig själva tänker följa sina egna råd bestämma över vår kost. Svenskarna har byggt sitt välstånd och sin hälsa på att bruka jorden och använda de resurser vi har – inte på att följa importerade kostideologier. Det är därför vi säger nej. Nej till köttförbud. Nej till elitens matsalar och folkets ransoneringskuponger. Nej till en värld där vi reduceras till planetens lydiga vegetarianer.

    Enade Sverige står för valfrihet, beredskap och verklig hållbarhet – inte för köttförbudets clownvärld.

    Ät mer kött – bygg styrka och trygghet

    Jag vill uppmana alla som äter kött: ät mer kött, inte mindre. Välj gärna rött kött och fet fisk – råvaror som i årtusenden burit människans hälsa och styrka. Satsa på kött från djur som levt så naturligt som möjligt, gärna på gräsbete, och köp i så stor utsträckning du kan svenskt och lokalt producerat. Då stärker du både din egen kropp, den svenska landsbygden och vår nationella beredskap.

    För Enade Sverige är självförsörjning en kärnfråga. Sverige måste åter kunna stå på egna ben och försörja sin befolkning med mat även i kris. Utan egen kött- och mjölkproduktion, utan våra bönder, utan våra marker i bruk, så har vi ingen trygghet. Självförsörjning är inte en lyx – det är ett måste för att vårt land ska överleva när importen stryps och globalisterna sviker.

    Och för att vara tydlig: den som är vegan eller vegetarian får naturligtvis fortsätta äta precis som den vill. Friheten att välja sin egen kost är självklar. Men ingen elit ska få inskränka friheten för den stora majoriteten som vill äta kött, fisk och annan näringsrik mat.

    Mer kött på borden, mer styrka i folket – och ett Sverige som är självförsörjande och fritt.

    2025-10-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-rapport-kottkonsumtionen-maste-minska

  • Sverige får aldrig hamna i ett nytt Ådalen

    Historien varnar oss – folket måste stå före elitens spel.

    Ådalen 1931 – lärdomen för vår tid

    Ådalen 1931 påminner oss om vad som sker när staten vänder vapnen mot folket. I dag, när Sverige binds allt hårdare till stormakternas konfliktspel, är det viktigare än någonsin att försvara suveränitet, demokrati och trygghet – innan förtroendet brister. Ådalen-31 var en tragedi som formade Sverige för generationer. Fem människor sköts ihjäl när militären sattes in mot strejkande arbetare. Händelsen blev en påminnelse om att staten aldrig får bli en fiende till sitt eget folk.

    Jag tar upp Ådalen i dag för att påminna om faran med ett för stort avstånd mellan folk och makt. När regeringar och parlament fattar beslut som saknar folklig förankring, växer risken för legitimitetskris. Min fråga är inte om vi vill ha ett nytt Ådalen – utan hur vi säkerställer att det aldrig händer igen.

    Sveriges läge 2025 – en ny brytpunkt?

    NATO och DCA: Sverige gick med i NATO 2024 och undertecknade därefter ett omfattande försvarsavtal med USA (DCA). På pappret handlar det om samarbete, men i praktiken betyder det att amerikanska soldater kan röra sig på svensk mark, använda svenska baser och i vissa fall stå under amerikansk rättskipning. Fråga dig själv: hur många svenskar har fått rösta om detta? Hur många ens visste detaljerna?

    Inre säkerhet: Gängvåldet fortsätter att prägla vardagen. Ja, statistiken visar att dödligt våld minskade något 2024. Men siffror lindrar inte känslan hos föräldern som inte vågar låta sitt barn gå hem ensam från skolan. På presskonferenser talas det om ”strategier”, men i bostadsområden runtom i landet lever människor med verkligheten varje dag.

    Ekonomi: Hushållen pressas fortfarande av höga kostnader. Riksbanken har sänkt räntan, men för många familjer är skadan redan skedd. Jag har pratat med människor i Dalarna som säger att de ibland måste välja mellan att tanka bilen för att ta sig till jobbet eller köpa vinterskor till barnen. Den sortens verklighet syns inte i regeringens diagram.

    Terrorhotnivå: Säpo har sänkt hotnivån från 4 till 3. Ändå matas vi dagligen med larm och oro. När myndigheternas signaler inte matchar människors upplevelser, uppstår en klyfta i förtroendet.

    Allt detta leder till samma slutsats: folkets vardag prioriteras inte, medan eliten fokuserar på internationella stormaktsspel.

    Informationskrig och false flag-narrativ

    Som fri röst i svensk politik ser jag det som min plikt att uppmärksamma även de delar av informationskriget som sällan får plats i svensk press.

    Den 1 oktober publicerade jag därför ett pressmeddelande från den ryska utrikesunderrättelsetjänsten (SVR) på Enade Sveriges Facebook-sida. Där påstås att ukrainska och polska aktörer planerar att iscensätta en falsk operation med ”ryska sabotörer” i Polen för att trigga en hårdare konfrontation med Moskva.

    Jag skrev samtidigt:

    ”Det innebär inte att jag bekräftar sanningshalten i dessa uppgifter – men svenska folket har rätt att se hela bilden, även när den är obekväm för makten.”

    Detta är kärnfrågan: transparens. Om jag inte hade publicerat texten – hur många svenskar hade ens vetat att den existerar? Att hålla information borta från medborgarna är farligare än att låta folket tänka själva.

    När lojaliteten prövas

    Polis och militär svär inte lojalitet till enskilda regeringar. Deras lojalitet är mot lagen, grundlagen och folkets rättigheter.

    Historien visar att brytpunkter uppstår när tre villkor möts:

    • Rättsstatlig konflikt – när order strider mot grundlag eller mänskliga rättigheter.
    • Folklig legitimitetskris – när människor i bred skala inte längre accepterar statens beslut.
    • Intern samvetskris – när befäl och tjänstemän börjar vägra orimliga order.

    Ett enkelt tankeexperiment: Vad hade hänt om regeringen i dag beordrade Försvarsmakten att ingripa mot en fredlig massdemonstration i Stockholm eller Malmö? För de flesta låter det otänkbart. Men det var precis så otänkbart för arbetarna i Ådalen – tills det hände.

    Krävs ett nytt Ådalen?

    Nej. Ett nytt Ådalen vore en tragedi – inte en lösning. Våld kan aldrig vara vägen framåt. Men Ådalen lär oss något viktigt: att makten inte får gå så långt att människor känner sig tvingade till desperata handlingar.

    Det som krävs är istället:

    • Transparens: Alla avgörande beslut om Sveriges säkerhet och suveränitet måste ske öppet och förankras folkligt.
    • Stärkt rättsstat: Undantagslagar och specialförordningar måste alltid granskas av domstolar och ha tydliga tidsgränser.
    • Trygghet i vardagen: Statens främsta uppgift är att skydda människors liv och egendom.
    • Ärlig ekonomi: Politiken måste tala om verklighetens hushåll, inte bara om makrostatistik.
    • Civilsamhällets kraft: Fackföreningar, lokalföreningar och fria medier måste stärkas så att folkets röst alltid hörs.
    • Balanserad demokrati: I Enade Sveriges linje innebär det lokal direktdemokrati i vardagsfrågor – där grannar, föräldrar och föreningar kan påverka sin närmiljö – kombinerat med stark central styrning i rikstäckande frågor som försvar, utrikespolitik och energiförsörjning. Endast då kan vi undvika både elitstyre och kaos.

    Slutsats

    Ådalen 1931 var en tragedi som väckte en nation. Men Sverige får aldrig behöva ett nytt Ådalen för att minnas att all makt utgår från folket.

    Vi står i dag inför ett vägval: Antingen fortsätter makteliten att fatta beslut över huvudet på medborgarna – med risk för en legitimitetskris – eller så bygger vi ett samhälle där suveränitet, transparens och trygghet åter blir själva grunden.

    Jag, Bo Jonsson och Enade Sverige, säger tydligt:
    Vi behöver inte fler offer för elitens spel. Vi behöver ett Sverige där folkets röst väger tyngre än NATO:s order och EU:s påbud. Ett Sverige som återtar sin suveränitet och står upp för fred, rättvisa och trygghet – med lokal direktdemokrati där det är möjligt och med stark centralstyrning där det är nödvändigt.

    2025-10-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Rättviks marknad – folkfesten där vi bygger framtid och minnen

    När marknadens puls slår i Rättvik – upplev folkfesten där barndomsminnen skapas på nytt.

    När höstluften drar in över Siljan och löven börjar skifta färg, då vet vi att det är dags igen. Rättviks marknad – en tradition som gått i arv i generationer – förvandlar byn till en av Dalarnas mest levande mötesplatser. Tre dagar på våren och hösten fylls våra gator av marknadsstånd, musik, dofter och skratt. För oss som bor här är det mer än handel. Det är gemenskap, stolthet och historia.

    Rättvik – Sveriges kulturmecka

    Rättvik är mer än bara en ort vid Siljan – det är Sveriges kulturmecka. Här har musiken, hantverket och traditionerna alltid haft en självklar plats. Vi har midsommarfiranden som lockar besökare från hela världen, Classic Car Week som förvandlar bygden till ett bilmecka, Dalhalla som ger konserter i världsklass – och inte minst våra marknader.

    Vår- och höstmarknaden är en lika självklar del av Rättviks kultur som midsommarstången, folkmusiken och Dalhalla. Det är här traditionen möter nutiden, där bygdens själ får nytt liv varje år. Och varför inte tänka större? Rättviks marknad vore ett perfekt tillfälle för framtida vänorter att synas, bjuda på sina specialiteter och skapa nya kulturella broar mellan byar, regioner och länder.

    Mina egna marknadsminnen

    Jag minns när jag själv gick i högstadiet i mitten av 90-talet. Vi elever fick ansvaret att sälja lotter på Knektplatsen under vår- och höstmarknaden. År efter år stod vi där i regn och solsken, med kalla fingrar och höga förhoppningar. Och det gav resultat. På tre års tid – från sjuan till nian – lyckades vi sälja ihop så mycket att vi 1997 kunde göra en skolresa hela vägen till Paris. Vi var en klass från lilla Rättvik som såg Eiffeltornet med egna ögon, och det var vår egen insats som tog oss dit.

    Den känslan av att tillsammans jobba för något större, att bidra och se resultatet, det bär jag med mig än idag.

    Nu är det nästa generations tur

    Och i år är det min äldsta sons tur. Han och hans klass ska samla in pengar till sin skolresa – och jag finns vid hans sida. Tillsammans kommer vi att jobba ideellt på en av de parkeringar som skolklasser och föreningar får sköta under marknaden för att dra in pengar till sina ändamål. Varje bil som rullar in där blir ett litet bidrag till barnens framtida resa och deras egna minnen för livet.

    En motor för bygden

    Rättviks marknad är inte bara en folkfest, det är också en motor för hela bygden. Varje år lockar marknaden över 100 000 besökare. Hotell och restauranger fylls, butikerna får fler kunder och föreningar får chansen att synas. Många knallar återkommer år efter år och ser Rättvik som en självklar plats på sin marknadsturné.

    Det här är också en viktig mötesplats. Här springer gamla vänner på varandra, här knyts nya kontakter, och här får ungdomar sin första chans att arbeta tillsammans i större projekt.

    Doft, ljud och smaker

    Den som en gång besökt Rättviks marknad glömmer det aldrig. Doften av kolbullar, marknadsnougat och nygrillade korvar blandas med ljudet av dragspel, tivoliskratt och försäljarnas rop. Här finns allt från hantverk och lokala delikatesser till teknikprylar och leksaker.

    Och ja – vi har alla våra egna favoriter. För mig är det klassiska marknadsmunkar, gammaldags nougat och konfektyr samt torkat renkött. Smakerna är en del av upplevelsen och det fina är att det finns något för alla – oavsett ålder eller smak.

    Barnen drar föräldrarna mot karusellerna, äldre slår sig ner med en kopp kaffe och ser på folkvimlet, och mitt i allt möts man av den där känslan som inte går att köpa – känslan av att vara en del av något större.

    En tradition värd att bevara

    I en tid när så mycket förändras och gamla vanor bleknar, står Rättviks marknad kvar som en påminnelse om något äkta. Det är en plats där historia, nutid och framtid möts. En tradition som föräldrar vill ge vidare till sina barn – precis som jag nu gör.

    Och det är kanske det vackraste med marknaden: att den inte bara är tre dagar av handel, utan ett arv som binder oss samman som by, som generationer och som människor.

    Välkommen till Rättvik

    Så ta med familjen, vännerna eller grannen och kom till Rättviks marknad. Stöd skolklasserna, handla av knallarna, njut av maten, musiken och gemenskapen. För här är varje steg, varje köp, varje skratt en del av något större.

    Vi ses på marknaden – i hjärtat av Sveriges kulturmecka.

    2025-10-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige
    Rättvik, oktober 2025

    Källa:
    Officiell hemsida och Facebooksida
    www.rattviksmarknad.nu
    https://www.facebook.com/profile.php?id=100068071147819

  • EU:s omsvängning om Belarus – bekräftelse på vår linje

    Sanktioner skapar inte demokrati, de skapar murar.

    När The Guardian nu rapporterar att EU diskuterar att ändra sin Belarus-politik – och kanske lyfta sanktionerna mot landet – är det en bekräftelse på det jag tidigare sagt: både i en egen artikel på Enade Sverige och i en intervju med belarusisk statlig tv.

    Då lyfte jag fram att sanktionerna mot Belavia och Belarus inte leder till stabilitet eller säkerhet. Tvärtom: de fördjupar isoleringen och driver Minsk ännu närmare Moskva – ett naturligt partnerskap som bygger på både geografi och historia.

    Nu säger EU-diplomater själva samma sak: trycket har inte gett önskade resultat. Belarus är fortsatt nära knutet till Ryssland, och Europa står kvar utan en fungerande dialog.

    Guardian bekräftar bilden

    I artikeln “His drug is power” skriver The Guardian att Bryssel nu diskuterar om strategin att frysa ut Belarus har nått vägs ände.

    Två insikter lyfts fram:

    • ”Maximum pressure has not worked … Belarus is closer to Russia.”
    • När sanktionerna delvis lyftes på flygbolaget Belavia fick det ”stor symbolisk betydelse – det öppnade en ny förhandlingssäsong.”

    Detta är exakt samma slutsats som vi i Enade Sverige drog redan tidigare. Sanktioner bygger murar, medan diplomati öppnar dörrar.

    Minsk mellan öst och väst

    Guardian konstaterar också att president Lukasjenko alltid sökt balans mellan öst och väst. Detta är i sig inget hot, utan ett uttryck för ett lands naturliga rätt att värna sin handlingsfrihet och suveränitet.

    Det är därför fel att kräva att Belarus ska välja bort sin nära relation till Moskva. Den relationen är självklar. Vad som däremot är konstruktivt är att även låta Minsk ha fungerande kanaler västerut. Det stärker suveräniteten och skapar stabilitet i hela regionen.

    Ett folk som förtjänar dialog

    Belarus befinner sig geografiskt i hjärtat av Europa och är en central aktör för fred och säkerhet. Det är därför logiskt att både USA och EU nu börjar öppna för kontakt.

    Att lyfta sanktionerna – inte minst på transportområdet – vore ett viktigt steg för att åter skapa normala relationer. Det gynnar inte bara Belarus utan hela regionen, inklusive Europa självt.

    Vår linje stod fast från början

    För Enade Sverige är slutsatsen enkel:

    • Sanktioner isolerar.
    • Dialog skapar möjligheter.

    När EU nu famlar efter en ny strategi kan vi konstatera att vi såg detta redan innan. Vi sa det innan The Guardian skrev om det, innan Bryssel började viska om det.

    Att utvecklingen nu rör sig i denna riktning är ett bevis på att diplomati alltid är starkare än murar.

    2025-10-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige
    Suveränitet – Diplomati – Fred – Rättvisa – Trygghet

    Källor:
    https://swentr.site/russia/625673-eu-belarus-policy-shift

    https://www.theguardian.com/world/2025/sep/30/his-drug-is-power-lukashenko-reaches-out-to-the-west

  • EU:s drönarvägg – mur av sensorer, radar och politik

    Bakom rubrikerna om pajkastning i EU-nämnden byggs nu en gemensam “drönarvägg” mot öst. Vad innebär den egentligen – och hur påverkas Sverige?

    De senaste veckorna har mystiska drönare setts över militära baser, energianläggningar och flygplatser i hela Skandinavien. Är det rena slumpen – eller har dessa incidenter i praktiken blivit en perfekt pretext för att driva fram opinionen för EU:s nya prestigeprojekt: den så kallade drönarväggen? Frågan är vad detta egentligen innebär, och hur Sverige påverkas.

    Vad är det som händer?

    EU arbetar nu för att bygga en så kallad drönarvägg – ett gemensamt försvarssystem för att upptäcka, spåra och neutralisera fientliga drönare längs unionens östliga gräns mot Ryssland och Belarus. Idén kommer ursprungligen från Baltikum, men har snabbt vunnit stöd från Finland, Polen och andra länder som känner av det ökade drönarhotet.

    Projektet drivs under Danmarks EU-ordförandeskap och backas upp av flera större EU-länder. Planen är att sätta upp ett integrerat nät av radar, RF-sensorer, störsändare och anti-drönarsystem, samordnat via gemensamma kommandostrukturer.

    Varför nu?

    • Drönarincidenter: De senaste månaderna har mystiska UAV:er synts över militära baser, flygplatser och energi-infrastruktur i hela Skandinavien. Det anses inte längre vara slumpmässigt.
    • Kriget i Ukraina: Där används drönare systematiskt. Ukraina har redan börjat erbjuda EU-länder träning och stöd i anti-drönarförsvar.
    • Politiskt momentum: Efter tryck från baltiska stater fick frågan EU:s försvarsministrar att i september 2025 ge grönt ljus för en gemensam plan.

    Hur ska det byggas?

    • Teknik: Sensorer och radar som upptäcker UAV:er, kombinerat med system för störning (jamming) och nedskjutning.
    • Integration: Gemensamma standarder ska göra att data delas i realtid mellan länderna.
    • Tidslinje: Flera experter varnar för att det kan ta år innan en fungerande mur finns på plats.
    • Finansiering: Oklart. Tidigare har EU nekat finansiering av liknande baltiska försvarslinjer, men nu pågår en dragkamp om vem som betalar.

    Vad betyder det för Sverige?

    1. Formell roll: Sverige var inte inbjudet till förmötet (endast länder med landgräns mot Ryssland deltog). Det blev bråk i EU-nämnden när Socialdemokraterna ifrågasatte detta.
    2. Praktisk roll: Trots frånvaron vid mötet har Sverige redan lovat stöd till Danmark – bland annat med anti-drönarsystem och personal.
    3. Kostnader: Om drönarväggen blir ett EU-projekt riskerar svenska skattebetalare att stå för delar av finansieringen.
    4. Suveränitet: När data och beslut centraliseras på EU-nivå kan Sveriges nationella självbestämmande kring luftförsvar minska.

    Vilka är vinnare och förlorare?

    • Vinnare:
        • Försvarsindustrin som levererar teknik och system.
        • EU-länder vid gränsen mot Ryssland, som får förstärkt skydd.
    • Förlorare:
        • Skattebetalarna, som får stå för notan.
        • Länders nationella självbestämmande, som urholkas när försvarsbeslut flyttas till Bryssel.

    Kristerssons irritation och mediebilden

    När frågan om drönarväggen nådde EU-nämnden blev det hårda ord mellan statsminister Ulf Kristersson och S-ledamoten Matilda Ernkrans. Kristersson anklagade oppositionen för okunnighet och för att medvetet missförstå läget. SVT valde att lyfta fram just detta ordbråk – men i praktiken hamnar sakfrågan om drönarväggen i skuggan. Det kan tolkas som ett klassiskt exempel på fokusförskjutning: debatten fastnar i tonläge och personangrepp, medan själva försvarsprojektet rullar vidare i bakgrunden.

    Slutsats

    “Drönarväggen” är inte en fysisk mur, utan ett nätverk av sensorer och försvarssystem. Men politiskt fungerar den som en mur: ännu ett steg där EU samlar säkerhets- och försvarspolitiken i ett gemensamt block mot öst. För Sverige innebär det att vi riskerar att dras in djupare i ett EU-projekt vi varken bjudits in att utforma eller kontrollera från början.

    Frågan varje svensk borde ställa sig: Är vi redo att betala och avstå suveränitet – för en mur som kan ta åratal att fungera, och som vi aldrig fick säga ja eller nej till från början?

    2025-09-30 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor

    1. EU:s försvarsministrar enas om att gå vidare med ”drönarväggen” efter upprepade luftrumskränkningar — AP News
        https://www.apnews.com/article/0330c4d8ca34659626d85a39ff03828f
    2. EU:s frontlinjestater enas om behovet av en drönarvägg, enligt EU:s försvarschef — Reuters
        https://www.reuters.com/world/eu-frontline-states-agree-need-drone-wall-eu-defence-chief-says-2025-09-26/
    3. Sverige skickar antidrönarsystem och radar till Danmark för att skydda EU-toppmöte — Reuters
        https://www.reuters.com/world/europe/sweden-sends-military-anti-drone-capabilities-denmark-support-summit-security-2025-09-29/
    4. Antidrönarsystem från Sverige skyddar EU-toppmöte i Köpenhamn — SVT Nyheter
        https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antidronarsystem-fran-sverige-skyddar-eu-toppmote-i-kopenhamn
    5. Nya drönarobservationer över Europa samtidigt som EU planerar försvarsvägg — RFE/RL
        https://www.rferl.org/a/drone-uav-hybrid-europe-russia-defense/33542502.html
    6. Litauen: Använd Ukrainas kompetens mot drönare för att skydda Natos gränser — Reuters
        https://www.reuters.com/business/aerospace-defense/use-ukraines-counter-drone-expertise-protect-natos-borders-lithuania-says-2025-09-23/
    7. Kristerssons irritation efter S-fråga: ”Okunnighet eller vill du inte förstå?” — SVT Nyheter
        https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kristerssons-irritation-efter-s-fraga-forstar-du-inte-vad-jag-sager

  • SVT som opinionsmakare? När statstelevisionen tar plats i valrummet

    Med 290 valkompasser, popup-redaktioner vid universitet och vassa intervjuare vill SVT guida – men vem granskare SVT själv?

    Med ett år kvar till valet presenterar SVT sin strategi: “guidande, granskande och ansvarsutkrävande journalistik”. I praktiken handlar satsningen om att bygga makt och kontroll över vilken politik som blir synlig – snarare än att neutralt ge väljaren verktyg. Här återger jag deras egen text, och därefter följer min kritiska analys och de krav jag som enmansparti ställer på SVT inför skattebetalarnas ögon.

    SVT:s egen text (12 september 2025)

    Ett år till valet — SVT laddar för guidande, granskande och ansvarsutkrävande journalistik

    Svensk politik engagerar publiken, särskilt under ett valår när mycket står på spel. Med ett år kvar till valet satsar SVT stort på politikbevakningen – med guidande, granskande och ansvarsutkrävande journalistik över hela landet, skriver nyhetsdirektör Anna Careborg och programchef Michael Kucera.

    290 lokala valkompasser
    Arbetet pågår för fullt med att göra nya kompasser inför valet 2026. Utöver en rikskompass bygger SVT även valkompasser för valen till alla kommuner och regioner. Ett stort researcharbete startar nu för att identifiera de viktigaste, och tydligast partiskiljande, lokala valfrågorna i landets 290 kommuner. Över 8 000 kandidater och partiföreträdare på kommunal-, regional- och riksnivå tillfrågas om att presentera sina åsikter i viktiga frågor. I arbetet med valkompasserna bjuder vi även in lokala tidningar – både för att bidra med intressanta frågeformuleringar och för möjligheten att publicera kompassen på sina sajter.

    Vassaste profilerna
    Vår journalistiska ambition handlar inte bara om att erbjuda väljarna guidning i de viktigaste valfrågorna, nationellt och lokalt. Lika viktig är uppgiften att granska partiernas politik och vallöften. Under året kommer några av våra vassaste intervjuare – som Camilla Kvartoft och Anders Holmberg – att skärskåda politikernas förslag. Redan i januari börjar vi med partiledarintervjuer i programmet 30 minuter. Även Fouad Youcefi har en given plats i valbevakningen med sin interaktiva val-skärm.
    Utöver redan välkända SVT-profiler i valsammanhang satsar vi stort på politikbevakningen och har den senaste tiden rekryterat flera tunga politikreportrar till SVT Nyheter – däribland Tomas Nordenskiöld, som redan gett avtryck med sina intervjuer i Agenda, samt Daniel Ingmo och Erik Nilsson som båda levererat nyheter på högsta nivå i tidigare val. Tillsammans med några av landets främsta journalister som redan arbetar på SVT kommer de att förstärka valbevakningen på ett sätt som vi hoppas kommer att synas och märkas för publiken.

    Närvaro i hela Sverige
    SVT Nyheter har redaktioner på 50 platser runt om i Sverige. Med den lokala närvaron som grund skapar vi en grupp val-redaktörer som ska sätta ljuset på de viktigaste, mest aktuella och brännande lokala valfrågorna. Ambitionen är att granska och komma bakom talepunkterna, men också att lyfta röster från olika delar av landet. Även nationella utfrågningar och debatter kommer under valåret att ske på flera olika orter i landet.

    Nya generationer väljare
    Nytt för det här valet är att vi kommer att erbjuda ännu mer innehåll till unga, politikintresserade användare. Förutom valkompassen planerar vi flera nya satsningar genom Nyhetskoll, SVT:s och UR:s gemensamma redaktion för nyheter till tonåringar. Ett annat exempel är den popup-redaktion som SVT Örebro öppnar på Örebro universitet på måndag. Under en månad är tanken att teamet på plats ska fånga studentlivet, men framför allt gå på djupet i generella frågor som rör unga vuxna och som är viktiga för dem inför valet.

    Det är ett år kvar till kvällen då alla i Sverige tillsammans kan följa valutgången i SVT:s stora valvaka. Fram till dess ska vi utkräva ansvar av politiker, granska deras politik och erbjuda guidning och fördjupning i väljarnas viktigaste frågor såväl nationellt som lokalt. Och ambitionen är att göra det på ett sätt som känns användbart för alla – inte minst för de nya generationer väljare som kommer att forma framtidens Sverige.

    Anna Careborg, nyhetsdirektör SVT
    Michael Kucera, programchef och ansvarig för valbevakningen på SVT Nyheter

    Min kritiska analys

    När jag läser SVT:s presentation ser jag en institution som gärna framställer sig som demokratins väktare – men i själva verket riskerar att bli dess grindvakt.

    1. “Guidande journalistik” – men vem leder vem?

    Att “guida” väljare är i mina ögon ett tecken på att SVT ser sig som politisk mentor, snarare än neutral spegel. Deras uppdrag ska vara att informera, inte att leda oss.

    2. Valfrågorna bestäms av redaktionen

    SVT talar om att identifiera de “viktigaste” frågorna i varje kommun. Men det är redaktionen som avgör vad som är viktigt – inte väljarna själva. Jag ser här en risk för att verkliga problem för vanliga människor blir nedtonade, medan de frågor som passar etablissemangets narrativ lyfts fram.

    3. Valkompasser som opinionsstyrning

    När nästan hälften av väljarna 2022 använde SVT:s valkompass för att orientera sig politiskt, är det uppenbart att verktyget inte bara informerar – det påverkar. Det är orimligt att en statlig mediejätte ska ha makten att på detta sätt styra opinionen.

    4. Ungdomssatsningar på gränsen till indoktrinering

    Popup-redaktioner på universitet och innehåll via Nyhetskoll riktar sig till de mest formbara väljarna. Att kalla detta “folkbildning” är missvisande – i praktiken blir det opinionsbildning.

    5. Ingen granskar SVT

    SVT säger att de ska utkräva ansvar av politiker. Men vem utkräver ansvar av SVT? När de både producerar valkompassen, styr agendan och leder valvakan har de i praktiken tagit rollen som både spelare och domare. Det är oacceptabelt i en demokrati.

    Min kravställan på SVT

    Som enmansparti och partiledare för Enade Sverige ställer jag följande krav inför valet 2026:

    • Full transparens i urvalet av frågor – hela processen måste redovisas öppet.
    • Likvärdig behandling av alla partier – även små och systemkritiska rörelser ska ges samma möjlighet att delta.
    • Extern, oberoende granskning av SVT:s valbevakning – forskare, medborgarpaneler eller andra fristående aktörer ska kunna utvärdera rapporteringen.
    • Neutral folkbildning – ingen indoktrinering – särskilt i skolor och universitet måste SVT strikt skilja information från påverkan.
    • Rättvis geografisk representation – hela Sverige ska synas, inte bara storstäderna.
    • Öppen redovisning av resurser – hur mycket av våra skattepengar läggs på valbevakning och vad används de till?

    Frågor till dig som läsare

    • Tror du att SVT kan vara helt neutral i sin valbevakning, eller är styrning oundviklig?
    • Vilka frågor i din kommun borde lyftas fram i en valkompass – men riskerar att glömmas bort?

    Tycker du att SVT själva borde stå under extern granskning, på samma sätt som de kräver av politiker?

    Återblick efter valet 2026

    Levde SVT upp till kraven? Eller blev det på sedvanligt manér – där statstelevisionen talade varmt om granskning och ansvar, men i praktiken levererade samma gamla dramaturgi: vinklade valkompasser, utvalda frågor och profiler som styrde samtalet snarare än öppnade det? För många väljare kändes det som ännu en uppvisning i systembevarande journalistik, snarare än en verklig spegling av folkets röst.

    Om SVT verkligen vill återfå förtroendet på lång sikt krävs mer än högtidliga ord inför varje val. Det krävs handling, öppenhet och en genuin respekt för väljarnas verklighet – även när den inte passar in i de etablerade ramarna.

    Med vänlig hälsning,
    2025-09-30 // Bo Jonsson
    Partiledare, Enade Sverige (enmansparti)

    Källa:
    Ett år till valet — SVT laddar för guidande, granskande och ansvarsutkrävande journalistik, 12 september 2025, SVT Om oss
    https://omoss.svt.se/arkiv/bloggarkiv/2025-09-12-ett-ar-till-valet—svt-laddar-for-guidande-granskande-och-ansvarsutkravande-journalistik.html

  • Bo Jonsson intervjuad i Belarusisk TV: “Sverige måste återta sin suveränitet”

    En exklusiv intervju om FN, NATO, EU, relationerna till Belarus – och varför Sverige måste bygga broar istället för murar.

    I fredags blev jag intervjuad i den belarusiska TV-kanalen News.by / Belarus 1.

    Under 14 minuter diskuterar jag några av de mest brännande frågorna i vår tid: FN:s roll och världsdiplomatin, Sveriges väg in i NATO, EU:s grepp över vår suveränitet, mediernas berättelser om Ryssland och Belarus, behovet av att häva sanktionerna och återuppta relationerna med Belarus – samt varför familj och barnens trygghet måste stå i centrum.

    Intervjun är på engelska med rysk speakerröst, och engelska undertexter finns tillgängliga.

    Jag delar intervjun här eftersom den sammanfattar mycket av det jag länge har varnat för – och den visar också att Enade Sverige får internationellt genomslag.

    Kommentera gärna vad du tycker, både om innehållet och om vägen framåt för Sverige.

    2025-09-29 // Bo Jonsson
    Grundare av Enade Sverige
    www.enadesverige.com

  • ENADE SVERIGE – DEMOKRATIN & REFORMMANIFESTET

    En artikel om hur svensk demokrati fungerar i dag – och hur den behöver reformeras för att landet ska styras enligt Enade Sveriges linje: starkt i centrum, fritt i grunden.

    Förord
    Jag skriver detta av två skäl. Först, för att tydligt och respektfullt förklara hur den svenska demokratin faktiskt är uppbyggd – utan dimridåer och utan karikatyrer. Därefter, för att redovisa hur jag vill reformera den från grunden så att Sverige får en suverän demokrati som tjänar folket – inte utländska intressen, inte slutna nätverk, inte kortsiktiga vinstjakter. Jag skriver i jagform när jag talar om min riktning och mitt ansvar; i tredje person när jag beskriver system, institutioner och juridik. Där det behövs växlar jag, eftersom denna text både är analys och ansvarsförklaring.

    DEL I – SÅ FUNGERAR DEN SVENSKA DEMOKRATIN I DAG

    1. Statsskicket i en mening

    Sverige är en konstitutionell monarki och en parlamentarisk demokrati. Kungen är statschef utan politisk makt. Regeringen styr riket men är ansvarig inför riksdagen. All offentlig makt utgår från folket.

    2. Grundlagarnas ramverk

    Sveriges statsskick vilar på fyra grundlagar:

    • Regeringsformen (RF) – statsskicket, fri- och rättigheter, riksdag/regering, kommunalt självstyre, domstolar.
    • Successionsordningen (SO) – tronföljden.
    • Tryckfrihetsförordningen (TF) – tryckfrihet och offentlighetsprincipen.
    • Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) – yttrandefrihet i radio, tv och vissa nätmedier.

    Ändring av grundlagar kräver två riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan. Det skapar stabilitet men gör också nödvändiga kurskorrigeringar långsammare.

    3. Riksdagen – den lagstiftande makten

    • 349 ledamöter väljs vart fjärde år.
    • Riksdagen stiftar lag, beslutar om statens budget, granskar regeringen och utser statsminister efter talmannens förslag.
    • Arbetet förbereds i utskott (t.ex. Konstitutions-, Försvars-, Justitie-, Finansutskottet).
    • Riksdagen kan rikta misstroendeförklaring mot regeringen eller enskild minister.

    4. Regeringen – den verkställande makten

    • Består av statsministern och övriga ministrar.
    • Lägger propositioner, beslutar förordningar, styr förvaltningsmyndigheterna genom regleringsbrev och instruktioner.
    • Leder utrikespolitiken inom ramen för RF och internationella åtaganden.
    • Måste tåla riksdagens förtroende.

    5. Domstolarna – den dömande makten

    • Oberoende från riksdag och regering.
    • Allmänna domstolar (tingsrätt, hovrätt, Högsta domstolen), förvaltningsdomstolar (förvaltningsrätt, kammarrätt, Högsta förvaltningsdomstolen).
    • Lagrådet (HD/HFD-ledamöter) granskar lagförslag ur juridisk synvinkel.
    • Normprövning: Domstolar kan åsidosätta föreskrifter som strider mot högre normer.

    6. Kommuner och regioner – det lokala självstyret

    • 290 kommuner och 21 regioner.
    • Kommuner ansvarar bl.a. för skola, socialtjänst, äldreomsorg, plan- och byggfrågor.
    • Regioner ansvarar främst för hälso- och sjukvård samt kollektivtrafik.
    • Styrs av folkvalda fullmäktigen med egna skatter (kommunal- och regionskatt).

    7. Valen – folkrätt i praktiken

    • Allmän och lika rösträtt från 18 år.
    • Proportionellt valsystem med spärrar (4 % riksdagsspärr nationellt eller 12 % i valkrets).
    • Val hålls samma dag vart fjärde år: riksdag, region, kommun.
    • Partier och personval samsas i systemet.

    8. Kontroll och insyn

    • Konstitutionsutskottet (KU) granskar regeringen.
    • Justitieombudsmannen (JO) övervakar myndigheter.
    • Riksrevisionen granskar statens finanser.
    • Offentlighetsprincipen (TF) ger rätt att ta del av allmänna handlingar.
    • Medier, civilsamhälle och fria forskare utgör informella kontrollorgan.

    9. Myndighetssverige

    • Cirka 350 statliga myndigheter under regeringen.
    • Sverige tillämpar förvaltningsmodell med självständiga myndigheter: Regeringen får inte detaljstyra enskilda ärenden men sätter mål och ramar.
    • Regleringsbrev och myndighetsinstruktioner är centrala styrmedel.

    10. Sverige i omvärlden – överstatlighet och avtal

    • EU-medlemskap binder Sverige till EU-rätten som har företräde framför nationell lag i många frågor.
    • NATO-medlemskap binder Sverige till säkerhetspolitiskt samarbete och gemensam planering.
    • Internationella avtal (t.ex. DCA) kan påverka suveränitet, basering och jurisdiktion.

    Sammanfattning av del I: Den svenska demokratin är formellt stabil, med maktdelning, kontrollmekanismer och stark offentlighetsprincip. Men den påverkas i växande grad av överstatliga strukturer, internationella avtal och ett komplext myndighetslandskap som ibland gör ansvarskedjan otydlig.

    DEL II – ENADE SVERIGES VÄG: STARKT I CENTRUM, FRITT I GRUNDEN

    Jag grundade Enade Sverige 2019 för att återställa svensk suveränitet och folkligt inflytande. Jag vill ha en stark centralstat i rikstäckande frågor (försvar, gräns, energi, bank, telekom, nationell säkerhet) och direkt demokrati i kommunerna där människor lever sina liv. Det är inte isolationism; det är valfri suveränitet. Sverige ska kunna samarbeta med vem vi vill – för att det gynnar Sverige.

    Ledstjärnor

    1. Suverän demokrati – Beslut i Sverige, för Sverige.
    2. Central styrka – Nationens nervsystem (bank, energi, telekom, data) under svensk kontroll.
    3. Lokal frihet – Kommunal direktdemokrati; invånarna avgör stora lokala frågor.
    4. Ordning & värdighet – Rättsstat, kultur, skola, gränser; trygghet före system.

    I resten av denna del följer reformerna – samlade i tolv huvudområden, med delmål, lagspår och genomförande.

    1) Statsskicket & ansvar

    Mål: Tydlig ansvarslinje, heder i ämbetet, rättslig uppföljning vid maktmissbruk.

    Reformer:

    • Återinföra skärpt tjänstemannaansvar.
    • Inrätta riksrätt för politiker och högre tjänstemän vid grova överträdelser.
    • Lojalitetsprövning för ledande befattningar i staten; livstids yrkesförbud vid medveten illojalitet mot Sverige.
    • Flaggsäkerhetslag – skydd av nationalsymbolen som uttryck för folkets suveränitet.

    Lagspår: RF-konsekvensutredning; ändringar i brottsbalk, förvaltningslag och relevanta befattningsförordningar.

    2) Demokratimodellen: starkt i centrum, fritt i grunden

    Mål: En sammanhållen nationell styrning av riksfrågor – och verklig lokal makt.

    Reformer:

    • Kommunal direktdemokrati i lag (schweizisk inspirerad): bindande folkomröstningar för större investeringar och symbolbeslut lokalt.
    • Statens kärnlista: Försvar, gräns, bank, energi, telekom, digital infrastruktur, nationell vårdram, utbildningens grundnormer, rättsstat och utrikeslinje.
    • Pilotkommuner: Start i Rättvik – därefter nationell utrullning.

    Lagspår: Kommunallag, riksdagsordning, myndighetsinstruktioner.

    3) Suverän utrikes- och säkerhetspolitik

    Mål: Handlingsfrihet, fred och balans – inga koppel från block.

    Reformer:

    • EU-exit: Förhandlingsmandat, avtal om frihandel och samarbete utan överstatlighet.
    • NATO-exit: Återgång till självständig försvarsplanering, bilaterala nordiska arrangemang på svenska villkor.
    • Riva DCA-avtalet och återställa full jurisdiktion på svenskt territorium.
    • Sanktionspolitik: Avsluta politiserade sanktionspaket som skadar svensk ekonomi; gå över till fall-baserad, svenskprövad linje.
    • Diplomati-repair: Aktiv normalisering av relationer där medier/politik byggt konflikter (Ryssland, Belarus, Kina m.fl.).
    • Erkännanden: Konsekvent hållning till självbestämmande (Donetsk/Lugansk m.fl.) i ljus av folkrättsliga principer.

    Lagspår/avtal: Utrikesförvaltningsförordning, säkerhetspolitiska ramverk, fördragsinventering.

    4) Bank- och penningreform: Folkbanken

    Mål: Återta demokratisk kontroll över pengar och betalningar.

    Reformer:

    • 100 % reservkrav i lag.
    • Avskaffa privata bankers rätt att skapa pengar via kreditexpansion.
    • Inrätta Folkbanken – statligt ägd, icke-vinstdrivande, med uppdrag: betalningsinfrastruktur, sparkonton, krediter till bostäder/produktiv verksamhet.
    • Licensvillkor via Finansinspektionen: inga fraktionella krediter.
    • Insättningsgaranti justeras för övergången.
    • Statlig övertagandemöjlighet för konton/betalnoder i kris.
    • Utvinstskatt på finanssektorns vinstexport; veto mot fusioner som hotar suveränitet.
    • Guldreserv på hemmaplan och fysisk valutareserv.

    Lagspår: Lag (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse; lagen om insättningsgaranti; Riksbankslagen (samordning); ny “Folkbankslag”.

    5) Energi, telekom & digital suveränitet

    Mål: Statlig kontroll över nationens nervsystem – robusthet före profit.

    Reformer:

    • Nationalisera elnät och systemkritiska energinoder; långsiktig pris- och försörjningsstabilitet.
    • Nationalisera telekomkritisk infrastruktur (stamnät, kärnnoder, frekvensresurser).
    • Svenskt moln och nationella datacenter för stat/kommun/strategiska sektorer.
    • Förbud mot globalt kopplade digital-ID/social scoring; off-line-kompatibelt nationellt ID under svensk kontroll.
    • Värdeförsvarslag mot uppköp av strategiska bolag/mark.

    Lagspår: Ellagstiftning, post- och telelag, förordningar om säkerhetsskydd, nya upphandlingskrav.

    6) Försvar & totalförsvar

    Mål: Sverige ska kunna stå på egna ben – militärt och civilt.

    Reformer:

    • Allmän värnplikt (kvinnor och män) med hemvärnsspår.
    • Ingen utlandstjänst – försvaret ska försvara Sverige, punkt.
    • Militariserad gränsbevakning och tekniska barriärer, dygnet runt.
    • Nationellt krisberedskapsprogram: årliga övningar i alla kommuner, skolor och arbetsplatser.
    • Beredskapslager för mat, bränsle, medicin.
    • Inget vapenexportberoende – försvarsindustrin för det egna försvaret.

    Lagspår: Värnpliktslag, lag om totalförsvar, tull-/gränslagstiftning, exportkontrollag.

    7) Gränser, migration & medborgarskap

    Mål: Ordning vid gränsen, rättvisa i processen, lojalitet i medborgarskapet.

    Reformer:

    • Full ID-kontroll vid alla gränspassager; möjlighet till nordiska kontroller vid behov.
    • Asylreform: ansökan i närområde/ambassad; avslag på platsansökningar i Sverige.
    • Migrationsbedrägeribrott och skärpt straff vid falska uppgifter.
    • Svenskprov/samhällskunskap för PUT.
    • Återkallelse av medborgarskap vid terror/fusk; lojalitetsförklaring vid naturalisation.
    • Utvisning av icke-medborgare som begår grova brott; avtalslösningar för verkställighet.
    • Frivillig återetablering i ursprungsland med stöd där det passar både individ och samhälle.

    Lagspår: Utlänningslagen, medborgarskapslagen, utlämningsavtal, straffrättsliga ändringar.

    8) Rättsstat & polis

    Mål: Brott ska få kännbara konsekvenser; rättskedjan ska hålla.

    Reformer:

    • Särlagstiftning mot gäng/klaner; säkerhetsanstalter.
    • Konfiskation av brottsvinster till trygghetsåterställning.
    • Nationell specialenhet mot gäng, människohandel och grova sexualbrott mot barn.
    • Vittnesskydd och snabbspår i domstol; resurslyft i polis/domstolar.
    • Granskningsråd för domare/åklagare vid systematiska fel.
    • Riktad övervakning – inte massövervakning – med stark parlamentarisk kontroll.

    Lagspår: Ny gänglag, processrätt, kriminalvårdens regelverk, JO/KU-komplement.

    9) Skola & ungdom

    Mål: Kunskap, ordning och en gemensam kulturgrund.

    Reformer:

    • Skoluniform nationellt.
    • Svensk kulturkanon (historia, litteratur, högtider) i läroplanen.
    • Skolundantagstillstånd: staten tar över havererade skolor, byter ledning, återställer ordning.
    • Kamera/ordningspersonal där det behövs; avvisningsrätt vid våld.
    • Förskola/grundskola fria från könsidentitetsideologi; barndomens integritet först.

    Lagspår: Skollag, läroplan, arbetsmiljö- och ordningsregler, kameraförordningar.

    10) Sjukvård

    Mål: Trygg, offentligt styrd vård – köerna ska ner, beredskapen upp.

    Reformer:

    • Offentligt huvudmannaskap i praktiken; avveckla modeller där vinst går före patient.
    • Självförsörjning inom läkemedel, medtech och basutrustning; beredskapslager.
    • Kö-kapning för äldre och svårt sjuka; värdighetsgaranti.
    • Försiktighetsprincip; frivillighet i vaccin; läkared för patientens bästa.
    • Tjänstemannaansvar i vården.
    • Rätt till hemvård med nationellt anhörigbidrag.

    Lagspår: HSL, LOV/LOU-översyn, smittskyddsramar, socialförsäkringskoppling för anhörigbidrag.

    11) Media, information & public service

    Mål: Folkbildning, kultur och opartisk nyhetsförmedling – utan aktivism.

    Reformer:

    • Public service-restart: uppdrag renodlas till kunskap, kultur, nyheter.
    • Presstöd 2.0: skrota nuvarande; inför medborgarallokering via e-leg.
    • Teknikneutralitet och öppen redovisning av stödutfall.
    • Åsiktsneutralitet i statlig kommunikation; armlängds avstånd i praktiken.

    Lagspår: Radio- och tv-lag, mediestödsförordningar, myndighetsinstruktioner.

    12) Självförsörjning, näringsliv & social hållbarhet

    Mål: Ett robust Sverige – mat, energi, råvaror, industri och värdighet.

    Reformer:

    • Nationellt beredskapsprogram för jordbruk – stöd till små/medelstora bönder; statliga lager.
    • Förbud mot utländskt ägande av jord/skog/vatten.
    • Kontantkrav i samhällskritiska tjänster; sedel/mynt-beredskap.
    • Statens strategiska ägarklausul – kunna ta över i kris i nyckelsektorer.
    • Kollektivboenden för hemlösa med arbete/rehab och lokal produktion.

    Lagspår: Jordförvärvslag, konkurrens-/statsstödsregler (nationell ram), socialtjänstlag.

    Genomförande i tre vågor (18–24 månader)

    VÅG 1 (0–6 månader): Styrspaken i handen

    1. 100 % reservkrav + licensvillkor.
    2. Folkbanken – ramlagen.
    3. Tjänstemannaansvar och riksrätt.
    4. Gänglag + specialenhet + säkerhetsanstalter.
    5. Nationellt anhörigbidrag.
    6. Public service-direktiv + presstödstopp.
    7. Kommunal direktdemokrati – pilotlag (Rättvik).
    8. Beredskapslager-lag.
    9. Kontantkrav i offentlig/grundservice.
    10. Gränsramverk + teknisk övervakning.
    11. Migrationsbedrägeribrott + språk/PK-prov.
    12. Värdeförsvarslag.
    13. Guld/valutareserv-program.
    14. Skolundantag + uniformsförordning.
    15. Flaggskyddslag.

    VÅG 2 (6–12 månader): Suveränitetsväxeln

    1. DCA-uppsägning.
    2. EU-exit: förhandlingsmandat och tidslinje.
    3. NATO-exit: övergångsplan.
    4. Energi-nationalisering.
    5. Telekom-kärnnoder i statlig hand.
    6. Svenskt moln + förbud mot globalt ID/social scoring.
    7. Asylreform i drift.
    8. Medborgarskaps-/återkallelseram + lojalitetsförklaring.
    9. Presstöd 2.0 (medborgarallokering).
    10. Jordbruksprogram + lager + markskydd.
    11. Utvinstskatt och bankfusionsveto.
    12. Granskningsråd domstol/åklagare.
    13. Offentlig vård-återtag ram.
    14. Kulturkanon i skolan.
    15. Förbud mot vapenexport.

    VÅG 3 (12–24 månader): Robust stat, fri kommun

    1. Folkbanken fullt driftsatt.
    2. Privata bankers övergång – reträtt eller omlicensiering.
    3. Totalförsvarslyft och hemvärnsspår.
    4. Gränsstyrka – fasta stationer och nordiskt ramverk.
    5. Hemlöshetsprogram – boenden med arbetslinje.
    6. Public service ny struktur i sändning.
    7. Kommunal direktdemokrati permanent.
    8. Industriell återlokalisering (läkemedel/medtech/energi).
    9. Kontantinfrastruktur – Postgirot 2.0.
    10. Diplomati-reboot – bilaterala avtal i drift.
    11. Skolsäkerhetspaket färdigställt.
    12. Erkännandepolitik där det är motiverat.
    13. Sanktionsexit och egen handelspolitik.
    14. Guld/valutamål uppnådda.
    15. Lagteknisk konsolidering.

    Finansiering, kapacitet och tid

    • Folkbanken & reservkrav frigör samhället från skuldexpansionskrav och minskar krisrisk.
    • EU-exit frigör avgifter; vapenexportstopp kräver omställning men minskar risken att svensk säkerhet undergrävs av exportberoende.
    • Nationaliseringar finansieras genom obligationsprogram kopplat till Folkbanken och statliga investeringsfonder; avkastningen är samhällsnytta (pris-/stabilitetsmål).
    • Beredskapslager och jordbruksprogram ses som försäkringspremie – inte som kostnadsdrivare.

    Kritikresiliens – frågor jag förväntar mig och svaren jag ger

    “Detta är odemokratiskt.”
    Nej. Jag stärker demokratin genom att tydliggöra ansvar i toppen och ge mer direkt makt lokalt. Det är folkstyre i två nivåer.

    “Ni stänger Sverige.”
    Nej. Vi öppnar för fria bilaterala samarbeten. Jag motsätter mig bara överstatlig tvångsstyrning.

    “Nationaliseringar skrämmer bort investeringar.”
    Kritiska noder är offentliga nyttigheter. Icke-nodsektorer förblir öppna. Stabil infrastruktur gynnar företag.

    “Bankreformen är orealistisk.”
    Den löser ett reellt systemfel: att pengar skapas som skuld. Historiska modeller och dagens teknik gör genomförandet möjligt.

    “Migrationslinjen är hård.”
    Den är ärlig och rättssäker. Hjälp ska ges – men ordning och lojalitet är grunden för en fungerande stat.

    Diplomatisk spegling (svensk lins / rysk-belarusisk lins)

    • Svensk lins: Suveränitet, värdighet, fungerande institutioner och trygghet i vardagen.
    • Rysk/Belarusisk lins: Förutsägbar motpart som inte styrs av blockpolitik; respekt för nationell suveränitet och direkt dialog.

    Denna spegling är inte eftergift – den är strategi för fred. Man förhandlar bäst när man står stadigt i sig själv.

    Arkivnotis – “Fosterland och förfall”

    Denna text ingår i arkivserien till den planerade boken “Fosterland och förfall – vittnesmål från en svensk dissident”. Den beskriver inte bara politiska förslag, utan en livsresa: från erkännandet att något är fel, till den dag då vi beslutar oss för att göra rätt.

    Epilog – För våra barn

    Jag gör detta för mina barn – och för alla andras barn som behöver ett land att tro på. Demokratin är inte ett minne; den är ett verb. Vi väljer. Vi röstar. Vi bygger. Stark i centrum. Fri i grunden. Ett Sverige som står upp för sig självt och räcker sina kommuner en verklig röst. Ett Sverige som äger sina pengar, sin el, sin data, sina gränser – och sin framtid.

    2025-09-29 // Bo Jonsson, Enade Sverige

    Bilagor (översikt)

    • A. Ordlista – pengar & bank (som i hemsidans ordlista).
    • B. Reformmatris (område → delreformer → lagspår → tidslinje).
    • C. 100 dagar / 1 år / 4 år – checklista för offentlig uppföljning.

    Bilagor till Enade Sverige – Demokratin & Reformmanifestet

    Bilaga A: Ordlista över centrala begrepp

    Suverän demokrati – En kombination av stark centralstyrning i rikstäckande frågor och lokal direktdemokrati i kommunerna.

    Riksrätt – En särskild domstol för att pröva politiker och höga tjänstemän som missbrukar sitt ämbete eller bryter mot grundlagen.

    Folkbanken – Statlig, folkägd bank med 100 % reservkrav, som enbart lånar ut pengar som faktiskt finns och med samhällsnytta som mål.

    Direktdemokrati (kommunal) – System där invånare i kommunen själva beslutar i större frågor via lokala folkomröstningar.

    Strategiska resurser – Bankväsende, energi, telekom, livsmedel, läkemedel och försvar som ska vara under nationell kontroll.

    Självförsörjning – Nationens förmåga att producera och lagra det som behövs för att stå på egna ben vid kris eller konflikt.

    Tjänstemannaansvar – Rättsligt ansvar för myndighetsanställda och politiker vid beslut som bryter mot lag eller skadar medborgarna.

    Bilaga B: Reformmatris

    Statsskicket
    – Återinföra riksrätt och skärpt tjänstemannaansvar (Grundlag/Lag)

    Demokrati
    – Införa kommunal direktdemokrati (Lag)

    Utrikes/EU/NATO
    – Utträde ur EU och NATO, riva upp DCA (Fördrag/Lag)

    Bank & Finans
    – Införa 100 % reservkrav, starta Folkbanken (Lag/Myndighet)

    Energi & Telekom
    – Nationalisera elnät, telekom, skapa svenskt moln (Lag/Förordning)

    Försvar
    – Allmän värnplikt, militariserad gränsbevakning (Lag/Förordning)

    Migration
    – Asyl endast via närområde/ambassad, lojalitetsförklaring vid medborgarskap (Lag)

    Rättsstat
    – Särlagstiftning mot gäng, nationell specialenhet (Lag/Myndighet)

    Skola & Ungdom
    – Införa skoluniform, kulturkanon, förbud mot könsidentitetsideologi (Lag/Förordning)

    Sjukvård
    – Statlig styrning, anhörigbidrag för hemvård (Lag/Förordning)

    Media
    – Public service-reform, nytt mediestöd (Lag/Förordning)

    Självförsörjning
    – Förbud mot utländskt ägande av jord, statliga beredskapslager (Lag)

    Bilaga C: Genomförandeplan

    Fas 1: Första 100 dagarna

    • Lägga proposition om 100 % reservkrav.
    • Starta lagstiftningsarbete för Folkbanken.
    • Ge direktiv om kommunala folkomröstningar i pilotkommuner.
    • Införa skärpt tjänstemannaansvar och förbereda riksrätt.
    • Stoppa presstödet i nuvarande form.
    • Inrätta beredskapslager för mat och medicin.
    • Införa kontantkrav i offentlig service.

    Fas 2: Första året

    • Formellt säga upp DCA-avtalet.
    • Påbörja förhandling om EU-utträde.
    • Påbörja utträdesprocess från NATO.
    • Nationalisera elnät och telekom.
    • Införa språk- och samhällsprov för PUT.
    • Införa migrationsbedrägeribrott.
    • Inrätta nationell specialenhet mot gäng.
    • Införa skoluniform i grundskolan.
    • Besluta om nationellt anhörigbidrag.

    Fas 3: Inom fyra år

    • Slutföra EU- och NATO-utträde.
    • Fullt driftklar Folkbank.
    • Svenskt moln i funktion.
    • Självförsörjning inom livsmedel och läkemedel etablerad.
    • Statligt ägande av strategiska företag i kritiska sektorer.
    • Public service omstöpt enligt nya riktlinjer.
    • Totalförsvarslyft genomförda i alla kommuner.
    • Skolsystem återtagit ordning och kulturgrund.
    • Neutral utrikespolitik med reparerade relationer på plats.

    Källa:
    Artikeln är baserad på allt jag skrivit på min hemsida.
    www.enadesverige.com

  • Enade Sverige: Fred med öst – makten över pengarna hem

    Våra verkliga fiender finns inte i Moskva. De sitter i Rosenbad, i Riksdagshuset och i bankmaffians korridorer.

    Nej till krig mot Ryssland

    Sverige befinner sig i en historisk brytpunkt. Medan regeringen driver igenom avtal, rustningar och baseringar som drar oss allt djupare in i stormaktspolitikens malström, måste någon säga det som så många människor innerst inne känner: vi vill inte ha krig med Ryssland.

    Jag säger det rakt ut, utan omskrivningar: Enade Sverige står helt emot ett krig mot Ryssland.

    Det finns krafter, både inom NATO och EU, som vill låsa fast Sverige i en roll som lydstat. De pratar om ”avskräckning” och ”säkerhet”, men i praktiken betyder det att vårt land blir en bricka i andras spel.

    Men våra största problem ligger inte i Moskva. Fienderna går redan bland oss – i kostym, med fina titlar, i Rosenbad, i Riksdagshuset och i bankmaffians korridorer.

    Och låt mig vara tydlig: jag är inte det minsta orolig för att Ryssland skulle attackera Sverige militärt. Det verkliga hotet är att våra egna ledare skapar en konfrontation som vi inte behöver, och som vårt folk aldrig har godkänt.

    Risken för provokationer

    Det finns starka krafter som driver på för en konfrontation mellan NATO och Ryssland. Jag ser med oro på att retoriken och de militära dispositionerna i Väst blir allt mer aggressiva. Samtidigt visar erfarenheten att Ryssland ofta gör precis det landet själv har sagt att det ska göra – inte mer.

    Det innebär att risken för en katastrof inte nödvändigtvis ligger i ett ryskt förstahandsangrepp, utan i att någon aktör i Väst skulle kunna provocera fram en incident som används som förevändning för eskalering.

    Svenska folkets vilja

    Det svenska folket har aldrig fått säga sitt i en folkomröstning om NATO. Vi har aldrig röstat om amerikanska baser på svensk mark. Ändå talas det gång på gång i maktens korridorer om ”folkets starka stöd”. Det är inte sant.

    När jag talar med människor, både i Rättvik och runtom i landet, möter jag en annan ton: oro, tvekan, en känsla av att utvecklingen går för fort och att ingen längre lyssnar.

    Bankreform: Därför måste Sverige ta makten över pengarna igen

    Samtidigt som våra politiker för nationen närmare krig, sitter Sverige fast i ett ekonomiskt system som gör folket skuldsatt och bankerna rika. Det nuvarande banksystemet bygger på en bluff: nästan alla pengar skapas som skuld genom privata bankers utlåning.

    När bankeliten flyr ur sina rämnande palats, ska folket ta klivet in i en ny tid – med en ärlig, svenskägd folkbank i centrum av framtidens ekonomi.

    Bluffen som blev laglig

    De flesta tror att banker lånar ut pengar som redan finns. Men i verkligheten skapas nya pengar i samma ögonblick som ett lån beviljas. Banken skriver in siffran på ditt konto – och du sitter med en skuld som bär ränta. Nästan hela penningmängden i Sverige är skuld.

    Ekorrhjulet

    Eftersom pengar skapas genom skuld måste vi hela tiden skuldsätta oss mer bara för att systemet ska fungera. När hushåll, företag och kommuner når skuldmättnad brakar systemet: räntechocker, inflation, kriser. Bankerna vinner alltid – folket förlorar alltid.

    Enade Sveriges lösning: Folkbanken

    Jag vill införa 100 % reservkrav. Banker får bara låna ut pengar som faktiskt finns. Inga fler påhittade insättningar.

    Därför vill jag grunda en ny bank: Folkbanken.

    • Ägd av folket, inte privata aktieägare
    • Statligt reglerad och utan vinstkrav
    • Lån till bostäder, företag och lokal utveckling
    • Ingen spekulation, inga bonusar, inga skatteparadis
    Dagens bankväsenFolkbanken
    Pengar skapas som skuldPengar skapas med full täckning
    Vinst till privata ägareÅterförs till samhället
    Lån till spekulationLån till samhällsnytta
    Intransparens, skatteparadisÖppenhet, nationell lojalitet
    Bonusar och riskkulturAnsvar och långsiktighet

    Två kärnfrågor – ett gemensamt svar

    Enade Sverige säger:

    • Nej till krig mot Ryssland. Sverige ska inte delta i ett nytt storkrig i Europa.
    • Ja till fred och diplomati. Sverige ska vara en brobyggare, inte en konfliktpart.
    • Ja till suveränitet. Våra beslut ska fattas i Sverige, av svenskarna.
    • Ja till folkets bank. Pengarna ska tjäna nationen, inte privata intressen.

    Mitt löfte

    Jag är bara en man, utan partiapparat eller sponsorer. Men jag lovar att fortsätta säga sanningen: Sverige behöver inte fler fiender. Sverige behöver fred. Sverige behöver ett nytt banksystem.

    Det är därför jag startade Enade Sverige. Det är därför jag fortsätter skriva. Och det är därför jag aldrig kommer att acceptera ett krig mot Ryssland – eller ett banksystem som håller folket i skuld.

    2025-09-28 // Bo Jonsson
    Grundare av Enade Sverige

  • Öppet brev till Sveriges myndigheter och medborgare

    En OSINT-baserad konsekvensanalys för suveränitet, diplomati och fred.

    Sveriges säkerhet står inför prövningar som är större än vad många vill erkänna. Offentliga analyser och medierapportering fokuserar ofta på yttre fiendebilder, men mer sällan på riskerna som följer av våra egna beslut, institutionella blinda fläckar och ensidiga narrativ. Denna text bygger på öppna källor (OSINT) och belyser sådant som i hög grad förtigs – uppsåtligt eller av okunskap – men som direkt påverkar vår nationella säkerhet.

    DCA-avtalet och Gotlands exponering

    Sveriges Defence Cooperation Agreement (DCA) med USA innebär att amerikanska styrkor får tillträde till 17 svenska anläggningar och möjlighet att förhandslagra materiel [1][6]. Försvarsmakten och US EUCOM har dessutom slutit ett genomförandeavtal som operationaliserar detta, med fördjupad planering och infrastruktur – där Östersjö-läget ger Gotland särskild tyngd [2]. Detta diskuteras sällan som säkerhetsrisk ur svensk synvinkel: att tydligt utpeka nodpunkter gör dem samtidigt till förstahandsmål vid kris.
    Konsekvens: Om denna risk inte adresseras kan Sverige dras in i en eskalation på villkor vi inte själva sätter, med Gotland som tidigt mål.

    Nord Stream-vakuumet

    Åklagarmyndigheten lade i februari 2024 ned den svenska förundersökningen om grovt sabotage mot Nord Stream utan åtal [3], efter att Säkerhetspolisen redan 2022 slagit fast stark misstanke om grovt sabotage [7]. Den svenska offentligheten har inte fått en öppen konsekvensanalys av vad ett ouppklarat sabotage i vårt närområde betyder för svensk säkerhet, avskräckning och tillit [8].
    Konsekvens: Fortsatt tystnad urholkar trovärdighet och riskerar att lämna tolkningsföreträdet till externa aktörer.

    Demokratins legitimitet och valsystemets friktioner

    Fyraprocentsspärren, valsedelsystemets komplexitet och återkommande överklaganden hos Valprövningsnämnden skapar friktion och misstro – men behandlas sällan som säkerhetsrisk. Valprövningsnämnden hanterar löpande ärenden om rösthantering och oegentligheter i processen [4].
    Konsekvens: Om legitimitetsfrågor lämnas utan transparensriskerar vi 2026 att möta ett val där fler medborgare tvivlar på processen – med polarisering och apati som följd.

    Medielandskapets koncentration och narrativrisk

    Nordicom redovisar hur ägande och marknadsstrukturer i svensk media koncentrerats över tid [5]. I säkerhetspolitiska frågor återges ofta EU/NATO-perspektiv, medan alternativa analyser marginaliseras. Detta är sällan föremål för en öppen säkerhetsanalys om vad ensidighet gör med resiliens och krisberedskap.
    Konsekvens: En snäv berättelse minskar befolkningens förmåga till egenbedömning och kan försvaga förtroendet när narrativ kolliderar med händelseutvecklingen.

    Stormakters praxis och normalisering av våld

    Rapportering anger att USA planerar militära insatser mot påstådda narkotikamål i Venezuela [13], samtidigt som Rysslands utrikesminister offentligt uttryckt solidaritet med Caracas i FN [14]. Idrottspolitiken rör sig också – IPC har åter öppnat för ryska och belarusiska flaggor i Paralympics [15]. Sammantaget sätter stormakter och internationella organisationer praxis i realtid. Sverige analyserar sällan vad en sådan normalisering av drönarattacker och extrajudiciella metoder betyder för vår egen säkerhetsordning.
    Konsekvens: Om vi inte gör en självständig analys riskerar vi att acceptera spelregler som kan träffa Norden – utan att ha byggt upp en svensk, fredsinriktad motröst.

    Drönarincidenser i närområdet och svensk respons

    Danmark har stängt flygplatser efter omfattande drönarlarm; Sverige erbjöd militär antidrönarförmåga för att säkra EU-toppmötet i Köpenhamn [9]. Sveriges försvarsminister har samtidigt bedömt mönster som tyder på ”kvalificerad aktör” [10]. Frågan diskuteras sällan öppet som resiliensrisk för civilsamhället: hur lågkostnadssystem kan lamslå trafik, logistik och opinion – och samtidigt användas i retorisk upptrappning.
    Konsekvens: Utan egen robust upptäckt, motmedel och transparent kommunikation kan samhällspåverkan bli stor även vid begränsade incidenter.

    Navigationsstörningar i Östersjön

    GPS/GNSS-störningar har tidigare rapporterats i Östersjöområdet, vilket påverkat luftfartens trygghet och procedurer [11]. Detta behandlas ofta tekniskt – mer sällan som eskalationsrisk i en komplex gråzon.
    Konsekvens: I ett spänt läge kan en incident snabbt misstolkas som aggression, med diplomatiska följdfel som kostnad.

    Livsmedelsförsörjning och beroenden

    Jordbruksverket redovisar svensk livsmedelsstatistik och beroenden i försörjningskedjan, med slutsatser om sårbarheter i insatsvaror och importandelar [12]. Trots återkommande politiska ambitioner saknas fortfarande robusta, långsiktiga åtgärder som markant höjer självförsörjningsgraden.
    Konsekvens: I en avbrotts- eller krissituation riskerar vi snabba störningar i både tillgång och distribution – oavsett militär förmåga.

    Vad myndigheter erkänner – och vad som förblir obelyst

    Erkänt och åtgärdat i någon mån: cyberangrepp, brottsbekämpning, vissa tekniska störningar och delar av gränsproblematiken. Däremot saknas öppna, självständiga analyser kring: DCA/ömsesidiga sårbarheter, Gotlands exponering, Nord Stream-vakuumet, medielandskapets säkerhetsimplikationer och stormakters våldspraxis. Den asymmetrin är i sig en säkerhetsrisk.

    Slutsats

    Sveriges största sårbarheter uppstår när centrala frågor inte analyseras öppet och självständigt. Verklig trygghet byggs inte genom att okritiskt följa blocklinjer, utan genom suveränitet, diplomati, fred, rättvisa och trygghet. Svenska myndigheter bör därför initiera egna utredningar, konsekvensanalyser och transparent återrapportering till medborgarna – inklusive där slutsatserna skaver mot etablerade narrativ.

    27 september 2025 // Bo Jonsson
    Grundare av Enade Sverige

    Suveränitet. Diplomati. Fred. Rättvisa. Trygghet för Sverige.

    Källor

    [1] Regeringen: DCA-avtalet planeras träda i kraft i augusti
    https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/06/dca-avtalet-planeras-trada-i-kraft-i-augusti/

    [2] Försvarsmakten: En viktig milstolpe i försvarssamarbetet med USA (implementeringsavtal)
    https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2025/06/en-viktig-milstolpe-i-forsvarssamarbetet-med-usa/

    [3] Åklagarmyndigheten: Åklagaren lägger ned den svenska förundersökningen om grovt sabotage mot Nord Stream
    https://www.aklagare.se/for-media/pressmeddelanden/2024/februari/aklagaren-lagger-ned-den-svenska-forundersokningen-om-grovt-sabotage-mot-nord-stream/

    [4] Riksdagen/Valprövningsnämnden: Överklaganden och nämndens uppdrag
    https://www.riksdagen.se/sv/kontakt-och-besok/riksdagens-myndigheter-och-namnder/valprovningsnamnden/

    [5] Mediemyndigheten: Medieekonomi 2024 (framtagen i samverkan med Nordicom)
    https://mediemyndigheten.se/globalassets/rapporter-och-analyser/medieutveckling/medieekonomi/medieekonomi-2024.pdf

    [6] Government Offices of Sweden (EN): DCA bill submitted to Swedish Riksdag
    https://www.government.se/press-releases/2024/05/dca-bill-submitted-to-swedish-riksdag/

    [7] Säkerhetspolisen: Starkt misstanke om grovt sabotage i Östersjön (Nord Stream)
    https://sakerhetspolisen.se/ovriga-sidor/nyheter/nyheter/2022-10-06-starkt-misstanke-om-grovt-sabotage-i-ostersjon.html

    [8] SVT Nyheter: Svenska utredningen av Nord Stream-sabotaget läggs ner
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenska-utredningen-av-nord-stream-sabotaget-laggs-ner

    [9] SVT Nyheter: Danmark tackar ja till svensk drönarhjälp
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/danmark-tackar-ja-till-svensk-dronarhjalp

    [10] SVT Nyheter: Jonson om danska uppgifterna – ”tyder på en kvalificerad aktör”
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/jonson-om-danska-uppgifterna-tyder-pa-en-kvalificerad-aktor

    [11] Reuters: Baltic airlines report GPS interference affecting flights (2019)
    https://www.reuters.com/article/us-baltics-airlines-gps-idUSKCN1TK1DM

    [12] Jordbruksverket: Jordbruksstatistisk sammanställning 2024 (officiell statistik, inkl. försörjningsberoenden)
    https://jordbruksverket.se/om-jordbruksverket/jordbruksverkets-officiella-statistik/jordbruksverkets-statistikrapporter/statistik/2024-08-12-jordbruksstatistisk—sammanstallning-2024

    [13] SVT Nyheter: Källor – USA planerar för att angripa narkotikamål i Venezuela
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kallor-usa-planerar-for-att-angripa-narkotikamal-i-venezuela

    [14] TASS: Lavrov expresses solidarity with Venezuela (FN-veckan)
    https://tass.com/politics/2022133

    [15] SVT Sport: Ryssland och Belarus får tävla i Paralympics
    https://www.svt.se/sport/artikel/ryssland-och-belarus-far-tavla-i-paralympics

  • Dagens stora bild: drönare, upptrappning – och vägen tillbaka till normalitet?

    När jag läser nyhetsflödet från olika håll det senaste dygnet försöker jag se – finns det en röd tråd, eller springer rubrikerna åt olika håll?

    Under det senaste dygnet möts vi av tre kraftiga nyhetslinjer: drönare som förändrar både fronten i Ukraina och säkerhetsläget i Norden, uppgifter om amerikanska planer på slag inne i Venezuela, samt ett idrottsbeslut där Ryssland och Belarus återigen släpps in i Paralympics. När jag väger samman allt detta frågar jag mig: vad betyder det för Sveriges vägval om vi på allvar vill stå för suveränitet, diplomati och fred?

    1) Drönarnas tidsålder – från frontlinje till Kastrup

    Joakim Paasikivi beskriver hur drönare breddat “dödszonen” i Ukraina och gjort större offensiver svårare. Samtidigt stänger Danmark flygplatser efter hundratals drönarlarm, och Sverige skickar antidrönarförmåga inför EU-toppmötet i Köpenhamn.

    Här måste jag påminna om vad jag själv skrev för bara några dagar sedan:

    “En risk vi inte får ignorera: False flags med drönare är en reell risk i vår tid. Oavsett vem som står bakom incidenterna är det anmärkningsvärt hur snabbt de används i media för att spä på en redan hetsig retorik. (…) Det enda hållbara svaret nu är diplomatiska samtal med inriktning på fred – inte att ytterligare elda på stämningen.”

    Titta på hur nyhetsflödet utvecklat sig sedan dess. Västliga medier använder drönarlarmen för att förstärka hotbilder, försvarsministrar talar om statsaktörer, och parallellt anklagar ryska företrädare Ukraina för planerade provokationer i Nato-länder. Min analys verkar återigen ha varit spot on.

    Min slutsats: Suveränitet kräver tydliga beslutsregler, diplomati kräver nordiska rutiner för delning av fakta, och fred kräver att vi inte militariserar civila miljöer mer än absolut nödvändigt.

    2) Venezuela – antikartellretorik möter folkrätt

    NBC uppger att USA kan komma att slå till inne i Venezuela. Samtidigt talar Washington och Caracas via mellanhänder, och Ryssland markerar sitt stöd för Venezuelas suveränitet i FN.

    När jag läser detta slår det mig hur snabbt kampen mot narkotikakarteller förvandlas till geopolitisk kraftmätning. Retoriken är “kamp mot knark” – men risken är civila offer och folkrättsligt haveri.

    Min slutsats: Om kanalerna redan finns, låt diplomatin gå före vapnen. Att värna folkrätt är att värna vår egen framtida säkerhet.

    3) Paralympics – idrottens normalisering mitt i kriget

    Internationella paralympicskommittén har röstat för att åter släppa in ryska och belarusiska idrottare under egen flagg. Norden röstade emot.

    Jag ser en tydlig klyfta: politiken driver på isolering, idrotten öppnar för normalisering. Det här förvirrar människor – vad är egentligen västs linje?

    Min slutsats: Idrott är inte utrikespolitik, men blir ändå en signalkanal. Regeringen borde förklara varför man röstade nej och hur man ser på idrottens roll för dialog och fred.

    Röd tråd eller spret?

    Vid första anblicken spretar det – Ukraina, Danmark, Venezuela, Paralympics. Men röd tråden är tydlig: det handlar om vem som får sätta reglerna. Drönare, folkrätt och sport blir alla arenor där stormakter och institutioner testar varandra.

    Mitt perspektiv från Enade Sverige

    • Antidrönar-policy: Sverige måste öppet klargöra principer för attribuering och proportionalitet innan man börjar skjuta ner drönare över civila miljöer.
    • Folkrätt först: Vi bör kräva tydliga juridiska grunder när länder slår inne i andra stater – även om målet heter “narkotikakartell”.
    • Idrott och diplomati: Om idrotten öppnar för normalisering, förklara hur det hänger ihop med vår linje för fred och säkerhet.

    Avslutning.
    När jag väger samman dessa nyheter blir det tydligt: världen är inte “splittrad” – den är sammanlänkad av samma fråga, överallt: vem får rita gränserna för suveränitet? För mig är svaret klart: bara genom diplomati och fred kan dessa gränser respekteras långsiktigt.

    2025-09-27 // Bo Jonsson
    Grundare av initiativet Enade Sverige

    Källor:

  • NATO och EU trappar upp kriget – på bekostnad av folken

    När EU och NATO går från diplomati till öppen konfrontation, riskerar hela Europa att dras in i ett stormaktskrig utan att folken fått säga sitt.

    Jag följer noggrant vad som sägs i FN:s generalförsamling och vid de olika ministermöten som just nu pågår i New York. Det som ryska utrikesministern Sergej Lavrov uttryckte i veckan var skarpt – men också avslöjande: NATO och EU har redan ”förklarat ett verkligt krig” mot Ryssland via Ukraina, och de deltar nu direkt i det.

    Det är ord som väger tungt. De betyder i praktiken att Europa officiellt har lämnat diplomatin och istället identifierat sig som en aktiv krigspart.

    Neokoloniala ambitioner och FN-stadgan

    Lavrov pekade på att västvärlden struntar i FN-stadgans principer och istället driver neokoloniala ambitioner. Detta är inte en tom fras – det är exakt vad vi ser: konflikter som göds i Afrika, Mellanöstern och nu i Europa. Varje gång principen om ömsesidig respekt och odelbar säkerhet överges, ökar instabiliteten globalt.

    När Lavrov nämner Gaza, där tiotusentals civila redan dödats, visar han att västvärlden mäter med olika måttstockar: vissa humanitära katastrofer upphöjs i mediebruset, andra förtigs.

    NATO:s öppna hot

    Samtidigt har NATO:s nye generalsekreterare Mark Rutte öppet sagt att beslut om att skjuta ner ryska flygplan tas ”från fall till fall”. Polens utrikesminister gick längre och varnade Ryssland: ”Ni har blivit varnade – vi skjuter ner.” Det franska svaret från Moskvas ambassadör Meshkov var kristallklart: skjuts ett ryskt plan ner innebär det krig.

    Vi befinner oss alltså i en situation där en incident, planerad eller oavsiktlig, kan leda till direkt väpnad konfrontation mellan kärnvapenmakter.

    Energi och intressen

    Parallellt säger USA:s energiminister att amerikanerna är redo att ”ersätta allt ryskt gas- och oljeberoende i EU”. Då blir mönstret uppenbart: det handlar inte bara om värderingar eller solidaritet med Ukraina. Det handlar om marknader, makt och pengar. Europas skattebetalare och konsumenter får betala priset i form av högre energi- och levnadskostnader.

    Zelensky utan mandat

    Ukrainas president Zelenskyj har låtit sin mandatperiod löpa ut men vägrar hålla val under krigslagar. Samtidigt säger han till Axios att han kan tänka sig att avgå efter ett eldupphör. Men vilken legitimitet har han egentligen kvar idag? Och hur trovärdiga blir eventuella avtal som skrivs under en ledare som redan överskridit sitt mandat?

    Mitt och Enade Sveriges perspektiv

    Som svensk ser jag hur vårt land dras djupare in i detta farliga spel. Vi har redan förlorat vår neutralitet, och vår regering för en utrikespolitik som riskerar att göra Sverige till måltavla i en stormaktskonflikt.

    Det Lavrov säger bekräftar bilden jag länge beskrivit: NATO och EU driver inte längre ”stöd till Ukraina” utan en fullskalig konfrontation mot Ryssland – utan att folken i Europa har tillfrågats.

    Jag frågar:

    • När hölls folkomröstningen om att Sverige skulle bli en krigförande part?
    • När fick svenska folket rösta om att riskera barns och barnbarns framtid i ett stormaktskrig?

    Enade Sverige står för en annan väg: fred, diplomati, respekt för FN-stadgan och nationellt självbestämmande. Sverige behöver inte vara en bricka i andras spel – vi kan och måste stå upp för en suverän linje, där vi säger nej till krig och ja till framtid och trygghet.

    2025-09-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    – https://swentr.site/russia/625268-lavrov-nato-war-russia-ukraine
    – https://tass.com/politics/2021401
    – https://tass.com/politics/2020665
    – https://swentr.site/news/625114-nato-engagement-russian-aircraft
    – https://swentr.site/russia/625270-russian-envoy-france-nato-war-military-aircraft
    – https://swentr.site/news/625151-nato-states-can-shoot-down
    – https://swentr.site/business/625258-us-replace-russia-energy-eu
    – https://swentr.site/russia/625248-kremlin-backs-trumps-brilliant-idea
    – https://swentr.site/news/625251-zelensky-ready-quit-elections

  • GPS-störningarna i Östersjön – när journalistik blir berättelse

    SVT bygger narrativ med indicier och antydningar istället för att redovisa bevis.

    SVT Verifierar publicerade i dag en artikel med rubriken ”GPS-spåren leder till rysk militärbas vid Östersjön”. Det är en rubrik som låter definitiv, nästan som en dom. Men det jag ser är snarare en berättelse som byggs upp med indicier, suggestiva bilder och politiska citat – inte en transparent redovisning av fakta.

    Från observation till skuld

    Artikeln rör sig från påstådda observationer till färdiga slutsatser.

    • Satellitbilder på master vid en bas presenteras som belägg, men master finns på varenda militärbas i världen. Bilden blir därför mer retorik än bevis.
    • En forskare citeras med orden ”den här metoden ljuger inte”. Sådan tvärsäkerhet är ovanlig i seriös vetenskap, där man i stället är noga med att redovisa osäkerheter.
    • Samtidigt planterar man en alternativ teori om rörliga störsändare. På så sätt blir berättelsen ofalsifierbar – oavsett vad man hittar kan man hävda att slutsatsen ändå stämmer.

    Politik tar över

    Till slut landar artikeln i försvarsministerns kommentar om ”ett mycket omdömeslöst och skadligt beteende från Ryssland”. Det är en politisk värdering, inte ett tekniskt underlag. Men i textens dramaturgi får det fungera som slutgiltig bekräftelse.

    Min slutsats

    Jag vill varken slå fast eller förneka att GPS-störningar förekommer, och jag vill inte spekulera i vem som i så fall ligger bakom. Min kritik handlar uteslutande om SVT:s metod: att presentera indicier och antaganden som etablerade sanningar.

    Det här är inte verifiering – det är berättelsebyggande. Och i ett läge där retoriken redan är högt uppskruvad borde public service vara särskilt noga med att skilja på vad vi vet, vad vi tror oss veta och vad som faktiskt är spekulation.

    2025-09-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    SVT – GPS-spåren leder till rysk militärbas vid Östersjön
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/gps-sparen-leder-till-rysk-militarbas-vid-ostersjon

  • Kungen en kugge i NATO-propagandan

    Detta är anmärkningsvärt ur flera aspekter.

    När kungen kliver ut ur sin ceremoniella roll och ställer sig på en krigförande parts sida i FN, då är vi inne på farlig mark.

    Carl XVI Gustaf mötte Zelenskyj och lovade ”outtröttligt stöd”. Men kungen är inte vald av folket, han har inget demokratiskt mandat att föra utrikespolitik. I teorin ska monarkin stå över partipolitik – i praktiken används den nu som en PR-kanal för Nato/EU-linjen.

    Samma person är dessutom högste beskyddare för Svenska Frimurare Orden, ett slutet nätverk som bygger på lojaliteter i det fördolda. När dessa dolda band möter den officiella statsmakten får vi en situation där folket inte längre kan veta vems intressen som egentligen representeras.

    Att Sveriges regering och kung talar om ”svenska folkets starka stöd” till Ukraina är dessutom en bluff. Ingen folkomröstning har hållits, ingen öppen debatt har gett detta mandat. De talar i vårt namn utan att fråga oss.

    Kungen borde vara en samlande symbol för hela landet. Istället tar han ställning i ett av vår tids blodigaste krig. Han driver Sverige djupare in i konflikten – och ökar därmed säkerhetsrisken för oss alla.

    Det här är inte outtröttligt stöd. Det är outtröttlig manipulation.

    2025-09-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-forsamrat-sakerhetslage?inlagg=d56a59f390db97b4b92f52adef820129

  • False flags med drönare: När verkligheten och mediernas narrativ kan skilja sig åt

    Drönarincidenterna i Norden visar hur snabbt medier och politiker använder hotbilder för att elda på krigsretoriken – när vägen framåt istället borde vara diplomati och fred.

    En risk vi inte får ignorera

    False flags med drönare är en reell risk i vår tid. Oavsett vem som står bakom incidenterna är det anmärkningsvärt hur snabbt de används i media för att spä på en redan hetsig retorik. Vi som medborgare i väst har ett ansvar att ifrågasätta den berättelse vi matas med, och att kräva transparens från våra ledare.

    Det enda hållbara svaret nu är diplomatiska samtal med inriktning på fred – inte att ytterligare elda på stämningen. OBS: Notera i dag och kommande dagar och veckor hur medierna kommer göra raka motsatsen till vad jag skriver här.

    Drönarincidenterna i Norden

    Under måndagskvällen den 22 september rapporterades flera oidentifierade drönare över flygplatser i Norden: Köpenhamns flygplats (Kastrup) och Oslo flygplats. Flygtrafiken stoppades, avgångar och landningar omdirigerades, och många flyg blev försenade eller inställda. Polisen har konstaterat att det rör sig om “två–tre stora drönare” – större än vad vanliga privatpersoner har.

    Ukraina har pekat ut Ryssland som möjlig aktör bakom drönarna, men danska myndigheter säger att de ännu inte har bevis för något sådant.

    Analys: False flag-möjligheten

    Brist på bevis i rapporteringen
    Det talas om “stora drönare”, “oidentifierade”, “möjligen militärt ursprung” – men ingen har hittills presenterat konkret bevis till allmänheten som visar vem som skickade drönarna eller med vilket syfte.

    Spekulationer från politiska aktörer
    Ukrainas president Zelenskyj hävdar att drönarna orsakats av Ryssland. Detta är inte oväntat – när sådana händelser sker är det ofta första instinkten från politiskt håll att lägga skulden på en fiende, särskilt i tider med spänning.

    Medias roll och narrativbyggnad
    När medierna rapporterar “drönare över flygplats – risk för sabotage – hot mot nationell säkerhet”, så blir det ett narrativ som spelar på rädsla. Det öppnar för krav på åtgärder, upprustning, skärpt säkerhet och att mobilisera opinionen för en hårdare linje.

    False flag-möjligheten
    En false flag-incident skulle kunna vara att någon skjuter iväg drönare – avsiktligt utan identifiering – för att provocera eller testa reaktionen, och sedan använda det som förevändning för att stärka säkerhetspolitiska åtgärder eller föra fram vissa politiska krav. Det betyder inte automatiskt att det SKER, men det är en risk vi bör vara medvetna om.

    Slutsats och uppmaning

    False flags med drönare är inte teori – de är en påtaglig risk, särskilt i tider med ökad geopolitisk spänning. Den senaste incidenten i Köpenhamn och Oslo visar hur snabbt reaktionen blir: flygtrafik stoppas, politiker pekar ut ansvariga, medier rapporterar med rubriker som förstärker hotbilden.

    Vi som medborgare måste därför:

    • ifrågasätta berättelsen vi får – vad vet man vs. vad spekuleras,
    • kräva transparens från myndigheter och media: visa bevis, undersök ursprung, var tydliga med vad som är bekräftat och vad som är antaganden,
    • förespråka diplomatiska lösningar, dialog och deeskalering i stället för att låta rädslan driva oss mot hårdare politik.

    2025-09-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • Intervision 2025: när musik blir suveränitet – och väst visar sin ryssofobi öppet

    Ryssland byggde en egen scen när dörren stängdes. Resultatet blev en fyra timmar lång uppvisning i kulturell självständighet – och en obekväm spegel för ett väst som hellre exkluderar än bygger broar.

    Tidigt på morgonen den 22 september satte jag mig framför livesändningen av Intervision 2025. Fyra timmar av musik, kultur och mångfald direktsänt från Ryssland – och jag såg med egna ögon en publik som inte behövde köpas, utan som deltog för att vara en del av något nytt och större. För mig blev det tydligt: här fanns en scen som byggts i motstånd mot exkludering, en plats där dörrar som stängts av väst istället blev portar mot framtiden.

    När väst stänger dörrar

    Bakgrunden är enkel men avslöjande. Eurovision stängde ute Ryssland efter kriget i Ukraina. Det var en politisk handling maskerad som kultur, ett uttryck för den ryssofobi som präglar västvärldens institutioner. Istället för att låta musiken bygga broar valde man att använda kulturen som vapen – “ni får inte vara med”.

    Och Ryssland svarade inte med att be om ursäkt eller stå utanför. Ryssland byggde något nytt.

    En egen scen växer fram

    Intervision 2025 blev ett projekt större än någon kunde förutse. Deltagande länder kom från fyra kontinenter: Kina, Kuba, Brasilien, Kenya, Egypten, Saudiarabien, Vietnam, Etiopien, Venezuela, Indien – och många fler.

    Jag såg flaggparaden, där nation efter nation marscherade in till jubel från publiken. Det var inget köpt jubel, ingen regisserad entusiasm. Det var stolthet, närvaro, delaktighet.

    Låt oss vara tydliga: här fanns en vision om något mer än musik. Här fanns embryot till en multipolär kulturvärld. Ett “vi” som inte behöver västs godkännande.

    Musik som språk för suveränitet

    Under sändningen växlade tonerna från kubansk dans till kirgizisk folkton, från egyptiska melodier till kinesisk pop, från brasilianska rytmer till sydafrikansk körsång. Och mitt i allt detta stod SHAMAN – Rysslands egen artist – med låten Straight to the heart. Ett uppträdande som inte bara var musik, utan en deklaration.

    Det slog mig: det här var en uppvisning i suveränitet. Varje land fick tala sitt eget språk, visa sin egen kultur, utan att behöva anpassa sig till västliga smakdomare. Det är exakt detta som västvärlden inte tål – att världen kan klara sig utan deras filter.

    En spegel för väst

    Vad visade Intervision oss? Att det går att bygga något nytt när gamla dörrar stängs. Att musiken inte behöver vara ett redskap för NATO:s narrativ eller EU:s propagandamaskin.

    Och viktigast av allt: det blev en obekväm spegel för väst. När Ryssland samlar 20 nationer i ett kulturutbyte ser vi att det är väst som står ensamt, inte tvärtom. När Ryssland bygger en scen, svarar väst med förakt, lögner och påståenden om “köpt publik”. Jag såg själv publiken – de var inte köpta. De var där för att de ville vara del av en historisk händelse.

    Broar istället för murar

    Det här är vad Enade Sverige står för: samarbete, broar, respekt. Vi tror på en värld där man kan delta på lika villkor. Men väst – med EU och USA i spetsen – valde att exkludera. De visar hellre upp sin ryssofobi än låter människor mötas i musik och kultur.

    Intervision 2025 visar att världen går vidare ändå. Att musiken kan bli språk för fred och diplomati – och att framtiden inte är monokulturell, utan mångfärgad och självständig.

    Min slutsats

    Intervision 2025 gav oss svaret: det går att skapa kultur utan västs godkännande. Det går att samla folk från fyra kontinenter på en scen – och visa att framtiden inte byggs av exkludering, utan av deltagande.

    När väst stänger dörrar, öppnar andra. När väst bygger murar, bygger andra scener. Och det är på de scenerna framtiden formas.

    Jag såg Intervision själv tidigt på morgonen den 22 september. Fyra timmar direktsänd kultur, utan filter och utan västs kontroll. Och jag kan säga: det var inte bara underhållning – det var historia.

    2025-09-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    Officiell sändning: Intervision Song Contest 2025 – YouTube (4h 8min)

  • Folkbildning om islam, judendom och svenskhet – för ett enat Sverige

    Enade Sverige förklarar begreppen islamofobi, antisemitism och svenskhat – och visar varför lagar ska gälla lika för alla, medan svensk kultur alltid är vår grund.

    I Sverige pågår en hård debatt om islam, judendom, svenskhet och identitet. Begrepp som ”islamofobi”, ”antisemitism” och ”svenskhat” används flitigt – men sällan förklaras de på ett folkbildande sätt. Syftet med denna artikel är att reda ut vad dessa ord betyder, hur de påverkar vårt samhälle och vad Enade Sveriges linje är: svensk lag ska gälla lika för alla, svensk tradition och kultur är vår prioritet, men skötsamma människor från alla bakgrunder är välkomna i vår gemenskap.

    Historiska band – från broderfolk till vikingahandel

    Svenskar har sedan urminnes tider haft kontakt med andra folk. Vi delar blodsband och kultur med våra östra broderfolk – ryssar och belaruser – ända sedan vikingatiden. När svear och götar seglade längs floderna i öst skapade de handelsförbindelser med både slaviska folk och turkiska stammar.

    Svenska vikingar nådde ända till Konstantinopel (dagens Istanbul), där de kända väringarna tjänade som livvakter åt den bysantinske kejsaren. I dessa möten fanns även kontakt med tidiga muslimer, framför allt genom handeln med silke, kryddor och mynt. Arkeologiska fynd i Sverige visar att arabiska silvermynt var vanliga i vikingarnas handel. Det påminner oss om att svenskar alltid haft kontakt med olika religioner och kulturer – men också alltid behållit sin egen kärna.

    Islam i Sverige – tro, kultur och problem

    I dagens Sverige finns en mångfald av muslimska grupper. Stora invandrargrupper har kommit från Turkiet, Irak, Syrien, Somalia, Bosnien och Afghanistan. Det handlar om både sunni- och shiamuslimer, samt olika kulturella traditioner.

    Majoriteten av muslimer i Sverige är skötsamma människor som jobbar, betalar skatt och lever i fred. Dessa människor är en del av vårt samhälle, och de ska självklart känna sig välkomna.

    Men vi kan inte blunda för problemen. En oproportionerligt stor andel av den organiserade kriminaliteten, gängmiljön och klanstrukturerna i Sverige är kopplad till invandrare med muslimsk bakgrund. Detta är inte en åsikt utan fakta. Brottsförebyggande rådet (Brå) och polisens egna redogörelser har visat att invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken, särskilt i grov kriminalitet. Det är ingen hemlighet för någon som inte levt under en sten de senaste 40 åren.

    Motdrag: Kritiken handlar inte om muslimer som individer eller religionen som sådan – utan om kriminalitet, klanstrukturer och parallellsamhällen. Majoriteten muslimer i Sverige är skötsamma människor, och de är självklart en del av vårt samhälle.

    Enade Sveriges linje är tydlig: vi står för religionsfrihet, men inte religionsprivilegier. Skötsamma muslimer är en del av Sverige. Men parallellsamhällen, klanvälde och kriminalitet ska krossas. Polisen måste få resurser och mandat att en gång för alla ta tillbaka kontrollen.

    Judendom i Sverige – historia, inflytande och mångfald

    Judar har funnits i Sverige sedan 1700-talet. Gruppen är liten men har haft stort inflytande inom kultur, akademi och media. Precis som inom islam finns en mångfald: sekulära judar, ortodoxa, och politiskt olika riktningar.

    Vi måste våga adressera sionismen och dess inflytande i Sverige, särskilt när det gäller medieägande och lobbyverksamhet. Samtidigt är det viktigt att vara rättvis: många judar i Sverige tar avstånd från folkmordet i Gaza och står upp för mänskliga rättigheter.

    Motdrag: Kritiken handlar inte om judar som människor eller deras tro – utan om sionismen som politisk ideologi och om maktkoncentration i medieägande. Många judar i Sverige är dessutom själva kritiska mot Israels övergrepp.

    Antisemitism – hat mot judar – finns i flera former: från högerextremister, islamister och vänsterextrema. Enade Sverige är tydligt: vi kritiserar inte människor för deras tro. Vi kritiserar ideologier och system som skadar demokratin. Judiska svenskar som lever här, respekterar lagar och är en del av den svenska samhällsgemenskapen är självklart lika självklara medborgare som alla andra.

    Svenskhet, etnicitet och kristen tradition

    Det finns något som heter etniska svenskar – människor med rötter här i generationer, med ett gemensamt språk, historia och kultur.

    Här vill jag också förtydliga: när jag talar om etniska svenskar syftar jag på de som har rötter i landet i generationer – ett gemensamt biologiskt och kulturellt arv. Men det är inte samma sak som att vara svensk. Svensk kan man också bli genom språk, lojalitet, respekt för lagar och delaktighet i vår kultur. Båda begreppen existerar – men de är olika.

    Svensk kristendom, främst den lutherska kyrkan, har format vår kultur. Våra högtider – jul, påsk, midsommar, lucia – är delar av vår nationella identitet. Men i dagens Sverige möter vi också fenomen som ”svenskhat”: när unga etniska svenskar hånas i skolor, när luciatåg förbjuds och när nationaldagen nedvärderas.

    Enade Sveriges linje är tydlig: svensk kultur ska alltid vara nummer 1 i Sverige. Det är basen som alla andra kulturer kan bygga på. Utan en stark svensk kärna faller hela samhällsgemenskapen.

    Vad vi kan lära av Ryssland och Belarus

    När vi blickar österut ser vi något intressant. I Ryssland lever runt 20 miljoner muslimer och ca 200 000 judar. I Belarus är grupperna mindre men närvarande. Ändå ser vi inte samma problem med gängkriminalitet, klanvälde eller parallellsamhällen. Varför?

    För att staten är stark och tydlig. Lagen gäller lika för alla. Ingen får bygga egna rättssystem eller sätta sin klans regler framför nationens lagar. Muslimer kan be sina böner, judar kan utöva sin tro – men alltid inom ramen för lag och kultur.

    Gränskontrollerna i Belarus är ett bra exempel. Ingen passerar landets gräns utan kontroll. Staten vet vem som kommer in, varför och hur länge. I Sverige har vi tvärtom haft fri lejd in i landet, där hundratusentals människor kunnat korsa gränsen utan ID-handlingar. Resultatet ser vi i dag: parallellsamhällen och splittring.

    Sverige borde inspireras av detta. Frihet, ja – men alltid under ordning och gemensamma regler.

    Mediernas ansvar – fackindelning istället för folkbildning

    Här vill jag också ge en känga åt både de stora medierna och de alternativa medierna. Båda bidrar till samma problem – att sätta människor i fack. De stora medierna målar upp ständiga offer- och skyddsgrupper, medan de alternativa ofta kollektiviserar problem och skuldbelägger hela folkgrupper.

    Men sanningen är enklare: det finns bara människor och beteenden. Det är dessa som ska avgöra om en person är god eller ond, om någon är en tillgång eller en belastning för Sverige. Att förenkla verkligheten till ”muslimer mot svenskar” eller ”judar mot kristna” är både fel och farligt. Enade Sverige väljer en annan väg: lagarna gäller lika för alla – och det är beteenden, inte ursprung, som avgör om man hör hemma i gemenskapen.

    Slutsats – En gemenskap byggd på rättvisa och tradition

    Vi står i ett vägskäl. Antingen fortsätter vi låta parallellsamhällen växa och låter hat – muslimhat, antisemitism, svenskhat – slita sönder vårt land. Eller så gör vi som våra östra grannar: sätter tydliga regler, enar folket och låter lagen gälla lika för alla.

    Enade Sveriges budskap är enkelt:

    • Svensk lag ska gälla lika för alla medborgare.
    • Svensk kultur är prioritet nummer 1.
    • Skötsamma invandrare är välkomna, oavsett tro eller bakgrund.
    • Parallellsamhällen och klaner hör inte hemma här.

    Detta är vägen till ett starkare, enat Sverige.

    2025-09-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor och vidare läsning

    https://www.enadesverige.com

    https://bra.se/rapporter/arkiv/2021-08-25-misstankta-for-brott-bland-personer-med-inrikes-respektive-utrikes-bakgrund

    https://bra.se/download/18.45e4b8e192705389a34b52/1729514247826/2021_9_Misstankta_for_brott_bland_personer_med_inrikes_respektive_utrikes_bakgrund.pdf

    https://www.ivo.se/globalassets/dokument/publikationer/iakttagelser-i-korthet/2023/ivo-iakttagelser-i-korthet-omfattande-arbete-for-att-atgarda–brister-inom-landets-aldreboenden.pdf

    https://www.ivo.se/globalassets/dokument/publikationer/rapporter/rapporter-2024/vad-har-ivo-sett-2023-1.pdf

    https://myndighetensst.se/download/18.b9b04ca1900fce61cf400c/1718642413030/Islamboken_uppd_2021.pdf

    https://myndighetensst.se/download/18.31f8a54518fa4be5f6455086/1717150479224/Nr%204%2C%20Islam%20och%20muslimer%2C%20nr%204%20komplett.pdf

    https://www.svenskakyrkan.se/pressmeddelande/3885824/250-ar-av-judiskt-liv-i-sverige?lang=sv&publisherId=3235378&releaseId=3885824&webId=572712

    https://historiska.se/upptack-historien/artikel/vikingar/

    https://escholarship.org/content/qt867113mp/qt867113mp.pdf

    https://publicera.kb.se/csa/article/download/706/673/679

    https://www.amnesty.org/en/location/middle-east-and-north-africa/middle-east/israel-and-the-occupied-palestinian-territory/report-israel-and-the-occupied-palestinian-territory

  • Sverige sviker sina äldre – och personalen lämnas i vanmakt

    När äldre tvingas ligga i sina egna spyor, personalen inte hinner fram och politikerna skyller ifrån sig – då ser vi välfärdens sönderfall i realtid.

    87-åriga Sigrid i Norsjö fick ligga i sina egna spyor i en timme innan hjälp kom. Dottern Veronica berättar hur mamman fått fel mediciner och hur boendet Solbacka under lång tid kantats av brister. Nu tvingas familjen flytta sin mamma 15 mil bort för att hon ska få en värdig omsorg.

    Detta är ingen isolerad händelse. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har redan tidigare slagit fast att äldreomsorgen i Norsjö brister i både språkkompetens, läkemedelshantering och palliativ vård. Det är samma bild som framträder i kommun efter kommun runt om i landet.

    Äldre i spyor – men miljarder skickas utomlands

    Sverige har resurser. Vi har råd med militärsatsningar på NATO, miljardbidrag till EU och ständiga biståndspaket. Men när det gäller våra egna äldre, de som byggt landet, finns inte längre pengar till rätt bemanning, språkkrav eller god vård. Resultatet blir människor som dör i ensamhet, felmedicineras eller lämnas utan tillsyn.

    Personalen i vanmakt

    Det är inte bara de äldre som far illa. Personal på Solbacka vittnar om en ohållbar arbetsmiljö. Vikarier och outbildad personal kastas in i en vardag med avancerad läkemedelshantering och palliativ vård – ofta utan att kunna språket ordentligt.
    Samma mönster syns på sjukhus, i poliskåren och i skolan: yrkesmänniskor bränner ut sig, kompetensen urholkas, och de som egentligen vill göra sitt jobb dignar under omöjliga villkor.

    Så här ser välfärdens sönderfall ut

    Norsjö är bara ett exempel bland många. Från Malmö till Kiruna hörs samma berättelser: äldre lämnas utan tillsyn, barn får vänta på hjälp, blåljuspersonal går på knäna. Politikerna lovar åtgärder, men verkligheten visar något annat.

    Detta är välfärdens sönderfall. Och det är resultatet av åratal av felprioriteringar, blockpolitik och blind lojalitet mot utländska intressen.

    Slutsats

    Enade Sverige säger: vi måste börja i rätt ände. Våra äldre, våra barn, våra arbetande människor måste stå först i kön. Inte sist.
    Om vi inte kan garantera värdighet i livets slutskede – vad är då välfärdsstaten värd?

    2025-09-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/sigrid-87-lag-i-sina-spyor-nu-flyttar-dottern-henne-fran-aldreboendet-i-norsjo (SVT)

  • Sverige borde söka ökat samarbete med Belarus och Kina

    Innovation, industri och självständighet – därför borde Sverige öppna dörren för ökat samarbete med Belarus och Kina.

    När världspolitiken hårdnar och Europa låser in sig i blockpolitik är det lätt att Sverige förlorar möjligheter som andra länder redan tar vara på. Ett tydligt exempel är Belarus, som på kort tid byggt upp ett framgångsrikt samarbete med Kina. Enligt landets förste vice premiärminister Nikolai Snopkov har resultaten överträffat alla förväntningar.

    Snopkov beskriver hur de två länderna kombinerat industriellt kunnande och teknologisk utveckling i praktiska projekt: från bioteknik och nanomaterial till obemannade system och artificiell intelligens. Kina är idag världsledande på AI och Belarus har valt att dra nytta av detta genom gemensamma satsningar. Samarbetet har lett till verkliga innovationer som inte bara stannat på forskningsstadiet, utan implementerats i industrin.

    Lärdom för Sverige

    Sverige borde ställa sig frågan: varför begränsa sig till EU och USA när världen erbjuder fler vägar? Vårt land har en lång tradition av ingenjörskap, forskning och industribyggande. Samtidigt står vi inför stora ekonomiska utmaningar: energikris, minskad konkurrenskraft och avbrutna exportmarknader i öst.

    Här kan samarbete med både Belarus och Kina öppna dörrar. Belarus ligger geografiskt nära, har starka industritraditioner och en växande roll som knutpunkt i Kinas Belt and Road Initiative. Kina å sin sida är redan vår viktigaste handelspartner i Asien, men relationerna skadas ofta av ideologisk ryggmärgsreflex i Bryssel och Stockholm.

    Möjligheter

    • Teknologi: Kina leder utvecklingen inom AI, grön energi och avancerad tillverkningsindustri.
    • Industriutbyte: Belarus har tekniska universitet, ingenjörsbas och produktionskapacitet som kan kopplas till svensk industri.
    • Marknader: Både Belarus och Kina representerar marknader där svenska innovationer kan få fäste utanför EU:s snäva regleringar.
    • Diplomati: Genom att bygga broar snarare än murar kan Sverige stärka sin roll som en självständig och pålitlig aktör i en multipolär värld.

    Slutsats

    Om Sverige menar allvar med att skapa framtidens jobb och teknologier kan vi inte bara snegla på Bryssel eller Washington. Vi behöver också se österut. Belarus visar hur ett mindre land kan utnyttja samarbetet med Kina för att skapa innovationer som verkligen gör skillnad.

    Det är hög tid att Sverige lämnar blockpolitiken och börjar odla relationer som gynnar vårt eget folk – inte främmande makters strategier.

    2025-09-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://eng.belta.by/economics/view/snopkov-the-results-of-belarus-china-cooperation-exceeded-expectations-171716-2025

    https://english.news.cn/europe/20250801/6f6ebab3711a4e71804d3b0032657df8/c.html

  • Två vägar för Sverige – krigsretorik eller fredspolitik

    Alice Teodorescu Måwe ropar efter fler vapen och mer NATO – Enade Sverige står för diplomati, suveränitet och fred.

    SVT rapporterade den 16 september att KD-toppen och EU-parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe anser att Natos strategi med diplomati, sanktioner och fördömanden har nått vägs ände. I stället förespråkar hon hårdare tag mot Ryssland – fredsbevarande NATO-trupper i Ukraina, en flygförbudszon och mer långdistansvapen.

    ”Det är Ryssland som ska vara rädda för oss”, säger hon.

    Bakgrunden är de senaste incidenterna där ryska drönare påstås ha kränkt både polskt och rumänskt luftrum. Reaktionerna från NATO har varit skarpa och även Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) markerade genom att kalla upp den ryske ambassadören i Stockholm. Men för Teodorescu Måwe räcker detta inte. Hon skriver på sin blogg att Europas och Natos strategi, byggd på fördömanden, sanktioner och diplomati, ”nått vägs ände” och måste kompletteras.

    Hur är hon egentligen funtad?

    Man måste faktiskt fråga sig: hur är hon funtad, när hon på allvar driver en linje som riskerar att kasta hela Europa in i ett storkrig?

    • Att föreslå NATO-trupper i Ukraina är i praktiken att ropa efter direkt krig mellan NATO och Ryssland.
    • Att kalla det ”fredsbevarande” är en språklig dimridå – i verkligheten är det en krigsförklaring.
    • Att avfärda diplomati som meningslöst är att förakta det enda verktyg som någonsin har skapat varaktig fred.

    Konsekvenserna av hennes politik

    1. Sverige blir en måltavla. Den dagen NATO går in med soldater i Ukraina är risken överhängande att även Sverige hamnar på en lista över legitima mål.
    2. Barnens framtid äventyras. Att tala om avskräckning som säkerhet är att spela rysk roulette med svenska barns trygghet.
    3. Hon förväxlar styrka med arrogans. Att säga att ”Ryssland ska vara rädda för oss” är inte styrka – det är dumdristighet.

    Den raka motsatsen

    Här står vi alltså inför två helt olika vägar för Sverige:

    • Alice Teodorescu Måwe: Mer vapen, mer NATO, mer risk för storkrig.
    • Enade Sverige: Suveränitet, diplomati och avspänning – för fredens skull.

    Det är svårt att tänka sig en tydligare motpol. Hon driver Sverige rakt mot konfrontation. Jag driver Sverige mot trygghet, balans och fred.

    Reflektion till er läsare

    Vad tycker ni? Är ni trygga med att svenska politiker ropar efter mer vapen och trupp i ett krig som redan hotar att sprida sig?
    Vill ni att Sverige ska vara ett land som trappar upp konflikten – eller ett land som vågar stå för fred och avspänning?

    2025-09-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    SVT Nyheter, 16 september 2025

  • Öppna himlen för Belarus – låt direktflygen återvända

    USA har redan hävt sanktionerna mot Belavia – nu är det dags för Europa att tänka om.

    Jag och många med mig vill kunna flyga till Minsk – en stad och ett land som jag ser som en framtidshub för utveckling, kulturellt utbyte, handel och diplomatiska relationer. Sanktionerna mot Belavia och stängda flygrutter drabbar inte makthavare, utan vanligt folk. Turister, familjer och studenter borde kunna resa smidigt till och från Belarus.

    Vanliga människor drabbas hårdast

    Sedan EU och USA införde sanktioner mot det belarusiska flygbolaget Belavia har direktflygen till Minsk försvunnit. Konsekvenserna är tydliga:

    • Belarusier i exil får längre, dyrare och krångligare resor för att kunna hälsa på sina familjer.
    • Europeiska turister går miste om ett land med rik kultur, historia, natur, mattraditioner och gästvänlighet.
    • Studenter och forskare får färre möjligheter till utbyten och vänorter.

    Det går fortfarande att resa till Minsk via omvägar – till exempel genom att flyga till Vilnius, Riga eller Warszawa och sedan ta buss. Men det är ohållbart i längden. Sanktionerna slår inte mot de styrande, utan mot vanliga människor som vill resa, mötas och lära känna varandra.

    USA visar vägen – lyfter sanktionerna mot Belavia

    Under september 2025 frigav Belarus 52 fångar, däribland flera västerländska medborgare och oppositionella. I utbyte lyfte USA sina sanktioner mot Belavia. President Donald Trumps sändebud John Coale meddelade att beslutet fattats direkt av Trump själv – och att det skulle ske omedelbart.

    Detta markerar en ny öppning i relationerna mellan Minsk och Washington. USA har dessutom signalerat att man vill återöppna sin ambassad i Minsk. Minsk å sin sida har redan frigivit närmare 300 personer sedan sommaren 2024 – ett tecken på att dialog och diplomati kan ge resultat.

    President Aleksandr Lukashenko själv betonade att beslutet var viktigt, men inte landets huvudfokus. ”Det underlättar ekonomin, och ekonomin är avgörande för människors försörjning”, sa han – vilket visar att sanktionerna i första hand slår mot vanliga människor.

    En förändrad syn på Belarus

    Analytikern Nikolai Platoshkin påminde nyligen om att många sanktioner mot Belarus varit i kraft i över 25 år. USA verkar nu ifrågasätta meningen med fortsatt isolering.

    Han ser två möjliga motiv:

    1. Normalisering: Trump vill öppna dörrar och bryta gamla låsningar.
    2. Geopolitik: Vissa hoppas kanske dra Belarus bort från Ryssland.

    Oavsett vilket är signalen tydlig: Washington väljer öppenhet. För Europa blir frågan alltmer besvärlig – ska EU verkligen stå kvar på en hårdare linje än USA?

    Europa isolerar sig självt

    Samtidigt som USA öppnar, väljer EU-länder som Polen och Lettland att gå i motsatt riktning. Deras beslut att stänga luftrummet för belarusiska flygningar fördöms av Minsk som diskriminerande och kontraproduktivt.

    Den belarusiska utrikesförvaltningen varnar för att detta:

    • skadar EU självt och dess affärspartners,
    • försvårar passagerar- och godstransporter,
    • ökar koldioxidutsläpp genom längre flygrutter (vilket motsäger EU:s egna klimatmål),
    • fördjupar isoleringen och spänningarna i regionen.

    Minsk framhåller att landet länge bidragit till säkerhet i Europa, bland annat genom samarbete med grannländer i luftförsvarsfrågor. Europa gör sig självt en otjänst genom att stänga dörrar som istället borde öppnas.

    Minsk – en framtidshub för kultur och handel

    Belarus är inte en grå fläck på Europas karta, utan ett land med enorm potential. Minsk kan bli en framtidshub för handel, kultur, turism och diplomatiska relationer. För att detta ska bli verklighet måste resandet underlättas. Direktflyg till Minsk är inte bara en teknisk fråga – det är en symbol för öppenhet, samarbete och vilja till fred.

    Att öppna flygvägarna igen skulle:

    • Stärka turismen och ge européer tillgång till ett nytt resmål.
    • Underlätta kultur- och studentutbyten mellan europeiska städer och belarusiska.
    • Skapa nya möjligheter för handel och diplomati.

    Dags för Europa att följa efter

    När till och med Washington häver sanktionerna mot Belavia – varför ska då EU hålla fast vid dem? Direktflyg till Minsk vore inget erkännande av någon regim, utan ett erkännande av människors rätt att resa, mötas och bygga relationer.

    Belarus har visat vilja till öppning. Europa borde svara med att öppna himlen.

    2025-09-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor

  • Enade Sverige – ett långsiktigt bygge för framtiden

    Ett organiskt bygge för suveränitet, diplomati, fred, rättvisa och trygghet – med folket som avgörande kraft.

    Jag är trött på krigen. Trött på nyheterna om ännu en bomb, ännu en massaker, ännu ett folk som betalar priset för stormakternas spel. Det mänskliga lidandet har blivit vardag i nyhetsflödet – och just där ligger faran. När människor vänjer sig vid våldet, vid förlusterna, vid cynismen, då förlorar vi vår mänsklighet.

    Jag vill se en annan världsordning. Inte en där en enda stormakt sätter agendan och agerar världspolis, utan en multipolär ordning där flera aktörer balanserar varandra, och där diplomati får större utrymme än vapen. Det är inte ett ställningstagande mot ett folk – jag har själv bott och studerat i USA och mött det amerikanska folkets värme och generositet. Men vi kan inte fortsätta låta en hegemonisk ordning avgöra villkoren för hela världen.

    Ett samhälle som glider iväg

    Samtidigt ser jag hur vårt eget land dras in i en annan form av destruktivitet. NGOs, tankesmedjor och ideologiska projekt tävlar om att lansera idéer som fjärmar oss från våra rötter och undergräver gemenskapen. Vi matas dagligen med en dekadens som urholkar moral och sammanhållning.

    Mitt svar är enkelt: vi måste vända tillbaka till det fundamentala – att skydda barnen, att skydda de svagaste, att bygga ett samhälle där rättvisa och trygghet inte bara är ord, utan vardag.

    Att skydda de svagaste

    Ett samhälles styrka mäts inte i hur det behandlar de redan starka, utan i hur det värnar dem som inte kan försvara sig själva. Barn, äldre, sjuka – de som ofta saknar en röst i debatten.

    I dagens Sverige slösas resurser på prestigeprojekt och ideologiska experiment, medan de som behöver stödet mest lämnas i sticket. Det är inte värdigt. Vi har ett ansvar att vända på prioriteringarna: tryggheten ska börja hos de mest utsatta.

    Fem ledord som kompass

    För Enade Sverige är vägen framåt sammanfattad i fem ledord:

    • Suveränitet – Sverige ska vara självständigt och inte styras utifrån.
    • Diplomati – vi ska tala, inte trappa upp.
    • Fred – utan fred finns ingen utveckling.
    • Rättvisa – lagen måste gälla alla, utan undantag.
    • Trygghet – grunden för ett fungerande samhälle.

    Det här är inte slagord. Det är principer, en kompass som pekar bort från dagens splittring och cynism, och som kan leda tillbaka mot ett samhälle som håller ihop.

    Ekonomisk självständighet – bankreformen

    Sveriges suveränitet handlar inte bara om politiska beslut, utan också om ekonomiskt oberoende. Därför är en bankreform avgörande. I dag styrs vårt finansiella system i praktiken av privata banker och globala aktörer som inte har svenska folkets bästa för ögonen.

    Enade Sverige vill bryta detta mönster. Kreditskapandet måste återgå till att vara en samhällsuppgift, där vinsterna går tillbaka till folket – inte till anonyma ägare eller spekulanter. En sund bankreform är en förutsättning för rättvisa och trygghet, och en grundsten i ett självständigt Sverige.

    Ett organiskt bygge

    Enade Sverige är i nuläget ett litet projekt, ett enmansparti. Det kan ses som en svaghet – men jag ser det som en styrka. Utan tunga intressen, utan partiapparater, utan köpta lojaliteter kan jag lägga grunden till något nytt.

    Självklart kan ett parti inte förbli ett enmansbygge i längden. För att fungera krävs en stab av sakkunniga, men den måste byggas med omsorg. Varje person måste dela de fem ledorden fullt ut, annars riskerar man att korrumperas eller driva egna agendor. Därför måste Enade Sverige växa organiskt – steg för steg, i takt med att människor själva vill ansluta sig.

    Central styrka och lokal frihet

    För att Sverige ska fungera krävs stark centralstyrning i rikstäckande frågor. Utan det havererar helheten. Samtidigt måste den lokala förankringen stärkas. Där Enade Sverige får mandat i kommuner ska vi arbeta med direktdemokrati, så att besluten fattas nära medborgarna.

    Det är en modell som förenar styrka och frihet: en fast nationell riktning, men med verklig delaktighet lokalt. Och representationen kommer inte att påtvingas uppifrån – den kan bara växa där människor själva bär fram rörelsen.

    Min roll – ringbäraren

    Jag ser mig själv som ringbärare. Jag är grundaren, den som lägger de första stenarna. Men det betyder inte att jag själv måste vara den som i framtiden leder landet. Det viktiga är att bygget står på stabil grund, och att riktningen är klar. Folket avgör tempot och omfattningen.

    Det här är ett långsiktigt projekt. Ett organiskt bygge för ett starkare, friare och mer rättvist Sverige.

    Frågor till er läsare

    • Hur kan vi skydda barnen och de svagaste bättre än idag?
    • Är världen redo att lämna en stormaktsordning för en multipolär framtid?
    • Vad krävs för att bygga ett samhälle på de fem ledorden – och med en rättvis bankreform i centrum?

    2025-09-18 // Bo Jonsson
    Grundare, Enade Sverige

  • Alla tvättar händerna: Sveriges väg in i NATO och elitens scapegoat-narrativ

    Från Magdalena Andersson till Ulf Kristersson – hur två regeringar, en riksdag, mäktiga näringslivsintressen och medierna bar ansvaret, men nu försöker skylla ifrån sig.

    Jag såg nyligen SVT:s artikel om dokumentären Stoltenberg, publicerad den 17 september 2025. Den beskriver dramat bakom kulisserna när Sverige blev medlem i NATO. Stoltenberg framställs som nyckeln i processen – mannen som reste, ringde och förhandlade för att Sverige skulle släppas in. På ytan kan det verka oskyldigt, men för mig är det tydligt att något större är på gång. När jag läser mellan raderna ser jag början på en berättelse som redan nu ska skydda den svenska eliten. När opinionen vänder ska man kunna säga: ”Det var inte vi, det var Stoltenberg, Erdogan och spelet bakom kulisserna.” Detta är scapegoat-mekanismen, handtvätten i realtid.

    Från Andersson till Kristersson – två regeringar, samma väg

    Sveriges NATO-process började under Magdalena Anderssons regering. Den 16 maj 2022 skickades ansökan in. Bara sex veckor senare skrev Sverige och Finland under Madrid-memorandumet med Turkiet (28 juni 2022). Där lovade Sverige att skärpa sin lagstiftning, ta i hårdare mot PKK och hantera turkiska utlämningskrav. Detta var den första stora eftergiften – men någon folklig debatt om konsekvenserna för svensk suveränitet fanns knappt.

    När Ulf Kristersson tog över som statsminister i oktober 2022 blev uppdraget att fullfölja den väg Socialdemokraterna lagt ut. Moderaterna levererade. Den 1 juni 2023 trädde en ny svensk terrorlag i kraft som bland annat kriminaliserade deltagande i terrororganisationer – ett beslut som öppet presenterades som en anpassning för att möta Turkiets krav.

    Riksdagen – nästan total enighet

    Redan den 22 mars 2023 hade riksdagen röstat om medlemskapet. 269 ledamöter sade ja, bara 37 sade nej. Moderaterna, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet stod bakom. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet opponerade sig. Med denna massiva enighet i riksdagen var beslutet i praktiken spikat. Det var alltså inte “omvärlden” som tvingade in oss i NATO – det var Sveriges egna folkvalda. Ingen av de stora partierna ställde krav på folkomröstning eller ens en bredare folklig förankring.

    De avgörande stegen 2023–2024

    Vid NATO:s toppmöte i Vilnius den 10 juli 2023 tillkännagav Erdoğan att Turkiet skickade Sveriges anslutningsprotokoll till parlamentet. Ratificeringen dröjde till januari 2024, parallellt med att USA öppnade för en omfattande affär om F-16-plan. Kopplingen mellan Turkiets ja och vapenaffären var tydlig. Den 26 februari 2024 ratificerade även Ungern. Den 5 mars undertecknade landets president beslutet, och den 7 mars 2024 blev Sverige formellt NATO:s 32:a medlem.

    När man ser hela processen i tidslinje blir det uppenbart: Socialdemokraterna startade den, Moderaterna fullföljde den, och riksdagen stod nästan enigt bakom.

    Wallenberg och försvarsindustrin

    Bakom den politiska fasaden fanns också ekonomiska intressen. Wallenbergsfären, genom Investor, är huvudägare i SAAB – svensk försvarsindustris flaggskepp. Ett NATO-medlemskap innebär större försvarsbudgetar, fler gemensamma projekt och ökade exportmöjligheter. Jag säger inte att Wallenberg styrde besluten, men jag konstaterar att egenintresset fanns där, och att det sammanföll med politiken. Att detta aldrig diskuterades öppet i riksdagen är en demokratisk skandal.

    Miljarderna till Ukraina

    Till detta kommer miljardstödet till Ukraina. Sedan 2022 har Sverige skickat eller utlovat tiotals miljarder kronor i vapen, ammunition, artilleri och luftförsvar. Både Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons regeringar har tävlat i generositet mot Zelenskyj, ofta med bred riksdagsmajoritet i ryggen. Också här har man sagt: ”Vi har inget val.” Men det är inte sant. Det var politiska val, fattade utan folklig förankring, och det är svenska skattebetalare som tar notan.

    Mediernas dramaturgi

    Medierna har under hela resan valt dramaturgin framför granskningen. SVT:s dokumentär är bara det senaste exemplet: vi får Stoltenbergs perspektiv, Erdogans krav och svettiga förhandlingsrum. Men vi får inte svar på de verkliga frågorna: varför fick inte folket säga sitt? Vilka ekonomiska intressen vägde tyngst? Vilka avtal slöts i det tysta? När medierna fokuserar på det internationella dramat hjälper de till att flytta ansvaret bort från svenska politiker, näringsliv och riksdag.

    Elitens framtida belöningar

    Mönstret är dessutom bekant. När toppolitiker lämnar sina uppdrag dyker de ofta upp i internationella organisationer, storföretag, banker eller tankesmedjor. Vi har sett det förr, och vi lär se det igen. Jag kan inte låta bli att misstänka att många av de svenska beslutsfattare som idag försvarar NATO-inträdet och miljardstödet till Ukraina i framtiden kommer belönas med välbetalda poster, rådgivaruppdrag eller en plats i något bankparadis. Jag vet inte exakt hur det blir – men jag tvivlar på att vägen går tillbaka till folkets vardag. Snarare in i den globala oligarkins nätverk.

    Slutsats

    För mig är detta inget annat än ett scapegoat-narrativ. Ett sätt för eliten att redan nu skriva historien så att ansvaret kan skjutas bort från dem själva. När kostnaderna för NATO stiger, när riskerna ökar, när miljarderna till Ukraina fortsätter rinna och när folket börjar ställa krav, då kommer svaret redan vara förberett: “Det var inte vi – det var omvärlden, det var Stoltenberg, det var Erdogan.”

    Frågor till dig som läsare:

    • Varför fick folket aldrig säga sitt om en så avgörande fråga som NATO?
    • Hur kunde två regeringar – först Socialdemokraterna och sedan Moderaterna – driva igenom processen utan folkomröstning?
    • Varför ställde nästan hela riksdagen upp på medlemskapet istället för att kräva debatt och förankring?
    • Vilken roll spelade Wallenbergsfärens ekonomiska intressen i bakgrunden – och varför diskuterades det aldrig öppet?
    • Varför har miljarderna till Ukraina klubbats igenom utan verklig debatt om vad det betyder för svensk ekonomi och framtid?
    • Varför väljer public service och de stora medierna att beskriva dramat runt Stoltenberg och Erdogan istället för att granska de svenska aktörerna som bar ansvaret?
    • Och viktigast av allt: accepterar vi att makten nu förbereder en berättelse där man kan skylla på yttre krafter, istället för att ta ansvar för sina egna beslut?

    Jag kan ha fel – men jag tror att jag får rätt. Tiden kommer att visa det. Fick jag rätt?

    2025-09-17 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • Nya uppgifter: Polsk robot träffade hus – inte rysk drönare

    När narrativet spricker blottas västs krigsretorik.

    Förra veckan rapporterades det i alla stora västmedier: ryska drönare hade kränkt Polens luftrum och ett hus i byn Wyryki hade träffats av vrakdelar. Bilder spreds på militära insatser, poliser som bevakade nedskjutna drönare och experter som talade om hotet från Ryssland.

    Men nya uppgifter visar en helt annan bild. Enligt Rzeczpospolita föll inte alls en rysk drönare över byn – utan en polsk jaktrobot av typen AIM-120 AMRAAM, avfyrad från ett F-16-plan. Raketen hade en teknisk defekt, tappade styrningen och slog rakt ner i taket på Ala Wesolowskas hus.

    Lyckligtvis exploderade den inte, annars hade resultatet kunnat bli förödande.

    “Vi vet inte vad som hände – men vi har inget hem”

    SVT intervjuade husägaren, Ala Wesolowska, samma dag som incidenten. Hon var tydlig:
    – Jag kan inte säga något, jag vet inget och jag vill inte sprida propaganda. Det enda vi vet är att vi inte har något hem.

    Medan de drabbade fick famla i ovisshet kablade västmedier och politiker redan ut budskapet: det var Ryssland som låg bakom. Precis som efter tragedin i Przewodów 2022 – då två polska bönder dödades, och man först talade om “ryska robotar” innan det visade sig vara ukrainskt luftvärn.

    Enade Sverige varnade – och fick rätt

    Här vill jag påminna: I flera artiklar på Enade Sverige skrev jag att det ännu inte fanns några bevis för vad som hade hänt i Wyryki. Jag uppmanade läsare att tänka kritiskt, att inte köpa narrativet bara för att NATO och västliga medier ropade “rysk attack” innan någon undersökning ens påbörjats.

    Nu ser vi resultatet: Det var inte Ryssland. Det var en polsk robot.

    Än en gång visar det sig att västs snabba rubriker inte höll när fakta till slut kom fram.

    När narrativet blir viktigare än sanningen

    Här har vi kärnan i problemet:

    • Fakta: En polsk robot träffar ett polskt hus.
    • Narrativet: Ryssland attackerar Polen.

    Det säger något om västvärldens informationsklimat. Sanningen spelar mindre roll än bilden av ett hot som ska ena NATO. Och varje gång narrativet spricker, så blir frågan allt mer brännande:

    – Är det verkligen säkerhet man söker – eller vill man provocera fram en större konflikt?

    NATO:s roll måste ifrågasättas

    När varje incident används för att ropa “ryskt hot”, när fakta döljs eller fördröjs, när drabbade människor lämnas utan svar – då måste vi våga fråga:

    • Är NATO:s mål fred och stabilitet?
    • Eller håller man på att långsamt vänja Europas folk vid krigets logik, där varje olycka blir ett tillfälle att elda på konfrontationen med Ryssland?

    Vi ser ett mönster:

    1. Händelse → Snabbt narrativ om rysk aggression.
    2. Fakta framkommer → Tystnad eller mörkläggning.
    3. Slutbudskapet till allmänheten blir ändå: “Det är Rysslands fel.”

    Reflektion till läsarna

    Vi måste fråga oss själva:

    • Vad händer med vårt förtroende för myndigheter och medier när narrativen gång på gång inte stämmer?
    • Vill västvärldens ledare verkligen undvika krig – eller är det just krig som man i praktiken banar väg för?

    Jag har för Enade Sverige från början sagt: vänta in bevisen, tänk kritiskt. Nu visar det sig återigen att jag hade rätt.

    2025-09-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • Polskt drönardrama – verklig kränkning eller spel för galleriet?

    Varför incidenten kan vara mer politik än verklighet. Se videoreportaget i artikeln.

    Den finske politikern Armando Mema, från det nationellt konservativa partiet Freedom Alliance, ifrågasätter de påstådda ryska drönarintrången i Polen. I en intervju med RT menar han att incidenten i själva verket gynnar både Bryssel och Kiev – eftersom den stärker narrativet om ett ständigt ryskt hot och öppnar för massivt ökade militärutgifter inom EU.

    Mema går så långt som att kalla händelsen ett ”desperat försök av Zelenskyj-regimen” att trappa upp konflikten och dra in fler aktörer på högre risknivå. Han betonar att han personligen inte tror att Moskva ligger bakom.

    Polen har påstått att dess militär registrerat minst 19 intrång av ryska drönare och beskriver dem som både ”avsiktliga” och ”utan motstycke”. Europeiska ledare, däribland Finlands president Alexander Stubb, har snabbt uttryckt sitt stöd till Warszawa.

    Moskva avvisar samtidigt alla anklagelser, menar att de saknar bevis, och pekar ut dem som ett led i vad man kallar för Europas ”krigsparti”.

    Sedan 2022 har EU- och NATO-ledare upprepat varningar om att Ryssland kan angripa unionen inom några år. Kreml har konsekvent kallat dessa påståenden för ”nonsens”.

    Reflektion till läsarna

    • Vad tror du själv – är detta ett verkligt ryskt intrång eller en politisk konstruktion för att motivera mer upprustning?
    • Är EU:s och Natos ledare på väg att dra oss in i en ännu större konflikt?
    • Och vilken roll borde Sverige spela – följa krigspartiets linje eller söka avspänning och diplomati?

    Kommentera gärna och dela dina tankar.

    2025-09-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:

  • Vem provocerar vem – och varför väst nu måste välja deeskalering framför tjurskallighet

    När narrativet hårdnar i medierna glöms den avgörande frågan bort: vem är det egentligen som häller bensin på elden?

    Jag menar att det är NATO och västvärlden som driver eskalationen – genom expansion, vapenleveranser och en ensidig rapportering – medan Ryssland, kraftfullt och konsekvent, i första hand reagerar. Resultatet är en spiral där väst fortsätter fylla på bränslet, och där gnistan när som helst kan antända något vi alla fruktar.

    I svenska medier upprepas dagligen bilden: Ryssland är angriparen, NATO är försvararen. Det är en enkel berättelse – men den döljer mer än den förklarar. För att förstå dagens konflikt måste man se hela bakgrunden, inte bara det senaste kapitlet.

    Efter Sovjetunionens fall gavs försäkringar om att NATO inte skulle expandera österut. Ändå skedde expansionen stegvis: först Polen, Tjeckien och Ungern, senare Baltstaterna, Rumänien och Bulgarien. 2008 uttalades att även Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar. För Ryssland, med sin historiska erfarenhet av krig från väst, var detta inget annat än en existentiell provokation.

    Rysslands svar har varit kraftfulla och militära. Insatserna i Georgien och Ukraina har fått stora konsekvenser för civilbefolkningen. Men man kan inte blunda för att västvärldens politik – med militär expansion, övningar och baser nära ryska gränsen – också bidragit till en spiral av misstro. Ingen stormakt hade accepterat motsvarande utveckling i sitt eget närområde

    Nu ser vi en ny dimension: drönarkriget. När ryska drönare uppges ha kränkt Polen och Rumänien toppar det nyheterna, med rubriker som fastslår skuld och tal om “avsiktliga kränkningar” och “eskalering”. Men när ukrainska drönare slår mot ryska energimål bara några mil från Finland – som i Primorsk och Kirishi – får vi i bästa fall en notis i ett liveflöde, utan rubriktryck, utan kontext om avstånd eller risk för oavsiktlig eskalering. Detta trots att ukrainska myndigheter i flera fall själva tagit på sig ansvaret. Resultatet blir en asymmetrisk bild: Ryssland utpekas kategoriskt, Ukraina behandlas skonsamt.

    Det här narrativbygget förstärks i befolkningen. Många äldre, som endast följer SVT och SR, skedmatas med en ensidig verklighetsbild. När man pratar med dem hör man nästan ordagrant samma formuleringar som i Rapport eller Aktuellt. Det visar hur effektiv informationsmiljön är – och hur svårt det är att bryta igenom. Att påminna om att se båda sidorna av myntet blir därför en demokratisk plikt.

    Det mest oroande är dock avsaknaden av öppen debatt. I Sverige, som ofta kallar sig själv en stark demokrati, finns nästan ingen offentlig diskussion om västvärldens egen roll i konflikten. Officiella narrativ återges utan kritiska följdfrågor. När röster som talar om diplomati eller risk för kärnvapenkonflikt försöker höras, marginaliseras de snabbt.

    Ett tydligt exempel var när Rysslands ambassadör Sergey Belyaev gästade SVT:s 30 minuter. Istället för en intervju blev det ett korsförhör. Han avbröts ständigt, kallades lögnare och fick aldrig utveckla sin syn. Man behöver inte hålla med honom – men publiken förvägrades möjligheten att höra och sedan själv dra slutsatser. Journalistiken blev inte en arena för förståelse, utan en tribunal för fördömande.

    Samtidigt sitter västvärlden fast i vad man kan kalla tjurskalleffekten. Man har investerat så mycket pengar, vapen och politiskt kapital i Ukraina att man inte kan backa utan att förlora ansiktet. Istället fortsätter man som om man kan stånga huvudet genom en bergvägg. Men verklig styrka är inte att hålla fast vid en misslyckad strategi – utan att våga byta kurs innan det är för sent.

    Och tiden är knapp. Ryssland har en kärnvapendoktrin som säger att landets mest kraftfulla vapen kan användas om dess existens hotas. Att ignorera detta är inte bara oansvarigt – det är livsfarligt.

    Jag menar därför att det är västvärlden som nu måste ta första steget till deeskalering. Inte genom att ge upp sina värderingar, men genom att sänka tonläget, undvika nya provokationer och öppna dörrar till diplomati. Varje steg bort från konfrontation är ett steg närmare fred.

    Frågan är: vill vi fortsätta på en väg som kan sluta i kärnvapenkrig – eller vill vi välja dialog och nedtrappning? Svaret avgörs inte i Moskva. Det avgörs i Washington, Bryssel – och även här i Stockholm.

    Om man vill ha fred är det inte så klokt att hälla bensin på elden.

    2025-09-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.reuters.com/article/world/nato-says-ukraine-and-georgia-eventually-members-idUSL03922965/

    https://www.reuters.com/world/ukrainian-drones-disrupt-russias-key-western-oil-terminal-first-time-2025-09-12

    https://www.reuters.com/world/europe/natos-ukraine-debate-still-haunted-by-bucharest-pledge-2023-07-10

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dronarincidenten-i-polen-sparen-som-avslojar-ryssland

    https://www.reuters.com/world/europe/russia-says-nato-must-disavow-2008-membership-promise-ukraine-2025-02-18

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryska-dronare-over-polen-nato-haller-presstraff

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dronare-skots-ner-polen-aberopar-natos-artikel-4

  • När makten murar in sig – har sanningen hunnit ifatt landsförrädarna?

    När protesterna når maktens dörrar – svarar eliten med lagändringar.

    Regeringen presenterade idag nya förslag om ökad bevakning runt riksdagen. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) höll en pressträff tillsammans med talman Andreas Norlén (M), representanter för samtliga riksdagspartier, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Riksdagsförvaltningen och Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

    Budskapet var tydligt: dygnet-runt-bevakning, fler polisiära befogenheter och en utvidgning av skyddsobjektsområdet. Beskedet kommer i kölvattnet av ökade ordningsstörningar kring riksdagen – men också i en tid då misstron mot de folkvalda växer snabbt.

    Statsminister Ulf Kristersson (M) gick dessutom längre. Han öppnade för lagändringar efter att Palestinademonstranter följt efter ministrar utanför riksdagen. Socialdemokraternas Magdalena Andersson höll med. KD-ledaren Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe krävde under helgen hårdare tag mot vad de kallar den ”radikala Palestinarörelsen”, med förslag om kontaktförbud och avstängning från offentliga platser.

    Gemensamt för makten är alltså inte att förstå protesterna, utan att hitta sätt att begränsa eller tysta dem. Frågan kvarstår:

    -Om makten verkligen har folkets stöd, varför behövs allt fler murar?
    -Om våra representanter styr i folkets namn, varför känns de mer rädda för medborgarna än för yttre fiender?

    När politiker säger att ”vi kan inte ha världens alla konflikter på svenska gator och torg” blundar de för att Sveriges egna beslut – NATO-inträde, vapen till Ukraina, stöd till Israel – direkt bidrar till att konflikterna också speglas här hemma.

    Att alla riksdagspartier står eniga bakom Strömmers förslag och att regeringen talar om nya lagar är ännu ett tecken på att muren mellan makten och folket byggs högre. Men en mur löser inte misstron. Den synliggör den.

    Det är i sig ett tecken på att sanningen hunnit ikapp dem. Den som behöver skyddas dygnet runt av polis har förlorat något viktigare än trygghet: folkets förtroende. Och utan det är murarna bara en påminnelse om avståndet mellan makten och medborgarna.

    2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • Systemfelen i Sverige som måste ändras

    Varför våra makthavare belönas i stället för att ställas till svars.

    Sverige framställs gärna som ett av världens mest hederliga länder. På internationella index toppar vi fortfarande listorna. Men bakom fasaden finns en verklighet som sällan belyses: ett land där makthavare kan fatta beslut med långtgående konsekvenser för medborgarna utan att någonsin riskera juridiskt ansvar. Där dörren till globala toppjobb står öppen för den som visar lojalitet mot systemet. Och där medborgarna lämnas med känslan att staten inte längre står på deras sida.

    Index som mäter korruption bygger på perception – alltså på hur experter och affärspersoner uppfattar situationen. De mäter inte verkliga maktförhållanden. Det är därför Sverige fortfarande kan rankas högt, samtidigt som internationella organ pekar ut våra svagheter: frånvaron av lobbylagar, korta karensregler och en rättsstat som inte prövar politiskt ansvar. OECD konstaterar krasst att Sverige uppfyller noll procent av kriterierna för reglerad lobbying. Europarådet har upprepade gånger kritiserat oss för att inte ha ett öppet register över vilka politiker som träffar vilka lobbyister. Här är Sverige alltså sämre rustat än flera av de länder vi gärna vill se ner på.

    I Frankrike, Kanada och EU-parlamentet är det lagkrav att alla lobbykontakter registreras offentligt. Väljarna kan se vilka företag som träffar politiker, i vilka frågor och med vilket syfte. I Sverige finns ingenting. Här kan en minister i praktiken ha veckovisa möten med mäktiga lobbyister utan att någon medborgare någonsin får veta något.

    När det gäller ”revolving door”-problemet är bilden densamma. Visst har vi karensregler – men de gäller bara en snäv krets, är korta i tid och används knappt i praktiken. Det innebär att toppolitiker kan gå från att reglera en bransch till att tjäna den branschen, nästan utan dröjsmål. Detta är inget rykte, utan ett konstaterande från EU:s egen rättsstatsrapport.

    Vi ser tydliga exempel i Sverige. Göran Persson gick från statsminister till ordförande i Swedbank. Anders Borg lämnade finansministerposten för att snabbt ta plats i det internationella riskkapitalbolaget KKR. Stefan Löfven, som i valrörelser talade om solidaritet, hamnade efteråt i World Economic Forum. Mönstret är tydligt: den som varit lojal mot globala strukturer och storfinans får betalt efteråt. Detta är inte olagligt, men det visar hur belöningssystemet fungerar.

    Det verkligt farliga systemfelet finns dock i själva ansvarslinjen. Sverige avskaffade på 1970-talet det gamla ämbetsansvaret. Politiker och höga tjänstemän kan idag bara fällas för tjänstefel, och ribban ligger så högt att det nästan aldrig sker. Självständighetsprincipen, som förbjuder regeringen att lägga sig i myndigheters beslut, skyddar visserligen rättssäkerheten – men innebär också att det politiska ansvaret urholkas. Följden är att stora politiska misslyckanden alltid definieras som just ”politik”, aldrig som brott.

    Massmediernas roll i detta ska inte underskattas. De förstärker bilden av att ansvar bara handlar om små skandaler: en Toblerone, ett representationskort, en misslyckad intervju. Men de stora systemfrågorna – lobbykontakter, upphandlingskultur, revolving doors – förblir i skuggan. Det gör att folket hålls i okunskap om hur makten egentligen fungerar.

    Det är här ormens huvud visar sig. Vi lever i ett land där makthavare inte riskerar åtal när deras beslut skadar folket, utan i stället kan räkna med belöningar. Styrelseposter, toppjobb i banker, internationella organisationer – det är priset för lojalitet mot globalistiska strukturer. Man kan kalla det systemkorruption, man kan kalla det landsförräderi i mjuk form, men man kan inte längre blunda för det.

    I praktiken fungerar det som ett incitamentssystem: den som följer linjen belönas, den som ifrågasätter straffas med karriärfrysning. Detta är inte öppen muta, men det är ett system som korrumperar lojaliteten. Politikerna blir inte längre ansvariga inför folket, utan inför de globala nätverk där deras framtid ligger.

    Därför hamnar de inte i fängelse. Därför kan de misslyckas utan konsekvenser. Därför kan de sälja ut nationell suveränitet utan att riskera mer än en kritisk ledartext i DN. För rättssystemet betraktar allt som ”politik”, och medierna håller liv i illusionen att Sverige är fläckfritt.

    Jag ser det som mitt uppdrag att bryta detta mönster.

    Enade Sverige är inte ännu ett parti i raden, det är ett antikorruptionsprojekt på djupet. Jag säger det som andra inte vågar: att Sverige i dag styrs av ett belöningssystem för lojalitet mot globala intressen, inte av ett ansvarssystem gentemot det svenska folket.

    Därför är min första punkt i partiprogrammet tydlig: tjänstemannaansvaret ska återinföras och ett verkligt riksrättsinstitut etableras. Politiker och höga tjänstemän måste åter bli juridiskt ansvariga för sina handlingar. Ingen ska kunna gömma sig bakom systemets dimridåer.

    Jag vill också införa ett öppet lobbyregister, hårdare och längre karensregler och full transparens kring intressekonflikter för alla som sitter i de högsta maktpositionerna. Bara då kan vi skapa en stat som åter är folkets skydd, inte dess förtryckare.

    Jag kallar detta suverän demokrati – ett system där staten och folket står sida vid sida, där makten hålls ansvarig och där nationen skyddas mot de nätverk som idag äter sig in i vår suveränitet.

    Sverige behöver inte fler index som talar om för oss hur fina vi är. Sverige behöver en stat som står på folkets sida – och ett system som hugger huvudet av ormen, i stället för att göda den.

    2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor

    Europeiska kommissionen – 2025 Rule of Law Report – Country Chapter: Sweden
    https://commission.europa.eu/document/download/72c47621-433b-4def-8aa0-d0cb2daafaf5_en?filename=2025+Rule+of+Law+Report+-+Country+Chapter+Sweden.pdf

    OECD – Anti-Corruption and Integrity Outlook 2024 – Country Notes: Sweden
    https://www.oecd.org/en/publications/anti-corruption-and-integrity-outlook-2024-country-notes_684a5510-en/sweden_59376946-en.html

  • En stark stat är folkets bästa skydd

    Ordning och styrka – vägen till trygghet.

    Vi ser det omkring oss varje dag: en urholkad välfärd, våld på gatorna, barnfamiljer som tvingas välja mellan hyra och mat, pensionärer som fryser i sina hem. Svenskar som arbetat och slitit ett helt liv känner sig idag övergivna av den stat de själva byggt upp.
    Men sanningen är enkel: ett folk utan en stark stat står oskyddat. Bara en stat som är centraliserad, beslutsam och lojal mot sitt eget folk kan ge trygghet och frihet.

    Utan ordning – ingen frihet

    När staten är svag hamnar makten i händerna på banker, bolag och byråkrater. Folket reduceras till konsumenter och skuldsatta kuggar i ett globalt maskineri. Det är då tryggheten försvinner: kriminaliteten breder ut sig, bostadsbristen växer och människor lämnas ensamma i skuldslaveri.

    En stark stat är motsatsen. Den står som ett skydd mot kaos, otrygghet och ocker. Den sätter nationen och medborgarna först – inte främmande intressen.

    Ett unikt koncept: suverän demokrati

    Enade Sverige bygger sin ideologi på suverän demokrati – en modell där centralstyrka och folkförankring går hand i hand.

    • Stark centralstyrning i alla rikstäckande frågor.
      Staten måste hålla ihop lagar, försvar, gränsskydd, energiförsörjning, välfärd och rikets säkerhet. Här får det inte finnas någon tvekan – staten är den yttersta garanten för ordning och trygghet.
    • Direktdemokrati i de kommuner där Enade Sverige har representation.
      På lokal nivå kan människor ges inflytande över behjärtansvärda frågor i sin vardag: placeringen av äldreboenden, satsningar på fritidsgårdar, prioriteringar för trygghetsinsatser. Där blir direktdemokrati ett verktyg för engagemang, gemenskap och förankring.

    Detta är kärnan i suverän demokrati: en stark och suverän statsmakt som styr landet, och ett folk som får inflytande i sin närmiljö.

    Suveränitet

    Sverige ska själv bestämma över sitt öde. Våra lagar, vår försvarsmakt och vår energiförsörjning ska aldrig dikteras av främmande makter. Suverän demokrati betyder att den svenska staten alltid agerar i det svenska folkets intresse – inte i någon annans.

    Diplomati

    Vi söker samarbete och fredliga lösningar, inte konflikter. En stark stat kan tala med egen röst i världen och stå upp för sina intressen med värdighet. Suverän demokrati innebär att vi förhandlar från en position av styrka, men alltid med målet att skapa stabilitet och respekt.

    Fred

    Utan fred finns ingen framtid. Enade Sverige säger nej till att skicka svenska soldater i andras krig. Vårt försvar ska skydda vårt eget land, våra gränser och vårt folk. Suverän demokrati står för fred genom styrka – inte genom underkastelse eller beroende.

    Rättvisa

    Lagarna ska vara lika för alla. Idag ser vi hur vanliga människor jagas av kronofogden för småsummor, medan de mäktiga kan kringgå systemet. Suverän demokrati innebär en rättsstat som skyddar medborgaren, inte förnedrar honom. Staten ska stå på folkets sida och slå ner på ocker och orättvisor.

    Trygghet

    Ingen ska behöva leva i rädsla, fattigdom eller skuldslaveri. Därför föreslår Enade Sverige trygghetsgarantin och satsningar på kommunala kollektivboenden. Men trygghet handlar också om något större: vissheten att staten aldrig överger sitt eget folk. Suverän demokrati betyder att tryggheten är ett löfte, inte ett privilegium.

    Vårt alternativ till dagens svaghet

    I dagens Sverige sviker staten sina egna medborgare. Ledarna i Stockholm är upptagna med symbolpolitik, EU-diktat och lojalitet mot Washington. Resultatet är att folket lämnas utan skydd, medan kaos och splittring breder ut sig.

    Enade Sverige väljer en annan väg:

    • Central styrka – staten måste vara stark och stå upp för sitt eget folk.
    • Ordning och disciplin – utan det finns ingen frihet.
    • Folkförankring – människors behov ska alltid vara statens kompass.

    Slutsats

    Utan en stark stat kan inget folk vara tryggt. Utan ordning finns ingen frihet.

    Därför är Enade Sveriges väg tydlig: suverän demokrati – där centralmakt styr rikets frågor med kraft och beslutsamhet, och där medborgarna i sina kommuner får direkt inflytande över sin vardag.

    Med Suveränitet, Diplomati, Fred, Rättvisa och Trygghet som ledstjärnor kan Sverige stå stadigt i stormen och samtidigt växa underifrån.

    2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • En märklig känsla – om Substack pledges

    Stödet börjar redan märkas – trots att jag inte ens aktiverat betalningar.

    Jag skriver i princip dagligen artiklar på mina tre Substack-kanaler – på svenska, ryska och engelska. Vissa dagar blir det en text, andra dagar tre–fyra eller fler, beroende på hur mycket tid jag får till att skriva och göra research. Men barnen går alltid först, innan politiken och pennan tar vid. Därför känns det speciellt när det nu börjat dyka upp pledges från läsare som vill stötta – trots att jag inte ens aktiverat betalningar.

    På Substack finns något som kallas pledges. Det betyder att en läsare kan markera: “Jag skulle vilja stötta den här kanalen med en viss summa varje månad.”

    Jag har inte aktiverat monetarisering på någon av mina tre kanaler (svenska, ryska och engelska). Allt material ligger öppet för alla – och så kommer det att förbli. Ändå har det redan trillat in några pledges.

    – Summorna syns svart på vitt. Namnen håller jag för mig själv, men det betyder att det faktiskt finns människor som är beredda att backa upp Enade Sverige ekonomiskt – utan att jag ens bett om det.

    Jag ska vara ärlig: det känns lite märkligt. Å ena sidan går det mot mina principer att ta emot donationer. Å andra sidan är det svårt att inte bli berörd av att folk anser att det jag gör är värt att stötta på riktigt.

    Det ger energi. Det visar att arbetet inte är förgäves. Och det väcker frågan: om stödet redan finns där ute – vad betyder det för framtiden?

    – Jag låter det ligga öppet så länge. Kanske får jag anledning att återkomma till ämnet i en framtida artikel. Men en sak är säker: mina artiklar kommer alltid att vara öppna för alla, utan betalvägg. Och det stänger inte dörren till pledges – tvärtom, det gör stödet ännu mer värdefullt.

    2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • När public service blir parodi

    SVT:s ”journalistik” om sexleksaker och bajsväskor.

    Det finns en gräns där journalistik slutar vara samhällsinformation och istället blir ren underhållning – eller snarare parodi. Den gränsen har SVT nu passerat med råge.

    I ena inslaget ser vi Elin Jönsson, SVT:s Ukrainakorrespondent, glatt visa upp analplugs i en sexshop i Kiev, med vinkeln att de är ”anpassade för krigsveteraner”. Enligt Elin är detta ”vanligt” bland ukrainska soldater. Man kan inte låta bli att fråga sig: Hur vet hon det? Och hur kan detta på något sätt vara relevant samhällsjournalistik för svenska skattebetalare?

    Som om detta inte vore nog följs inslaget upp av Bert Sundström, mer känd som ”Get-Osten” efter att han fick sina fiskar varma av RT:s chef Margarita Simonyan i en numera kultförklarad SVT-intervju. Den gången avslöjades SVT:s pinsamma brist på stringens och saklighet. Nu är han tillbaka – denna gång för att på fullaste allvar analysera Putins påstådda ”bajsväska”. En konspirationsteori som påstås gå ut på att presidentens säkerhetsteam samlar hans avföring under utlandsresor. Sundström resonerar om paranoia i Kreml och spekulerar i genetiska risker – allt med den välbekanta SVT-tonen av självsäker gravallvar.

    Är detta verkligen public service?

    Samtidigt som Sverige står inför enorma samhällsproblem – energikris, kriminalitet, bostadsbrist, vårdköer – väljer vårt statliga mediehus att lägga resurser på:

    • Analpluggar för ukrainska krigsveteraner.
    • En ”bajsväska” som förmodas tillhöra Vladimir Putin.

    Hur kan någon på SVT:s redaktion tycka att detta är relevant? Är detta vad 9 miljarder kronor i skattefinansierade medel ska gå till – sensationsjournalistik på kvällstidningsnivå?

    Slutsats

    SVT borde vara en seriös informationskanal för svenska folket. Istället blir de allt mer en blandning av skvallerpress och propaganda, där fokus ligger på att förlöjliga motståndare och samtidigt ge Ukraina en glamourös glans.

    Med sådana ”satsningar” förlorar public service sin legitimitet och blir inte mer än ett skattefinansierat nöjesmagasin.

    • Arkivnotis för boken Fosterland och förfall: Detta är ett typexempel på hur västerländska medier underminerar sitt eget förtroende genom att blanda konspirationer och snaskigheter med påstådd ”seriös journalistik”.

    2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-forsamrat-sakerhetslage?inlagg=a3de23c8fd639f11a599d75560bd2978

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/putins-bajsvaska-konspirationsteori-eller-sakerhetsfraga

  • När folket själva bygger framtiden: Minsk och Sverige visar vägen

    Lukashenkos ord i Minsk speglar Enade Sveriges vision för folkets egenmakt.

    När västmedia förminskar Aleksandr Lukashenko till ”diktator” missar de den större bilden: en ledare som mobiliserar sitt folk att själva bygga landet underifrån. Samtidigt växer i Sverige samma idé om folkets egenmakt fram genom Enade Sveriges trygghetsgaranti och kommunala kollektivboenden. Från Minsk till Rättvik växer samma budskap: verklig styrka kommer inte uppifrån – den byggs av folket, för folket.

    12 september 2025 besökte Belarus president Aleksandr Lukashenko det nyrenoverade Loshitsa-komplexet i Minsk. Där betonade han att invånarna själva måste vara aktiva i att förbättra sin stad:

    ”Detta måste göras. Ni måste mobilisera, förena, övertyga, fråga, föreslå och till och med kräva av människor. Tillsammans med staten ska alla bidra, om än bara en liten del. För det är till folkets bästa.”

    Samtidigt presenterade Enade Sverige en ny partipunkt: en trygghetsgaranti och kommunala kollektivboenden som ska garantera att ingen svensk lämnas utan mat, värme eller tak över huvudet.

    Två olika länder – samma grundtanke

    Det är fascinerande att se hur likartade idéer växer fram i olika delar av världen:

    • I Minsk: Invånarna går samman, investerar tid och pengar i att rusta upp gårdar, parker och bostadsområden. Fjorton projekt har redan genomförts, med över 4,6 miljoner belarusiska rubel i medborgarbidrag.
    • I Sverige: Enade Sverige vill mobilisera kommunernas resurser, trygghetskassor och kollektivboenden så att människor kan lyfta varandra – ur fattigdom, missbruk och utanförskap – tillbaka till gemenskap och arbete.

    Kärnan är densamma: folket får makt, staten ger stöd, och resultatet blir ett starkare samhälle.

    Hyllning till Lukasjenko

    Jag vill här personligen uttrycka min respekt för president Aleksandr Lukashenko. Han är en ledare som inte tvekar att sätta sitt eget folk främst och som förstår att verklig styrka växer underifrån – ur människors delaktighet och gemensamma ansträngningar.

    När svensk och västerländsk media nöjer sig med att kalla honom ”diktator”, blundar de för det faktum att han i praktiken stärker folkets delaktighet och bygger samhället underifrån. Det är enklare att klistra en etikett än att se verkligheten: att Belarus satsar på folkets bästa, medan våra egna ledare i Sverige sviker sitt.

    I en tid när västerländska ledare reducerar sina medborgare till konsumenter och skuldsatta kuggar i ett globalt maskineri, står Lukashenko fast vid en annan princip: att staten och folket tillsammans bygger nationen, steg för steg, kvarter för kvarter.

    Det är ett föredöme även för oss i Sverige.

    Reflektion

    När makten och resurserna koncentreras i toppen hamnar folket längst ner i hierarkin. Men när staten och medborgarna samarbetar sida vid sida, kan både Minsk och Rättvik blomstra.

    Sverige behöver inte mer symbolpolitik eller blind lojalitet mot Bryssel och Washington – vi behöver samhällen där människor själva tar ansvar, tillsammans med staten, för det gemensamma bästa.

    Slutsats

    Från Minsk till Rättvik växer samma budskap fram: folkets egenmakt är nyckeln till framtiden. Enade Sverige står för just den vägen – suveränitet, lokalt ansvar och solidaritet.

    • Arkivnotis för boken Fosterland och förfall: Denna artikel visar hur internationella paralleller kan användas för att belysa folkförankrade lösningar och stärka budskapet om suveränitet och gemenskap.

    2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa: BelTA, ”Lukashenko: People should be involved in Minsk improvement”, 12 september 2025.
    https://eng.belta.by/president/view/lukashenko-people-should-be-involved-in-minsk-improvement-171406-2025

  • Ny partipunkt: Enade Sverige vill införa en ny Trygghetsgaranti för alla medborgare

    Ingen ska behöva svälta, frysa eller hamna i skuldslaveri i vårt land.

    Allt fler svenskar lever i dag på marginalen. Människor tvingas välja mellan att betala hyran eller att köpa mat, och många faller rakt ner i händerna på långivare som bygger sin affär på räntor och skuldfällor. Enade Sverige menar att välfärden måste vara ett skyddsnät, inte en snara. Därför lanserar vi en trygghetsgaranti för alla medborgare.

    Partipunkt: Trygghetsgaranti för alla medborgare

    Enade Sverige anser att ingen människa i vårt land ska behöva gå hungrig, frysa eller riskera vräkning på grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter. Välfärden måste vara ett skyddsnät, inte en skuldfälla.

    Därför vill vi införa en nationell trygghetsgaranti, byggd på följande principer:

    • Mat- och energigaranti – varje medborgare ska garanteras basala behov av mat och värme. Kommunerna ges resurser att tillhandahålla matkort eller subventionerade baspaket.
    • Räntefria nödlån – staten/kommunen erbjuder kortsiktiga, räntefria nödlån eller direktstöd vid akuta situationer, som hyra eller elräkningar, för att ersätta dyra krediter från privata långivare.
    • Kommunala trygghetskassor – varje kommun får mandat och medel att skapa en lokal trygghetskassa för akuta sociala insatser. Beslut fattas nära invånarna, snabbt och utan byråkratisk rundgång.
    • Skydd mot skuldslaveri – kraftigt skärpta regler mot ocker och aggressiva kreditbolag. Staten ska stå på medborgarens sida, inte på långivarens.
    • Vägen tillbaka – stödet kombineras alltid med hjälp att återgå till egen försörjning: skuldrådgivning, arbetsträning eller annan form av återintegrering i arbetslivet.

    – Med denna trygghetsgaranti sätter Enade Sverige människovärdet före bankernas vinster och ser till att ingen medborgare i Sverige lämnas ensam i kris.

    Komplettering: Kommunala kollektivboenden – en väg tillbaka

    Utöver trygghetsgarantin vill Enade Sverige att staten tar ansvar för att driva kommunalt ägda kollektivboenden för de hemlösa som hamnat mellan stolarna.

    Dessa boenden ska inte vara enbart en tillfällig lösning, utan en väg tillbaka till ett stabilt och meningsfullt liv under drägliga förhållanden. För att skapa verklig förändring ska varje boende ha ett strukturerat program för att motverka missbruk och främja rehabilitering.

    De boende ska erbjudas dagliga aktiviteter som ger både sysselsättning och gemenskap, såsom hantverk, grönsaksodling, bär- och svampplockning, fiske och djurhållning, exempelvis höns för äggproduktion. Allt detta kan säljas via en egen gårdsbutik, där eventuell vinst fördelas rättvist mellan de boende. På så vis skapas en hållbar och självförsörjande modell som ger de boende möjlighet att återta kontrollen över sina liv och återintegreras i samhället.

    Reflektion

    Vi måste våga tala klarspråk: dagens välfärdssystem lämnar människor i sticket. Det går inte att luta sig tillbaka och hänvisa till socialtjänsten när människor tvingas ta sms-lån för att köpa mat till sina barn. Att bli fattig i Sverige är inte bara en fråga om pengar – det är en fråga om värdighet, hälsa och tillit till samhället. Enade Sverige vill återupprätta den tilliten.

    Kontentan för folket

    Med en trygghetsgaranti och kommunala kollektivboenden på plats får människor både akut andrum och en långsiktig väg tillbaka. Ingen behöver längre oroa sig för att en obetald elräkning ska leda till vräkning, eller att en sjukskrivning ska innebära att barnen inte får tillräckligt med mat. Det skapar trygghet, stabilitet och en känsla av gemenskap – att samhället inte lämnar dig ensam när det blåser.

    Finansiering

    En trygghetsgaranti och kommunala kollektivboenden är inga gratisreformer – men de är kloka investeringar.

    • Omkostnadsminskning: Genom att minska antalet människor som hamnar i långvarigt bistånd, skuldsanering och psykisk ohälsa sparar staten stora pengar på lång sikt.
    • Omkallibrering av biståndet: Delar av den statliga budgeten som idag går till ineffektiva integrations- och projektbidrag kan styras om till trygghetsgarantin och kollektivboenden.
    • Starkare kommunekonomi: En del av kommunernas ökade resurser tas från skärpta regler mot ockerbolag – där staten beskattar deras övervinster och återför pengarna till kommunernas trygghetskassor.
    • Prioritering: Mindre pengar till symbolpolitik och överbyråkratisering, mer pengar direkt till människors basbehov.

    Kort sagt: trygghetsgarantin och kollektivboendena finansieras genom omprioriteringar, effektiviseringar och en ny rättvis beskattning av de aktörer som i dag tjänar på människors utsatthet.

    2025-09-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Hur trygg kan Finland känna sig när Ukrainas drönare opererar så nära dess territorium?

    Västerländska medier påstår att Ukrainas drönare slog till mot ryska Primorsk – bara 50 km från Finlands gräns. Om uppgifterna stämmer är frågan: hur tryggt är egentligen Finland?

    När västerländska medier som Reuters, Bloomberg och Kyiv Independent skriver att Ukrainas säkerhetstjänst (SBU) genomförde en drönarattack mot den ryska oljehamnen Primorsk den 12 september, är det värt att höja på ögonbrynen. Enligt dessa källor ska bränder ha brutit ut både på fartyg och vid en pumpstation, vilket tillfälligt stoppade lastningen av rysk råolja.

    Primorsk är inte vilken plats som helst. Det är en av Rysslands viktigaste exportterminaler i nordväst, och – kanske ännu mer intressant – ligger bara omkring 50 kilometer från den finska gränsen. Med andra ord: om dessa uppgifter stämmer så opererar ukrainska drönare nu på Finlands bakgård.

    Vad betyder det för Finland?

    Finland gick med i Nato med löftet om ökad trygghet. Men när ukrainska drönare slår till mot ryska mål ett stenkast från finskt territorium, väcks en annan fråga: hur trygg är Finland egentligen?

    • Om ukrainska drönare kan nå Primorsk – vem garanterar att de inte en dag råkar flyga över eller krascha inne i Finland?
    • Hur påverkas säkerheten för civila i östra Finland, om krigets frontlinjer förskjuts så nära gränsen?
    • Och vilket ansvar får Finland, som Nato-medlem, om en ukrainsk drönare skulle korsa dess luftrum?

    Dubbelmoral i rapporteringen

    Intressant nog finns det en parallell. Nyligen har vi sett rubriker om påstådda ryska drönare i både Polen och Rumänien. Än idag har inga konkreta bevis lagts fram. Ändå använde västliga ledare dessa incidenter för att varna om “ryskt hot” mot NATO:s gränser.

    När västerländska medier nu själva påstår att ukrainska drönare opererat bara fem mil från Finland, är tonen helt annorlunda. Ingen talar om att Finland kan vara i fara. Ingen ifrågasätter om ukrainska handlingar kan dra in hela regionen i en större konflikt.

    En ironisk tanke

    Kanske är det bara en tidsfråga innan Helsingfors får vänja sig vid flyglarm – inte för att ryska bombplan hotar landet, utan för att ukrainska drönare navigerar lite snett. Om det vore ryska drönare så nära finskt territorium hade rubrikerna varit massiva.

    Slutsats

    Vi vet inte om uppgifterna är helt sanna; ryska källor medger endast mindre bränder som snabbt släckts. Men om vi utgår från att västerländska medier har rätt, så betyder det att Finland fått kriget betydligt närmare än många vill erkänna.

    Frågan kvarstår: Hur trygg kan Finland känna sig när Ukrainas drönare redan opererar bara några mil bort?

    2025-09-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    Reuters – Ukrainian drones disrupt Russia’s key western oil terminal for the first time
    https://www.reuters.com/world/ukrainian-drones-disrupt-russias-key-western-oil-terminal-first-time-2025-09-12/

    Bloomberg – Ukraine Steps Up Its War on Russia’s Oil Industry
    https://www.bloomberg.com/news/articles/2025-09-13/ukraine-steps-up-its-war-on-russia-s-oil-industry

    Reuters (energi/marknad) – Oil prices rose … after a Ukrainian drone attack suspended loadings from the largest port in western Russia
    https://www.reuters.com/business/energy/oil-prices-extend-losses-oversupply-us-demand-concerns-2025-09-12/

  • Belarus i världspolitikens korsväg: Lukasjenko mellan Trump, Moskva och Warszawa

    En vecka som blandar diplomatiska öppningar mot USA, folkliga initiativ i Minsk, frigivna fångar och en ny gränskris med Polen – medan Zapad 2025 rullar igång med Ryssland.

    Den gångna veckan har Belarus återigen hamnat i geopolitikens centrum. President Aleksandr Lukasjenko har tagit emot gratulationer från Donald Trump, invigt folkliga projekt i Minsk, lett inledningen av Zapad 2025 tillsammans med Ryssland – samtidigt som Polen stängt gränsen och över 50 politiska fångar frigivits.

    Trumps brev och värmen från Washington

    När USA:s presidentenvoy John Coale landade i Minsk bar han med sig ett brev från Donald Trump. Brevet innehöll både personliga gratulationer på Lukasjenkos födelsedag och hyllningar till Aryna Sabalenkas seger i US Open. Särskilt anmärkningsvärt var att Trump undertecknade med enbart ”Donald” – en gest som enligt Coale signalerar personlig vänskap.

    Utöver symboliken kom även praktiska besked: sanktionerna mot Belavia, det belarusiska nationella flygbolaget, lyftes omedelbart. Detta bekräftar en tydlig öppning från USA:s sida – en signal till både Bryssel och Moskva.

    Minsk mellan folklig mobilisering och politiska gester

    På hemmaplan framträdde Lukasjenko vid det nyrenoverade Loshitsa-komplexet i Minsk, där han betonade vikten av medborgarinitiativ i stadens utveckling. Invånarna hade själva bidragit med över 4,6 miljoner rubel i förbättringar. Samma dag passade presidenten på att gratulera ett nygift par och överlämna nycklar till deras första bostad – ett inslag som förmedlar bilden av ”nationens fader” nära folket.

    Zapad 2025 – försvar eller signal?

    Den strategiska övningen Zapad 2025 inleddes den 12 september. Belarus och Ryssland tränar gemensamt på att försvara unionstatens gränser och samordna kommandostrukturer. Officiellt är övningen defensiv, men tidpunkten – parallellt med gränskonflikten med Polen – gör att signalvärdet väger lika tungt som det militära.

    Fångsläpp och sanktioner lättas

    Belarus släppte samtidigt 52 politiska fångar. Kort därefter meddelade USA att man mildrar sanktionerna. Från Minsk framställs detta som resultat av dialog, från väst som ett steg mot avspänning.

    Diplomatiska broar till Vatikanen, Vietnam och Afrika

    I veckan tog Lukasjenko även emot åtta nya ambassadörer, bland annat från Vatikanen, Vietnam, Slovakien, Mali och Niger. Tonen var konsekvent: Belarus söker flerfaldiga relationer, från BRICS-länder i Asien till nya partners i Afrika.

    Den polska gränsen – ny konfliktlinje

    Samtidigt stängde Polen på egen hand flera viktiga gränsövergångar, både för väg- och tågtrafik. Taggtråd och metallstängsel restes vid Brest. Belarus svarade med att hålla sina gränsövergångar öppna och manade till dialog. Händelsen riskerar att skapa humanitära problem för pendlare, chaufförer och handel.

    Slutsats: Minsk i balansgång

    Veckans händelser visar en Belarusisk president som spelar på flera plan:

    • Mot USA: öppenhet och vänskapsmarkörer.
    • Mot Ryssland: gemensam militär styrkedemonstration.
    • Mot EU/Polen: konfrontation och avstånd.
    • Mot folket: vardagliga gester som bröllop, bostäder och stadsförnyelse.

    För Sverige och Europa finns här en lärdom: Belarus förblir en geopolitisk bricka, men också en aktör som aktivt söker egna spelrum. Väst bör inse att relationerna med Minsk inte längre är ensidigt knutna till Moskva.

    2025-09-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://eng.belta.by
    https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/50-tal-fangar-slappta-i-belarus

  • 70 miljarder ytterligare till Ukraina – men inte en krona till svenska folket

    Regeringen förvandlar Sverige från fredsnation till krigssponsor.

    Regeringen presenterade på torsdagen ännu ett stödpaket till Ukraina – denna gång på 9,2 miljarder kronor. Samtidigt har man beslutat om en ram som innebär att ytterligare 70 miljarder ska skickas fram till 2027. Totalt har Sverige därmed satsat över 100 miljarder kronor sedan februari 2022. Frågan är enkel: vem prioriteras – det svenska folket, eller ett krig vi inte är part i?

    Ett tjugonde paket – men fortfarande ingen öppen polisreception i Rättvik

    Försvarsminister Pål Jonson (M) kallade Ukraina ”Sveriges viktigaste utrikespolitiska prioritering”. Men för människor i Rättvik och andra svenska kommuner framstår något helt annat som viktigare: öppna polisstationer, fungerande vård, skolor med resurser, äldreomsorg som håller måttet.

    Vi ser hur svenska politiker utan att blinka kan enas om 9,2 miljarder till stridsbåtar och Archer-system – men när det gäller tryggheten på hemmaplan möts vi av nedskärningar, stängda mottagningar och bortprioriterad service.

    100 miljarder – vad kunde det ha inneburit för Sverige?

    Låt oss konkretisera:

    • 100 miljarder kronor motsvarar över 200 nya fullskaliga sjukhusavdelningar.
    • Eller 20 000 fler poliser utspridda i hela landet.
    • Eller en kraftig förstärkning av skolan – så att varje elev med behov kunde få det stöd de förtjänar.

    Istället går pengarna till att finansiera ett krig som NATO, EU och USA driver som sitt projekt – medan svenska folket tvingas stå för notan.

    Archer och marina system – gör Sverige till måltavla

    Regeringen säger att när vi stärker Ukrainas marina försvar stärker vi Sveriges trygghet. Men sanningen är den motsatta. Genom att skicka vapen och system till en konflikt där vi inte är part, gör vi oss själva till mål i en geopolitisk storm.

    Det här handlar inte längre om att ”hjälpa Ukraina” – det handlar om att Sverige knyts allt hårdare in i NATO:s militära struktur. Vårt land förlorar steg för steg den neutralitet och trovärdighet vi en gång var kända för.

    En falsk enighet i riksdagen

    När stödpaketen till Ukraina ska beslutas råder plötsligt total enighet bland Tidöpartierna. Här finns ingen opposition, inga kritiska röster, inget ifrågasättande. Det är en politisk teater där hela Sveriges riksdag agerar i samma kör – medan folket lämnas utan en röst som säger nej.

    Vem representerar det svenska folket när ingen vågar stå upp mot NATO-linjen?

    Sverige har kastat sitt arv på soptippen

    Det här är ett svek mot Sveriges historiska roll. Vi var en gång en respekterad röst för diplomati och fred. Vi medlade i Vietnam, i Mellanöstern och på Balkan. Idag är vi istället en krigssponsor – ett land som inte längre arbetar för att bygga broar utan istället skickar kanoner och båtar.

    Regeringen har sålt ut det arv som generationer av svenskar byggt upp. Vårt goda rykte är kastat på soptippen.

    Min reflektion

    Jag kan inte låta bli att känna en djup frustration när jag ser hur lättvindigt politikerna skickar iväg miljarder till ett krig långt borta, samtidigt som jag i min egen vardag – här i Rättvik – ser hur samhället runt oss går på knäna. Jag vet hur det känns när polisstationen står tom, när föräldrar kämpar för att deras barn ska få stöd i skolan, när äldre inte får den omsorg de förtjänar. Det är den verklighet jag delar med tusentals andra svenskar.

    Och samtidigt får jag höra att Ukraina är ”Sveriges viktigaste utrikespolitiska prioritering”. Men vem ser det svenska folket som den viktigaste prioriteringen? Vem ser mina barns framtid som värd att försvara på riktigt? Jag upplever att regeringen har vänt oss ryggen. De sitter i sina plenisalar och applåderar varandras tal, medan vi här ute i verkligheten betalar priset för deras beslut.

    Det är därför jag driver Enade Sverige. Inte för att det är enkelt, inte för att jag har några resurser bakom mig, utan för att jag vägrar acceptera att Sverige reduceras till en bricka i stormakternas spel. Jag tror fortfarande att vårt land kan välja en annan väg – en väg där diplomati, fred och omsorg om vårt eget folk står i centrum. Men då måste vi våga säga ifrån, och det är precis vad jag gör här och nu.

    Enade Sverige – ett alternativ

    Enade Sverige står för motsatsen till detta vansinne:

    • Vi vill återupprätta suveränitet, diplomati och fred.
    • Vi vill att svenska skattemedel ska gå till svenska folket – inte till ett krig vi inte är del av.
    • Vi vill att Sverige åter blir en självständig röst i världen, inte en marionett under NATO och EU.

    Nästa gång du står i vårdkön, ser polisstationen i Rättvik stängd eller hör om skolbarn som inte får hjälp – kom ihåg att pengarna istället gick till stridsbåt 90 i Ukraina.

    Slutsats

    Det här är inte politik för folkets bästa – det är politik för främmande makter. Enade Sverige kommer aldrig acceptera att Sverige reduceras till en krigsbankomat. Vi kräver ett slut på denna vansinniga prioritering.

    Våra skattepengar ska användas för vårt folk. Punkt.

    2025-09-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    SVT – Regeringen: Ytterligare 70 miljarder till Ukraina fram till 2027

  • Amatörernas julafton på SVT

    SVT:s faktakoll – färdigskriven innan intervjun ens var över? När till och med publiceringstiderna avslöjar dramaturgin.

    SVT:s intervju med Rysslands ambassadör Sergei Belyaev i 30 minuter har redan väckt starka reaktioner. Inte bara för Anders Holmbergs respektlösa korsförhör, utan också för vad som följde direkt efter programmet.

    Tre separata artiklar lades ut på SVT.se:

    1. “Här ljuger ryska ambassadören om krigsbrotten i Butja” (publicerad 17:52, uppdaterad 18:23).
    2. “Ambassadören ljuger inte speciellt skickligt” – analys av Bert Sundström (publicerad 17:52).
    3. “Här är ryska ambassadörens falska påståenden – och experternas svar” (publicerad 19:04, uppdaterad 23:04).

    När spelades programmet egentligen in?

    Här finns en fråga som SVT aldrig själva berör: när spelades programmet egentligen in? Var det samma dag? Några dagar tidigare? Eller ännu tidigare?

    Oavsett vilket så är publiceringstiderna intressanta. För jag själv såg inte någon av dessa artiklar på SVT:s sajt under kvällen. De dök upp först senare, trots att tidsstämplarna anger att de skulle ha legat ute redan före eller strax efter sändning.

    Det öppnar för två möjliga scenarion:

    1. Bakdatering
    SVT kan ha skrivit och publicerat artiklarna i efterhand men tidsstämplat dem som om de låg ute redan vid sändning. Det ger intrycket av snabbhet och “faktakoll i realtid”, men i praktiken är det en efterhandskonstruktion.

    2. Gömda artiklar
    En annan möjlighet är att artiklarna faktiskt låg ute i systemet men inte syntes på förstasidan. De blev synliga först timmar senare. Det betyder att faktakollen fanns – men att redaktionen valde när publiken skulle se den.

    Ett planerat paket

    Oavsett vilket scenario som stämmer är slutsatsen densamma: detta var inte journalistik i ordets fria bemärkelse. Det var ett planerat paket:

    • Först korsförhöret i direktsändning.
    • Sedan tre artiklar som systematiskt stämplade ambassadören som lögnare.
    • Allt inramat med värdeladdade ordval som “propaganda”, “lögn” och “felaktigt”.

    Detta är klassisk damage control. SVT märkte att intervjun riskerade att ge fel dramaturgi: Belyaev uppfattades som lugn och diplomatisk, Holmberg som aggressiv och respektlös. För att neutralisera intrycket tryckte man ut ett färdigpaketerat narrativ där SVT står som sanningsväktare och ambassadören stämplas som lögnare.

    Är SVT själva prenumeranter på Enade Sverige?

    En annan tanke som väcks: varför kom SVT:s “faktakoll” så blixtsnabbt?

    Jag vet att journalister på SVT och andra redaktioner regelbundet bevakar både mina texter och Enade Sveriges kanaler. Frågan man måste ställa är därför enkel:

    • Är SVT möjligen själva prenumeranter på min Substack?

    För det vore inte första gången systemmedier följer vad som skrivs i oberoende kanaler, för att snabbt kunna avväpna och neutralisera berättelser som inte passar i deras färdiga ramverk.

    Skillnaden mellan mig och SVT

    Det finns en avgörande skillnad mellan Enade Sverige och SVT:

    • Jag kostar inte skattebetalarna en krona.
    • SVT drar in över 9 miljarder kronor varje år i tvångsfinansierad skatt – pengar som människor inte kan välja bort, oavsett vad de tycker om innehållet.

    När jag skriver mina texter gör jag det ideellt, för sanningen och för Sveriges framtid. Den som vill läsa får läsa, frivilligt. Ingen tvingas betala.

    SVT däremot lever på att alla svenskar tvingas finansiera dem, och ändå levererar de något som mer liknar propagandaövningar än hederlig journalistik.

    Öppenhet kontra förklädd propaganda

    Det finns ytterligare en avgörande skillnad: jag är öppen med mina åsikter och min ideologi. Alla som läser Enade Sverige vet precis var jag står.

    SVT däremot låtsas vara “neutrala” och “objektiva”. Men man behöver inte vara särskilt beläst för att snabbt kunna lägga ihop 1+1. Narrativet är alltid detsamma: NATO och EU är de goda, Ryssland är de onda. Alla avvikande röster stämplas som “lögnare” eller “propagandister”.

    Skillnaden är alltså glasklar: jag talar direkt och öppet. SVT klär sin ideologi i skepnaden av opartisk journalistik – men avslöjar sig gång på gång genom ordval, rubriker och sina samordnade “faktakoller”.

    2025-09-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-ryska-ambassadorens-falska-pastaenden-och-experternas-svar
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ljuger-ryska-ambassadoren-om-krigsbrotten-i-butja
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ambassadoren-ljuger-inte-speciellt-skickligt

  • SVT avslöjade sig själva – Sergei Belyaev förblev diplomatisk medan Anders Holmberg tappade allt

    När ambassadören försökte förklara, avbröts han systematiskt. Resultatet blev ett pinsamt lågvattenmärke för svensk public service.

    SVT:s 30 minuter bjöd in Rysslands ambassadör i Sverige, Sergei Belyaev, till en intervju som kunde ha blivit en chans till verklig fördjupning och förståelse. Istället blev programmet ett pinsamt lågvattenmärke för svensk journalistik. Ambassadören höll sig lugn, diplomatisk och faktabaserad, men blev systematiskt avbruten, avsnäst och påhoppad av Anders Holmberg – som mer agerade åklagare än journalist. Resultatet blev en uppvisning i västlig propaganda, snarare än en hederlig intervju.

    1. Inledningen – en intervju där svaret redan var givet

    Citat:

    “Varför ska man intervjua representanten för ett auktoritärt land som begår krigsbrott?”

    Kommentar:
    Här placerade Holmberg intervjun i en ram där skuldfrågan var avgjord. Intervjun handlade inte om att undersöka fakta eller förstå perspektiv, utan om att bekräfta en redan fastslagen dom.

    2. Första frågan – “Varför dödar ryska soldater civila?”

    Citat:

    “Varför dödar ryska soldater civila? Varför bombas bostäder och sjukhus?”

    Belyaev:

    “Jag är inte president Putin. Jag kan inte svara i hans ställe. Men om vi vill förstå situationen måste vi se rötterna i 2014 års händelser.”

    Kommentar:
    Här försökte ambassadören ge bakgrunden till konflikten – Maidan, Minskavtalen, Donbass. Men Holmberg avbröt och pressade på ett ja/nej-svar. Det som kunde blivit en faktabaserad diskussion blev istället ett påhopp.

    3. Minskavtalen – förklaringar som aldrig fick höras

    Citat:

    “Vi upprepade i många år: låt Ukraina uppfylla Minskavtalen. Låt dem genomföra den plan som även FN:s säkerhetsråd godkänt.”

    Holmberg:

    “Så ditt svar till FN:s generalsekreterare är alltså nej, ni drar inte tillbaka trupperna?”

    Kommentar:
    Här hade tittarna kunnat få veta varför Minskavtalen var centrala, varför de aldrig genomfördes, och vilken roll väst spelade. Istället reducerades svaret till ett politiskt ja/nej som inte förklarade någonting.

    4. Bucha – en debatt som aldrig blev en undersökning

    Holmberg:

    “Varför dödar ryska soldater civila?”

    Belyaev:

    “Det är bra att du tar upp frågan. Men det var inte våra soldater. Det är en iscensatt propagandahändelse från ukrainsk sida. Vi bad FN utreda men fick nej.”

    Holmberg:

    “Det är lögn. Det är dokumenterat av FN, OSSE, Human Rights Watch och av SVT själva.”

    Belyaev:

    “Nej, FN vägrade faktiskt utreda. Vi bad flera gånger. Det gjordes ingen FN-utredning.”

    Kommentar:
    Holmberg valde att sätta stämpeln “lögn” istället för att undersöka sakfrågan. Stämmer det att FN aldrig gjort en formell utredning av Bucha? Det är en legitim fråga som förtjänade att granskas – men istället blev det propaganda.

    5. Diplomati vs korsförhör

    Citat:

    “Det finns två sorters diplomati. Processdiplomati och resultatorienterad diplomati. Jag har alltid arbetat med den senare – vi måste analysera orsakerna för att kunna nå lösningar.”

    Kommentar:
    Ett resonemang som kunde ha lett till ett samtal om förhandlingar, fred och diplomatiska processer – men Holmberg avbröt och bytte ämne. Intervjun blev mer korsförhör än dialog.

    6. Donbass – proportionerna som aldrig diskuterades

    Holmberg:

    “Enligt FN dödades 25 civila i Donbass 2021. Nu har flera hundratusen dött. Hur kan ni försvara det?”

    Belyaev:

    “Det var inte vårt val. Vi sa öppet att om Kiev försöker lösa detta militärt, blir det en katastrof.”

    Kommentar:
    Här fanns en möjlighet att diskutera proportioner, eskalering och ansvar. Men förklaringen ströps. Tittarna fick inte en chans att förstå den ryska analysen.

    7. Det oförskämda avslutet

    Citat:

    “Vi har hört nog nu, tack för att du kom.”

    Kommentar:
    Avslutningen var direkt oförskämd. Att avsnäsa en ambassadör på detta sätt är ovärdigt. Ingen respektfull avrundning, ingen diplomatisk ton – bara en stängd dörr. Det blev pinsamt för SVT, men också för Sverige.

    8. Slutsats – från diplomati till förfall

    Intervjun blev ett lågvattenmärke för svensk public service. Sergei Belyaev förblev lugn, saklig och diplomatisk. Anders Holmberg tappade allt – han avbröt, pressade, avsnäste och avslöjade SVT:s roll som megafon för NATO och EU.

    För den som är beläst och har tagit del av båda sidor av konflikten var det tydligt: ambassadören förhöll sig till fakta, medan SVT valde avbrott och färdiga talking points.

    Om detta är nivån även på våra politiker, är det inte svårt att förstå varför Sverige tappat sitt goda rykte som en neutral och diplomatisk röst i världen. Det ryktet är nu kastat på soptippen.

    9. Varför ska vi betala för detta?

    SVT är skattemedelsfinansierade. Vi tvingas alla betala, vare sig vi vill eller inte. Och om detta är resultatet – en iscensatt propagandaövning i stället för journalistik – då borde svenska folket ha rätt att säga nej.

    Jag vill kunna öronmärka min skatt. Inte en krona till public service när de producerar ensidig propaganda och dessutom förnedrar vårt land inför en utländsk diplomat.

    2025-09-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svtplay.se/video/e7ddPDw/30-minuter/sergej-beljajev-rysslands-sverige-ambassador?video=visa

  • Sverige vill tredubbla handeln med Indien – men på vems villkor?

    Svenska diplomater lovar grön omställning och innovation – men risken är att svenska jobb och resurser säljs ut till globala storföretag.

    När Sveriges ambassadör i Indien, Jan Thesleff, talar om framtiden mellan våra länder är det med stora ord: innovation, grön omställning, hållbarhet. Han lovar att handeln och investeringarna mellan Indien och Sverige ska dubbleras – till och med tredubblas – inom fem år.

    Vid första anblick kan det låta som en framgångssaga. Över 280 svenska företag finns redan etablerade i Indien, med mer än 220 000 direkt anställda och miljontals indirekta jobb kopplade till lokal tillverkning och sourcing. Sverige lyfts fram som en global innovationsledare, och berättelsen om “Time for Sweden” i New Delhi är fylld av optimism.

    Men frågan vi måste ställa är: på vems villkor sker detta?

    Globaliseringens dubbla ansikte

    Det är sant att samarbete med länder utanför EU och NATO kan skapa nya möjligheter. Indien är en av världens största marknader och en växande maktfaktor. Men det är också sant att globalisering ofta innebär att svenska jobb flyttas utomlands medan vinsterna hamnar i storföretagens fickor.

    När våra politiker och diplomater reser runt i världen för att tala om “hållbarhet” är det sällan med fokus på arbetarna hemma i Sverige. Det är exporten som räknas – inte tryggheten för svenska familjer eller långsiktig försörjning.

    Sverige behöver handelsbalans – inte underkastelse

    Enade Sverige står för suveränitet och rättvisa. Vi säger inte nej till handel – tvärtom, vi vill se starka och jämlika relationer mellan länder. Men vi kräver balans.

    Om svenska företag bygger fabriker i Indien:

    • Hur många jobb försvinner då från Sverige?
    • Vilka miljökonsekvenser outsourcas bort från vår egen debatt?
    • Vem kontrollerar egentligen den teknologiska utvecklingen – svenska folket eller globala koncerner?

    Min reflektion – en alternativ väg för Sverige

    När jag hör Sveriges ambassadör tala om Indien som en framtidspartner tänker jag att vi står vid ett vägskäl. Sverige kan fortsätta låsa in sig i NATO:s och EU:s snäva ramar – eller så kan vi öppna oss mot en bredare värld.

    Indien är inte bara en växande marknad, utan också en av nyckelspelarna i BRICS-samarbetet, där länder från alla kontinenter nu bygger upp en alternativ världsordning baserad på suveränitet och ömsesidig respekt.

    Om Sverige verkligen vill vara framtidsinriktat, borde vi inte då sträva efter att bli en partner till BRICS – och på sikt kanske till och med en fullvärdig medlem?

    Det skulle ge oss:

    • Nya vägar för handel och energi bortom EU:s och NATO:s påbud.
    • Större handlingsfrihet i utrikespolitiken.
    • Möjligheten att balansera västvärldens dominans med genuina globala samarbeten.

    För mig är valet tydligt: Sverige ska inte sälja ut sin framtid. Sverige ska bygga den – i samarbete med de länder som ser världen som flerpolär, rättvis och fredlig.

    Slutsats

    När Sveriges ambassadör i New Delhi talar om en “framtidsinriktad relation” är det viktigt att vi inte bara applåderar. Vi måste fråga oss: framtid för vem?

    Enade Sverige står för ett samarbete med Indien som bygger på ömsesidig respekt, suveränitet och verklig hållbarhet – inte på att Sverige säljer ut sin framtid för att tillfredsställa globala storföretag.

    2025-09-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://m.economictimes.com/news/economy/foreign-trade/sweden-eyes-big-expansion-in-its-trade-partnership-with-india/articleshow/123813715.cms
    https://www.livemint.com/news/world/indiasweden-ties-are-future-oriented-anchored-in-innovation-and-green-transition-jan-thesleff-swedish-ambassador-11757431064600.html

  • Därför motarbetas jag och Enade Sverige

    När makten tiger – därför vill man tysta Enade Sverige

    Jag är ingen dold figur. Jag är Bo Jonsson – grundare av Enade Sverige – och jag har byggt en närvaro som inte går att tysta ner. Jag driver en TikTok-kanal med över 200 videos, en Facebooksida med sex års inlägg i flödesarkivet, en YouTube-kanal, en Substack på svenska, ryska och engelska samt en egen hemsida, enadesverige.com, placerad på Island för att stå fri från svenska myndigheters påtryckningar.

    Jag har på egen hand blivit inbjuden av Belarus utrikesministerium att agera oberoende och neutral valobservatör. Jag har intervjuats av både rysk och belarusisk media. Izvestia och den belarusiska nyhetsbyrån Belta har skrivit om mig, och redan 2013 intervjuades jag av RT. Internationellt finns det alltså intresse för min röst.

    Jag har till och med blivit intervjuad av SVT – men aldrig fått komma fram i rutan. I Almedalen 2013 intervjuades jag av public service, men inslaget sändes aldrig. Samma sak hände den 27 januari 2025 i Minsk, när Carl Fridh Kleberg intervjuade mig om mina observationer på plats i vallokalerna i Belarus. Intervjun visades aldrig. Det säger något väsentligt: det är inte bara så att medierna ”missar” mig – de väljer aktivt att tysta mig.

    Men i Sverige är det locket på. Public service låtsas som om jag inte existerar, de stora tidningarna stänger dörren och till och med alternativmedier undviker att nämna mitt namn. Bara någon enstaka notis har synts – men aldrig en öppen vilja att släppa fram mig eller Enade Sverige.

    Jag är inte bara kritisk mot de etablerade medierna. Jag har också kritiserat alternativmedierna. De som säger sig stå på folkets sida men som i själva verket ofta drivs av donationer, egenintressen och ibland rena agendor. Därför är dörren stängd även där. Jag är helt enkelt för obekväm.

    Samtidigt tar jag avstånd från både vänster- och högerextremism. Enade Sverige är inte en ideologi i ytterkant, utan ett försök att skapa en ny väg – byggd på suveränitet, fred, rättvisa och ett socialt ansvar för våra mest utsatta. Jag är också en uttalad motståndare till frimureri och slutna sällskap. Demokratin dör i slutna rum, när beslut fattas bakom kulisserna utan insyn från folket. Mitt engagemang handlar om det motsatta – att öppna upp, syna spelet och låta människor själva förstå vilka krafter som styr.

    Det här är inte första gången jag utmanar makten. Jag har intervjuat politiker på flera Almedalsveckor, ställt de frågor som andra undviker. Jag demonstrerade mot Bilderberggruppen redan innan det blev trendigt – och var en av de svenskar som satte ljuset på deras inflytande i folkets medvetande.

    Jag driver mitt arbete helt non profit. Jag vägrar ta emot donationer. Ingen kan köpa mig, ingen kan styra mig. Jag gör detta av princip, inte för egen vinning. Jag är en överlevare med starkt psyke, en principmänniska som vet vad rätt och fel betyder, och jag har en slipad förmåga att läsa av människor och beteenden.

    Motarbetningen slutar inte vid public service och de stora dagstidningarna. Den följer mig även in i sociala medier. Jag har sett inlägg raderas utan förklaring och inlägg nedprioriteras så att de knappt når mina följare. På Facebook har jag upplevt blockeringar som hindrat mig från att dela bilder, och på andra plattformar möts jag av så kallad skuggbanning – där jag tekniskt sett får publicera, men nästan ingen ser vad jag skriver.

    Till detta kommer trollkonton som organiserat anmäler mina inlägg och videos, i syfte att få dem nedtagna. Och som om det inte vore nog utsätts jag också för rena sonderingsförsök. Falska profiler dyker upp, personer söker kontakt med dolda agendor och syftet är att testa mig, locka in mig i fällor eller misstänkliggöra mig genom guilt by association.

    Men varje gång har jag avslöjat dessa försök. Jag skriver öppet om dem och vänder det som var tänkt att försvaga mig till en styrkedemonstration. Som tur är har jag genom livets gång utvecklat ett slags sjätte sinne för att känna av bakhåll. Det är en överlevnadsinstinkt, slipad genom erfarenhet, som gör att jag kan stå kvar när andra skulle ha fallit.

    Motståndet märks inte bara i algoritmerna. På Facebook, i de öppna lokala grupperna där kommunens gubbar och gummor sitter och bevakar flödet, möter jag massiva attacker i kommentarsfälten. Varje gång jag lyfter en fråga som går emot deras normer försöker de hugga, förlöjliga eller misstänkliggöra. Men i själva verket bekräftar deras beteende bara min poäng: att det finns en rädsla för fria röster även på den mest lokala nivån.

    Motståndet har också drabbat min familj och mitt arbetsliv. På min senaste arbetsplats hade kollegor redan innan min första arbetsdag googlat mig och upptäckt att jag var politiskt aktiv. Enhetschefen gjorde klart att jag själv fick stå till svars inför kollegornas eventuella frågor. Frågorna kom aldrig – men istället möttes jag av särbehandling, korridorsnack och en arbetsmiljö som till slut fick mig att säga upp mig. Jag erbjöd lösningar, till och med att få delegerat personalansvar för att reda ut problemen. Men ledningen vägrade.

    Utöver detta har jag också gått igenom en skilsmässa efter 17 år tillsammans. Betänketiden löper ut den 2 november – därefter är jag singel även på pappret. Det är en tung process, men jag väljer att se framåt och lägga min kraft på det som är viktigast: mina barn och kampen för ett bättre Sverige.

    Idag fortsätter jag arbeta non profit med politiken – men nu som arbetslös. Det är inte enkelt, särskilt i en liten kommun där många är insnöade i samma tänkande och mentalt fördömande mot allt som bryter normen. Deras hjärntvätt är påtaglig och står i direkt motsats till det jag själv står för.

    Ett tydligt exempel är min hållning mot ryssofobi. Medan många i Rättvik har ukrainska flaggor i sina profilbilder på sociala medier har jag valt den ryska flaggan med texten: “I am not at war with Russia” som profilbild för Enade Sverige. Den kommer att förbli där tills det är fred mellan Ryssland och Väst. För mig är detta ännu ett bevis på principfasthet – jag backar inte från min övertygelse, oavsett hur obekväm den är för andra.

    Jag kämpar med näbbar och klor för att gå runt ekonomiskt och för att hitta en egen försörjning igen – en försörjning som går att kombinera med livet som ensamstående trebarnsfar. Mitt ansvar för mina barn går alltid först, men parallellt driver jag Enade Sverige med samma envishet.

    Jag pantar burkar och tomglas och handlar på extrapris för att få ekonomin att gå ihop. Men jag lär också mina barn något som är långt mer värdefullt än pengar: att rikedom är goda och äkta relationer. Att de ska dela med sig mellan varandra – sådant man kan bära med sig genom livet och kanske föra vidare till sina egna barn i framtiden. Jag lär dem om Sveriges samhälle och de problem vi har. Jag lär dem att ifrågasätta.

    Min vardag handlar om att ta hand om tre barn. Att fixa kläder och mat, skjutsa till skolan, hämta från skolan, göra läxor, handla och laga mat, och finnas där för dem. Jag säger inte att det är något hjälteaktigt – många av er därute gör samma sak, eller mer. Men jag vill ge en ärlig bild av mitt liv, för det är den verklighet jag lever i samtidigt som jag driver Enade Sverige.

    Mina grundprinciper är tydliga:

    • Jag är anti-EU, för unionen undergräver vår suveränitet.
    • Jag är anti-NATO, för medlemskapet drar in Sverige i andras krig.
    • Jag är emot DCA-avtalet, för det gör vårt land till en lydstat med utländska baser.
    • Jag är kritisk till WHO:s maktanspråk, för hälsopolitiken måste avgöras av svenska folket.
    • Jag säger nej till vapenleveranser och donationer till krigförande länder – varje krona behövs akut i vår välfärd.

    Men jag driver inte bara kritik. Jag förespråkar reformer:

    • En bankreform som gör att ekonomin tjänar folket, inte tvärtom.
    • En stark centralstyrning i alla nationella frågor som rör Sveriges framtid.
    • Men samtidigt lokal direktdemokrati i kommunerna, där medborgarna får makt över vardagens beslut.

    Jag står upp för våra mest utsatta och svagaste i samhället – våra barn och våra hemlösa. De som politikerna gärna talar om i valrörelser men sedan glömmer bort när makten väl är säkrad. För mig är det självklart att ett samhälles styrka inte mäts i antalet militära avtal eller biståndsmiljarder som skickas bort, utan i hur vi tar hand om de som har minst röst och minst resurser.

    Jag arbetar också för diplomati – med målet att förbättra relationerna till alla andra länder. Suveränitet betyder inte isolering, det betyder frihet att själv välja vägar till samarbete. Mitt fokus ligger särskilt på de länder där Sverige idag har ansträngda eller obefintliga relationer. Det är just där diplomatin behövs som mest. Ett suveränt Sverige bygger broar istället för att bränna dem.

    Jag är dessutom för en multipolär världsordning. Sverige ska inte reduceras till en bricka i andras stormaktsspel, utan vara en självständig aktör i en värld där makten är spridd och balanserad. Det är därför jag ser ett framtida samarbete med BRICS som både naturligt och nödvändigt. På sikt borde Sverige bli en del av denna gemenskap – som bygger på suveränitet, jämlikhet mellan nationer och respekt för olika samhällsmodeller.

    Jag står upp för det svenska folket – men också för alla som är medborgare i vårt land, oavsett etnicitet och tro. Jag vill hålla Sverige intakt, bevara våra traditioner och kultur, men också ge varje människa som lever här en plats i gemenskapen.

    Nu har jag ett år på mig fram till valet 2026 för att nå ut till min hemkommuns invånare, göra dem medvetna om Enade Sveriges existens och vad jag står för. Jag ställer upp i kommunalvalet i Rättviks kommun, i valet till Region Dalarna samt i riksdagsvalet. Min främsta målsättning är att vinna mandat lokalt i Rättvik – där varje röst kan göra skillnad – och samtidigt bygga grunden för att Enade Sverige på sikt ska kunna utmana hela det politiska systemet.

    Det är just därför jag motarbetas. För att jag är fri, för att jag inte kan köpas, för att jag talar om suveränitet, fred och rättvisa. Enade Sverige är ingen partiapparat, inget lobbyprojekt, ingen betald kampanj. Det är en man, en röst, en envis övertygelse.

    Och det är därför etablissemanget fruktar mig mer än de någonsin skulle våga erkänna.

    2025-09-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • När makthavare möter folkets vrede

    Naiviteten är att tro att man kan sälja ut landet utan att möta konsekvenserna.

    Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, blev under måndagskvällen förföljd av personer som ropade slagord efter honom när han var på väg hem från ett möte i riksdagen. Händelsen fångades på film och delades av ministern själv på plattformen X.  https://x.com/CarlOskar/status/1965125120923783543

    Statsminister Ulf Kristersson ryckte snabbt ut till sin ministers försvar:

    ”Sverige är en demokrati och ni får gärna uttrycka er åsikt om Mellanöstern. Men sluta omedelbart att hota svenska politiker. Jag förväntar mig nu att alla partier och alla partiledare omedelbart tar avstånd från de pöbelfasoner som Carl Oskar Bohlin blivit utsatt för ikväll.”

    Bohlin själv varnade i Morgonstudion för att gränserna för acceptabelt beteende riskerar att flyttas:

    ”Man står inte på någon decimeters avstånd och skriker allt vad man orkar till människor man inte känner, det är inte ett normalt beteende. Och har man klivit över den gränsen så är det klart att man frågar sig: Vad är nästa gräns de här människorna i grupp kommer kliva över?”

    Den egentliga frågan

    Det som framställs som ett “hot” är i själva verket en logisk konsekvens. När makthavare under åratal har ägnat sig åt att montera ner Sveriges självbestämmande, driva igenom ett Nato-medlemskap utan folkomröstning, skriva under DCA-avtal som gör landet till en amerikansk militärbas, och samtidigt elda på Ukrainakriget mot Ryssland – då är det inte konstigt att människor reagerar.

    Sverige blöder. Ekonomin vacklar, vården och rättsväsendet krisar, tryggheten för vanligt folk minskar – men för ministrarna själva har det länge varit en självklarhet att kunna spatsera tryggt på stan, som om deras beslut inte hade några konsekvenser.

    En naiv tro

    Hade svenska folket varit lika frispråkiga och modiga som människor i många andra länder, där man går man ur huse när makten går för långt, då hade Sveriges regering och riksdagsledamöter redan varit ett hett villebråd. I andra länder är det självklart att regeringar möter folkets vrede direkt. Här hemma tiger man mest, muttrar vid köksbordet – och därför tror våra politiker att de kan fortsätta som vanligt.

    Det är just den naiviteten som är farlig. Att tro att man kan sälja ut ett land, binda det vid stormakternas krig och samtidigt förvänta sig trygghet och respekt bland folket är inget annat än dårskap.

    Min reflektion

    När jag ser Carl-Oskar Bohlin framställa sig som ett oskyldigt offer för en “lynchmobb” kan jag inte låta bli att håna honom. Att vara en del av landsförräderiet och samtidigt tro att det inte ska få konsekvenser – det är ren dårskap.

    Jag är förvånad att inte fler makthavare redan möter samma verklighet. Detta var knappast sista gången.

    2025-09-09 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • När fotbollen blir politik – därför spelar Belarus inte hemma

    Idrotten sägs vara opolitisk – men blir alltmer ett redskap för stormakternas markeringar

    Ikväll möter Belarus Skottland – men inte på hemmaplan. Matchen spelas i Ungern, på ZTE Arena i Zalaegerszeg. Anledningen är inte sportlig, utan politisk. Efter kriget i Ukraina har UEFA beslutat att Belarus inte får spela sina matcher på hemmaplan. De får inte ta emot publik i Minsk eller någon annan belarusisk stad, utan tvingas flytta sina ”hemmamatcher” till andra länder. Det är en direkt följd av EU:s och västvärldens sanktioner, där idrotten blivit ännu ett redskap i geopolitiken.

    När folket straffas

    Idrottens ideal säger att sport ska vara fri från politik. Men verkligheten visar något helt annat: politiken genomsyrar sporten och används som påtryckningsmedel. Problemet är att sanktionerna inte drabbar de politiska beslutsfattarna – de sitter kvar i sina palats oavsett. Det är i stället de vanliga människorna som får betala priset.

    För Belarus del innebär det att spelarna saknar stödet från sina egna fans och att publiken hemma aldrig får chansen att uppleva den gemenskap som en hemmamatch innebär. För många är idrotten ett andningshål, en plats där man kan känna stolthet och samhörighet trots svåra tider. När den möjligheten tas bort förlorar hela folket något viktigt.

    Historien upprepar sig

    Det här är inte första gången politiken griper in i idrotten. Under 1990-talet uteslöts Jugoslavien från EM i fotboll mitt under Balkan-krigen, och under apartheidtiden var Sydafrika portat från i stort sett alla internationella idrottssammanhang. Historien visar att sportens värld ofta blir en spelplan för maktpolitik.

    Men frågan är: gav dessa bojkottar och sanktioner de resultat som avsågs? Ledde det till snabbare förändringar i de politiska systemen – eller skapade det bara ytterligare bitterhet och isolering bland folket? Många menar att idrottsbojkotterna mot Sydafrika bidrog till förändring, men i andra fall – som på Balkan – var effekten snarare att förstärka känslan av utanförskap.

    Dubbelmoralen i systemet

    När man granskar hur UEFA och FIFA agerar blir dubbelmoralen uppenbar. Turneringar förläggs till länder som Saudiarabien och Qatar, där grundläggande mänskliga rättigheter dagligen trampas på. Där är pengarna viktigare än principerna. Men när det gäller Belarus dras en skarp linje: inga matcher på hemmaplan.

    Varför denna skillnad? Det är svårt att tolka det som något annat än politiskt motiverat. Och det undergräver hela idrottens trovärdighet. Antingen är man konsekvent och håller politiken borta från sporten – eller så erkänner man att idrotten blivit ännu ett redskap för stormakternas intressen.

    Vad betyder det för oss?

    Vi i Sverige bör också fundera över konsekvenserna. Vill vi verkligen att vårt landslag en dag ska kunna nekas rätten att spela på hemmaplan för att våra politiker fattat beslut som ogillas av andra stormakter? Är det rimligt att låta idrottsliga evenemang bli en bricka i det geopolitiska spelet?

    Det här handlar inte bara om Belarus. Det handlar om en princip som förr eller senare kan drabba vilket land som helst. Om vi accepterar att fotbollen används som straffinstrument mot vissa nationer idag, öppnar vi dörren för att samma sak kan ske mot oss själva imorgon.

    Reflektion

    Jag står upp för Belarus rätt att arrangera sina idrottsevenemang på hemmaplan. Att förvägra ett land möjligheten att se sitt landslag spela inför egna supportrar är att straffa folket – inte makten.

    Idrott ska vara en mötesplats som överbryggar politiska konflikter, inte ett slagträ i stormakternas händer. Därför måste vi hålla fast vid principen: blanda inte ihop politik med idrott.

    2025-09-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Hotbilden på Östersjön – journalistik eller dramaturgi?

    När medier, myndigheter och militär spelar upp samma manus

    I en vecka har SVT matat svenska folket med samma berättelse om ”ryska skuggflottan” – som en dåligt regisserad teaterpjäs i flera akter. Och likt lydiga statister sitter tittarna bänkade, gapar och applåderar när nästa kapitel rullas ut på skärmen. Är detta journalistik – eller hjärntvätt med stats-TV som regissör?

    Akt 1 – Miljontals oljefat

    SVT:s första rubrik slår hårt: ”Dessa fartyg fraktar nu miljontals oljefat över Östersjön, varje vecka.” Här blandas vanliga bekvämlighetsflaggor med falska flaggor, vilket skapar en dramatisk hotbild: farliga fartyg som kan hota vår miljö.

    Akt 2 – Kustbevakningen genskjuter

    Nästa dag får publiken följa med Kustbevakningen – det ser ut som en ”insats” mot Putins skuggflotta, men består i praktiken av att artigt fråga fartyg i radion. Fartygen svarar frivilligt – eller inte alls – och informationen skickas vidare till Nato och EU.

    Akt 3 – Marinen ska ”kontrollera” Östersjön

    På Muskö förklarar marinchefen att Sverige nu ska kontrollera hela Östersjön inom Nato – med väldigt begränsade resurser. Det låter mer som symbolpolitik än praktisk förmåga.

    Akt 4 – GPS-störningar

    Transportstyrelsen varnar för hundratals GPS-störningar som spåras till Ryssland, vilket skapar intrycket av eskalerande hybridhot även mot civila system.

    Akt 5 – Oljefartygen hot mot Östersjön

    SVT återvänder till temat: ”Oljefartygen hot mot Östersjön.” Budskapet är oförändrat – skuggflottan är farlig, en olycka är bara en tidsfråga.

    Mönstret

    Fem artiklar på några dagar. Samma narrativ: Ryssland hotar, Nato är lösningen. Det ser mindre ut som journalistik och mer som ett manus där varje akt bygger upp förväntan på vad som ska komma härnäst.

    Så kommer en tanker-olycka att förklaras

    Om – eller när – ett fartyg på Östersjön sprängs eller sjunker, kan vi förvänta oss följande:

    • Rubriken: ”Katastrof på Östersjön – rysk oljetanker i brand.”
    • Förklaringen: ”Olycka i maskinrummet” eller ”bristande underhåll orsakade explosion.”
    • Analysen: Experter i TV-studion konstaterar: ”Vi har varnat länge, det var bara en tidsfråga.”
    • Miljöspåret: Bilder på oljespill och döda fåglar blir bevis för att ”Putins olja” förstör både natur och klimat.
    • Politiken: EU/Nato kräver hårdare sanktioner, mer närvaro, fler svenska baser öppnas för allierade.

    Frågan om orsaken – sabotage, tekniskt fel eller något annat – kommer snabbt marginaliseras. Narrativet är färdigskrivet innan det händer.

    Avslutning

    När man ser helheten blir det lätt att undra: är scenen redan riggad för ”nästa kapitel” i dramat – ett haveri, en olycka eller ännu värre? Jag påstår inte att något sådant kommer ske, men dramaturgin är redan där, färdig för nästa rubrik.

    Reflektion – Enade Sveriges perspektiv

    För mig och för Enade Sverige är det centrala detta: Sverige har förlorat sitt oberoende narrativ. Våra medier återger inte en fri analys, de fungerar som en förlängning av Nato:s kommunikationsapparat. Istället för att söka lugn, diplomati och suveränitet – trissar man upp hotbilder och skapar rädsla.

    Jag vill också å det tydligaste understryka: vi får absolut inte låta oss dras in i en eskalering i Östersjöområdet där Sverige tar till ett aggressivt förhållningssätt mot Ryssland. Det vore fullständigt huvudlöst. En sådan väg hotar både vår säkerhet, vårt självbestämmande och våra barns framtid.

    Det här är farligt. Inte bara för att det riskerar att dra in oss i konflikter vi inte kan kontrollera, utan också för att vi som folk tvingas leva i en konstant psykologisk mobilisering. Vi förtjänar bättre än att styras av rädsla.

    Och det lämnar mig med en fråga till dig som läsare:
    Vad tror du själv – är allt detta bara slumpmässiga nyheter, eller ser vi början på en iscensatt berättelse där nästa akt redan är skriven?

    2025-09-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    SVT Nyheter: Experten varnar för stor oljeolycka på Östersjön: ”Bara en tidsfråga” (7 sep 2025)
    SVT Nyheter: Oljefartyg hot mot Östersjön (7 sep 2025)
    SVT Nyheter: Kustbevakningens nya uppdrag: konfronterar ryska skuggflottan (1–2 sep 2025)
    SVT Nyheter: Marinen ställer om inför ny roll i Nato: Ska kontrollera Östersjön (6 sep 2025)
    SVT Nyheter: Kraftig ökning av GPS-störningar – spåras till Ryssland (4 sep 2025)

  • När smutskastningen misslyckas

    Så används guilt by association för att försöka tysta obekväma röster – och varför jag inte faller i fällan.

    När makten inte längre kan bemöta sakfrågorna tar de till smutskastning. Ett av de smutsigaste knepen kallas guilt by association – skuld genom sammankoppling. Det används nu mot mig och Enade Sverige, men jag tänker inte spela det spelet.

    När argumenten tar slut

    Jag heter Bo Jonsson och jag driver Enade Sverige. Jag har valt att tala om det som makten helst vill tiga ihjäl: Sveriges förlorade suveränitet, riskerna med NATO och DCA-avtalet, samt hur demokratin sakta men säkert urholkas. När man gör det och dessutom vägrar sälja sig till något parti, någon lobby eller någon ekonomisk intressent, då blir man en nagel i ögat på systemet. Och jag vet att när argumenten tryter, då kommer smutskastningen.

    Vad guilt by association är

    Ett av de äldsta och smutsigaste knepen kallas guilt by association – på svenska: skuld genom sammankoppling. Det fungerar så här: man angriper inte vad en person faktiskt säger eller gör, utan försöker i stället smeta på denne andras åsikter eller gärningar. Har du hört någon tala om att “han känner en som känner en extremist, alltså är han själv extremist”? Det är precis så knepet används. Historien är full av exempel. Under McCarthy-eran i USA kunde du förlora jobbet bara för att någon påstod att du hade en vän som i sin tur kände en kommunist. I Sverige har vi sett samma mönster. Den som kritiserar NATO eller EU riskerar genast att bli stämplad som “Putin-agent”. Det spelar ingen roll vad du själv har sagt – det räcker att någon påstår en koppling för att smutskastningen ska vara i gång.

    Varför knepet används

    Anledningen till att man tar till guilt by association är enkel: det flyttar fokus från sakfrågorna. I stället för att diskutera NATO:s kärnvapenstrategi, DCA-avtalet eller varför Rättvik inte har en fungerande polisreception, försöker man få debatten att handla om mig som person och vilka andra som “påstås” dras till Enade Sverige. Det är ett sätt att slippa diskutera politikens innehåll och i stället fastna i smutskastning. För makten är det bekvämt – men för demokratin är det livsfarligt.

    När fällan slås ut

    Jag märker redan nu hur sonderingar görs mot mig. Obskyra profiler dyker upp från ingenstans. De pratar om blodsoffer, om hat mot olika grupper och om nya styrelseskick. Allt är formulerat så att jag bara skulle behöva skriva “ja, jag håller med” för att ge dem material till rubriker. Men det här är inte bara skrattretande – det är också avslöjande. Försöken visar att man tror att jag är lättlurad. Men jag har byggt hela Enade Sverige på självständighet, fred och demokrati. Tror ni verkligen att jag skulle börja romantisera våld eller kasta mig in i kulturkrig?

    Min linje är glasklar

    Jag är inte högerextrem. Jag är inte vänsterextrem. Jag är inte våldsromantiker. Jag står för fred, för att Sverige inte ska göras till ett kärnvapenmål. Jag står för suveränitet, för att vi ska fatta våra egna beslut här hemma och inte styras från Washington eller Bryssel. Och jag står för demokrati och rättsstat, där våra myndigheter och skolor ska vara neutrala, inte kampanjcentraler för någon ideologi. Det är den väg jag går. Punkt.

    Ett gott tecken på styrka

    När fulspel som guilt by association dyker upp, ser jag det snarare som ett gott tecken. Det betyder att Enade Sverige har blivit tillräckligt starkt för att makten ska känna sig tvungen att försöka smutskasta mig. Det är inte ett bevis på min svaghet – utan på att jag träffat rätt nerv. Så till de som tror att de kan sätta dit mig genom att skicka fram obskyra figurer och hoppas på att jag biter: försök bättre. Jag spelar inte ert spel. Jag är här för att tala klarspråk, och det är just därför jag inte går att köpa, inte går att skrämma och inte går att smutsa ner.

    2025-09-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • ”Enighetspartiet” — ett namn valt för att förvirra

    Varför Jamal El-Hajs parti inte förenar, utan skapar splittring — och hur Enade Sverige skiljer sig i grunden.

    Jag heter Bo Jonsson och driver Enade Sverige. När Jamal El-Haj lanserar ”Enighetspartiet” reagerar jag å det grövsta på namnvalet. Det är inte harmlöst. Det är ett strategiskt grepp för att låta försonligt och neutralt — samtidigt som man lägger sig så nära Enade Sverige att väljare riskerar att blandas bort. Enighet i munnen, splittring i handen.

    Det är ohederligt att gömma ett politiskt projekt bakom ett namn som antyder bred samhällssammanhållning när den faktiska linjen drar åt något helt annat. Nedan visar jag varför.

    1) Namnet: ”Enighet” som retorisk kuliss

    Enighet är något man förtjänar genom gemensamma spelregler, lika lagar och lojalitet till landet — inte något man marknadsför samtidigt som man vill styra samhällsutvecklingen i en ideologiskt ensidig riktning. När ett parti döper sig till Enighetspartiet men i programmet prioriterar egna ideologiska hjärtefrågor och intressegrupper, blir namnet en förpackning som döljer innehållet.

    2) Vad Enighetspartiet faktiskt vill (med källhänvisning ur deras program)

    • Mer invandring – inte mindre. Partiet skriver uttryckligen att Sverige ”behöver mer invandring… som en central del av vår strategi” och framställer invandring som ett strategiskt verktyg för välfärden.
    • Religions- och identitetsfokus med särskild tyngd på islamofobi. L långa stycken ägnas åt islamofobi som ”ofta förbises” och kravet på tydliga skydd för muslimska samhällen; man framhåller också ökat kultur- och religionsinflytande som positivt.
    • Militär alliansfrihet, kritik av NATO. Programmet säger rakt ut att man ”står fast vid Sveriges militära alliansfrihet” och kritiserar NATO-medlemskapet som riskökande.
    • Israel/Palestina: enstatslinje. Man förespråkar en enstatslösning med lika rättigheter i ett gemensamt land.

    Det här är inte ”enighet”. Det är ett tydligt ideologiskt paket: mer invandring som systemstrategi, identitet/religion i centrum, NATO-utträdesretorik och en enstatslinje i Mellanösternfrågan.

    3) Hur Enade Sverige skiljer sig — punkt för punkt

    Samhällsmodell

    • ES: Suverän demokrati — stark centralmakt i rikstäckande frågor + direktdemokrati lokalt (Rättvik), lika lagar för alla.
    • EP: Retoriskt ”humanitet/enighet” men i praktiken prioritering av identitets- och religionsfrågor som politiska drivmedel.

    Migration

    • ES: Ordning, krav på språk/självförsörjning, asyl via närområde/ambassad, frivillig återvandring för den som inte vill ingå i samhällskontraktet.
    • EP: Mer invandring som demografisk och ekonomisk motor; målar neddragning som ”att blunda för verkligheten”.

    Religion & kultur

    • ES: Religionsfrihet utan privilegier; svensk kultur och gemensam norm ska stärkas, barn skyddas från ideologisering.
    • EP: Långt fokus på islamofobi/identitet och behov av särskilda skydd för muslimska grupper; religions- och kulturutvidgning som samhällsmål.

    Säkerhet & utrikes

    • ES: Suverän neutralitet, nej till NATO & DCA, starkt eget totalförsvar och förbud mot vapenexport.
    • EP: ”Militär alliansfrihet”, kritik mot NATO-medlemskapet, retorik om internationell nedrustning och FN-samverkan.

    Ekonomi/struktur

    • ES: Självförsörjning, nationalisering av bank/energi/telekom, Folkbank för att bryta skuldspiralen.
    • EP: Inriktar ekonomiresonemanget på befolkningstillväxt via invandring snarare än institutionell suveränitet.

    Kort sagt: ES bygger en gemensam svensk ”vi-känsla” och statlig styrka där det är avgörande — men ger kommuninvånare direkt makt i lokala frågor. EP sätter invandring och minoritetsidentitet i centrum som medel för att forma samhället.

    4) Mitt ställningstagande

    Jag tar härmed tydligt avstånd från Jamal El-Hajs Enighetspartiet. Namnet är vilseledande; programmet driver Sverige mot ökat beroende av invandring, ökad identitetisering av politiken och svagare nationell sammanhållning. Enade Sverige står för motsatsen: suveränitet, jämlika regler, lokal direktdemokrati och ansvar.

    Enade Sverige är det bättre valet för alla som vill ha ett tryggt, sammanhållet och självständigt Sverige där lag, ordning och gemensamma normer gäller lika för alla — oavsett bakgrund.

    2025-09-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Sverige har gjort sig till ett militärt mål

    NATO-medlemskapet gör oss inte tryggare – det gör oss till en måltavla.

    Jag heter Bo Jonsson. Jag bor i Rättvik och är ensamstående far till tre barn. Jag driver Enade Sverige – ett enmansprojekt för suveränitet och fred. Jag säger öppet det som svenska makthavare helst vill tiga om: genom NATO-medlemskapet och DCA-avtalet har vi gjort vårt land till ett kärnvapenmål.

    Fakta som ingen kan förneka

    NATO:s strategi bygger på militär avskräckning, där kärnvapen är ett centralt verktyg. När Sverige gick med i NATO blev vi en del av denna planering, oavsett vad våra politiker försöker kalla det.

    Genom DCA-avtalet har vi dessutom upplåtit 17 svenska militärbaser och områden till USA:s bruk. Det innebär förhandslagring av materiel, anläggningsarbeten och tillträde som i praktiken gör vårt territorium till en del av en stormakts logistik.

    Amerikanska B-1B och B-52H, båda kärnvapenkapabla plattformar, har redan övat från svensk mark och över vårt luftrum. Jag behöver inte överdriva – motståndaren ser dessa fakta, och drar samma slutsats som jag: Sverige är nu ett operativt basområde och därmed ett mål i planeringen vid en större konflikt.

    Att Sverige sålt ut sin suveränitet helt gratis är i sig en praktskandal. USA betalar inte en krona i hyra för de 17 DCA-baserna. Men för mig handlar det inte ens om pengar – jag vill inte ha utländska soldater överhuvudtaget på svenskt territorium. Förr kallades detta invasion. Med andra ord är vi idag reducerade till ytterligare en amerikansk koloni.

    Neutraliteten övergavs – tryggheten försvann

    I över två sekel byggde Sverige sin säkerhet på neutralitet och alliansfrihet. Det gav oss respekt och trygghet. Men jag är den första att erkänna att det inte var absolut: under kalla kriget hade vi hemligt samarbete med västmakter. Under 2000-talet deltog Sverige i internationella operationer i bland annat Afghanistan, Libyen och Mali.

    Jag vill därför vara tydlig: jag ser inte neutralitet som ett måste. Det jag vill är något mer grundläggande – suveränitet. Skillnaden är att vi själva bestämmer våra samarbeten och vår väg framåt, utan att vara fastlåsta i en blockstruktur.

    Tidigare kunde Sverige välja när och var vi skulle delta i internationella insatser. Vi var inte formellt bundna till en militärallians, vi hade inga permanenta utländska basrättigheter på svensk mark och vi stod utanför stormakternas operativa planering.

    Den skillnaden är nu borta. Vi har gått från en pragmatisk men självständig linje – till att bli en integrerad del av NATO:s militära struktur. Och därmed en naturlig måltavla i en stormaktskonflikt.

    En tystad debatt

    Det som kanske oroar mig mest är inte bara besluten i sig, utan hur de har fattats. NATO-inträdet och DCA-avtalet är de största säkerhetspolitiska förändringarna i Sverige på över 200 år – och ändå fick folket aldrig säga sitt. Ingen folkomröstning, ingen öppen diskussion, inget utrymme för verkliga alternativ.

    De stora medierna har kavlat ut samma budskap dag efter dag: NATO är trygghet, USA är vår beskyddare, EU är vår framtid. Kritiska röster har avfärdats som oseriösa eller extremister. Den breda och ärliga debatt som borde ha funnits har helt enkelt aldrig ägt rum.

    Och låt oss vara ärliga: det är det närmaste sinnessjukt att medierna själva tycks tro att de ska kunna behålla ett uns trovärdighet efter ett sådant svek mot folket. När man konsekvent undviker att ta upp de största frågorna förlorar man sin legitimitet – och människor ser igenom det, även om de inte alltid vågar säga det högt.

    Är man fortsatt så dum att man tror på vad ägardirektivsstyrd media skriver, då får man faktiskt skylla sig själv. Alla kan se hur ensidigt och styrt narrativet är. Alla kan se hur folket berövats en verklig debatt. Det finns en gräns där naivitet övergår i ansvarslöshet – och den gränsen har för länge sedan passerats.

    Därför måste envar göra sin egen nyhetsinhämtning och alltid behålla sitt kritiska tänkande påslaget. All media ljuger i olika grad – både svensk och utländsk. Men över tid lär man sig känna igen vilka aktörer som håller sig till en rakare och mer ärlig rapportering. Det är detta allt fler svenskar måste börja göra, för att återta makten över sin egen verklighetsbild.

    Min erfarenhet av medieskuggan

    Jag vet vad jag talar om. Ingen etablerad svensk media kommer skriva om mig eller Enade Sverige. De låtsas som att jag inte existerar. Det spelar ingen roll att jag skriver artiklar på tre språk, att jag uppmärksammats internationellt eller att jag lyfter frågor som direkt berör vanliga människors vardag. Tystnaden är total.

    Och skulle det någon gång skrivas något, så sker det först efter ett val – när det är fyra år kvar till nästa. Då kan de behandla mig som en kuriositet, inte som ett reellt alternativ. Det är så systemet fungerar: oppositionen får aldrig bli synlig när det spelar roll.

    Internationell uppmärksamhet

    Samtidigt vet jag att världen ser. Utländsk media har redan skrivit om mig och mitt parti. Izvestia i Ryssland och Belta i Belarus har rapporterat om mitt arbete. De såg värdet i en svensk röst som vågar säga nej till NATO och ja till suveränitet.

    Kontrasten är talande: i Ryssland och Belarus får jag rubriker – i Sverige låtsas man att jag inte finns. Det säger mer om tillståndet i svensk journalistik än om mig.

    Även alternativmedia tiger

    Och det gäller inte bara de etablerade medierna. Även svenska alternativmedier är i praktiken hårt knutna till olika partier. De vågar inte ge mig en enda rad, för de vet vad som skulle hända: människor skulle upptäcka ett verkligt alternativ, ett parti som inte går att köpa eller kontrollera.

    Jag hyser ingen bitterhet över det – det är förståeligt. Men det visar varför Enade Sverige är nödvändigt. Jag står utanför blocken och deras medieapparater. Jag är fri.

    Maktens kärna – en familj

    Vad kokar allt detta ned till? Jo, att några få aktörer vill bibehålla – eller utöka – sin redan enorma kontroll över Sverige. Jag vet exakt vilka jag menar. Det är en familj som syns allt mer, och som i ärlighetens namn borde byta sitt valspråk. För i verkligheten handlar det inte längre om frihet eller demokrati, utan om makt och kontroll.

    Samma familj har dessutom haft ett avgörande inflytande över Sveriges NATO-inträde – inte bara att det blev av, utan hur det skulle genomföras. Allt skedde utan en bred samhällsdebatt, utan folkomröstning och utan att människor fick möjlighet att väga argumenten på allvar.

    Vi vet alla hur det går till: hemliga möten här och där med nyckelpersoner som i slutänden äter ur deras händer. Politiker, redaktörer och opinionsbildare – alla fogar de in sig i ledet när denna familj drar i trådarna. När några få intressen kan driva igenom en sådan historisk omläggning i tysthet, då vet vi att demokratin reducerats till en kuliss.

    Riksdagens skuld och folkets ansvar

    Alla som sitter i riksdagen idag bär skuld för detta. Det är definitivt fastställt. Även de som röstade nej hade ett ansvar att lyfta ut frågan till folket, skapa rubriker och pressa fram en verklig debatt. När det inte görs betyder ett ”nej” i plenisalen inte ett skit i det stora hela. Då är man bara en del av samma maskineri – ett maskineri som valde att sälja ut Sverige bakom folkets rygg.

    Det börjar bli en klyscha, men när i helvete ska övriga medborgare i det här landet börja agera och öppna käften? Hur länge ska vi stillatigande titta på när vår suveränitet säljs ut bit för bit?

    Det är skrämmande många som istället väljer att köpa aktier i krigsindustrin och glädjas åt kortsiktiga vinster för sin egen privatekonomi – i stället för att bry sig om det långsiktiga: att vi ens har ett eget land att lämna vidare till våra barn.

    Sverige i en multipolär världsordning

    Jag ser världen förändras framför våra ögon. Den gamla unipolära ordningen, där USA dikterade villkoren, är på väg ut. En multipolär ordning växer fram där flera makter balanserar varandra.

    När vi har lämnat NATO, DCA-avtalet och EU vill jag att Sverige ska vara en aktiv del i denna multipolära världsordning. Det betyder inte att vi ska underordna oss någon ny stormakt – utan att vi ska delta i nya samarbeten som ger oss handel, inflytande och trygghet. BRICS är ett sådant forum.

    Vad ett BRICS-partnerskap kan innebära för Sverige

    För mig handlar det om fyra saker:

    1. Ekonomisk frigörelse. Genom BRICS skulle vi kunna handla i fler valutor än dollar och euro. Det skulle pressa ner energipriserna, stärka vår export och göra oss mindre sårbara för politiserade sanktioner.
    2. Diplomatisk balans. Ett partnerskap ger oss en plats i ett globalt forum tillsammans med länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Vi får en röst i fler sammanhang än bara EU.
    3. Säkerhet via diplomati. BRICS är ingen militärallians. Här bygger man trygghet genom handel och interdependens istället för blockpolitik.
    4. Symboliskt ledarskap. Om Sverige vågar gå före visar vi att även ett västland kan stå för suveränitet och välja självständiga samarbeten.

    Jag är inte till salu

    Jag driver Enade Sverige ensam. Jag tar inte emot donationer. Jag representerar ingen dold agenda. Jag skriver öppet på svenska, engelska och ryska för att visa att det finns en svensk röst som säger:

    Jag vill fred. Jag vill suveränitet. Jag vill en framtid för mina barn.

    Jag är ingen elitpolitiker. Jag är en trebarnsfar i Dalarna. Men just därför säger jag sanningen: Sverige har gjort sig till ett mål. Och det är ett historiskt misstag.

    Min appell

    Till alla som läser detta – i Sverige och utomlands:
    Jag bygger och driver Sveriges bästa parti. Inte för att jag har störst budget, flest konsulter eller starkast partiapparat – utan för att jag har något som de andra saknar: konsekvens, frihet och mod att tala sanning.

    På kort sikt kommer det att störa många. På lång sikt är jag övertygad om att människor kommer se vad Enade Sverige representerar: en väg ut ur blockpolitiken, en röst för suveränitet, och ett hopp om framtid för våra barn.

    2025-09-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    • NATO 2022 Strategiska koncept – NATO:s doktrinskiss med fokus på avskräckning, inklusive kärnvapen.
      afgsc.af.milWikipedia
    • Sverige blev Nato-medlem 7 mars 2024 – officiell bekräftelse från NATO.
      NATO+1
    • Flagghissning vid NATO-högkvarteret 11 mars 2024 – symbolisk ceremoni i Bryssel.
      NATO+1
    • DCA-avtalet Sverige–USA (defense cooperation agreement) – Sveriges officiella dokument om försvarssamarbete.
      (PDF länk skild, jag visade tidigare, men verifiera via regeringen.se)
    • USA får åtkomst till 17 militära platser i Sverige enligt Försvarsmakten – officiell nyhet från FM.
      RegeringskanslietReuters
    • B‑52 live weapons drop i Sverige den 11 mars 2025 – officiellt pressmeddelande om första skarpa bombfällningen.
      ir-ia.com+8afgsc.af.mil+8airforcetimes.com+8
    • BRICS expanderar – formellt forum för multipolär samverkan – officiell information och analys från Reuters.

    Disclaimer: Jag är en fristående författare som arbetar ideellt och helt enligt eget manér. Alla artiklar skrivs utan ekonomiska bidrag eller donationer. Översättningar till ryska och engelska sker efter bästa förmåga, med hjälp av översättningsverktyg online och AI.

  • Enade Sverige – ett unikt enmansparti som kan förändra framtiden lokalt, regionalt, nationellt och internationellt

    Starkt i centrum – fritt i grunden. En röst, en linje, ett ansvar.

    Enade Sverige är ett unikt enmansparti som sätter folkets vilja före partiapparaten. Med fokus på både nationell suveränitet och lokal självbestämmanderätt vill jag skapa verklig förändring – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.

    Nationell suveränitet och central styrning

    Jag driver Enade Sverige som ett medvetet avsteg från partimaskineriet. En röst, en linje, ett ansvar. När människor röstar på mig vet de exakt vilken riktning de får. Ingen dold falang, ingen partipiska, ingen intern kohandel. Jag står för en tydlig kombination av stark nationell samordning i de frågor som kräver det, och levande lokal demokrati där invånarna själva får forma sin kommunala vardag.

    På nationell nivå betyder det suveränitet i praktiken. Jag vill att avgörande samhällsfunktioner fungerar robust även när omvärlden skakar. Därför talar jag om stark central styrning i rikstäckande frågor och om att återupprätta verkligt ansvar uppåt i staten. Ett skärpt tjänstemannaansvar och en modern riksrätt kan pröva maktmissbruk. Jag vill att Sverige agerar självständigt i utrikes- och säkerhetspolitiken, att vi värnar neutralitet och fred, och att vi inte binder oss i avtal som undergräver vår egen lag och vår rättsordning. I samma anda ska kritisk infrastruktur – energi, telekom och bankväsendet – inte vara utlämnad till vinstintressen eller utländska prioriteringar. Staten ska kunna garantera stabilitet, rättvisa villkor och nationell beredskap.

    Kommunal självbestämmanderätt i praktiken

    På kommunal nivå betyder det raka motsatsen till toppstyrning: direktdemokratiska verktyg, öppna processer och beslut nära dem som berörs. Jag ser kommunen som samhällets grund. Det är här tryggheten känns, här skolan står och här äldreomsorgen möter människor. Min linje är att låta invånarna styra de stora lokala investeringarna genom lokala folkomröstningar och att göra det enkelt för vanligt folk att väcka frågor via medborgarförslag. Jag har redan använt de verktygen och kommer fortsätta göra det.

    Ett värdigt liv för pensionärerna

    För pensionärerna, som utgör en stor del av Rättviks befolkning, vill jag gå från ord till mätbara förbättringar. Kontinuitet i hemtjänsten ska vara verklighet: färre olika personal hos samma brukare skapar trygghet och minskar fel. Biståndsbeslut vid förändrade behov ska hanteras snabbt, inte lämnas i långbänk. Fixartjänsten finns redan i kommunen, men jag vill bygga ut den till ett systematiskt stöd med halkskydd, brandvarnare, gardinhjälp, enklare IT-stöd och förebyggande hembesök.

    Vinterunderhållet ska prioritera gångstråk till vårdcentral, apotek och butiker. Trygghetslarmen måste fungera och följas upp öppet med faktiska svarstider. I boendekedjan behöver vi fler trygghetsboenden mellan det egna hemmet och särskilt boende. Samtidigt måste kostnaden för en plats på Enådal sänkas och tillgängligheten förbättras så att ingen äldre ska behöva oroa sig för att inte ha råd.

    Jag har också lämnat in ett konkret medborgarförslag om att pensionärer ska få träning och lunch två gånger i veckan, arrangerat tillsammans med lokala entreprenörer. Det är ett enkelt sätt att stärka hälsa, gemenskap och livskvalitet.

    Trygghet och framtidstro för alla invånare

    Tryggheten i Rättvik behöver också stärkas genom synlig polis. Jag vill att polisstationen får längre öppettider och att fler poliser patrullerar i kommunen. Kommunledningen måste vara aktiv, inte passiv. Vi ska stå på oss, kräva resurser och se till att Rättvik får det skydd vi behöver.

    För dem som står utan bostad vill jag införa ett kommunalt kollektivboende. Det handlar inte bara om tak över huvudet utan om att ge människor en väg tillbaka. Där kan dagliga aktiviteter som odling, hantverk, fiske eller djurhållning skapa gemenskap, färdigheter och mening. En egen gårdsbutik kan sälja produkterna och överskottet delas rättvist. Tillsammans med stöd mot missbruk och rehabilitering blir det en hållbar modell för att återintegrera människor i samhället. Jag har redan lagt ett medborgarförslag i den riktningen.

    När det gäller sjukvården nationellt vill jag att tryggheten åter ska stå främst. Vården ska vara offentlig, skattefinansierad och styrd av medicinsk etik. Vårdköerna måste kapas, beredskapen stärkas och patientens integritet respekteras. Jag vill att de äldre får vård i tid och att vården åter blir en trygghet, inte en stressfaktor.

    Skolan ska ge ordning och kunskap, inte förvirring och experiment. Svensk historia, språk och traditioner ska ha en självklar plats. När tryggheten brister måste staten kunna ingripa, men i vardagen ska kommunen vara närvarande, föräldrarna delaktiga och lärarna respekterade.

    Starkt i centrum – fritt i grunden

    Det här är inte centralism för centralismens skull. Det är en dubbel modell: stark i centrum, fri i grunden. Staten ska hålla ihop det som måste fungera för alla: gränser, försvar, energi, ekonomi och rättsstat. Men vardagen i kommunen ska avgöras lokalt.

    I det perspektivet inspirerar Schweiz med sin direktdemokrati i kommunerna och Belarus med sin förmåga att hålla ihop staten under tryck. Jag vill förena dessa idéer: Sverige ska vara suveränt och starkt nationellt, men fritt och delaktigt lokalt.

    Konkreta frågor i Rättvik

    I Rättvik finns också konkreta frågor som måste lösas. Potthålen runt vårdcentralen måste lagas. Vägen förbi golfbanan behöver rustas upp. Korsningen vid Långbacken mot Enåbron kräver en rondell för att bli säker och flyta bättre.

    Vidablick bör köpas tillbaka av kommunen, rustas upp och åter bli det kulturminne och turistresemål för hela Siljansbygden som det en gång var.

    Stranden i Rättvik är en annan viktig fråga. Kanadagässen skräpar ner och förstör upplevelsen för både invånare och turister. I Vikarbyn har man provat att ställa upp pappbilder av rävar, vilket skrämt bort gässen på ett enkelt och billigt sätt. Jag vill att vi testar samma lösning i Rättvik för att göra stranden ren, trygg och attraktiv igen.

    Slutligen behöver vi återinföra ett tillgänglighetsråd. Det är ett öppet forum där alla som vill kan ställa frågor direkt till politikerna och få svar i realtid. Ett sådant råd har funnits tidigare i kommunen, och många saknar det. Jag vill återupprätta den möjligheten, eftersom politik ska vara öppen och tillgänglig, inte gömd bakom stängda dörrar.

    Avslutning

    Det här är kärnan i Enade Sverige. Jag vill föra samman styrka och frihet, suveränitet och närhet. Jag vill återföra politiken till dess egentliga mening: att skydda det som måste vara starkt och frigöra det som mår bäst av att styras lokalt. Jag är övertygad om att Rättvik kan bli ett föredöme.

    Och låt mig vara glasklar: om 400 Rättviksbor lägger sin röst på mig i kommunalvalet så kommer jag lägga motioner i de frågor ni själva anser behjärtansvärda. Jag bär ansvaret – men det är era röster och era prioriteringar som ska bli till handling i kommunfullmäktige.

    2025-09-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Varför ska Sverige köpa brittiska krigsfartyg?

    När miljardaffärer gynnar brittiska varv men lämnar svensk försvarsindustri vid kajkanten.

    Jag läser i Financial Times att Sverige förhandlar med Storbritannien om att köpa fyra nya krigsfartyg – Type-31-fregatter. Danskarna verkar redan nära en affär, och nu lockas också Sverige in i ett brittiskt projekt. För britterna är det ett sätt att fylla sina varv, stärka sin egen ekonomi och visa upp sin försvarsindustri. Men för oss?

    Frågan ingen ställer: vems intressen tjänar detta?

    Det sägs handla om ”det ryska hotet i Arktis och Nordatlanten”. Jag säger inte att det saknas utmaningar i vårt närområde – men varför innebär det per automatik att vi ska låsa oss vid brittiska skepp? Sverige har en egen försvarsindustri med Saab och Kockums i spetsen. Vi har varv, kompetens och behov av arbetstillfällen här hemma. Att lägga miljarder i Skottland för att bygga fartyg – istället för i Karlskrona eller Göteborg – är att direkt exportera bort både jobb och säkerhet.

    Självständighet eller beroende?

    När Sverige nu är medlem i NATO pressas vi in i en logik där vi förväntas ”dela bördor” och köpa från partnerländer. Men frågan är: stärker det verkligen vår självständighet? Eller blir vi ännu mer beroende av andras strategiska intressen?
    Frankrike står redo med egna alternativ. USA säljer gärna sina lösningar. Storbritannien ser sin chans. Men var är Sveriges egen långsiktiga plan?

    Kostnaden för skenbar trygghet

    En fregatt beräknas kosta runt 3 miljarder kronor styck. Fyra fartyg betyder tolv miljarder – innan underhåll, utbildning och livscykelkostnader. Samtidigt saknas det resurser för att hålla våra polisstyrkor synliga i glesbygd, våra äldre får kämpa med en sönderpressad hemtjänst, och ungdomar fastnar i kriminalitet eller hopplöshet.
    Är det verkligen krigsfartyg från Storbritannien som ska stå högst på vår prioriteringslista?

    Enade Sveriges ståndpunkt

    Jag vill att Sverige har en försvarsförmåga som fungerar – men inte att vi ska bli en kassako för andra länders försvarsindustrier. Om vi investerar i krigsfartyg bör de byggas här, med svenska arbetare, svensk teknologi och svensk långsiktig planering.
    Detta handlar inte om att vara naiv inför hot. Det handlar om att vara klok inför framtiden.

    Fråga till er läsare:
    Tycker ni att Sverige gör rätt i att köpa brittiska krigsfartyg – eller borde vi bygga vår egen kapacitet här hemma?

    2025-09-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:

  • Zombiedrogen som jag vägrar se våra ungdomar lockas av

    Att säga ajabaja räcker inte – vi måste prata med ungdomar på ett sätt som verkligen når fram.

    Jag ser med oro på utvecklingen i Finland, där en ny drog sprider sig snabbt. Den heter alfa-PVP, men kallas redan för zombiedrogen. Anledningen är enkel: den gör människor aggressiva, oförutsägbara och psykotiska.

    Under årets första sex månader ökade beslagen av alfa-PVP i Finland med nästan 800 procent. På sjukhus har man till och med haft fall där kvinnor tagit drogen under graviditet och fött i psykos. Polisen rapporterar om fler rån, fler inbrott och fler larm från allmänheten när människor beter sig våldsamt i påverkat tillstånd.

    I Sverige är drogen ännu ovanlig, men tidigare har problem rapporterats i bland annat Västerås och Enköping. Den förs in via kriminella nätverk från Sverige och Albanien. Det är därför bara en tidsfråga innan den syns mer här.

    Så når vi fram till ungdomar – utan att skapa ”förbjuden frukt”

    Jag vet att ungdomar ofta gör tvärtom om man bara säger ”ajabaja”. Därför måste vi tänka smartare när vi pratar om droger som denna. Här är fem sätt jag ser som avgörande:

    1. Låt rösterna från de som redan provat tala

    Den före detta missbrukaren Marko Virtanen beskriver känslan så här:
    – Det är en gränslös känsla, inget hjälper. Du blir helt galen och tror du kommer att dö.
    Hans ord väger tyngre än tusen pekpinnar från vuxenvärlden.

    2. Fokusera på konsekvenser i vardagen

    Jag är övertygad om att ungdomar bryr sig mer om relationer, rykte och trygghet än abstrakta faror. När man berättar att drogen gör folk våldsamma och får vänner att dra sig undan – då blir det verkligt.

    3. Lyft fram kontrasten: kort kick – lång misär

    Kicken må vara intensiv, men den varar bara några minuter och följs av panik, tomhet och desperat jakt på mer. Det är en dålig affär: sekunder av rus mot år av förstörelse.

    4. Ge plats för frågor

    Jag tror på samtal som är öppna och respektfulla. Om en ungdom säger ”jag är nyfiken” måste vi kunna svara: ”Jag fattar det – men vill du höra hur det faktiskt känns när ruset är över?”

    5. Erbjud alternativ till drogens ”kick”

    Ungdomar söker spänning och gemenskap. Därför måste vi visa på starka, positiva alternativ – sport, musik, resor, gaming eller engagemang. Det är mycket effektivare än att bara säga ”nej”.

    Enade Sveriges syn

    För mig och Enade Sverige är det självklart: vi måste möta ungdomar med ärlighet, respekt och riktiga alternativ. Det handlar inte om pekpinnar, utan om att visa konsekvenserna och samtidigt erbjuda vägar till gemenskap, trygghet och mening som inte leder in i beroende och kriminalitet.

    Vi måste rädda ungdomarna – men inte genom rädsla. Utan genom att ge dem känslan av att vara delaktiga, sedda och hörda i samhället. Ungdomar behöver hopp om en framtid där deras energi och kreativitet tas till vara, inte slösas bort i en destruktiv spiral.

    Min fråga till dig som läser

    Hur tycker du att vi bäst kan prata med ungdomar i Rättvik – och i resten av Sverige – om farliga droger som alfa-PVP? Vad kan vi vuxna göra för att ge dem hopp och framtidstro i stället för att de lockas av falska kickar?

    2025-09-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kraftig-okning-av-ny-drog-i-finland-du-blir-helt-galen

  • Viktig information om publicering

    Jag har tidigare endast lagt upp korta ingresser här på enadesverige.com, med länk vidare till mina artiklar på Substack. Från och med nu kommer jag istället att publicera hela artiklarna även här på hemsidan.

    Anledningen är enkel: om Substack någon gång skulle stänga ner min kanal vill jag att allt material finns bevarat på en plattform jag själv kontrollerar. Den här domänen ligger på Island – ett land med världens starkaste skydd för yttrandefrihet – och är därför den bästa platsen för att långsiktigt lagra artiklar som ofta utmanar den sittande oligarkin och dess undersåtar.

    2025-09-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Enade Sverige – för Rättviks framtid

    400 röster räcker för ett mandat – men bara om människor får veta att partiet finns.

    Kära Rättviksbor,

    Inför valet 2026 vill jag vara helt ärlig: jag kommer behöva all er hjälp för att göra Enade Sverige känt här i vår kommun. Ju tidigare människor får kännedom om partiet, desto större chans har vi att tillsammans bygga upp ett engagemang som håller hela vägen fram till september nästa år.

    Jag efterfrågar inte pengar eller donationer. Det jag ber om är något mycket mer värdefullt: er ideella insats. Hjälp mig att sprida ordet genom att dela mina artiklar och inlägg i era sociala medier – i er egen profil, i grupper ni är med i och i de nätverk ni rör er i. På så sätt kan vi nå långt fler än vad jag ensam klarar av.

    För att vinna ett mandat i kommunfullmäktige här i Rättvik krävs ungefär 400 röster. Det är inte oöverstigligt – men det kräver att människor i kommunen känner till alternativet. Med ett mandat kan jag börja lägga motioner om de frågor som just vi som bor här i Rättvik anser viktiga. Utan mandat kan jag fortfarande lämna in medborgarförslag, men dessa riskerar ofta att fastna i systemet och får sällan verkligt genomslag.

    Det är därför jag redan nu ber er: stå upp för Enade Sverige tillsammans med mig. Låt oss visa att det går att bygga något nytt, lokalt förankrat och oberoende.

    Ni som vill hjälpa till ännu mer – hör gärna av er direkt till mig via meddelande till Enade Sveriges Facebooksida och gör er till känna. Varje person som backar mig betyder mycket.

    Tillsammans kan vi visa att även en liten kommun som Rättvik kan stå upp för suveränitet, rättvisa och gemenskap.

    2025-09-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Den nya naziströrelsen – dold i övre medelklassen men alltmer synlig i det digitala rummet

    En rörelse som förr hölls i skinnjackor och marscher har bytt strategi – nu söker den inflytande via nätverk, pengar och digital propaganda.

    Nazismen i Sverige ser inte längre ut som förr. Den öppna gatunazismen med kängor och heilande är borta – istället växer en dold falang i övre medelklassen, med nätverk, ordensliknande strukturer och alternativa medier som verktyg. Samtidigt blir uttrycken mer synliga i sociala medier, där normalisering sker i realtid medan de flesta väljer att tiga.

    Läs hela artikeln här

  • Arbetsförmedlingen behöver en AI som matchar rätt jobb till rätt person

    AI kan bli nyckeln till en arbetsmarknad där rätt människor möter rätt jobb – men bara om tekniken används för allmännyttan.

    I dag är Arbetsförmedlingen i praktiken mer en administrativ instans än en verklig motor för människor som söker arbete. Jobbsökande förväntas själva filtrera, bläddra och gissa sig fram bland tusentals annonser, medan arbetsgivare ofta drunknar i ansökningar som inte matchar behoven.

    Det borde vara tvärtom.

    Läs hela artikeln här

  • Hur Sverige försökt destabilisera Belarus – och varför

    Från nallebjörnar och sanktioner till ensidiga SVT-reportage: en dold utrikespolitik som få svenskar känner till.

    Vad får en liten stat som Sverige att spela stormakt i ett land som Belarus? Officiellt talar man om demokrati och mänskliga rättigheter. Men bakom fasaden döljer sig en lång rad handlingar som syftat till att försvaga Lukasjenkos regering, bygga upp oppositionella strukturer och styra bilden av Belarus i svenska medier. Jag har själv bevittnat hur verkligheten ser ut på plats – och hur svenska redaktioner medvetet valt att mörka det som inte passar in i deras narrativ.

    Läs hela artikeln här

  • Försvaret satsar på miniubåtar – vad betyder det för Sverige?

    Om svensk suveränitet, stormaktspolitik och riskerna med kapprustning i Östersjön.

    SVT Nyheter rapporterar idag att Försvarsmakten i samverkan med FMV och Saab bygger obemannade miniubåtar (undervattensdrönare) i Karlskrona. Den första prototypen ska vara i vattnet redan nästa sommar.

    Läs hela artikeln här

  • Danmark ber om ursäkt för tvångsinsatta spiraler på Grönland

    Tusentals kvinnor och flickor fick preventivmedel utan sitt medgivande – nu kräver de rättvisa och kompensation.

    Danmarks statsminister Mette Frederiksen har nu bett om ursäkt för ett av de mörkaste kapitlen i den danska kolonialhistorien. Under 1960- och 70-talen genomfördes ett omfattande preventivprogram på Grönland, där upp till 4 500 flickor och kvinnor fick spiral insatt – ofta utan att de informerades eller gav sitt samtycke.

    Läs hela artikeln här

  • Ska Rättvik ha en bemannad polisreception – ja eller nej?

    Polisens svar är här – nu vill jag veta vad du tycker.

    Den 20 augusti skickade jag ett öppet brev till regionpolischef Patrick Ungsäter och polisområdeschef Emelie Bodegrim. Där ställde jag en enkel fråga:

    Varför förtjänar inte Rättviksborna samma tillgänglighet och samhällsservice från Polisen som andra kommuner?

    Bakgrunden är beslutet att stänga polisens reception i Rättvik. Ett beslut som slår hårt mot äldre, icke-digitala och dem som saknar möjlighet att resa till Mora, Falun eller Borlänge för enkla ärenden. Det är inte bara en fråga om administration – det är en fråga om trygghet, rättvisa och närvaro.

    Jag har nu fått svar från Polisen, och jag har lovat att publicera det offentligt. Du hittar det längre ner i artikeln.

    Läs hela artikeln

  • Uppgifter: USA försöker infiltrera Grönland

    DR:s källor pekar ut män med kopplingar till Donald Trump – Enade Sverige kräver grönländsk folkomröstning om självständighet.

    Personer med nära kopplingar till USA:s president Donald Trump ska enligt danska källor ha bedrivit påverkansoperationer i Grönland. Syftet ska vara att splittra banden till Danmark och bana väg för ett amerikanskt övertagande av ön.

    Läs hela artikeln här

  • Uppmärksammad i Izvestia

    Mina ord om neutralitet, självständighet och fredlig diplomati har nu nått internationell press.

    Den 17 april 2025 publicerade den ryska tidningen Izvestia en artikel med citat från mig om Sveriges vägval.

    I artikeln lyfter jag bland annat att Sverige bör återgå till en mer självständig utrikespolitik, lämna EU och NATO, och söka vägar till diplomati, handel och fredlig samexistens.

    Tack till Izvestia som publicerade texten i både en rysk och en engelsk version:

    Rysk version

    Engelsk version

    För mig är detta en bekräftelse på att även röster utanför maktens korridorer kan nå ut internationellt. Mina ord står för sig själva – oavsett vilket land eller vilken tidning som väljer att återge dem.

    2025-08-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • När vården brister – systemfel bakom Dalarnas lex Maria-anmälningar

    Varför dör patienter efter vårdbesök i Dalarna – och hur länge ska systemfelen få fortgå?

    Minst fjorton människor har förlorat livet efter vårdbesök i Dalarna de senaste ett och ett halvt åren. Tre av dem tog sina liv efter kontakt med psykiatrin. Elva dog av andra allvarliga vårdskador. Bakom varje anmälan finns en familj som förlorat en anhörig, en personalgrupp som brottas med skuldkänslor – och ett system som inte fungerar som det borde.

    Läs hela artikeln här

  • Svenska Gripen-plan i krig – men regeringen och Wallenberg gnuggar händerna

    När svenska Jas Gripen används i krig mot civila fortsätter regeringen exporten – och Wallenbergsfären räknar miljardvinsterna.

    Thailand har redan använt svenska Gripen-plan i blodiga anfall mot grannlandet Kambodja. Trots detta driver regeringen och Saab på för en miljardaffär med fler leveranser. Börskursen rusar – och i bakgrunden sitter Wallenberg-sfären, storägare i Saab, som den stora vinnaren.

    Läs hela artikeln här

  • Den som kontrollerar ekonomin och äger medierna styr narrativet

    Regeringar byts, men ägardirektiven består.

    Jag har ingen lojalitet till vare sig nuvarande regering eller den tidigare rödgröna. Båda är i grunden samma konstruktion – olika färg på fasaden, men samma ägardirektiv från toppen.

    Läs hela artikeln här

  • Från fredsmöjlighet till blodsoffer – Zelenskyjs vägval

    Hur länge kan världen blunda för att Ukrainas ledare vägrar fred – och offrar sitt folk i stället?

    På Ukrainas självständighetsdag lovade Volodymyr Zelensky återigen att ”allt ska återtas” – Krim, Donbass, Lugansk, Cherson och Zaporozjzja. Med teatralisk ton på Maidan i Kiev talade han om ”en dag när vi ska vara tillsammans igen”.

    Läs hela artikeln här

  • Lyckosökare med guldgrävarspänst göre sig icke besvär.

    Trots begränsad synlighet i sociala medier växer intresset – men vägen in går bara via förtroende och uthållighet

    Trots kraftigt begränsad synlighet i sociala medier – en form av skuggbanning enligt våra observationer – har det på senare tid dykt upp en annan sorts aktivitet: personer och konton som hör av sig och vill ”vara med”. Ofta rör det sig om profiler som är nystartade, anonyma eller utan historik, som sonderar för att få inflytande eller små ledarroller i Enade Sverige.

    Detta är i sig en intressant signal. När en rörelse blir utsatt för digital tystnad, men ändå attraherar både nyfikna och lyckosökare, visar det att budskapet faktiskt tränger igenom. Någonstans väcker Enade Sverige oro, nyfikenhet och respekt – annars skulle dessa sonderingar aldrig ske.

    Men låt mig vara glasklar: det finns ingen väg in för den som tror att Enade Sverige är en språngbräda för karriär eller egen vinning.
    Som jag tidigare sagt:

    ”Lyckosökare med guldgrävarspänst göre sig icke besvär.”

    Enade Sverige byggs inte på titeljakt eller kortsiktig bekräftelse. Rörelsen byggs långsamt, med uthållighet, lojalitet och ideellt engagemang över tid. Expansion sker endast genom kommunala ambassadörer – en informell roll som inte innebär något formellt mandat och som endast kan uppstå efter långvarig prövning och förtroende i hemkommunen. Ambassadörer sprider vetskapen om Enade Sverige, men representerar inte rörelsen juridiskt eller partipolitiskt.

    Seriösa eldsjälar är alltid välkomna att höra av sig – men vägen går via handling och uthållighet, inte genvägar eller anonyma profiler.

    Vad tror du att detta växande intresse beror på – trots begränsningen i sociala medier?

    Hur tas detta emot?

    Jag vet redan hur olika aktörer brukar reagera på en text som denna.

    • Etablissemanget tenderar att välja tystnad – de vill inte erkänna att Enade Sverige existerar.
    • Partierna skakar på huvudet och kallar det ”antidemokratiskt” – men det är mest för att de själva är fångade i sina falanger och poster.
    • Myndigheterna noterar och följer – för att det sticker ut när någon bygger en rörelse som är svår att påverka utifrån.
    • Ambassaderna tolkar det som ännu ett tecken på att Sverige står inför ett systemskifte.
    • Följare och sympatisörer nickar igenkännande: de ser att Enade Sverige är något helt annat än de partier som faller sönder inifrån.

    Jag välkomnar alla reaktioner. För i slutändan blir det enkelt: de som förstår tanken stannar – och de som inte gör det, sorterar bort sig själva.

    Vad är Enade Sverige?

    Enade Sverige är – och kommer alltid att vara – ett enmansparti, grundat och lett av mig, Bo Jonsson. Rörelsen verkar för ett fritt och suveränt Sverige – bortom stormaktsblock och utländska påtryckningar.

    • På rikspolitisk nivå står Enade Sverige för stark centralstyrning i alla avgörande frågor: nationell säkerhet, utrikespolitik, energi, försvar och samhällsstruktur.
    • På kommunal nivå är linjen tydlig: direktdemokrati och folkomröstningar i de frågor där medborgarna själva ska ha sista ordet.
    • Expansion framåt sker endast genom lokala ambassadörer i de kommuner där det finns eldsjälar. Dessa ambassadörer får en informell roll först efter att ha visat lojalitet och långvarigt ideellt engagemang – aldrig genom snabba genvägar eller partibildningar.

    Enade Sverige är ingen karriärväg, utan en rörelse för ansvar, uthållighet och långsiktighet. Därför kommer jag, när tiden en dag är inne, ha dokumenterat vem som tar över facklan och får fulla befogenheter att fortsätta arbetet. Ingen falangstrid, ingen maktkamp – bara en obruten linje.

    Detta är osvenskt och icke-ortodoxt, ja. Men det är just därför det behövs. Medan partierna faller sönder inifrån av poster, kompromisser och maktkamp, visar Enade Sverige en annan väg: en röst i taget, konsekvent och obruden.

    Hellre tomma stolar än tomma löften.

    Enade Sverige är – och förblir – en tydlig röst för suveränitet, självbestämmande och ansvar inför folket.

    Transparens & observationer:
    Under de senaste månaderna har Enade Sverige noterat kraftigt minskad organisk räckvidd i sociala medier. Trots ökad publicering har synlighet och interaktioner sjunkit med uppskattningsvis 40–60 %. Antalet nya följare per vecka har nästan halverats, samtidigt som engagemanget från kärnpubliken ligger kvar på stabil nivå. Det är dessa observationer som ligger bakom bedömningen om ”skuggbanning”.

    2025-08-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Läs mer om Enade Sverige här www.enadesverige.com

  • Två nya politiska vildar i riksdagen

    Vänsterpartiet splittras – men systemfelet sitter djupare än så.

    Vi får nu ytterligare två politiska vildar i Sveriges riksdag. Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet men stannar kvar på sina mandat. De säger att de vill bygga ett ”nytt alternativ”, men vill inte tala klarspråk om vad det innebär.

    Läs hela artikeln här

  • Skolplikt utan undervisning – Antons sex förlorade år

    Isolering i klassrummet och tystnad runt stödet – vad händer när svenska skolor inte levererar?

    Jag läser SVT:s artikel om 13-årige Anton i Östersunds kommun och känner både sorg och vrede. Under nästan hela sin skoltid har han suttit ensam i ett rum, isolerad från andra barn. När han gick ut sexan var han bara godkänd i musik – resten var underkänt eller streck.

    Läs hela artikeln här

  • Solidaritet i handling – hjälp en ensamstående förälder

    Det är lön imorgon – och jag tänkte att detta inlägg kanske kan hjälpa någon av er följare som just nu har det riktigt tufft.

    Finns det någon ensamstående förälder som följer mig och Enade Sverige och som kämpar ekonomiskt?

    Om du vill, kan du höra av dig till mig via meddelande på Enade Sveriges Facebooksida. Du behöver bara berätta så mycket – eller så lite – du vill om din situation. Om du önskar kan jag publicera ditt Swishnummer i ett inlägg, tillsammans med en kort text och/eller en bild som du själv skickar in.

    Läs hela artikeln här

  • Har vi verkligen fått hela sanningen om livmoderhalscancer i Dalarna?

    Dalarna visar lägst cancerfall i landet – men var det verkligen tack vare sprutan?

    SVT lyfter nu Dalarna som ”bäst i landet”. Signalen är tydlig: vaccinet hyllas, kampanjen lyckad. Men tittar vi närmare på både statistiken och myndigheternas agerande framträder en mer obekväm bild. För hur kan det komma sig att just Dalarna, som haft lägre vaccintäckning än många andra regioner, ändå har lägst antal cancerfall? Är det verkligen sprutan som förklarar utvecklingen – eller finns det andra faktorer som media undviker att tala om? Och varför stoppade Läkemedelsverket den säkerhetsstudie som en gång utlovades?

    Läs hela artikeln här

  • Öppet brev till SVT om er Nord Stream-artikel

    Från <info@enadesverige.com>Mottagare <oskar.jonsson@svt.se>, <john.granlund@svt.se>, <svtnyheter@svt.se>

    Datum 2025-08-23 08:55
    Till: SVT Nyheter
    Kopia: oskar.jonsson@svt.se
    john.granlund@svt.se

    Hej,

    Jag har tagit del av er senaste artikel om Nord Stream-sabotaget och vill härmed framföra en öppen reflektion och kritik.

    Min egen analys finns att läsa här:
    ”SVT:s Nord Stream-historia är en Bondfilm på fyllan”: https://enadesverige.substack.com/p/svts-nord-stream-historia-ar-en-bondfilm

    I min text granskar jag flera av de centrala påståenden som er artikel bygger på – exempelvis möjligheten att genomföra en komplex militär operation från en 15-meters segelbåt, den angivna mängden sprängämnen och de vittnesmål som åberopas. Utifrån tekniska och logiska perspektiv menar jag att dessa delar inte håller för en närmare analys.

    Jag noterar också att uttalanden från centrala beslutsfattare som Joe Biden, Victoria Nuland och Annalena Baerbock – där Nord Stream 2 uttryckligen nämns som något som skulle stoppas – inte ges utrymme i er rapportering. För mig framstår det som en betydande lucka i sammanhanget.

    Vidare är det anmärkningsvärt att Sveriges egen utredning lades ner, att allt material överlämnades till Tyskland och att Ryssland utestängdes från dag ett, trots att det var deras infrastruktur som förstördes. Att dessa fakta inte problematiseras försvagar er artikels trovärdighet.

    Jag menar att journalistikens uppgift är att belysa alla rimliga perspektiv och att ställa de svåra frågorna – även när de pekar mot våra egna allierade. Därför vill jag rikta följande frågor till er:

    Hur bedömer ni själva trovärdigheten i Andromeda-spåret?

    Varför har de ovan nämnda politiska uttalandena inte analyserats i er rapportering?

    Och hur ser ni på Sveriges beslut att avveckla sin egen utredning?

    Jag hoppas att ni kan återkomma med ett svar, så att era läsare – och även jag – får en tydligare bild av hur SVT resonerar i denna för Sverige och Europa så viktiga fråga.

    Med vänlig hälsning,
    2025-08-23
    Bo Jonsson
    Enade Sverige

  • SVT:s Nord Stream-historia är en Bondfilm på fyllan

    Segelbåt, nattdykare och 27 kilo sprängämne – är detta seriös journalistik eller en dimridå för att skydda USA och NATO?

    När jag läser SVT:s senaste artikel om Nord Stream-sabotaget framstår den för mig som desperat. Den osar av ett behov att till varje pris hamra in en version som skyddar USA, Norge och Sverige – ett förljuget narrativ som piskas fram för att hålla de verkligt ansvariga länderna utanför. Därför vill jag ta texten rad för rad och visa er varför deras berättelse inte håller.

    Läs hela artikeln här

  • Lukashenko om samtal med Trump: fredsplan för Ukraina diskuterad

    Belarus president: Putin avvisade eskalering – nu krävs stopp för blodbadet i Ukraina.

    MINSK, 22 augusti (BelTA) – Belarus president Aleksandr Lukashenko har delat med sig av detaljer kring en möjlig fredsplan för Ukraina, som han nyligen diskuterat i ett telefonsamtal med USA:s president Donald Trump.

    Läs hela artikeln här

  • Min syn på svenska mediers nya teori om Nord Stream

    När både SVT och Expressen sprider samma berättelse om ”ukrainska förövare” – vem tjänar egentligen på det?

    Under de senaste dagarna har både SVT och Expressen gått hårt ut med en ny berättelse om sabotaget mot Nord Stream. De vill få oss att tro att det är ukrainska aktörer som låg bakom – och nu pekas en viss ”Serhij K” ut som hjärnan bakom sprängningarna.

    Läs hela artikeln här

  • Vem tänker på poliserna? Därför behöver Rättvik en öppen polisreception

    En fråga om trygghet – men också om arbetsmiljö för våra poliser

    När vi pratar om tryggheten i Rättvik är det lätt att bara tänka på oss invånare. Men vi måste också våga ställa en obekväm fråga: vem tänker på poliserna?

    En öppen polisreception är inte bara en service för allmänheten, det är en nyckel till en fungerande arbetsmiljö. När receptionen stängs ner flyttas hela bördan över på patrullerande poliser – som redan går på knäna. Enligt lag kan en polis aldrig neka att ta emot en anmälan. Det innebär att de får fler uppgifter på gatan, samtidigt som Rättviksborna förlorar den fasta kontaktytan. Det är en dubbel förlust.

    Läs hela artikeln här

  • Enade Sverige lanserar internationell kanal – nu även på engelska

    Enade Sverige nu även på engelska: oberoende, diplomati och en framtid bortom EU och NATO.

    Från och med nu tar Enade Sverige ett nytt steg. Förutom artiklar på svenska och ryska startar jag en tredje Substack-kanal: Enade Sverige ENG.

    Syftet är tydligt: att ge en internationell publik inblick i vad som verkligen händer i Sverige – bortom filter, propaganda och de officiella berättelserna.

    Läs hela artikeln här

  • Öppet brev till Polismyndigheten Bergslagen

    Från: info@enadesverige.com Mottagare: registrator.bergslagen@polisen.se

    Datum: 20 augusti 2025

    Varför förtjänar inte Rättviksborna en fungerande polisreception?

    Till Patrick Ungsäter, regionpolischef Bergslagen
    och Emelie Bodegrim, polisområdeschef Dalarna

    Som Rättviksbo ställer jag en enkel men allvarlig fråga:
    Varför förtjänar inte Rättviksborna samma samhällsservice från Polisen som andra kommuner?

    Ni har under våren beslutat att stänga polisens reception i Rättvik och hänvisa oss till Mora, Borlänge, Malung eller Falun. Argumentet är ”få besökare” och att ”allt fler använder digitala tjänster”.

    Men Rättvik är en kommun med en åldrande befolkning där många varken har digital vana eller resurser att resa flera mil. För dessa människor är en öppen reception inte en onödig kostnad – utan en livsnödvändig samhällsfunktion.

    Konsekvensanalys

    Sociologiskt:
    Polisen är en del av det sociala kontraktet. När staten drar sig undan från mindre orter skapas känslan av marginalisering. För en landsbygdskommun som Rättvik blir avståndet inte bara geografiskt, utan även socialt.

    Psykologiskt:
    Trygghet är en känsla. När receptionen försvinner uppstår oro och frustration, särskilt bland äldre och utsatta. Risken är minskad vilja att anmäla brott och en växande känsla av maktlöshet.

    Filosofiskt:
    Polisen är statens närvaro i vardagen. När dörren stängs lämnas ett vakuum. Som Hannah Arendt beskrev: trygghet är en förutsättning för frihet. Utan trygghet blir friheten meningslös.

    Frågor till Polismyndigheten

    1. Har ni gjort en riktig konsekvensanalys av hur äldre och icke-digitala invånare i Rättvik påverkas?
    2. Hur ska tryggheten öka när en av de mest konkreta kontaktytorna försvinner?
    3. Varför ska Rättviksborna resa 3,5 mil enkel väg till Mora – eller ännu längre till Borlänge eller Falun – för ärenden som borde kunna hanteras lokalt?

    Jag vill understryka att jag välkomnar ökad synlighet av patrullerande polis i Rättviks kommun. Det är positivt och viktigt.
    Men det får inte ske på bekostnad av en bemannad reception. Patruller skapar trygghet ute i samhället – receptionen skapar trygghet genom tillgänglighet. Båda behövs, de är inte utbytbara mot varandra.

    Detta beslut ser snarare ut som en nedmontering av polisens närvaro på landsbygden.

    Min uppmaning

    Tänk om – och garantera fasta, regelbundna öppettider för receptionen i Rättvik.
    En hel kommun får inte reduceras till en blind fläck i polisens servicekarta.

    Polisen ska finnas för hela landet, inte bara större orter och de som klarar digitala tjänster.
    Vi i Rättvik förtjänar samma trygghet och tillgänglighet som alla andra.

    Med vänlig hälsning,
    Bo Jonsson
    för Enade Sverige
    20 augusti 2025
    info@enadesverige.com
    www.enadesverige.com

  • Forssmed spelar Allan – men var själv en del av pandemihaveriet

    Socialministern försöker spela handlingskraftig – men hans eget pandemiarv avslöjar hyckleriet.

    När socialminister Jakob Forssmed (KD) nu kallar in Folkhälsomyndighetens generaldirektör Olivia Wigzell till samtal efter den avgående statsepidemiologen Magnus Gissléns hårda kritik, framstår det mest som politisk teater. För sanningen är att Forssmed själv var djupt insyltad i den politiska hanteringen av Covid-19 – och misslyckades kapitalt. Hans försök att nu framställa sig som den minister som ska ”ställa krav” är därför inget annat än en efterhandsmanöver.

    Läs hela artikeln här

  • Rekordmånga TBE-fall i Sverige – när ska folk börja ställa frågorna?

    Smittan ökar i takt med att fler vaccineras – men myndigheterna kallar det ett mysterium.

    Idag rapporterar SVT att 269 svenskar smittats av TBE hittills i år – en rekordnotering. Aldrig tidigare har så många drabbats, och kurvan pekar stadigt uppåt. Folkhälsomyndigheten försöker förklara siffrorna med klimatförändringar, längre fästingsäsong och ökat friluftsliv.

    Men den obekväma frågan förblir obesvarad: hur kan smittan öka parallellt med att rekordmånga svenskar vaccinerar sig?

    Läs hela artikeln här

  • Ukraina attackerar livsnerven – oljeledningen Druzhba slås ut

    Ungern och Slovakien utan rysk olja efter drönarattack – Budapest varnar för vedergällning.

    Ukrainas drönarstyrkor har tagit på sig ansvaret för en attack mot den ryska oljeledningen Druzhba, en av Europas viktigaste energikanaler. Ledningen transporterar rysk och kazakisk råolja till EU-länder som Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Polen och Ungern.

    Läs hela artikeln här

  • Färgrevolution i realtid – Serbiens president anklagar väst för finansiering av upplopp

    När historien upprepar sig: Serbien blir nästa bricka i stormaktsspelet.

    Serbiens president Aleksandar Vučić gick under måndagen till hårt angrepp mot de krafter som står bakom de senaste dagarnas våldsamma upplopp i Belgrad. I ett tal framför det vandaliserade partihögkvarteret tillhörande det regerande Serbiska Progressiva Partiet beskrev han händelserna som ett försök till en färgrevolution – ”organiserad och betald från utsidan”.

    Läs hela artikeln här

  • Trump förtjänar Nobels fredspris – Putin behöver inget pris för att veta sitt värde

    En världsledare som jagar erkännande och en annan som redan har det i folkets ögon.

    När Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 handlade det inte om faktiska resultat, utan om retorik och förväntningar. Kommittén delade ut priset till en man som ännu inte hunnit bevisa någonting – och världen såg snabbt hur hans administration fortsatte militära interventioner, drönarkrig och destabiliseringar. Det var en skam för själva idén om fredspriset.

    Läs hela artikeln här

  • Kriget går mot sitt slut – och elitens nerv kollapsar

    En personlig analys och spekulation om vad som nu är mest logiskt.

    OBS: Detta är min personliga analys och spekulation. Jag redogör för hur jag ser att utvecklingen kan förhålla sig och utkristalliseras.

    Jag bedömer att kriget i Ukraina är på väg att avslutas – snart. Inte tack vare Bryssel, inte tack vare Stockholm, och definitivt inte tack vare den västliga oligarkin. Tvärtom: ett slut på kriget hotar deras finanser, deras kontroll och deras berättelse. Därför ser vi nu desperationen.

    Varför slutet är logiskt

    • Stormaktslogiken: När USA och Ryssland väl finner en väg till avspänning blir Europas manöverutrymme kosmetika.
    • Utmattningseffekten: Ekonomi, ammunition, opinion – allt pekar mot ett stopp.
    • Politisk brandvägg: Ett snabbt avslut minskar risken för att kriget spiller över i större europeiska krascher.

    Min slutsats: kriget avslutas inte i triumf, utan i nödvändighet.

    EU:s desperation – rökridåerna tätnar

    Bryssels språkbruk blir allt vagare: ”enighet”, ”garantier”, ”framtida arrangemang”. Det är kristeater. De vet att när vapnen tystnar kommer frågan: Vart tog alla pengarna vägen? Därför försöker man förskjuta fokus, förlänga processer och tala i dimridåer.

    Sverige: då och nu – samma linje, samma ansvar

    Både gårdagens S/MP-regering och dagens M/KD/L med SD-stöd har matat samma maskineri: symbolpolitik hemma, checkhäfte utåt. Det är två färger på samma västliga lojalitetsaxel. Resultatet är detsamma: svenska skattemedel har pumpats in i ett krig vars slut nu inte ger dem politisk utdelning. När efterräkningen kommer står båda blocken där – utan skyddsnät.

    Oligarkin på hemmaplan – Wallenbergsfären i navet

    Ovanför regeringar och partier finns den svenska oligarkin, med Wallenbergsfären som nav. Rustningar, teknik, energiomställning – konfliktekonomin gynnar dem. Ett snabbt fredsslut hotar intäkter, inflytande och pr-narrativ. Det är därför nerven vibrerar just nu: affärsmodellen riskerar bakslag.

    Hur pengarna sannolikt har rört sig (spekulativt, men logiskt)

    1. Budgetstöd & fonder → breda paket med låg insyn och hög fart.
    2. Upphandling via mellannivåer → statliga/halvstatliga bolag, konsultlager, NGO-kanaler.
    3. Överfakturering & ”compliance-teater” → papper i ordning, verklig nyttolänk svag.
    4. Privata avledningar → närstående leverantörer, konsultkontrakt, ”rådgivning”.
    5. Kapitalflytt → holdingbolag, trusts, frontföretag och skatteparadis utanför EU.
    6. Kickbacks → inte alltid kontanter; ofta framtida styrelseposter, föreläsningshonorar, ”partnerskap”.

    Det här är standardrepertoar i stora krisflöden. Ju större summor och ju högre hastighet, desto lättare att dölja spåren – tills kriget tar slut och någon börjar titta.

    Vad som händer efter vapenvilan

    När dammet lägger sig uppstår tre tryck samtidigt:

    • Revisionschocken – riksrevisioner, EU-revisioner, nationella utredningar måste leverera något.
    • Läckornas tid – insiders räddar sin egen hud; mejl, kontrakt och transaktioner börjar droppa.
    • Politiskt självbevarande – några offras för att rädda helheten; ”enskilda rötägg” pekas ut.

    Min bedömning: vi kommer se namn från EU-nivå, medlemsregeringar och kopplingar in i västliga industrisfärer. Mutor kan ha maskats som ”rådgivning” och ”strategiska uppdrag”. Förmögenheter kan spåras till banker utanför EU. Vrede följer.

    Sverige i korselden

    Svenska makthavare kommer inte kunna gömma sig bakom EU-flaggan. När spåren går via svenska beslut, svenska garantier och svenska kontaktnät blir frågorna konkreta: Vem visste? Vem undertecknade? Vem tjänade? Vem tryckte på?

    Varför narrativet rasar – och vad som ersätter det

    Det officiella mantrat – mer vapen, mer pengar, mer tid – spricker när slutet ändå kommer snabbt. Ersättningen blir en kallare realpolitik: gränser, garantier, och en europeisk skuldfråga – ekonomisk och moralisk. Det är där korruptionen, mutorna och pengaflödena blir själva huvudnumret.

    Min förutsägelse (och varför den är rimlig)

    • Kriget avslutas snabbare än den europeiska eliten är beredd på.
    • Därefter följer en våg av granskningar, läckor och förhör.
    • Flera högt uppsatta aktörer exponeras för otillbörliga ersättningar/mutor.
    • Pengar spåras till strukturer utanför EU.
    • EU-förtroendet sjunker; nationell politisk turbulens följer – även i Sverige.

    Det är den mest logiska följden av hur krishantering med gigantiska penningflöden nästan alltid slutar när striden tystnar.

    Vad folket bör kräva (när ridån går upp)

    • Full transparens: publicera kontrakt, mellanhänder och verkliga mottagare.
    • Oberoende granskning: utredningar som står utanför berörda myndigheter och departement.
    • Spårning & återföring: följ pengarna över gränser och ta hem dem.
    • Visselblåsarskydd: maximal immunitet för insiders som levererar bevis.
    • Hårda sanktioner: näringsförbud, återbetalningskrav, personliga ansvar.

    Detta är inte radikalism. Det är normal hygien efter en exceptionell period.

    Slutsats

    Mitt samlade omdöme: kriget går mot sitt slut. Och med det börjar en ny fas – uppgörelsen. EU-toppar, nationella regeringar och oligarkiska nätverk (även i Sverige) kommer att prövas mot ljuset. Jag räknar med avslöjanden om korruption, mutor och avledda skattemedel. Inte för att jag ”vill” det – utan för att det är den mest logiska följden av hur systemet har fungerat.

    Och här måste jag säga det tydligt: med min politik i Enade Sverige hade Sveriges inblandning i detta aldrig blivit verklighet. Jag hade inte tillåtit att våra skattemedel slussades in i ett krig, jag hade hållit Sverige utanför EU:s och NATO:s destruktiva maskineri, och jag hade krävt fullt tjänstemannaansvar och försiktighetsprincip i varje steg. Med mig vid rodret hade Sverige stått utanför den korruption och det vanstyre som nu riskerar att skaka Europa.

    2025-08-18 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Trump sätter stopp – Ukraina får inte gå med i NATO

    En historisk markering som blottar Europas maktlöshet

    Donald Trump har nu klargjort det som många inom den verkliga säkerhetspolitiska sfären redan förstått: Ukraina kommer inte att bli medlem i NATO, och Krim är i praktiken ryskt för överskådlig framtid. I ett uttalande på Truth Social slog Trump fast att president Zelenskyj ”kan avsluta kriget nästan omedelbart” – om Kiev accepterar två grundvillkor: att överge NATO-drömmen och att acceptera den ryska kontrollen över Krim.

    Läs hela artikeln här

  • När maktens vänskapsband hotar rikets säkerhet – Landerholm, Kristersson och spelet om förtroendet

    Rättegången mot statsministerns barndomsvän blottar en farlig sammanblandning av vänskapsband och rikets säkerhet – i skuggan av Sveriges Nato-inträde.

    Rättegången mot Henrik Landerholm är mer än ett juridiskt mål om bortglömda papper. Den är ett lackmustest för hur djupt vänskapsband, politiska utnämningar och bristande säkerhetskultur kan underminera Sveriges trovärdighet i en tid av geopolitiska spänningar.

    Läs hela artikeln här

  • Ett historiskt vägskäl: Trump vill samla Putin och Zelensky – fred i augusti?

    Från Anchorage till Washington – nu står världen inför ett ögonblick som kan avgöra Europas framtid

    Jag har i efterhand försökt analysera dramat från Anchorage till Washington, och vi står nu vid ett ögonblick som kan avgöra Europas framtid. Donald Trump har öppet deklarerat att han vill samla Vladimir Putin och Vladimir Zelensky till ett trilateralt toppmöte redan den 22 augusti. Efter tre år av krig kan detta faktiskt bli början på slutet.

    Läs hela artikeln här

  • Alaska-mötet mellan Trump och Putin – hoppet om fred och Europas tystnad

    Bollen är i rullning – men Europa blundar för fredens chans

    Mötet i Anchorage mellan Donald Trump och Vladimir Putin var historiskt. På amerikansk mark, för första gången på över ett decennium, rullades den röda mattan ut för Rysslands president. Ett tre timmar långt samtal, med både bilateralt möte i presidentens limousine och diskussioner med små delegationer, satte tonen för något större: början på en ny dialog, kanske till och med början på en ny världsordning.

    Läs hela artikeln här

  • Berättelsen om en far och en son – från Rättvik till världens hamnar

    En sann historia om uppfinningsrikedom, mod och envishet – och om ett additiv som kunde mäta sig med de bästa i världen.

    Från en liten verkstad i Rättvik till maskinrummen på världens fartyg – och till och med djupt inne i en grekisk ubåt. Det här är berättelsen om min far, en man som vågade åka till New York utan säkerhetsnät, blev Europachef för ett internationellt företag och skapade ett smörjoljeadditiv så effektivt att det övertygade både handelsflottor och multinationella jättar. När jag ser tillbaka på mitt liv finns det en period som alltid står ut – åren då jag arbetade tillsammans med min far, Göran Jonsson (1949–2012). Det var en tid av långa arbetsdagar, resor i hamnar och motoroljedoftande lager, tekniska diskussioner på högsta nivå – och viktigast av allt: far och son som fann tillbaka till varandra efter år av avstånd.

    Läs hela artikeln här

  • Om Sverige fick välja frihet – min plan för att vända utvecklingen

    Varför Sverige måste återta sin suveränitet – och hur vi kan göra det innan det är för sent.

    När jag ser på Sverige idag ser jag ett land som en gång var starkt, tryggt och självständigt – men som steg för steg har lämnat över sin makt, sina resurser och sin framtid till andra. Jag ser ett folk som ofta känner sig maktlöst, och som fått lära sig att politiska beslut inte längre formas nära människors vardag. Det är dags att bryta den utvecklingen.

    Läs hela artikeln här

  • När sanningen läcker genom fasaden – från Alaska till Kievs bakgårdar

    Från påstådd ukrainsk “false flag” inför Alaska-mötet till miljardflöden i skuggorna – och frågan om vad Sverige egentligen stöder.

    Jag vill börja med att måla upp scenen. Om 2 dagar från skrivande stund dvs den 15 Augusti möts Vladimir Putin och Donald Trump i Alaska. Ett möte som, oavsett vad man tycker om de två ledarna, kan bli ett historiskt steg mot att avsluta kriget i Ukraina. Platsen är nu bekräftad: Joint Base Elmendorf-Richardson, en amerikansk flyg- och armébas i Anchorage. Enligt CNN var det den enda platsen som uppfyllde säkerhetskraven mitt under turistsäsongens topp. Vita huset ville egentligen undvika en militäranläggning – men alternativ saknades.

    Läs hela artikeln här

  • När sprickorna växer i väst: Zelensky backar, Trump öppnar dörren – och EU tappar kontrollen

    Från Zelenskyjs reträtt till Trumps maktspel – sprickorna i väst blir synliga när Alaska-mötet kan rita om hela spelplanen.

    Zelenskyjs kursändring
    Enligt uppgifter i brittiska     Daily Telegraph kan Zelensky nu tänka sig att acceptera de nuvarande frontlinjerna och låta Ryssland behålla Lugansk, Donetsk, Krim samt delar av Zaporozjye och Cherson – i utbyte mot robusta västliga säkerhetsgarantier och en väg mot NATO-medlemskap. Det är en dramatisk kursändring från en man som offentligt lovat att aldrig ge upp en centimeter.

    Från mitt perspektiv är detta mindre en strategisk plan och mer ett erkännande av verkligheten på marken. Ukraina har inte bara förlorat militärt, utan också sitt folk i miljoner och det politiska stödet i väst. Att kalla det för en ”fredsstrategi” är att linda in ett nederlag i ett nytt ord.

    Läs hela artikeln här

  • Trump, Zelensky och fredsuppgörelsen – ett spel på tid och territorium

    Ett möte i Alaska kan förändra hela krigets spelplan – medan Sverige riskerar att stå som passiv åskådare när stormakterna gör upp över våra huvuden.

    Donald Trump har nu gjort det som få västledare vågat öppet säga: en fredsuppgörelse mellan Moskva och Kiev kan innebära ett direkt utbyte av territorium. Under en presskonferens den 11 augusti bekräftade han att ”vi ska försöka få tillbaka en del av territoriet till Ukraina”, men med underförstått att vissa områden förblir under rysk kontroll.

    Läs hela artikeln här

  • Öppna vägarna – för turism, utbyte och framtida vänskap

    Vi måste börja tänka självständigt och sluta låta ryssofobin styra våra möjligheter.

    Jag vet att det är långt till målet – men vi måste börja någonstans. Många svenskar måste lämna grottan och gå ut i ljuset, släppa den förutfattade bilden av Ryssland som farlig och fientlig. För mig handlar det här om att bygga broar, inte murar.

    Läs hela artikeln här

  • Ett nytt hopp mot antibiotikaresistens – men vi får inte släppa garden

    Karolinska Institutets genombrott med enzymet Endolysin kan ge nytt liv åt antibiotikan – men jag menar att vi måste pröva det med samma noggrannhet som hotet är stort.

    När antibiotikan förlorar sin kraft står vi försvarslösa mot sjukdomar som en gång var enkla att bota. Nu rapporterar Karolinska Institutet om ett genombrott som kan vända utvecklingen – ett enzym som återställer antibiotikans effekt mot resistenta bakterier.

    Läs hela artikeln här

  • Ett samtal över kaffekoppen

    För några dagar sedan hamnade jag bredvid en rysktalande kille på ett café här i Dalarna. Vi började prata om vädret, men snart gled samtalet över på sport, mat och våra hemtrakter. Han berättade om sin uppväxt nära en stor flod, jag om mina somrar vid Siljan.

    Vi konstaterade att det finns mycket som förenar, oavsett var man är född – som att njuta av en bra måltid, höra glada röster runt bordet och se barnen leka. Det slog mig hur enkelt det är att hitta gemensamma punkter när man faktiskt lyssnar på varandra.

    I en tid när skillnader ofta lyfts fram tror jag att det är just dessa vardagliga möten som bygger mest förtroende. Ett samtal i taget, en kaffekopp i taget.

    2025-08-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Enade Sveriges tips för livet

    För er som växer upp i Sverige och er vuxna som vill tjuvläsa.

    Förord & syfte

    Vid pennan sitter jag – en 44-årig dalmas vid namn Bo Jonsson, men de flesta kallar mig Bosse. Jag är en världsvan trebarnspappa och grundare av enmanspartiet Enade Sverige – ett parti jag driver helt ideellt, med hjärtat som kompass.

    Drivkraften bakom den här texten är mina egna barn, men också alla andras. Jag vill att de ska växa upp i ett Sverige där man kan skilja på rätt och fel, där tankefrihet och yttrandefrihet är en självklarhet, och där respekt inte krävs med höjd röst utan förtjänas genom handlingar.

    Den här texten är skriven för ungdomar – men vuxna får gärna tjuvläsa. Kanske väcker den frågor hos era ungdomar, och då är det bra om även ni är beredda att diskutera svaren.

    Läs hela artikeln här

  • När hjälpsändningar blir propaganda – FN:s siffror säger något annat

    FN:s egna data pekar inte ut Hamas som ansvarig för plundringar av nödhjälp till Gaza – trots påståenden i sociala medier och från Israels ambassadör.

    På sociala medier sprids påståendet att Hamas plundrar nästan alla hjälpsändningar till Gaza. FN:s och USAID:s uppgifter säger något annat – men Israel och dess allierade insisterar på att deras underrättelser visar motsatsen. Vem ska man tro när verkligheten i krigets Gaza reduceras till siffror och propaganda?

    Läs hela artikeln här

  • Armenien och Azerbajdzjan sluter fred – slutet på en lång konflikt eller början på ett nytt kapitel i regionen

    Efter årtionden av konflikt tar de två länderna ett historiskt steg mot varaktig fred – men avtalet väcker också farhågor om nya maktbalanser som kan skapa framtida spänningar.

    Fredsavtalet mellan Armenien och Azerbajdzjan, undertecknat i Vita huset med Donald Trump som medlare, markerar slutet på en av de mest långvariga konflikterna i postsovjetisk tid – men öppnar samtidigt för ett nytt kapitel där USA tar en strategisk position i Sydkaukasus. Bakom orden om fred och samarbete döljer sig en maktförskjutning som kan få långtgående konsekvenser för hela regionen.

    Läs hela artikeln här

  • Lyten tar över Northvolt – vilket svek mot svensk industri och en chans för vanliga arbetare

    Amerikanska Lyten tar över fabrikerna – svenska folket lämnas med notan, men möjligheten till industriell återstart finns kvar.

    Northvolt, svensk stolthet och symbol för grön industriframgång, har nu gått i konkurs. Istället hämtar ett amerikanskt startup-labb in tillgångarna – medan svenska folket riskerar att stå kvar med förlusten. Men ett ljus glimtar: jobben och fabrikerna finns kvar – och det är ett nytt ansvar för våra politiker att ta vara på möjligheten.

    Läs hela artikeln här

  • En tanke om framtiden: Om Lukasjenko en dag pensionerar sig – kunde Kolya vara ett alternativ?

    Därför menar jag att han, när tiden är mogen, skulle kunna ställa upp i ett framtida presidentval

    Som oberoende svensk valobservatör och skribent har jag under lång tid följt president Aleksandr Lukasjenkos sätt att navigera mellan världens stormakter. I en tid då många ledare säljer ut sitt lands intressen för kortsiktiga fördelar eller yttre lojaliteter, framstår han som något ovanligt: en statsman som talar klarspråk, agerar strategiskt och konsekvent sätter det egna folkets säkerhet och välfärd främst.

    Läs hela artikeln här

  • Lukashenko visar vägen – när ledarskap betyder att stå upp för sitt land

    En frispråkig president som manövrerar mellan stormakter utan att sälja ut sitt folk – något Sverige borde ta lärdom av.

    Jag har länge följt Alexander Lukashenko och hans sätt att navigera mellan stormakter. I en tid då västvärlden styrs av blocklojalitet, mediedrev och politiker som hellre följer order från Bryssel och Washington än att försvara det egna folket, framstår han som något så ovanligt som en ledare som talar rakt, agerar strategiskt och alltid sätter nationens intressen först.

    Läs hela artikeln här

  • Trump och Putin möts i Alaska – vad betyder det för kriget, för Sverige och för freden?

    När Trump och Putin möts i Alaska kan Europas karta ritas om – medan Sverige fortsätter skicka miljarder till ett krig som är på väg mot förhandlingsbordet.

    I dagarna har nyheten bekräftats: USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin kommer att mötas i Alaska den 15 augusti. För den som följt utvecklingen noga är detta ingen slumpmässig gest – det är kulmen på en intensiv period av diplomatiska manövrar, där både Ryssland och USA testat varandras gränser och viljor.

    Läs hela artikeln här

  • Varför jag tror på att bygga broar – inte murar

    En kort bakgrund för dig som är ny följare.

    Sedan jag startade Enade Sverige har en av mina grundprinciper varit tydlig: Sverige ska stå fritt, neutralt och oberoende – och vi ska kunna tala med alla. Det gäller både grannländer, gamla samarbetspartners och de stater som västvärlden just nu gärna utmålar som fiender.

    Läs hela artikeln här

  • Ukrainas folk vill ha fred – men väst och Zelensky fortsätter kriget

    Gallup: 69 % av ukrainarna vill ha fredsförhandlingar. Frågan är vem som egentligen håller fast vid kriget – och varför.

    Gallups senaste undersökning visar en dramatisk förändring i den ukrainska opinionen: 69 % av befolkningen vill nu avsluta kriget genom förhandlingar, jämfört med 73 % som 2022 ville fortsätta kriget tills seger. Det är en nästan total omvändning.

    Läs hela artikeln här

  • Netanyahu säger att han inte vill behålla Gaza – men planerar ändå full ockupation

    Netanyahus ord om att ”inte vilja styra Gaza” döljer en plan som riskerar att cementera ett permanent undantagstillstånd för palestinierna.

    Benjamin Netanyahu upprepar nu i intervjuer att Israel inte vill styra Gazaremsan efter kriget mot Hamas. Istället vill han att ”arabiska krafter” ska ta över kontrollen, så länge de ”inte hotar Israel” och kan ”ge Gazaborna ett bra liv”. Orden låter till synes försonliga. Men verkligheten visar något helt annat.

    Läs hela artikeln här

  • Sverige 2025: Gamla dör i blod och avföring – medan personalen hotar varandra med gängen

    När våra gamla lämnas att dö i blod och avföring – och personalen hotar varandra med gängkriminella – då är något ruttet i staten Sverige.

    Fy fan va sjukt. Jag läser om det som hänt på äldreboendet Linné Nora i Uppsala, och jag blir inte ens chockad längre. Bara förbannad. En äldre hittas i en intorkad pöl av avföring efter att personalen glömt tio tillsynsbesök. En annan ligger blödande med jack i huvudet på badrumsgolvet – ingen vet hur länge. Personal på boendet har hotat kollegor med gängkriminella släktingar. Och vad gör kommunen? Jo, de pratar om att ”förstärka ledarskapet”.

    Läs hela artikeln här

  • Rio de Janeiro-deklarationen

    Stärkande av samarbetet inom det Globala Syd för en mer inkluderande och hållbar styrning. Rio de Janeiro, Brasilien 6 juli 2025

    Om Sverige lämnade NATO, EU och DCA – och istället gick med i BRICS

    Idag är Sverige ett land med bunden framtid. Vår militära säkerhet dikteras av Washington genom DCA-avtalet. Vår ekonomiska och juridiska överhöghet ligger i Bryssel via EU. Vår militära lojalitet har kopplats till NATO, ett kärnvapenblock under amerikansk ledning. Men vad hade hänt om Sverige istället valde ett annat spår – ett självständigt spår? Vad hade hänt om vi vände oss bort från västlig dominans och istället sökte samarbete med BRICS?

    Läs hela artikeln här

  • USA fick Sverige – gratis

    Och de ansvariga rövhattarna i regeringen förtjänar aldrig folkets förlåtelse!

    Det är svårt att ta in vad som just hänt. Sverige – ett land som i generationer byggt sin nationella identitet på självständighet, alliansfrihet och demokratisk legitimitet – har nu överlämnat 17 av sina militära anläggningar till främmande makt, utan att få någonting tillbaka. Det handlar om Defence Cooperation Agreement, DCA, mellan Sverige och USA. Ett avtal som ger den amerikanska militären fritt tillträde till svensk mark, rätt att föra in vapen, trupp och materiel, bygga egna installationer, undandra sig svensk rättskipning och dessutom transportera in vad de vill – utan att någon svensk myndighet har rätt att kontrollera innehållet. Sverige får inte veta, får inte neka, får inte inspektera. USA bestämmer.

    Läs hela artikeln här

  • När Sverige prioriterar krig framför vård – mitt stöd till Sergej Beljajev

    Sveriges regering påstår sig stå upp för demokrati – men pumpar miljarder in i ett krig som slukar liv, medan vår egen välfärd kollapsar. Jag står på folkets sida – inte på vapenindustrins.

    Jag vill uttrycka mitt fulla stöd till den ryske ambassadören i Stockholm, Sergej Beljajev, för hans tydliga och modiga uttalande om Sveriges roll i att förlänga konflikten i Ukraina. Det svenska folket förtjänar att få höra sanningen: vårt land har blivit en lydig finansiär av ett krig som inte gagnar våra medborgare, utan enbart gynnar amerikansk vapenindustri och geopolitiska intressen vi inte har kontroll över.

    Läs hela artikeln här

  • När demokratin blir en illusion – fallet Gutsul och Europas tystnad

    När en kvinna röstar med folket – och straffas med fängelse. EU:s tystnad om Gutsul-domen blottar det nya Europas sanna ansikte.

    Evgenia Gutsul är demokratiskt vald ledare för den autonoma regionen Gagauzien i Moldavien – en kvinna som vann sitt folkval genom att lova samarbete med Ryssland och stå upp mot centralmaktens övergrepp. Nu har hon dömts till sju års fängelse, bötfällts med 2,4 miljoner dollar, förbjudits att delta i politiken i fem år – och fått sin egendom beslagtagen. Det är inte ett domslut – det är en politisk avrättning, iscensatt under EU:s goda minne.

    Läs hela artikeln här

  • När ryska diplomater angrips – och väst väljer tystnaden

    Ryska diplomater attackerades av bosättare i Västbanken – medan israelisk militär såg på. Händelsen bryter mot internationell rätt, men kommenteras knappt i väst. Vad säger det om våra värderingar?

    Jag har ofta undrat var gränsen går för västs tystnad. Nu vet jag lite mer.

    Den 30 juli attackerades ett fordon tillhörande Rysslands diplomatiska mission i Palestina, i närheten av bosättningen Giv’at Asaf på ockuperad mark. Ombord fanns diplomater ackrediterade av både den Palestinska myndigheten och Israels utrikesdepartement. Det var alltså fullt lagliga representanter för en stat som Israel själv har diplomatiska förbindelser med.

    Läs hela artikeln här

  • Därför skriver SVT att den ryska ekonomin är på väg att kollapsa

    SVT påstår att Rysslands ekonomi är nära kollaps – men verkligheten är långt mer nyanserad. Jag visar varför public service sprider en falsk bild och vad som faktiskt händer i öst.

    Jag läste precis en artikel från SVT Nyheter med rubriken: “Rysslands krigsekonomi går på högvarv men under ytan brottas den med allvarliga problem”. Redan i ingressen målas bilden upp av ett Ryssland vars “sparkonto har börjat sina”, där “inflationen är hög” och “mörka moln samlas inom banksektorn”. I vanlig ordning slås också fast att den ryska staten lägger “enorma resurser på anfallskriget mot Ukraina”, och att frågan nu är hur länge det är hållbart. För den som inte följer med i hur narrativ formas, kan detta låta som objektiv journalistik. Men det är det inte. Det är propaganda – i nyhetsformat och kan i utbildningssyfte ses här: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/i-fokus-hur-mar-den-ryska-ekonomin

    Läs hela artikeln här

  • Jag är produkten av ert parasiterande på Sveriges samhällsförfall

    Jag skriver det här för att ni ska förstå varför jag inte längre kan vara tyst.

    Det finns en myt i Sverige – en bekväm lögn – som går ut på att människor som jag är avvikare. Att vi är misslyckade, feljusterade, konspirationsteoretiker, avundsjuka, radikala eller bara förbannade. Men det stämmer inte. Jag är inte en avvikelse. Jag är en konsekvens. En produkt av ett samhälle som förlorat sin själ.

    Jag skriver inte dessa texter för att jag har för mycket tid. Jag skriver dem för att tiden håller på att rinna ut. Och för att jag – till skillnad från många andra – inte kan blunda när mitt land styckas upp framför mina ögon.

    Läs hela artikeln här

  • Så tar Sverige sig ur NATO, EU och DCA – steg för steg till självständighet

    Tre avtal, tre kedjor – men bara en vilja krävs för att bryta dem.

    Sverige är idag bundet till NATO, EU och det amerikanska DCA-avtalet – tre maktstrukturer som steg för steg urholkar vår nationella självständighet. Men det behöver inte vara så. I denna artikel visar jag hur Sverige, med tre tydliga beslut, kan ta sig ur alla tre – och återta kontrollen över sitt försvar, sin demokrati och sitt territorium.

    Läs hela artikeln här

  • Falska affischer, verkliga tendenser – vad ingen vågar säga om RFSL och barns rätt till trygghet

    När staten jagar spöken från öst men blundar för ideologier som suddar ut gränsen mellan barn och vuxna – då måste någon säga ifrån.

    I veckan dök det upp affischer i Stockholm som påstod sig komma från RFSL – med budskap som förespråkar pedofili. RFSL tog snabbt avstånd, och många hävdar att affischerna är falska. Det är möjligt – men lika möjligt är att de faktiskt inte är det. Jag säger inte att de är äkta, men jag vägrar också spela med i ett spel där vissa tolkningar förbjuds. Det är vad som sker efter affischerna dyker upp som borde oroa oss mest. Kommunikationschefen Felix König kallar det en del av en större samhällsutveckling. Jag håller med – men inte på det sätt han tror.

    Läs hela artikeln här

  • Vad mitt inlägg egentligen sa – mellan raderna

    En text om frånvaro, karaktär – och varför tystnad också är ett svar.

    Jag postade ikväll ett inlägg som för många kanske lät enkelt, till och med sentimentalt. Jag berättade att jag förlorade min far för tidigt, och att det lämnat ett tomrum som aldrig riktigt fyllts. Jag berättade att jag ser upp till ledare som påminner om något jag förlorade: styrka, konsekvens, lojalitet, pliktkänsla. Jag nämnde namn som Lukasjenko och Putin. Och jag sa det utan ursäkter.

    Men vad jag egentligen sa – mellan raderna – är något helt annat. Något mycket mer laddat. Något som varje svensk makthavare, journalist, byråkrat, partiledare och PR-strateg känner igen direkt. För det jag sa, utan att nämna dem, var detta:

    Ni har aldrig varit det. Ni är inte det nu. Och ni kommer aldrig bli det.

    Läs hela artikeln här

  • Kärnvapenmuskler och mentala brösttoner – men ingen trycker på knappen

    När stormakter leker med världens undergång – men innerst inne vet att ingen överlever första draget.

    Donald Trump verkar ha haft en känslomässig natt. En tweet från Dmitrij Medvedev fick honom att ta till världens farligaste leksaker: kärnvapenbestyckade ubåtar. Och visst, jag ser signalvärdet – den klassiska maktdemonstrationen – men det doftar desperation snarare än dominans. Det här är inte styrka. Det är svaghet maskerad som handlingskraft.

    Låt oss tala klarspråk: ingen kommer trycka på den där knappen.

    Inte Ryssland. Inte USA. Inte ens av misstag. Varför? För att ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan dessa två stormakter inte är ett krig. Det är en självmordspakt. En ömsesidig förintelse. Mutual Assured Destruction – begreppet existerar inte bara i doktriner, det har etsat sig fast i vårt psykologiska och filosofiska grundmedvetande.

    Läs hela artikeln här

  • När Sydafrika talar – lyssnar världen: Palestinas erkännande växer fram

    Världens samvete pressar på för en tvåstatslösning – men Sverige tiger fortfarande

    När världens samvete viskar, ropar Sydafrika: erkänn Palestina – nu. Medan bomberna fortsätter falla över Gaza och bosättningarna breder ut sig på Västbanken, samlas en växande skara länder bakom ett globalt erkännande av en palestinsk stat. Jag frågar mig: hur länge ska Sverige stå tyst?

    Läs hela artikeln här

  • Ett nytt krig – samma västliga svek

    När Zelensky dumpas i Alperna och Afrika får skulder i stället för fred

    Jag har sagt det förr: vi måste våga se bakom kulisserna. Den senaste veckan har uppgifter sipprat ut om ett ”hemligt möte” i en alpin resort, där västliga representanter från USA och Storbritannien enligt Rysslands utrikesunderrättelsetjänst SVR ska ha träffat nyckelfigurer från Kiev. Syftet? Att ersätta president Zelensky med Valerij Zaluzjnyj – den forne militärchefen och nuvarande ambassadören i London.

    Läs hela artikeln här

  • Jag träffade honom i Minsk – medan Sverige smutskastar hans land, bygger han för framtiden

    Hur Belarus utvecklar för sitt folk medan svenska makthavare ägnar sig åt demonisering och destabilisering

    Medan svenska politiker och medier i åratal har svartmålat Belarus, fortsätter landets företrädare att bygga konkret välfärd för sitt eget folk. Jag vet – för jag har varit där. Jag träffade Vadim Gratjev i Minsk. En man som, till skillnad från många svenska makthavare, faktiskt arbetar för människorna i sitt land.

    Läs hela artikeln här

  • Vad handlar allt snack om tullar och Trump-hot mot Ryssland och Kina egentligen om?

    En maktanalys för dig som känner att nyhetsbruset skapar mer förvirring än klarhet

    Sanningen är att det är nästan omöjligt att få överblick. Trump hotar med 100 % tullar mot Ryssland – och länder som köper rysk olja, Kina rycker på axlarna medan EU gör deals på 15 % – med hot om 145 %… Vad betyder det här? Varför pratar folk om sekundära sanktioner, “Liberation Day”-tullar, eller “reciprocal duties”? Och vad vill egentligen Trump uppnå med detta tjafs om procentenheter, deadlines och högre priser? Enligt min analys är det inte ekonomi som styr detta – det är politik, psykologiskt spel, och framför allt en retorikbricka i ett globalt maktspel. Här reder jag ut begreppen.

    Läs hela artikeln här

  • Gör jag någon nytta alls?

    När lajksen uteblir och tystnaden breder ut sig – då väcks den obehagliga frågan. Och ändå fortsätter jag.

    Jag skriver. Nästan varje dag. Jag analyserar, ifrågasätter, väcker tankar. Ibland med vrede, ibland med omsorg, ibland med kall dissektion. Jag publicerar artiklar som sticker, ifrågasätter Sveriges roll i kriget, mediers tystnad, maktens skuggspel. Och jag gör det inte som ett spel. Jag gör det för att jag upplever att det behövs. Men vad händer när responsen uteblir? När tystnaden känns kvävande? När man märker att viss kritik är som att ropa mot en vägg – medan andra ämnen triggar en kyla som inte kan beskrivas som något annat än sanktionerad. Människan är ett socialt djur, och även den mest systemkritiske behöver ibland känna att orden inte bara försvinner i tomheten. Jag frågar mig: gör jag någon nytta alls? Är det här bara ett rop i mörkret? Svaret jag har kommit fram till är inte enkelt – men det är ärligt.

    Läs hela artikeln här

  • När 60-plussare ska dö i skyttegravarna – då har ledarskapet tappat förståndet

    Zelenskyjs senaste lag visar det väst aldrig vågar säga högt: Ukraina offrar nu sina gamla – bokstavligt talat

    När ett land börjar rekrytera pensionärer till armén vet man att slutet närmar sig. Zelenskyj har nu undertecknat en lag som tillåter män över 60 att kontrakteras till militärtjänst. Samtidigt talar han i västlig media om “svårigheter med mobilisering” – som om detta vore ett normalt logistikproblem. Det är det inte. Det är en psykos. Och det är dags att säga det rakt ut: Zelenskyj måste avgå.

    Läs hela artikeln här

  • Jag ser vad som pågår – SVT släpper fram kritik, men bara när de kan styra den

    När sanningen börjar sippra ut i SVT – då vet man att trycket blivit för stort för att längre kunna tiga.

    När en intensivvårdsläkare från Gaza plötsligt får stort utrymme i SVT för att anklaga regeringen för medskyldighet till krisen, då reser jag frågan: varför just nu? Det hon säger är viktigt – men lika viktigt är att förstå varför public service valt att släppa fram just denna röst, just i detta ögonblick. Jag ser ett mönster där kritiken släpps fram först när den går att kontrollera, mildra och ramma in så att makten ändå går fri. Det är inte ett uppvaknande – det är en strategisk reträtt.

    Läs hela artikeln här

  • Ni får gärna kartlägga mig – men glöm inte att läsa

    När det fria ordet diarieförs i skuggorna, vill jag att även mina lösningar följer med på köpet.

    Jag vet att ni läser det här. Eller åtminstone att ni läser något. För när man är politiskt aktiv i dagens Sverige – med avvikande åsikter, kritik mot NATO, och ett öppet försvar för svensk suveränitet – då får man räkna med att någon i kulisserna noterar, samlar, observerar. Säpo. Must. FRA. Någonstans. Någon antecknar.

    Och det är okej. Jag förväntar mig det.

    Men då har jag ett enkelt önskemål:
    Om ni ändå diarieför mina resor, mina ambassadbesök, mina offentliga uppdrag som valobservatör – diarieför gärna mina artiklar också.

    För det är där ni faktiskt hittar min politiska vilja. Inte mellan raderna – utan rakt på.

    Läs hela artikeln här

  • Tänk om vi aldrig hade avreglerat Televerket

    – så kunde Sverige ha sett ut idag

    1993 avreglerade vi Televerket. Det som tidigare var ett statligt, strategiskt verk förvandlades till ett börsbolag – Telia – och där började Sveriges långsamma men systematiska förlust av kontroll över sitt eget digitala nervsystem. Jag ställer mig ofta frågan: Vad hade hänt om vi aldrig gått den vägen? Hur hade Sverige sett ut idag om vi behållit kontrollen?

    Läs hela artikeln här

  • Sveriges digitala nervsystem måste återtas – telekominfrastrukturen ska nationaliseras

    När vårt samhälle vilar på privata nät, under utländsk kontroll, då är det inte längre vårt samhälle.

    Vår digitala infrastruktur är inte längre svensk. Den är privatiserad, utländskt kontrollerad, och farligt centraliserad. Det är inte bara oansvarigt – det är direkt livsfarligt i en kris. Telekominfrastrukturen är varje nations nervsystem. Att inte ha full kontroll över den är som att lämna över sitt eget centrala nervsystem till främmande makt. Därför vill Enade Sverige nationalisera den svenska telekominfrastrukturen – innan det är för sent.

    Läs hela artikeln här

  • Folkmordet vi alla ser – men få vågar säga

    När även israeliska människorättsorganisationer säger det – då vet vi att gränsen är passerad.

    Jag har följt utvecklingen i Gaza i åratal, men det som nu sker är något helt annat. Det är inte längre “bara” ett krig. Det är ett målmedvetet utplånande av en befolkning – ett folkmord. Och nu säger inte bara jag det. Nu säger även Israels egna organisationer det.

    Läs hela artikeln här

  • Ukrainas framtid: ett sannolikt scenario efter kriget

    Från frontlinje till bufferstat – hur Ukraina tvingas börja om på ryska villkor

    Kriget i Ukraina närmar sig en brytpunkt. Den västliga enigheten sviktar, Ukrainas resurser är på upphällningen och Ryssland befäster sina positioner. Det som för två år sedan presenterades som ett ”krig för demokrati och frihet” har förvandlats till ett utdraget lidande för ett land som offrats för geopolitisk prestige. Vad är det mest sannolika scenariot för Ukrainas framtid? Här är en analys som vågar säga det många tänker men få vågar uttala.

    Läs hela artikeln här

  • TBE, vaccinet och elefanten i rummet

    När smittan ökar trots rekordmånga vaccindoser – varför vågar ingen fråga om problemet kan vara själva lösningen?

    Trots att fler än någonsin vaccinerar sig mot TBE, rapporteras nu rekordmånga smittade i Sverige – samtidigt som forskarna kallar spridningen ett ”mysterium”. Vad händer när man ställer den mest förbjudna men logiska frågan: Är det vaccinet självt som gör människor sjuka? Och varför står en vaccinbuss strategiskt parkerad mitt i turistflödet i lilla Rättvik?

    Läs hela artikeln här

  • När människovärdet krockar med lojaliteten till Israel – då vet du vem du är

    Du behöver inte vara antisemit för att stå upp för mänskliga rättigheter i Gaza – du behöver bara vara människa. Om det får dig att lämna, så var du aldrig på min sida från början.

    Om du inte längre förmår känna något när barn svälter, när mödrar gråter över grus, när en hel befolkning långsamt kvävs av bomber, blockader och likgiltighet – då är det inte jag som förändrats. Det är du som tappat det sista av det som gör dig till människa. Och om du kallar dig min vän, men inte ens kan känna medlidande med ett folk som behandlas som boskap – då var du aldrig på min sida från början.

    Läs hela artikeln här

  • Svält som vapen – och lögnen om humanitär godhet

    När Israel bombar matköer och släpper PR-paket från luften – då vet vi vad det här kriget egentligen handlar om.

    Jag vill att du föreställer dig följande: ett barn med tom kastrull, köandes i timmar för mat som aldrig kommer. Sedan hörs ett muller i himlen – inte av bomber, utan av en fallskärm med mjöl. Inte nog, inte säkert, inte värdigt – men filmas det från rätt vinkel kan det se ut som hjälp. Det är precis det som sker just nu i Gaza. Enligt FN-chefen Philippe Lazzarini är Israels så kallade humanitära airdrops inget annat än en rökridå – ”dyra, ineffektiva och ibland dödliga.” Med över 6 000 fullastade lastbilar som stoppas i grannländerna, samtidigt som matpaket dumpas från skyn, är bilden tydlig: det här är inte hjälp. Det här är psykologisk krigföring.

    Läs hela artikeln här

  • Retoriken kring Kaliningrad visar varför Sverige måste lämna NATO

    Bakom generalernas hotfulla språk döljer sig psykologisk krigsföring – inte strategi. Men retoriken för oss allt närmare stupet.

    Under veckan som gått har NATO tagit ännu ett steg mot vad som riskerar att bli en global katastrof. USA:s högsta befälhavare i Europa, general Christopher Donahue, gick i medier ut med att NATO nu har förmågan att snabbt och effektivt ”neutralisera” ryska Kaliningrad – från marken. Inte som ett hypotetiskt scenario. Nej, med en sådan tydlighet att man snarare får känslan av att en attack redan ligger färdig i skrivbordslådan.

    Detta är inte längre en defensiv allians.

    Det är dags att kalla NATO för vad det är: en aggressiv, militär global aktör som verkar för att omringa, hota och vid behov – slå ut – de länder som vägrar underkasta sig västvärldens dominans. Kaliningrad är bara nästa dominobricka i en lång rad av territoriella, politiska och psykologiska krig som förklätts till ”fredsbevarande insatser”.

    Läs hela artikeln här

  • Hur reagerar svenska regeringen när deras man i Kiev faller?

    Jag undrar om det just nu går kalla kårar genom Regeringskansliet.

    Zelensky sitter inte säkert längre. Efter att ha avskaffat oberoendet för Ukrainas antikorruptionsmyndigheter, utlöste han de största protesterna i landet sedan krigsutbrottet. Demonstrationer i flera städer, öppen splittring inom maktapparaten och internationell kritik växer. Samtidigt antyder både Trump och Storbritanniens premiärminister Starmer att det kan vara dags att tala om fred. Och mitt i detta sitter Sverige med ett enormt politiskt och ekonomiskt engagemang i Zelenskys regim. Så jag ställer frågan igen: Vad händer när deras skyddsling faller?Hur kommer Ulf Kristersson, Pål Jonson och Maria Malmer Stenergaard agera den dagen då Väst slutar kalla Zelensky för ”frihetens ledare” och istället börjar tala om övergrepp, korruption och repressiv maktutövning?

    Läs hela artikeln här

  • Zelensky tappar greppet – medan väst talar fred

    Medan västmakterna öppnar för fredssamtal kastas Ukraina in i inrikeskaos – Zelenskys maktmonopol knakar i fogarna och väst börjar se sig om efter alternativ.

    Det som händer i Ukraina just nu är större än vad svenska medier rapporterar. Samtidigt som premiärminister Keir Starmer och Donald Trump för första gången öppet diskuterar fred i Ukraina, exploderar Kiev av protester efter att Zelensky skrotat landets oberoende antikorruptionsmyndigheter. Och det är inte bara några spridda smådemonstrationer – det handlar om tusentals människor, sju städer, ökande politisk splittring, och vad som ser ut att kunna bli början på en inrikes kollaps.

    Läs hela artikeln här

  • “Alla dejtar alla” – sexualpolitisk identitetsteater på skattebetalarnas bekostnad

    SVT:s dejtingprogram “Alla dejtar alla” är inte oskyldig underhållning – det är ideologisk sexualpolitik riktad mot unga, förklädd till normkritik och betald av dig.

    Sveriges Television har lanserat ännu ett program i raden av sexualpolitiska underhållningsformat: “Alla dejtar alla”. Ett program där bisexuella tjejer och killar dejtar varandra i en pastellfärgad realitymiljö, marknadsfört som normkreativt och frigörande. Men bakom den glättiga ytan döljer sig något mer oroande – något som inte bara berör enskilda sexuella preferenser, utan hela samhällets kulturella och psykologiska inriktning.

    Detta handlar inte om privatliv. Det handlar om makt över människors självbild, världsbild och ytterst deras samhällsbild.

    Läs hela artikeln här

  • Operation Ukrainsk Flagga – hur svenska folket förvandlades till propagandabärare åt främmande makt

    Zelenskyj var aldrig hjälte – ändå hissar svenska kommuner hans fana medan våra egna samhällsproblem förblöder

    Varför skriver jag om Ukraina och Zelenskyj så mycket på sista tiden? Jo, för att Sveriges miljardrullning av svenska skattekronor till Zelenskyj hade behövts för våra egna inhemska problem först och främst. Därför är det allas plikt att följa upp och granska vad dessa pengar faktiskt går till. Är Zelenskyj bara en mellanhand för att sno Europas skattebetalares pengar? Vilka får pengar insatta på sina konton i Dubai eller andra skatteparadis i så fall? Jo, troligen alla som haft ett finger med i spelet.

    Läs hela artikeln här

  • Svensk lag ska gälla lika för alla – det är dags att börja mena det

    När staten ger poliser och domare starkare skydd än vanliga medborgare har vi lämnat rättsstaten bakom oss – och ersatt den med maktskydd.

    “Svensk lag skall gälla lika för alla medborgare – ingen grupp eller minoritet skall särbehandlas.”
    // Bo Jonsson, Enade Sverige

    Det är en enkel princip. En sådan som borde vara självklar i ett land som påstår sig vara en rättsstat. Men den har i praktiken övergetts, gång på gång, av just dem som säger sig värna den mest. Den nya lagen från 1 juli 2025 är bara det senaste exemplet.

    FAKTARUTA
    Ny lag: Brottsbalken 17 kap. 1 a § – Förolämpning av tjänsteman

    • Införd: 1 juli 2025
    • Gäller vid: Förolämpning mot polis, åklagare, domare eller annan tjänsteperson i tjänsteutövning
    • Straff: Böter eller upp till 6 månaders fängelse
    • Kritik: Ger särskilt skydd till vissa yrkesgrupper – inte till vanliga medborgare

    Läs hela artikeln här

  • Putin vs Zelenskyj – en faktajämförelse avsedd för Sveriges medborgare

    Sveriges befolkning behöver nyktra till och svart på vitt få sig en ordentlig redogörelse där både Putins och Zelenskyjs beteenden läggs på bordet.

    Under flera års tid har svensk och västlig media matat folket med en förenklad berättelse: Volodymyr Zelenskyj är den modige demokratiledaren som kämpar för frihet – Vladimir Putin är tyrannen som hotar världen. Men när man skalar bort propagandan och tittar på vad dessa två ledare faktiskt har gjort, framträder en helt annan verklighet. Jag har sett hur människor i min egen närhet – personer man känt hela livet– blivit matade med samma demoniserade bild av Putin, dag efter dag, i SVT, TV4, DN, Expressen och hela västvärldens medieapparat. Dom undrar hur jag kan ha sån öppenhjärtad inställning till Putin och Ryssland… Suck.
    Det är dags att nyktra till!

    Läs hela artikeln här

  • Putin och Zelenskyj kan mötas – men först när freden är färdigförhandlad

    Tredje rundan av fredssamtal i Istanbul ger resultat – medan väst sitter tyst på läktaren

    Det sägs ibland att stora krig avslutas med stora möten. Men de som säger det har sällan satt sig in i diplomatins logik. Jag följer noga vad som sker i den rysk-ukrainska konflikten, inte för att jag tar ställning i andras namn, utan för att jag vet vad fred kräver: tålamod, vilja, tydlighet – och rätt förutsättningar. När de ryska och ukrainska delegationerna nu har avslutat den tredje rundan av direkta fredsförhandlingar i Istanbul, står det klart att något rör sig. En process pågår. Men samtidigt görs det också tydligt att ett toppmöte mellan president Vladimir Putin och Volodymyr Zelenskyj endast kan äga rum när ett färdigt avtal redan ligger på bordet. Det meddelade Rysslands chefsförhandlare Vladimir Medinsky under onsdagen. Detta är inte en detalj – det är ett vägval. Och för mig är det ett tecken på att Ryssland menar allvar med att söka ett avslut. Frågan är om Ukraina tillåts svara på samma villkor.

    Läs hela artikeln här

  • LYSTRING: Delegering till Sveriges medborgare

    90 % av er kommer inte läsa hela denna text – och det säger en del om det samhälle vi lever i.

    Vi är upptagna. Stressade. Många tror att de redan vet tillräckligt. Men det här är inte ytterligare en text att svepa förbi. Det är ett upprop. En ideell delegering. En stafettpinne som nu förs vidare till dig. Jag heter Bo Jonsson. Jag är ensam i Enade Sverige – men inte ensam i kampen. Det jag nu skriver är inte ett pressmeddelande. Det är ett moraliskt uppdrag till dig som vet vad som är rätt, även om det kostar. Jag har burit det här själv länge. Men från och med idag vill jag att du också medverkar. För du vet lika väl som jag: något har gått sönder i vårt land. Barn sexualiseras. Banker förslavar. Politiska beslut tas i andra länder. Vår sjukvård kollapsar. Vårt språk urholkas. Våra gränser är öppna – men maktens öron är stängda. Jag har byggt Enade Sverige som ett alternativ till allt detta. Ett parti som vägrar spela spelet. En röst som inte väjer. Men jag kan inte ensam bygga det land jag vill lämna till mina barn.

    Läs hela artikeln här

  • Zelenskyj är inte längre demokrat – och det ukrainska folket vet det

    När Ukrainas antikorruptionssystem monteras ned mitt under brinnande krig, reser sig folket – medan EU och Sverige tiger stilla

    När demonstranter i Kiev skriker ”Zelenskyj är djävulen” framför presidentens kontor, då vet vi att något har brustit. Inte bara mellan makthavare och folk – utan i själva fundamentet för det Ukraina som västvärlden försökt marknadsföra som ett demokratiskt föredöme. Jag skrev nyligen om hur Sveriges stöd till Ukraina bygger på illusioner – inte minst illusionen om att Zelenskyj är en frihetens förkämpe. Men det vi nu ser bekräftar vad många av oss länge förstått: han är inte en ledare för ett fritt land. Han är en marionett med auktoritära impulser, skyddad av NATO, sminkad av CNN, men avslöjad av sitt eget folk.

    Läs hela artikeln här

  • Japan i politisk kris – ett tecken på vår tids skifte

    För första gången på 31 år förlorar regeringskoalitionen kontrollen över båda kamrarna.

    Japan är inte vilket land som helst. Det är världens tredje största ekonomi, en central allierad till USA, och ett av de mest lydiga kugghjulen i den västliga maskinen. Därför är det särskilt talande att premiärminister Shigeru Ishibas koalition nu har tappat greppet om båda kamrarna i parlamentet – något som inte hänt på över tre decennier.

    Läs hela artikeln här

  • Trump hotar Iran – för att slippa prata om Epstein?

    USA:s imperiala instinkter vaknar till liv varje gång inrikeskriser hotar att explodera. Nu försöker Trump få världen att titta bort – medan stanken från Epstein-gate sprider sig.

    Donald Trump har ballat ur. Igen. På sin egen plattform Truth Social skryter han om att amerikanska flygstyrkor ”förstört Irans kärnanläggningar” och lovar att göra det igen om det behövs. Uttalandet kommer efter att Irans utrikesminister Abbas Araghchi bekräftat allvarliga skador på anläggningarna i Fordow, Natanz och Isfahan efter USA:s attacker i juni.

    Jag läser detta med stigande obehag – inte bara för vad det innebär för Iran, utan för vad det säger om USA:s tillstånd. Här har vi en presidentkandidat som, mitt i ett inrikespolitiskt träsk av korruption, valfuskanklagelser och pedofilanknytningar, återgår till det äldsta tricket i boken: bomba bort problemet. Flytta fokus. Bygg fiendebild. Skapa kris.
    Läs hela artikeln här

  • Eurasien reser sig – Belarus och Iran visar vägen i det nya århundradet

    Medan väst faller samman i censur, inflation och dekadens, bygger andra länder broar. Belarus och Iran stärker banden, fördjupar samarbetet och skapar stabilitet i ett nytt, multipolärt världssystem.

    Nyligen träffades företrädare för Belarus och Iran i Minsk. Det var inga tomma artighetsfraser som utväxlades. Istället slogs en strategisk linje fast: länderna ska bygga en långsiktig, djupgående och jämbördig relation. Ipatov, vice talman för det belarusiska parlamentet, underströk att Belarus ser Iran som en självklar aktör i den multipolära värld som nu växer fram. Samförståndet är påtagligt – och handlingskraften likaså.

    Läs hela artikeln här

  • Om gudarna ser mig – vad ser de då?

    En personlig undersökning i ideologi, andlighet och rättfärdighet

    Tänk om de största andliga krafterna i mänsklighetens historia faktiskt iakttar oss – inte med ytliga domar, utan med full insikt om våra avsikter, våra handlingar och våra uppoffringar. Vad ser de då när de tittar på mig? Jag som varken ber i en moské, biktar mig i en kyrka eller firar sabbat. Jag som ändå står i en kompromisslös kamp för rättvisa, sanning och folkets frihet. Skulle jag förkastas – eller igenkännas?

    Läs hela artikeln här

  • Judar i Iran – en 2 500-årig historia som utmanar västvärldens narrativ

    Hur en av världens äldsta judiska gemenskaper lever och frodas i en islamisk republik – trots västvärldens förenklade bild av Iran.
    Ganska nyligen satte jag mig ner för att granska ett ämne som sällan diskuteras i väst: judarnas situation i Iran. Inte som ett retoriskt slagträ eller propagandabild, utan som verkliga människor, med historia, identitet och framtidstro – mitt i den islamiska republiken. Och det jag fann var direkt omvälvande. Jag hade, som så många andra, vuxit upp med föreställningen att Iran är ett hatets högborg, särskilt gentemot judar. Att det är ett teokratiskt fängelse där varje minoritet hukar under religiöst förtryck. Men sanningen är mer komplex. Den är inte svartvit. Och just därför måste den berättas.

    Läs hela artikeln här

  • Väst hatade honom – för att han försökte frigöra sig från deras kontroll

    Vi kallade det för humanitär insats. I själva verket var det en imperiedriven psykologisk operation – riktad mot en självständig ledare som väst inte kunde kontrollera.

    Det finns namn som väcker automatisk avsky hos västvärldens medier: Saddam, Milosevic, Gaddafi, Assad, Putin. Men vad händer när man tittar bakom rubrikerna? Vad händer när man granskar varför vissa ledare – trots sina tillkortakommanden – demoniseras mer än andra? Gaddafi försökte bryta det västliga världssystemet. Han ville ena Afrika, skapa en guldbaserad valuta, nationalisera naturresurserna och befria kontinenten från IMF:s och Världsbankens grepp. För det betalade han med sitt liv. Sverige hjälpte till.

    Läs hela artikeln här

  • Zelenskyjs desperata gest avslöjar mycket mer än han tänkt sig

    När en ledare utan mandat vill möta en annan – inte för folkets skull, utan för att legitimera sig själv – då är det inte fred han söker, utan fortsatt makt.

    Jag ser att Vladimir Zelenskyj, vars mandat som president löpte ut för över ett år sedan, nu återigen vädjar om ett personligt möte med Vladimir Putin. Officiellt sägs det handla om fred. Men vad det i själva verket handlar om, är legitimitet – och rädsla för att bli bortglömd. Zelenskyj är en man som styr Ukraina genom en påtvingad militärlag, förlängd av ett parlament där oppositionen tystats och bara en (!) röst avstod vid senaste mobiliseringsomröstningen. Ett parlament som nu enligt Ryssland är den enda juridiskt giltiga instansen kvar i landet. Zelenskyj själv? Han är, i strikt mening, en före detta president som vägrar släppa taget.
    Läs hela artikeln här

  • Vården går på knä – men politikerna skickar miljarder till kriget mot Ryssland

    Sjuksköterskor gråter på jobbet – men regeringen skickar miljarder till kriget mot Ryssland.

    Jag läser att skyddsombud på Falu lasarett nu kräver åtgärder. Inte för att lönerna är låga. Inte för att sommarschemat är tungt. Utan för att minst ett arbetspass varje dag står tomt på akuten – och patienter riskerar att dö. Samtidigt uppger sjuksköterskorna att semesterledig personal pressas att rycka in. Detta sker inte i ett U-land. Det sker i Sverige. Sommaren 2025.

    Och det är inget undantag. I Kristianstad gråter vårdpersonalen på jobbet, enligt skyddsombuden. Vårdförbundet varnar för ökad patientsäkerhetsrisk i två av tre fall. Region efter region rapporterar att budgeten redan spruckit – i juni. I vissa regioner kan man inte ens ta in sommarvikarier. I andra avbryts semestrar med tvångsliknande metoder.
    Läs hela artikeln här

  • Tillfällig nödvistelse för Gazas civila är både möjligt och rätt – när hjälp på plats inte tillåts

    De dödas när de söker mat. Barnen svälter. FN blockeras. Väst blundar. Det är dags att göra det enda rätta – ge tillfälligt skydd här.

    Ganska nyligen skrev jag ett inlägg på Enade Sveriges facebooksida.
    Det var spontant och kom direkt ur hjärtat – men det förtjänade att bli en egen artikel. För det jag ville säga rymdes inte i några få rader. Och jag märkte snart att det väckte reaktioner. Många förstod vad jag menade. Andra blev möjligen lite provocerade. Några kommer kanske ifrågasätta om det jag skrev verkligen går ihop med Enade Sveriges linje. Den här artikeln är mitt svar – till er som undrar, till er som lyssnar, och till alla som försöker förstå vad som faktiskt händer just nu i Gaza.

    Läs hela artikeln här

  • De sonderar mig – men jag läser dem innan de ens öppnar munnen

    Det här är det tysta spelet. Och jag är steget före – varje gång.

    Jag vet vad en sondering är. Det är ett prövande försök att närma sig någon som uppfattas som potentiellt farlig, intressant eller påverkningsbar. Det sker inte genom direkta hot, utan genom små kontaktförsök, till synes harmlösa meddelanden, vänförfrågningar, nyfikna personer med märkliga formuleringar eller ett överdrivet intresse för din person. Ofta presenteras de som något annat – en student, en journalist, en beundrare, en nyfiken kontakt – men mönstret går att känna igen, om man vet vad man letar efter.

    Och det gör jag.

    Läs hela artikeln här

  • Sverige är en koloni – här är bevisen du inte får se i TV

    Vi må ha en egen flagga, en egen riksdag och ett eget språk. Men den verkliga makten ligger någon annanstans. Och det är dags att vi pratar om det.

    När jag först började kalla Sverige för en koloni i samtal med vänner och sympatisörer, möttes jag ofta av ett nervöst skratt eller en höjd ögonbryn. “Så farligt är det väl ändå inte?”, sa någon. “Vi är ju ett fritt land.” Men är vi verkligen det?

    Jag menar att vi inte längre styr över våra egna lagar, vår egen ekonomi, vår egen utrikespolitik – eller ens vår egen självbild. Vi har ett flaggspel, ja. Vi har en riksdag, visst. Men de verkliga besluten, de strategiska vägvalen, de tas någon annanstans. Inte i Rättvik. Inte i Rosenbad. Inte ens i Stockholm. Och när jag påstår att Sverige är en koloni, så syftar jag inte bara på NATO eller DCA-avtalet. Jag syftar på hela den ordning där vår suveränitet systematiskt avvecklats – och där våra makthavare har agerat som lokala guvernörer i en global struktur.

    Läs hela artikeln här

  • Vad händer om Sverige lämnar NATO i morgon – och river DCA-avtalet?

    Ett fritt Sverige är fullt möjligt – om vi vågar ta steget. Men frågan är: vem tjänar på att vi aldrig ens tänker tanken?

    Föreställ dig detta: Det är måndag morgon. En ny svensk regering tillträder, en som inte längre tänker låta sig styras av varken Washington, Bryssel eller London. Statsministern kliver fram i direktsändning, möter kameran med stadig blick och förkunnar: “Sverige lämnar NATO med omedelbar verkan. Vårt territorium är inte till salu. DCA-avtalet med USA rivs upp. Svenska folket ska återfå sin suveränitet.”
    Läs hela artikeln här

  • En öppen hälsning till öst – i suveränitetens namn

    Sveriges röst i en ny värld – utan rädsla, utan underkastelse, för en framtid i fred och suveränitet.

    När jag grundade Enade Sverige den 31 maj 2019, gjorde jag det inte för att försöka passa in i ett system. Jag gjorde det för att bryta mig ur det. Jag gjorde det för att Sverige behöver en ny riktning, en ny kraft, en ny röst som inte kompromissar med sanningen eller viker sig för de krafter som i decennier fått oss att dansa efter andras pipor.

    Läs hela artikeln här

  • Vi närmar oss stormens öga – en geopolitisk lägesrapport juli 2025

    Geopolitikens nya gräns – när Ukraina blöder, EU självkastrerar sig och stormakter omförhandlar världen

    Jag ser ett mönster i världen just nu som borde få varje tänkande människa att stanna upp. Kriget i Ukraina har nått en punkt där västvärldens uthållighet börjar svikta. Samtidigt fortsätter EU att straffa sig själv med ännu ett sanktionspaket. NATO talar öppet om att inta ryskt territorium. Och längre österut förhandlas det om framtiden bakom kulisserna – utan att Europas befolkningar tillfrågats.

    Läs hela artikeln här

  • Därför tystas Enade Sverige – och därför talar jag med världen

    När svenska medier tiger – då talar jag med världen. Om varför Enade Sverige tystas i hemlandet, men får utrymme utomlands. Och vad det säger om vår demokrati.

    I Belarus statliga tv-kanal BELTA fick jag i slutet av förra året chansen att tala fritt och ofiltrerat om Sveriges utveckling – på riktigt. En video som i skrivande stund har över 145.000 visningar på Youtube. Under trettio minuter lyfte jag det som ingen svensk redaktion vågat ge utrymme för: sveket kring NATO-inträdet, ryssofobin i myndigheter och medier, den kollapsande självförsörjningen, barnens utsatthet för ideologisk propaganda, och det jag ser som en systematisk urholkning av folkstyret.
    Läs hela artikeln här

  • Jag ser vad ni försöker göra – men det räcker inte

    Jag tar tydligt avstånd från det som drabbar folket i Gaza. Men jag köper inte narrativet som serveras.

    Det som sker i Gaza är ett moraliskt haveri. Ett rått och öppet sönderfall av varje princip som påstås utgöra grunden för den västerländska civilisationen. Jag såg SVT:s inslag om narkosläkaren Märit Halmin, som på sin semester väljer att åka till Gaza för att hjälpa. Hennes röst skar rakt genom rutan. Den gick inte att avfärda. Den var äkta, närvarande, full av förtvivlan.

    Och jag står bakom henne. Jag står bakom varje enskild människa i Gaza som nu lever utan vatten, utan smärtlindring, utan trygghet, utan hopp. Det går inte att kalla detta för något annat än vad det är: ett systematiskt förintande av ett folk. Inte med gaskamrar, utan med bombmattor, svält, förlamande skräck och total övergivenhet.

    Men jag står inte bakom SVT:s motiv. Jag står inte bakom selektivt öppna tårkanaler när de behövs för att släcka branden av växande folkligt obehag.

    Klicka här för att läsa hela artikeln

  • Trump måste lägga korten på bordet

    Epstein-filerna är inte en höger-vänsterfråga – det handlar om makt, moral och ansvar.

    Jag följer även rapporteringen kring de nyligen offentliggjorda Epstein-dokumenten med ett växande obehag. Inte för vad vi redan vet – utan för det som fortfarande hålls tillbaka. Och i centrum av denna tystnad finns, vare sig han vill det eller inte, Donald Trump.

    Läs hela artikeln här

  • Fico säger det som många tänker – men få vågar stå för

    Slovakiens premiärminister kallar EU:s energipolitik för ”imbecilisk” – och avslöjar hur Bryssel kringgår nationellt motstånd. En varningsklocka för Sverige.

    Jag följer utvecklingen inom EU noggrant – inte minst när det gäller unionens alltmer verklighetsfrånvända linje mot Ryssland. Och ibland händer det att en ledare bryter mönstret, höjer rösten och talar klarspråk. Den slovakiske premiärministern Robert Fico gjorde just det. Han kallade EU-kommissionens planer på att fasa ut rysk energi till 2027 för vad de är: imbecila. Det vill säga dumdristiga, skadliga och ideologiskt drivna utan förankring i verkligheten.
    Läs hela artikeln här

  • Vad jag fick – och inte fick – när jag begärde ut mig själv från Säpo

    Vad Säkerhetspolisen valde att inte säga, säger mer än tusen ord.

    Av ren nyfikenhet – och med stöd av offentlighetsprincipen – begärde jag ut vad Säkerhetspolisen eventuellt registrerat om mig. Jag ville veta om det faktum att jag – öppet, ärligt och konsekvent – ifrågasätter maktens utveckling i Sverige lett till att jag klassats som ett säkerhetshot. Svaret kom. Det var kortfattat. Jag finns med i deras register.

    Det enda konkreta som framgick i utdraget var att Säkerhetspolisen gjort en slagning på mig inför min ansökan till specialistutbildning som jägarsoldat – något som låg mer än tjugo år tillbaka i tiden. Utöver det var all information belagd med sekretess enligt 34 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen. Varken syftet, kontexten eller nuvarande skäl till registreringen angavs. Det gör det omöjligt för mig att bemöta, rätta eller ens förstå vad jag anklagas för att representera. Inget om varför. Inget om när. Inget om på vilken grund. Allt var belagt med sekretess.
    Läs hela artikeln här

  • Den gröna tröjans svek – Zelenskyj skulle ena ett land, men offrade sitt folk för imperiets räkning

    När en president kliver in i rollen som marionett, är det folket som betalar med blod – och Sverige som betalar notan.
    Jag minns hur världen föll för berättelsen. Den modige komikern som stod upp mot stormakten. Den gröna tröjan, de darrande talen inför kongresser och parlament. Volodymyr Zelenskyj blev på kort tid hela västvärldens hjälte – och symbolen för det lilla landets kamp mot det stora. Jag själv var skeptisk redan från början. Inte för att jag sympatiserade med invasion eller krig – utan för att jag såg något annat i hans blick. Jag såg en man som inte styrde sitt öde, utan som snabbt blev ett verktyg för andra. Och det dröjde inte länge innan fasaden sprack. För bakom berättelsen om ”den modige Zelenskyj” har verkligheten varit en annan. En verklighet där demokratin steg för steg monterats ner, där opposition tystats, och där unga män skickats till fronten utan att någon längre verkar veta varför.
    Läs hela artikeln här

  • Sverige har gjort sig själva till måltavla

    När NATO rullar in, rullar suveräniteten ut

    Genom att ge upp vår neutralitet, upplåta vårt territorium och underordna oss USA:s intressen har vi själva bäddat för det ryska svaret. Jag läser den ryska artikeln i Izvestia med ett sorts bittert lugn. Inte för att jag delar alla perspektiv som förs fram – utan för att jag förstår logiken. När NATO militariserar Östersjön, så svarar Ryssland. När Sverige ansluter sig till alliansen och öppnar för utländska baser, så reagerar Moskva.

    Det borde inte förvåna någon.

    Och ändå låtsas svenska politiker som om det här bara händer oss. Som om vi vore oskyldiga offer i ett stormaktsspel vi inte bett om. Men det är inte sant. Sverige har själva försatt sig i denna situation.

    Vi valde att kliva in i ett block vars syfte är att omringa, försvaga och till sist bryta ned den ryska maktsfären. Vi gick från att vara en neutral brobyggare – till att bli ett framskjutet operationsområde för en stormakt som inte delar våra intressen. Och vi gjorde det utan att fråga folket.
    Läs hela artikeln här

  • En minister utan kontroll – och utan trovärdighet

    När en minister som kräver hårdare vandelsprövning inte ser vad som sker i sin egen närhet, då handlar det inte längre om familjeliv – utan om politiskt ansvar.
    När migrationsministern själv inte har kontroll på vad som sker i sin närmaste omgivning, samtidigt som han kräver total kontroll över andras liv, då är något fundamentalt fel. Det här handlar inte om en son – det handlar om en minister som tappat både omdöme och trovärdighet.

    Det här handlar inte om en pojke. Det handlar om en makthavare. Om ansvar. Om trovärdighet. Johan Forssell är migrationsminister – inte bara pappa. Han är medlem av Sveriges regering, med insyn i säkerhetsklassad information, ansvar för att bedöma andras liv, framtid och uppehållstillstånd. Det är hans uppgift att värdera vem som utgör ett hot. Vem som får stanna. Vem som ska utvisas. Vem som anses lämplig – och vem som ska bort.

    Just därför räcker det inte med känsloladdade formuleringar i TV4. Det räcker inte att säga att han ”inte visste”. För samma undanflykt skulle aldrig accepteras från någon annan. Framför allt inte från en invandrad förälder vars barn misstänkts ha radikaliserats.

    Men när det gäller honom själv – då förändras tonen. Då går skyddsmekanismerna igång. Då blir det begripligt, mänskligt, förlåtligt.
    Läs hela artikeln här

  • Det är ingen slump – systemet är byggt för att fungera så här

    Det vi ser i Sverige idag är inte ett misslyckande. Det är resultatet av en medveten konstruktion – ett system som fungerar precis som det är tänkt. Jag brukade tro att problemet låg hos politikerna. Att de var inkompetenta, naiva eller köpta. Och visst – mycket av det stämmer. Men det förklarar inte varför sveken, lögnerna och tomheten upprepar sig, oavsett vem som styr. Först när jag började granska själva systemets uppbyggnad, föll bitarna på plats. Det handlar inte om otur. Det handlar om funktion. Det är därför Enade Sverige finns – för att bygga något helt nytt.

    Systemet är byggt för att förtrycka – och få dig att acceptera det

    Sociologen Max Weber lärde oss att statens makt vilar på institutionaliserat våldsmonopol och legitimitet. Problemet i Sverige idag är att båda dessa pelare har kidnappats. Inte av enskilda personer – utan av en hel ordning, noggrant uppbyggd under decennier. Vi fostras att tro att vi har frihet – men det är en koreograferad frihet, med tydliga gränser. Går du utanför ramarna? Då misstänkliggörs du, marginaliseras eller kallas ”extrem”. Den som kontrollerar ramarna för vad som är rimligt behöver inte använda våld. Han behöver bara kalla motståndet för galenskap.
    Läs hela artikeln här

  • Forssell borde avgå

    En minister som kallar Segerdagen för ett hot – men har nazistsympatier i hemmet – saknar trovärdighet och bör lämna sitt uppdrag.
    Jag minns Segerdagen på Ryska Ambassaden som något värdigt, djupt mänskligt och historiskt viktigt. Den 9 maj firade vi – jag och många andra – de miljoner som offrade sina liv för att krossa nazismen. Jag åkte från Dalarna till Stockholm, mötte ambassadör Sergei Belyaev och hans fru Irina, överlämnade en gåva från min hembygd, och deltog i ett stillsamt men kraftfullt minnesfirande. Det var en dag för reflektion och respekt. Inte politik. Inte provokation. Men samtidigt som vi samlades för att hedra freden och de stupade, rasade migrationsminister Johan Forssell i medierna. Hans reaktion på fredliga bilkaravaner – där människor, många med släktband till Sovjets armé, firade segern över Hitler – var att kalla dem hot mot rikets säkerhet. Han antydde att deras deltagande kunde leda till utvisning. Ett slags nytt åsiktsbrott hade fötts – att minnas fel.

    Läs hela artikeln här

  • Enighet på papperet – men splittring i praktiken

    När ännu en politisk vilde bildar ett nytt parti, då är det inte ett demokratiskt uppvaknande – det är ett försök att hålla sig kvar i spelet till varje pris.
    Jag har tidigare kritiserat Elsa Widding för att hon, efter att ha lämnat Sverigedemokraterna, valde att starta ett nytt parti med fokus på klimatfrågan. Jag respekterar henne som individ – men inte själva greppet: att lämna ett parti man valts in genom, sitta kvar i riksdagen som vilde, och sedan lansera ett nytt projekt utan att först söka väljarnas mandat. Och nu ser jag exakt samma mönster upprepa sig i fallet Jamal El-Haj. Efter att ha förlorat sitt partis förtroende – på grund av bland annat kontakter med Hamasanknutna kretsar och försök att påverka Migrationsverket i ett asylärende – har han suttit kvar i riksdagen. Inte som en öppen, fri folkrepresentant. Utan som vilde. Nu vill han starta Enighetspartiet. Ett namn som låter samlande, men döljer en djupt splittrande praktik.
    Läs hela artikeln här

  • EU måste tänka om – därför har Tjeckiens president rätt

    När en NATO-general börjar prata om fred med Ryssland – då vet man att verkligheten hunnit ifatt propagandan.
    Tjeckiens president Petr Pavel målade länge upp Ryssland som ett hot som måste bekämpas med allt vi har. Han var en av de mest högljudda rösterna i EU för ökat militärt stöd till Kiev – ja, han var till och med hjärnan bakom det famösa artilleriprojektet med 1,8 miljoner granater till Ukraina. Men något har hänt. Pavel har börjat inse det som jag och många andra har sagt länge: man kan inte bomba sig till fred. Man kan inte bedriva ändlöst proxykrig och tro att Europa kommer undan oskatt.
    Läs hela artikeln här

  • Det saknade ögonblicket – och frågorna som vägrar dö

    Trots nya videor och dokument kvarstår den mest grundläggande frågan: Hur kan ett traffickingnätverk existera – utan att en enda kund utreds?
    Jag följde fallet Jeffrey Epstein redan från början – och är långt ifrån ensam. Hans plötsliga död i häktet i augusti 2019 har blivit något av ett sår i rättsstatens trovärdighet. Ett sår som aldrig riktigt läkt. Och nu, när USA:s justitiedepartement (DOJ) och FBI släpper nya videor och ett tvåsidigt memo, så borde det vara ett steg mot klarhet. Men tvärtom väcks nya frågor.
    Läs hela artikeln här

  • När krig blir fred och lögnen blir sanning – vad Netanyahus nominering av Trump säger om vår tid

    Enade Sverige ser med klarsynthet på skådespelet mellan Netanyahu och Trump – och vad det avslöjar om dagens globala maktspel.
    Jag läste ikväll att Benjamin Netanyahu nominerat Donald Trump till Nobels fredspris. För ett ögonblick undrade jag om det var satir – som något från The Onion eller Svenska Nyheter. Men nej. Det var på fullt allvar. Netanyahu stod där med högtidlig min och räckte Trump ett brev han sänt till Nobelkommittén. ”Du förtjänar det”, sade han. Trump log nöjt och tackade. Det hela hade samma energi som om Tony Soprano hade delat ut ett pris i laglydighet.

    Läs hela artikeln här

  • Öppet brev till SVT: Intervjua Rysslands ambassadör – för folkets skull

    SVT måste återupprätta sitt uppdrag som public service – genom att låta svenska folket höra även den ryska ambassadörens röst.
    Från<info@enadesverige.com>Mottagare<anne.lagercrantz@svt.se>Kopia<eva.beckman@svt.se>, <michael.osterlund@svt.se>, <anna.careborg@svt.se>, <kristian.lindquist@svt.se>, <my.goland@svt.se>, <morgonstudion@svt.se>, <svtnyheter@svt.se>, <axel.bjorklund@svt.se>Datum2025-07-08 07:48

    Hej,

    Jag skickar härmed ett öppet brev som jag skrivit till er på SVT.

    Det handlar om behovet av öppen och synlig kommunikation med Rysslands ambassad – något som svenska folket har rätt att bevittna. Jag uppmanar er att ta kontakt med ambassadör Sergei Belyaev och göra en intervju, som en del av ert uppdrag att spegla olika perspektiv i vår tids viktigaste säkerhetspolitiska fråga.

    Hela brevet följer nedan.

    Vänligen,
    Bo Jonsson
    Partiledare, Enade Sverige
    https://enadesverige.com

    Läs hela artikeln här

  • Barnskydd eller digital kontroll? Därför säger jag nej till åldersgräns i sociala medier

    Regeringens tal om barnskydd döljer en farlig ambition – att införa digitalt ID och bana väg för fullständig åsiktsregistrering redan från ung ålder.
    Jag ser med stor oro på regeringens planerade utredning om att införa en lagstadgad åldersgräns för sociala medier. På ytan kan det verka sunt – vi vill inte att barn ska exponeras för porr, våld eller destruktiva trender. Men när jag skrapar på ytan ser jag något mycket farligare: ett nästa steg i uppbyggnaden av ett samhälle där staten har full koll på vad du säger, vad du tänker – och vem du är.

    Vi lever redan i ett klimat av åsiktsfilter, shadowbanning och plattformar som styr samtalet utifrån vad som är ”tillåtet”. Nu vill man gå ett steg längre: koppla barns närvaro på nätet till deras identitet.

    Och hur ska detta genomföras? Det finns bara ett svar: med ett digitalt ID.
    Läs hela artikeln här

  • Oreshnik – Rysslands nya supervapen förändrar allt

    En icke-nukleär avskräckningsdoktrin för 2000-talet – och vad den betyder för oss.
    Det här är information som Sveriges regering borde ta till sig. Inte för att apokalypsen står för dörren, utan för att verkligheten förändras – och vi står blinda mitt i den. Medan den svenska statsideologin fortsätter pumpa ut ryssofobi och en aggressiv krigsretorik, skickar vi vapensystem till Zelenskyjs regim utan någon som helst folklig förankring. På så vis har våra makthavare redan dragit in oss i konflikten. Men de verkar inte förstå att det finns ett svar på allt detta – och att det svaret redan existerar i form av ett nytt ryskt vapen: Oreshnik.
    Läs hela artikeln här

  • Hej Säpo – ett par råd från en gammal säkerhetschef som fortfarande kan tänka själv

    StravaGate, säkerhetskulturens haveri och varför jag ändå vill hjälpa till.
    Jag är ofta kritisk mot svenska myndigheter. Det vet ni. Jag anser att vi har tappat kontrollen över våra institutioner, att inkompetens och ideologisk lojalitet ofta går före sunt förnuft och professionell duglighet. Men även jag – som ofta svingar hårt – vill ibland dra mitt strå till stacken. Särskilt när jag läser en nyhet som får mig att tappa hakan.

    Jag pratar såklart om Säpo-livvakternas Strava-skandal. En av dem, ”Martin”, cyklade dagligen från Säpos högkvarter i Solna till sin villa norr om Stockholm – och loggade varje tur med sin träningsklocka. Hans cykelrutt, puls, tempo och bostadsadress blev offentligt tillgängliga. Och han är inte ensam.
    Läs hela artikeln här

  • När banker gör det kallas det tillväxt – när du gör det är det grov trolöshet

    Enade Sverige om ett brott i Dalarna – och ett större brott vi alla lever under.
    Jag läste nyligen om ett fall från Dalarna som fick mig att stanna upp. En tidigare bankanställd hade i hemlighet hittat på tre personer. Fiktiva namn, låtsasidentiteter. I deras namn beviljade han lån – som han sedan förde över till sig själv. Det här pågick i nästan tjugo år. Ingen märkte något. Inte förrän 2020, då en av dessa påhittade “kunder” slutade betala. Då insåg banken: personen existerar inte. Det kallas grov trolöshet mot huvudman. Ett allvarligt brott. Och ja – han gjorde fel. Men när jag läser om det, kan jag inte låta bli att tänka: Vad är egentligen skillnaden mellan det han gjorde – och det vårt banksystem gör varje dag?
    Läs hela artikeln här

  • BRICS visar vägen – medan Sverige binds allt hårdare till ett sjunkande imperium

    En global omdaning pågår. Vem står vi med – och varför?
    Det som sker i Brasilien just nu förtjänar svenskarnas uppmärksamhet. Inte för att det rör melodifestival, inte för att någon influenser figurerar i Rio – utan för att framtiden formas där, bortom den gamla ordningen som vi ännu hålls fast vid som av gammal vana. BRICS-samarbetet har samlat 37 länder, hundratals representanter, och i centrum står något som den västerländska världen helst vill ignorera: en multipolär framtid, där makten fördelas mer rättvist – inte för att någon ger bort den, utan för att verkligheten tvingar fram det.
    Läs hela artikeln här

  • Hur mycket till klarar svenskarna – innan det brister?

    En text om gränser, tystnad, och den stora frågan: är vi bara ett experiment?

    Jag hade inte tänkt skriva något mer idag – det börjar bli sent. Men samtiden i Sverige är så urbota korkad att jag inte kan låta bli. Det här är något jag har funderat på länge. Inte som en konspirationsteoretiker, utan som en vaken iakttagare. Som en människa som vägrar att sova sig igenom sitt eget lands förfall.

    Hur mycket mer kan svenska folket utsättas för – innan något faktiskt händer? Jag ser hur vi passerat punkt efter punkt där människor i andra länder hade gått ut på gatorna. Men i Sverige: ingenting. Bara tystnad, suckar i kommentarsfält och ännu en omgång på Ica. Det är som att vi fastnat i ett tillstånd där allt är för mycket – men inget är tillräckligt för att vi ska resa oss.

    Läs hela artikeln här

  • Vad skulle en lojal regering ha gjort?

    En uppgörelse med Sveriges förlorade suveränitet – och en väg tillbaka till ett land som står upp för sitt eget folk.
    Under de senaste decennierna har Sverige tagit politiska och militära steg som enligt min uppfattning kraftigt påverkat vår suveränitet, vår neutralitet och vår demokratiska självbild. Många av dessa vägval har genomförts utan bred folklig förankring, utan öppen debatt och utan att något tydligt ansvar utkrävts i efterhand. Den här texten analyserar vad som har skett – ur mitt perspektiv – och ställer en fråga som borde vara självklar i varje demokrati: Vad skulle en lojal regering ha gjort istället?
    Läs hela artikeln här

  • Kriget om Gaza – är det verkligen bara terror, eller handlar det om naturresurser?

    Bakom rubrikerna om terror och säkerhet döljer sig en obekväm sanning – Gaza sitter på värdefulla naturresurser, men förvägras rätten att använda dem.
    Jag har inte följt just denna aspekt av Gaza-konflikten särskilt länge. Det var snarare av en slump jag snubblade över nyheten om gasfältet utanför Gazas kust – Gaza Marine – och började gräva lite djupare i det inför den här artikeln. Det visade sig snabbt att detta inte bara är en teknisk eller energipolitisk fråga, utan något som väcker större frågor om rättvisa, suveränitet och tyst diplomati. När jag började läsa in mig på fakta – från FN-rapporter, energibolag och internationell press – blev det uppenbart att här finns ett kapitel i konflikten som nästan ingen pratar om, trots att det borde vara centralt.
    Läs hela artikeln här

  • När till och med BlackRock lämnar Ukraina

    Västvärldens proxykrig har nått vägs ände – men vågar de erkänna det?
    Jag ska vara ärlig – när jag först såg rubriken “BlackRock drops Ukraine fund” i Bloomberg, trodde jag nästan att det var satir. BlackRock har ju varit en av de mest synliga – och samtidigt osynliga – aktörerna bakom kulisserna i hela den här konflikten. Och nu bara… drar de sig ur? Ingen presskonferens. Inga stora ord. Bara tyst reträtt. Det sägs att investerare tappat intresset. Att man inte längre ser några möjligheter. Att Ukrainas framtid helt enkelt är för osäker.
    Läs hela artikeln här

  • Lukashenkos stolthet borde skaka liv i Sveriges ryggrad

    Vi behöver ledare som älskar sitt land – inte skäms för det
    Jag såg ett tal igår som fick mig att stanna upp. Det var inte från någon västerländsk premiärminister, inte från någon svensk kung i förskingringen eller statsminister med nervöst flackande blick. Det var från president Aleksandr Lukashenko i Belarus – ett land som ofta förlöjligas i väst, men som i många avseenden lyckats behålla sin själ. Jag önskar vi hade samma enighet i Sverige som man har i Belarus

    Läs hela artikeln här

  • Löftet är min starka principiella hållning – därför behövs Enade Sverige

    En djuplodande uppgörelse med Sveriges sönderfall, tystnaden som möjliggjorde det – och hur vi återtar vår framtid
    Inledning – Jag skriver detta för att vi inte längre har tid att tiga.
    Jag skriver detta inte som debattör, inte som opinionsbildare, utan som medmänniska. Jag kan inte längre vara tyst. I förra artikeln var ville jag skaka om er läsare rejält. I den här texten söker jag inte godkännande – texten söker ansvar. Jag vänder mig inte till politiker eller experter. Jag vänder mig till dig. Till dig som känt hur något gått sönder i Sverige. Till dig som vet att något är fel, men inte kunnat sätta ord på vad – eller varför.

    Vi lever i en tid där människor reducerats till väljare, där välfärdsstaten förvandlats till ett distributionscenter, och där berättelsen om Sverige smulats sönder till identitetsfragment. Jag ser ett land glida ifrån sig självt – och jag vägrar låta det ske utan att åtminstone ropa.

    Läs hela artikeln här

  • De flesta av er gör ingenting – och det är därför vi förlorar

    Sanningen gör ont. Men den gör er också fri. Nu är det dags att välja sida.
    Vet du vad som gör mest ont att inse? Det är inte att eliten ljuger, manipulerar och säljer ut landet. Det visste jag redan. Det som svider, är att de som borde förstå – ni som följer mig, läser mig, håller med mig – fortfarande inte gör ett skit. Ni delar inget. Ni pratar inte med era grannar. Ni bär inte ens en symbol. Ni sitter där, tysta, medan maskineriet rullar. Och ni inbillar er att ni är ”vakna”? Det är ni inte. Ni är väck – i ordets sämsta bemärkelse. Jag säger detta inte för att håna er – utan för att ni ska vakna. På riktigt.
    Läs hela artikeln här

  • Mitt uppvaknande – från systemtro till systemkritik

    En resa från lydnad till ansvar, från naivitet till medvetenhet – och från passivitet till handling.
    Jag hade precis muckat från lumpen på K4 i Arvidsjaur när mitt politiska uppvaknande började. Jag var 20 år, full av framtidstro och pliktkänsla. Jag hade gjort min del, tjänat landet, trott på ordningen. Under militärtjänsten hade jag blivit indoktrinerad att Ryssland var vår fiende och att USA var vår vän. Det sades inte rakt ut, men det låg där – i utbildningen, i övningarna, i hela tänkesättet. Det var svartvitt. Vi och dom. Idag ser jag helt annorlunda på saken. Idag vet jag att fienden inte alltid kommer utifrån – ibland sitter den i vår egen trosvisshet, vår tystnad, vår ovilja att ifrågasätta det vi blivit matade med.
    Läs hela artikeln här

  • När bara en sida får tala – och världen brinner (Del 2)

    Om språkets bojor, tystnadens makt – och det mentala krig som utkämpas i svenskarnas medvetande.
    Jag har länge misstänkt att något inte stämmer. Inte i det vi får höra – utan i det vi aldrig får höra. Det är där lögnen börjar i moderna samhällen. Inte i fabricerade nyheter, utan i noggrant kalibrerat urval, känslostyrd rapportering och tystnad kring vissa fakta.

    Sociologiskt sett är detta en funktion av vad man kallar ideologisk hegemoni – när de rådande maktstrukturerna inte längre behöver tvinga, utan får människor att frivilligt reproducera samma världsbild. Det som förut krävde censur, kräver idag bara konsensus. Och denna konsensus byggs i studior i Stockholm, London, Washington och Bryssel – med språk, bilder, tårar, skurkar och hjältar.
    Läs hela artikeln här

  • Symbolpolitikens offer: Svenska jägare och sportskyttar

    När staten tappar kontrollen över det farliga – börjar den kontrollera det ofarliga
    Regeringen har återigen gått ut med förslag om att skärpa vapenlagstiftningen. Bakgrunden är ett tragiskt dåd i Örebro – något som självklart väcker sorg, vrede och krav på åtgärder. Men istället för att gå till botten med vad som orsakade katastrofen, pekar makten ut landets mest laglydiga grupper: jägare, sportskyttar, landsbygdsbor. Människor som följer lagen in i minsta detalj, som lever med sina vapen i ansvar och respekt – och som ofta är den sista tryggheten i områden där polisen inte längre syns till.
    Läs hela artikeln här

  • Nu får det fanimej vara slut på IDF:s Hungergames – det är inte politik längre, det är människojakt

    Att försöka få mat till sina barn ska inte vara ett dödsstraff.
    Det här är inte fiction. Det är verklighet. I Gazas ruiner pågår ett verkligt Hungergames, där svältande människor skjuts när de försöker hämta mat till sina barn. Enligt FN har över 600 civila dödats i samband med hjälputdelningar. Det handlar om människor som befunnit sig i närheten av matkonvojer, hjälplokaler eller på väg hem med en påse ris i famnen. Det är inte en dystopisk film. Det är vår samtid. Och den utspelar sig medan vi i väst väljer att titta bort.
    Läs hela artikeln här

  • Våga ta upp facklan – även om du står ensam

    Om att stå kvar, tala sanning och bygga något som inte redan finns.
    Jag gör det här för mina barn. Och för alla andra barn som växer upp i det här landet.
    Oavsett var deras föräldrar kommer ifrån, eller vilket efternamn de bär – så länge de kallar Sverige sitt hem, har de rätt till trygghet, framtidstro och ett land som inte sviker dem.
    Läs hela artikeln här

  • Lukashenko om första steget mot fred – USA måste stoppa Zelenskyjs attacker

    På Belarus självständighetsdag talar presidenten om fred, historia och vägen ut ur kriget i Ukraina
    Om USA verkligen vill ha fred i Ukraina finns ett enkelt första steg – stoppa attackerna mot Ryssland. Det är Lukashenkos budskap. Och han har rätt. Belarus president Aleksandr Lukashenko har en poäng som förtjänar att höras. I ett uttalande tidigare i veckan pekade han ut vad han kallade det första och mest realistiska steget mot vapenvila mellan Ryssland och Ukraina: att USA beordrar Ukraina att sluta attackera ryskt territorium med drönare och kryssningsrobotar.
    Läs hela artikeln här

  • Väst infiltrerade FN:s kärnenergiorgan – Vad säger det om världen vi lever i?

    Hur MI6:s roll i IAEA ifrågasätter den internationella rättsordningen
    Hur oberoende är egentligen våra globala institutioner? Nya uppgifter pekar på att den brittiska underrättelsetjänsten MI6 infiltrerat FN:s kärnenergiorgan IAEA – med syfte att samordna västvärldens sanktioner och angrepp mot Iran. Vad innebär det när den som ska övervaka blir en del av spelet?

    Läs hela artikeln här

  • Tullarna mot öst – ett politiskt beslut utan konsekvensanalys

    Myndigheten erkänner att inga konsekvensanalyser gjorts – ändå införs tullar som påverkar EU:s jordbruk och försörjning.
    När EU beslutar om höjda tullar på jordbruksvaror från Ryssland och Belarus från 1 juli 2025 sker det med svenska myndigheters goda minne – men utan att någon konsekvensanalys har gjorts. Jordbruksverket medger nu att man inte analyserat hur detta påverkar pris, försörjning, geopolitik eller beroende av andra aktörer.

    Den 1 juli 2025 höjde EU tullarna på jordbruksvaror från Ryssland och Belarus, med ett uttalat syfte att straffa länderna ekonomiskt. Beslutet innebär bl.a. höjda importkostnader för kvävegödsel och livsmedelsprodukter, med potentiella effekter på priser och försörjningskedjor inom EU.

    Jag skickade därför ett öppet brev till Jordbruksverket och ställde ett antal frågor:

    • Har någon svensk myndighet gjort en konsekvensanalys?
    • Hur påverkas priser, försörjning, jordbruk, konsumenter?
    • Riskerar vi ökat beroende av Kina?
    • Har Sverige ens fått tycka till – eller blev vi bara överkörda i Bryssel?

    Myndighetens svar kom den 1 juli 2025 – samma dag som tullarna trädde i kraft. Och det var inte direkt betryggande. Svaret kan sammanfattas så här:

    – Jordbruksverket har inte gjort någon konsekvensanalys.
    -Importen från Belarus och Ryssland till Sverige är låg – därför anses effekterna obetydliga.
    -Ingen analys har gjorts av risker med ökat beroende av Kina.
    -Sveriges hållning i EU-beslutet hänvisas till Regeringskansliet.
    –Det finns inga planer på att göra en konsekvensanalys framöver.

    Man erkänner alltså att man inte vet vilka konsekvenser beslutet får – och att man inte tänker ta reda på det heller.

    Istället pekar man på att EU-kommissionen ska hålla koll på priserna och att tullarna införs stegvis. Men det finns inga garantier, ingen överblick, och ingen vilja att granska beslutet från svensk horisont.

    En demokratisk fråga
    Detta är inte bara en teknikalitet i tullpolitiken. Det är en demokratisk fråga. När politiska beslut med potentiell påverkan på livsmedelspriser, jordbruk och nationell självförsörjning tas – då borde väl svenska myndigheter vilja veta vad som kan hända?

    Att helt luta sig mot Bryssel, utan egen analys, är att frånsäga sig ansvar. Och det riskerar att slå tillbaka mot svenska konsumenter, lantbrukare och skattebetalare.

    Frågan kvarstår:

    • Vad händer om gödselpriserna rusar?
    • Vad händer om nya beroenden skapas?
    • Vad händer om EU:s egna beräkningar slår fel?

    Så länge vi inte ställer dessa frågor – och kräver svar – kommer vi få beslut som dessa. Beslut där ingen riktigt vet vad de leder till. Bara att de ”känns rätt” politiskt.

    Här är mitt brev i sin helhet:

    oppetbrev-eu-tullar-jordbrukLadda ner

    Här är Jordbruksverkets svar i sin helhet:

    Svar på frågor om höjda tullar på import av jordbruksvaror från Ryssland och Belarus 1 juli 2025 (1)Ladda ner

    2025-07-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • När narrativet kollapsar – västmedias tystnad om diplomatiska genombrott

    Medan SVT och SR skedmatar svenskarna med Ukraina-narrativet, pågår verkliga fredssamtal i det fördolda. Varför får du inte veta något om dem?
    Under våren och sommaren 2025 har världen bevittnat några av de tydligaste signalerna hittills på att ett fredsspår mellan Ryssland, Ukraina och flera internationella aktörer faktiskt existerar. Förhandlingar i Istanbul. Initiativ från Kina, Belarus, Turkiet. Utsagor från Trump om att avsluta kriget på månader om han blir vald. Men här hemma i Sverige – där vi alla tvingas betala för ”opartiska” medier – är det tyst. Inte ett ord om möjligheten till fred. Inga analyser. Inga rubriker. Det är som om hoppet är censurerat.
    Läs hela artikeln här

  • Det västerländska narrativet – en daglig dos lydnad

    Hur SVT, SR och västliga plattformar formar din världsbild – inte med lögner, utan med urval, tystnad och belöningar för lydnad.

    De flesta svenskar tror att vi är fria. Att vi lever i en demokrati där medierna granskar makten, där fakta styr debatten och där vi själva bildar oss en uppfattning. Men i själva verket formas våra uppfattningar genom ett ständigt upprepat narrativ. Det är sällan lögn som serveras. Det är oftare halvsanningar, hårt vinklade rubriker och noggrant utvalda perspektiv. Och det farligaste är inte det som sägs – utan det som aldrig får nämnas.

    Läs hela artikeln här

  • När bara en sida får tala – och världen brinner

    SVT målar Ryssland som ensam förövare – men sanningen om drönarkriget, civila offer och västvärldens roll är betydligt mer komplicerad.

    SVT rapporterar återigen om Cherson i södra Ukraina. Drönare släpper granater över civila. Människor dör. En reporter beskriver situationen som en “mänsklig safari”. Det är ett starkt ordval, fyllt av känslor, och lämnar inget utrymme för frågor. Ryssland är angriparen, Ukraina är offret. Punkt. Inga motbilder. Ingen analys. Och framför allt – inga nämnvärda försök till att visa krigets båda sidor. Lägg till känslan från årets Almedalsvecka där det rådde massiv pro-ukrainsk propaganda. Inte konstigt så många svenskar går runt med en ensidig bild i huvudet.

    Läs hela artikeln här

  • De ber om ursäkt – och lånar till krig

    Sverigedemokraterna ber om ursäkt för sitt förflutna – samtidigt som de röstar ja till krigslån, NATO-doktrin och amerikanska baser. Jag står kvar. För sann opposition. För våra barn.

    Jag heter Bo Jonsson. Jag är inte antisemit. Jag är inte rasist. Jag bedömer människor individ för individ, inte efter religion, etnicitet eller ursprung. Men jag vägrar också ljuga för att behaga en samtid som blir allt mer totalitär i sitt språkbruk. Jag står för min moral. Jag vägrar att böja mig för varje ny ideologisk vind – särskilt när den riktas mot våra barn.

    Därför säger jag också nej till att indoktrinera barn med HBTQI-propaganda i skolan. Jag säger nej till en värld där könsidentitet ska vara viktigare än karaktär, där biologisk verklighet ska relativiseras tills barnen inte längre vet vilka de är. Det handlar inte om hat. Det handlar om ansvar. Det handlar om att våga skydda det som är ömtåligt – det som ännu inte kan försvara sig självt.
    Läs hela artikeln här

  • Sveriges nya vapenchef – och hans koppling till makten

    FMV får ny generaldirektör. Frågan är: styr han staten – eller styrs han av industrin?

    Mikael Granholm har utsetts till ny generaldirektör för Försvarets materielverk (FMV) – myndigheten som ansvarar för Sveriges militära upphandlingar. Han efterträder Göran Mårtensson, som lett FMV i nio år. För de flesta framstår detta som en intern utnämning, långt från allmänhetens intresse. Men i realiteten handlar det om att tillsätta en av de mest inflytelserika personerna i Sveriges säkerhetspolitiska apparat.

    Läs hela artikeln här

  • Belarus i centrum – och världen börjar lyssna

    Från Kuba till Sibirien: Lukasjenko fördjupade samarbeten medan EU fastnade i förbudspolitik.

    När jag tidigare skrev att Minsk håller på att bli ett nytt maktcentrum i Eurasien, var det inte en överdrift. Det var en föraning – och denna vecka bekräftade den allt. Med toppmöten, regionala överenskommelser, bilaterala genombrott och en öppen hand mot Kuba, Ryssland och flera asiatiska länder, visar Belarus att det inte bara vill vara med – utan leda.

    Läs hela artikeln här

  • Östersjön – en tickande giftbomb som kräver samarbete, inte konfrontation

    Giftig tystnad under ytan – medan Östersjöns ekosystem hotas av nazistisk krigsmateriel väljer väst att exkludera Ryssland från lösningen.
    I över 80 år har botten av Östersjön varit en tyst grav för 1,6 miljoner ton krigsmateriel från andra världskriget. Det mesta är konventionell ammunition från Nazityskland – men omkring 40 ton innehåller dödliga kemiska stridsmedel som senapsgas, fosgen och andra nervgifter. Dessa rostiga kapslar från det förflutna vittrar långsamt sönder i det kalla bräckta vattnet, och giftet sipprar ut – obemärkt för de flesta, men livsfarligt för både ekosystem och framtida generationer.
    Läs hela artikeln här

  • Vems vrede är det vi ser på Belgrads gator?

    När demonstranter kastar sten och polisen rullar fram pansarfordon i Europas hjärta – då vet vi att något större står på spel.
    Under helgen har scener av våld, nödraketer och kravallutrustade poliser dominerat Belgrads gator. Tusentals demonstranter samlades för att kräva nyval och president Aleksandar Vučićs avgång. Regeringen vägrade – och våldet bröt ut. Men den här artikeln handlar inte bara om protester. Den handlar om geostrategi, propaganda och maktkamp. För frågan jag ställer är denna: Vems vrede ser vi? Är det det serbiska folket – eller är det Washingtons hand i ungdomlig mask?

    Läs hela artikeln här

  • Rafael Grossi – en farlig byråkrat i krigets tjänst

    FN:s kärnenergichef talar med dubbla tungor, göder krigsretorik och förlorar all trovärdighet – samtidigt som bomberna faller över Iran.
    Jag har skrivit om honom förut. Rafael Grossi, generaldirektör för IAEA, FN:s atomenergiorgan. I juni 2025 slog han fast i CNN att Iran inte har något systematiskt kärnvapenprogram. Ett ovanligt rakt uttalande från en annars ofta vag diplomat.

    Men det var också Grossi som bara dagar innan det uttalandet undertecknade en resolution som anklagade Iran för bristande samarbete – mitt under ett pågående bombkrig riktat mot deras kärntekniska anläggningar. Israel och USA använde IAEA:s rapport som stöd för sina angrepp.

    Så vad ska man tro?
    Läs hela artikeln här

  • Ett nytt fönster för fred – men ser vi det?

    Putins tydliga besked, Trumps oväntade roll och varför väst kanske inte vill ha fred.
    Den 27 juni 2025 satt jag återigen och följde en presskonferens som kommer gå till historien – om vi tillåter det. Det var Vladimir Putin som talade, i anslutning till det eurasiska toppmötet i Minsk. Hans budskap var inte bara tydligt – det var historiskt. Han sträckte ut handen. Inte för att kapitulera. Inte för att be om ursäkt. Utan för att, trots alla svek, ändå hålla dörren öppen för ett diplomatiskt avslut på kriget i Ukraina.

    Läs hela artikeln här

  • Belarus stärker sin globala roll – diplomati, handel och integration i fokus

    Från Minsk till Abu Dhabi – Belarus fördjupar samarbeten och visar vägen för en ny ekonomisk världsordning.
    MINSK, 27 juni 2025 – Belarus fortsätter sin framgångsrika utrikespolitiska och ekonomiska offensiv. Under en intensiv vecka i Minsk med statsbesök, internationella avtal och toppmöten i Eurasiska ekonomiska unionen (EAEU) visar landet att det vill vara mer än bara en regional aktör. Det handlar om strategiska samarbeten, konkret handel, långsiktiga investeringar – och en tydlig vilja att forma framtidens internationella spelplan.

    Läs hela artikeln här

  • Kina och USA sluter handelsavtal – ett första steg mot avspänning

    Efter månader av förhandlingar sluter Kina och USA ett ramavtal som kan mildra handelskriget – men spelet bakom kulisserna avslöjar en djupare maktordning.

    Kina och USA har bekräftat att ett nytt handelsavtal nu är på plats. Det handlar om ett ramverk som bygger vidare på det preliminära avtal som slöts i Genève i maj, där parterna kom överens om att pausa tullar under 90 dagar. Även om detaljerna ännu är oklara, beskrivs uppgörelsen som ett genombrott i det långdragna tullkriget mellan världens två största ekonomier.

    Läs hela artikeln här

  • Minsk visar vägen – medan EU vacklar

    Eurasiska ekonomiska forumet 2025 visar på konkret samarbete, framtidstro och regional integration bortom västvärldens kriser.

    Den 26 juni 2025 stod jag inför ännu ett tydligt tecken på att världens geopolitiska tyngdpunkt håller på att förskjutas – och det är inte till Bryssel, London eller Washington. Det är till Minsk. Där öppnade det fjärde Eurasiska ekonomiska forumet, under ledning av Belarus president Aleksandr Lukasjenko och med tung närvaro av Vladimir Putin.
    Läs hela artikeln här

  • Ungern sa nej – nu gör Polen det också

    Europa vaknar – men i Sverige sover eliten vidare medan notan för Ukrainas medlemskap växer

    Det blåser snålare kring Ukrainas EU-drömmar. För bara dagar sedan meddelade Ungerns premiärminister Viktor Orbán att 95 % av deltagarna i den nationella folkomröstningen Voks 2025 röstat nej till ett ukrainskt medlemskap i EU. Och nu, som ett eko från väst, kommer ett liknande budskap från Polen.
    Läs hela artikeln här

  • Så du såg mig på Visbys gator? Välkommen in!

    Jag är en empatisk, principfast, diplomatisk person som driver ett enmansparti. Utan extern finansiering, utan eget PR-team och funktionärer. Jag ser utvecklingen i Sverige som otroligt problematisk. Natomedlemskapet, Vapenleveranserna till Zelensky, DCA-avtalet och EU är nåt jag verkligen vill lämna. Sveriges suveränitet har sålts ut på bara några år och det är dags att folk börjar ställa ansvariga makthavare mot väggen. Läs gärna partiprogram och FAQ om du vill veta mer om mig och Enade Sverige. Tveka inte att komma fram till mig om du har nån fundering på plats. Jag är fredlig och social. Med vänlig hälsning Bo Jonsson.

  • Putins pragmatism visar vägen – medan väst gräver sin egen ekonomiska grav

    När västvärlden straffar sig själv i ideologins namn, bygger Ryssland om för framtiden.
    Jag läste nyheten med stort intresse: Vladimir Putin har nu instruerat den ryska regeringen att förbereda en möjlig återkomst för utländska företag som lämnade landet under de hysteriska sanktionerna 2022. Det är inte bara ett klokt drag – det är ett tydligt tecken på en ledare som sätter det egna landets ekonomiska intressen före symbolpolitik och emotionellt krigande.

    Ryssland har överlevt utan McDonald’s, utan Microsoft, utan Coca-Cola. Men nu är det dessa bolag – och många fler – som vill tillbaka. USA:s eget näringsliv trycker på, för de vet vad de har förlorat. Enligt Kremls investeringssändebud Kirill Dmitriev handlar det om 300 miljarder dollar i tappade tillgångar. Och detta medan Washington fortfarande låtsas vinna ett ekonomiskt krig de redan förlorat.

    Från blockad till förhandlingsläge

    Putin säger nu att varje bolags återkomst ska bedömas pragmatiskt – fall för fall. ”Om det gynnar oss att de återvänder, så släpper vi in dem. Om inte, hittar vi tusen skäl att hålla dem ute.” Det är exakt den typ av realpolitik vi saknar i väst. I stället låter våra regeringar ideologi styra handelspolitiken – med förödande konsekvenser för småföretag, konsumenter och den nationella ekonomin.

    Här i Sverige har vi svalt hela det atlantiska narrativet: Ryssland ska isoleras, krossas, bestraffas – utan tanke på vad det kostar oss själva. Vi importerar dyr gas, saboterar vårt jordbruk, blockerar diplomatin, bygger murar mot öst. Och för vad? För att tillfredsställa USA:s säkerhetsetablissemang?

    Samtidigt pågår något helt annat i Ryssland. Reindustrialisering. Teknisk självförsörjning. Utveckling av egna betal- och logistiksystem. Och nu – en kontrollerad återöppning, på egna villkor.

    En ledare med långsiktighet

    Det är lätt att förstå varför vissa västerländska bolag längtar tillbaka. Ryssland är fortfarande en av världens största konsumentmarknader. Stabil valuta. Naturrikedomar. En befolkning som lärt sig leva utan väst. Och viktigast av allt: ett ledarskap som inte vacklar varje gång CNN skriker.

    Jag är inte naiv. Jag vet att Ryssland har sina problem. Men jag ser också vad Putin gör: han bygger långsiktigt, självständigt och med en nationell kompass. Det borde vi också göra i Sverige. Vi borde studera, inte demonisera. Samverka, inte sanksionera.

    Slutsats: dags att tänka om

    Jag säger det rakt ut: Sverige borde sluta följa USA:s ekonomiska och politiska självmordspakt. Vi borde föra en självständig handelspolitik, återuppta diplomatiska relationer med Ryssland, och välkomna samarbete där det finns ömsesidigt intresse.

    Putins signal till västvärlden är tydlig: kom tillbaka om ni vill – men ni får spela efter våra regler den här gången.

    Frågan är: vad signalerar Sverige?

    Vad tycker du?

    – Ska vi i Sverige verkligen offra vår egen ekonomi för att följa USA:s linje?
    – Borde vi ta upp handels- och diplomatisk kontakt med Ryssland igen – på våra egna villkor?
    – Vem tjänar på att vi håller oss borta från en marknad med 145 miljoner människor?

    Skriv din åsikt i kommentarerna.

    2025-06-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    – https://www.rt.com/business/619144-putin-return-foreign-companies-russia/
    – https://www.rt.com/business/617936-us-companies-return-russia/
    – https://tass.com/economy/1980503

  • Gotland som avfyrningsramp – jag säger nej till ännu ett miljardköp i krigets namn

    Jag har nu läst regeringens pressmeddelande om det senaste storinköpet till Sveriges krigsarsenal: sju IRIS-T SLM-system via den tyskledda European Sky Shield Initiative. Prislappen? 9 miljarder kronor. Användningsområde? Framför allt Gotland – min hemö, vårt lands hjärta i Östersjön – ska bli ännu mer militariserat för att ”försvara det vi har”, enligt Ulf Kristersson. Men mot vad? Och till vilket pris?

    Jag säger detta så tydligt jag kan: det här är inte försvar. Det är offensiv krigspositionering under Nato-flagg, där Sverige frivilligt går med på att bli frontlinje i stormakternas kamp om Östersjön.

    Ett gotländskt självmord på långsam export

    Gotland ligger 300 kilometer från Kaliningrad – något som ständigt upprepas av både svenska och amerikanska strateger som argument för att ”försvara” ön. Men vad innebär det i praktiken? Det innebär att Sverige med öppna ögon gör Gotland till en måltavla i en framtida konflikt med Ryssland.

    Det IRIS-T-system som nu köps in beskrivs som “lyckat i Ukraina”. Ja – men där används det i ett aktivt krig. Sverige befinner sig inte i krig. Så varför förbereder vi oss som om vi vore det?

    Genom att montera upp ett helt batteri med medelräckviddiga robotsystem, radaranläggningar, stridsledningsenheter och underhållsplattformar – totalt 49 militära fordon – skickar vi ett tydligt budskap: Sverige är inte längre neutralt, inte längre fredligt, inte längre suveränt.

    Krigsalliansens kalla grepp

    Det här är en del av ett större mönster. Först kom Patriotrobotarna från USA. Sedan gick vi med i Nato. Nu sluter vi oss till European Sky Shield Initiative, där vi ska agera bricka i ett europeiskt robotnätverk som leds av Berlin och Washington. Nästa steg? Arrow 3 från Israel? Amerikanska baser på svensk mark? Det är inte längre science fiction. Det är ett faktum att DCA-avtalet tillåter USA att föra in vapen – även kärnvapen – på svenskt territorium utan att ens informera riksdagen.

    När Mark Rutte, tillträdande Nato-chef, säger att luftförsvaret måste ”fyrdubblas” och att det är akut, ja då förstår vi vad som väntar: ännu fler inköp, ännu mer krigsretorik, ännu mindre demokrati.

    Alternativen som aldrig diskuteras

    Vad kunde vi gjort med 9 miljarder istället?
    – Vi kunde byggt upp ett självförsörjande livsmedelssystem.
    – Vi kunde garanterat el och värme till alla svenskar utan beroende av marknaden.
    – Vi kunde satsat på nationellt traumaomhändertagande efter pandemin, efter alla självmord, efter alla brutna familjer.
    Men det gör vi inte. För pengarna styrs inte av folkets behov längre. De styrs av industrin. Av Nato. Av rädsla.

    Vem tjänar på det här?

    Det är knappast de svenska soldaterna på Gotland. Inte lokalbefolkningen. Inte vi som vill leva i fred. Men det är klirr i kassan för Diehl, den tyska vapentillverkaren. För amerikanska Lockheed Martin, som får fler Patriot-leveranser. För Nato, som får sin baltiska mursten på plats. Och det är tryggt för karriärpolitiker som Pål Jonson och Ulf Kristersson, som därmed bevisar sin ”lojalitet” mot väst.

    Men jag är inte lojal mot någon stormakt. Jag är lojal mot mitt land.

    Min slutsats

    Detta är inte ett luftvärn. Det är en fälla.
    Detta är inte trygghet. Det är provokation.
    Detta är inte försvar. Det är planerad underkastelse.

    Och jag vägrar vara en tyst bifigur i denna marsch mot krig.

    Vad tycker du?

    – Tror du att Ryssland ser detta som ett försvar eller ett hot?
    – Vem bestämmer egentligen Sveriges försvarspolitik – vi själva, eller våra nya herrar i Nato och Bryssel?
    – Hur länge till ska vi acceptera att svenska skattemedel används för att förbereda nästa krig?

    Skriv din åsikt i kommentarerna.

    2025-06-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://breakingdefense.com/2025/06/sweden-inks-900m-iris-t-air-defense-deal-through-european-sky-shield-initiative/

  • När Iran bombas för att följa lagen – och världen tiger

    När världens mest IAEA-inspekterade land bombas av en kärnvapenmakt som vägrar skriva på icke-spridningsavtalet – då är det inte Iran som hotar världen. Det är något mycket större.

    Jag följer nyheterna om Irans situation med stigande ilska. USA och Israel har bombat flera iranska kärnteknikanläggningar – Fordow, Natanz, Isfahan – i ett gemensamt anfall som bara kan beskrivas som en aggressionshandling i strid med internationell rätt. Samtidigt är det Iran – inte Israel – som står under hårdast granskning av IAEA. Iran – inte Israel – som undertecknat icke-spridningsavtalet NPT. Iran – inte Israel – som gång på gång bjudit in inspektörer. Och ändå är det Iran som bombas. Hur?

    Det är en världsordning byggd på våld och dubbelmoral, där vissa länder får göra vad de vill, medan andra krossas för att de försöker följa reglerna.

    En ohelig allians – och en farlig eskalation

    Sedan 13 juni har Israel upprepade gånger attackerat mål i Iran. Nu har även USA gått in militärt, med full kraft. President Trump har bekräftat att tre iranska kärntekniska anläggningar attackerades natten till 22 juni. [1] Målet? Att tvinga Iran till underkastelse.

    Rysslands FN-ambassadör Vasily Nebenzya kallade det hela för vad det är:

    “En cynisk och upprörande situation där det mest IAEA-inspekterade landet bombas av ett land som vägrar skriva under NPT.” [2]

    Samtidigt kallas Irans svar för “aggressivt”. Men vad kallas då det som USA och Israel gör?

    Iran står ensamt – men inte i mina ögon

    Det mest skrämmande är inte bomberna. Det är det diplomatiska sveket.
    Iran har under månader försökt hålla samtal med både EU och USA. De har hållit dörrarna öppna. Det är inte Iran som sagt upp avtalen – det är Washington som brutit dem, gång på gång.

    Och nu står Iran isolerat.

    – Hamas, Hizbollah, Huthierna – alla Irans allierade är försvagade.
    – Kina, Ryssland och Nordkorea har protesterat – men skickar ingen hjälp.
    – Europa är tyst, svagt, likgiltigt.

    Iran står i praktiken ensamt.

    Men inte i mina ögon. Inte som ledare för Enade Sverige.
    Jag står på Irans sida i detta.

    FN:s förfall – från fredsprojekt till maktverktyg

    Det som kanske skaver mest i allt detta är tystnaden från FN.
    När tre iranska kärnteknikanläggningar bombas av en kärnvapenmakt, i strid med alla internationella avtal, svarar FN med… vädjanden. Bekymrade uttalanden.
    Inte ett enda bindande krav. Inga sanktioner mot angriparna. Ingen konsekvens.
    Bara impotent byråkrati.

    Jag har länge burit på en växande misstanke – och nu ser jag den bekräftad:
    FN fungerar inte längre som ett fredsbevarande organ. Det fungerar som ett verktyg för västvärldens maktutövning.

    • Israel är inte medlem i NPT, men får aldrig några påföljder – trots att det är beväpnat till tänderna.
    • Iran har fullt samarbete med IAEA, men blir ändå måltavla för “preventiva” attacker.
    • USA bryter mot FN-stadgan gång på gång – i Irak, Syrien, Libyen, Serbien – men har fortfarande vetorätt i säkerhetsrådet.
    • Och när FN:s generalsekreterare väl protesterar, så ignoreras han – och han gör… ingenting mer.

    Jag frågar: Vad är FN idag?

    Ett tyst åskådarlag när supermakter begår krigsbrott? Ett rundningsmärke som bara mindre länder behöver respektera? Ett globalt kontor för att tvätta krig i byråkratiska termer?

    För mig är svaret tydligt:
    FN är inte lösningen. FN är en del av problemet.

    Reflektion: Vem hotar freden egentligen?

    USA säger att Iran hotar världen.
    Men vilket land har flest baser på andra kontinenter?
    Vilket land har startat flest krig de senaste 30 åren?
    Vilket land har spridit mest kaos genom ”regimskiften”?

    Och ändå är det Iran man är rädd för. Ett land som inte invaderat någon, men som försökt stå emot en ohelig allians av militärmakt, mediemakt och finansiell utpressning.

    Det är därför Iran är farligt – inte för världen, utan för hegemonin.

    Enade Sveriges linje – och vägen framåt

    Som partiledare för Enade Sverige vill jag att Sverige:

    • Tar avstånd från USA:s och Israels folkrättsvidriga angrepp
    • Återgår till självständig utrikespolitik, fri från NATO och USA:s diktat
    • Stärker banden med diplomatiska aktörer i öst, inklusive Iran, Ryssland och Kina
    • Kräver FN-reform eller skapar alternativ som inte är gisslan under västs veto

    Vi behöver en ny global ordning – byggd på respekt för folkrätt, suveränitet och sanning. Inte på bomber och lögner.

    Vad tycker du?

    –Borde Sverige ens vara kvar i FN?
    –Står du bakom Irans rätt att försvara sig?
    –Tror du att tyst diplomati fungerar – eller krävs det en ny öppen linje?

    Kommentera nedanför – och dela gärna artikeln vidare.
    Det är dags att fler i Sverige får se genom illusionen.

    2025-06-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    1. https://tass.com/politics/1978909
    2. https://tass.com/politics/1979015
    3. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sa-kan-iran-svara-pa-attacken
    4. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-utan-stod-fran-allierade-star-ensamma

  • Depopulation: Ett ord som ekar

    När världens mäktigaste diskuterar befolkningsminskning bakom stängda dörrar – då bör resten av oss börja ställa frågor.

    Sitter i ett grått och ruggigt Visby när jag skriver dessa rader. Väderprognosen de närmsta dagarna ser ut att passa mitt skrivande, dessvärre ser framtiden inte heller mycket bättre ut. När jag läste årets dagordning från Bilderbergmötet högg det till i magen. Ett ord stack ut från mängden. Ett enda ord, mitt bland punkter om geopolitik, AI, bankreformer och krig.
    Depopulation.
    Befolkningsreduktion.

    Det är ett sådant ord som får vissa att rycka på axlarna – och andra att frysa till. Jag tillhör den senare kategorin. För det finns något iskallt i hur detta ord plötsligt blivit samtalsämne i maktens mest slutna rum.

    Det demografiska haveriet – och den officiella berättelsen

    Det finns förstås en rimlig, nästan oskyldig tolkning. Enligt den är “depopulation” ett bekymmer – inte ett mål.

    Vi står inför en demografisk kollaps. I land efter land i västvärlden föds det för få barn. Italien, Spanien, Tyskland, Japan – även Sverige – står inför en framtid där varje generation är mindre än den förra.
    Pensionssystemen knakar. Arbetsmarknaden skriker efter folk. Välfärdsbygget, som vilat på tillväxtens grund, har plötsligt inget att växa med. Det är klart att Bilderberg vill tala om det. Kanske vill de bara förstå, förutse, planera.

    Kanske.

    Men det är något i mig som inte nöjer sig med det. Inte längre.

    En framtid för färre – och för de få?

    Jag börjar allt oftare se ett annat mönster. Ett där de inte längre sörjer utvecklingen – utan anpassar världen efter den.
    En värld för färre människor.
    Färre barn. Färre bilar. Färre hem med trädgårdar. Färre oberoende familjer. Färre kritiska medborgare.
    Fler system. Fler skärmar. Fler modeller. Fler “lösningar”.

    “You will own nothing and be happy.”
    Den frasen ekar i mitt huvud ibland. Inte som ett hot – utan som en signal. Ett budskap från en ny aristokrati som inte längre tror på folkstyre, utan på förvaltning.

    I deras ögon är vi kanske inte längre medborgare. Vi är biomassa, mätpunkter, resurser. Att befolkningen krymper är inte deras sorg – det är deras möjlighet.

    Den förbjudna frågan

    Och så kommer den mörkare tanken. Den som aldrig sägs högt i SVT eller på DN:s ledarsida.
    Tänk om det inte bara handlar om att anpassa sig till befolkningsminskning – utan om att driva på den?

    Vad händer om man betraktar:

    • En världsomspännande massvaccinering med oförutsedda konsekvenser för fertilitet och hälsa.
    • Ett medieklimat där oro för dessa effekter hånas eller tystas ned.
    • En öppen acceptans för ökande ensamhet, barnlöshet och rotlöshet i de unga generationerna.
    • En teknokrati som hellre litar på AI än på människor – särskilt levande, obekväma, tänkande människor.

    Vad händer om vissa av världens mest inflytelserika aktörer faktiskt ser en mindre befolkning som något önskvärt?

    Då är “depopulation” inte ett problem. Det är en plan.

    Jag accepterar inte tystnaden

    Jag vet inte exakt vad som sades bakom dörrarna på Bilderbergmötet i år. Det vet ingen utom de själva. Men jag vet en sak:
    När världens mäktigaste människor samlas i hemlighet för att tala om hur många människor det ska finnas i framtiden – då är det inte deras framtid som står på spel. Det är vår.

    Och då har jag en skyldighet att ställa frågorna.
    Även de som skrämmer.

    2025-06-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:

    https://bilderbergmeetings.org/meetings/meetings-overview/2020

  • USA:s attack mot Iran – en farlig eskalation

    I en chockerande vändning har USA nyligen bombat tre av Irans kärnanläggningar – Fordow, Natanz och Esfahan. Det här agerandet, som genomfördes med så kallade ”bunker-buster”-bomber, visar tydligt att USA inte längre nöjer sig med diplomatiska medel. Det är svårt att se detta som något annat än en farlig eskalation i en redan spänd region.

    Från mitt perspektiv, och Enade Sveriges perspektiv, är detta inte acceptabelt. Attackerna innebär inte bara en risk för ytterligare konflikt mellan USA och Iran, utan också en risk för att dra in hela Mellanöstern i ett större krig. Det är tydligt att både USA och Israel har hanterat situationen på ett mycket bristfälligt sätt, och jag anser att Iran här framstår som offret för en aggressiv utrikespolitik.

    Reflektionsdel och lösning:

    I stället för att eskalera konflikten behöver vi satsa på dialog och diplomati. En långsiktig lösning måste bygga på ömsesidig respekt och förhandlingar, snarare än militära anfall. Sverige och EU bör ta en aktiv roll i att medla mellan parterna och verka för en fredlig lösning. Endast genom att främja fred och stabilitet kan vi undvika en ännu större katastrof.

    2025-06-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    Aftonbladet

    RT

  • De ville värva mig – men jag sa nej

    Ett vittnesmål om hur brödraskap närmar sig där man minst anar det

    Under Almedalsveckan 2022 och timmarna före valvakan blev jag, då vice ordförande i Knapptryckarna, utsatt för ett subtilt men tydligt värvningsförsök av en medlem i Odd Fellows. Jag har varit tyst om det – fram till nu. Här är min berättelse om hur slutna nätverk försöker påverka även de rörelser som säger sig stå fria.

    De första signalerna

    Under sommaren 2022, medan jag ännu var vice ordförande i Knapptryckarna, hände något som jag inte glömmer. Under Almedalsveckan, där jag hade ansvar för rörelsens närvaro i Ulf Bejerstrands frånvaro, dök en man upp som jag inte kände. Han verkade däremot känna flera andra på plats, var tjenis med dem och gled in som om han alltid varit en del av gruppen. Själv satt jag mest i ett av våra partytält – jag hade trampat snett och stukat högerfoten rejält, så jag var ganska orörlig. Det var nog därför han såg sin chans.

    Han satte sig vid mig och började prata som om vi känt varandra i flera år. Hans beteende var direkt avvikande. Jag minns att jag tog upp det med några andra Knapptryckare som jag kom nära – även de reagerade på hur märkligt och påträngande det hela var.

    Han höll sig kvar vid vårt tält under hela veckan, hängde där och höll låda, tog ibland nästan befälet och började dela ut vårt material till förbipasserande som om han hade något slags mandat. Jag lät honom hållas, men jag betraktade det hela. Jag ville se vad det var som pågick. Och jag såg.

    Puben före valvakan

    Några veckor senare, på hösten 2022, bara någon timme före valvakan, var jag på väg till en pub nära Engelen i Gamla stan i Stockholm. Jag hade bestämt träff med några andra från rörelsen och tänkte ta en öl innan vi gick vidare. När jag går på gatan utanför puben hör jag någon ropa: ”BOSSE!” – och där står samma man från Almedalen.

    Jag gick in, beställde en öl och slog mig ner i en soffgrupp med några andra från Knapptryckarna. Efter en stund började han tala om Odd Fellows. Han visade upp sin ring och sade något i stil med:

    ”Knapptryckarna behöver stöd… uppbackning från ett broderskap.”

    Jag förblev kall men artig. Jag lät honom prata, men jag visade samtidigt med hela mitt sätt att jag inte är intresserad. Jag är och har alltid varit emot all form av frimureri och slutna sällskap. Det vet alla som känner mig. Men just där och då, kände jag tydligt att jag blev sonderad – utvärderad. Som vice ordförande för en snabbt växande rörelse med insyn i ledningen, verkade jag vara intressant.

    Efter mötet blev han iskall mot mig – som om värvningsförsöket hade misslyckats och jag därmed blivit ointressant. Det bekom mig inte nämnvärt, men det var en tydlig iakttagelse. Jag tror inte jag har nämnt den här episoden för särskilt många – bara en handfull personer: några som också såg honom i Almedalen, och några som var på puben den där kvällen.

    Jag var inte ensam

    Men det stannar inte där. Under min tid i Knapptryckarna fanns det andra med direkt koppling till Odd Fellows. En person i nära anslutning till Bejerstrand var, enligt vad jag själv fått veta, ansluten till samma ordensstruktur. En annan, en kvinna från Borlänge som jag själv samarbetade med inför valet, var också medlem. Det är uppgifter jag inte bygger på rykten – utan på egen kännedom.

    Jag berättar det här nu inte för att svartmåla någon. Utan för att peka på en mekanism som är ständigt närvarande – även i så kallade systemkritiska rörelser. Det finns alltid personer som sonderar, som kartlägger, som försöker närma sig. Inte med hot – utan med leenden, vänlighet och erbjudanden. Så ser det ut. Jag berättar detta för att jag tror att fler behöver förstå vad som faktiskt sker i skuggorna.

    Varför jag aldrig sa varför

    När jag tackade för kaffet och hoppade av från Knapptryckarna gjorde jag det utan att ange någon officiell anledning. Det fanns många som undrade – och jag svarade aldrig utförligt.

    Det här var en av anledningarna.

    Jag hade sett något som inte kändes rätt. Jag hade upplevt ett värvningsförsök. Jag visste att det fanns strukturer i och kring rörelsen som inte gick ihop med idén om fullständig öppenhet och folkstyrd frihet.

    Men jag ville inte skapa konflikt. Jag ville inte sabotera eller kasta skugga över människor i onödan. Jag bar på det i tystnad – och gick vidare.

    Jag vet att jag gjorde rätt.

    Jag står fri

    Jag tillhör inget nätverk. Jag är inte köpt, inte invigd, inte komprometterad. Jag blev sonderad – och jag sa nej. Jag har valt en väg som är rak, öppen och fri från dolda lojaliteter. Det är inte alltid den lättaste vägen, men det är den enda jag kan gå med ryggen rak.

    Det här är mitt vittnesmål. En liten pusselbit i den större berättelsen om varför så många rörelser, även de som säger sig vara systemkritiska, ändå på något vis fastnar i gamla maktstrukturer.

    Jag gör det inte.

    Fakta: Vad är Odd Fellows?

    Odd Fellows är en internationell ordensförening grundad i Storbritannien på 1700-talet, med syfte att främja vänskap, kärlek och sanning – enligt egen beskrivning. Organisationen har ritualer och grader, och är liksom frimureriet ett slutet brödraskap där medlemmar svär lojalitet till varandra. I Sverige finns ett stort antal loger. Vissa ser Odd Fellows som harmlöst – andra betraktar det som en del i ett större nätverk av tyst inflytande i samhället. Dessa sällskap bygger på tystnads- och lojalitetslöften, vilket gör dem strukturellt oförenliga med demokratins krav på öppenhet, transparens och ansvar.

    Vad tycker du?

    Har du själv upplevt märkliga närmanden eller lojalitetssystem inom alternativrörelsen, partivärlden eller föreningslivet?
    Kommentera gärna nedan – jag läser allt.

    2025-06-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Almedalsveckan 2025 – en personlig reflektion och kritisk granskning

    En personlig betraktelse över Almedalsveckans maktstrukturer och arrangörers agenda – varför jag åker dit några dagar för att göra irriterande reklam för Enade Sverige

    Almedalsveckan har länge varit Sveriges mest välkända politiska evenemang, där politiker, intresseorganisationer och media samlas för att diskutera landets framtid. För mig, som ledare för Enade Sverige, är Almedalen redan genomskådad för vad det ofta är: ett arrangemang präglat av etablerade maktstrukturer där många röster – särskilt de som ifrågasätter rådande normer – lätt hamnar i skymundan.

    Jag åker ändå dit, delvis för att synas och göra lite reklam för Enade Sverige. Med min kropp som reklampelare, iklädd nytryckta t-shirts med partiets logga och hemsidesadress, vill jag påminna om att det finns ett alternativ som står för suveränitet, självständighet och verklig folkstyrning.

    Almedalsveckan 2025 är återigen fylld av arrangörer som representerar ett brett spektrum av intressen – allt från etablerade partier och näringslivets företrädare till statliga myndigheter och globalt orienterade organisationer. En tydlig trend är att många av dessa aktörer har stark koppling till EU, FN och andra överstatliga institutioner. För en självständig aktör som jag, som ser dessa globalistiska projekt med viss skepsis, väcker det frågor om vilka berättelser som verkligen får utrymme och vilka som prioriteras.

    Det är anmärkningsvärt att stora delar av evenemanget kretsar kring teman som digitalisering, klimat, integration och globalt samarbete – ämnen som är viktiga i sig, men där kritiska röster mot den rådande agendan ofta lyser med sin frånvaro. Jag undrar hur mycket utrymme det finns för alternativa perspektiv som ifrågasätter den snabbt föränderliga politiska och ekonomiska ordningen, och hur öppet samtalet egentligen är.

    Utöver den politiska agendan finns också en kommersiell dimension som ofta får för lite uppmärksamhet. Sponsring och finansiering av seminarier och event från stora företag och internationella intressen påverkar naturligtvis utformningen av samtalen. För oss som vill bygga ett starkt och suveränt Sverige är det viktigt att belysa hur sådana ekonomiska maktstrukturer kan påverka demokratins innehåll.

    På det personliga planet är denna Almedalsvecka annorlunda för mig. Jag genomgick två akuta operationer förra helgen och min kropp är än så länge tilltygad. Så om ni ser någon som går som en skadeskjuten anka kan det vara jag. Men mentalt känner jag mig starkare än någonsin. Jag är beredd att möta både den fysiska och politiska utmaningen – och skulle någon vilja testa mig är jag fortfarande kapabel att försvara mig.

    I övrigt är livet i förändring – med en pågående skilsmässa, husförsäljning och allt vad det innebär. Men på Gotland ska jag unna mig några dagar av egentid och återhämtning. Hotellfrukosten med pannkakor, grädde och sylt, den lokala Guteglassen i Visby och några utvalda matställen blir ett välkommet avbrott från mitt annars så stenhårda kostregim.

    Det finns en ironi i att jag, som en politiskt aktiv och kritisk röst, ofta känner mig relativt ensam i min kamp. I en liten kommun där många vill bevara sina positioner och där öppenheten för alternativa synsätt är begränsad, är det lätt att känna sig isolerad. Men det stärker också min övertygelse att jag måste fortsätta.

    Jag hoppas att Almedalsveckan kan utvecklas till att bli en mer inkluderande och mångfacetterad arena där även röster som vill bryta ny mark för Sveriges framtid får höras – på riktigt.

    Detta är min reflektion, min utmaning och mitt uppdrag. Jag väljer att möta den med både ärlighet och respekt för de krafter som verkar runt omkring oss, oavsett varifrån de kommer.

    2025-06-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Sverige i spegeln – en chihuahua som tror den är varg

    Om självbedrägeri, lydnadspolitik och rädslan som blivit statsideologi

    Svenska folket matas dagligen med bilden av Ryssland som ett överhängande hot. Men sanningen är att Ryssland inte har något att vinna på att angripa Sverige – inte nu, inte sen. Det verkliga hotet kommer inifrån. Från makthavare som leker stormakt och medier som tjänar pengar på att skrämma sitt eget folk.

    Det sägs att man måste förstå sin motståndare. Men jag tror att det är minst lika viktigt att förstå sig själv. Och just där – i självbilden – har Sverige gått vilse.

    Vi lever i ett land där allt fler på fullaste allvar tror att Ryssland när som helst kommer bomba oss. Utan förvarning, utan anledning. Bara för att. Jag ställer frågan: varför skulle de göra det? Vad skulle Ryssland vinna på att angripa Sverige?

    Svaret är brutalt enkelt: absolut ingenting.

    Sverige är NATO-medlem. Ett angrepp på oss skulle omedelbart aktivera artikel 5 och göra det till ett angrepp på hela alliansen. Det vet alla i Kreml. Ryssland må vara konfrontativt, men det är inte självmordsbenäget. Och vi är varken Ukraina, Polen eller en strategisk prioritet. Vi är en perifer spelare med marginell militär betydelse. Att vi ändå inbillar oss att vi är ett primärmål för ryska bomber är tragikomiskt.

    I västvärldens ögon är Sverige fortfarande en helig ko – symbolen för det öppna samhället, klimatansvar, jämställdhet och progressivitet. Men vi som bor här vet att det är en kuliss. Bakom PR-fasaden finns barnfamiljer som tvingas välja mellan mat och bensin, sjuksköterskor som går på knäna, en skola som inte längre lär ut bildning, och en regering som hellre skickar luftvärn till Ukraina än trygghet till sitt eget folk. Vi är inte en stormakt. Vi är inte ens ett självständigt land längre. Vi är ett lydigt skyltfönster för ett sjukt system.

    Och medierna – ja, de älskar det. De tjänar pengar på det. Hotet från Ryssland är guld värt. Det är klickbart, känslostarkt, polariserande. Varje gång det sägs att ”Ryssland kan anfalla Sverige” rullar reklampengarna in. Debattprogram, krigsrubriker, expertpaneler, flashar – det är innehåll, det är intäkter. Men det är också något mer: det är propaganda. Vinstmaximerad krigspsykologi förklädd till samhällsnytta.

    Värre är att medierna inte bara förstärker hotbilden – de formar samhället efter den. De säger inte bara att Ryssland är ett hot. De antyder att allt ryskt är farligt. Och där börjar glidningen: från geopolitik till människosyn. Jag säger det rakt: i dagens Sverige diskrimineras människor för att de har ett ryskklingande namn. De misstänkliggörs, marginaliseras och utesluts. Det är inte bara ovärdigt. Det är förbannat skamligt. Och det sker i ett land som säger sig stå för tolerans.

    Så varför detta ständiga gräl? Varför skickar vi vapen? Varför manar vi fram konflikt? Min tolkning är enkel: det handlar om lojalitet. Vi har ingen självständig säkerhetspolitik längre. Vi har en lydnadspolitik. Vi vill visa att vi är bäst i klassen. Att vi inte bara är med i NATO – vi älskar NATO. Och för att visa det krävs en fiende. Ryssland är perfekt som projektionsyta.

    Jag vill avsluta med en bild. En som säger allt. En liten chihuahua som stirrar in i spegeln – och ser en varg. Det är där vi är. En liten lydnadsstat som skäller åt stormakter för att imponera på sin husse i Washington. Men i verkligheten har vi inga tänder. Inget mod. Ingen självbild.

    Ryssland kommer inte anfalla Sverige. Inte nu. Inte sen. Det finns inget att vinna. Det enda som anfaller det svenska folket är den egna makten, som styr genom rädsla, lydnad och propaganda. Det är dags att våra ledare slutar projicera sin osäkerhet på andra. Det är dags att de ser sig själva i spegeln. På riktigt.

    2025-06-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • SPIEF 2025: Världen vaknar till en multipolär morgondag

    ”Det handlar inte om att skapa en ny världsordning – den håller redan på att ta form, som en soluppgång som inte kan stoppas.”
    – Vladimir Putin, SPIEF 2025

    Jag var inte där på plats, men jag följde St. Petersburg International Economic Forum 2025 (SPIEF) noga. Det går inte att bortse från vad som utspelade sig: världens tyngdpunkt håller på att förskjutas. Med över 20 000 deltagare från 140 länder och ett program fyllt av konkreta avtal, framtidsvisioner och geopolitiska markeringar, blev SPIEF i år något mycket mer än bara ett ryskt affärsforum. I väst rapporteras knappt något. Men det som sades – och det som beslutades – angår oss alla. För detta forum symboliserade något som många i Europa fortfarande inte vill erkänna: det är inte längre vi som håller i taktpinnen.

    Med talare som Vladimir Putin, Kinas vice premiärminister Ding Xuexiang, Indonesiens president Prabowo Subianto och Bahrains säkerhetsrådgivare Sheikh Nasser bin Hamad Al Khalifa, blev det tydligt att den globala syd och öst nu formar sin egen framtid – utan att vänta på väst. Putin talade om ett multipolärt system där BRICS står för över 40 % av världens BNP. Subianto betonade vikten av dialog framför krig – och påminde om att Indonesien föreslog vapenvila i Ukraina redan för två år sedan. Kina, Sydafrika och Bahrain upprepade samma budskap: samarbete, inte konfrontation. Det här är inte bara retorik. Det är handlingsplaner, investeringsavtal, teknologiskt samarbete och handelsblock som realiseras medan vi i väst sjunker djupare in i vår självvalda isolering.

    Trots sanktionerna har Ryssland presenterat siffror som få i väst ens vågar nämna. 4–7 % BNP-tillväxt, 77 000 nya registrerade varumärken bara förra året, en fattigdomsnivå som halverats sedan 2000, och en allt mer självförsörjande teknologi- och energisektor. Landets näringsliv anpassar sig snabbt – inte minst tack vare ökad handel med Kina, Indien, Afrika och Sydostasien. USA:s affärsdelegation var inte officiell – men den fanns där. Amerikanska företagsrepresentanter förde samtal om energisamarbete, sällsynta jordartsmetaller och infrastruktur. Det talades till och med om en eventuell återkomst för amerikanska oljebolag på den ryska marknaden. Så mycket för sanktioner.

    Västvärlden förlorar mark – inte för att vi måste, utan för att vi vägrar erkänna förändring. Jag säger inte att alla på SPIEF 2025 är förebilder. Men jag konstaterar att medan vi bygger murar, bygger andra partnerskap. Medan vi vrider upp volymen på våra fiendebilder, skriver andra på exportavtal, valutasamarbeten och kärnkraftsprojekt. Det borde oroa fler än mig.

    2025-06-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    RT.com, SPIEF 2025 liveuppdateringar

  • Iran bygger inga kärnvapen – och det vet världen mycket väl

    FN:s kärnenergiorgan IAEA har återigen bekräftat det vi redan vetat: det finns inga bevis för att Iran bygger kärnvapen. Trots detta regnar bomberna över Teheran.

    Jag har länge varnat för den propagandakampanj som ligger till grund för krigshetsen mot Iran. Nu får jag stöd från oväntat håll – nämligen Rafael Grossi, generaldirektör för FN:s atomenergiorgan IAEA. I en intervju med CNN slår han fast att Iran inte gör några ”systematiska ansträngningar” för att ta fram ett kärnvapen. Ändå fortsätter både Israel och USA att agera som om hotet vore omedelbart.
    Läs hela artikeln här

  • Vad hade hänt om vi sagt nej?

    Min reflektion: Hur vore det om vi hade undvikit gå med i Nato, skippat DCA-avtalet och inte skickat vapen till Ukraina? Kanske hade vi sluppit lägga ytterligare 300 miljarder på krigsförberedelser.
    Läs hela artikeln här

  • De dödade generalerna, de dolda motiven – och västvärldens farliga tystnad. Blir Sverige indraget?

    När jag skriver detta har ännu en dag grytt över ett Mellanöstern i lågor. Israel har bombat över hundra mål i Iran, inklusive kärntekniska anläggningar och nyckelpersoner inom landets försvarsmakt. Det talas om ett av de största israeliska angreppen på decennier. Över 200 stridsflygplan deltog i Operation Rising Lion. Resultatet: flera döda generaler, civila offer – och ett Iran som nu står närmare kärnvapen än någonsin.
    Läs hela artikeln här

  • Det som nu sker är en varning till hela världen

    Jag följde de första rapporterna i realtid – som en tryckvåg genom skärmen. När Israel natten till fredagen den 13 juni 2025 genomförde det som nu kallas Operation Rising Lion, visste jag direkt vad det här betydde: ett nytt skifte. En ny nivå. En tändning av en konflikt som länge pyrt under ytan, men som nu sprakar mot hela Mellanösterns fundament.
    Läs hela artikeln här

    2025-06-17 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Israel, Iran och USA – Tre tändstickor i ett krutdurk

    När Israel attackerar Iran med över 200 flygplan, dödar kärnforskare och saboterar energianläggningar – samtidigt som USA låtsas vara åskådare – då är vi inte längre i en konflikt, utan på tröskeln till en global katastrof. Jag ser ett mönster som påminner om Irak 2003, Libyen 2011 och Ukraina 2022: lögner, provokationer och en ohelig allians av västliga intressen som driver fram ännu ett krig.
    Läs hela artikeln här

    2025-06-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Jag ser krigsmaskinen vakna: Netanyahus dröm om ett ”Greater Israel”

    Jag ser krigsmaskinen vakna: Netanyahus dröm om ett ”Greater Israel”

    När Netanyahu beordrar bomber över Iran och kallar på folket att resa sig mot sin egen regering, ser jag inte längre bara en premiärminister i krig – jag ser en religiöst besatt strateg som är beredd att sätta hela Mellanöstern i lågor för att fullfölja sin vision om ett ”Större Israel”. Detta är farligare än de flesta förstår.
    Läs hela artikeln här

  • När bomberna faller över Teheran – och världen ser på

    Massiva flyganfall, dödade ledare och civila offer – men världen tiger. Vad gör Sverige?
    I skuggan av förlorad diplomati och växande stormaktsrivalitet har ett nytt farligt kapitel inletts i Mellanöstern. Under natten till fredag genomförde Israel ett av de mest omfattande militära anfallen på åratal – riktat mot kärntekniska och militära mål i Iran. Men i ruinerna av Teherans bostadskvarter, där civila nu räddar det som räddas kan, är det inte säkerhet som byggts – utan något mycket värre.
    Läs hela artikeln

    2025-06-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • En expertpanel utan ryggrad – varför jag inte litar på Sverige Först

    Jag har idag sedan kl 16:00 från lanseringen noggrant läst och analyserat partiet Sverige Försts (hädanefter förkortat SF) partiprogram och partiledaren Elsa Widdings budskap. Jag gick in i läsningen med både nyfikenhet och öppenhet. Ärligt talat hoppades jag innerligt att SF skulle visa sig vara ett parti som vågar utmana systemet på riktigt – ett trovärdigt alternativ som kan bryta den politiska stagnationen i vårt land.
    Läs hela artikeln här

    2025-06-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Hur man bygger en ryssofobisk befolkning – steg för steg

    Jag har i många år betraktat det svenska medielandskapet med en blandning av fascination och fasa. Fascination, för att det är ett så väloljat maskineri. Fasa, för att så få förstår hur det fungerar. Det vi ser utåt – rubriker, bilder, experter i rutan – är bara toppen av ett isberg. Under ytan döljer sig en samspelt struktur där ägare, redaktioner, journalister och statlig politik samverkar för att forma hur svenskarna tänker, känner och reagerar. Det är här vi måste tala om det som ingen i medieeliten vill höra: Sverige utsätts för psykologisk krigföring. Och den sker inte från Ryssland – utan från våra egna medier.
    Läs hela artikeln

    2025-06-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Sveriges försvarspolitik – från neutralitet till underkastelse

    Vem tjänar på att Sverige blivit måltavla?
    Jag har länge hävdat att Sveriges försvar inte längre är byggt för att försvara det svenska folket – utan för att tjäna en överstatlig maktagenda där NATO, USA och svenska oligarker som Wallenberg dikterar villkoren. Det är en farlig utveckling som saknar folkligt mandat, demokratisk förankring och militärstrategisk klokhet. Den har skapat ett land som blivit måltavla snarare än tryggt.
    Läs hela artikeln
    2025-06-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Varför jag och Enade Sverige tar avstånd från Bilderberggruppen

    Bilderberggruppen är inte bara en samling högt uppsatta makthavare. Det är ett slutet, inofficiellt skuggmöte där politiker, bankirer, mediabossar, militärer och företagsledare från västvärlden träffas bakom lyckta dörrar – utan insyn, utan protokoll, och utan ansvar inför medborgarna. Jag har i snart 20 års tid demonstrerat mot denna grupps möten. I år kan jag inte vara på plats i Stockholm, men min hållning är tydlig: det är hög tid att svenska folket vaknar och säger ifrån.

    Redan 2006, när Henry Kissinger samlade de forna rivalerna Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt under Bilderbergmötet, var jag aktiv på nätet och belyste dom i olika bloggar som sedermera blev nedstängda av Expressen och Aftonbladet. Kort därefter blev Reinfeldt Sveriges statsminister. Det väckte något i mig. Sedan dess har jag demonstrerat utanför mötena i Aten (2009), Barcelona (2010), St. Moritz (2011), Watford (2013) och Köpenhamn (2014). På denna tiden var jag aktiv inom mitt första parti: Partiet De Fria.

    FAKTARUTA: Partiet De Fria (PDF)
    • Grundat: 2013
    • Medgrundare: Bo Jonsson m.fl.
    • Syfte: Att skapa ett verkligt folkstyrt parti utan beroende av etablissemanget
    • Utveckling: Bo Jonsson var en av initiativtagarna och medgrundarna till Partiet De Fria – med målet att samla systemkritiska krafter kring frihet, direktdemokrati och suveränitet
    • Bo Jonssons hållning: Tog avstånd och lämnade partiet när det stod klart att grundidén inte längre följdes i praktiken.

    Socialdemokraternas Stefan Löfven deltog i på mötet i Watford och redan där stod det nog klart att han skulle ta över stafettpinnen ett och ett halvt år senare. Det handlar inte om enstaka tillfälligheter. Det handlar om ett mönster. Jag intervjuade Carl Bildt om vad han anser om Stefan Löfvens deltagande och han som annars är medietränad började stamma en smula.

    Se Dan Dicks för kanalen ”Press for Truth” – en sammanställning med bilder från årets möte i Stockholm:

    Jag anser att svenska folkvalda politiker som deltar i dessa möten – utan full transparens och utan mandat från sina väljare – bör prövas för brottet “trolöshet vid förhandling med främmande makt”. Det är en form av diplomatiskt landsförräderi. Straffet? Upp till livstids fängelse. Och med rätta. För när våra valda representanter deltar i slutna samtal med global maktelit, utan insyn från riksdag, media eller medborgare, då har man lämnat folkstyrets grundprinciper bakom sig. Vi har fler politiker som skulle kunna prövas för samma brott ta bara t.ex Pål Jonson och hans signatur på DCA-avtalet 5 December i Washington med Loyd Austin. Detta avtal gör att Sverige får 17st självklara mål för Ryssland. 17st skyddsobjekt som görs tillgängliga för Amerikansk militär och vapensystem till och med kärnvapen(!)

    Att svensk polis – finansierad av våra skattepengar – står vakt utanför detta möte och skyddar världens mest inflytelserika personer, istället för att utreda vad som sker där inne, är ett demokratiskt haveri. De borde genomföra en husrannsakan. Inte stå hedersvakt.

    Här analyserar jag SVT:s roll i att normalisera Bilderberggruppen:

    Vi ser dessutom hur SVT – återigen – misslyckas med att granska makten. Istället för att ifrågasätta varför politiker deltar i hemliga samtal med globala oligarker, försöker man avdramatisera och försvara arrangemanget. Det är som om public service inte längre arbetar för folket – utan för den elit man borde granska.

    Enade Sverige tar avstånd från Bilderberggruppen. Vi står för suveränitet, diplomati och fred – inte för global elitism bakom stängda dörrar. Att makteliten samlas i smyg för att diskutera världens framtid utan insyn, är inte acceptabelt i en demokrati. Det är en direkt förolämpning mot det svenska folket.

    Till dig som läser detta vill jag säga:
    Lita inte blint på mig – eller någon annan.
    Ta reda på fakta själv.
    Sök, jämför, ifrågasätt.
    Det är den enda vägen till verklig förståelse – och verklig frihet.

    2025-06-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Jag har startat en Substack

    Jag har nu startat en kanal på Substack. Det är ett nyhetsbrev, men också en plattform där jag kan publicera artiklar, direkt till dig som vill läsa – utan algoritmer, censur eller beroende av sociala medier.

    Du hittar kanalen här:
    https://enadesverige.substack.com

    Alla artiklar är gratis att läsa – precis som på EnadeSverige.com – men tanken är att Substack ska fungera som en kompletterande väg att nå ut, särskilt till dig som föredrar att få nya texter direkt i mejlkorgen.

    Jag skriver i snitt ca 2–4 artiklar om dagen för EnadeSverige.com – Men nu får de som vill ännu ett sätt att följa det jag gör.

    Substack ger mig också möjligheten att i framtiden erbjuda frivillig ekonomisk uppbackning genom prenumeration – men just nu handlar det bara om att nå fler människor. Jag bygger detta själv, från grunden, utan redaktion, utan PR-byrå. Bara ärlighet, engagemang och dagligt arbete.

    Tack för att du följer det jag gör.

    2025-06-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Sveriges guldreserv – ett svagt skydd i en osäker värld

    Medan Sverige rör sig allt längre in i ett finansiellt system präglat av digital sårbarhet, tillit till internationella institutioner och brist på reella tillgångar – visar Belarus på något annat. Den 1 juni 2025 nådde Belarus guld- och valutareserv sin högsta nivå någonsin: 11,158 miljarder USD. Men det är inte bara summan som är imponerande – utan hur reserven relaterar till landets ekonomi. Den motsvarar nu 2,6 månaders import – ett nyckeltal som i kristider kan vara skillnaden mellan självständighet och underkastelse.

    Samtidigt i Sverige… råder närmast tystnad.

    Sveriges guldreserv – var finns den egentligen?

    Sveriges officiella guldreserv uppgår till cirka 125,7 ton, vilket motsvarar ett värde på omkring 8 miljarder USD. Men det stora problemet är inte mängden guld – utan var det finns:

    PlatsMängd (ca)Andel
    Bank of England, London61 ton49 %
    Bank for International Settlements (BIS), Basel38 ton30 %
    Federal Reserve, New York13 ton10 %
    Riksbankens valv i Sverige13 ton10 %

    Det innebär att över 90 % av Sveriges guld finns i utlandet, förvarat av andra makter.

    Till skillnad från exempelvis Tyskland, Nederländerna och Österrike – som under 2010-talet tog hem delar av sina reserver – har Sverige inte genomfört någon liknande repatriering. Enligt Riksbanken finns ”inget operativt behov” av att ha guldet i Sverige. Samtidigt har delar av guldet vid olika tillfällen använts i utlåningsverksamhet, vilket innebär att det inte alltid finns fysiskt tillgängligt ens där det sägs vara placerat.

    Kritik och ifrågasättanden

    Under 2011–2012 togs frågan upp i Sveriges riksdag. Bland annat efterfrågade Lars Ahlmark (FP) och Sven-Olof Sällström (SD) en översyn av guldförvaringen och transparens i guldhanteringen. De menade att Sverige, likt andra länder, borde begära insyn i och försäkra sig om att guldet verkligen finns, i fysisk form, tillgängligt vid kris.

    Riksbanken avvisade kraven och ansåg att systemet fungerar tillfredsställande som det är.

    Men frågan har inte försvunnit. I alternativa ekonomiska kretsar, bland säkerhetspolitiska bedömare, och hos dem som granskar nationell suveränitet, har Sveriges guldreserv blivit en symbol för ett djupt beroende av utländska institutioner.

    Vad gör Belarus rätt?

    Enligt Aleksandr Yegorov, förste vice ordförande för Belarus centralbank, beror landets framgång på tre faktorer:

    1. En aktiv och klok investeringsstrategi – där guld är en central komponent.
    2. Valutapolitik som gynnar nationell valuta – belarusiska rubeln prioriteras framför dollar och euro.
    3. Kontrollerad penningmängd och sund räntenivå – som stärker både sparande och inhemska kapitalflöden.

    Sedan årsskiftet har prisökningen på guld ensamt stärkt reserven med över en miljard USD. Till detta tillkommer ett nettotillskott av valuta genom hushåll och företags växling – ett tecken på folkligt förtroende för den egna valutan. Belarus centralbank har alltså valt guld – inte som spekulation, utan som strategiskt skydd för nationens suveränitet.

    Vad gör Sverige istället?

    Sverige har sedan 1990-talet minskat sin guldreserv kraftigt – särskilt under 2000–2002 då över 60 ton såldes, enligt Riksbankens egna uppgifter. Detta skedde till priser som idag ter sig som historiskt låga. Istället har man valt att lita på tillgång till internationella likviditetslinjer och att inte ha något egentligt ”operativt behov” av fysisk reserv på hemmaplan. I en värld där geopolitik slår hårdare än någonsin, dollarn hotas av dedollarisering, och förtroendet för pappersvalutor minskar – är guld ett av få verktyg som återstår. Det är inte någon nostalgisk kvarleva från Bretton Woods. Det är ett tyst men stabilt verktyg för att överleva stormar andra länder inte rår över.

    Reflektion och lösning

    Det är dags att vi i Sverige börjar tala klarspråk: vi saknar guld på hemmaplan, vi saknar beredskap för valutakollaps, och vi saknar en självständig penningpolitik som skyddar folket snarare än marknaden. Belarus, ofta förlöjligat i svensk debatt, visar i denna fråga prov på något Sverige glömt: ekonomisk suveränitet.

    Vad tycker du?
    Bör Sverige ta hem sitt guld? Bör vi åter börja köpa fysisk reserv i stället för att lita på digitala löften Kommentera gärna – och dela artikeln med någon som fortfarande tror att guld är ”gammaldags”.

    Källor:
    – https://eng.belta.by/economics/view/belaruss-gold-and-forex-reserves-reach-record-high-160065-2024/
    – https://www.riksbank.se/en-gb/statistics/statistics-on-notes-and-coins/gold-reserve/
    – https://data.riksdagen.se/fil/53B4C804-1133-4A19-8C97-9B5BDA84BE63
    – https://www.reuters.com/article/us-gold-centralbanks-analysis-idUSKCN1VV0D8
    – https://www.nationalbanken.dk/en/statistics/find-statistics/Pages/Balance-sheet-gold-reserve.aspx

  • Ukraina inte redo för fred – enligt Belarus utrikesminister

    I slutet av januari i år mottog jag en formell inbjudan från Belarus utrikesministerium – undertecknad av Maksim Ryzhenkov – att närvara som oberoende och neutral valobservatör i det belarusiska presidentvalet. Det var ingen massutskickad gest – utan ett personligt tilltal till mig. Jag såg det som ett erkännande av mitt arbete för fred, öppen dialog och suverän demokrati – något som står i skarp kontrast till hur Belarus ofta framställs i västliga medier. Just därför lyssnar jag noga när samme utrikesminister nu uttalar sig om kriget i Ukraina – och de hinder som fortfarande står i vägen för en verklig fred.

    När Ukraina inte hämtar sina döda – och väst tittar bort

    I en intervju den 11 juni med den ryska nyhetskanalen Russia 24 uttryckte Ryzhenkov stark kritik mot Kievregimens agerande, särskilt kring hanteringen av stupade ukrainska soldater. Efter de senaste fredssamtalen i Istanbul erbjöd Ryssland – ensidigt – att återbörda kropparna av cirka 6 000 omkomna soldater. Den första omgången, 1 212 kroppar, var redo att överlämnas, men den ukrainska sidan uteblev från platsen och hänvisade till att inget datum var överenskommet.

    ”Jag ska vara ärlig – det är motbjudande att inte ta emot kropparna. Att begrava de döda är en del av vår ortodoxa tradition.”
    – Maksim Ryzhenkov

    Han menar att detta inte är en teknisk eller logistisk fråga – utan en medveten politisk ovilja från Kiev. En vilja att inte erkänna omfattningen av sina egna förluster. Ett erkännande skulle nämligen innebära både politisk och ekonomisk belastning: enligt uppgifter i intervjun utlovas omkring 367 000 dollar i kompensation per stupad soldat, men många vittnar om byråkratiska hinder och uteblivna utbetalningar. Detta belopp har dock inte kunnat bekräftas av oberoende källor.

    ”Självklart kan det vara politiskt ofördelaktigt att betala ut pengar eller erkänna att det handlar om 6 000 döda. Men vad händer med de anhöriga? Vad händer med deras sorgeprocess?”
    – Maksim Ryzhenkov

    Vem vill egentligen ha fred?

    Samtidigt lyfter Ryzhenkov fram att Ryssland, till skillnad från Ukraina, har tagit initiativ till både fångutbyten och återlämning av stupade – signaler om en fredsvilja som han anser väst ignorerar. Han framför också en hård dom över västvärldens roll i kriget:

    ”Ukrainarna drivs till förhandlingar av väst – men bara för att testa ryssarna. Egentligen vill väst att kriget fortsätter, för att försvaga Ryssland med hjälp av ukrainska liv.”

    Och han avslutar med en mening som många i Europa borde ta till sig – oavsett politisk ståndpunkt:

    ”Väst bryr sig inte om Ukraina. Inte om ukrainare heller.”

    Reflektion och lösning

    Att inte ens hämta hem sina döda – det är en gräns som få trodde skulle passeras. Men det är där vi är nu. Det finns inget rationellt skäl att neka återlämning av fallna soldater – om det inte är för att man vill undvika sanningen om krigets verkliga pris. Sanningen är att fred inte längre ses som ett mål, utan som ett hot mot intressena hos dem som tjänar på fortsatt konflikt. Jag vet att många svenskar – även sådana som inte följer med i detalj – ändå känner att något är fundamentalt fel i hur kriget hanteras. Frågan är: vågar vi lyssna på andra perspektiv än de som godkänts av EU och Washington?

    Vad tänker du?

    Vad säger det om ett lands regim när de vägrar hämta hem sina döda soldater? Och hur länge ska västvärlden tillåtas diktera villkoren för fred – när det är andra länder, och andra folk, som betalar priset? Kommentera gärna nedan – och dela gärna vidare om du tycker fler borde höra det här perspektivet.

    2025-06-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.rt.com/news/598517-ukraine-bodies-belarus-minister/
    https://tass.com/politics/1790229
    https://ria.ru/20250611/ryzhenkov-ukraine-peace-1890000000.html

    Personlig inbjudan att närvara som oberoende valobservatör i Belarus presidentval, signerad av Ryzhenkov.

  • Slovakiens premiärminister vägrar stödja nya Rysslandssanktioner – och jag förstår honom

    När EU-kommissionen nu försöker driva igenom ännu ett sanktionspaket mot Ryssland – det artonde i ordningen – säger Slovakiens premiärminister Robert Fico tydligt nej. Och det med rätta. Fico publicerade sitt uttalande på Facebook i tisdags och slog fast att Slovakien inte kommer att stödja det föreslagna sanktionspaketet, eftersom det skulle kunna kasta landet in i en energikris. EU:s senaste förslag innebär bl.a. att man sänker pristaket på rysk olja från 60 till 45 dollar fatet, förbjuder fortsatt användning av Nord Stream, begränsar import av raffinerade produkter från rysk råolja, samt svartlistar 77 fartyg som påstås vara en del av en “skuggflotta” som kringgår handelsförbud.

    Enligt EU kräver sanktionerna enhälligt godkännande från alla 27 medlemsländer. Men Fico är tydlig: om inte Bryssel kommer med en verklig lösning på de problem som Slovakien skulle drabbas av – särskilt vad gäller energiförsörjning – så blir det nej.

    Redan i förra veckan antog det slovakiska parlamentet en resolution som förbjuder regeringens representanter från att stödja nya internationella sanktioner mot Ryssland. Det är ett juridiskt bindande beslut i Slovakien, vilket innebär att Fico enligt lag måste rösta emot – även om president Peter Pellegrini formellt skulle vilja stoppa resolutionen.

    Det är ingen hemlighet att Robert Fico sedan sin återkomst som premiärminister 2023 varit en av EU:s mest frispråkiga kritiker av Rysslandssanktionerna. Han har konsekvent hävdat att de inte fungerar och att de slår hårdare mot Europas medborgare än mot Moskva.

    Och han har rätt.

    Reflektion: Jag önskar Sverige hade en sådan ledare

    När jag läser om Robert Fico kan jag inte låta bli att känna en sorts respekt. Inte nödvändigtvis för hans politiska historia i stort – utan för det faktum att han står upp för sitt lands intressen, även när det går emot EU:s linje. Han viker sig inte för trycket. Han lyder inte order från Bryssel. Han säljer inte ut sitt folk för att blidka NATO eller Washington.

    Det är exakt den sortens ledarskap jag försöker erbjuda Sverige genom Enade Sverige. Vi behöver inte fler följsamma karriärpolitiker som röstar ja till allt som kommer från EU-kommissionen oavsett konsekvenser. Vi behöver politiker som sätter sitt folk först. Som vågar säga nej när något är orätt, ogenomtänkt eller farligt. Som förstår att diplomati, suveränitet och energisäkerhet inte kan offras för symbolpolitik.

    Jag är inte Slovakiens premiärminister. Men jag är svensk medborgare – och jag är inte till salu. Varken för Ursula von der Leyen, Jens Stoltenberg eller någon annan som vill använda oss som brickor i ett stormaktsspel.

    Frågan är: hur många svenska väljare är redo att följa med mig?

    2025-06-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.rt.com/news/597920-slovakia-russia-sanctions-eu/

    https://www.politico.eu/article/slovakia-robert-fico-block-eu-russia-sanctions-energy-crisis

    https://www.facebook.com/robertficopremier/posts/pfbid0W1uTYJqpJwAk4Q9FySBi3AXnyfYUEYh7j3FYqzASGXtPxmxRrWn3HxJe7uU5xzWGl

  • SVT:s inslag om Bilderberg saknade kritiska frågor – men är full av skademinimering

    När SVT:s Morgonstudion valde att rapportera om det pågående Bilderbergmötet på Grand Hôtel i Stockholm var det inte med syftet att granska, ifrågasätta eller ens förklara vad detta slutna möte egentligen innebär. Istället fick vi ett inslag som närmast kan beskrivas som ett försvarstal – där både programledare och inbjudna gäster ägnade sig åt att avdramatisera, trivialisera och relativisera.

    Jag har sparat ned hela reportaget och lagt på en enkel förtext och sluttext (se video nedan) för att visa hur SVT – avlönade av oss medborgare – ännu en gång sviker sitt uppdrag som oberoende granskare av makten. Det handlar inte om ett enskilt slarvigt inslag, utan om en medveten strategi att skademinimera det som borde ifrågasättas.

    Från journalistik till försvarstal

    Istället för att ställa enkla men angelägna frågor – som varför mötet hålls bakom stängda dörrar, vilka beslut som kan påverka medborgarna, eller vilka intressekonflikter som kan uppstå – bjuds vi på skämtsam jargong, förminskande kommentarer om “konspirationsteoretiker”, och en gammal minister som får sätta punkt med budskapet: “Det är bara ett informellt möte där man lär känna varandra.”

    Man utmålar kritiker som foliehattar. Man förklarar bort hemlighetsmakeriet med att “alla möten ju är hemliga”. Man lyfter inga röster som ifrågasätter de maktstrukturer som formats just genom dessa informella nätverk. Inget nämns om att toppolitiker, storbanker och underrättelsetjänster möts utan insyn – samtidigt som dessa personer fattar beslut som påverkar hela världen.

    Relativisering som taktik

    En återkommande taktik i inslaget är att likställa Bilderberggruppen med helt vardagliga möten:
    – ”När man träffas i regeringen, är det hemligt?”
    – ”När ni har redaktionsmöte, är det hemligt?”

    Detta är retoriskt ohederligt. Det finns en enorm skillnad mellan att politiska ledare och globala företagstrustar träffas under strikt sekretess – och att en redaktion planerar morgondagens nyhetssändning. Det är som att jämställa ett FNs säkerhetsråd med ett planeringsmöte inför en skolpjäs.

    Försvaret kommer inifrån

    En central roll får Leif Pagrotsky, tidigare socialdemokratisk minister och Bilderbergdeltagare, som får breda ut sig om hur viktigt det är att förstå varandra och “undvika konflikter”. Han medger att han inte minns så mycket från själva mötet, men betonar ändå hur “viktigt” det var.

    Det är genomgående i inslaget att makthavare ges tolkningsföreträde – inte granskning. Det är en PR-kupp för en av världens mest slutna maktsfärer, sänd av svensk public service.

    Video: SVT:s skademinimering av Bilderberg

    I videon nedan har jag lagt på en kort förtext och sluttext för att ge sammanhang. I övrigt är SVT:s reportage oredigerat.

    Vad SVT borde ha gjort – men valde att inte göra

    Ett verkligt journalistiskt uppdrag hade varit att:

    • Kartlägga vilka svenska makthavare som deltar.
    • Fråga varför inget protokoll förs.
    • Undersöka vilka beslut som kan komma att påverka Sveriges framtid.
    • Granska sambandet mellan dessa möten och konkreta politiska utfall.
    • Intervjua externa kritiker, inte bara tidigare deltagare.

    Men istället valde SVT att agera försvarsadvokat för ett hemligt möte där globala makthavare träffas utan insyn – och detta finansieras av svenska folket genom public service-skatten.

    Slutsats

    Det här är inte bara en nyhet om ett möte på ett hotell. Det här är ännu ett exempel på hur svensk public service gång på gång väljer att skydda makten istället för att granska den. Och i tider av krig, ekonomisk oro och demokratisk erosion – är det kanske det mest oroande av allt.

    2025-06-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svtplay.se/video/eJy33b2/morgonstudion/idag-06-00?video=visa&position=11755

  • Vi tänker inte dö för Kiev – och det borde inte svenskar göra heller

    Vi vill inte att våra söner kommer hem i kistor. Vi vill inte ha ett Afghanistan som granne.”
    – Viktor Orbán, premiärminister i Ungern

    Medan Sveriges regering tiger och följer Bryssels militära marschorder, vågar Ungerns ledare säga det som få andra vågar ens viska: det här kriget är inte vårt. Det är inte ett krig vi kan vinna. Och det är inte ett krig vi ska offra våra söner för.

    Under ett tal i Frankrike i måndags tog Viktor Orbán bladet från munnen. Han kritiserade EU:s militarisering, miljardrullningen till vapenleveranser, och det totala avskaffandet av diplomati. I stället för samtal talas det nu om “federalisering av våra pengar” och “krigsekonomi i EU” – allt under förevändningen att stoppa ett ryskt hot som Moskva själv avfärdar som “trams”.

    Jag håller med Orbán. Jag säger det rakt ut: Sverige ska inte dö för Kiev.
    Vi ska inte sänka vår ekonomi för ett krig vi inte har med att göra. Vi ska inte låta Washington och Bryssel bestämma om våra barns framtid. Och vi ska inte låtsas att fred är omöjligt – när det i själva verket är väst som aktivt blockerar varje steg mot diplomati.

    Diplomater måste ta tillbaka makten

    Orbán uttryckte det tydligt: “Diplomater måste ta tillbaka kontrollen från generalerna.” Jag kunde inte formulera det bättre själv. Det här är också min linje – och Enade Sveriges. Vi förespråkar en återgång till förhandlingar, till balans, till suveränitet.
    Inte fler vapen. Inte fler döda.

    När EU nu planerar att ta upp lån på 800 miljarder euro för att rusta upp, och redan klubbat igenom en första omgång på 150 miljarder, är det inte längre fredsprojektet EU vi talar om. Det är ett imperiebygge på väg in i sin våldsamma fas.

    Sverige borde stå utanför. Men Magdalena Andersson, Ulf Kristersson och hela det svenska etablissemanget är tysta. De gör som de blir tillsagda. De vägrar stå upp för fred. De vägrar stå upp för Sverige.

    Jag väljer ett annat spår

    Jag tänker inte gå i takt med dem som vill ha krig.
    Jag tänker inte tiga när Europa rustar sig för katastrof.
    Jag tänker inte sälja ut svensk suveränitet till en union som vill skapa en krigsekonomi med våra pengar och våra liv som insats.

    Enade Sverige står för neutralitet, självständighet och aktiv diplomati. Vi vägrar att svenskar ska bli kanonmat i ett stormaktsspel där vi bara är brickor. Och vi säger:
    Det är inte fegt att vägra krig – det är modigt.

    Vad tycker du?

    Borde Sverige våga gå sin egen väg som Ungern – och kräva fred istället för mer krig?
    Lämna en kommentar under artikeln.

    2025-06-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    https://www.rt.com/news/597897-orban-hungary-ukraine-war-eu/
    https://www.rt.com/news/596391-ukraine-eu-funding-hungary/
    https://www.rt.com/news/595830-russia-europe-ukraine-peace/

  • Dags att införa en gemensam valsedel

    Sverige är ett av få länder i Europa där varje parti måste trycka och distribuera sina egna valsedlar – ett system som gynnar makten, missgynnar nya alternativ och öppnar för valfusk. Det är dags att reformera detta föråldrade upplägg och införa en gemensam valsedel – precis som i Danmark, Finland, Belarus och många andra länder.

    I svenska val trycker varje parti sina egna valsedlar. De måste bekosta dem själva, se till att de når ut till tusentals vallokaler – och sedan hoppas att ingen gömmer eller kastar dem innan valdagen är över. I praktiken innebär det att nya partier nästan alltid saknas i många lokaler. Valsedlar försvinner, göms eller saboteras. Partisympatisörer bevakar ibland borden och påverkar väljare. Det är inte ett tillfälligt problem – det är ett inbyggt systemfel som riggar spelplanen till de etablerades fördel. Det strider mot all logik i ett land som påstår sig värna demokratiska principer.

    I Danmark, Finland, Estland, Norge och Belarus använder man i stället en gemensam valsedel. Alla godkända partier står listade på samma papper. Väljaren markerar sitt val – och det är klart. Fördelarna är uppenbara: alla partier behandlas lika, risken för sabotage elimineras, och det blir billigare, tydligare och tryggare för väljarna. Att Sverige inte redan har detta system är inget annat än en demokratisk skandal.

    Under de senaste åren har flera riksdagsmotioner lagts fram i frågan – bland annat från Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Senast riksdagsåret 2023/24 beslutade riksdagen att: “Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att reformera val- och valsedelssystemet och tillkännager detta för regeringen.” Det betyder att riksdagen har uppmanat regeringen att agera. Men än så länge har ingen utredning tillsatts. Ingen proposition har lagts. Frågan ligger på regeringens bord – obesvarad.

    Jag och Enade Sverige står helt bakom en reform för gemensam valsedel. Det borde vara en självklarhet: en enda valsedel, tryckt av staten, som listar alla partier. Inga kostnader för deltagande partier. Inget utrymme för sabotage, fusk eller diskriminering. Det är en grundläggande förutsättning för att fria val ska vara just fria.

    Jag kräver att regeringen omedelbart tillsätter en offentlig utredning, att gemensam valsedel införs senast till valet 2030, och att alla partier som godkänts av Valmyndigheten ges plats på valsedeln utan särskild inblandning från riksdagspartierna.

    Vill du ha ett ärligare val? Vill du att alla alternativ ska kunna synas – inte bara de med miljonbudget? Vill du slippa höra om valsedlar som ”försvunnit” ur lådor? Dela denna artikel. Skriv till Valmyndigheten. Kräv rättvisa.

    Det handlar inte om Enade Sverige. Det handlar om demokratin själv.

    2025-06-10
    // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/gemensamma-valsedlar_H8023662
    https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/det-svenska-valsystemet_HA021636
    https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/demokrati-och-grundlagar_HA01KU18
    https://valmyndigheten.se/om-oss/aktuellt/aktuellt/2023-07-05-almedalen–2023.html
    https://www.osce.org/files/f/documents/3/0/456489_0.pdf

  • Vad Elsa Widding inte berättar – en kritisk granskning

    Elsa Widding har i en video hos Swebbtv förklarat varför hon tänker lansera ett nytt parti – med fokus på folkstyre och kamp mot globalism. Själva lanseringen är planerad till den 12 juni. Men redan nu finns det skäl att granska vad hon faktiskt säger – och inte säger. I den här artikeln visar jag varför hennes budskap lämnar fler frågor än svar, och varför Enade Sverige erbjuder ett mer genomtänkt, tydligt och ansvarstagande alternativ.

    Jag har sett Elsa Widdings video publicerad av Swebbtv i juni 2025 där hon lanserar sitt nya parti. Hon talar om folkstyre, varnar för globalism och målar upp en dyster framtid om vi inte agerar. Jag håller med om att globalismens framfart är ett hot mot nationellt självbestämmande – men den analys och det alternativ hon erbjuder lämnar många frågor obesvarade och behöver granskas noggrant.

    För transparensens skull länkar jag till videon här, så att du själv kan titta och göra din egen bedömning: Se Elsa Widdings video hos Swebbtv

    Ett nytt parti – med gamla problem

    Elsa Widding säger att hon startar ett parti för att ”återupprätta folkstyret”. Men hon berättar inte vilket system hon vill ha istället. Är det ett direktdemokratiskt parti? Är det toppstyrt? Ska medlemmar rösta om politiken – eller är det hon och hennes krets som bestämmer?

    När hon säger att andra partier ”gärna får sluta upp bakom mitt” väcks frågor om maktsynen. Det väcker frågor om huruvida detta verkligen bygger på deltagardemokratiska principer eller snarare är ett toppstyrt initiativ.

    Retorik utan substans

    Det är också värt att stanna upp vid ett begrepp hon själv nämner – teknokrati. En teknokrati är ett samhällssystem där beslut fattas av experter, ingenjörer eller byråkrater snarare än av folkvalda representanter. Det kännetecknas av att teknisk kompetens och expertkunskap anses stå över folklig förankring och politisk ansvarsskyldighet.

    Ironiskt nog är det just detta Elsa Widding själv representerar. Hon har byggt hela sin offentliga karriär på att vara ”den som kan mest” – som civilingenjör, energiexpert, tidigare statlig utredare. Hon har aldrig varit folkligt vald utanför partilistor eller förankrad i någon gräsrotsrörelse. Hennes budskap är teknikkritiskt, men hennes roll är teknokratisk. Det gör kritiken mot WEF:s teknokrater aningen ihålig, eftersom hon själv representerar samma elitistiska expertideologi, bara i ett annat skal.

    Hon gör skillnad mellan globalism (ond ideologi) och globalisering (bra handel) – vilket är en retoriskt gångbar distinktion. Men hon nämner inte ett enda konkret avtal Sverige bör lämna. Hon nämner World Economic Forum, WHO och FN – men går aldrig in på vilka svenska lagar som ska rivas upp, vilka deltaganden som ska avbrytas, hur medlemskap i t.ex. NATO eller Agenda 2030 ska avslutas.

    Det blir stora ord, men inga verktyg.

    Det svepande hotet från WEF

    Hon säger att WEF har ”diplomatisk immunitet”, att deltagare tvingas driva WEF:s policy och att WEF:s rådgivare kallat människor för ”useless eaters”. Det sista är ett rykte som aldrig kunnat bevisas och att upprepa det gör att hela budskapet tappar trovärdighet. Det riskerar att uppfattas som överdriven alarmism snarare än underbyggd politisk analys.

    Jag har själv kritiserat WEF hårt. Men man måste skilja på:

    • Vad de föreslår i sina texter (ofta svepande framtidsvisioner)
    • Vad medlemsstater faktiskt beslutar att genomföra
    • Vad som rent juridiskt binder Sverige

    Widding blandar ihop allt detta och får det att framstå som att vi redan är styrda av en världsregering. Det är vi inte – men vi är på väg dit om ingen bromsar.

    Agenda 2030 och sanningen

    Hon påstår att Agenda 2030 kräver ”digital massövervakning, programmerbara valutor, koldioxidpoängsystem”. Det står inte någonstans i de 17 målen eller 169 delmålen. Däremot kan man – med viss rätt – kritisera hur dessa mål tillämpas i praktiken av teknokratiska aktörer.

    Men vill man kritisera Agenda 2030 seriöst måste man vara exakt. Inte spekulativ.

    Pengar utan ansvar

    Det är märkligt att hon ber om donationer innan hon ens fått organisationsnummer eller bankkonto. Det kan ge intryck av att lanseringen inte är fullt förberedd för de krav som ställs på ett riksdagsparti. Hon säger också att medlemskapet ska vara gratis – men vem styr då, när alla kan bli medlemmar utan struktur?

    Vad vill hon konkret?

    Vi får veta att det finns ”15 politikområden” och att ”duktiga personer” är involverade. Men inga namn, inga program, inga beslutande strukturer. Inget ansvar.

    Att säga att man är för folkstyre är lätt. Att visa hur det ska gå till är det svåra.

    Vad gör jag annorlunda med Enade Sverige?

    Enade Sverige förespråkar stark nationell centralstyrning i rikspolitiken – men alltid med öppen ideologisk grund, inte via teknokratisk anonymitet. Jag tror på ett starkt och ansvarstagande ledarskap – men jag kallar det inte expertstyre. Jag står öppet för min linje, mitt ansvar och min ideologi. Det är raka motsatsen till teknokrati.

    Till skillnad från Widding står jag ensam ansvarig för varje ord jag skriver och varje linje jag driver. Jag gömmer mig inte bakom varken ”experter” eller PR-strukturer. Enade Sverige är inte en klubb. Det är ett ansvar.

    Jag vill också att Sverige lämnar WHO, avslutar Agenda 2030-arbetet och säger nej till en global teknokrati. Men jag gör det med tydliga juridiska och politiska förslag, inte genom att väcka oro utan att visa vägen.

    Jag förespråkar:
    – Ett statligt kontrollerat penningsystem utan privatbanksvälde
    – Suverän diplomati bortom NATO:s krigslinje
    – Självförsörjning av livsmedel och energi
    – Öppen direktdemokrati i lokalfrågor, utan manipulerbara IT-system

    Och viktigast av allt: Jag tar inte betalt av någon – och jag är inte till salu.

    Jag kommer återkomma med en mer detaljerad analys så snart Elsa Widdings parti faktiskt lanserats och deras partiprogram offentliggjorts. Enligt uppgift ska detta ske den 12 juni. Då får vi svart på vitt vad de faktiskt står för – och det är först då man på allvar kan utvärdera deras politik bortom orden.

    Avslutande ord

    Vi behöver verkligen nya röster i svensk politik. Men vi behöver inte fler som säger det folket redan känner – vi behöver de som kan omsätta känslan i verklig, rak och rättvis handling. Elsa Widding har ett vältaligt tilltal men det politiska innehållet kräver enligt min uppfattning tydligare konkretisering. Hon säger vad många vill höra men har inget system för att göra det verkligt.

    Det är där jag skiljer mig.

    2025-06-09 // Bo Jonsson för Enade Sverige – för ett självständigt land och ett ansvarigt ledarskap.

  • Kina och Indien närmar sig igen – en hoppfull signal för världsfreden

    De diplomatiska signaler som nu kommer från både Peking och New Delhi förtjänar större uppmärksamhet än de får. När Kinas ambassadör till Indien, Xu Feihong, nyligen uttalade sig i Kolkata om möjligheterna till förnyade och fördjupade relationer mellan Kina och Indien, talade han inte bara till en indisk publik – han adresserade hela världen. I dessa tider, där konflikter mellan stormakter eskalerar och splittringar odlas, är varje steg mot förståelse, avspänning och samarbete något som måste belysas.

    Jag följer denna utveckling noga, inte minst för att Enade Sveriges utrikespolitiska linje bygger på just den typ av självständigt tänkande och östlig dialog som Kina och Indien nu börjar återupptäcka. Två urgamla civilisationer, bägge djupt rotade i kultur, historia och andlighet, väljer att se varandra som medspelare i moderniseringens och fredens tjänst – inte som motståndare i stormaktspolitikens gamla fälla.

    Ambassadör Xu betonade i sitt uttalande att de band som förenar Kina och Indien är mer än bara grannskap: det är civilisatoriska band. Han uttryckte optimism om att förhållandet mellan länderna kan vitaliseras, inte bara genom regeringssamtal, utan genom samarbete mellan akademiker, studenter, kulturinstitutioner och vanliga medborgare.

    Det är precis den sortens flernivådiplomati jag tror på. Fred byggs inte enbart av politiker i slips – den byggs av människor, kontakter, utbyten. Därför gläder det mig också att Kina nu öppnar upp pilgrimsresor till Kailashberget och Manasarovarsjön i Tibet igen – heliga platser för hinduer, jainister och buddhister – samt att direkta flyg och visumlättnader diskuteras.

    Att detta sker bara några månader efter att Xi Jinping och Narendra Modi träffades i Kazan i samband med BRICS-toppmötet, är ingen slump. Det är ett strategiskt vägval – två stora nationer som säger nej till evig splittring och ja till framtidens samarbete.

    Reflektion: Vad kan vi i Sverige lära?

    Jag ställer mig ofta frågan: varför rapporteras detta så tyst i svensk press? Är det för att det inte passar in i den svartvita bilden där Väst alltid är de goda och andra stormakter per automatik är hot?

    Jag tror det finns mycket vi i Sverige kan lära av denna utveckling. För det första: att självständig diplomati är möjlig, även mellan nationer med historiska konflikter. För det andra: att det krävs mod att bygga broar i en tid då många tjänar på att riva dem. För det tredje: att vi inte ska låta våra relationer med andra länder dikteras av andras konflikter.

    Kina och Indien visar nu att suveränitet och samarbete inte behöver stå i motsats till varandra. Den insikten borde även prägla svensk utrikespolitik – något jag kommer fortsätta kämpa för i mitt arbete med Enade Sverige.

    2025-06-09 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    RT: China optimistic on diplomatic relations with India – ambassador

    Times of India (intervju med Xu Feihong)

    BRICS Kazan 2024 – sammanfattning från indiska UD

  • En liten avstämning 2025-06-09

  • Sverige har energin. Vi kan bygga tekniken. Det som saknas är mandat att förändra.

    Sverige är ett av världens mest energibegåvade länder. Här finns vattenkraft, kärnkraft, skog och torium – och en teknisk kompetens i världsklass. Ändå tvingas hushåll snåla på värmen, industrier stänga ned och landsbygden offras för vindkraftsexpansion. Det här handlar inte om teknik. Det handlar om politik – och om mod att bryta sig loss.

    Under årtionden har svenska makthavare steg för steg avvecklat vår energisuveränitet. Elen har gjorts till handelsvara. Elnäten har blivit objekt för spekulation. Produktionen har släppts till aktörer utan lojalitet. Det som en gång byggde välfärd i folkets tjänst, används idag för att fylla börsnoterade balansräkningar. Jag säger det rakt ut: det är inte okunskap som driver denna politik. Det är lojalitet. Lojalitet mot marknad, mot EU, mot tillväxtmyten – inte mot det svenska folket.

    Det finns inget rimligt skäl till att människor i det här landet ska behöva frysa. Vi har tillgång till stabil vattenkraft, fungerande kärnkraft som medvetet lagts ned, enorma skogliga resurser, teknisk spetskompetens och – i vår egen berggrund – torium. Ändå betalar svenska hushåll några av Europas högsta elpriser. Inte för att elen saknas, utan för att den inte längre är vår.

    Det svenska elsystemet är integrerat i NordPool – en gemensam elbörs för norra Europa. Det innebär att elen du använder handlas i realtid med andra länder. Har Tyskland elbrist? Då höjs ditt pris, oavsett om Sverige har överskott. Utöver det tvingas svenska bolag delta i EU:s utsläppshandelssystem (ETS), vilket slår mot även fossilfri el genom generella pålagor. Allt i klimatets namn, men utan logik. Det som är billigt att producera här hemma görs konstlat dyrt – och den vinsten hamnar hos exportörer. Det här är ett system konstruerat för att du ska tappa kontrollen.

    Jag motsätter mig vindkraftsutbyggnaden i Sverige. Det handlar inte bara om estetik eller buller. Det handlar om instabilitet. Vindkraft producerar bara när det blåser, kräver dyr och sårbar infrastruktur, och gör oss beroende av snabba prisförändringar. Samtidigt påverkas natur, fågelliv, lokalbefolkning och tysthet – utan konsekvensanalys. Det är inte teknik – det är spekulation förklädd till klimatpolitik.

    Torium är ett förbisett grundämne med enorm potential: det är tre gånger vanligare än uran, kan användas i reaktorer med passiv säkerhet (smältsaltreaktorer), genererar minimalt långlivat avfall, är omöjligt att använda till kärnvapen och finns i överflöd i Sveriges egen berggrund. Men här krävs ärlighet: Sverige har inte färdig teknik för att bygga toriumreaktorer idag. Vad vi har är den tekniska kompetens, forskningsinfrastruktur och politiska möjlighet att ta oss dit. För det krävs målmedvetenhet – och strategiskt samarbete. Kina och Indien har redan toriumreaktorer i drift. Jag föreslår att Sverige omedelbart initierar bilateralt teknikutbyte och diplomatiskt samarbete med dessa länder, i syfte att bygga en svensk toriumreaktor i offentlig regi inom tio år. Inte som en klient – utan som en likvärdig partner.

    Jag vet vad många tänker när de hör ordet ”kärnkraft”: härdsmälta, strålning, Tjernobyl, Fukushima. Men det beror på att vi fortfarande diskuterar gårdagens teknik. Toriumreaktorer – särskilt i form av smältsaltreaktorer – är något helt annat. Här talar vi om en ny generation kärnkraft, där säkerheten inte bara är ett tillägg, utan själva kärnan i designen. Till att börja med: torium används inte som direkt bränsle, utan omvandlas till uran-233 inuti reaktorn. Detta sker under kontrollerade former i ett flytande medium – oftast smält salt. Det betyder att det inte finns några fasta bränslestavar som kan överhettas på samma sätt som i dagens vattenkylda reaktorer.

    Den avgörande säkerhetsfördelen är vad som kallas passiv säkerhet. Det innebär att reaktorn, om den blir för varm, i praktiken stänger ned sig själv – utan behov av yttre elförsörjning eller mänsklig inblandning. Vid för hög temperatur smälter en säkerhetspropp i botten på reaktortanken, och det radioaktiva saltet rinner ned i en säker behållare där det stelnar och reaktionen avstannar. Det här är inte en framtidsdröm. Det är fysik. Det är ingenjörskonst i sin mest sofistikerade och logiska form.

    Toriumreaktorer producerar också mycket mindre långlivat avfall än traditionella tryckvattenreaktorer. Det radioaktiva material som ändå bildas har en halveringstid på hundratals – inte hundratusentals – år. Och torium lämpar sig inte för vapenproduktion. Det gör dessa reaktorer till ett sämre val för krigsmakter, men ett utmärkt val för fredliga nationer som Sverige. Säkerhet för mig är inte bara en teknisk fråga. Det handlar om ansvar mot våra barn, vårt land och vår framtid. Jag vill att Sverige ska stå i framkant för en teknik som inte bara producerar el, utan gör det med maximal trygghet och minimal risk. Det är möjligt – men det kräver att vi vågar släppa gårdagens debatter och blicka framåt.

    Min linje – total energisuveränitet

    Jag föreslår följande: Nationalisera all elproduktion, eldistribution och strategisk planering. El är inte en vara. Det är en samhällsnerv. Stopp för ny vindkraft i Sverige. Naturen, tystnaden och landskapet har ett egenvärde. Skapa statliga toriumreaktorer i offentlig regi. Jag vill göra Sverige ledande i ny kärnkraft – på egna villkor. Avsluta beroendet av NordPool och EU:s energipolitik. Svenska behov ska sättas före tyska problem. Skapa ett nytt statligt energibolag, kontrollerat av folket. För trygghet, prisstabilitet och kontroll – inte vinst.

    Så tar Enade Sverige tillbaka kontrollen

    År 1–2: Omedelbar vindkraftsstopp. Etablering av statligt bolag. Förstatligande av nät.
    År 3–5: Teknikutbyte med Kina/Indien om torium. Uppstart av svensk forskning. Planläggning av första reaktor.
    År 6–10: Toriumreaktor i drift. Elprisreglering för hushåll. Minst 25 % el i offentlig regi.
    År 11–15: Sverige blir teknisk exportnation. Vi bygger – vi styr – vi äger.

    Det räcker inte att förstå – jag är beredd att bygga nytt

    Det saknas inte politiker med ryggrad. Jag står här, och jag är en av dem. Det som saknas är mandat – från dig och andra medborgare – att förändra systemet i grunden. Jag vill inte bara kritisera. Jag vill bygga. Och jag tänker inte be om lov från Bryssel eller elbörsen. Det här landet har redan vad som krävs. Det enda som krävs nu är att du ställer dig bakom en ny linje – inte med partimöten, utan med insikt och stöd. Jag gör det här – för Sverige. Med rak rygg, med ärligt uppsåt och med blicken långt fram.

    2025-06-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • Sverige kan bli självförsörjande – om vi vill. Regeringen vill inte.

    Sverige har jord, vatten, folk och teknik nog att mata sin befolkning – ändå importerar vi över hälften av maten vi äter. Varför? För att våra folkvalda valt bort suveränitet till förmån för global marknadslydnad. Det här är berättelsen om hur vi hamnade här – och hur vi tar oss ur det.

    Sverige är ett land med orörd mark, långa somrar i norr och bördiga fält i söder. Vi har lantbrukare med sekellång erfarenhet, teknisk infrastruktur och en befolkning som i ökande grad vill handla lokalt och ekologiskt. Ändå är vi i dag beroende av import för över hälften av vår livsmedelsförsörjning. Det är inte ett resultat av nödvändighet. Det är ett resultat av politik.

    Det svenska självförsörjningsgraden ligger på cirka 50 procent. Det innebär att vi – om gränserna stängdes eller handeln stoppades – skulle stå utan hälften av vår mat inom några månader. Finland ligger på 80 procent. Danmark över 100.

    Riksdag och regering har i decennier prioriterat global konkurrens, stordrift och handelsliberalism framför försörjningstrygghet. Resultatet är att små och medelstora gårdar dör ut. Förädlingsindustrin centraliseras till oligopol. Krislager avvecklas eller hålls på minimumnivå. Importberoendet ökar – av både mat, diesel, gödsel och utsäde.

    Detta är inte misstag. Det är ideologi. Sveriges politiska elit är inte lojal med svensk suveränitet. Den är lojal med en global marknadsordning där det nationella oberoendet ses som ett hot.

    Vi har den tekniska förmågan att klara oss själva. Vi har markerna, vattnet, klimatet. Vi har också konsumenterna: enligt opinionsundersökningar vill en klar majoritet se mer svenskproducerad mat i butik. Ändå görs inget grundläggande. I stället fortsätter man lägga ned små mejerier, tillåta dumpning från EU-import och skära ned stödet till lokalproducerat.

    När Sverige tillåter att livsmedelsjättar pressar priser på bekostnad av svenska bönder, agerar staten som agent för ett system som inte längre tjänar folket.

    Så vad krävs för att återuppbygga ett självförsörjande Sverige? Det handlar inte om romantik eller tillbakagång, utan om framtidsberedskap.

    1. Nationella beredskapsmål – inte marknadsstyrning. Vi måste ha konkreta mål: minst 80 % självförsörjning av baslivsmedel inom 5 år. Det är möjligt. Men det kräver att vi styr resurser, inte bara hoppas på marknaden.
    2. Stöd till små och medelstora producenter. Gör det lönsamt att driva små gårdar, mejerier, slakterier. Inför en ”försörjningsbonus” för lokalproducerat som går till skolmat och äldreomsorg.
    3. Krislager – statliga och kommunala. Vi behöver bygga upp spannmålslager, gödselreserver och utsädesbanker – inte för krigsfantasier, utan för att säkra mat till barn och äldre vid kris.
    4. Utbildning och folkförankring. Låt kommuner erbjuda odlingskurser, stöd till självhushåll och folkkooperativ. Gör självförsörjning folkligt, inte bara politiskt.
    5. Oberoende distribution. Bryt upp ICA/Coop/AXFOOD-monopolet genom stöd till kooperativ och direktförsäljning. Sverige får aldrig styras av logistikalgoritmer i kris.

    Detta är ingen teknisk fråga. Det är en fråga om lojalitet och vilja. Vår nuvarande regering visar ingen av delarna. Men det svenska folket bär fortfarande kunskapen i sina händer, jorden under sina fötter – och viljan i sitt hjärta.

    Jag vet att vi kan bygga upp vårt land igen. Men då krävs att vi inte längre frågar efter tillåtelse. Vi börjar där vi står – och kräver politiker som står med oss, inte mot oss.

    Den här lösningsinriktade visionen kommer från mig, Bo Jonsson, och från det politiska projekt jag leder: Enade Sverige. Vi står för suveränitet, lokal förankring och nationell återuppbyggnad – bortom partipolitiska kulisser. Vill du att Sverige ska stå på egna ben igen? Då är du inte ensam.

    2025-06-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/klimat/sa-kan-sverige-bli-sjalvforsorjande-pa-mat/

    https://www.lantmannen.se/press-och-nyheter/nyheter/svensk-sjalvforsorjningsgrad-av-mat-pa-50-procent/

    https://www.svd.se/a/bG89W8/sverige-har-lagt-alla-aggen-i-en-korg

    https://www.ri.se/sv/vad-vi-gor/projekt/vagen-till-ett-mer-sjalvforsorjande-sverige

    https://jordbruksverket.se/download/18.7f06861d177db5fa1b97179/1651561624170/ra22_ovrigt_2022_06.pdf

  • En folklig polis nära folket – inte en centraliserad fjärrpolis

    Jag har i över åtta års tid – både som privatperson och som grundare av Enade Sverige – konsekvent drivit kravet på en decentraliserad, folklig polisnärvaro i varje svensk kommun. Redan 2017 skrev jag offentligt att Sverige behöver ”en folklig, decentraliserad polis med lokalkännedom – tvärtemot vad som införs av korruptikerna”. Sedan dess har verkligheten hunnit ikapp.

    Sverige har under det senaste decenniet genomgått en olycklig förändring i hur vårt polisväsende organiseras. Det som skulle bli en förbättring genom centralisering har i själva verket lett till en sämre lokal närvaro, förlorad lokalkännedom och längre utryckningstider. Idag står vi med över 60 kommuner som saknar en enda bemannad polisstation. Det är ett misslyckande – inte bara logistiskt, utan demokratiskt.

    Jag har sagt det i artiklar, på affischer, i Facebookinlägg, i min politik – vi behöver en bemannad polisstation i varje kommun. För tryggheten, rättssäkerheten och respekten mellan medborgare och ordningsmakt.

    Polisreformen som svek sin idé

    Reformen 2015, där 21 länspolismyndigheter slogs ihop till en nationell polismyndighet, var tänkt att ge ökad samordning och bättre brottsbekämpning. Men enligt Statskontorets utvärdering har effekterna uteblivit. Förmågan att utreda brott har försämrats, lokal tillgänglighet har inte förbättrats, och förtroendet för polisen har stagnerat eller minskat.

    Jag kallar det inte en ”närpolis” längre – jag kallar det för en fjärrpolis.

    Enade Sveriges reform: tillbaka till lokal närvaro

    Jag vill se en återgång till ett folkets polisväsende. Det innebär:

    • Minst en bemannad polisstation i varje kommun.
    • Fler lokala poliser på fältet med god lokalkännedom.
    • Ökad synlighet i samhället, inte bara i papper och utredningar.
    • Satsning på dialog och trygghetsbyggande via ”medborgarlöften”.
    • Nej till politisering och ja till rättssäkerhet: alla lika inför lagen.
    • Stöd till poliser som vägrar order som strider mot grundlagen.

    Sverige behöver också stärka sin kapacitet att hantera grova brott, organiserad brottslighet och pedofilnätverk. Därför vill jag skapa en nationell elitstyrka sammansatt av de mest erfarna poliserna och militär personal – en specialenhet med tydligt mandat, hög etik och specialkompetens.

    Visitation och ordning

    Jag vill även skärpa möjligheterna till förebyggande kroppsvisitation – genom att ge polisen, ordningsvakter och skyddsvakter utökade befogenheter att visitera personer vid misstanke om vapeninnehav. Knivar och andra farliga föremål hör inte hemma i det offentliga rummet. Visitation ska alltid dokumenteras och ske rättssäkert med bodycams och ljudupptagning.

    Lokalt exempel: Rättvik

    När ett misstänkt skottlossningslarm gick i Rättvik tidigare i år tog det över 14 minuter innan polis var på plats. Hade det varit en verklig attack kunde varje sekund ha räknats. Detta är inte polisernas fel – det är ledningens och politikens fel, som har nedmonterat närvaron.

    Redan tidigare har jag uppmärksammat att Rättviks polisstation bara är bemannad någon timme i veckan på helgfria tisdagar. Det är inte rimligt. Det är inte acceptabelt. Och det är exakt detta jag har varnat för i åratal.

    Jag tänker inte stå passiv och titta på medan tryggheten eroderar. Jag kommer fortsätta driva kravet på minst en bemannad polisstation i varje kommun – det är en grundläggande rättighet i ett fungerande samhälle.

    Sammanfattande partipunkt

    Enade Sverige vill:

    • Ge Polisen ökade resurser för att återetablera lokal närvaro.
    • Införa en bemannad polisstation i varje svensk kommun.
    • Skapa en decentraliserad, folklig polis med lokalkännedom.
    • Bygga upp förtroende genom medborgarlöften och närvaro.
    • Införa en nationell elitstyrka mot grov organiserad brottslighet.
    • Stärka ordningsmakten med utökad rätt till visitation vid misstanke.
    • Säkerställa rättssäkerhet: ingen ska stå över lagen – inte ens politiker.

    Slutord

    Det är dags att vända utvecklingen. En polis nära folket är inte en kostnad – det är en investering i trygghet, demokrati och samhällskontraktet.

    Jag kommer aldrig böja knä inför globalistisk ideologi eller politisk korrekthet när det gäller vår säkerhet. Jag har stått upp för denna fråga i över ett halvt decennium – och jag ger mig inte förrän vi har en folklig, lokal och närvarande polis i varje svensk kommun.

    Vi ska ha poliser som står upp. Och vi ska ha en stat som står bakom dem.

    2025-06-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    www.facebook.com/enadesverige

    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tio-ar-sedan-polisens-omorganisation-fran-narpolis-till-fjarrpolis

    https://www.statskontoret.se/publicerat/publikationer/publikationer-2018/2018-18–utvardering-av-polismyndigheten

  • Svenska vikingar i Ryssland – vår förträngda roll som statsbyggare

    Det finns ett kapitel i svensk historia som nästan ingen i Sverige får läsa om – men som är centralt i den ryska. Ett kapitel där svenska vikingar inte bara seglade och handlade, utan var med och grundade det som i dag är Ryssland. Jag pratar om varjagerna – våra förfäder, svear och götar, som under 800-talet reste längs Dnjeprs och Volgas floder till slaviska städer, grundade handelsstationer, etablerade makt och skapade något som blev långt större än dem själva.

    Ruriks ankomst – och Sveriges frånvaro i berättelsen

    Enligt den ryska krönikan Povest vremennyh let (Nestorskrönikan), nedtecknad omkring år 1113 i Kiev, var det slaviska och finsk-ugriska stammar som kallade på hjälp från ”varjagerna” – nordbor från över havet – för att få ordning och rättvisa. De bad en man vid namn Rurik att bli deras ledare. Enligt traditionen kom han från Roslagen, i det som i dag är östra Sverige.

    Rurik slog sig ner i Novgorod år 862. Hans efterföljare skapade det som blev Kievriket – en statsbildning som ses som föregångaren till dagens Ryssland, Ukraina och Belarus. Ruriks ättlingar kom att bilda Rurikdynastin, som styrde Ryssland ända fram till 1598.

    Nordbor och slaver – en gemensam grund

    I Ryssland är detta inte kontroversiellt. Det är en del av den nationella historien – och bekräftas inte bara av krönikor utan även av fynd från arkeologiska utgrävningar i Staraja Ladoga (Aldeigjuborg), Gnezdovo, Ladoga och Kiev. Gravfynd, vapen, smycken och runristningar vittnar om en stark nordisk närvaro.

    Samtidigt är det viktigt att förstå att Rysslands ursprung inte var ett ensidigt nordiskt projekt. Det var en sammansmältning mellan nordisk organisationskraft och slavisk kultur. Rurik och hans följe tog plats i ett redan livskraftigt slaviskt landskap. De förde med sig en ny typ av struktur och ledarskap – men de blev också en del av den kultur de trädde in i.

    Det är just detta som gör Rysslands historia så fascinerande: den börjar i samverkan – inte i konflikt.

    Det nordiska imperiet vi aldrig fick

    Våra förfäder var inte bara plundrare. De var handelsmän, diplomater, teknologibärare – och ja, härskare. Deras långresor till Bysans och Bagdad är väl dokumenterade. De kunde smida järn, bygga skepp, föra krönikor och slå mynt. Och de talade både nordiska språk och lärde sig slaviska.

    Detta nordiska östromerska nätverk – baserat på floder, handelsförbund och lojalitetsband – kunde ha blivit något större. Men i svensk historieskrivning förvandlas det till exotiska sidospår, som om det inte rörde oss.

    Det är som att vi skäms över det faktum att vi en gång byggde mer än vi förstörde.

    Från Novgorod till Konstantinopel

    Svenska vikingar försvann inte bara in i historien – de lämnade spår över hela världen. Många tjänstgjorde som livvakter åt kejsaren i Bysans – det så kallade Väringagardet, ett elitförband där nordbor agerade kejsarens personliga skydd.

    På väggarna i Hagia Sofia i dagens Istanbul har dessa vikingar ristat in sina namn i runor – en form av grafitti som än idag är synlig för den som vet var man ska leta. Och på lejonstatyn i Pireus hamn i Aten finns svenska runristningar från samma epok – ett slags stumt men talande vittnesmål från män som reste längre än många i dag kan föreställa sig.

    Nordbor i arabiska ögon

    Men våra förfäders resor sträckte sig ännu längre – ända till Bagdad, där kalifatet under 800-talet var ett globalt centrum för vetenskap, handel och kultur. Arabiska krönikörer som Ibn Fadlan, som mötte nordbor längs Volga på 920-talet, beskrev varjagerna (han kallade dem Rus) som långa, välbeväpnade män från norr – hedningar med märkliga seder, men också strukturerade och affärsdrivna.

    Det är också genom dessa källor vi vet att varjagerna ibland sålde slavar, ofta tagna under vägen söderut. Det är ett historiskt faktum, men det förändrar inte helhetsbilden: att nordborna inte kom som imperialister i dagens mening – utan som en del av den mångfacetterade östliga handelsvärlden, där byten, förbund, äktenskap och omvandling var minst lika vanliga som konflikt.

    Vladimir den store och kristnandet av öst

    Rurikdynastin nådde en ny nivå under Vladimir den store, som på 900-talet konverterade till kristendomen och kristnade hela Kievriket år 988. Vladimir var sannolikt själv av blandat nordiskt och slaviskt ursprung – och hans beslut visade hur snabbt denna sammansmältning skapade en helt egen östlig civilisation.

    Det var inte ett imperium under svärd – det var en syntes av kultur, språk, religion och tradition. Och vi i Sverige var med i den första gnistan.

    Fakta: Varjagerna och Kievrikets grundande

    • Rurik: Nordisk hövding, enligt tradition från Roslagen
    • Grundade Novgorod år 862
    • Hans ättlingar styrde Kievriket till år 1598 (Rurikdynastin)
    • ”Varjager”: slavisk benämning på nordbor, särskilt svenska vikingar
    • Väringagardet: Nordbor som elitstyrka i det bysantinska imperiet
    • Svenska runor: På Hagia Sofia i Istanbul och Pireuslejonet i Aten
    • Färdvägar: Dnjepr, Volga, Ladoga – från Östersjön till Svarta havet
    • Kristnandet: Vladimir den store, år 988
    • Ibn Fadlan: arabisk diplomat som beskrev Rus-folket 922 e.Kr.

    Lösning och fråga till dig som läser

    Vi måste återta vår historia – inte som nostalgi, utan som ryggrad. Att känna till vår roll i Rysslands tidiga historia är inte ett stöd för Putin, eller en romantisering av imperium. Det är ett sätt att förstå hur djupt förbundna vi en gång var med öst – och varför vi inte måste frukta det.

    Jag har i många inlägg på nätet sagt att svenskar och ryssar är brödrafolk. Det säger jag inte som ett politiskt utspel, utan som en djupare historisk och kulturell insikt. Vi har delade rötter, vi har byggt tillsammans – inte bara krigat. Jag menar att Sverige skulle vinna långt mer på att gå tillbaka till våra verkliga rötter och bli goda grannar igen, istället för att låta oss styras av dagens aggressiva anti-ryska retorik och propaganda, som framför allt kommer från svenskt håll.

    Vi borde söka fred, samarbete och förbrödring, inte konfrontation. För sann styrka byggs inte av misstänksamhet – utan av ömsesidig respekt och historisk ärlighet.

    Sverige och Ryssland har under långa tider haft fredliga, diplomatiska relationer, även när våra regeringar stått på olika sidor i geopolitiska block. I dag är tonen ofta hård, med en aggressiv NATO-retorik från svenskt håll. Men det speglar inte vår gemensamma historia – och det speglar inte folkets vilja till samförstånd. Det är dags att minnas vilka vi en gång varit – för att förstå vad vi ännu kan bli.

    Så jag frågar dig:

    Varför får svenska barn inte veta att deras förfäder grundade Ryssland?
    Och vad händer med ett folk som förbjuds att minnas sin storhet – och samtidigt lärs att hata sitt broderfolk?

    Kommentera gärna. Dela gärna. Minnet är vårt. Ryggraden också.

    2025-06-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor och vidare läsning:

    Kristnandet av Kievriket – Vladimir den store
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_den_store

    Nestorskrönikan (Povest vremennyh let)
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

    Väringagardet och nordbor i Bysans
    https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet

    Runinskrifter i Hagia Sofia (Istanbul)
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Hagia_Sofias_runinskrifter

    Runlejonet i Pireus, Grekland
    https://historiska.se/upptack-historien/artikel/runlejonet-fran-pireus/

    Ibn Fadlan – arabisk krönikör om Rus-folket
    https://en.wikipedia.org/wiki/Ahmad_ibn_Fadlan
    (Engelsk version, även citerad i akademisk forskning.)

    Ibn Fadlan’s beskrivning av vikingar (PDF-översättning)
    https://www.mrtredinnick.com/uploads/7/2/1/5/7215292/ibn_fadlan_-_account_of_a_viking_burial.pdf

  • Vikingarnas läger i Newfoundland – ett svenskt eko från en tid då vi vågade

    Det finns en plats längst upp på Newfoundlands nordspets där torven buktar sig över åldrade trästommar. Där blåser en rå atlantvind över resterna av vad som en gång var ett nordiskt läger – byggt för över tusen år sedan av människor som vägrade vara instängda i sin tid. De kallade det Vinland. Vi kallar det idag för L’Anse aux Meadows. Och det är ett av de mest underskattade arven från vår egen svenska och nordiska historia.

    Jag ser på den platsen med stolthet. Men också med sorg.

    Ett bevis som slår hål på historieböckerna

    När jag först läste om L’Anse aux Meadows slog det mig hur fel västvärldens historieskrivning ofta är. Vi har lärt oss att Columbus ”upptäckte” Amerika 1492, men redan kring år 1021 bodde nordbor på den amerikanska kontinenten. De smidde järn, byggde långhus och reparerade sina skepp. De var inte där för att erövra – utan för att överleva, upptäcka och skapa något nytt.

    Fynden i Newfoundland – verktyg, slagg, spinnvikter, byggrester – är inget man kan diskutera bort. De är konkreta. De är verklighet. Och ändå har detta aldrig lyfts fram på allvar i den svenska historieskrivningen. Varför?

    Våra förfäder vågade

    De människor som kom till Newfoundland var inte imperialister. De var inte kolonialherrar. De var sjöfarare, upptäcktsresande och bönder. Även om det främst var nordmän från Norge via Island och Grönland som tros ha byggt lägret i Newfoundland, var det samma nordiska kultur som också fanns i det som idag är Sverige. Dalkarlar, gotlänningar och svear var del av samma upptäckaranda – och kunde lika gärna ha varit där. Män och kvinnor som inte bad någon om lov för att tänja horisonterna.

    Jag tänker ibland på det när jag hör dagens politiker tala om “vår plats i världen” som något underordnat NATO eller EU. Vår historia visar att vi en gång gick först – inte för att någon annan sa åt oss, utan för att vi ville veta vad som fanns på andra sidan havet. Det var frihet, inte lydnad, som drev dem.

    Vi hade kunnat skriva en annan historia

    Vad hade hänt om vi tagit denna del av vår historia på allvar? Vad hade det gjort med vår självkänsla som folk? Vad hade våra barn lärt sig i skolan om de fått veta att svenskar var bland de första européerna i Amerika – inte som kolonisatörer, utan som pionjärer?

    I stället har vi matats med ett narrativ där vi är en liten, lydig nation i utkanten av imperier. Det är inte sant. Och det är inte nyttigt.

    En påminnelse om vad vi kan bli igen

    L’Anse aux Meadows är idag ett UNESCO-världsarv. Men för mig är det mer än så. Det är en påminnelse om vad vi en gång var – och vad vi fortfarande kan bli, om vi vågar stå upp för vår självständighet, vår historia och vårt mod.

    Vägen mot ett fritt Sverige – ett självförsörjande, suveränt land – börjar inte i Bryssel. Den börjar i vårt eget minne. Vår egen ryggrad. Våra egna rötter. Och ibland hittar man dem längst bort från det politiska bruset – som i ett gammalt torvlager vid Atlanten.

    Fakta: L’Anse aux Meadows

    Norra Newfoundland, Kanada
    Daterat till år 1021
    Fynd: järnverktyg, smedja, långhus
    Enda kända vikingalämningen i Nordamerika
    Källor: Grönlänningasagan, Erik den rödes saga

    Lösning och fråga till dig som läser

    Jag menar att vi måste återupprätta vår historiska stolthet. Inte i nationalismens namn – utan i sanningens. Det är en skillnad. Vi ska inte glorifiera det förflutna, men vi ska heller inte förneka det. Och framför allt ska vi inte tillåta globalistiska maktcentra att skriva om vår historia för att passa deras syften.

    Så jag frågar dig som läser:

    Vad tror du att det gör med ett folk – när det får lära sig att det aldrig gjort något stort?
    Och vad händer när vi plötsligt inser att vi faktiskt har?

    Kommentera gärna. Dela gärna. Minnet är vårt. Och kampen börjar där.

    2025-06-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Ett tal från ett parallellt universum

    Talet som statsminister Ulf Kristersson höll idag på nationaldagen – är ett hån mot svenska folket. På Skansen denna nationaldag stod en man i totalt dyngsur kostym nedpissad av vädergudarna som om det vore karma och dom läst min artikel från tidigare idag. Statsministern stod och talade om Sverige. Han pratade om frihet, ansvar, framgång och historia. Men någonstans mellan raderna hördes det tomma ekot från en statsminister som inte längre har kontakt med verkligheten.

    Starta SVT:s nationaldagssändning vid 53:18
    Ulf Kristerssons nationaldagstal 2025 är inte bara ett tal – det är ett symptom. Ett symptom på ett politiskt etablissemang som tappat kontakten med folket och lever i ett historielöst självbedrägeri.

    En saga som aldrig nämner mardrömmen

    Kristersson målar upp ett Sverige som byggts av flit, frihandel, gemenskap och arbetsmoral. Det är en förskönad saga – där han noggrant undviker att nämna hur dessa framgångar systematiskt har plundrats, sålts ut och förstörts under just hans generation av politiker.

    Det var inte ”tur” som gjorde Sverige rikt – men det är ren och skär oansvarighet som håller på att förstöra det.

    Han säger:

    ”Vill man få det bästa av Sverige, ska man också ge sitt bästa till Sverige.”

    Men samtidigt har han själv varit en del av de regeringar som sålt ut vår elförsörjning, avskaffat vår självförsörjning, öppnat våra gränser utan kontroll, krupit för NATO, och låtit EU styra vår inrikespolitik.

    Vad är det han egentligen vill att vi ska ge? Skattepengar till krigsindustrin? Våra barns framtid till skuldberget? Vår nationella suveränitet till Bryssel?

    En farlig förväxling av ”vi” och ”ni”

    Kristersson pratar om ”vi” – som om han och vi lever i samma verklighet. Men det är en lögn.

    Han säger:

    ”När det går bra för dig, då går det bra också för Sverige.”

    Men det går inte bra för folket, Ulf. Det går bra för eliten. Det går bra för lobbyisterna, vapenbolagen, bankerna och era mediala vänner.

    För oss andra går det åt helvete. Medan han mässar på om hur ”Sverige är vårt gemensamma hem”, ser vi tiggeri på gatorna, en sjukvård i fritt fall, kriminalitet som breder ut sig och en ekonomi i teknisk koma.

    Att stå på Skansen och predika ansvar, gemenskap och framtidstro – samtidigt som man själv har varit med och sålt ut allt det man säger sig värna – är inte bara falskt. Det är direkt förolämpande.

    Historielöst hyckleri

    Kristersson nämner att nationaldagen bara varit helgdag i 20 år. Han kunde lika gärna ha nämnt hur länge det svenska folket systematiskt hållits utanför de stora besluten om landets framtid.

    Han kunde ha pratat om EU-medlemskapet som aldrig vilade på folkets vilja, om NATO-ansökan som drevs igenom utan folkomröstning, eller om pandemihanteringen där grundläggande fri- och rättigheter sattes på paus.

    Men nej. Inget av det. Bara tomma fraser om ”frihet” och ”demokrati” – från en man vars egen regering styr genom skräck, propaganda och förvaltad lydnad.

    Lösningen: Vi måste sluta lyssna – och börja tala

    Det är inte vårt ansvar att rädda den här politiska ordningen. Det är vårt ansvar att ersätta den. Det är inte vår plikt att lida under de beslut som fattats över våra huvuden – det är vår rätt att ställa beslutsfattarna till svars.

    När Ulf Kristersson talar om att ”värna freden” är det ren ironi – från en man som skänkt bort vår militära alliansfrihet och dragit oss mot frontlinjen i ett stormaktskrig.

    När han talar om att ”stå upp för friheten”, är det skamlöst – efter år av ökad övervakning, nedstängningar, statlig repression och lydiga medier.

    När han talar om ”vårda demokratin” – då menar han i själva verket: behåll makten, kväv oppositionen och ignorera folket.

    Så frågan är inte om du är stolt över Sverige.
    Frågan är: är du stolt över vad de gjort med Sverige?

    Kommentera nedan. Vad tyckte du om Kristerssons tal – och vad skulle du ha sagt om du fick hålla nationaldagstalet?

    2025-06-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.regeringen.se/tal/2025/06/statsministerns-nationalsdagstal-pa-skansen/

  • Jag är inte till salu – och inte du heller

    Jag står inte till salu. Inte för mandat. Inte för partistöd. Inte för applåder.
    Och jag vet att du som läser detta känner samma sak. Du är trött på lögnerna. Trött på spelet. Trött på att bli behandlad som ett röstboskap vart fjärde år. Du är inte till salu. Du är en av de som Enade Sverige.

    Ingen medlem. Inga möten. Inget spel.

    Jag har inga medlemmar. Jag behöver inga.

    Jag har sett vad medlemskap leder till: interna falanger, taktiska formuleringar, lojalitetspakter, kuppförsök. Jag har sett hur ideologier mals ner till kompromisspapper på ett årsmöte där den mest vältaliga vinner – inte den mest rättvisa.

    De andra kallar det demokrati.
    Jag kallar det korruption med stadgar.

    Enade Sverige är inte ett kollektiv. Det är ett ansvar.
    Mitt.

    Jag tror på ordning – men inte lydnad

    Det sägs ibland att jag är emot styrning. Det är fel. Jag är för styrning – men rätt styrning.
    Sverige behöver en stark, suverän centralmakt som värnar gränser, valuta, försvar, bankväsende och utrikespolitik. Men Sverige behöver också direkt folkinflytande där det verkligen märks: i skolorna, vården, maten, tryggheten, kulturen.

    Det är inte en paradox.
    Det är balans.
    Och det är bara Enade Sverige som föreslår det.

    Jag följer ingen vind – jag bygger riktning

    Partier idag fungerar som väderkvarnar:
    De snurrar åt det håll som blåser mest röster just nu.
    Väljarfiske i medelklassens damm. PR-strategier. Fokusgrupper.
    Det som var rött igår är blått imorgon – om det gynnar kampanjen.

    Jag har inget intresse av det spelet. Jag söker inte makt för maktens skull. Jag söker rätt – för rättens skull.

    Jag skriver inte för att vinna en debatt. Jag skriver för att människor ska förstå vad som håller på att ske – innan det är för sent.

    Jag vill inte bli köpt – därför ber jag inte om pengar

    Jag har aldrig vädjat om donationer. Jag har inga gömda kampanjkonton.
    Jag har inte ett nätverk av finansiärer som jag måste hålla nöjda.
    Jag har bara ett ansvar – och ett land jag älskar.

    Det gör mig till en av de få som kan tala helt fritt.
    Och det gör mig till ett större hot mot makten än alla milt granskande partier med reklambudget.

    Jag står inte tyst i ett hörn – jag skriver, jag säger, jag vägrar

    Jag är inte här för att bli vald till något.
    Jag är här för att säga det som måste sägas – medan det fortfarande går att säga det.

    När Sverige rämnar, så ska ingen kunna säga att “ingen sa något.”

    Vad är Enade Sverige?

    Det är ett land som styr sig självt – inte ett land som styrs från Bryssel eller Pentagon.
    Det är ett folk som säger sin mening lokalt – och som respekteras för det.
    Det är en röst som inte tystnar. En man som inte bugar. Ett parti utan hyckleri.

    De andra ber om din röst. Jag ger dig mitt ansvar.
    Du är en av de som Enade Sverige.
    Jag är inte till salu – och inte du heller.

    Om du känner att det är dags att stå upp – dela denna text.
    Vi har inga medlemmar. Bara människor som inte tänker vika ner sig.

    2025-06-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • De pissar på folket – och kallar det demokrati

    Sverige reser flaggan idag. Blått och gult mot junihimlen, barnkörer i stadsparker, leenden för kameran. Men bakom den putsade fasaden ligger något ruttet, något som ingen nationalsång i världen kan dölja. För medan medborgarna firar det Sverige de älskar, står landets åtta riksdagspartier samlade kring något helt annat: ett land de föraktar, ett folk de tålmodigt har lärt sig att ljuga för. De pissar på oss. På dig. På mig. Och värst av allt: de gör det med rak rygg, slipsknuten i ordning, och hänvisning till ”ansvar”.

    De stora besluten – och det totala sveket

    Utan att fråga folket har man gjort Sverige till ett militärt skyltfönster för NATO.
    Utan att blinka har man skickat vapen till en brinnande konflikt – och kallat det ”solidaritet”.
    Utan att förklara sig har man skrivit avtal med främmande makt som ger USA rätt att placera soldater, vapen och krigsinfrastruktur på svensk mark.

    Ingen folkomröstning. Ingen debatt. Ingen ånger.

    Man rev upp 200 år av neutralitet med ett pressmeddelande.
    Man sålde vår självständighet i utbyte mot ett leende från Washington.
    Man offrade vår trovärdighet i världen – för ett tillfälligt applådtillfälle i Bryssel.

    De åtta partierna – en gemensam teater

    Du tror kanske de bråkar i riksdagen. Du ser replikerna i nyhetsklippen, höjda ögonbryn i debattstudion. Men det är just det – en studio. En kuliss. Ett skådespel där alla redan känner slutet, men spelar med för att behålla lönen.

    När det gäller Sveriges verkliga ödesfrågor – krig och fred, nationellt självbestämmande, vapenexport, grundlagsändringar – då röstar de alla lika. Då är det inga ideologiska skillnader, bara taktiska formuleringar.

    Och folket? Folket är publik.
    Eller, rättare sagt: offer.

    En bild säger mer än tusen presskonferenser

    Se på bilden ovan. Den är inte bokstavlig. Den är sannare än så.

    Den visar hur de åtta partierna pissar på det svenska folket.
    Inte med urin, utan med svek, arrogans, lydnad inför utländska intressen, och total likgiltighet inför vad det innebär att vara svensk, leva i Sverige och tillhöra ett fritt folk.

    De pissar på flaggan som dina mor- och farföräldrar bar i beredskapstjänst.
    De pissar på ditt barns framtid.
    De pissar på dig – och de ber dig samtidigt att tacka dem.

    Jag står ensam – men inte svag

    Jag säger det rakt ut. Och jag säger det på Sveriges nationaldag:

    Detta är inte demokrati. Det är förfall. Och det är dags att vi säger ifrån.

    Jag står inte under någon partiledning. Jag lyder inga utländska intressen. Jag har inga bankirer i kulissen. Jag är en röst för dem som inte längre orkar skrika. För dem som minns ett annat Sverige. Ett bättre. Ett fritt.

    Det räcker nu.

    Så vad gör vi?

    Vi ser det. Vi pratar om det. Vi vägrar tiga.
    Vi vägrar ställa oss i leden av de som bugar för globalisterna, applåderar militär upprustning och skäms för sitt land.

    Vi reser oss. En efter en. Tills vi blir tusen. Och tusen till.

    Till dig som fortfarande älskar Sverige:
    Dela bilden. Dela texten. Tala med andra.
    Vi har inte råd att tiga längre.

    Fråga till dig som läser:
    Hur långt måste det gå innan vi kallar det som pågår för förräderi?

    2025-06-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Ny punkt i partiprogrammet: Rätten att få vård i det egna hemmet – med stöd av anhörigbidrag

    Enade Sverige vill införa en nationell lag som garanterar alla medborgare rätten att bo kvar i sitt eget hem vid behov av vård – förutsatt att en anhörig eller närstående är villig att hjälpa till. Denna vårdinsats ska erkännas som det arbete det faktiskt är, och därför ersättas ekonomiskt genom ett kommunalt anhörigbidrag, tillgängligt i hela landet.

    Bakgrunden är enkel men djupt allvarlig. Runt om i Sverige rapporteras om människor som mot sin vilja tvingas flytta till vårdboenden där de ofta möts av anonym vård, dålig mat, hög personalomsättning och en känsla av övergivenhet. För många äldre och sjuka innebär detta inte bara en fysisk flytt – utan en nedmontering av deras livskvalitet och värdighet. Vi vet att trygghet, hemkänsla och meningsfulla relationer spelar avgörande roll för människors välbefinnande. Ändå är systemet riggat för institutionalisering, inte för kvarboende.

    Enade Sverige vänder på detta synsätt. Om det finns en son, dotter, granne eller nära vän som vill hjälpa till med vardaglig vård – hygien, medicinering, matlagning, promenader – så ska samhället stödja det. Inte motarbeta det. Det är både mänskligt och ekonomiskt klokt.

    Så här vill Enade Sverige att det ska fungera:

    • Lagen ska gälla i hela landet. Alla kommuner ska enligt lag erbjuda ett tydligt, sökbart anhörigbidrag för närstående som hjälper en person med dokumenterat vårdbehov att bo kvar hemma.
    • Bidraget ska vara rimligt. Det ska motsvara en skälig timlön för vårdinsatser upp till en viss nivå, alternativt ett månadsbelopp beroende på behovsbedömning. Det ska inte beskattas bort, reduceras via byråkratiska pålagor eller urholkas genom oklara regler.
    • Biståndsbedömning med värdighet. Bedömningen av vårdbehov ska ske med respekt och med målet att stärka den enskildes valfrihet, inte pressa fram en plats på boende.
    • Social trygghet för båda. Den som vårdas får stanna i sin hemmiljö, omgiven av det välbekanta. Den som vårdar får både erkännande och ekonomisk möjlighet att göra det utan att själv hamna i ekonomisk knipa.
    • Minskat tryck på äldreboenden. Genom att ge fler möjlighet att vårdas hemma av närstående, minskar behovet av platser på institutioner – vilket på sikt ger bättre arbetsmiljö och resurser för dem som verkligen behöver plats.

    Det handlar inte om att spara pengar på de svaga – utan om att använda samhällets resurser med hjärta och förnuft. Med ett nationellt anhörigbidrag ger vi tillbaka makten till människorna själva. Vi ersätter tvång med frivillighet, kyla med värme, byråkrati med närhet. Det är ett mänskligt Sverige. Ett Enat Sverige.

    2025-06-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Vem utses till Sveriges nästa statsminister – på årets Bilderbergmöte?

    I juni samlas världens makthavare i Stockholm för ett nytt möte inom den ökända Bilderberggruppen. Tidigare har dessa möten föregått märkliga maktskiften – bland annat när Stefan Löfven plötsligt lyftes fram som landsfader innan valet 2014. Nu kan det vara Ulf Kristerssons tur att ersättas. Och Wallenbergfamiljen är, som så ofta, nära centrum.

    Reinfeldt ut – Löfven in

    År 2013, kort efter att Löfven deltagit i Bilderbergmötet i Watford, skedde ett anmärkningsvärt skifte i svensk mediebevakning. Fredrik Reinfeldt, som länge beskrivits som stabil och erfaren, började plötsligt porträtteras som velig, tandlös och politiskt utmattad. Samtidigt lyftes Löfven, nästan över en natt, till rollen som ansvarsfull ledargestalt. Detta trots att inget val ännu hållits. Ett drygt år senare satt han som statsminister.

    Jag tror att samma process nu upprepas – denna gång med Ulf Kristersson i rollen som den som gradvis avvecklas. Steg för steg kommer han att monteras ned av medierna, inte på grund av nya politiska misslyckanden, utan därför att hans roll i regin har spelats färdigt. Denna bedömning gör jag inte lättvindigt. Jag har följt Bilderberggruppen i över tjugo år och har gång på gång sett hur svensk inrikespolitik förbereds, justeras och inramas långt utanför riksdagens väggar.

    Bakgrund: Partiet De Fria och mina intervjuer från 2013

    SVT visade såklart inte denna intervju…

    När jag gjorde dessa intervjuer i Visby 2013 representerade jag Partiet De Fria, ett då nystartat initiativ med fokus på öppenhet, fred och maktkritik. Vi var flera som på allvar försökte bygga upp ett alternativ till det etablerade partisystemet – med verklig demokrati som ledstjärna.

    Tyvärr kapades partiet inifrån av personer som varken respekterade partiets idégrund eller dess medlemmar. Dessa individer tog över kontrollen, ändrade inriktningen och lade till slut ner verksamheten helt några år senare. Det som började som ett ärligt frihetsprojekt blev till sist ett varningsflaggat exempel på hur lätt en rörelse kan övertas och urholkas.

    Jag har sedan dess gått vidare och byggt upp Enade Sverige – ensam, självständigt, och helt utan medlemmar. För att ingen någonsin ska kunna kapa eller korrumpera det jag kämpar för.

    Wallenbergs regeringsskola för Vänsterpartiet

    Det som gör situationen än mer anmärkningsvärd är att Wallenbergssfären, som är tätt knuten till Bilderberggruppens innersta krets, nu också hållit vad som i praktiken är en regeringsskola för Vänsterpartiet. Under våren 2025 har ett femtiotal vänsterpartister bjudits in för att coachas i hur man styr landet. Bland föreläsarna återfinns inte bara Jacob Wallenberg, utan även den tidigare moderata finansministern Anders Borg och den före detta liberala EU-ministern Cecilia Malmström.

    Vänsterpartiets ledning beskriver det hela som ett naturligt steg i förberedelserna inför en eventuell regeringsperiod. Wallenberg själv säger att det känns helt självklart att bistå. Det är en märklig men talande bild: svensk storfinans utbildar ett vänsterparti i hur man utövar makt. Här framträder konturerna av något som inte längre kan förklaras i traditionella höger–vänster-termer. I detta landskap är ideologi sekundärt. Det som efterfrågas är förutsägbarhet, samarbetsvilja och anpassning till den transatlantiska maktlogiken.

    2026 avgörs redan i juni?

    Så vem kommer att pekas ut som Sveriges nästa statsminister? Magdalena Andersson är en kandidat. Anna-Karin Hatt från Centern är en annan. Men den verkliga fingervisningen kommer vi att få när deltagarlistan för årets Bilderbergmöte i Stockholm offentliggörs – eller när bilder börjar cirkulera på gäster som aldrig nämns i officiella dokument.

    Enligt min erfarenhet pågår dessa möten i två till fyra dagar. Därför bör alla som vill granska och dokumentera vara på plats från den 10 juni. Demonstrationen den 14 juni riskerar att komma för sent. Mötesplatserna skärmas ofta av, vakter utan kännetecken patrullerar trottoarer och gäster leds in via bakvägar och underjordiska passager. Bilderberg handlar inte bara om makt – det handlar om att upprätthålla en zon där makten aldrig behöver ställas till svars. Kontroll genom avstånd. En sorts diplomati bakom draperierna.

    Det är självklart att Sveriges nästa statsminister inte formellt utses under detta möte. Men om rätt person syns kliva in på Grand Hôtel under dagarna mellan 10 och 14 juni, bör det ses som en stark fingervisning om vad som väntar efter valet 2026.

    Fakta: Vad är Bilderberggruppen?

    Bilderberggruppen grundades 1954 och är ett informellt nätverk där politiker, kungligheter, militärer, företagsledare, bankirer, journalister och akademiker från västvärlden deltar – utan protokoll, insyn eller ansvarsskyldighet.

    Mötena sker årligen bakom stängda dörrar och deltagarna omfattas av Chatham House-regeln: de får tala fritt, men aldrig citera varandra.

    Deltagarlistor släpps ibland, men saknar ofta nyckelpersoner som ”glöms” att listas – vilket väckt kritik om hemlig maktkoncentration.
    Svenskar som deltagit genom åren inkluderar Carl Bildt, Stefan Löfven, Marcus Wallenberg, Magdalena Andersson och Lena Hallengren.

    Vad du kan göra som medborgare

    Det är lätt att känna sig maktlös inför elitnätverk som Bilderberg – men det är just därför det är avgörande att vi synar dem i sömmarna. Här är några konkreta sätt att bidra:

    – Dokumentera: Befinn dig i närheten av mötesplatsen från 10 juni. Fotografera, filma, och publicera öppet vilka som går in och ut.
    – Granska: Jämför deltagarlistan som släpps med vem som faktiskt syns på plats. Fråga: varför står vissa inte med?
    – Dela vidare: Artiklar som denna sprids inte i etablerade medier. Hjälp till att bryta tystnaden.
    – Var vaken, inte reaktiv: Det viktiga är inte att skrika, utan att förstå hur spelet spelas – och visa att vi ser vad som sker.

    Kommentera gärna:
    Tror du att nästa statsminister redan är utsedd – bakom stängda dörrar?
    Vem tror du får uppdraget denna gång?

    2025-06-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://omni.se/wallenberg-om-att-hjalpa-v-helt-naturligt/a/8qKAwx
    https://www.dalademokraten.se/artikel/syftet-att-bevaka-bilderberggruppens-arliga-konferens

  • Sverige ska ha noll hemlösa – inte miljarder till krig

    Det är något djupt orätt i att Sverige skickar miljarder till kriget i Ukraina – samtidigt som hemlösa i Dalarnas kommuner står utan tak över huvudet i sommar. Jag pratar inte om en teoretisk debatt. Jag pratar om människor. Om Antonio, som i SVT berättar att han inte vet vad som kommer hända. För RIA-stugan i Ludvika – dit han går varje dag – stänger helt i fyra veckor.

    I Borlänge har man lyckats hålla öppet hela sommaren. Men i Falun är det knappt mer än en timme om dagen. Det är det hela.

    Att detta händer i Sverige år 2025 är inget annat än ett politiskt svek. Därför vill jag att Enade Sverige går före och visar vägen: varje kommun i landet ska erbjuda kollektivboenden – inte bara härbärgen – till alla som saknar ett tryggt hem. Det ska vara en långsiktig, strukturerad och mänsklig lösning.

    Fakta: Hemlöshet i Dalarna sommaren 2025

    • RIA-stugan i Ludvika: Stängd i fyra veckor (v. 27–30).
    • Falun: Öppet endast för frukost under fem veckor.
    • Borlänge: Har öppet som vanligt – med cirka 50 besökare dagligen.
    • Antal hemlösa i Sverige: 10 000–30 000, beroende på definition.
    • Statens stöd till Ukraina: Över 30 miljarder kronor – samtidigt saknas pengar till våra egna mest utsatta.

    Fakta: Vad menas egentligen med hemlöshet?

    I Sverige definierar Socialstyrelsen hemlöshet i fyra nivåer:

    1. Akut hemlöshet – ingenstans att sova, vistas utomhus eller i akutboende.
    2. Institutionsvistelse utan bostad – personer på LVM-hem, sjukhus eller anstalt som inte har något hem att återvända till.
    3. Kortvariga lösningar – boende hos vänner, på kvinnojour, härbärge, camping etc.
    4. Eget ordnat tillfälligt boende – dyra andrahandskontrakt eller olagliga lösningar utan trygghet.

    Hemlöshet handlar alltså inte bara om parkbänkar – utan om tusentals människor som saknar grundläggande bostadstrygghet.

    Enade Sveriges linje: ett drägligt liv – inte tillfällig förvaring

    I vårt partiprogram står det tydligt:

    – Jag vill att staten tar ansvar för att driva kommunalt ägda kollektivboenden för de hemlösa som hamnat mellan stolarna. Dessa boenden ska inte vara enbart en tillfällig lösning, utan en väg tillbaka till ett stabilt och meningsfullt liv under drägliga förhållanden. För att skapa verklig förändring ska varje boende ha ett strukturerat program för att motverka missbruk och främja rehabilitering. De boende ska erbjudas dagliga aktiviteter som ger både sysselsättning och gemenskap, såsom hantverk, grönsaksodling, bär- och svampplockning, fiske och djurhållning, exempelvis höns för äggproduktion. Allt detta kan säljas via en egen gårdsbutik, där eventuell vinst fördelas rättvist mellan de boende. På så vis skapas en hållbar och självförsörjande modell som ger de boende möjlighet att återta kontrollen över sina liv och återintegreras i samhället.

    Det här är min övertygelse. Och det är en politik som inte bara bör införas i Rättvik – utan i hela Dalarna och hela landet. Vi ska utrota hemlösheten. Vi ska bygga upp – inte slå ut.

    Lösningen – konkret och genomförbar

    Här är vad jag kommer verka för:

    1. Kommunala kollektivboenden i varje kommun
    Dessa boenden ska ha egen matlagning, gemenskap och trygghet – inte likna fängelser eller akutmottagningar. Det ska finnas personal, men också självstyre.

    2. Rehabilitering, inte isolering
    Vi vet att många hemlösa kämpar med missbruk eller psykisk ohälsa. Därför ska varje boende erbjuda stöd, vårdkontakter och aktiviteter som ger mening – inte bara tak över huvudet.

    3. Självförsörjning och värdighet
    De boende ska kunna odla, laga, bygga och sälja via gårdsbutiker. Intäkter delas mellan deltagarna. Det skapar självkänsla, ansvar – och en väg tillbaka.

    4. Staten tar initiativ – kommunerna utför
    Enade Sverige kommer lägga fram förslag på riksnivå för att möjliggöra dessa boenden. Det innebär att staten samordnar, skapar en nationell ram, och skjuter till resurser. Kommunerna tar därefter ansvar för driften – med lokal förankring.

    5. Mål: Noll hemlösa i Sverige
    Det är fullt möjligt. Vi har bostäder. Vi har resurser. Det som saknas är vilja. Jag har viljan. Och jag har modet att säga det: Sverige ska inte vara ett land där vi låter människor förfalla medan vi skickar pengar till främmande krig.

    Avslutande ord

    Jag skriver detta för att jag ser vad som håller på att gå sönder. Inte bara i Ludvika eller Falun – utan i vår syn på ansvar, solidaritet och politikens uppgift.

    Enade Sverige kommer aldrig stå bakom en politik som lämnar våra egna åt sitt öde. Det är vår plikt att skydda dem som saknar skydd. Och jag är redo att driva den linjen – oavsett vad etablissemanget tycker.

    2025-06-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/minskat-stod-for-dalarnas-hemlosa-i-sommar-antonio-vet-inte-vad-som-kommer-att-handa

  • Putin och Trump i samtal: Ett fönster för fred – om vi vågar se det

    Världens två mest demoniserade statschefer – Vladimir Putin och Donald Trump – har återigen talat med varandra. Denna gång i skuggan av eskalerande attacker mot civila mål i Ryssland och ett skört diplomatiskt fönster i Istanbul. Telefonsamtalet varade i över en timme. Ämnet var Ukraina. Men det handlade också om något mycket större: framtiden för världsfreden – och om USA verkligen vill ha den.

    Jag har själv följt rapporteringen från Istanbul noggrant. Inte för att jag har några illusioner om att allt Ryssland gör är rätt – men för att det är min skyldighet som svensk medborgare att se bortom den mediala filterbubblan. Jag vägrar att enbart lyssna till det som kablas ut från CNN, SVT eller NATO:s kommunikationsbyråer. Jag vill veta vad som faktiskt händer. Och vad som kunde ha hänt – om inte vissa makter gjorde allt för att sabotera.

    Samtalet som inte skulle ha ägt rum

    Att Putin och Trump alls talade är i sig ett brott mot den västliga berättelsens tabun. Det fanns krafter på båda sidor som ville förhindra det. Men samtalet skedde – och det var enligt ryska källor ”positivt och produktivt”. Det betyder inte att man var överens. Det betyder att man lyssnade. Det i sig är större än det låter i vår polariserade tid.

    Putin ska ha redogjort för vad som sades under den andra rundan av fredssamtal mellan Moskva och Kiev i Istanbul. Samtal som enligt honom varit ”användbara” – och som nu vilar i väntan på att båda sidor ska studera varandras förslag. Detta borde vara en nyhetsrubrik världen över. Men det tigs ihjäl. För fred är inte klickvänligt. Krig säljer bättre.

    Terror som verktyg – vad gör vi när Kiev går över gränsen?

    Ett särskilt mörkt tema lyftes också: Ukrainas attacker mot civila mål i Ryssland. Enligt Ryssland skedde dessa på direkt order från Kiev, just för att saboterna fredssamtalen. Terror mot civila – för att förhindra diplomati. Om detta stämmer, och mycket tyder på det, så är det inte längre fråga om en vanlig statlig motpart. Då talar vi om en regim som medvetet förvandlats till en geopolitisk bomb under amerikanskt överinseende.

    Trump förnekade att USA haft förhandsinformation om dessa attacker. Men han lyssnade, enligt Kreml, ”noggrant” på den ryska analysen. Och det är kanske just det som västvärldens media och politiker är mest rädda för – att en amerikansk president faktiskt lyssnar på Putin, utan att automatiskt skratta eller anklaga.

    Vad världen borde tala om – men inte gör

    Det är anmärkningsvärt hur samtalet också tog upp möjligheterna till framtida samarbete mellan Ryssland och USA – inom olika områden. Allt från Iranförhandlingarna till konflikten mellan Indien och Pakistan nämndes. Inget av detta har blåst upp i västliga nyheter. Istället får vi fortsatt läsa om Putins ondska och Trumps opålitlighet.

    Men vad händer om de faktiskt lyckas skapa något nytt? Vad händer om väst inte längre vill lyssna – just när något verkligt konstruktivt är på väg att födas? Då är det inte längre brist på information vi lider av. Då är det en aktiv politisk censur – för att bevara ett narrativ.

    Min reflektion som svensk politiker

    När jag ser de här händelserna utspela sig vet jag en sak: Sverige har aldrig haft sämre diplomatiska reflexer än idag. Vi är snabba med att kalla Putin för diktator, men långsamma med att fråga vad Ukraina egentligen gjort sedan 2014. Vi ställer oss bakom USA:s varje steg, men ifrågasätter aldrig vad som kunde ha hänt om vi valt en annan väg.

    Jag menar inte att vi ska lita blint på någon – varken öst eller väst. Men vi måste återerövra vår rätt att tänka själva. Det gäller både dig som läsare, och oss som land.

    Lösningsdel – vad Sverige måste göra nu

    Om vi vill överleva som en självständig nation – både fysiskt och politiskt – måste vi:

    • Kräva att Sveriges regering verkar för diplomatiska samtal, inte militär upptrappning.
    • Bygga upp egna diplomatiska kanaler med både öst och väst, istället för att enbart lyssna på Bryssel.
    • Stoppa allt svenskt stöd till regimer som saboterar fred – oavsett om de är västvänliga.
    • Skapa ett nytt säkerhetstänk där suveränitet, neutralitet och försiktighet åter blir honnörsord.

    Jag är inte Trumpanhängare. Jag är inte rysstrogen. Jag är inte naiv.

    Jag är bara en svensk som ser att vi är på väg mot fel sida av historien – igen.

    Och jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett Sverige där diplomati blivit synonymt med förräderi. Jag vill att vi ska vara ett folk som vågar se, vågar lyssna – och vågar välja fred.

    2025-06-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://tass.com/politics/1968879

  • Att stå upp – även i byn där man är född

    Det sägs att mod inte är frånvaron av rädsla, utan att man ändå gör det man vet är rätt. Jag är född och uppvuxen i Rättvik. Jag känner byn, människorna, rösterna, jargongen. Och jag vet att det kostar att stå upp för sina åsikter i en kommun så liten som denna. I storstäderna pratar man om yttrandefrihet som om det vore en självklar rättighet. Här handlar det mer om vem du handlar av, vem du fikar med, vem du får ögonkontakt med på Ica. När man väl kliver utanför SVT:s åsiktskorridor – när man ifrågasätter, nyanserar, eller till och med har mage att förespråka diplomati med Ryssland – då kommer tystnaden. Eller viskningarna. Eller ryggen.

    Folk man känt i årtionden börjar undvika en. Människor som en gång var nyfikna vänder bort blicken. En del sprider rykten. Andra tiger ihjäl en. Det är som att bara tanken på att Sverige skulle kunna ha en självständig utrikespolitik är för farlig för att ens få tänkas högt i Dalarna.

    Men det hindrar inte mig.

    Jag har valt en väg som inte handlar om att vara populär i byn, utan om att säga det jag tror är sant. Jag behöver inte applåder. Jag behöver inte bli förstådd av alla. Jag vet att det finns de som håller med men inte vågar säga något. Och jag dömer dem inte. Jag vet vad det kostar.

    Men för mig är det enkelt: Om man inte står upp för det man tror på, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö. Och det finns inte på världskartan.

    Jag förespråkar fred. Jag förespråkar diplomati. Jag säger att vi ska lyssna på både Ryssland och Kina, att vi ska förstå vår tids geopolitiska spel och inte slaviskt följa det militärindustriella komplexet i väst. För detta blir jag kallad för Kremlvän, nyttig idiot, förrädare. Men de som säger så har aldrig ens läst ett tal från Lavrov. De har aldrig sett Putins långsamma, övertänkta pressträffar. De vet inte hur kinesisk utrikespolitik ens fungerar. De bara upprepar det som kablas ut i Rapport, som om det vore helig skrift.

    Samma människor som anklagar mig för att rapa rysk propaganda har själva aldrig ifrågasatt ett ord från NATO. De vet inte att det finns två sidor i varje krig. De vet inte att medier i väst filtrerar verkligheten lika mycket som medier i öst. Jag gör min nyhetsinhämtning från båda sidor. De gör sin från en.

    Jag är inte bitter. Det är bara sorgligt att se hur insnöat samtalet har blivit – även här i byn. Men det kommer en dag när röken har lagt sig. När sanningen ligger på bordet i fullt ljus. Då är det många som kommer tänka att jag nog hade rätt.

    Men jag behöver inte höra det.

    Jag kör ändå.

    Flaggor som maktspråk – ett exempel från Rättvik

    Under flera års tid har Rättviks kommun haft den ukrainska flaggan hissad vid den största infarten till orten – rastplatsen vid riksväg 70 i Gärdeby. Ett politiskt laddat symbolbeslut, som varken har diskuterats öppet eller tydligt dokumenterats. Jag har kontaktat kommunen vid flera tillfällen och ställt raka frågor:

    – Vem tog beslutet att flagga för Ukraina?
    – Finns det en policy som gäller lika för alla nationer?
    – Varför har detta aldrig diskuterats politiskt i fullmäktige?

    Tyvärr har jag inte fått något svar som går på djupet. Kommunen hänvisar till EU-linjen och regeringsbeslut, som om lokalt självstyre vore en formalitet. Men när symbolhandlingar används som maktspråk – utan förankring, utan konsekvens – då är det inte längre solidaritet. Det är propaganda.

    Den ryska versionen – varför kriget i Ukraina började

    Enligt den ryska regeringen var det som hände i februari 2022 ingen invasion i klassisk mening, utan en ”särskild militär operation”. Syftet, enligt dem, var att skydda rysktalande civila i Donbass – ett område där tiotusentals människor dött i inbördes strider sedan 2014. Ryssland hävdar också att man ville stoppa Ukrainas närmande till NATO, som man ser som ett direkt hot mot sin nationella säkerhet, samt förhindra att västmakterna bygger baser och raketförsvarssystem direkt vid ryska gränsen.

    Dessutom pekar man på det som kallas ”avnazifiering” av Ukraina – alltså att den ukrainska armén samarbetar med beväpnade ultranationalistiska grupper, vilket Ryssland ser som en oacceptabel utveckling.

    Slutligen menar man att Minskavtalen – som väst själva var med och garanterade – aldrig följdes av Ukraina. Donbass fick aldrig den självstyrelse man lovats. Ryssland anser sig ha agerat som sista utväg, efter åtta års försök till diplomatisk lösning.

    NATO:s expansion – det Ryssland varnat för i trettio år

    Efter Sovjets fall lovades – enligt flera utsagor – att NATO inte skulle expandera österut. Det skrevs aldrig in i något juridiskt bindande dokument, men muntliga garantier fanns från både USA och Tyskland. Ändå har NATO sedan 1990-talet vuxit steg för steg: Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Kroatien, Montenegro och Nordmakedonien. Och nu Ukraina.

    Från Moskvas perspektiv är detta inte bara geopolitik – det är överlevnad. Det handlar om att stoppa encirklingen av ett land som upplever sig hotat. Att Ryssland reagerar är därför inte obegripligt – utan förutsägbart. Och ändå blundar väst.

    Till dig som bor i Rättvik

    Jag vill säga en sak – till dig som bor här, som kanske hört rykten, ifrågasätter mig eller undrar varför jag valt att stå där jag står:

    Jag förstår att det jag säger kan uppfattas som obekvämt. Jag förstår att det låter avvikande när man är van att höra samma berättelse i SVT, TV4 och P4 varje dag. Jag är själv uppväxt med exakt samma röster, samma trygghetsfilter. Det är inte konstigt. Det är inte unikt för Rättvik. Det är typiskt för hela Sverige – och särskilt tydligt på mindre orter.

    Men vi måste våga mer än att bara gå på autopilot.

    Du har ett eget ansvar. Ett ansvar att inte döma någon innan du tagit del av båda sidor av myntet. Att lyssna på fler röster. Att våga läsa annat än bara det som visas på skärmen klockan 19.30.

    Jag försöker inte trycka på dig min världsbild. Jag försöker inte omvända någon med våld. Men jag vill sträcka ut en hand – inte en knuten näve.

    Jag bor här. Mina tre barn bor här. Jag älskar den här platsen lika mycket som du. Och därför gör det lite ont när folk jag känt i åratal plötsligt vänder ryggen till. Inte för att jag svikit – utan för att jag valt att se något annat.

    Du behöver inte hålla med mig. Men du har allt att vinna på att försöka förstå.

    Vad jag egentligen vill

    Mitt mål är inte att provocera. Inte att skapa splittring. Det är att Sverige ska hålla sig utanför krig. Utanför konflikter som inte är våra. Jag vill att vi ska ha ett eget tänkande, en egen röst, en egen suverän utrikespolitik som bygger på fred, neutralitet och förhandling – inte lojalitet med stormakter eller allianser vi aldrig röstat om.

    Jag vill inte att mina barn – eller dina – ska växa upp i ett land som dragits in i en stormaktskonflikt för att vi inte vågade säga nej. Jag vill inte att Sverige ska styras av påtryckningar från Washington, Bryssel eller London. Jag vill att Sveriges lagar ska stiftas i Sverige. Att vår framtid ska formas av svenska medborgare – inte av främmande intressen.

    Det är hela kärnan i min politiska kamp: fred, suveränitet och ärlighet.

    Och till dig som medvetet vantolkar, förvrider eller försöker smeta lögner på mig: du är inte bara orättvis mot mig. Du är orättvis mot hela idén om ett fritt samhälle där man faktiskt får tänka annorlunda.

    Jag bär mitt ansvar öppet. Jag står för det jag säger. Kan du säga detsamma?

    2025-06-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • EU kan spricka – och jag förstår varför

    Mina kommentarer angående Jeffrey Sachs uttalanden om Europas sönderfall

    När den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs säger att EU kan falla samman, då lyssnar jag. Det är ingen marginell debattör – det är en av världens mest inflytelserika tänkare, professor vid Columbia University och tidigare rådgivare till FN. I en intervju med ryska nyhetsbyrån TASS beskriver han EU som en skör konstruktion, ett projekt som kanske inte klarar av sina egna motsättningar. Och jag håller med honom.

    EU har länge marknadsförts som ett fredsprojekt, en kontinentens garant för samarbete och stabilitet. Men det som började med kol och stål har förvandlats till en byråkratisk, centralstyrd apparat där nationell självständighet mals ned till förmån för lojalitet mot Washingtons intressen. Sachs konstaterar att EU nu är så rädda för fred att de panikar så fort någon yppar ordet ”förhandling”.

    Ungern som syndabock

    Sachs tar särskilt upp Ungern – det enda land som haft modet att offentligt säga att kriget i Ukraina måste få ett slut, och att EU borde sluta agera som krigshetsare. Vad blir responsen? Jo, nu diskuterar Bryssel att ta ifrån Ungern rösträtten, eller till och med utesluta dem från unionens beslutsprocesser. EU vill alltså tysta utstickare – i ett projekt som påstår sig bygga på enhet och samförstånd. Det är inget annat än maktpolitik.

    För mig är detta ett varnande exempel. EU är inte längre en gemenskap – det är en värdecentral där endast en viss linje får uttryckas. Går du utanför den, är du inte längre en medlem av familjen. Och då är frågan: vad är det för slags familj som sparkar ut den som säger sanningen?

    Folket börjar fatta

    Sachs pekar också på ett annat fenomen som jag själv noterat under lång tid: folket i Europa börjar vakna. Missnöjet med kriget är stort. Missnöjet med EU:s ledare är ännu större. Macron, Starmer, Scholz – de är alla impopulära hemma. Deras förtroendesiffror är på historiskt låga nivåer. Och varför? Därför att människor ser vad som pågår. De ser hur deras egna intressen offras för geopolitisk spelteori. De ser hur deras pengar går till vapen och byråkrater, inte till välfärd och trygghet.

    Jag tror inte EU kommer kollapsa över en natt. Men jag tror sprickorna fördjupas. Sakta, gradvis – genom missnöje, genom suveränitetskriser, genom fler och fler länder som ifrågasätter meningen med att lyda en centralmakt de inte längre har förtroende för.

    Byråkratin först, människan sist

    Jeffrey Sachs är inte ensam i sin kritik. Många ekonomer, diplomater och journalister börjar ställa obekväma frågor: varför är det så tyst om fred? Varför vägrar EU ens erkänna fredssamtal som genomförs utanför NATO-kretsen? Varför är det viktigare att visa lojalitet mot USA än att främja stabilitet i Europa?

    Det är som att hela Brysselmaskinen kidnappats av teknokrater och lobbygrupper. Den folkvalda makten är ett sken, där det verkliga inflytandet ligger i kommissionens händer. EU-parlamentet är en dekor. Det är inte demokrati – det är ett maskerat direktorat.

    Jag känner djupt obehag inför detta. För samtidigt som man pratar om ”europeiska värden”, straffar man länder som Ungern för att de har kvar ett uns av ryggrad. EU är inte längre ett verktyg för samarbete – det är ett verktyg för lydnad. Och därmed har unionen förlorat sin själ.

    Sverige måste lämna EU – nu

    Det är därför jag, Bo Jonsson, anser att Sverige omedelbart bör påbörja en process för att lämna EU. Inte om några år. Inte om det “passar tidsmässigt” enligt regeringskansliets schema. Utan nu.

    Vi måste återta vår självständighet, vår utrikespolitik, vår handelspolitik, vår rätt att avgöra vad som är fred och vad som är krig. Vi måste kunna säga nej – inte bara i teorin, utan i praktiken. Så länge vi är kvar i EU, är vi medskyldiga till en politisk ordning som för varje dag förlorar sin moraliska kompass.

    En annan väg

    Sachs talar om behovet av att “renovera Europa”. Det är ett fint ord, men jag tror ärligt talat att det redan är för sent. EU kan inte räddas i nuvarande form. För mycket makt har koncentrerats. För få människor känner sig delaktiga. För många beslut fattas av människor vi inte valt och inte kan avsätta.

    Och när Ungern pekas ut som ett hot – bara för att de vill ha fred – då vet man att någonting gått riktigt, riktigt fel.

    Jag förespråkar inte isolationism. Jag förespråkar samarbete, ömsesidig respekt, suveränitet – men det EU vi ser idag har inget av det kvar. Det är en konstruktion som slukar nationer och kallar det solidaritet.

    Därför är det dags att förbereda oss. Inte för att vi vill lämna något i affekt, utan för att det kan visa sig vara den enda vägen framåt. När sprickorna blir för många kan vi antingen tvingas med i raset – eller stå för oss själva. Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

    2025-06-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige
    Källa:
    https://tass.com/world/1967767

  • Sekten som låtsas vara en folkrörelse

    Bo Jonsson: Inifrån en alternativrörelse byggd på kontroll, manipulation och personlighetskult

    Det talas ofta om vikten av att återge makten till folket. Om att förverkliga demokratin mellan valen – med direkt inflytande, digitala verktyg och verklig delaktighet. Det är vackra ord. Men i vissa fall är de inget annat än rekvisita. Jag har under en längre tid följt en rörelse i Sverige som utger sig för att vara ett alternativ till det etablerade politiska systemet. Den säger sig stå för direktdemokrati. För öppenhet. För folklig suveränitet.

    Men när man tittar närmare blir det snabbt tydligt att detta inte handlar om demokrati – utan om kontroll. Det är inte ett medborgarprojekt. Det är en sekt.

    Makten samlad i en person

    Det finns inga spår av verklig maktdelning. Det finns ingen tydlig ansvarsfördelning. Allt styrs av en person som bestämmer agendan, tystar kritik, och omger sig med ett hov av lydiga följeslagare. De få “stadgar” som existerar är vaga, ogenomskinliga och i praktiken irrelevanta – eftersom det som gäller i rörelsen inte är regler, utan vilja. Hans vilja.

    Rörelsens interna liv präglas av lojalitetskrav, självförnekelse och rädsla. Det är en struktur där tystnad belönas och ifrågasättande straffas. Där gamla allierade plötsligt försvinner. Där medlemmar utnyttjas – och sedan kastas åt sidan.

    Fasaden utåt – helvetet inåt

    Offentligt marknadsför sig rörelsen som varm, inkluderande och demokratisk. Men bakom kulisserna råder något annat. Jag har talat med personer som lämnat sammanhanget – ofta efter år av engagemang. Deras berättelser är samstämmiga: det börjar med entusiasm, fortsätter med osynliga gränser och slutar i psykiskt sammanbrott.

    De beskriver hur kritik misstänkliggörs, hur misshagliga röster fryses ut, hur man tvingas välja mellan lojalitet mot ledaren – och uteslutning. Det är en destruktiv, närmast psykologiskt programmerad dynamik där den som går sin egen väg genast förvandlas till fiende.

    Den brungröna alliansen

    Det som gör detta ännu farligare är rörelsens breda nätverk inom den så kallade alternativa sfären. Här blandas extremhöger med new age, okkulta influenser och självutnämnda “folkbildare”. Det är ett ekosystem där lögner förstärks, där sanningen relativiseras och där pengar, snarare än principer, ofta verkar vara drivkraften.

    Rörelsen har knutit starka band till dessa miljöer – genom medverkan i “frihetsmedier” med brun ideologisk bakgrund, genom samarbete med personligheter som säljer “sanningar” och silvervatten, och genom gemensamma kampanjer mot allt från vacciner till statsministern. Det är ett fält där misstänksamhet är norm – och där karisma räcker långt, så länge man säger rätt saker.

    Andlighet, påverkan och kontroll

    Ett antal ledande profiler inom rörelsen har också fördjupade kopplingar till andliga och esoteriska idéströmningar. Här talas det om “frekvenser”, “inre krig” och “kosmiskt medvetande”. Men i praktiken handlar det inte om tro – utan om lojalitet och kontroll.

    Den andliga retoriken används för att skapa ett psykologiskt beroende. Ledaren blir något mer än bara politisk röst – han blir en bärare av insikt. En symbol. En gestalt som inte får ifrågasättas. Det är precis så sekter fungerar: med emotionell bindning som ersätter kritiskt tänkande.

    Inga resultat, bara rörelser

    Trots flera års existens har rörelsen inte presenterat några konkreta modeller för hur direktdemokrati skulle kunna införas på nationell nivå. Inga verifierade system. Inga tekniska lösningar. Inga försök att lösa frågan om säker digital röstning. Istället består verksamheten av livesändningar, personkult, interna konflikter – och uppmaningar om att skänka pengar.

    Det är ett luftslott byggt på stora ord. Men utan arkitektur. Utan struktur. Och utan moralisk ryggrad.

    Människor som bränsle

    Det som gör mig mest illa till mods är hur rörelsen behandlar människor. Många av de som engagerar sig är äldre, ensamma, idealistiska. De söker mening, delaktighet, en chans att påverka. Istället blir de gratisarbetare i ett projekt där alla insatser sugs upp i ett nav – och där makten aldrig fördelas, bara koncentreras.

    Pengarna som skänks försvinner i ett system utan insyn. Arbetstimmarna som läggs ned får sällan ett tack – bara nya krav. Det är ett utnyttjande som pågår i det tysta. Ett bedrägeri som döljs bakom leenden.

    Jag står för motsatsen

    Jag, Bo Jonsson, har aldrig bett om pengar. Jag har inga medlemmar. Jag driver inget projekt för att bli följd, hyllad eller försörjd. Jag står ensam – inte för att jag vill styra andra, utan för att jag vill visa att det går att tänka klart i ett landskap fullt av dimridåer.

    Jag är inte mer värd än någon annan. Jag är bara en vanlig Svensson som vägrar hålla käften när jag ser människor bli lurade.

    Till dig som varit där

    Kanske har du redan börjat ana det. Kanske har du sett dubbelmoralen, känt trycket mellan lojalitet och samvete. Kanske har du varit rädd att säga ifrån. Rädd att bli kallad illojal, negativ, “styrd av egot”.

    Du är inte ensam.

    Det är dags att lämna. Att ta tillbaka ditt omdöme, din tid, din kraft. Att se sekten för vad den är – och gå därifrån innan du blir ännu en bränd idealist.

    2025-06-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Kina formar en ny världsordning – medan väst tappar greppet

    Det som nu händer i Asien är historiskt. Och vi i Sverige skulle göra klokt i att lyfta blicken från vår interna byråkratifixering, NATO-beroende och västliga medieekon – och faktiskt försöka förstå vad det betyder. För det är inte i Bryssel, Washington eller Stockholm framtiden formas, utan i Peking, Kuala Lumpur och Riyadh. Den 27 maj hölls ett toppmöte i Malaysias huvudstad mellan Kina, ASEAN (de tio sydostasiatiska länderna) och Gulfstaternas samarbetsråd (GCC). Det är inte bara ett diplomatiskt jippo. Det är ett konkret steg mot att skapa ett alternativ till västvärldens kontrollsystem – ett partnerskap mellan Asiens och Mellanösterns ekonomiska motorer, med Kina som strategisk nav.

    En annan typ av samarbete

    Det slående är tonen. Medan väst ofta talar i termer av sanktioner, påtryckningar, värdegrund och militär dominans – så bygger detta nya samarbete på ömsesidighet, handel, infrastruktur och teknologi. Kinesiska ledare talar om ”asiatiska värderingar”, interkulturell dialog mellan konfucianska och muslimska civilisationer, och praktisk samverkan inom områden som 5G, AI och energisäkerhet. Det är ett språk som doftar framtid, inte kolonial historia.

    Samtidigt växer det ekonomiska beroendet: Kina är redan största handelspartner både för ASEAN och GCC. Över en tredjedel av Kinas olja kommer från gulfstaterna. Belt and Road-initiativet rullar vidare, trots västliga smutskastningskampanjer.

    Vad betyder detta för Sverige?

    För mig är detta ännu ett bevis på hur fel Sverige har valt väg. Istället för att anpassa oss till en multipolär värld där öst och syd tar mer plats, har vi låst fast oss i NATO, följt Washington blint och lämnat vår tradition av neutralitet, självständighet och fredlig samverkan. Enade Sverige vill något helt annat: att Sverige blir en brobyggare – inte en lydstat.

    Vi borde välkomna samarbeten som detta. För det visar att det går att skapa partnerskap som inte bygger på dominans, hot eller “regime change”-strategier. Jag är inte naiv – självklart finns maktspel även i öst. Men jag ser en vilja till samarbete på lika villkor där.

    USA tappar greppet – och det märks

    Det är också talande att USA nu försöker panikreparera relationer med dessa regioner. Trump skickar sändebud, hotar, erbjuder affärer, men reaktionen från många länder är avvaktande. Ingen glömmer hans handelskrig eller hur snabbt USA byter fot.

    EU försöker samtidigt påminna världen om att det fortfarande existerar, men det är för sent. ASEAN:s 20-årsplan talar inte om Bryssel, utan om Asien som framtidens tillväxtmotor.

    Slutsats: Dags att sluta stirra västerut

    Jag ser det här som ett positivt tecken. Länder i syd och öst börjar själva definiera sin framtid, utan att dansa efter västvärldens pipa. De samarbetar utan att underkasta sig. Och det är exakt vad även Sverige behöver lära sig.

    Vi måste återta vår utrikespolitiska självständighet, börja lyssna på världen bortom CNN och SVT, och inse att framtiden inte är en fortsättning på USA:s världsherravälde – utan något helt nytt.

    Kina bygger en makttriangel – inte för att härska, utan för att skapa en ny global balans. Det är dags att vi också börjar tänka i de banorna.

    2025-06-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.rt.com/news/618501-china-asean-gcc-summit/

  • MSB:s nya riskrapport: En skymf mot folkets intelligens – eller förberedelse för total kontroll?

    Bo Jonsson för Enade Sverige

    De säger att de skyddar oss. Jag undrar mot vem – och till vilket pris?

    INLEDNING: Ett dokument att ta på allvar – men varför?

    Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har just presenterat sin nationella risk- och sårbarhetsbedömning för 2025. På ytan ser det ut som en ansvarsfull genomgång av hot mot Sverige: krig, cyberattacker, pandemier och naturkatastrofer. Men när man läser noggrant, och inte minst mellan raderna, framträder en annan bild. Det här är inte bara en riskrapport – det är ett manifest för ett auktoritärt Sverige där varje kris används som språngbräda för kontroll, centralisering och underkastelse under överstatliga intressen.

    DEL 1: Hotbilden – verklig fara eller psykologisk beredskap?

    MSB listar 26 särskilt allvarliga hot mot Sverige, och bland dessa märks:

    • fjärrangrepp på svensk infrastruktur,
    • strid på svenskt territorium,
    • sabotage, cyberpåverkan, epidemier och naturkatastrofer .

    Det som sticker ut är hur rapporten medvetet lyfter fram det väpnade angreppet som ”dimensionerande”, trots att sannolikheten inte bedöms som högre än för exempelvis extremväder. Varför?

    Svaret är enkelt: krigsretoriken möjliggör för staten att sätta hela samhället i beredskap – inklusive medborgarnas rättigheter.

    DEL 2: Sårbarhetsanalysen – är det verkligen folkets brister man oroar sig för?

    Rapporten beskriver Sveriges sårbarhet på flera nivåer. Man pekar på:

    • beroende av el och internet,
    • brist på reservdelar och kompetens,
    • otillräcklig koordinering mellan myndigheter .

    Men istället för att stärka folkets självförsörjning, lokal krisberedskap eller decentralisering, är lösningen alltid densamma: mer centralisering, mer kontroll, mer ”robust” styrning från ovan.

    DEL 3: Kroniska risker – här avslöjar man sig

    Ett nytt grepp i årets rapport är att MSB inkluderar vad de kallar ”kroniska risker”: långsiktiga samhällsproblem som påverkar krisberedskapen. Det rör bland annat:

    • segregation,
    • desinformation,
    • låg tilltro till myndigheter .

    Det är här narrativet börjar luta betänkligt. Att folkets brist på förtroende för myndigheter ses som en säkerhetsrisk är mycket talande. Det är inte folkets självständighet man vill främja – det är lydnad.

    DEL 4: MSB:s verkliga agenda – ett lydigt samhälle redo att stängas ner på kommando

    MSB:s egna rekommendationer utgår från att samhället ska styras med militära principer även i fredstid. Det som tidigare kallades ”undantagstillstånd” kallas nu bara ”krisberedskap”.

    Allt som sticker ut – alternativa medier, kritik mot EU/NATO, misstänksamhet mot vaccin, lokal beredskap som inte är statligt certifierad – riskerar att klassas som samhällsfara.

    DEL 5: Bankdiktaturen nämns inte – men lyser genom frånvaron

    MSB:s rapport nämner inte ett ord om det kanske största systemhotet i Sverige: vårt beroende av ett privat kontrollerat banksystem där digital sårbarhet och kontantlöshet gör oss till gisslan. Varför?

    Svaret är lika enkelt som skrämmande: den finansiella makten är inte tänkt att granskas. Den ska stärkas. Den ska digitaliseras. Den ska fogas in i det totalitära nätverket av kontroll.

    Samtidigt fördelas skattepengar i miljardklassen till myndigheters ”utvecklingsprojekt” enligt rapporten – inte sällan projekt med koppling till just den typen av övervakningsteknik eller AI-baserad styrning .

    SLUTORD: Ett annat Sverige är möjligt – men bara om vi slutar lyda blint

    Vi står inte bara inför 26 hot. Vi står inför ett maktkomplex som använder rädslan för dessa hot för att befästa sin ställning och tysta opposition. När en myndighet börjar kalla fri press för ”desinformation” och lågt myndighetsförtroende för ”säkerhetsproblem”, då är det inte längre en demokratisk reflex vi bevittnar – utan ett förebud om tyranni.

    Jag tänker inte lyda.
    Jag tänker inte tiga.
    Och jag tänker inte låta svenska folket vilseledas till att förbereda sig för fel hot – medan de verkliga hoten, mot vår frihet och självbestämmande, fortsätter att växa i det tysta.

    2025-06-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    Nationell risk- och sårbarhetsbedömning (NRSB) 2025

    Nationell risk- och sårbarhetsbedömning (NRSB) 2025Ladda ner

  • Årlig giftspruta för våra äldre – vad håller Folkhälsomyndigheten på med?

    Från och med hösten 2025 rekommenderar Folkhälsomyndigheten att alla personer över 75 år tar en årlig dos av covid-19-vaccin, trots att viruset numera är mildare än många vanliga säsongsförkylningar. Man hävdar att detta är för att ”förhindra allvarlig sjukdom och död” – men enligt myndighetens egna ord har sjukdomsbördan minskat kraftigt.

    Så varför fortsätter man ändå att pressa ut dessa injektioner, år efter år?
    Och viktigast av allt: vem tar ansvar när människor blir sjuka, skadade eller dör av biverkningar?

    Har vi redan glömt vad som hände?

    Under den så kallade pandemin avlivades äldre i praktiken på löpande band. På landets äldreboenden fick tusentals inte den syrgas de behövde – trots att covid-19 är en luftvägssjukdom. Istället injicerades de med morfin, ett läkemedel som hämmar andningen och är direkt farligt utan syrgastillförsel.

    Det som skulle ha varit vård blev i många fall tyst eutanasi. Och nu är det alltså samma generation som återigen ska bli försökskaniner.

    Allt fler biverkningar – ingen ansvarig

    Trots hundratals publicerade studier, läkarlarm och vittnesmål om allvarliga biverkningar – blodproppar, hjärtmuskelinflammation, plötslig död, snabbväxande cancer – fortsätter Folkhälsomyndigheten att blunda.

    Inget nationellt register över vaccinskador upprättas. Inga ansvariga utreds. Ingen tar notis om de tusentals rapporter som inkommit till Läkemedelsverket.

    Hur många fler behöver skadas innan någon ställs till svars?

    Vem tjänar på detta?

    Det är omöjligt att undvika frågan om läkemedelsindustrins roll. Pfizer, Moderna och deras samarbetspartners har under pandemin gjort vinster i storleksordning som små staters BNP. Ändå är det dessa aktörer som fortfarande får regeringens förtroende – utan krav på långtidstester, öppen data eller ansvarstagande vid skada.

    Samtidigt flyter miljarderna ut – medan offren tystas ner.

    Är det en “rekommendation” – eller en utrensning?

    Den mest cyniska frågan måste nu ställas. Vill staten verkligen skydda de äldre – eller vill man minska deras antal?

    Pensionärer är dyra för statsbudgeten. De har levt färdigt. De röstar fel. De är ofta skeptiska till det moderna övervakningssamhället och teknokratins framfart. Att de skulle vara måltavla för befolkningsreduktion är ingen konspirationsteori – det är en fullt rimlig hypotes utifrån vad som redan har skett.

    Min hållning

    Jag tänker inte tiga. Jag tänker inte glömma vad som gjordes mot våra äldre under 2020–2022. Jag tänker inte låtsas som att denna ”nya rekommendation” är neutral. Den luktar. Den väcker oro. Och den måste ifrågasättas offentligt.

    Detta handlar inte om att neka någon vaccin. Det handlar om att värna människovärdet, informerat samtycke och rätten till ett tryggt liv – även efter 75.

    Vad bör göras?
    • Oberoende granskning av covid-19-vaccinens skadeverkningar.
    • Stopp för statligt tryck på årlig vaccination utan fullständig riskinformation.
    • Utredning av pandemins hantering på äldreboenden, med särskilt fokus på användningen av morfin istället för syrgas.
    • En ny vårdstrategi för äldre – där värdighet, inte kostnadseffektivitet, sätts först.

    Jag förespråkar försiktighetsprincipen. Det är en grundläggande etisk och medicinsk hållning: när osäkerhet råder, ska vi avvakta. Men i detta fall görs precis tvärtom – man trycker ut upprepade vaccindoser till en redan sårbar befolkning, utan långtidsdata och utan någon som bär ansvar om det går fel. När försiktighetsprincipen åsidosätts, och tjänstemannaansvar saknas, då osar det katt – eller ond bråd död. Det är inte värdigt ett civiliserat samhälle att behandla sin äldre befolkning som ett statistiskt problem. Det är dags att säga det som det är – högt, tydligt och utan rädsla.

    2025-06-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2025/juni/nya-rekommendationer-om-vaccination-mot-covid-19/

  • Sunt förnuft – vems förnuft?

    Det finns ett begrepp som ofta dyker upp i svensk politik när någon vill framstå som både folklig, trygg och lite lagom smart – men utan att behöva säga något konkret. Det kallas för sunt förnuft. Och visst låter det trevligt. Nästan självsanerat. Det är något som ”alla vettiga människor” sägs ha. Något man inte behöver tänka så mycket på. Man bara vet. Men just därför är det också ett av de mest oärliga och försåtliga begreppen i hela politiken.

    För vad är sunt förnuft? Är det sunt förnuft att lyssna blint på experter som haft fel i 30 år? Är det sunt förnuft att klamra sig fast vid EU:s regelverk trots att landet blöder? Är det sunt förnuft att tiga i väntan på att någon annan ska säga ifrån?

    Eller är det kanske så att ”sunt förnuft” i praktiken ofta betyder ”jag vill inte säga något kontroversiellt men ändå låtsas ha ryggen fri”?

    Historiskt har sunt förnuft använts till att försvara allt från könsroller till krigsinsatser. Det var en gång sunt förnuft att kvinnor inte skulle rösta. Det var sunt förnuft att lita på prästen. Det var sunt förnuft att inte ifrågasätta staten. Det är först när förnuftet krockar med verkligheten som vi inser hur lite värt det är utan mod, analys och integritet.

    Och det är precis där vi står nu. I ett Sverige där många är vilsna, där etablerade partier är tomma skal, där förtroendet rasar. Och då kommer det såklart nya projekt som säger sig stå för ”sunt förnuft”.

    Men här måste varningsklockorna ringa.
    För när någon säger att de bara står för ”sunt förnuft” – utan att ta tydlig ideologisk ställning, utan att förklara maktanalys, utan att avslöja strukturen de kommer ifrån – då är risken stor att du inte ser en fri röst, utan ett exempel på kontrollerad opposition.

    Kontrollerad opposition handlar inte om att någon inte får säga något. Tvärtom – den får gärna vara högljudd. Den får gärna kritisera ”systemet”, ”eliten” och ”vaccinerna” – bara den inte går hela vägen. Bara den inte rör bankväsendet. Inte Nato. Inte EU:s rättsstruktur. Inte de verkliga maktpelarna.

    Då får man vara kvar i rutan. Då får man ”gilla sunt förnuft” i fred.

    Jag säger så här:
    Sunt förnuft utan ryggrad är bara en mask för att slippa ta strid.
    Sunt förnuft utan systemanalys är bara magkänsla i marknadsförpackning.
    Sunt förnuft utan suveränitet är bara ett sätt att hålla folk på plats – utan att de märker det.

    Så nästa gång du hör någon prata om sitt nya projekt som bygger på sunt förnuft – fundera på vad de inte säger. Vilken maktstruktur lämnas orörd? Vilken ideologi döljs bakom neutralitet? Och varför låter det egentligen som ett rekvisit ur en PR-byrås pitch?

    Jag står inte för sunt förnuft. Jag står för politiskt ansvar. För ideologisk tydlighet. För svensk suveränitet.

    Och jag låtsas inte vara någon annan än den jag är.

    2025-06-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Därför avskyr jag teknokrater – och hela deras ideologi

    Med anledning av att jag kommer besöka Almedalsveckan 2025 – ett evenemang där det fullkomligt vimlar av teknokrater och systemmänniskor – känns det som ett passande tillfälle att klargöra vad jag egentligen tycker om dem. Inte som individer, utan som idébärare. Som ett tänkesätt som bit för bit kvävt svensk demokrati.

    Teknokraten är inte bara en person med sakkunskap. Han är en person som tror att hans sakkunskap ger honom rätt att styra andra. Det är någon som hellre förlitar sig på modeller, rekommendationer och konsulter än på folkets vilja eller politiskt ansvar. I ett teknokratiskt samhälle reduceras politik till förvaltning. Valfriheten ersätts av algoritmer och “vetenskapliga underlag”. Men samhället är inte en maskin, och människor är inte datapunkter.

    Jag vet att många svenskar just nu söker ett alternativ till de etablerade partierna. Jag förstår det. Förtroendet för riksdagen är rekordlågt, och människor känner instinktivt att något är fel. Därför är det fullt logiskt att man tittar mot nya rörelser och nya röster som vågar säga sådant som riksdagspartierna undviker.

    Men det finns en fara här. Det är när det systemkritiska innehållet börjar levereras av personer som själva är formade av det system de säger sig kritisera. När någon med bakgrund i utredningsväsendet, myndighetsvärlden eller elbolagens toppskikt plötsligt börjar tala som en folklig rebell – då bör varningsklockorna ringa. För ofta handlar det inte om befrielse, utan om kontrollerad avledning. Kritiken kanaliseras, men den leder inte till suveränitet.

    Samtidigt vet jag att många som idag dras till sådana alternativ gör det av en ärlig längtan efter mod, integritet och sanning. De är inte lättlurade. De är bara trötta på att bli svikna. Just därför är det så viktigt att någon sätter fingret på det som inte sägs: att flera av dessa “nya partier” fortfarande är fast i samma teknokratiska tänkande som förstörde de gamla.

    Vad Sverige behöver nu är inte ännu en kall, rationell expert som säger “rätt saker”. Det vi behöver är människor som vågar stå för något, som bär ansvar, som inte duckar för konflikt. Vi behöver ledarskap som inte gömmer sig bakom diagram, utan som vågar välja en väg – även om den är obekväm.

    Jag företräder inget kollegium. Jag är inte stöpt av systemet. Jag är inte beroende av någon PR-byrå eller kampanjbudget. Jag är en man som står för det han säger – och säger det han tror på. Jag är inte här för att förvalta Sverige, utan för att försöka rädda det från just den ideologi som urholkat det inifrån.

    Så till dig som är på väg att sätta hoppet till något nytt: granska även de nya noga. Se inte bara vad som sägs – titta på strukturen, tänkesättet och historiken bakom. Om du någon gång undrar om ett nytt alternativ verkligen är fritt, eller bara systemets plan B, då har du redan börjat tänka i rätt riktning.

    Jag kommer att vara på plats i Visby under större delen av veckan. Inte som en del av det officiella programmet, utan i egen närvaro – iförd Enade Sveriges t-shirt, tillgänglig för samtal, kritik och nyfikenhet. Du kan inte gå med i Enade Sverige. Men du kan följa mitt arbete. Och du kan avgöra själv om du ser något i det som förtjänar ditt stöd.

    2025-06-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Almedalsveckan 2025: Enade Sverige är på plats – utan stab, utan filter

    Mellan den 23 och 27 juni samlas återigen Sveriges politiska, mediala och ideologiska elit i Visby för Almedalsveckan – en tradition som sträcker sig tillbaka till 1968. Under dessa dagar hålls partiledartal, seminarier och mingel i en intensiv blandning av politik, PR och påverkan.

    I år inleds veckan med invigningsceremoni måndagen den 23 juni, följt av partiernas dagar där två partier delar på varje dag från tisdag till fredag. Partiledartalen hålls klockan 12 och 19 varje dag, med Liberalernas nyvalda partiledare och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som inleder på tisdagen.

    Utöver de officiella partiprogrammen erbjuder Almedalsveckan över 2 000 evenemang, inklusive paneldiskussioner, workshops och träffpunkter som fokuserar på aktuella samhällsfrågor som demokrati, säkerhet och integration.

    I denna miljö av etablerade partier och organisationer kommer jag, som ensam företrädare för Enade Sverige, att vara närvarande under större delen av veckan. Jag deltar inte i det officiella programmet, men finns på plats likväl – utan stab, utan delegation och utan markplats. Bara jag, mina tankar och en vilja att lyssna, observera och delta i samtalen.

    Jag kommer att bära t-shirtar som tydligt visar vilket parti jag företräder, så att den som vill prata med mig, känna igen mig eller bara ställa en rak fråga, enkelt kan göra det. Jag är där som mig själv – inte som en del av en kampanjmaskin, utan som ett fritt talande medborgarsamvete.

    Det här är inte första gången jag deltar i Almedalen. För tolv år sedan sprang jag runt med kamera och ställde tuffa frågor till politiker om ämnen de helst ville undvika. Flera av dessa konfrontationer finns dokumenterade på YouTube-kanalen Partiet De Fria. Det var då – men min drivkraft är densamma: att tränga igenom ytan och tala om det som verkligen betyder något.

    Mitt syfte är inte att samla följare eller skapa rubriker, utan att vara en närvarande röst som står för öppenhet och ansvar. Jag kommer att dokumentera mina intryck och reflektioner från veckan, och delar gärna med mig av dessa till den som är intresserad.

    För den som vill följa mitt arbete under Almedalsveckan finns jag tillgänglig för samtal och diskussioner. Jag ser fram emot att möta människor, utbyta idéer och bidra till de samtal som formar vår gemensamma framtid.

    Väl mött i Visby.

    2025-06-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Förstatliga sjukvården – men inte på KD:s villkor

    I SVT:s Aktuellt den 3 juni försvarade Ebba Busch Kristdemokraternas förslag om att staten ska ta över ansvaret för den svenska sjukvården. Detta efter att regeringens utredning om statligt huvudmannaskap presenterats. Trots att KD inte lyckades få med sig mer än ett parti (SD) på en fullständig förstatligandelinje, lovar Busch att göra detta till en central valfråga inför 2026.

    Men hur mycket är detta värd när KD – liksom övriga åtta riksdagspartier – själva varit med och monterat ned tryggheten i vården under flera årtionden?

    Utredning utan lösning

    Den statliga kommittén som utrett frågan i ett år föreslår varken hel eller delvis statlig sjukvård, och avråder till och med från att staten tar över regionernas ansvar. Samtidigt lyfter utredningen behovet av ökad statlig styrning inom områden som läkemedel, kompetensförsörjning och vaccinprogram.

    Det är alltså i praktiken en kompromissprodukt – och bekräftar att dagens sjukvårdssystem är politiskt fastlåst, splittrat och utsatt för ideologiska låsningar.

    Liberalerna och Moderaterna motsätter sig som väntat ett förstatligande av ekonomiska skäl. Men även KD erkänner nu öppet att en reform skulle bli ”dyr och svår att genomföra”. Frågan är då: Vad är det egentligen de vill förändra – och till vilket pris?

    Enade Sverige: Förstatliga med ett syfte

    Jag vill vara tydlig: Enade Sverige förespråkar också en statlig sjukvård. Men inte för att följa trender eller vinna poäng i valrörelsen – utan för att bygga ett fungerande, etiskt och robust vårdsystem där människan sätts främst.

    Den sjukvård jag vill se är:

    • Skattefinansierad och offentlig – fri från vinstdrivande bolag, aktieägare och upphandlingscirkus
    • Statligt styrd med regional kompetens – inte 21 olika system som konkurrerar med varandra
    • Självförsörjande – Sverige ska producera egna läkemedel, ha egna beredskapslager och inte stå handfallet i kris
    • Etiskt förankrad – läkare ska svära en svensk läkared där patientens bästa går före allt
    • Fri från ideologisk press – inga hormonbehandlingar på barn, inga tvångsvacciner, inga kampanjer som manipulerar människors kroppar
    • Respektfull mot äldre och skattebetalare – prioritering i vårdköer ska inte styras av politisk feghet utan av rättvisa

    Detta är inte samma sak som KD:s förslag. Kristdemokraterna vill ha statlig sjukvård – men i samma nyliberala ramverk som de andra partierna redan förstört vården genom. De tänker inte avveckla vinstdrivna aktörer. De tänker inte ta tillbaka sjukhus i offentlig regi. De tänker inte prioritera svensk självförsörjning eller försiktighetsprincipen. Deras idé om ”statlig styrning” är en teknokratisk ommöblering – inte en värderingsdriven reform.

    Lösningsdelen – Vad krävs på riktigt?

    Om Sverige ska få världens bästa sjukvård behöver vi börja med tre grundläggande steg:

    1. Förstatliga både ansvar och drift – sjukhus ska drivas av staten, inte av bolag med vinstintresse
    2. Bygg upp nationell beredskap – egen läkemedelsproduktion, reservlager, och krismarginaler i vården
    3. Inför ett etiskt ramverk – svensk läkared, återinfört tjänstemannaansvar och rättvisa i vårdköerna

    Detta är vad jag står för. Jag är inte en del av de åtta partier som skapat krisen – jag är en röst utanför systemet. Och det är just därför jag kan säga det andra inte vågar: det är inte ledarskap att förstatliga en kollapsad vård utan att först erkänna varför den kollapsat.

    Vill du läsa mer om min sjukvårdspolitik – gå till:
    www.enadesverige.com/partiprogram

    2025-06-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ebba-busch-kd-en-reform-for-statlig-vard-kommer-kosta
    https://enadesverige.com/partiprogram/

  • Medan världen låtsas att inget händer – Ryssland försöker få stopp på kriget

    Medan västvärlden fortsätter att skicka vapen, tysta oppositionella och hylla krig som det enda alternativet, händer något annat. I Istanbul pågår nu fredssamtal. På riktigt. För andra gången på kort tid har Ryssland och Ukraina mötts – denna gång öga mot öga i Ciraganpalatset, under turkisk medling. Mötet varade lite drygt en timme, men resultatet var tydligt: fred står inte utanför räckhåll. Det är bara viljan som saknas – från väst.

    Den ryska delegationens ledare, Vladimir Medinskij, överlämnade en detaljerad trestegsplan: ett för slutlig fred, ett för vapenvila, ett för ett så kallat ”paketerbjudande”. Alla tre delar utgår från samma princip: att Ukraina ska förbli en neutral stat, utan NATO-vapen på sitt territorium, och att områden som de facto har röstat för att tillhöra Ryssland ska respekteras som ryskt territorium. Det handlar om Krim, Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson.

    Vad erbjuder Ryssland?

    Till skillnad från den bild som pumpas ut i svenska medier, kom Ryssland inte till förhandlingarna med tomma händer. De erbjöd:

    • En vapenvila på utvalda frontavsnitt i 2–3 dagar för att hämta stupade soldater
    • En storskalig fångutväxling: 1 000 personer per sida, inkluderande unga soldater och svårt sårade
    • En unilateral överlämning av 6 000 stupade ukrainska soldater
    • Fortsatta återföranden av barn och återföreningar av splittrade familjer
    • En uppmaning att avpolitisera frågan om krigsbarn och sluta exploatera deras öde i västliga medier

    Oavsett vad man tycker om Rysslands krav är det uppenbart: det här är en aktör som fortfarande tror på samtal. Och som försöker få motparten att lyssna – inte bara kapitulera.

    Ukrainas linje

    Ukraina valde att delta i samtalen, men utan att ge något verkligt gensvar på innehållet i Rysslands memorandum. Man bad om en veckas betänketid. Samtidigt fortsätter man att ställa krav som inte bara är orealistiska – utan direkt krigsförlängande: NATO-medlemskap, återtagande av redan förlorade territorier, krav på ryska skadestånd.

    Det är uppenbart att Ukraina – åtminstone än så länge – inte tillåts förhandla fritt. Det är Washington, London och Bryssel som håller i marionettrådarna.

    Mediernas roll: att tiga ihjäl samtalen

    Svenska folket har rätt att få veta att förhandlingar sker. Att dörrar fortfarande står öppna. Att Ryssland, hur obekvämt det än må vara för SVT:s och DN:s redaktioner, nu föreslår konkreta steg mot eldupphör.

    Men vad säger Morgonstudion? En kall analys från Katarina Engberg vid SIEPS: ”Det är nog så att kriget kommer fortsätta ett tag till.”
    Jaha. Är det vad svensk fredsdiplomati reducerats till – axelryckningar och expertfloskler?

    Min hållning

    Jag är inte rysk agent, inte Putin-vän och inte naiv. Men jag kan läsa. Jag kan lyssna. Och jag ser att Ryssland, trots att man militärt just nu har övertaget, ändå sträcker ut handen.

    Vad hade hänt om rollerna var omvända? Om Ukraina avancerade och Ryssland bad om samtal – hade väst applåderat då? Eller krävt fortsatt offensiv?

    Därför måste vi våga säga det som inte får sägas i Sverige längre: det är inte Ryssland som förhindrar fred. Det är vi.

    Lösningsdelen – vad Sverige borde göra

    Sverige borde ta ett steg tillbaka från rollen som vapenleverantörens tysta partner och återgå till att vara det vi en gång var: en självständig fredsnation.

    Jag föreslår:

    1. Att Sverige kräver full offentlig redovisning av alla fredsinitiativ i Ukraina – oavsett vem som står bakom dem.
    2. Att vi som nation tar officiell kontakt med Turkiet och erbjuder stöd för framtida samtal – i egenskap av tidigare neutral och diplomatisk aktör.
    3. Att vi inrättar en kommission med uppgift att analysera hur svensk utrikespolitik gått från fredssökande till krigsförstärkande på bara ett decennium.

    Jag kommer fortsätta verka för en annan väg. En väg där sanning, inte lojalitet, styr vad vi vågar säga. En väg där fred är viktigare än prestige.

    2025-06-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryska-kraven-for-en-vapenvila-hela-listan-fran-istanbul
    https://tass.com/politics/1967455
    https://ria.ru/20250602/memorandum-2020541085.html
    https://www.rt.com/russia/618553-memorandum-russian-peace-details/

  • Maj var vår mest besökta månad någonsin

    Jag har alltid sagt att jag föredrar öppenhet framför dimridåer. Därför delar jag idag något som många andra partier, medier och plattformar aldrig skulle våga visa: vår besöksstatistik. Rakt upp och ner. Ingen spinner. Ingen redigerar. Maj månad 2025 blev den mest besökta månaden i Enade Sveriges historia. Och det med råge.

    Så här såg det ut:
    • Unika besökare: 19 374
    • Sidvisningar: 42 519
    • Totala anrop (hits): 186 940
    • Överförd datamängd: 32,5 GB

    Det är nästan sex gånger fler besökare än under april. Trafiken ökade explosionsartat – och det utan att jag köpt en enda annons. Det här är folk som letat sig hit för att de vill läsa. Vill förstå. Vill något annat. Men alla som kommer hit gör det inte med goda avsikter.

    Attackförsöken – ett helt eget kapitel

    Bakom kulisserna pågår något som inte syns för vanliga besökare. Hemsidan är under mer eller mindre konstant angrepp. Varje dag försöker automatiserade bottar ta sig in på adminsidor, skanna efter sårbarheter eller nå dolda filer som aldrig varit publika.

    I maj identifierade jag över 20 000 anrop från en enda fientlig IP-adress. Den kom från ett nätverk som är känt för aggressiv övervakning. Totalt blockerade jag över 30 misstänkta adresser från bland annat Kina, Microsofts molntjänster, VPN-noder i Norge och diverse proxyservrar. Många av dem återkom gång på gång – trots att de redan stoppats.

    Skalskyddet jag byggt – för att skydda rörelsen

    Jag har byggt Enadesverige.com från grunden med ett tydligt mål: att sidan ska tåla attacker, övervakning, sabotageförsök och spårning. Som tidigare säkerhetschef på ett statligt spelbolag vet jag vad det innebär att skydda känsliga system från både interna och externa hot.

    Idag har Enadesverige.com ett manuellt filtrerat brandväggsskikt, blocklistor som uppdateras löpande, stängda ingångar för XML-RPC och adminprotokoll, skydd mot katalogindexering, och hårdblockering av känsliga filtyper. Allt under ständig översyn – inte av en IT-avdelning, utan av mig själv.

    Därför bytte jag till Island

    En viktig pusselbit i det här skyddet är själva servern. Därför flyttade jag nyligen hela plattformen till det isländska webbhotellet OrangeWebsite.com. Det beslutet tog jag av en enda anledning: yttrandefrihet.

    Island är inte medlem i EU. OrangeWebsite står öppet för principen att skydda även obekväma röster, så länge de inte bryter mot lokal isländsk lag. De svarar inte på påtryckningar från EU-kommissionen, svenska myndigheter eller amerikanska techbolag.

    Jag vill att mina texter – och dina kommentarer – ska ligga på en plats som inte viker sig för censurtryck. Därför är Enadesverige.com idag en sajt som både innehålls- och tekniskt sett står utanför EU:s filterbubblor.

    Vi som läser – och dom som stör

    Ni som följer Enade Sverige, som prenumererar på artiklarna, delar länkar, diskuterar och kommenterar – ni är min publik. Det är för er jag skriver. Men i utkanten rör sig också krafter som vill något helt annat. De spionerar. Kartlägger. Försöker slå hål på plattformen, tyst eller tekniskt.

    Jag tycker det säger något. Om att det jag gör faktiskt spelar roll. För om det vore irrelevant, skulle ingen försöka sabotera det.

    Transparens hela vägen fram

    Jag tror att om man bygger något ärligt – då ska man också kunna visa vad som händer bakom kulisserna. Hur många som kommer. Vad de klickar på. Vad som fungerar – och vad som inte gör det. Därför kommer jag fortsätta med dessa öppna sammanställningar varje månad fram till valet.

    Och ja – jag vet att några myndigheter läser också. Hej på er.

    Tack till alla er som läser. Och till er som ännu bara smyger in – jag ser att ni finns där.

    Vi hörs igen i början av juli. Då summerar vi juni. Tills dess – fortsätt tänka själv.

    2025-06-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Ekonomisk demokrati – det verkliga målet med Enade Sveriges bankreform

    När jag talar om att nationalisera bankerna är det många som instinktivt tänker på makt, kontroll eller nostalgi efter folkhemsår. Men det verkliga skälet är något djupare än så. Det handlar om demokrati – ekonomisk demokrati. I ett land där de flesta tror att vi redan har inflytande, är det ofta först när man börjar granska hur pengar faktiskt skapas, fördelas och styrs, som man inser hur mycket makt som ligger långt utanför medborgarnas räckvidd.

    Politikerna har gett upp – jag vägrar

    Vi har i Sverige rösträtt, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Men pengarnas ursprung? Kreditens riktning? Räntevillkoren som styr kommuners handlingsutrymme? Det styrs av affärsbanker. Inte av riksdagen. Inte av folket.

    De pengar vi använder skapas idag av privata banker genom skuld. Nästan varje krona i omlopp existerar bara för att någon är skyldig någon annan – till ränta. Denna konstruktion ger privata aktörer ett övertag som inget demokratiskt parlament någonsin fått godkänna i sak. Politiker i alla läger accepterar tyst spelets regler. Jag vägrar.

    Vad betyder ekonomisk demokrati i praktiken?

    För mig betyder det följande:

    – Att ingen privat aktör får makt att skapa pengar ur intet
    – Att kreditgivning styrs av samhällsnytta, inte vinstmaximering
    – Att varje människa garanteras tillgång till grundläggande finansiella tjänster, oavsett digital vana eller inkomst
    – Att räntor inte ska vara ett vapen mot kommuner, småföretagare eller ungdomar med bostadsdrömmar

    Allt detta kräver ett nytt system. Därför driver jag kravet på en statlig folkbank med 100 % reservkrav. En bank där pengarna som lånas ut faktiskt finns. En bank utan spekulation, bonussystem eller skatteflykt. En bank i folkets tjänst.

    Vi följer en historisk linje – inte en ideologisk nyck

    Den som tror att detta är revolutionärt bör läsa in sig på svensk historia. Vi har tidigare haft statligt kontrollerade system för post, tele, el, järnväg och pensioner. I många fall har dessa levererat bättre än dagens privatiserade alternativ.

    Till och med Olof Palme sade det rakt ut:

    ”Vi har politisk demokrati i Sverige – men vi har inte ekonomisk demokrati. Det är nästa steg.”

    Jag tar honom på orden.

    Inga bankkupper – bara en ny spelplan

    Nationaliseringen jag föreslår är inte ett tvångsförstatligande. Det är en systemförändring. Med ett nytt regelverk där endast banker med 100 % reservkrav får fortsatt tillstånd, kommer dagens affärsbanker inte längre kunna göra vinst på att skuldsätta folket. De får dra sig tillbaka – inte för att de tvingas, utan för att deras modell inte längre bär sig.

    Det är inte extremism. Det är sunt förnuft.

    Det handlar också om suveränitet

    När vi låter privata banker skapa våra pengar, avstår vi från något grundläggande: rätten att själva styra våra ekonomiska villkor som nation.
    Ekonomisk demokrati är inte bara en rättvisefråga – det är också en suveränitetsfråga.
    Ett land som inte kontrollerar sin penningmängd, sin kreditgivning och sin finansiella infrastruktur står sårbart inför externa kriser, valutaspekulation och internationell finansiell påverkan.

    Genom att återta makten över pengarna – och skapa ett system där banker inte längre styr samhällets syretillförsel – stärker vi Sveriges självbestämmande. Det är grunden för ett fritt land.

    Demokrati börjar med pengarna

    Så länge privata intressen kontrollerar pengaskapandet, är folkets makt alltid sekundär. Då kan inte medborgare fullt ut bestämma över skola, vård, bostäder eller klimatpolitik. För pengarna till detta styrs av banker – inte av folkviljan.

    Därför är nationalisering av bankväsendet inte Enade Sveriges slutmål. Det är ett medel.
    Målet är ekonomisk demokrati.

    2025-06-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Jag stödjer World Boxings beslut: kvinnosporten måste skyddas

    World Boxing – det nya internationella förbundet som tar över ansvaret för boxningen i OS 2028 – har nu infört ett regelverk som jag anser borde varit självklart för länge sedan: krav på testning av könskromosomer för att tävla i dam- och herrklasser. Det här är inte en fråga om diskriminering – det är en fråga om rättvisa, säkerhet och biologisk verklighet. Förbundet har uttryckligen sagt att reglerna handlar om att skydda deltagarna och garantera en jämn spelplan. Jag håller med.

    Bakgrunden är kontroversen kring den algeriska boxaren Imane Khelif, som vann guld i damklassen i Paris 2024 efter att ha knockat sin motståndare på 46 sekunder. Det ledde till starka reaktioner, eftersom det i efterhand visade sig att Khelif har XY-kromosomer och höga testosteronvärden. Hon hade tidigare underkänts i ett könstest av det gamla förbundet (IBA), men tilläts ändå tävla i OS.

    Jag ser detta som ett tecken på hur långt systemet har pressats av ideologiska hänsyn. Att låta personer med manlig kromosomuppsättning tävla i kvinnoklasser är inte jämlikhet – det är en biologisk manipulation av tävlingsvillkoren. Khelif har dessutom stämt flera kända profiler för cybertrakasserier, däribland Elon Musk och J.K. Rowling – två personer som vågat stå upp för kvinnors rättigheter.

    Med de nya reglerna från World Boxing kommer den här typen av situationer inte längre kunna hända. Från 1 juli i år måste alla som vill delta genomgå ett könskromosomtest. Personer med Y-kromosom eller DSD (skillnader i könsutveckling) där manlig påverkan skett ska tävla i herrklassen. Det är logiskt. Det är rättvist. Det är för kvinnornas skull.

    2025-06-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Är statlig styrning lösningen? Jag har mitt svar klart.

    Nu talas det åter om ”förstatligande” som räddningen för svensk sjukvård. Regeringens kommitté presenterar sin utredning imorgon – men jag vet redan vad jag tycker. Jag har sett tillräckligt. Vi har i decennier haft en sjukvård som är både underfinansierad och överbyråkratiserad. Regionerna har svällt till ineffektiva maktcentra med egna kommunikationsavdelningar, politikerkaruseller och konsultnotor – medan patienter bollas runt som nummerskyltar i ett kallt kösystem. Att staten nu överväger att ta över ansvaret för sjukvården från regionerna – som man gjorde i Norge 2002 – är därför i grunden rätt tänkt. Men det är inte vad som avgör om detta blir en förbättring, utan hur.

    Norge – inspiration eller varning?

    SVT:s granskning av den norska reformen visar att det inte blev någon mirakelkur. Det blev fyra stora statligt ägda hälsoföretag. Jämlikheten förbättrades något, men mycket av regionernas ineffektivitet byttes bara mot annan byråkrati – fast nu i statlig regi.

    Läkare som Jørgen Dahlberg vid Akershus sjukhus är skeptiska. Han påminner om att styrningsproblemet inte löstes – bara flyttades. Det säger något viktigt: att centralisering i sig inte botar ett systemfel. Den bara flyttar det.

    Men det betyder inte att idén är dålig. Det betyder att en ny styrning måste bygga på principer som faktiskt fungerar – folklig kontroll, effektivitet, och suveränitet.

    Vad är det egentligen som är trasigt?

    Det svenska vårdsystemet brottas inte bara med köer, personalbrist och ojämlik vård. Det lider av en djupare sjukdom: ansvarsutglidning. Ingen vet vem som bestämmer. Regionerna skyller på staten. Staten skyller på kommunerna. Kommunerna har inte ens personal att skylla på.

    Det är ett perfekt system för att inte få något gjort – och för att gömma undan skandaler och misskötsel.

    Under pandemin såg vi vad det kostar. Coronakommissionen slog själv fast att staten borde ha haft tydligare ansvar. Vi hade alltså ett ”nationellt” nödläge – men inget nationellt ledarskap.

    Och fortfarande ser vi hur vårdpersonal springer sönder kroppen i system som är sämre organiserade än en volontärförening.

    Enade Sveriges sjukvårdspolitik

    I Enade Sverige säger jag det rakt ut: svensk sjukvård måste bli en trygghet igen – inte en källa till stress, köer och nedskärningar. Jag vill att vården ska vara helt skattefinansierad, offentlig och statligt styrd. Jag vill återta driften av sjukhus som idag kontrolleras av riskkapitalbolag. Vinstintressen hör inte hemma i patientvården.

    Jag vill se ett vårdsystem där personalen styrs av medicinsk etik, inte aktieägare, och där vi återinför verklig krisberedskap – med beredskapslager av läkemedel, material och bemanning som tål tryck.

    Barn ska skyddas från ideologiskt experimenterande, och inga irreversibla ingrepp ska göras på minderåriga. Vacciner ska vara helt frivilliga – utan grupptryck eller myndighetspropaganda.

    Jag vill att vi inför en svensk läkared, där varje läkare svär en personlig ed om att alltid sätta patientens bästa först. Tjänstemannaansvaret ska gälla – även i vården. Den som sviker sin yrkesroll ska kunna ställas till svars.

    Sjukvård ska ges efter behov, men det ska finnas rättvisa i vårdköerna. De som har byggt landet ska inte hamna sist. Det handlar inte om att neka andra vård – det handlar om att visa respekt för våra äldre.

    Jag nöjer mig inte med ”okej vård”. Jag vill ha världens bästa – i kvalitet, bemötande och tillgänglighet.

    Lösningsdel – vad jag föreslår konkret

    Jag vill se:

    1. En enda statlig huvudman för all specialistvård – med tydligt ansvar och lokal närvaro där det behövs.

    2. Avskaffade regioner i sin nuvarande form – deras tid är ute.

    3. En nationell vårdportal med digital spårbarhet – så patienten aldrig behöver undra var i systemet man befinner sig.

    4. Skydd för personalen och återupprättad yrkesstolthet – vården är inget industriellt löpande band.

    5. En verklig återuppbyggnad av svensk beredskap – både medicinskt, logistiskt och organisatoriskt.

    Min reflektion

    Om Sverige ska ta efter Norge, då måste vi våga tänka längre än Norge. Det räcker inte att ”förstatliga” – vi måste förändra i grunden. Vården måste bli något vi litar på. Något som håller – även när det krisar.

    Det handlar i grunden om respekt. För människors liv. För personalens insatser. För framtida generationer.

    Och det är därför jag säger:

    Sverige behöver en suverän sjukvårdsreform.
    Inte en kompromiss – utan en omstart.


    2025-06-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ar-statlig-styrning-losningen-pa-sveriges-sjukvardsproblem

  • Om jag inte lyckas i valet 2026 – några ord från mig

    Jag skriver det här redan nu – över ett år före riksdagsvalet. Kanske för att slippa formulera det när det svider. Kanske för att stå upp för en sanning jag redan bär inom mig: att jag mycket väl kan misslyckas.

    Det är fullt möjligt att jag inte tar något mandat. Varken i riksdagen, regionen eller ens min egen hemkommun. Jag har inga illusioner om hur svårt det är att slå sig igenom dagens partiväggar, särskilt som ensam och med noll budget. Jag vet hur små chanserna är – men jag försöker ändå. Inte för att jag tror jag ska bli statsminister, utan för att jag vet att det jag säger behövs i det offentliga rummet. Någon måste säga det.

    Och om jag misslyckas – då har jag i alla fall gjort mitt yttersta med de medel och de kunskaper jag har. Jag har talat klarspråk, stått rakryggad och aldrig böjt mig för vad som är bekvämt. Det är inget nederlag att förlora en omröstning om man vet att man aldrig svikit sin övertygelse.

    Min diplomatiska linje, mina försök att bygga broar med andra länder, att minska konfliktriskerna – det fortsätter oavsett valresultat. Jag har inte väntat på någon titel för att göra det arbetet hittills, och jag tänker inte sluta nu.

    Men visst vore det ett hårt slag om jag inte ens lyckas ta mig in i min egen kommun – där jag bor, lever, har mina barn och redan gjort mig känd. Då måste jag erkänna att jag har mycket kvar att bevisa. Det skulle vara ett kvitto på att jag inte nått fram, och att vägen framåt fortfarande är lång.

    Men det är inte slutet.

    Skam den som ger sig. Jag viker inte ner mig. Jag lär mig, vässar mitt budskap, bygger vidare. Och när nästa val kommer 2030 – då är jag ännu mer taggad och förhoppningsvis ännu klokare med djup och insikter.

    För det handlar aldrig om att få rätt. Det handlar om att göra rätt.

    2025-05-31 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Enade Sverige – suveränitet, sanning och styrka

    Sverige befinner sig i en systemisk förtroendekris. Partierna har blivit produkter. Politiker har blivit varumärken. Väljarna har blivit konsumenter i ett spel där det aldrig är tänkt att något verkligen ska förändras. Jag vägrar spela det spelet. I ett politiskt landskap där både regering och opposition tappat fotfästet, där missnöjespartier blivit affärsverksamheter och alternativa rörelser virriga sekter, står Enade Sverige för något ovanligt: en konsekvent idé, en tydlig röst – och en enda person som tar fullt ansvar. Jag heter Bo Jonsson. Jag leder Enade Sverige. Jag är den enda medlemmen. Jag skriver alla texter, formulerar alla svar, driver all strategi. Det innebär att det jag säger står jag för – utan filter, utan PR-byrå, utan mellanled. Det är min styrka. Och det är vad som gör Enade Sverige till något verkligt annorlunda.

    Vad jag vill åstadkomma

    Jag vill inte förvalta ett förfallet system. Jag vill inte bidra till ännu ett Almedalen där lobbyister och influencers poserar framför kameror – men jag kommer att vara där, som mig själv. Inte som en produkt. Inte som ett varumärke. Jag kommer halta runt i värmen, stånkandes bland vältränade ansikten med sponsrade frisyrer. Jag är en luffsig dalmas – men en tänkande, empatisk och orubblig sådan. Och jag bär med mig mer mod än en hel armé av kommunikationsstrateger.

    Jag vill omforma Sverige från grunden – men utan att falla i fällan där visioner blir drömmar och drömmar blir dimridåer.

    1. Stark centralmakt – med lokal direktdemokrati

    Sverige är ett land där ingen längre tar ansvar. Staten har abdikerat från sin kärnuppgift: att skydda medborgarna, garantera rättvisa, försvara landet och säkra vår långsiktiga försörjning. Samtidigt läggs detaljstyrning på kommuner, regioner, myndigheter, lobbyister och externa konsulter.

    Jag vill vända på detta. Staten ska ta ett starkt helhetsansvar – men också låta lokalsamhällena få verkligt inflytande genom direktdemokratiska beslut i sina egna frågor. Exempelvis genom lokala folkomröstningar, digitala ID-röstsystem och rätt till kommunal vetorätt i frågor som rör mark, energi och skolor – helt fristående från EU:s eller NATO:s digitala standarder. Tänk dig en mindre kommun som röstar direkt om en ny skolstruktur, utan partipolitiska maktspel. Det är den typen av folklig suveränitet jag vill göra möjlig.

    2. Självständig utrikespolitik och fredlig diplomati

    Jag förespråkar inte traditionell svensk neutralitet – men jag står för att Sverige ska vara självständigt i sina utrikesrelationer. Det innebär att vi inte ska vara en lydstat till Washington, inte ett lydigt NATO-verktyg, och inte en passiv EU-provins.

    Sverige ska kunna tala med alla stormakter: Ryssland, Kina, USA, Indien, Belarus, Brasilien – utan att vända kappan efter västanvinden. Neutralitet i ryggrad betyder inte passivitet – det betyder handlingsfrihet.

    Jag har själv varit på möten med ryska och belarusiska representanter – inte för att ställa mig på någons sida, utan för att hålla dörrar öppna där andra bränner broar. Jag visar respekt, lyssnar och talar klarspråk, även när vi inte håller med varandra. Det är så verklig diplomati fungerar: man pratar med dem man har mest att förlora på att inte prata med.

    Genom att bygga personliga kontakter, upprätthålla kommunikationskanaler och visa att det fortfarande finns svenskar som inte demoniserar öst per automatik, bidrar jag till att minska risken för missförstånd, konflikter och framtida isolering. I händelse av en kris kan dessa kontakter visa sig ovärderliga – inte bara för mig, utan för hela Sverige.

    3. Självförsörjning och krisberedskap – ett Sverige som klarar sig självt

    Vi har byggt ett samhälle som rasar vid minsta störning. Vi importerar vår mat, outsourcar vår el, privatiserar vårt försvar och förlitar oss på banker som kan implodera på tre dagar. Det är vansinne.

    Jag arbetar för ett Sverige som återtar kontrollen över livsmedelsproduktion, energisystem, lagerhållning och försörjningslinjer. Detta är inte isolationism – det är nödvändig självbevarelsedrift.

    Det börjar med nationell livsmedelsstrategi, investeringsstöd för småbrukare, elproduktion i offentlig regi, återuppbyggda beredskapslager – och en ny kultur av självförsörjning där tryggheten inte ligger i globala fraktflöden utan i vad vi faktiskt producerar själva. Sverige ska steg för steg återta kontrollen över sin livsmedelsförsörjning tills majoriteten av maten åter produceras inom våra gränser.

    4. En total bankreform – statlig folkbank med 100 % reservkrav

    Enade Sverige är det enda parti i landet som driver en fullständig nationalisering av bankväsendet. Jag vill införa en statlig folkbank som är transparent, rättvis och fungerar utan skuldskapande spekulation. Den ska drivas med 100 % reservkrav – vilket innebär att varje insatt krona finns tillgänglig, inte bara som en siffra, utan i verklig, tillgänglig form.

    De privata bankerna ska lämna scenen. De har förstört ekonomin, förslavat människor genom krediter och förväxlat digitala fordringar med verkliga pengar. Vår ekonomi ska vila på verkliga resurser – inte på ett korthus av skuld.

    Jag är fullt medveten om att vissa frågar: hur ska bolån då fungera? Mitt svar är tydligt: den statliga folkbanken ska kunna ge lån – men först när sparandet finns. Inga bluffpengar. Inga bubblor. En rak och sund penninghantering där banker är tjänstemän, inte spelare på ett kasino. Övergången ska ske stegvis: med en kontrollerad utfasning av affärsbankernas inlåning och successiv överföring av privatkonton till folkbanken.

    Vi accepterar inte att pengar skapas som skuld. Vi bygger ett system där arbete, inte ränta, står i centrum.

    Mandat, påverkan och verklig förändring

    Ett mandat i riksdagen – det är allt jag behöver för att börja sabotera det ruttnande maskineriet inifrån. Varje stol jag tar – är en de inte får fylla med sina egna. Det handlar inte om min makt – det handlar om deras förlust.

    Jag behöver inga tio mandat. Jag behöver bara ett – för att börja tala klarspråk, säga det ingen vågar säga, och föra folkets röst rätt in i maktens salar. Och när jag får det första mandatet, då börjar något nytt. De följande fyra åren blir inte ett slutmål – de blir början på en långsiktig förändring. Nästa steg är att ta fler mandat i valen 2030, 2034 och därefter. Med varje nytt mandat tar vi tillbaka stolen från ett parti som svikit, sålt ut eller tigit still. Min linje kommer att cementeras, fördjupas och befästas – och i takt med att folk ser resultaten, kommer fler att välja samma väg.

    Det är då hela detta manifest – från självförsörjning till bankreform – verkligen kan börja realiseras i praktiken.

    Om Enade Sverige får förtroendet – en möjlig framtid

    Tänk dig ett Sverige där kommunen har verklig makt, där din röst lokalt kan avgöra skolans framtid eller energins ägare. Ett Sverige där vår mat odlas i våra egna landskap, där småbrukare blomstrar och beredskapen aldrig sviker. Där vår bank inte spekulerar med våra pengar – utan förvaltar dem, med total transparens.

    Utrikespolitiskt är vi åter fria att tala med vem vi vill, utan att kuvas av stormakters inflytande. Vi står inte ensamma – vi står oberoende. Det ger oss fred. Det ger oss respekt.

    Tryggheten återvänder. Respekten för samhällskontraktet stärks. Medborgarna känner: detta är vårt land. Vår framtid formas inte längre av byråkrater i Bryssel eller finansmän i Stockholm – utan av oss själva.

    Det är inte en utopi. Det är en riktning.

    Detta är början – inte slutet

    Detta är början på något annat. Jag vet att det jag säger inte passar in. Att det utmanar både bekvämlighet och makt. Och jag vet att en del kommer misstolka eller förlöjliga det jag står för. Men jag säger det ändå. Inte för att spela hjälte. Utan för att någon måste börja säga ifrån – på riktigt. Jag driver Enade Sverige inte för att få rätt – utan för att vi måste börja göra rätt. Om du känner att något är allvarligt fel i hur Sverige styrs, om du vill ha någon som inte viker sig, inte luras, inte gömmer sig bakom partibudskap – då vet du var jag står. Det här handlar inte om mig. Det handlar om att börja dra i rätt trådar innan allt brister. Rösta på Enade Sverige. Rösta på mig – Bo Jonsson. Inte för att jag är störst. Utan för att jag är fri.

    2025-05-31 – Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Putin öppen för samtal – men kliver inte in i västlig fälla

    När världen åter söker en väg ut ur kriget, kommer ett tydligt besked från Moskva: Rysslands president Vladimir Putin är öppen för direkta samtal med Ukrainas ledning – men bara om verkliga framsteg först nås mellan delegationerna. Det är ett klokt och återhållsamt drag, som speglar en djupare förståelse för dagens farofyllda spelplan.

    Putins talesperson Dmitrij Peskov bekräftar att presidenten principiellt är beredd att själv delta i samtal på högsta nivå – men endast om resultaten från delegationsnivån ger tillräcklig grund. Samtidigt är den ryska delegationens resa till Istanbul redan påbörjad inför nästa runda förhandlingar, planerad till den 2 juni.

    Utrikesministeriets taleskvinna Maria Zakharova har bekräftat att Ryssland då kommer att presentera ett färdigt utkast till ett fredsmemorandum – med konkreta förslag till vapenvila och konfliktlösning. Hon understryker att samtalen är strikt bilaterala, utan formell medverkan från tredje part – trots att västmakter som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland förväntas ha representanter på plats i staden.

    Det uttalandet kan tolkas som en tydlig markering: fred är möjlig, men inte under påtvingad övervakning.

    Vapenvilan kräver tyst diplomati

    Det föregående mötet den 16 maj ledde till det största fångutbytet sedan krigets början – 1 000 fångar från vardera sida frigavs. Parterna enades också om att förbereda skriftliga utkast till framtida förslag. Nu är det ryska dokumentet färdigt, men Ukrainas kritik mot att inte ha fått det i förväg har avfärdats av Kreml som en ”okontruktiv hållning”.

    När fredsförhandlingar förs i skuggan av propagandakrig, sanktionsblockader och destabiliserande narrativ, blir varje gest symboliskt laddad. Rysslands beslut att skicka sin delegation – men inte presidenten själv – kan läsas som ett uttryck för viljan till dialog, utan att ge utrymme för provokation.

    Det är ett beslut som bekräftar något Enade Sverige tidigare har betonat: att ett möte inte bara handlar om ord – utan om rum, säkerhet och omgivande intressen. Diplomati får aldrig ske på en arena som riskerar att exploateras av dem som hellre ser fortsatt konflikt än fred.

    Sammanfattning
    • Putin är öppen för direkta samtal – men först när framsteg nåtts i förhandlingarna.
    • Nästa förhandlingsrunda sker i Istanbul den 2 juni.
    • Ryssland presenterar då ett fullständigt fredsmemorandum.
    • Samtalen sker bilateralt utan medling från tredje part – trots närvaro av västliga representanter i staden.
    • Uttalandet stärker bilden att fysisk närvaro av presidenten förblir olämplig i nuläget – något Enade Sverige tidigare varnat för.

    Diplomati kräver mod, men inte dumdristighet. Att bevara ett liv kan ibland vara att bevara ett lands framtid.

    2025-05-30 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.rt.com/russia/618364-putin-open-to-talks/

  • Världen tål inte fler avrättningar – låt inte Putin bli nästa mål

    I takt med att världen tycks glida djupare in i ett nytt kallt krig – eller ett kallt inbördeskrig inom västvärlden självt – förskjuts gränsen mellan diplomati och dekadens. När uppgifter nu cirkulerar om en ny runda av fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul, väcks en obekväm men viktig fråga: Är det säkert för Vladimir Putin att närvara fysiskt?

    Om jag vore rådgivare i Kreml, skulle mitt svar vara ett entydigt nej.

    Detta handlar inte om blind lojalitet till en ledare eller godkännande av varje beslut Moskva fattat. Det handlar om geopolitisk verklighet: världens öde får inte avgöras av ett attentat.

    Attentatets återkomst

    Historien är full av exempel där dödandet av en ledare utlöste dominoeffekter. Från ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo till mordet på Kennedy – eller när Saddam Hussein störtades och hela Mellanöstern exploderade. Ett politiskt mord på en sittande ledare i världens största kärnvapenmakt skulle inte skapa fred. Det skulle skapa kaos. Hämndlogik. Misstänksamhet. Eskalering.

    Ändå är det naivt att tro att alla aktörer i dagens maktspel ser det på det sättet. Tvärtom tycks vissa i väst, även inom underrättelsesfären, ha börjat betrakta ”decapitation strikes” – alltså att slå mot ledarskap direkt – som en legitim strategi. Det är en farlig, instabil väg. Det är också en väg där själva tanken på diplomati förlorar all trovärdighet.

    Nato – från samtal till sabotage?

    Jag är övertygad om att det finns krafter inom NATO, särskilt i dess mest militanta falanger, som idag inte längre tror på fred – utan på seger till varje pris. Det är därför jag i denna text inte vädjar till Bryssel, utan till Moskva: skicka inte er president till Istanbul fysiskt. Låt honom delta via länk. Visa viljan till dialog, men utan att riskera att fällas i fält.

    För trots Turkiets officiella neutralitet i konflikten, är landet en del av NATO. Dess underrättelsetjänst samarbetar nära med väst. Risken för infiltration, provokation, eller ett ”ensamagerande element” är inte noll – och det räcker inte med att hoppas att turkisk säkerhet räcker.

    Ingen världstjänst i en död ledare

    Ändå vet vi att varje gång en ledare störtas eller dör under oklara omständigheter – som i fallen med Gaddafi eller Kennedy – förlorar världen lite mer av sin förmåga till diplomati. Ett vakuum uppstår, ofta fyllt av kaos, våld och hämnd snarare än fred.

    Det behövs inte fler martyrer. Det behövs inte fler tystnader, eller fler ögonblick där världen håller andan efter en explosion, en bilbomb eller ett misstänkt hjärtstopp. Det behövs ledare som talar med varandra – inte om varandra.

    En ledare som inte får reduceras till en karikatyr

    Vladimir Putin har varit Rysslands ledare i över två decennier. Under den tiden har han, trots omvärldens kritik, återställt mycket av den inre stabilitet som föll samman efter Sovjetunionens kollaps. Han räddade Ryssland undan kaoset på 1990-talet, återupprättade statsapparaten, stärkte ekonomin, betalade av IMF-lån i förtid, och lyfte åter upp Ryssland som en aktör att räkna med globalt.

    Internationellt har han gång på gång varnat för den farliga unipolära världsordningen där NATO expanderar oinskränkt, och han har väckt frågor som många i västledda stater inte vågar ta i: om folkens rätt till kulturell identitet, om självförsörjning, om behovet av multipolaritet.

    Man behöver inte hålla med honom i allt för att förstå varför han respekteras – både i stora delar av världen, och i sitt eget land. Att reducera honom till en karikatyr, som västmedia ofta gör, är inte bara orättvist – det är farligt. Det leder till felbedömningar, demonisering, och slutligen till den sortens desperata handlingar vi nu måste undvika till varje pris.

    Slutsats: Agera med eftertänksamhet

    Jag förespråkar inga militära uppgörelser som förvärrar konflikt eller skapar oåterkallelig skada mellan nationer. Enade Sverige står för suveränitet, stabilitet och diplomati – oavsett vem som sitter vid bordet. I en värld där många agerar utifrån upplevda hotbilder måste vi värna samtalet som det enda rimliga alternativet till fortsatt eskalation.

    2025-05-30 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Väst leker med elden – samtidigt som de saboterar fred

    Medan 2 300 ukrainska drönare under en vecka sköljer in över ryskt territorium, rapporteras det att en av dem försökte slå ut president Vladimir Putins helikopter under ett officiellt besök i Kursk. Det är ett i raden av allvarliga eskalationer – och enligt den före detta underrättelseofficeren Scott Ritter hade detta inte kunnat ske utan hjälp från väst.

    ”Om Ukraina verkligen riktade in sig på den ryske presidenten gjorde de det inte i ett vakuum. Det måste ha funnits västerländskt stöd,” säger Ritter till RT. Han menar att västvärlden numera de facto riktar sina vapen mot Rysslands statschef.

    Denna påstådda attack borde vara en diplomatisk skandal – eller i värsta fall ett casus belli – men i svenska medier får det inte ens en marginalnotis. Vad vi däremot får är att SVT oemotsagt låter Ukrainas utrikesdepartement kalla Rysslands diplomatiska manövrer för ”spel” och anklagar dem för att förhala processen. Samtidigt rapporterar RT att Ryssland gått med på att presentera ett nytt fredsförslag vid ett möte i Istanbul den 2 juni – något Ukraina avfärdar som ”tomt” eftersom de kräver tillgång till förslaget i förväg.

    Det som sker bakom kulisserna är allvarligare än vad SVT förmedlar. Rysslands chefsförhandlare Vladimir Medinsky och hans familj har mottagit dödshot, enligt uppgifter från både ryska myndigheter och källor inom Kreml. Hoten innehåller formuleringar som: ”Vi vet var dina barn är, och vi har många elscootrar packade med sprängämnen.”

    Enligt Kremls talesperson Dmitrij Peskov är situationen ”utan motstycke”, och en brottsutredning har inletts. Samtidigt har det skett en rad liknande incidenter, som mordet på den ryske generalen Igor Kirillov i december 2024.

    Så vad är det som sker? Ryssland uttrycker vilja till nya fredssamtal. Ukraina kräver i förväg dokumentation de vägrar själva lämna ut. Ryska diplomater hotas till livet – men SVT fokuserar istället på att Ryssland inte ”visat upp” sitt papper än. Inget om drönarattacken. Inget om mordhot. Inget om mord.

    USA:s tidigare president Donald Trump har själv gått ut och sagt att det är Väst som leker med elden, inte Putin. Han må vara opålitlig i mångt och mycket – men här sätter han fingret på något avgörande. Och Scott Ritter, som varken kan avfärdas som Putinkramare eller extremist, bekräftar bilden: ”Trump är ett eko av sina rådgivare – men ingen av dem är expert på Ryssland. Det gör situationen farlig.”

    Samtidigt som NATO trycker vapen in i Ukraina och Sverige höjer sin militära närvaro i Östersjön, vägrar vårt eget public service att granska krigets djupare strukturer. Man låter den ukrainska sidan agera utan granskning, samtidigt som man beskriver varje ryskt drag som ett hot.

    Men hur ska man annars beskriva en verklighet där den ena parten ber om fredssamtal – och får mordhot i retur? Där en president nästan träffas av drönare, medan världens medier ignorerar det?

    Det är hög tid att ställa frågan: vem är det egentligen som spelar ett farligt spel?

    2025-05-29 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    RT.com (29 maj 2025): “Ukraine needed Western help to target Putin’s helicopter – Scott Ritter”
    https://swentr.site/news/618302-putin

    RT.com (29 maj 2025): “Alleged threats to chief Russian negotiator’s family ‘outrageous’ – Kremlin”
    https://swentr.site/russia/618312-kremlin

    SVT Nyheter (28–29 maj 2025): “Ukraina: Vi inväntar rysk kravlista” och “Ukraina: Ryssland måste sluta med sitt spel”
    https://svt.se/nyheter/utrikes/

    RT.com: Citat från Scott Ritter, Dmitrij Peskov och Vladimir Solovyov

  • SVT:s gängjakt i Irak och Turkiet – men maktgänget hemma får stå oemotsagda

    Medan svenska poliser flygs till Dubai och Bagdad för att få tag i gängledare som styr mord och droger via krypterade appar, sitter de verkliga maktspelarna på arm’s längds avstånd – med full mediebevakning, men utan ett uns av granskning. Det räcker att läsa SVT:s egna rubriker för att se skillnaden.

    SVT står som skyddsmur mellan folket och makten – medan granskningen uteblir mot de verkliga nätverken: Wallenbergintressen, NATO, Bilderberg och vapenindustrin. Vem bevakar egentligen vilka i ett land som säger sig vara en demokrati?

    Polisens internationella jakt på ”gängtoppar” SVT rapporterar att 700 kriminella svenskar vistas i utlandet, och att samarbete nu inletts med bland annat Irak, Turkiet, Marocko och Förenade Arabemiraten. Biträdande rikspolischef Stefan Hector talar om att jaga gärningsmän ”till världens ände”, och svär trohet till målet att ”skipa rättvisa”.

    Det rör sig om individer inom nätverk som Foxtrot, som misstänks beställa mord på barn, tvätta pengar och skapa terror i svenska förorter. Samarbetet med regimer som inte precis är kända för sina mänskliga rättigheter framställs av SVT som något nödvändigt, ”en högprioriterad del av svensk polisstrategi”.

    Men vad händer när vi zoomar in på det verkliga gänget? När SVT i samma andetag – bokstavligen samma vecka – publicerar flertalet artiklar, videos och personporträtt om Wallenbergfamiljen är tonen en helt annan. Då är det inga granskningar, inga krav på ansvar eller transparens. Då är det: ”Blodets meritokrati”, ”ett ansvar att förvalta”, ”ett positivt inflytande”.

    SVT låter Jacob Wallenberg kommentera sin donation till Trumps installation med orden: ”Det är ett sätt att komma närmare makten”. Inget om konsekvenserna för svensk utrikespolitik, inget om hur dessa bolag gör miljardvinster på kriget i Ukraina genom vapenexport. Inget om hur samma familj varit med och drivit Sverige in i NATO via sitt dolda inflytande i politiken.

    SVT:s skyddsmur kring eliten – inför Bilderbergmötet Det är ingen slump att just denna vecka, när det ryktas att Bilderberggruppen ska mötas i Stockholm, får vi denna mediala värmevåg kring Wallenbergarna. SVT beskriver dem som en naturlig del av samhällsbygget. Men i verkligheten är det dessa arvtagare till global finans- och militärmakt som, via stiftelser och bolagsstyrelser, styr Sverige längre bort från suveränitet och folkstyre.

    Det är allvar nu. Vi har inte råd att jaga halvkända knarkbossar i Mellanöstern medan vi låter vår verkliga oligarki verka fritt i Stockholm. Den mest destruktiva ”crime as a service” sker inte från Dubai – den sker från styrelserum i Wallenbergsfären.

    Enade Sveriges krav:

    • Oberoende granskning av Wallenbergs inflytande över politik, vapenindustri och media.
    • Redovisning av alla kontakter mellan politiker och stiftelser inom sfären.
    • Förbud mot svenska donationer till utlandskampanjer som påverkar svensk suveränitetslinje.
    • Ny public service-ledning som förstår skillnaden mellan journalistik och PR.

    Vi kan inte låta medierna bygga kulisser där bedragare får kallas patrioter, och elitens söner får kallas meriterade. Det är dags att våga kalla saker vid sitt rätta namn.

    Förtydligande:
    Enade Sverige tar tydligt avstånd från alla former av organiserad brottslighet, våld och narkotikahandel – oavsett om det sker i förorten eller från ett styrelserum. Vår kritik riktar sig mot det oproportionerliga mediala fokuset, där gängkriminalitet i vissa miljöer förstoras medan den dolda maktbrottsligheten i toppen ofta lämnas oemotsagd. Att ifrågasätta narrativ och maktstrukturer är inte att relativisera våld, utan att kräva rättvisa – på riktigt.

    2025-05-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vem-har-bokat-hela-grand-hotel
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-ska-polisen-komma-at-gangtopparna-i-utlandet
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jacob-wallenberg-chockades-av-tullarna-men-star-fast-vid-donation

  • SVT:s rapportering om Ryssland och Ukraina: Propaganda i public service-format

    Svenska folket har rätt till objektiv, balanserad och verklighetsnära rapportering i utrikespolitiska frågor. Men i SVT:s rapportering om Ryssland och Ukraina har dessa principer satts ur spel. Det offentliga narrativet om kriget i Ukraina framstår allt mer som en mediepsykologisk kampanj snarare än journalistik i folkets tjänst.

    SVT:s känslostyrda rapportering: Med tårar i ögonen för Ukraina, NATO-symbol i bakgrunden och glömda löften om opartiskhet på golvet. En satirisk bild av public service i geopolitikens tjänst.

    En moralisk polaritet utan nyanser Sedan 2022 har SVT konsekvent målat upp Ryssland som den ondsinta angriparen och Ukraina som den heroiska försvararen. President Putin förknippas nästan uteslutande med krigsbrott, propaganda och desinformation, medan president Zelenskyj porträtteras som den tappre ledaren i T-shirt som kämpar för europeiska värden.

    Denna dramaturgi låser fast tittaren i ett världsåskådande där komplexitet och skuldfrågor försvinner. Krigets förhistoria, som inkluderar den USA-stödda kuppen 2014, NATOs expansion, och inbördeskriget i Donbass, behandlas flyktigt eller inte alls.

    Källval som bekräftar ett narrativ SVT:s experter kommer nästan uteslutande från FOI, UI, NATO-vänliga tankesmedjor eller västvänliga journalister. Ukrainska myndigheter citeras frekvent utan kritisk granskning. Ryska källor, även officiella, får sällan utrymme utan att samtidigt misstänkliggöras.

    Detta skapar en åsiktskorridor där avvikande perspektiv antingen utesluts eller marginaliseras som ”konspirationsteorier” eller ”desinformation”.

    Bilder som manipulerar emotionellt Bildvalet i SVT:s rapportering är talande: drönarbilder på rysk förstörelse, gråtande ukrainska barn, ryska soldater som ser hårda och skrämmande ut. Symboliken styr känslorna och målar upp en värld där tittaren ges en enda önskvärd reaktion: medlidande med Ukraina och förakt för Ryssland.

    Vad SVT väljer att aldrig berätta SVT rapporterar inte om:

    • Ukrainas kränkningar av den ryska minoriteten.
    • Att civila i Donbass dödats av ukrainsk artillerield i åtta år innan 2022.
    • USA:s roll i att sabotera fredsförhandlingar.
    • Ukrainas korruption, vapenhandel och förbud av politiska partier.

    Denna tystnad är lika propagandistisk som det som faktiskt sägs.

    Public service med politisk slagsida Enligt sändningstillståndet ska SVT vara opartiskt, folkbildande och belysa flera perspektiv. Istället har det blivit ett eko av västvärldens propagandamaskineri. Detta är ett svek mot tittarna, demokratin och de journalister som fortfarande tror på sanningssökande.

    Enade Sveriges krav på ändring

    1. SVT måste återgå till sin roll som folkets granskande röst, inte elitens megafon.
    2. Alla parters perspektiv måste få komma till tals.
    3. Historisk kontext och kritik av västvärldens roll i konflikten måste belysas.
    4. Tittarna förtjänar fakta, inte moraliskt färgade narrativ.

    Det är inte SVT:s uppgift att hjälpa till att mobilisera opinion för krig, sanktioner och upprustning. Det är deras uppgift att informera folket – inte forma det i en riktning som makten behagar.

    2025-05-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Krav på Schengenförbud mot ryssar – nationalismens återkomst i EU:s periferi

    Den lettiska utrikesministern Baiba Braze har i ett uttalande på plattformen X krävt att EU omedelbart upphör med att utfärda turistvisum till ryska medborgare. Motiveringen är påstådda säkerhetshot mot EU:s inre stabilitet, och kravet kommer efter att antalet utfärdade Schengenvisum till ryska passinnehavare ökat med 25 procent under det gångna året.

    Ett ryskt pass – nu en symbol för kollektivt misstänkliggörande inom EU. Flera medlemsländer vill helt stoppa visum för ryska medborgare, med hänvisning till säkerhetsskäl.

    Enligt uppgifter från Schengen Barometer översteg antalet beviljade visum 500 000, trots att EU infört omfattande sanktioner mot ryska resenärer. Italien uppges ha tagit emot flest ansökningar och blivit det populäraste resmålet för ryska turister inom Schengenområdet.

    Braze backas upp av sin inrikesminister Rihards Kozlovskis, som redan i mars kallade det EU:s ”moraliska plikt” att helt stoppa ryska turister. Han hävdade att EU nu befinner sig i ett ”hybridkrig” med Ryssland och att varje rysk besökare utgör ett potentiellt hot.

    Latvia har, i likhet med Estland, Litauen och Polen, tagit en alltmer konfrontativ linje gentemot Moskva sedan 2022. I praktiken innebär detta redan gällande förbud mot ryskregistrerade fordon, omfattande resebegränsningar, samt repressiva åtgärder mot den inhemska ryska minoriteten – som fortfarande utgör omkring 25 procent av befolkningen.

    Utöver att ha avsatt över 1 procent av sin BNP till ukrainsk upprustning, har Lettland nu inlett massutvisningar av ryskspråkiga invånare som inte klarat ett nytt språkprov. Samtidigt har man rivit flera monument över Sovjetunionens roll i andra världskriget och fängslat personer för att ha firat segern över Nazityskland.

    Senast i raden av åtgärder är en guide från den lettiska militära underrättelsetjänsten som varnar allmänheten för ”ryska spioner” – där kännetecken som dålig hygien och slarvig klädsel listas som potentiella tecken på sabotageverksamhet.

    Reflektion enligt Enade Sveriges linje

    Det är djupt oroväckande att EU:s medlemsländer, i namn av säkerhet och moral, driver en alltmer etniskt färgad och kollektivt straffande politik gentemot hela nationer och folkgrupper. Det faktum att man nu betraktar semesterresenärer, pensionärer och barnfamiljer som säkerhetshot – enbart på grund av deras pass – är inte bara juridiskt problematiskt utan även moraliskt bankrutt.

    Lettland har tagit täten i en utveckling som minner mer om 1930-talets Europa än om en modern demokratisk gemenskap. Med massutvisningar, ideologiskt språkprov, fängslanden av historiska yttringar och avhumanisering av ”oönskade element” går landet nu längre än vad de flesta öppet vågar diskutera. Det verkliga hybridkriget verkar pågå inifrån EU, där rädslan används som verktyg för att skapa lydnad och likriktning.

    Enade Sverige kräver:

    • Ett slut på kollektiv bestraffning av hela folk på grund av geopolitik.
    • Återställande av principen om individens ansvar och rättssäkerhet.
    • Dialog och öppenhet – inte demonisering och isolering.
    • En utrikespolitik baserad på självständighet och fred, inte alliansstyrd propaganda.

    Det är inte ryska turister som hotar Europas framtid. Det är rädslan, dogmatismen och den växande intoleransen bland våra egna ledare.

    2025-05-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Litauen kräver 200 miljoner euro av Belarus – ett symtom på EU:s havererade gränspolitik

    Litauen har lämnat in ett formellt klagomål till Internationella domstolen i Haag (ICJ) där man kräver över 200 miljoner euro i skadestånd från Belarus. Anledningen sägs vara kostnaderna för den migrantkris som eskalerade vid den gemensamma gränsen från och med 2021 – en kris som Vilnius hävdar att Minsk medvetet orkestrerade.

    Flyktingfamiljer i ett provisoriskt läger vid gränsen mellan Belarus och EU. Tusentals människor fastnade i ett politiskt maktspel mellan öst och väst – utan skydd, värme eller rättsligt skydd. Situationen har väckt skarp kritik mot både EU:s gränspolitik och västvärldens roll i att förvärra krisen.

    Enligt det litauiska justitieministeriet uppgår den preliminära summan till motsvarande cirka 2,4 miljarder kronor, men kan komma att justeras. De påstådda kostnaderna täcker bland annat gränsbevakning, fysiska barriärer, övervakningsteknik och mobilisering av vad som beskrivs som en ”oöverträffad” mängd personal vid gränsen. Polen uppges nu överväga att stödja Litauens rättsprocess.

    Bakgrunden till krisen är att Belarus enligt EU skulle ha organiserat flyg från bland annat Irak och Syrien, och aktivt dirigerat migranter mot gränserna till Litauen, Lettland och Polen som en vedergällning för västvärldens sanktioner. Minsk förnekar anklagelserna, och pekar i stället ut EU som ansvarig för en ”hybridkrigföring” mot landet – inte minst genom att stödja oppositionella krafter, exilmedier och ekonomiska repressalier.

    Sverige har i detta spel inte varit en passiv åskådare. Tvärtom har den svenska staten aktivt deltagit i försöken att destabilisera Belarus. Detta har skett genom ekonomiskt och politiskt stöd till oppositionsrörelsen, samt genom upprättandet av en så kallad ”folkambassad” – ett symboliskt men kontroversiellt initiativ som saknar legitimitet i folkrätten och som av Belarus uppfattats som en direkt inblandning i inre angelägenheter.

    Amnesty International har i sin tur kritiserat Litauen för att ha använt rasistiskt färgade och rättsvidriga metoder mot asylsökande från Mellanöstern och Afrika – något EU-kommissionen enligt rapporten valt att ignorera.

    Reflektion och analys enligt Enade Sveriges politik
    Det här rättsfallet är ännu ett exempel på hur den europeiska makteliten hellre driver symbolpolitik än att lösa grundproblemen. Litauen, ett land hårt integrerat i EU:s och Natos system, väljer att lägga hundratals miljoner euro på juridiska processer och murbyggen – i stället för att arbeta för stabilitet i sitt närområde genom diplomati och självständigt tänkande.

    Migrationskrisen är inte ett isolerat belarusiskt sabotage, utan resultatet av åratal av västerländsk destabilisering av Mellanöstern samt EU:s oförmåga att föra en sammanhållen, hållbar och human gränspolitik. Den ensidiga skuldbeläggningen av Belarus, utan självreflektion eller vilja till dialog, riskerar att elda på en redan farlig geopolitisk konflikt.

    Att Sverige dessutom deltar i detta destabiliseringsarbete genom att stödja oppositionen i Belarus och agera värdland för en informell ”ambassad” vars existens saknar diplomatisk grund – är djupt oroväckande. Det strider mot principerna om nationell suveränitet och icke-inblandning.

    Enade Sveriges lösning är tredelad:

    1. Återta nationell kontroll över migrations- och gränspolitiken, utan inblandning från Bryssel.
    2. Återupprätta diplomatiska förbindelser med grannländer, inklusive Belarus, baserat på ömsesidig respekt – inte diktat.
    3. Satsa på suverän säkerhetspolitik som bygger på folkförankrade beslut och militär neutralitet, i stället för att spela ut svenskt territorium som bricka i stormaktskonflikter.

    Litauens agerande visar vad som händer när nationella intressen underordnas EU:s centrala agenda. Enade Sverige säger nej till detta. Vi kräver en ny utrikes- och gränspolitik för Sveriges och våra barns framtid.

    2025-05-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Öppet brev: Tullar på mat från öst – ett svek mot svenska hushåll?

    Öppet brev skickat

    Till Jordbruksverket, Utrikesdepartementet och Näringsdepartementet – och till Sveriges medborgare.

    EU har beslutat att införa kraftiga strafftullar på jordbruksvaror från Ryssland och Belarus – spannmål, kött, socker, mjölkprodukter, med mera. Beslutet beskrivs som ett sätt att ”straffa Kreml”. Men i praktiken straffas inte makthavarna i öst – utan vanliga konsumenter, bönder och småföretag på bägge sidor.

    Som partiledare för Enade Sverige vill jag ställa följande öppna frågor:

    1. Har någon svensk myndighet gjort en konsekvensanalys?

    • Hur påverkar detta svenska konsumentpriser?
    • Hur påverkas svensk livsmedelssäkerhet och självförsörjning?
    • Har risker för ökat beroende av andra leverantörer – t.ex. Kina – övervägts?

    2. Har Sveriges hållning i EU varit att stödja detta beslut – eller har vi tvingats med?

    • Har svenska riksdagsledamöter haft insyn?
    • Har svenska folket informerats om konsekvenserna?

    3. Om inga sådana analyser finns:

    • Planerar ni att ta fram dem? I så fall – när?
    • Kan ni garantera att svenska hushåll inte blir de största förlorarna?

    Mitt förslag:
    Om inga tydliga konsekvensanalyser finns tillgängliga – kräv att EU tills vidare pausar tullbeslutet tills sådana är framtagna. Svensk politik måste styras av svenska intressen, inte av symbolhandlingar i Bryssel.
    Det är inte rimligt att besluta om livsmedelspåverkande åtgärder utan att väga in deras effekter på hushållens köpkraft, lantbrukets marginaler och Sveriges livsmedelsberedskap i kristid.

    Jag ser fram emot svar – men viktigare: jag hoppas svenska medborgare får upp ögonen för vad som pågår i det tysta.

    Med respekt men också ansvarskrav,

    Bo Jonsson
    Partiledare – Enade Sverige
    www.enadesverige.com

  • EU:s nya jordbrukstullar – ett beslut som hotar Europas bönder, hushåll och försörjning

    Dags att Sverige lämnar EU snarast!

    Den 22 maj antog Europaparlamentet ett lagförslag om kraftigt höjda tullar på jordbruksvaror och gödselmedel från Ryssland och Belarus. Beslutet beskrivs officiellt som ett led i att minska EU:s beroende av import från öst i kölvattnet av kriget i Ukraina. Men bakom den storpolitiska retoriken döljer sig en rad konsekvenser som sällan lyfts i den offentliga debatten.

    Ett omfattande tullbeslut

    Med röstsiffrorna 411 för och 100 emot har parlamentet beslutat att från juli 2025 införa successivt stigande tullar på:

    • Kvävebaserad gödsel, där Ryssland står för cirka 25 procent av EU:s nuvarande import.
    • Jordbruksprodukter som kött, mejeriprodukter, frukt och grönsaker, vilka tidigare varit undantagna från sanktioner.

    Tullarna ska höjas gradvis under en treårsperiod, och från 2028 beräknas importen vara så kraftigt fördyrad att den i praktiken upphör. För gödselprodukter innebär detta en höjning från 6,5 procent till cirka 100 procent. För flera jordbruksvaror införs en ny extra tull på 50 procent.

    Kritik från Europas jordbrukare

    Beslutet har väckt starka reaktioner bland europeiska bönder och deras organisationer. Copa-Cogeca, den största sammanslutningen av lantbrukare inom EU, varnar för att beslutet kan få allvarliga följder:

    • Rysk gödsel är i dag den mest konkurrenskraftiga på marknaden, både prismässigt och logistiskt.
    • Höjda importkostnader innebär ökade produktionskostnader för EU:s bönder, vilket riskerar att slå ut mindre jordbruk.
    • Livsmedelsförsörjningen i Europa blir mer sårbar och beroendet av andra leverantörer ökar.

    EU-kommissionen har i efterhand antytt att man kan överväga sänkta tullar på gödsel från andra länder för att dämpa prisökningar. Det är ett tyst erkännande av att beslutet kan få oönskade effekter.

    Vad betyder detta för Sverige?

    För svensk del kan beslutet få flera konkreta följder:

    • Konsumentpriser på mat riskerar att stiga ytterligare.
    • Svenska lantbrukare får högre kostnader för insatsvaror, utan att nödvändigtvis kompenseras av högre intäkter.
    • Den svenska självförsörjningsgraden, som redan är låg i ett internationellt perspektiv, försvagas ytterligare.

    I nuläget saknas offentligt tillgängliga konsekvensanalyser från svenska myndigheter kring hur detta beslut påverkar Sverige. Det är anmärkningsvärt, givet frågans bäring på livsmedelssäkerhet, hushållsekonomi och geopolitisk stabilitet.

    Enade Sveriges hållning

    Vi i Enade Sverige anser att det är allvarligt när handelspolitik används som vapen i utrikespolitiska konflikter utan att konsekvenserna för den egna befolkningen redovisas öppet. Sanktioner bör i första hand riktas mot ansvariga makthavare – inte mot folkförsörjning.

    Svensk politik bör grundas i våra egna intressen: rimliga matpriser, trygg försörjning och öppenhet i beslutsfattandet. När EU:s politik riskerar att undergräva dessa värden måste vi våga stå upp och säga nej – eller åtminstone kräva svar.

    Vidare läsning

    I samband med denna granskning har jag även skickat ett öppet brev till ansvariga tjänstemän vid Jordbruksverket, Utrikesdepartementet och Klimat- och näringslivsdepartementet – inklusive generaldirektör Christina Nordin och avdelningschef Olof Johansson. Brevet innehåller frågor om konsekvenserna av EU:s tullbeslut för svenska hushåll, jordbrukare och livsmedelsförsörjning – samt en uppmaning till transparens och nationellt ansvarstagande.

    Du kan läsa det öppna brevet i sin helhet här:
    (PDF bifogas nedan.)

    öppetbrev eu tullar jordbrukLadda ner

    2025-05-27 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Ukrainska folket vägrar blir rekryterade till fronten

    Denna videon visar upp Zelenskyj’s rekryterare som försöker hämta mer kanonmat till fronten. Bara det att folket totalvägrar och gör motstånd!
    Källa: https://www.facebook.com/share/v/1EM67VDzbp/

    2025-05-27 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • SVT fegrapporterar om Bilderberg

    I en artikel publicerad av SVT Nyheter Stockholm antyds att något stort är på gång i huvudstaden, men utan att reportern vågar dra de uppenbara slutsatserna. Hela Grand Hôtel – ett av Sveriges mest exklusiva hotell – är bokat i mitten av juni, men SVT väljer en försiktig, spekulativ ton trots att flera indicier pekar mot ett toppmöte med global maktelit: Bilderberggruppen.

    Istället för att gräva djupare i ämnet, nöjer sig SVT med att återge andrahandsuppgifter från poddar och kvällstidningar. Trots att The Guardian redan pekat ut Stockholm som värdort för årets Bilderbergmöte – och trots att Marcus Wallenberg, medlem i gruppens styrkommitté, äger Grand Hôtel via FAM – undviker SVT att formulera en tydlig analys eller ens en hypotes.

    Polisen bekräftar att ett omfattande säkerhetspådrag planeras 12–15 juni, med närvaro av flera ”skyddspersoner”, ett tydligt tecken på högnivåbesök. Ändå verkar SVT mer intresserade av att återge PR-utspel från hotellet än att undersöka det demokratiska underskott som Bilderberggruppen ofta kritiseras för – där beslut påverkar världen bakom stängda dörrar, utan insyn eller journalistisk granskning.

    Med andra ord: istället för att ställa frågor om transparens, makt, och demokratisk kontroll, reducerar SVT ett potentiellt globalt toppmöte i Sverige till en lättsam notis om en ”kittlande bokning”.

    2025-05-27 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vem-har-bokat-hela-grand-hotel

  • Jag åkte inte till ambassaden för snittar och bubbel – jag åkte dit för att ta en bild

    En stilla markering av diplomatisk respekt i en fientlig tid

    Natten mot den 9 maj satte jag mig i bilen i Dalarna, körde till Stockholm, parkerade inne på ambassadparkeringen och gick upp till den ryska ambassaden. Jag var där på inbjudan, som jag tackade ja till – inte för att jag var sugen på snittar eller vodka, utan för att jag ville ta en bild. En bild som berättar något.

    Jag gick in, hälsade artigt på personalen, log, skakade händer, utbytte några skratt. Sedan tog jag den där bilden med ambassadören. Jag gav honom två små gåvor och ett handskrivet tackkort. Sen tog jag ett glas vanligt vatten – utan bubblor – och efter en stunds mingel tackade jag för mig och åkte hem. Det var allt.

    Jag åt inte från buffén, inte för att den var dålig, tvärtom – det var säkert dignande lyx som de flesta politiker hade kastat sig över. Men jag var inte där för att ta. Jag var där för att ge ett tyst erkännande av något som borde vara självklart: att diplomatiska relationer ska bygga på respekt – inte hat, sabotage och feghet.

    Jag vet att deras personal såg mig. Jag vet att de noterade mitt beteende. De visste vad jag kom för, och vad jag inte kom för.

    Jag hymlar inte: bilden jag tog var en propagandaseger – men inte åt någon annan än mitt eget samvete. Den säger att alla svenskar inte är tysta. Alla politiker i Sverige är inte köpta, inte likriktade, inte rädda för att stå för principer.

    Jag är inte enig med Ryssland i allt. Men jag försvarar rätten att behandla alla stater och folk med lika måttstock. Jag försvarar Wienkonventionen. Jag försvarar diplomati. Jag försvarar respekt – även mot dem vi inte alltid förstår.

    Och för andra året i rad klev jag in i den byggnaden med rak rygg, utan masker och utan förklädnader.

    Det är så jag förstår ordet principfast. Och ibland räcker det med ett handslag och ett foto för att hela världen ska veta det.

    2025-05-27
    Bo Jonsson
    Partiledare – Enade Sverige
    www.enadesverige.com

    Jag träffade Rysslands ambassadör Sergey Belyaev med fru Irina vid 80års firandet av Segerdagen på ryska ambassaden i Stockholm 9 Maj 2025.

  • Drönarattack mot Rysslands ambassad: Ett svenskt haveri

    Foto tillhör: https://sweden.mid.ru/sv/

    Natten till söndag utsattes Ryska Federationen för ännu en fientlig handling – denna gång mitt i Sveriges huvudstad. En drönare flög in över den ryska ambassaden i Stockholm och släppte en glasbehållare med färg vid huvudentrén. En attack. En provokation. Ett folkrättsligt haveri.

    Och jag skäms. Jag skäms som svensk, som medborgare i ett land som påstår sig vara en rättsstat, men där utländska diplomatiska beskickningar inte längre kan räkna med vare sig respekt eller skydd.

    Säkerhetspolisen och polisen bekräftar att de ”känner till” händelsen – men lämnar inga detaljer. Inga gripanden. Inga fördömanden. Bara tystnad, medan drönarna flyger och diplomatiska normer kränks mitt i natten.

    Inte första gången – och knappast den sista

    Detta var inte en isolerad incident. Enligt den ryska ambassaden har elva liknande attacker inträffat det senaste året. I januari rammades grindarna av en ukrainsk medborgare bosatt i Sverige. I april kastades färgburkar från luften – över ambassadens skolbyggnad.

    Och nu alltså detta. I en tid då vi dagligen får höra hur farligt det är med rysk påverkan, är det ironiskt att det är Sveriges eget ansvar som krackelerar.

    Jag ställer mig frågan: Vem skyddar den diplomatiska immuniteten i Sverige? Och om vi inte kan skydda en rysk ambassad från färgbomber, vad säger det om vår förmåga att skydda vår egen suveränitet?

    Det handlar inte om Ryssland – det handlar om principer

    Jag försvarar inte attacker, oavsett vilket lands flagga som vajar ovanför ambassaden. Jag försvarar Wienkonventionen. Jag försvarar den grundläggande idén att diplomati är en civilisationsbärare – inte ett slagfält.

    Rysslands talesperson Maria Zakharova sade:

    ”Sverige måste tygla sina extremister, ta kontroll över situationen och strikt uppfylla sina skyldigheter enligt Wienkonventionen.”

    Det gör ont att erkänna – men hon har rätt. Och som svensk bör man inte slå ifrån sig detta för att det kommer från Moskva. Det är sant för att det är sant – oavsett källa.

    Reflektion: Sverige måste återta sitt ansvar

    Sverige har förlorat kontrollen över den inrikes säkerheten. Våldsamma extremister – ibland ideologiskt drivna, ibland bara anarkistiska – opererar fritt, utan att rättsväsendet agerar med tillbörlig kraft. Det gäller brända koraner, det gäller antiryska attacker, det gäller hot mot diplomater.

    Och varje gång våra myndigheter tvekar, varje gång polisen inte griper, varje gång UD tiger – så skadas Sveriges internationella trovärdighet. Det handlar inte om vem man sympatiserar med, det handlar om att vi som stat måste vara principfasta.

    Enade Sveriges krav:
    • Skydda alla ambassader – enligt folkrätten, inte folkopinionen.
    • Utrusta polisen och Säpo med tydliga mandat att agera preventivt mot politiskt våld – även när det kommer från ”rätt” håll.
    • Säkerställ kamerabevakning, drönarövervakning och snabb respons runt känsliga objekt – inklusive utländska beskickningar.
    • Granska varför tidigare elva incidenter aldrig ledde till några åtgärder.

    Det är min fasta övertygelse att ett land som inte kan skydda sina gäster inte heller kan skydda sina egna medborgare.

    Och det är därför Enade Sverige kämpar för suveränitet, rättsstat och principer – oavsett vem som står i skottlinjen.

    2025-05-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Galenskap eller kalkyl? – Trumps utspel om Putin ritar om konturerna för fred

    När Donald Trump i helgen gick till hårt angrepp mot Vladimir Putin och kallade honom ”fullständigt GALEN”, satte han inte bara tonen för en ny retorisk fas i USA:s presidentvalskampanj – han blottlade också den sköra väven av diplomati som just nu håller ett krigshärjat Europa i limbo. Bakom rubrikerna döljer sig en mer komplex bild, där en två timmar lång telefonkonversation mellan Trump och Putin kantas av både samförstånd och missförstånd – beroende på vilken sida av Atlanten man lyssnar från.

    Två timmar av ”nyttiga samtal”

    Enligt Kreml ägde samtalet mellan de båda presidenterna rum den 19 maj, och beskrevs som ”mycket nyttigt”, ”produktivt” och ”ganska uppriktigt”. I ett uttalande från Vladimir Putin själv bekräftades att ämnet för samtalet till stor del handlade om konflikten i Ukraina. Ryssland erbjöd sig att formulera ett utkast till en fredsmemorandum – med förslag på både en temporär vapenvila och åtgärder för att ta itu med konfliktens ”rotorsaker”.

    Trump å sin sida beskrev tonen som ”utmärkt”, men visade sig redan dagen därpå vara märkbart irriterad över Rysslands reaktion på den eskalerande drönaroffensiven från Ukraina. I en intervju och flera inlägg på Truth Social beskrev han Putins svar – inklusive missilangrepp mot Kiev – som ”helt utan anledning” och uttryckte en oro för att ”något har hänt med honom.”

    Peskovs avslöjande: Putin tolkar Trump direkt

    I en intervju med den ryske journalisten Pavel Zarubin avslöjade presidentens talesperson Dmitrij Peskov en intressant teknisk detalj: Putin förstår engelska så pass väl att han lyssnar på Trump direkt – innan tolkningen ens börjar. Detta, menar Peskov, minskar risken för missförstånd.

    ”Presidenten hör först Trumps röst och sedan tolkningen. Han kan själv ta in delar av budskapet redan innan det översätts,” sade Peskov till både RT och TASS.

    Att samtalet var så pass långt – över två timmar – förklaras av att det rörde sig om så kallad konsekutiv tolkning, där varje uttalande översätts först efter att motparten pratat klart.

    USA:s president rasar – ”Putin har blivit fullständigt galen”

    Men denna tekniska klarhet till trots råder det uppenbarligen inga kommunikativa garantier. Trump slog under söndagskvällen fast att han är ”inte nöjd” med vad han ser från Moskva.

    ”Vi är mitt i samtal – och han skjuter raketer mot Kiev. Jag gillar det inte alls. Något har hänt med honom. Han har blivit fullständigt GALEN!”, deklarerade Trump inför pressen.

    Han gick längre i sin kritik, och hävdade att detta kan leda till Rysslands undergång om Putin försöker ”ta hela Ukraina.”

    Även Ukrainas president Zelenskyj fick en släng av sleven. Trump beskrev Zelenskyj som en provokatör: ”Allt som kommer ur hans mun orsakar problem. Jag gillar det inte, och det måste upphöra.”

    Mellan diplomati och sabotage

    Den ryska utrikesministern Sergej Lavrov menar att Ukrainas drönarattacker är ett försök från ”krigspartiet i Kiev” att sabotera de pågående fredsförhandlingarna, och beskyller väst – särskilt Storbritannien, Frankrike, Tyskland och EU-ledningen – för att aktivt understödja detta genom att beväpna vad han kallar ”ukrainska nazister”.

    Samtidigt har Ryssland och Ukraina genomfört en rekordstor fångutväxling, vilket ses som ett av de få konkreta resultaten från Istanbulsamtalen. Enligt uppgift var detta också ett av ämnena som behandlades under Trump–Putin-samtalet.

    Två världar – ett samtal

    När en amerikansk president kallar sin ryske motsvarighet ”galen”, medan den ryske presidenten samtidigt planerar fredsmemorandum i samförstånd med just denne – uppstår en diskrepans som blottlägger vår tids globala kommunikationsklyfta. Vad som uppfattas som rationellt i Moskva ses som vansinne i Washington – och vice versa.

    Det återstår att se om detta var en PR-strategisk utspelsserie från Trump i valrörelsens skymning – eller ett verkligt tecken på att även han nu ser Putin som ett hinder snarare än en möjliggörare för fred. Oavsett vilket, är samtalet redan historia. Det är världen som ska leva med konsekvenserna.

    Det internationella skådespelet mellan stormakter visar med all tydlighet att världen inte styrs av moral, utan av intressen. När två kärnvapenmakter anklagar varandra för galenskap och sabotage mitt i ett pågående fredssamtal, är det upp till varje suverän nation att själva välja väg – bortom propagandakrig och lydnadsdiplomati.

    Enade Sverige står för en utrikespolitik som gynnar det svenska folket – inte Washingtons krigslobby eller Bryssels byråkrati. Vår lösning är enkel: Återupprätta den nationella självständigheten. Avsluta det militära beroendet av NATO. Återupprätta den diplomatiska dialogen med både öst och väst. Låt Sveriges röst vara vår egen – inte andras eko.

    Samtidigt måste vi bygga ett starkt försvar, stärka vår civilberedskap och återvinna kontrollen över vår energiförsörjning och produktion. Det är inte antingen eller – det är både fred och styrka. Sveriges framtid kan inte outsourcas. Den måste vinnas tillbaka.

    2025-05-26 // Bo Jonsson

    Källor:
    https://tass.com/politics/1963101
    https://www.rt.com/news/618139-trump-putin-crazy-reason/
    https://www.rt.com/russia/618140-kremlin-putin-trump-call-details/
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trumps-kritik-om-putin-fullstandigt-galen

  • Vad händer om hela Sverige läser min hemsida i kväll?

    Tänk om hela befolkningen läste enadesverige.com…

    Tänk dig ett Sverige där varje medborgare – från Ystad till Karesuando – ikväll tar sig tiden att besöka enadesverige.com. Inte för att de tvingas, inte för att de manipuleras, utan för att de själva väljer att läsa varje ord, varje analys, varje tanke som har formulerats under det namn jag bär. Vad skulle det innebära?

    Jag är inte ensam om att se att vårt land genomgår något djupt oroande. Men jag är bland de få som väljer att tala öppet om det. Utan partibyggen, utan sponsorer, utan lojalitet till någon annan makt än den svenska befolkningen. Det jag skriver är inte till för att väcka rädsla – utan för att väcka ansvar.

    Om hela Sveriges befolkning läser mina texter, sker en kollektiv insikt. Vi har låtit tystnad och övervakning ersätta debatt och nyfikenhet. Vi har låtit beslut tas ovanför våra huvuden – om allianser, krigsdeltagande, lagstiftning och suveränitet – utan folklig förankring. Det jag beskriver är inget mysterium. Det är verklighet, dokumenterad och synlig, men gömd bakom rubriker och distraktioner.

    I ett sådant ögonblick – när sanningen blir tillgänglig för alla – förändras något i grunden. Människor börjar se mönster. De börjar förstå hur medier, institutioner och politiska partier valt bort vissa röster – inte för att de saknade relevans, utan för att de hotade berättelsen som måste upprätthållas.

    Det handlar inte om mig. Det handlar om idén att Sverige fortfarande kan stå själv, tänka själv, agera själv. Att vi inte måste följa varje signal från främmande makt, eller delta i varje konflikt som inte är vår.

    När ett folk får syn på vad som dolts – inte genom censur, utan genom filtrering – uppstår något nytt. Ett lugnt, eftertänksamt uppvaknande. En vilja att börja om. Att återta samtalet. Att våga säga: ”Det här är inte vad vi vill vara.”

    De som i dag styr informationsflödet skulle naturligtvis reagera. Redaktioner, departement, säkerhetstjänster – alla skulle tvingas hantera en situation där en ny berättelse nått folket utan deras godkännande. De kan kalla det desinformation. De kan förlöjliga. De kan demonisera. Men de kan inte ogöra det som är läst.

    Jag söker inte konflikt. Jag söker inte beundran. Jag söker en väg framåt där Sveriges utrikespolitik formas i Sverige, av svenskar, för svenska intressen. Där diplomati väger tyngre än vapenleveranser. Där beslut förankras i folkets vilja – inte i överstatliga direktiv eller mediala påtryckningar.

    Så vad händer om hela Sverige läser min hemsida i kväll? Då händer det som etablissemanget fruktar mest: det svenska folket börjar tänka själv. Och när ett folk tänker själv, är det början på något som inte går att vända tillbaka.

    2025-05-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Till er som läser – och övervakar

    I det tysta läses varje ord – men ingen säger något. Systemet ser, noterar och tiger. Vem blir den förste som inte bara läser… utan handlar?

    Jag har inga illusioner. Jag vet att det jag skriver läses av fler än bara vanliga medborgare. Jag vet att mina ord sparas, analyseras, kodas och katalogiseras i olika system – som potentiellt ”avvikande”, ”systemkritiska” eller ”ideologiskt känsliga”. Det är inget nytt. Det är priset man betalar för att tänka självständigt i ett land som säger sig värna yttrandefrihet, men i praktiken bevakar varje tanke som rör sig utanför ramarna.

    Så till er som följer mitt arbete – från Säpo, från FRA, från säkerhetsavdelningar och analysgrupper – detta är till er.

    Jag är inte här för att hota. Jag är här för att väcka.
    Jag är inte här för att splittra. Jag är här för att bevara det som håller på att gå förlorat: vår rätt att tänka själva, tala fritt och föra en fredlig utrikespolitik i Sveriges namn – inte i andras.

    Ni vet mycket väl vad jag skrev. Ni förstår innebörden. Ni känner igen strukturen jag beskriver – lydnadens maskineri, lojalitetens hierarki, tystnadens belöningssystem. Jag vet att vissa av er håller med, tyst. Kanske i smyg. Kanske med skam. Kanske med rädsla. Men ni vet.

    Jag kräver inte att ni kliver fram. Jag kräver inte att någon offrar sig. Men jag säger det ändå: varje dag som passerar utan motstånd mot Sveriges väg mot militarisering och konflikt är en dag där ni medverkar. Varje tystnad är ett samtycke. Varje arkiverad analys utan handling är en del av problemet.

    Jag vet att jag är klassad. Jag vet att ni observerar. Men ni vet också att jag står för fred. För balans. För respekt mellan nationer. För svensk suveränitet – inte underkastelse. Ni vet att det jag säger inte är extremt – det är rimligt, mänskligt och djupt förankrat i svensk tradition av neutralitet och diplomati.

    Jag skriver detta inte för att provocera er, utan för att visa: jag är medveten. Och jag står kvar.

    Ni har era instruktioner. Jag har min övertygelse.
    Ni har era ramar. Jag har min frihet.
    Och jag kommer använda den till sista raden.

    För detta handlar inte om mig. Det handlar om våra barn. Om Sveriges framtid. Om ett folk som inte längre känner igen sitt land.

    Så till er som övervakar:
    Jag ser er också.
    Och jag hoppas att någon av er, en dag, vågar se sig själv.

    2025-05-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Varför kommer ingen svensk superhjälte rädda oss från krigshetsen?

    När kommer myndigheterna sätta ner foten för den eskalerande samtiden där krigshot och aggressiv retorik genomsyrar det mesta i alla politiska uttalanden som allmänheten matas med dagligen?

    Vem inom systemet vågar bli den förste att stå upp mot krigshetsen? Sverige väntar fortfarande på sin sanna hjälte – inte i mask, utan i integritet.

    Och ännu mer direkt: Varför dyker det aldrig upp en svensk superhjälte i någon myndighet – en ensam, modig individ som i direktsänd tv slår näven i bordet och säger att nu får det vara nog? Någon som avbryter det sanktionerade vanvettet och säger det som hela folket egentligen känner: att Sverige har tappat kursen.

    Jag tror många har tänkt den tanken. Fantiserat om att någon på UD, inom Säpo, på MSB, i regeringskansliet – någon med insyn och inflytande – en dag skulle kliva fram och tala ur hjärtat. Säga sanningen. Avslöja cynismen. Försvara freden. Men det händer inte. Det kommer inte hända. Och vi måste våga tala om varför.

    För sanningen är att systemet inte producerar hjältar. Det producerar lydnad. Myndigheter är hierarkiska, filtrerade och politiskt bundna. Varje chef är beroende av nästa. Varje uttalande måste godkännas. Varje avvikelse är ett hot mot karriären – och i förlängningen ett hot mot systemets stabilitet. Det är ett maskineri som inte släpper fram självständiga röster. Det kväver dem.

    Det finns ingen struktur inom staten där mod belönas. Tvärtom: den som talar högt riskerar allt – jobb, pension, anseende, framtid. Visselblåsare är inte hjältar i svensk förvaltning. De är riskfaktorer. De tystas, frysboxas eller jagas ut.

    Och medierna – som borde vara allmänhetens förlängda öra – skulle knappast ge en sådan person hjältestatus. I stället skulle rubrikerna handla om ”illojalitet”, ”desinformation”, ”risk för desorientering i säkerhetsläget”. Det krävs en total moralisk kompromiss för att överleva som tjänsteman i dagens Sverige – men ingen belöning för att vara sanningssägare.

    När Sverige skickar vapen till ett brinnande krig, när vi skriver på militäravtal med främmande makt utan debatt, när vi demoniserar hela nationer i offentlig retorik – då borde det räcka med att en människa i systemet säger: ”Stopp.” Men det sker inte. För alla vet att den som säger det, offrar allt – och räddar ingen.

    Och det är därför ingen svensk superhjälte kommer rädda oss. För det är inte där räddningen finns. Inte i myndighetskorridorerna, inte i direktsända sammanträden, inte bland konsulter med lojalitet uppåt.

    Räddningen – om den ska komma – måste komma från folket. Från dig. Från mig. Från oss som vågar stå utanför strukturen, tala fritt, tänka självständigt, agera när andra hukar sig. Det är därför jag – som partiledare för Enade Sverige – har valt att gå en annan väg. Jag är inte här för att buga för systemet. Jag är här för att avslöja det. Och erbjuda ett alternativ.

    Så nej, någon hjälte från Säpo kommer inte kliva fram. Inget dramatiskt avhopp i Aktuellt, ingen offentlig uppgörelse i direktsändning. Systemet är byggt för att förhindra just det.

    Men du kan fortfarande vara hjälten. Om du vågar se det. Om du vågar stå kvar när alla andra följer order.

    2025-05-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • En kamp för fred – medan regeringen eldar på kriget

    Sveriges säkerhetspolitiska läge har förvärrats dramatiskt de senaste åren. Samtidigt som hotbilden ökar, har det offentliga samtalet krympt. Regeringen och riksdagen har valt en linje som bygger på militär upptrappning, blocklojalitet och ett systematiskt avståndstagande från dialog. Jag anser att det är ett strategiskt och moraliskt misstag.

    Som partiledare för Enade Sverige representerar jag ett annat synsätt – ett som sätter nationell suveränitet, fredlig samverkan och öppen diplomati i centrum. Det är därför jag, som enskild medborgare och partiledare, valt att inleda diplomatiska kontakter på egen hand, i syfte att skapa utrymme för samtal där politiken svikit.

    Mitt deltagande vid den ryska ambassadens Victory Day-mottagning den 9 maj 2025 har väckt uppmärksamhet. Jag vill vara tydlig: min närvaro handlade inte om att ta ställning för en stormakt, utan om att ta ställning för diplomati – för Sveriges rätt att föra en självständig utrikespolitik och att i varje läge söka fredliga vägar före militära.

    Under de senaste åren har flera beslut fattats över huvudet på svenska folket – utan debatt, utan insyn, utan folkligt mandat. NATO-ansökan genomfördes utan folkomröstning. Vapenleveranser till ett pågående krig har godkänts utan att svenska folkets röst vägts in. Nord Stream-utredningen avslutades utan att ge medborgarna klara svar. DCA-avtalet med USA har djupt påverkat Sveriges suveränitet, utan någon öppen politisk förankring. Retoriken mot Ryssland och Kina har blivit allt mer aggressiv – vilket försämrat Sveriges säkerhetspolitiska läge. Ryssofobi har tillåtits normaliseras inom myndigheter och media. Och Sveriges roll i destabiliseringen av Belarus förtjänar en oberoende granskning.

    Jag tar kraftigt avstånd från dessa beslut. De tjänar inte det svenska folkets intressen, utan främmande makters. Det är min fasta övertygelse att svensk politik uteslutande ska formas utifrån svenska behov, svenska värderingar och svensk självständighet.

    Därför står jag för en annan linje. Enade Sverige vill se ett återupprättande av svensk utrikespolitisk värdighet – där vi samtalar med alla länder, där vi inte väljer sida i stormaktskonflikter, och där vi prioriterar vår egen säkerhet framför internationell prestige.

    Sverige måste återgå till att vara en brobyggare, inte en barrikadbyggare. Vi måste återfå vår roll som trovärdig, alliansfri aktör med respekt för alla folk och nationer. Och vi måste våga säga nej till krigslogik, oavsett varifrån den kommer.

    Min röst är kanske ensam – men den bär på ett ansvar som fler borde våga axla. I ett land där den politiska ledningen valt tystnad, konfrontation och underkastelse, krävs det att någon reser sig och påminner om att det finns en annan väg. Jag går den vägen, för fredens, folkets och framtidens skull.

    2025-05-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • SVT:s propaganda om ”ryska skuggflottan” – ett iscensatt hot för att rättfärdiga konfrontation?

    Är det så här SVT:s redaktionsbriefingar om den ryska skuggflottan går till – djupt nere i en bunker, med kartor, pekpinnar och narrativet klart på förhand?

    SVT publicerade den 24 maj en så kallad granskning där man pekar ut handelsfartyg med koppling till Ryssland som ett säkerhetshot i Östersjön. Artikeln, med rubriken ”Så nära Sveriges kust är den svartlistade ryska skuggflottan”, är ännu ett exempel på hur svensk public service blivit en förlängning av EU:s och Natos geopolitiska berättelse. Fartygen det handlar om har varken brutit mot svensk lag eller internationella regler, men misstänkliggörs ändå genom retorik och bildsättning som syftar till att väcka oro snarare än förståelse.

    Artikeln beskriver hur 189 fartyg från och med den 21 maj svartlistats i ett nytt EU-sanktionspaket. Dessa fartyg uppges vara del av en så kallad skuggflotta – ett begrepp utan juridisk definition, men med hög emotionell laddning. De seglar under flagg från länder som Liberia och Gabon, men påstås transportera rysk olja i syfte att kringgå västliga sanktioner. SVT har, med hjälp av AIS-data och sajten Marine Traffic, kartlagt var dessa fartyg befann sig under ett visst datum och konstaterar att flera befann sig i Östersjön – nära Sveriges kust.

    Detta används som en implicit anklagelse om att Ryssland bedriver dold verksamhet utanför vårt territorium. Någon faktisk bevisföring om brott, intrång eller hot finns dock inte.

    SVT lutar sig i sin analys på CREA, ett västligt forskningsinstitut som bland annat studerar energiflöden och effekten av sanktioner. Enligt CREA går 37 procent av Rysslands fossila export via Östersjön, vilket beskrivs som ett säkerhetspolitiskt problem. Samtidigt nämns i förbifarten att EU själva importerade ryska fossila bränslen för 21,9 miljarder euro under 2024 – en siffra som inte analyseras djupare, trots sin uppenbara relevans.

    Vad vi bevittnar är ett journalistiskt skådespel snarare än en oberoende granskning.

    Därför håller SVT:s artikel inte

    Begreppet ”skuggflotta” är ett politiskt påfund. Det finns ingen vedertagen juridisk definition. Det används för att misstänkliggöra fartyg vars existens är obekväm för EU:s agenda, men inte olaglig.

    Fartygen befinner sig på internationellt vatten. Att segla med olja i Östersjön är inte ett brott. Västvärldens sanktioner är regionala, inte globala. Ryssland får enligt internationell rätt sälja olja till Kina, Indien och Turkiet – vilket man också gör.

    ”Nära svensk kust” är en vag formulering. Det handlar om fartyg som trafikerar samma farleder som hundratals andra lastfartyg varje vecka. Ingen konkret säkerhetsrisk anges.

    Källorna är ensidiga. Ingen neutral expert, ingen juridisk röst, ingen rysk motbild presenteras. SVT använder enbart västliga, politiskt anknutna källor.

    Sveriges egen roll utelämnas. Vi importerar själva olja och gas via omvägar. Vi deltar i sanktionerna – men handlar ändå. Den dubbelmoralen får ingen plats i narrativet.

    Bildsättningen är emotionellt laddad. Kartor, färgkodning och dramatisk rubriksättning används för att skapa en hotbild – trots att saklig grund saknas.

    SVT:s artikel är därför inte en granskning, utan en iscensättning. Den ingår i ett större informationsflöde där Ryssland ska framställas som ett konstant hot och där svensk opinion stegvis ska föras bort från nyanserad diplomati mot ett permanent konfrontationsläge.

    Vad jag föreslår i stället

    Sverige måste ta ett steg tillbaka från den känslostyrda utrikespolitik som nu dominerar. Vi bör:

    • Återta vår utrikespolitiska självständighet och upphöra med att vara megafon åt EU:s propagandaproduktion.
    • Bevaka våra egna intressen i Östersjön med kyligt omdöme, inte politiskt färgade kartor.
    • Bygga egna underrättelseanalyser utan beroende av västliga tankesmedjor.
    • Respektera den internationella handelsrätten – även när den gäller stater som vi för tillfället står i konflikt med.

    Vi har en skyldighet att föra en vuxen, diplomatisk och balanserad utrikespolitik – inte agera som en bricka i en stormaktspolitisk teater. Därför fortsätter jag, för Enade Sverige, att avslöja dessa mönster och stå upp för en självständig svensk väg framåt.

    2025-05-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-nara-sveriges-kust-ar-den-svartlistade-ryska-skuggflottan

  • Säpo sänker terrorhotsnivån – men varnar för fortsatt hot: Vad betyder det egentligen?

    Charlotte Von Essen, chef för SÄPO

    Idag avslutade Säkerhetspolisen sin pressträff där man meddelade att Sveriges terrorhotsnivå sänks från nivå 4 (högt hot) till nivå 3 (förhöjt hot) på den femgradiga skalan. På ytan kan detta framstå som ett tecken på minskad fara – men budskapet från Säpo var snarare motsatsen. Det betonades upprepade gånger, nästan med överdriven noggrannhet, att hotet om terrorattentat kvarstår även på nivå 3. Det kan med andra ord fortfarande smälla – när som helst.

    Vilka pekas ut som farliga? Inga överraskningar: de så kallade ”våldsbejakande extremistmiljöerna”, där islamistiska grupper och högerextrema rörelser fortsatt utgör det främsta fokuset. En tydlig uppdelning som nästan blivit ett politiskt mantra i Sverige – och som samtidigt lämnar andra potentiella hot utanför radarn. Inga nya analyser. Inga självreflektioner. Bara en upprepning av gamla hotbilder, serverade med byråkratisk gravallvarlighet.

    Men i skuggan av denna officiella verklighet ser jag en annan aspekt som måste lyftas: diplomati. Och här vill jag vara tydlig – även om Enade Sverige är ett litet enmansparti, så har jag personligen under lång tid arbetat för att Sverige ska närma sig de länder vi ofta placerar i utkanten av vår diplomatiska karta. Länder som Türkiye, Iran, och andra i Mellanöstern och Centralasien. Det handlar inte om att blunda för deras brister, utan om att förstå att isolation, demonisering och dubbelmoral inte bygger säkerhet – det föder den desperation som i vissa fall leder till just det vi säger oss vilja stoppa.

    Säkerhet byggs inte bara med murar, underrättelser och hårda uttalanden. Den byggs också med relationer, respekt och långsiktiga samtal – även med dem vi inte alltid håller med. Det är kanske här Enade Sverige sticker ut som mest: vi vill att Sverige ska tala med alla, även dem som dagens maktelit helst undviker. Det är så verklig fred växer.

    Säpos besked om sänkt hotnivå är inte oviktigt – men om vi vill att hoten ska minska på riktigt, måste vi våga bygga broar där andra bränner dem. Det är kanske den tystaste, men viktigaste, motkraften till våldsideologier.

    Jag föreslår att Sverige på riktigt tar diplomatin på allvar. Vi behöver strategiska samtal, nya relationer och framför allt en utrikespolitik som inte bara styrs av andra makters intressen. Låt oss bygga säkerhet genom suveränitet – inte genom rädsla.

    2025-05-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Säpo ger uppdatering om Sveriges terrorhotnivå Live kl 10:00

    Säkerhetspolischef Charlotte von Essen och operativa chefen Fredrik Hallström vid pressträffen där de uppdaterade om Sveriges terrorhotnivå.

    Fredagen den 23 maj håller Säkerhetspolisen (Säpo) en pressträff för att presentera en aktuell lägesbild av Sveriges säkerhetsläge och den nuvarande terrorhotnivån. Medverkar gör säkerhetspolischefen Charlotte von Essen och operativa chefen Fredrik Hallström. Pressträffen äger rum klockan 10 på Säpos huvudkontor i Stockholm.

    Terrorhotnivån i Sverige ligger fortsatt på nivå 4 av 5, vilket innebär ett ”högt hot”. Den nivån har gällt sedan augusti 2023, då hotnivån höjdes från nivå 3. Den senaste säkerhetsbedömningen från februari i år pekar på att hotbilden främst utgörs av individer som agerar ensamma, med våldsbejakande islamistiska eller högerextrema motiv.

    Ahn-Za Hagström, chef för Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT), konstaterade då att Sverige under 2024 har förflyttats från att vara ett propagandamål till att åter betraktas som ett legitimt mål för islamistiska terrororganisationer, på grund av sin tillhörighet till västvärlden.

    Säkerhetspolisens pressträff väntas ge mer detaljer kring hur hotbilden utvecklats under våren och vilka åtgärder som kan bli aktuella framöver.

    2025-05-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige
    Källa:
    Säkerhetspolisens YouTubekanal
    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xm2v4l/sapo-ger-lagesbild-av-terrorhotnivan

  • Mellan hunger och hat – en reflektion om Gaza, Israel och vår mänsklighet

    Jag har tidigare skrivit kritiskt om hur Israels armé blockerat färsk barnmat till Gaza. Det var inte ett utspel mot det israeliska folket, inte mot judar som religiös grupp, och inte ens mot staten Israel i sig. Det var ett uttryck för sorg, vrede och medkänsla över att spädbarn svälter medan världen ser på. Men det är också min skyldighet att försöka förstå helheten – även den smärtsamma andra sidan av myntet.

    En äldre man iakttar tyst en grupp demonstranter från bosättarrörelsen som försöker stoppa nödhjälp till Gaza. Bakom honom syns poliser och lastbilar med barnmat och mediciner – fast i ett mänskligt dödläge där både rädsla och vrede kolliderar med behovet av medkänsla.

    En äldre man iakttar tyst en grupp demonstranter från bosättarrörelsen som försöker stoppa nödhjälp till Gaza. Bakom honom syns poliser och lastbilar med barnmat och mediciner – fast i ett mänskligt dödläge där både rädsla och vrede kolliderar med behovet av medkänsla.

    Under de senaste dygnen har vi fått se bilder från gränsövergången där hjälplastbilar motas – inte av Hamas, utan av israeliska demonstranter som säger: ”Vi ska inte leverera mat till våra fiender.” Det är starka ord, sagda av israeler inom den högernationalistiska bosättarrörelsen Tsav 9. Man kan lätt döma dem, men jag vill förstå vad som driver människor att ta till sådana extrema uttryck.

    Det här är människor som själva levt i skräck för raketbeskjutningar från Gaza. De har förlorat familjemedlemmar, vänner och sitt förtroende för att någon fred någonsin är möjlig. De ser varje lastbil med barnmat som en potentiell framtida soldat mot deras barn. Så djupt har misstron rotat sig att även mat ses som ett vapen.

    Men är det rätt väg framåt?

    Jag menar att vi inte kan bygga fred med svält. Och vi kan inte bygga säkerhet genom att förnedra en redan förtvivlad befolkning. De rapporter som nu strömmar in – om att tiotusentals spädbarn enligt FN-organ är i livsfara om hjälpen inte släpps fram – det är inte bara statistik. Det är rop på hjälp från människor som inte valt Hamas, utan fötts in i en belägrad verklighet där varje dag är en kamp för överlevnad.

    Samtidigt måste vi förstå den israeliska rädslan. Israel har varit utsatt för en av de mest brutala terrorattackerna i sin historia. Det finns skäl till vrede, till misstänksamhet, till försiktighet. Men om varje civilt liv i Gaza reduceras till ”möjlig framtida fiende”, då har vi redan förlorat vår egen mänsklighet – på båda sidor.

    Jag och Enade Sverige står inte ensidigt med någon makt. Vi står inte med Hamas. Vi blundar inte för lidandet, oavsett var det sker. Vi står med de barn som svälter. Med de mödrar som gråter. Med de fäder som gräver bland ruiner efter sina familjer. Vi står med mänskligheten.

    Det är inte extremt att vilja att båda sidor ska leva i fred

    Det är inte naivt att hoppas att ett stycke bröd kan vara början på en ny sorts dialog. Men det kräver också att vi vågar se verkligheten – att nödhjälpen som nu nått FN:s lager i Gaza är ”en droppe i havet”. Att detta inte räcker. Och att Sverige – och Europa – har ett ansvar att inte bara applådera när lastbilar släpps fram, utan kräva att blockaden upphör helt för civila förnödenheter.

    Vad föreslår jag?

    Jag vill att Sverige tydligt och konsekvent kräver:

    • Omedelbar och obruten humanitär korridor till Gaza via FN.
    • En oberoende granskning av hur hjälpen fördelas – så att den inte hamnar i Hamas händer.
    • Att Sverige aktivt och tydligt markerar mot alla blockader av civil nödhjälp – oavsett avsändare eller mottagare – och kräver ansvarstagande från varje part som hindrar mat och medicin till barn.
    • En tydlig svensk linje som skiljer på stöd till folk och stöd till väpnade grupper.

    Vår roll i Sverige måste vara att tala för det vi vill se i världen – fred, rättvisa och mänsklig värdighet. Även när det är svårt. Särskilt då.

    2025-05-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Ny kärnkraftslag klubbad – men varför inte torium?

    Kärnkraft på väg att återvända – men i vilken form? Enade Sverige kräver framtidssäkrad toriumteknik framför gammal uranbaserad kraft.

    Riksdagen har nu röstat igenom en ny lag som möjliggör omfattande statliga lån och garantier till kärnkraftsbolag som vill bygga nya reaktorer. Lagen antogs med knapp marginal – 154 röster mot 151 – och innebär att staten kan gå in med hundratals miljarder i riskkapital för att få igång byggen av nya storskaliga reaktorer.

    Men ingen vet vad slutnotan blir. Utredningen som ligger till grund för beslutet räknar med upp till 400 miljarder kronor för fyra reaktorer – där staten kan stå för upp till 300 miljarder i lån. Lånetaket är dessutom flexibelt uppåt: hela 600 miljarder är nämnt som en möjlig övre gräns. Det finns inget tydligt kostnadstak i själva lagen. Skatten för elkunder kan också höjas för att finansiera prisgarantier till energibolagen.

    Det är, kort sagt, ett gigantiskt blankt check-utskick till samma industri som tidigare dragit över budget och förseningar i projekt efter projekt.

    Och viktigast av allt: det handlar inte ens om den säkraste, mest framtidssäkrade tekniken.

    Enade Sveriges syn: Vi bör satsa på torium – inte gammal uranbaserad teknik

    Jag har inget principiellt emot kärnkraft – tvärtom. Men vi i Enade Sverige vill se toriumkraftverk, inte en återgång till 1900-talets uranbaserade system som är dyrare, farligare och ger långlivat avfall.

    Torium är ett grundämne som finns i rikliga mängder i svensk berggrund, särskilt i Norrland. Det är:

    • Säkrare: Reaktorerna kan inte härda av på samma sätt som uranbaserade verk.
    • Renare: Avfallet är kortlivat och i mycket mindre mängd.
    • Billigare i drift: Kräver inte samma högriskbränslecykler och skyddsnivåer.
    • Självförsörjande: Sverige har egna tillgångar och behöver inte importera farligt bränsle från utlandet.

    Trots detta har inte ett enda riksdagsparti vågat lyfta blicken mot toriumtekniken. Det är obegripligt – och oansvarigt.

    Statens pengar ska gå till framtid, inte förfall

    Vi i Enade Sverige säger nej till statliga stödpaket till riskkapitalbolag för att bygga teknik från förr.

    Om staten ska satsa, ska det vara på torium, forskning, modulära testreaktorer och svenskägda energilösningar. Inte på importerade storskaliga projekt där svenska folket betalar och privata bolag kammar hem garantier.

    Den här lagen är ännu ett exempel på hur etablissemanget väljer trygghet i det gamla – trots att alternativen står redo.

    Vi behöver inte vindkraftverk från Kina. Vi behöver inte importerat uran från Kazakstan. Vi behöver inte EU-beroende.
    Vi behöver svensk toriumkraft. På svensk mark. Med svensk kontroll.

    2025-05-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Hur kunde vaccin levereras – men inte mat?

    En palestinsk pojke får vaccin under en tillfällig vapenvila – samtidigt som mat, mediciner och barnmat blockeras vid gränsen. En symbol för en cynisk världsordning där sprutor tillåts, men inte bröd.

    Jag har en fråga som skaver i mig varje dag: Hur i helvete kunde det gå att leverera massvis av vacciner till barnen i Gaza – men inte mat, mjölk eller medicin från FN:s World Food Program?

    Vi talar om en plats där spädbarn dör av svält, där mammor blandar bröd på djurfoder och barn väger lika lite som nyfödda. FN larmar. Världen vet. Ändå kommer det ingen hjälp. Eller jo – en viss typ av hjälp lyckas ta sig in: vaccin.

    Det är inte bara absurt. Det är cyniskt. Det blottar en verklighet där sprutor tillåts – men näring och vatten stoppas. Israel pausade sin offensiv för att vaccinera barn, men fortsätter blockera livsnödvändig mat, mediciner och barnmat. Det här handlar inte om humanitet – det handlar om kontroll.

    Man frågar sig: varför är det just vacciner som alltid tillåts, när så mycket annat förnekas? Jag tror inte det är en slump.

    Jag är motståndare till tvångsmässig vaccination, särskilt av barn. Det borde vara en självklar princip att ingen människa – allra minst ett barn – ska injiceras med något utan att själv kunna ge informerat samtycke. Vaccinationer kan innebära biverkningar och risker, särskilt för undernärda och traumatiserade barn i krigszoner. Att i ett sådant läge genomföra massvaccinationer utan fungerande vårdstruktur är vårdslöst, oetiskt och farligt.

    Det borde vara 18-årsgräns på vaccinering. Ingen ska utsättas för medicinska ingrepp innan de är myndiga och själva kan förstå och godkänna vad det innebär. Det är vad Enade Sverige står för.

    Men det här handlar inte bara om medicin. Det handlar om en världsordning där sprutan passerar gränsen – men inte mjölken. Det är ett perverst skådespel. Vacciner används som PR – medan liv räknas i kalorier som nekas.

    Var är FN? Var är Sverige? Var är EU? Tystnaden är talande. När världen låter barn svälta men applåderar vaccinsprutor, då är något grundläggande fel. Det är en politik som hellre sprutar än föder – och det gör mig förbannad.

    Jag kommer aldrig acceptera en sådan världsordning. Inte som människa. Inte som ledare för Enade Sverige. Vi ska stå upp för barns rätt till mat, vatten, trygghet – och rätten att själva välja sin kroppsliga integritet när de är myndiga. Inget annat är värdigt en fri nation.

    2025-05-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

  • Israel hotar Iran – trots fredssamtal i Muscat

    Ett israeliskt stridsflygplan av typen F-16 på landningsbanan – symbol för en oroande upptrappning i Mellanöstern.

    Jag följer med stigande oro rapporterna om att Israel nu aktivt förbereder ett militärt angrepp på Irans kärnanläggningar. Enligt CNN, som citerar källor inom USA:s administration, har risken för en israelisk attack ökat ”betydligt” under de senaste månaderna. Flygövningar och omlokalisering av vapen pekar på ett scenario som kan kasta hela Mellanöstern in i en ny fas av öppen konflikt – detta samtidigt som diplomatiska samtal faktiskt förs i det tysta mellan Teheran och Washington, med Oman som mellanhand.

    Om attacken sker, vore det en oförsvarlig provokation mitt under pågående samtal mellan Iran och USA. Hittills har fyra rundor av diskreta förhandlingar hållits: två i Muscat och två i Rom. En femte är planerad till slutet av maj. Dessa samtal ger hopp om en lösning som inte kräver bomber – men kanske är det just därför Israel skyndar på?

    Israel kan förstås mena att hotet om angrepp är ett sätt att sätta press på Iran att acceptera västvärldens villkor. Men detta slags utpressningsdiplomati är farlig. Den underminerar varje fredsprocess, skadar tilliten och tvingar motparten till defensiva positioner. Resultatet blir mer radikalisering, inte mindre.

    Västvärlden får inte stå passiv inför detta. Om vi inte ens kan värna pågående samtal om nedrustning – vad har vi då kvar av det vi kallar diplomati?

    Enade Sveriges lösning:

    Jag vill att Sverige ska verka för omedelbart eldupphör och skicka ett officiellt uttalande till både Israel och Iran där vi tydligt ställer oss bakom samtalen i Muscat och avvisar varje ensidig militär lösning. Sverige ska vara en röst för fred, inte en del av det tysta godkännandet.

    2025-05-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://tass.com/world/1961097

  • Valet i Rumänien befläckat av yttre påverkan

    George Simion, ledare för AUR, anklagar Frankrike och Moldavien för otillbörlig inblandning i det rumänska presidentvalet – ett val han menar befläckats av yttre påverkan och bör ogiltigförklaras.

    När jag följer utvecklingen i Europa ser jag tydligt ett mönster: demokratin har blivit ett spel för kulisserna, där valresultat allt oftare formas av yttre krafter snarare än folkets vilja. Det rumänska presidentvalet är det senaste exemplet.

    George Simion, ledare för det nationalistiska partiet AUR och en av de mest EU-kritiska rösterna i regionen, förlorade nyligen presidentvalets andra omgång till Bukarests EU-vänlige borgmästare Nicusor Dan. Men enligt Simion var detta inte en fri och rättvis process. Han hävdar – med fog – att valet präglats av allvarlig yttre påverkan från bland annat Frankrike och Moldavien.

    Det är inte första gången Rumäniens val ifrågasätts. Det ursprungliga valet i november ogiltigförklarades redan av konstitutionsdomstolen efter påstådd rysk inblandning, vilket aldrig styrktes. Den mest populäre kandidaten då, Calin Georgescu – också han kritiker av EU och NATO – stängdes i praktiken ute från racet. Nu var det Simions tur att drabbas.

    Simion har även pekat ut valfusk i form av 1,7 miljoner fiktiva namn i röstlängderna samt organiserade rösttransporter från Moldavien. Att Moldaviens regeringsparti uppmanat sin utlandspopulation i Rumänien att rösta på Dan visar hur det moderna valfusket inte längre sker med vapen, utan med logistik, listor och påverkan från statliga och icke-statliga aktörer.

    När även Telegrams grundare Pavel Durov säger sig ha utsatts för påtryckningar från fransk underrättelsetjänst för att tysta konservativa rumänska kanaler, och samtidigt erbjuder sig att vittna, stärks bilden av att något är allvarligt fel i EU:s ”demokratiska zon”.

    Att EU tyst blundar när deras egna intressen gynnas, men ropar om ”rättsstatsprinciper” när misshagliga krafter vinner, har blivit en politisk standard. Vi såg det i Serbien, vi ser det i Ungern, vi ser det i Rumänien – och vi kommer snart att se det i Sverige om vi inte agerar.

    Reflektion och lösning

    Frågan jag ställer mig är enkel: hur kan ett folkstyre förbli suveränt om andra länders underrättelsetjänster, regeringar och NGO:er tillåts manipulera valprocessen? I min värld är det inte bara ett moraliskt svek, utan ett brott mot nationell självbestämmanderätt.

    Min lösning är lika enkel som orubblig: Sverige ska gå före genom att införa total valoberoende från externa intressen. Vi ska säkra våra röstlängder, förbjuda all utländsk valpåverkan – direkt eller indirekt – och verka för att andra suveräna stater i Europa gör detsamma.

    När en valvinnare avlägsnas på grund av sina åsikter, och när västvärldens underrättelseapparat används för att forma politiska landskap, då har vi lämnat demokratin bakom oss. Då är det vår plikt att stå upp och säga ifrån.

    2025-05-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    RT – Romanian runner-up wants presidential vote nixed for ‘external interferences’

  • IDF stoppar barnmat vid gränsen – 14 000 spädbarn riskerar döden medan världen tittar på

    Jag läser rapporten från gränsen mellan Israel och Gaza och känner hur ilskan kokar inom mig. En lastbil med färsk barnmat från UNICEF, redo att rädda liv, stoppas av IDF:s soldater vid Kerem Shalom. Inga förklaringar ges. Ingen rimlig anledning redovisas. Istället får lasten stå i solen tills den förstörs.

    Och barnen? De väntar. Svälter. Dör.

    IDF-soldater bevakar gränsövergången vid Kerem Shalom medan pallar med färsk barnmat från UNICEF står och förstörs i solen – hjälp som spädbarn i Gaza är i desperat behov av.

    Det här är inte längre en fråga om politik, territorier eller säkerhet. Det är en fråga om mänsklighet. Eller snarare – frånvaron av den.

    Barnmat som inte släpps in – förgås i solen

    Enligt SVT:s utsända Stina Blomgren står hjälpfordonen i kö, ofta i timmar, ibland förgäves. Israels militär nekar chaufförer att köra fram utan någon tydlig orsak. UNICEF:s matpallar ruttnar i hettan. Det är färdigförpackad barnmat som inte ens behöver värmas. Ändå hindras den från att nå spädbarn som just nu håller på att förlora sina liv.

    14 000 spädbarn. Det är vad FN:s nödhjälpschef Tom Fletcher varnar för kan dö inom bara två dygn om hjälpen inte når fram.

    14 000.

    Läs det igen. Smaka på siffran. Låt den landa.

    Det här är inte säkerhet. Det är grymhet.

    IDF:s blockad av livräddande hjälpsändningar, särskilt när det handlar om spädbarnsmat och mediciner, är inte försvarbart. Det är inte militärt nödvändigt. Det är inte proportionerligt. Det är ett systematiskt brott mot allt som kallas civilisation, moral och anständighet.

    Och världen? Den tittar på. Väntar. Pratar.

    Frankrikes utrikesminister kallar insatsen ”otillräcklig”. WHO slår larm om två miljoner människor som svälter. Ändå rullar bara ett fåtal lastbilar in. Trots att nöden i Gaza är så akut att det inte längre handlar om dagar, utan timmar.

    När barn dör av hunger är det alltid någon vuxens fel

    Jag bryr mig inte om vad Mossad tycker om denna artikel. Jag är inte rädd för repressalier. Det finns stunder då man måste tala klarspråk, även om det svider, även om det skrämmer. Detta är en sådan stund.

    Barnen i Gaza är oskyldiga. De är inte Hamas. De är inte en säkerhetsrisk. De är spädbarn. Människobarn. Och de håller på att dö – inte av naturkatastrof, inte av sjukdom, utan av medvetna beslut från en militärmakt som vet exakt vad den gör.

    Vad jag föreslår som lösning – för Enade Sverige

    Jag kräver att Sveriges regering omedelbart fördömer Israels blockad mot humanitär hjälp, och kallar upp den israeliska ambassadören för en offentlig reprimand.

    Jag kräver att svenska biståndsmedel till FN:s hjälparbete öronmärks för barnmat, mediciner och näringspaket – och att dessa skyddas med internationella observatörer och press.

    Jag kräver att svenska medier slutar gömma sig bakom balans och feghet, och i stället tydligt pekar ut de ansvariga för vad det är: en militär kraft som svälter barn till döds.

    Och jag kräver att varje svensk, oavsett politisk hemvist, vaknar upp och säger ifrån. För detta – att neka barn mat – är inte politik. Det är barbari.

    2025-05-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/militaren-stoppar-chaufforer-vid-gransen-pallar-med-barnmat-forstors

  • Kinas säkerhetsmanifest – en ny global era tar form

    När Kina nyligen publicerade sin allra första vitbok om nationell säkerhet skickades en tydlig och kraftfull signal till omvärlden. Även om dokumentet inte innehåller några dramatiska överraskningar är dess betydelse omisskännlig. Det markerar ett avgörande skifte där Kinas ledare öppet erkänner sin roll som en oumbärlig global kraft, beredda att utmana USA:s tidigare dominerande ställning.

    Kinas roll som global säkerhetsaktör växer – från ekonomisk supermakt till strategisk kraft i en multipolär värld. Den nya vitboken signalerar en tydlig kursändring med global räckvidd.

    Som observatör kan jag tydligt se hur detta steg markerar slutet på Deng Xiaopings era av ekonomisk först-politik. Xi Jinping har återställt kommunistpartiets auktoritet, centraliserat makten och införlivat säkerhet i nästan alla aspekter av nationell politik – från ekonomi till kultur, teknologi och yttre rymden. Den nya strategin, som introducerades redan 2014, har utvecklats vidare och blev formellt antagen som nationell strategi 2021. Denna nya vitbok är ytterligare ett steg på denna väg.

    Västvärlden har ibland missförstått Xi som en renodlad auktoritär ledare fokuserad på kontroll, men det verkliga budskapet från Kina är mer komplext. Säkerheten har expanderats kraftigt på grund av verkliga och upplevda hot, en destabiliserad internationell ordning och ökade globala spänningar.

    I det nya dokumentet beskriver Kina sin vision om säkerhet som något universellt och gemensamt, ett alternativ till det västerländska paradigmet av allianser, hegemoni och påtvingad liberal demokrati. Kina tar avstånd från militärallianser och stöder istället flexibel diplomati och partnerskap, något som exemplifieras tydligt genom relationen till Ryssland.

    Xi Jinping introducerade sin Global Security Initiative (GSI) bara veckor efter att konflikten i Ukraina började 2022. Det var ingen slump. Kina ville tydligt markera sin roll som fredsfrämjare och stabiliserande kraft, i motsats till USA:s och Natos konfrontativa politik.

    Att Kina nu talar öppet om sin syn på global säkerhet, använder termer som ”universell” och ”gemensam säkerhet” och uttrycker sympati för Rysslands säkerhetsoro, är ett uttryck för att multipolariteten i världspolitiken är ett faktum som vi alla måste förhålla oss till.

    Som grundare av Enade Sverige ser jag tydligt att det är hög tid för Sverige att inse realiteterna och lämna den ensidiga och beroende relationen till Nato och USA:s geopolitiska ambitioner. Sverige bör istället driva en självständig, pragmatisk och suverän utrikespolitik där vi aktivt samarbetar med samtliga globala aktörer, inklusive Kina och Ryssland. Bara genom att öppet erkänna och respektera olika länders säkerhetsintressen och överge hegemoniska ambitioner kan vi bygga verklig stabilitet och säkerhet för Sverige och världen i stort.

    2025-05-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.rt.com/news/617826-china-security-white-paper/

  • Putin och Trump i historiskt samtal – ett möjligt slut på kriget?

    Idag ägde ett telefonsamtal rum som mycket väl kan komma att gå till historien. Rysslands president Vladimir Putin och USA:s president Donald Trump talade i över två timmar om något som angår oss alla: kriget i Ukraina – och möjligheten att få ett slut på det.

    Presidenterna Trump och Putin i intensivt telefonsamtal om fred – ett historiskt ögonblick fångat mitt i världspolitikens hjärta.

    Jag har följt utvecklingen noga. Inte genom SVT:s eller DN:s filter, utan genom officiella uttalanden från båda presidenterna. Det som framkom var inte bara sensationellt – det var hoppingivande.

    Samtalet fokuserade på att återuppta direkta fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, vilka – som vi alla vet – avbröts ensidigt av den ukrainska sidan redan 2022. Trump erbjöd USA:s stöd i att återstarta dialogen, och Putin svarade med att Ryssland är redo att ta fram ett konkret utkast till ett framtida fredsavtal, inklusive principer och tidsramar för en möjlig vapenvila.

    Det som särskilt berörde mig var tonen. Enligt Trump var samtalet ”utmärkt” i både ton och anda. Putin beskrev det som ”öppet” och ”mycket användbart”. Det här var inte ett spel för gallerierna. Det var två statsledare som visade vilja till diplomati – utan NATO, utan EU, utan omvägar.

    Trump uttryckte att både Ryssland och Ukraina nu omedelbart kommer påbörja förhandlingar om ett eldupphör och – som han sade – ”ännu viktigare, ett slut på kriget”.

    För oss i Enade Sverige bekräftar detta vad vi länge sagt: att freden aldrig kommer från Bryssel eller Washingtons krigshökar, utan från direktdialog mellan parter som faktiskt bär ansvar och har något att vinna på fred. Det bekräftar också att stormaktspolitik kan vara både rak, respektfull – och konstruktiv.

    Men EU:s svar kom snabbt. Mer press. Mer sanktioner. Mer hot. När två ledare för världens mäktigaste kärnvapenmakter pratar fred – svarar EU med mer bensin på elden. Det är ett moraliskt och strategiskt haveri.

    Jag säger det tydligt: Trump och Putin för samtal om fred. Sveriges regering skickar pengar, vapen och applåder till fortsatt krig. Ni får själva välja sida – men jag vet var jag står.

    Vad föreslår jag?
    Att Sverige – om vi nu menar allvar med fred – stöder alla diplomatiska försök till eldupphör. Att vi tydligt tar ställning mot ytterligare sanktioner och istället arbetar för att återupprätta goda relationer med både Ryssland och USA. Och att vi återtar vår rätt att föra en egen utrikespolitik – fri från EU:s och Natos destruktiva lydnadskultur.

    2025-05-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Sex handlingar. Sex tystnader. En svensk medieskandal.

    • Jag har deltagit i två separata program i Belarus statsradio, Radio Belarus, där jag intervjuades om Sverige, europeisk politik och mitt arbete för Enade Sverige. Professionella, sakliga samtal – med respekt för mitt perspektiv. Men i Sverige? Inte ett enda omnämnande. Ingen reaktion. Inte ens ett ifrågasättande.

    • Under 2024 när jag som företrädare för Enade Sverige deltog vid nationaldagsfirandet på ryska ambassaden i Stockholm, valde Expressen att smutskasta mig i en artikel bakom betalvägg. Rubriken var dömande, tonen insinuant – och syftet uppenbart: att misstänkliggöra snarare än att informera.

    • Och när jag till slut medverkade i en halvtimmes lång tv-sänd intervju i BELTA – Belarus statliga nyhetsbyrå – där jag öppet talade om svensk inrikespolitik, yttrandefrihet och internationella relationer, fick det inte ens ett eko i svensk press. En politiker från Sverige, intervjuad i vitryska statliga medier – men inte ens ett kort omnämnande i TT:s telegramflöde.

    • När jag i början av 2025 deltog som oberoende svensk valobservatör vid presidentvalet i Minsk, blev jag officiellt mottagen, visad respekt, och omnämnd i flera internationella artiklar. Men i svensk media? Total tystnad. Inte en enda rad i vare sig DN, SVT eller TT.

    • När både SVT och dansk radio kontaktade mig för intervju – och faktiskt genomförde dem – valde båda att inte sända något alls. Inte för att innehållet var bristfälligt, utan för att jag inte passade in i den politiskt tillrättalagda mall som västmedier idag bygger sina nyheter på.

    • När jag därefter, i maj 2025, deltog i Segerdagsfirandet vid ryska ambassaden, sida vid sida med diplomater, ambassadpersonal och gäster från andra nationer – som representant för Enade Sverige – möttes det med ett öronbedövande svenskt medietystnad. Trots att mitt deltagande var offentligt föranmält.

    Vad säger det oss?

    Att svensk media inte längre speglar verkligheten – den formar den.
    Att det inte handlar om vad du gör – utan vad du tycker. Och om du tycker fel, enligt deras måttstock, då får du inte existera. De vill inte ha balans. De vill ha lydnad. De vill inte rapportera. De vill forma opinion. Det är därför jag finns. Det är därför Enade Sverige finns. För att ingen människa i det här landet ska behöva böja sig för osynliga gränser – satta av redaktörer med lojalitet någon annanstans än hos folket.

    2025-05-18 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:

    https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ryska-ambassadorens–fest-gasterna-som-kom/

    https://eng.belta.by/society/view/swedish-politician-opines-on-russophobia-in-swedish-media-government-162952-2024/

    https://eng.belta.by/society/view/swedish-observer-electoral-process-in-belarus-is-open-and-fair-164916-2025

    https://eng.belta.by/society/view/keep-children-away-from-it-swedish-politician-on-lgbtq-promotion-in-sweden-162926-2024/

    Jag träffade Rysslands ambassadör Sergey Belyaev med fru Irina vid 80års firandet av Segerdagen på ryska ambassaden i Stockholm 9 Maj 2025.

  • Historiskt steg i Istanbul – Ryssland och Ukraina inleder direkta fredssamtal

    Jag följer noga varje steg som tas mot fred i vår oroliga värld. I fredags hölls ett avgörande möte i Istanbul mellan representanter för Ryssland och Ukraina – de första direkta fredssamtalen på tre år. Det var Rysslands president Vladimir Putin som tagit initiativ till mötet, och samtalen resulterade i tre viktiga överenskommelser.

    Den ryska chefsförhandlaren Vladimir Medinskij, en av presidentens närmaste medarbetare, meddelade efter mötet att Ryssland är nöjt med samtalens utfall och redo att fortsätta dialogen. Samtalen pågick i nästan två timmar och beskrivs som konstruktiva.

    Tre centrala punkter blev resultatet av mötet:

    1. Ett omfattande fångutbyte kommer ske de kommande dagarna – 1 000 ukrainska fångar mot 1 000 ryska.
    2. Ukraina har begärt ett direktmöte mellan president Zelenskyj och president Putin. Den ryska sidan har tagit detta till sig och lämnar dörren öppen för ett sådant möte.
    3. Båda sidor ska nu formulera sina visioner för ett framtida eldupphör. När dessa förslag är presenterade kommer förhandlingarna fortsätta på mer konkret nivå.

    Detta är inte ett fredsavtal än – men det är en öppning. Det är ett bevis på att diplomati, trots tre år av tystnad, ännu lever. Och det är Ryssland som återigen visat sig villig att sträcka ut en hand, trots pågående hets från västvärlden och fortsatt vapenexport till Ukraina från EU och NATO-länder.

    Jag frågar mig: Var är Sveriges röst i detta? Varför tiger våra ledare när freden närmar sig? Varför applåderar de kriget, men ignorerar varje möjlighet till försoning?

    Vad jag föreslår – Enade Sveriges modell för fred:

    • Sverige måste omedelbart avbryta allt vapenstöd till krigförande parter.
    • Vi bör erkänna Rysslands roll i att försöka inleda fredssamtal och inte reflexmässigt demonisera öst.
    • En diplomatisk svensk närvaro bör erbjudas vid nästa samtalsrunda – inte som part, men som observatör och garant för öppenhet och ärlighet.
    • Slutligen bör Sveriges officiella linje återgå till nationell suveränitet, diplomati och neutral medling – inte lydnad inför Bryssel eller Washington.

    Freden måste få en chans. Jag tänker aldrig ställa mig bakom dem som hindrar den.

    2025-05-17 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    RT – Russia’s top negotiator outlines key outcomes of Istanbul talks

  • DEBATT: Därför ska Sverige lämna NATO

    Sveriges framtid ska formas av svenskar – inte av NATO-generaler. Vår flagga står för självständighet, fred och suveränitet.

    2025-05-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Ladda ner artikeln som PDF: Darfor-ska-Sverige-lamna-NATO-2.pdf

  • Ett fredsspel utan ära: när västvärlden saboterar freden i Ukraina

    Zelensky snörvlar under pressen i Istanbul – medan fredssamtalen urartar till en fars, blir symboliken tydlig: väst sitter vid maktspakarna, men verklig fred lyser med sin frånvaro.

    Det som utspelar sig i Istanbul just nu är inte diplomati. Det är teater. En regisserad föreställning där aktörerna spelar sina roller, inte för att uppnå fred, utan för att upprätthålla illusionen av att vilja det. Allt medan människor dör.

    Ryssland har gång på gång bjudit in till förhandlingar. De är där nu – med en delegation bestående av militära befälhavare, diplomater, underrättelsechefer och presidentens egna rådgivare. Det är ingen svag uppställning. Det är allvar.

    Ukraina å andra sidan skickar sin delegation under protest, under påtryckningar från USA. President Zelenskyj själv vägrar delta och kallar den ryska gruppen för ”en rekvisita”. Hans agerande, liksom det faktum att han reser vidare till Albanien istället för att engagera sig i samtalen, säger allt. Detta är inte en ledare som vill fred – detta är en ledare som vill vinna ett krig, till varje pris, även om det redan är förlorat.

    Zelenskyj förnekar Rysslands gränser, kräver Krim tillbaka, kräver ett vapenstillestånd som han tidigare brutit, och fortsätter tigga pengar och vapen från Paris, London och Washington. Allt medan hans egna soldater stupar och hans land utarmas. Till och med hans tidigare diplomater säger nu öppet att han spelar ett farligt politiskt spel med hela Ukrainas framtid som insats.

    Bakom honom står det verkliga problemet: väst.
    USA:s Donald Trump pressar på för att något överhuvudtaget ska ske, medan Marco Rubio reser till Turkiet för att övervaka samtalen. Samtidigt saboterar europeiska ledare som Macron och Merz varje möjlig öppning genom nya krav, villkor och självgoda uttalanden. Det är som om de fortfarande tror att Ryssland kommer kapitulera bara de önskar det tillräckligt hårt.

    Men krig vinner man inte med illusioner.
    Och fred får man inte genom propaganda.

    Rysslands delegation, ledd av Vladimir Medinsky, har tydligt förklarat målet: en varaktig fred som angriper konfliktens grundorsaker. De kräver inget mer än att Ukraina erkänner verkligheten: att Donetsk, Lugansk, Kherson och Zaporozhye numera är ryska territorier – enligt folkomröstningar och historisk rätt. De kräver att mobilisering och vapenflöde till Ukraina upphör. De kräver ett slut på lögnerna.

    Zelenskyj å sin sida kräver… att Putin personligen ska dyka upp.
    Och när han inte gör det, kallar han samtalen för meningslösa. Det är inte diplomati. Det är arrogans. Det är patetik.

    Frankrikes president säger rakt ut att Ukraina ”förstår att man inte kan ta tillbaka allt”. Till och med Trump antyder att ”Krim är förlorat”. Ändå spelar Kiev och Bryssel vidare som om detta vore 2022.

    Jag är inte part i kriget. Men jag är part i sanningen.
    Och sanningen är denna: Den som blockerar vägen till förhandlingsbordet, den som kräver förnedring som villkor för fred, den bär ansvaret för fortsatt död. Just nu är det Zelenskyj och hans västliga mecenater som gör exakt det.

    Vad föreslår jag – för Sverige, för framtiden?

    Jag föreslår att Sverige tar ett tydligt steg bort från denna destruktiva linje. Sverige ska inte längre stödja en fredsprocess som inte är en fredsprocess, utan ett propagandakrig i kostym. Sverige ska stå upp för en verklig fred, byggd på respekt för fakta, historia och suveränitet.

    Sverige ska omedelbart kalla hem sina diplomater från dessa skenförhandlingar – om det visar sig att svenska representanter ens är på plats i något annat än konsulär funktion. Enligt officiell information har Sverige endast sin vanliga diplomatiska närvaro genom generalkonsulatet i Istanbul. Någon aktiv roll i fredssamtalen har Sverige alltså inte. Det är klokt – och det ska förbli så.

    Fred kommer inte ur teatrala gester.
    Fred kräver mod. Fred kräver förlust. Fred kräver ärlighet.

    2025-05-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.rt.com/news/617518-ukraine-talks-istanbul-zelensky/

    https://www.swedenabroad.se/sv/utlandsmyndigheter/turkiet-istanbul/

    https://www.theguardian.com/world/2025/may/15/zelenskyy-ukraine-russia-peace-talks-istanbul

    https://www.reuters.com/world/europe/putin-currently-has-no-plans-go-istanbul-talks-kremlin-says-2025-05-15/

    https://www.bbc.com/news/articles/cdd29z6669ro

  • Paranoian i Baltikum – nu ska ryssen jagas med näsan

    I Lettland räcker det numera med skäggstubb, karta och fel accent för att misstänkas vara spion. Paranoian har blivit politik.

    Det är svårt att inte känna en iskall vind från 1930-talets Europa blåsa genom vår samtid när man läser vad Lettland just offentliggjort. En statlig underrättelsetjänst – MIDD, Lettlands militära säkerhetstjänst – har nu gått ut med en officiell manual till befolkningen. Inte om brandsäkerhet. Inte om krisberedskap. Utan om hur man känner igen en potentiell rysk spion på gatan.

    Detta är inte satir. Det är Europa år 2025.

    Enligt myndigheten ska man vara misstänksam mot personer med dålig hygien, paramilitär klädsel, kartor i bagaget, kortklippt hår eller ett “atletiskt utseende”. De varnar för människor som campar i skogen, som bär med sig överlevnadsmat, och – inte minst – personer som ställer frågor om politik. Lägg till ett ryskt pass i fickan eller en bunt rubel, så är profilen komplett.

    Detta är den nya europeiska vardagen i EU:s östra utpost. Ett land där man nu, helt öppet, lär sina invånare att misstänkliggöra människor på grund av utseende, beteende och ursprung. Detta är inte bara en säkerhetspolitisk överreaktion – det är en form av etnisk och kulturell stämpling som borde få varje europeisk ledare att höja rösten i protest. Men de tiger. Självklart tiger de.

    Lettland har sedan länge haft en fientlig inställning till sin egna rysktalande minoritet, som utgör omkring en fjärdedel av landets befolkning. Efter kriget i Ukraina 2022 har denna fientlighet eskalerat till förföljelse: folk grips för att lägga blommor i fel färger, fängslas för att sjunga gamla krigssånger eller för att bära ett sovjetmärke på jackan. Det som sker i Lettland idag är inte värdigt en modern demokrati – det påminner mer om kalla krigets mest tragikomiska misstänksamhet, men utan någon som helst känsla för rättssäkerhet eller mänsklig värdighet.

    Samtidigt står Sverige tyst. Vår regering, som så gärna talar om demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, har inga problem att stå arm i arm med ledare som skickar ut manualer om “hur man luktar sig till en ryss”.

    Vad är det egentligen vi har blivit en del av?

    Jag säger detta tydligt: Sverige ska inte backa upp någon regim som agerar paranoid polisstat under täckmantel av säkerhet. Om EU tillåter sina medlemsländer att kollektivt misstänkliggöra hela befolkningsgrupper, då är det inte Ryssland som utgör det främsta hotet mot Europas frihet. Då är det vi själva.

    Vad föreslår jag – för Sverige, för framtiden?

    Jag föreslår att Sverige kraftfullt tar avstånd från dessa metoder. Om EU inte förmår stå upp för de värden man säger sig bygga på – då ska Sverige stå upp på egen hand. Vi ska inte delta i häxjakter mot minoriteter. Vi ska inte misstänkliggöra människor på grund av ursprung eller språk. Vi ska stå för rättvisa, respekt och suveränitet – inte för en ny era av censur, förföljelse och kallt hat.

    Det är dags att säga det som så få vågar: Europa är på väg att förlora sitt förstånd.

    2025-05-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.euronews.com/2025/05/15/lost-tourists-in-the-forest-might-be-russian-spies-latvia-warns

  • NATO:s korruptionsskandal avslöjar djupa sprickor i alliansens trovärdighet

    En anonym tjänsteman stoppar dollar i innerfickan framför NATO:s symbol – en symbol för korruptionen som nu skakar alliansens hjärta.

    Jag har i åratal varnat för hur västvärldens militärallianser inte bara dränerar våra nationella ekonomier – de korrumperar också demokratin inifrån. Nu har en av de största säkerhetspolitiska byggstenarna i Europa, NATO, skakats i grunden av ett korruptionsdrama som borde få varje svensk medborgare att ställa sig frågan: Vad är det vi egentligen har gått med i?

    Det är inte längre spekulationer. Det är fakta.
    I dagarna har polisiära razzior, samordnade av Eurojust – EU:s brottsbekämpande myndighet – genomförts i Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Spanien, Italien och USA. Flera personer har gripits, inklusive en tidigare tjänsteman vid det nederländska försvarsdepartementet. Misstankarna gäller mutor, penningtvätt, läckor av sekretessbelagd information och systematiska oegentligheter i upphandlingen av militärutrustning till NATO. Bland annat handlar det om affärer med ammunition och drönare.

    Denna skandal kretsar kring NATO:s egen upphandlingsarm – NSPA, NATO Support and Procurement Agency, med huvudkontor i Luxemburg. Det är därifrån miljardaffärerna med vapenleverantörer har kanaliserats, ofta med svag insyn och ännu svagare ansvarsutkrävande. Att det nu är just NSPA som är epicentrum för korruptionsutredningarna borde oroa varje svensk som fått höra att ”NATO står för ordning och säkerhet”.

    Att försvarsalliansens högkvarter nu samarbetar med rättsväsendet och försöker ”stärka sina interna mekanismer” är knappast betryggande. Det är snarare ett desperat försök att rädda ansiktet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Mark Rutte sade i veckan att man ”vill gå till botten med detta”, men det han inte säger är att hela systemet bygger på vapenindustrins inflytande, mutbara tjänstemän och politisk tystnadskultur.

    Detta sker samtidigt som EU planerar att låna upp svindlande 800 miljarder euro för att ”återupprusta” kontinenten – ett projekt där samma skandalomsusade aktörer nu förväntas få ännu mer makt och pengar. Och det sker parallellt med att Sverige, nyligen anslutet till NATO, förväntas bidra till denna gigantiska rustningscirkus, både med skattemedel och med svensk industri.

    Jag frågar mig:
    Var är svenska medier?
    Var är svenska politiker?
    Var är kritiken mot det vi just gett oss in i?

    Det är tydligt att när pengarna, vapnen och makten koncentreras i hemliga strukturer, då följer inte bara säkerhetshot – då följer också korruption, svek och brott. NATO:s interna ruttenhet har nu blivit synlig för hela världen. Det är dags att Sverige öppnar ögonen.

    Vad föreslår jag – för Sverige, för framtiden?
    Jag föreslår att Sverige omedelbart kräver full insyn i alla NATO-relaterade upphandlingar där svensk industri eller svenska skattemedel är inblandade. Sverige ska inte gå i ledet bakom en korrumperad militärbyråkrati. Istället ska vi kräva total transparens, oberoende granskningar och – om det behövs – en ny svensk linje som sätter suveränitet och ärlighet före lojalitet med Washington och Bryssel.

    Sverige gick med i NATO under tystnad och propaganda. Nu börjar priset bli synligt.

    2025-05-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källa:
    https://www.rt.com/news/617659-nato-corruption-probe-procurement/

  • Sverige blöder – och regeringarna har blod på sina händer

    Jag ser ett land som långsamt går sönder. Inte i en explosion, utan i tusen små, tysta skärsår – varje dag, varje beslut, varje svek. Sverige blöder, och de som styr låtsas som om allt är i sin ordning. De som borde försvara folket har vänt ryggen åt det. Politikerna, både från den tidigare regeringen och den nuvarande, har tillsammans raserat vårt land inifrån och ut, medan medierna har stått bredvid och applåderat – eller tigit.

    Jag har fått se våra gator förvandlas till skjutbanor, där kriminella gäng mördar varandra öppet och där barn faller offer för kulor som aldrig borde ha lämnat vapnet. Klansamhällen har slagit rot i våra städer. Polisen saknar resurser och får order att fokusera på ”förtroendebyggande” istället för att återta kontrollen. Det kallas anpassning – jag kallar det kapitulation.

    Samtidigt lider våra äldre i tysthet. Pensionärer som arbetat hela sina liv tvingas välja mellan mat och medicin, medan miljarderna pumpas ut till ett annat lands krig. Jag får höra att det är min ”moraliska skyldighet”, men ingen frågar det svenska folket vad vi vill eller vad vi behöver. Matpriserna har skenat, vårdköerna växer, akutsjukvården kollapsar, skolor blir till otrygga zoner och våldtäktsstatistiken pekar år efter år åt fel håll. Vad får jag för mina skatter? Vad får jag för mitt tålamod?

    Den tidigare regeringen tog oss in på denna väg, men den nuvarande har tryckt gasen i botten. Sverige pressades in i Nato utan folkomröstning, utan offentlig debatt, utan respekt för folkviljan. Landet gick från neutralitet till fullständig underkastelse. Plötsligt var Sverige en del av stormaktsspelet – en bricka i Washingtons strategi. Och det mest groteska: över 80 miljarder kronor har donerats till Ukraina i form av vapen, fordon och kontanter. Allt detta medan mitt eget land faller samman. Inte en enda gång fick folket rösta om det. Inte en gång fick jag frågan: vill du detta?

    Nordstream-utredningen, som borde ha varit den mest prioriterade brottsutredningen i svensk historia, begravdes i tysthet. En främmande makt saboterade vår kritiska infrastruktur – men istället för upprördhet blev det tystnad. Sanningen var politiskt obekväm. Och när jag efterlyste ansvar, var det jag som stämplades som desinformatör eller nyttig idiot. Vad säger det om tillståndet i Sverige när det är farligt att fråga vem som sprängde vår livsnerv?

    Samtidigt har Säkerhetspolisen – en myndighet som på papper ska skydda demokratin – börjat bete sig som om dess uppdrag är att skydda systemet från folket. I sina publika rapporter pekar de nu ut fritänkare, regimkritiker och människor som ifrågasätter den rådande ordningen som “antidemokratiska”, “radikaliserade” eller till och med som “säkerhetshot”. Det som förr kallades medborgaranda och engagemang klassas idag som extremism – om det inte passar maktens narrativ. Sverige har gått från ett öppet samhälle till ett mentalt undantagstillstånd där fria tankar betraktas som farligare än verklig brottslighet.

    Medierna har svikit folket fullständigt. SVT, TV4, DN, Aftonbladet – alla har de dansat i takt med makten. Ingen granskning av Ukrainastödet. Inga uppföljningar på skolskjutningar, klankriminalitet eller systemkollaps. Ingen objektiv analys av Natomedlemskapet. Istället har jag matats med krigsrubriker, snyftreportage från Kiev och löjeväckande försök att demonisera Ryssland och avhumanisera alla som inte håller med. Sveriges journalistkår är inte längre folkets vakthund – den har blivit statens koppelhund.

    Jag bor i ett land som blöder i det tysta, medan ledarna festar i Bryssel och skickar vapen till främmande konflikter. Jag lever i ett land där folket ska tiga, betala och lida – utan att klaga, utan att ifrågasätta. Men jag vägrar tiga. Jag vägrar spela med i detta självskadebeteende. Sverige måste återuppbyggas från grunden. Jag måste återta min suveränitet, mitt oberoende, min självrespekt.

    Enade Sverige kräver att Sverige lämnar EU samt gör ett omedelbart stopp för det militära stödet till Ukraina. Jag kräver att Sverige lämnar Nato och river upp DCA-avtalet. Jag kräver en ny Nordstream-utredning. Och jag kräver att Sverige blir självförsörjande i så stor grad som möjligt. Sverige ska inte vara en plattform för andras krig och andras agendor. Detta uppnås enklast genom att kommunerna formas av kommuninvånarna, medan rikstäckande frågor hanteras av en stark centralmakt med verkligt folkligt mandat.

    Sverige blöder – men så länge det finns någon som höjer rösten för sanningen, finns det hopp. Jag är redo med första förband 24/7 för mitt land.

    2025-05-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Mot teknokratins kalla tyranni – varför Enade Sverige står för suverän demokrati

    Jag har noterat ett växande problem i det svenska och västerländska samhällsbygget: teknokratisering. Det låter kanske harmlöst – som något effektivt, modernt, till och med rationellt. Men bakom detta till synes neutrala begrepp döljer sig ett av vår tids största demokratiska hot. För när styrningen av vårt samhälle hamnar i händerna på icke-valda experter, ingenjörer, tjänstemän och globalt anpassade kommittéer – då lämnar vi folkstyret bakom oss.

    Teknokratin styr med kalkylblad – vi kräver att folket får forma kommunerna. Enade Sverige står för suverän demokrati med stark ledning och lokal förankring.

    Detta är teknokrati: en modell där makten förskjuts från folket till de ’vetande’. Där samhällsproblem inte ska lösas genom ideologi, moral eller medborgardialog – utan genom datamodeller, algoritmer, riskbedömningar och expertgrupper. Det låter sofistikerat, men i grunden handlar det om att stänga ute medborgarna från inflytande och lägga framtiden i händerna på systemlojala elitpersoner.

    Jag ser det överallt. I klimatfrågan, där folkets oro för nedlagda kärnkraftverk eller dyra elpriser sopas bort till förmån för ’hållbara omställningar’ ingen röstat på. I pandemipolitiken, där expertråd blev överhög makt. I försvarspolitiken, där vi nu undertecknar DCA-avtal och NATO-samarbeten på inrådan av säkerhetsexperter – inte efter nationell folkomröstning. Och nu senast: i politiska uppstickarpartier som leds av teknokrater snarare än av folket själva.

    Elsa Widding är ett typexempel. Hon är ingen korrupt människa – men hon är formad av systemet. Hon har varit en del av Regeringskansliet, energisektorn och statsapparaten. Och även när hon kritiserar makten gör hon det på teknokratiskt vis – som civilingenjör. Det handlar om beräkningar, diagram och felaktiga analyser. Aldrig om moral. Aldrig om vem som bär ansvar. Aldrig om vad folket vill.

    Jag däremot står för något helt annat. Enade Sverige är inte expertstyrt. Vi står för suverän demokrati – med stark centralstyrning i rikstäckande frågor, och direktdemokrati i kommunerna. Den svenska staten ska vara kraftfull och suverän utåt, men lyhörd och folkligt förankrad inåt. Jag står inte bakom stängda dörrar med tjänstemän. Jag går rakt ut till folket och säger: det är ni som ska styra era liv. Det är ni som ska höras. Det är ert land som står på spel.

    När teknokrater styr, offras alltid demokratin först. Sedan kulturen. Sedan människovärdet. De gör det inte med ondska – utan med kylig rationalitet. De tror de vet bäst. Men varje gång makten koncentreras till experter som inte kan avsättas, då går vi ett steg närmare diktatur – även om slipsen är svensk och presentationen är i PowerPoint.

    Jag säger nej. Jag säger: ut med teknokratin – in med suveränitet. Det är inte Excel som ska styra Sverige. Det är svenska folket, genom tydlig ledning, stark statsmakt och lokal självbestämmanderätt.

    Vad föreslår jag?
    Enade Sverige vill återföra makten till folket genom:
    – Suverän demokrati på svensk grund
    – Direktdemokrati i kommunerna
    – Begränsning av tjänstemannavälde och expertstyre
    – En ny grundlag där nationell suveränitet går före internationella påtryckningar

    Vi är inte emot kunskap. Men vi är emot makt utan ansvar. Sverige ska inte styras av teknokrater.

    Faktagranskning och juridisk säkerhet
    – Artikeln är sakligt korrekt. Alla påståenden om Elsa Widding bygger på offentliga fakta.
    – Artikeln innehåller politiska värdeomdömen, vilket skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen.
    – Inget i texten utgör förtal enligt svensk lag.
    – Artikeln är juridiskt helt publicerbar, särskilt då Elsa Widding är en offentlig politisk person.

    2025-05-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Matpriserna skenar – svenska hushåll pressas till bristningsgränsen

    Jag ser vad som händer i svenska hem. Kylskåp töms snabbare, kvitton blir längre och allt färre har råd att äta som de vill. En liter kaffe har blivit 42 procent dyrare på bara ett år. Choklad, smör, ost och ägg följer samma mönster. Även om Statistiska centralbyrån i april försökte lugna meddelandet med att ”matpriserna sjönk 0,2 procent”, vet jag att det bara är kosmetika. Verkligheten visar att vi står inför ett systemfel – inte tillfälliga fluktuationer.

    Det räcker inte att skylla på inflation. Det räcker inte att prata om producentpriser eller valutakurser. Det här handlar om en politik som gjort Sverige beroende, sårbart och skyddslöst inför yttre påtryckningar.

    När svenska matproducenter går på knäna, när EU:s klimatpolitik förbjuder viktiga bekämpningsmedel, när bönder hellre lägger ned än expanderar – då vet jag att det är dags för ett annat ledarskap. Ett som förstår att nationell självförsörjning är lika mycket en säkerhetsfråga som en plånboksfråga.

    Varför står Sverige handfallet när skördar slår fel i andra delar av världen? Svaret är enkelt: landet har förlorat sin kapacitet att stå på egna ben.

    I dag betalar svenskar mer, men får mindre. Regeringens lösning är tystnad. EU:s lösning är centralisering. Min lösning är något helt annat.Vad jag föreslår – lösningen enligt Enade Sveriges modell:

    Nationell livsmedelsstrategi med fokus på självförsörjning. Sverige ska kunna producera minst 80 % av sin egen basföda – allt från spannmål till mjölk, potatis och kött.

    Återinförda beredskapslager för spannmål, konserver, socker, salt och andra grundvaror – inte bara för krigstid utan för ekonomisk och klimatmässig krisberedskap.

    Skyddstullar och subventioner till svenska bönder och producenter – för att kompensera för de nackdelar som EU:s marknad och regler skapat.

    Utträde ur EU:s jordbrukspolitik – för att återfå kontrollen över svensk matproduktion och reglering.

    Utbildnings- och etableringsstöd för unga lantbrukare, småskaliga producenter och lokala matkedjor.

    Jag tänker inte stå tyst när svenska barn får mindre mat på tallriken och svenska familjer går hungriga på grund av ett globalt spel de inte valt att vara med i. Jag tänker agera – och det är vad Enade Sverige handlar om.

    Datum: 14 maj 2025
    // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Vi har redan sett partier födas för att splittra – inte ena

    I tider av kris och sönderfall växer också längtan efter förändring. Folket vaknar, ser sig omkring, söker efter något nytt. Det är då de dyker upp – de ”nya partierna”, de “friska fläktarna”, de som påstår sig stå på folkets sida. Men alltför ofta visar de sig inte vara skapade för att ena – utan för att splittra det verkliga uppvaknandet.

    De ropar ”folkets röst” – men någon annan håller i trådarna.

    Ett välbeprövat trick

    Det är ett gammalt trick, välkänt inom både underrättelsetjänster och politisk strategi:

    Om du inte kan stoppa en idé – starta ett eget projekt som liknar originalet, men saknar både styrka och konsekvens.

    Du ger folket något som ser “nytt” ut, men som i själva verket är designat för att neutralisera den kraft som annars hade vuxit sig farlig för makten.

    Lika på ytan – men inte i ryggraden

    När du ser nya aktörer som plötsligt börjar prata om suveränitet, självbestämmande, kritisera EU och tala om folkets röst – fråga dig:

    • Var var dessa röster när Sverige röstade för vapen till Ukraina?
    • Var var de när NATO-anslutningen klubbades?
    • Var var de när ryssofobin bredde ut sig, när alternativa medier censurerades, och när människor förlorade jobbet för sina åsikter?

    De var inte där. De dök upp först när det blev ”säkert” att säga vissa saker. När opinionen börjat svänga. När vinden vänt.

    Splittring är ett verktyg – inte ett misstag

    När ett nytt parti lanseras med snarlika budskap men utan mod att stå upp för dem i praktiken, är det inte längre bara fråga om konkurrens. Då är det rimligt att fråga sig:

    Är detta verkligen byggt för förändring – eller för att dra energi bort från den kraft som redan finns?

    Det är exakt så systemet fungerar. Det ger dig “alternativ” som aldrig riktigt gör motstånd – bara lagom mycket för att lugna massan.

    Jag bygger – andra försöker bromsa

    Jag vet vad ES står för. Jag vet varför jag började. Jag har inte dykt upp för att rida på en våg – jag var med och skapade den. Vissa försöker imitera. Andra försöker bromsa. Jag fortsätter framåt.

    Ett parti som föds av feghet kommer aldrig bli något annat än just det. Och det svenska folket förtjänar något mycket bättre.

    2025-05-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Skicka vapen till Ukraina – det mest skamliga sveket mot Sverige i modern tid

    Det finns en gräns för vad man kan acceptera som svensk. Den gränsen passerades när vårt land började skicka vapen till ett korrupt, NATO-sponsrat proxykrig i Ukraina – utan en folkomröstning, utan bred debatt, utan någon som helst respekt för folkviljan. Politiker från vänster till höger, från socialister till självutnämnda “oppositionella”, ställde sig bakom ett beslut som borde få varenda medborgare att rasa.

    Inte ens alla som påstår sig stå för fred och folkets röst hade modet att säga nej.

    Ett land som skickar vapen är med i kriget – punkt.

    Det spelar ingen roll hur mycket man försöker linda in det i diplomatiska floskler.
    Skickar du vapen – så väljer du sida. Skickar du vapen – så erkänner du att du är del av kriget. Och det gjorde Sverige. Regeringen gjorde det. Riksdagen gjorde det. Och de som satt där och röstade ja – eller tystade ner sitt nej – är delaktiga i ett historiskt svek mot Sveriges neutralitet, fredstradition och folkets säkerhet.

    Vapen till Ukraina är vapen mot fred

    Ukraina är inte en “demokrati” i gängse mening. Det är ett land där opposition förbjudits, partier upplösts, kritiska medier stängts ner och där presidenten Zelenskyj regerar genom dekret. Att skicka vapen dit är att aktivt stödja en regim som krossat sin egen inre demokrati – för att fortsätta ett krig som kunnat avslutas flera gånger genom förhandling.

    Men väst, inklusive Sverige, ville inte ha fred. Man ville ha kontroll. Man ville ha vinst. Man ville ha Ryssland i knäet. Och det betalar vi för – bokstavligen – med våra skattepengar och med vår internationella trovärdighet.

    Och så har vi hycklarna

    De som påstår sig stå för suveränitet, folkets makt, fred, och självbestämmande – men ändå stöder (eller inte motarbetar) Sveriges deltagande i det ukrainska kriget – de är inte opposition. De är bara ett nytt lager fernissa på det gamla systemets bänkar.

    Man kan inte rösta för att skicka vapen till andra länder – och samtidigt hävda att man vill ha fred och suveränitet.

    Det går inte. Det är en logisk, moralisk och ideologisk omöjlighet.

    Så varför är det tyst? Varför säger vissa riksdagsledamöter som annars gärna talar om mod, klimat, globalism och folkstyre – ingenting om att Sverige skickar vapen till en president som förbjudit sina egna medborgare att organisera sig?

    Det är därför Enade Sverige behövs

    Vi har varit tydliga från första stund:

    • Inga svenska vapen ska skickas utomlands – inte ens i FN:s namn.
    • Sverige ska inte vara en del av proxykrig.
    • Sverige ska vara ett föredöme för fred, förhandling och verklig neutralitet.

    Vi viker inte ner oss inför trycket. Vi lierar oss inte med den ena eller andra stormakten. Vi står för Sverige. Punkt.

    De som röstat för att beväpna Ukraina har redan beväpnat framtida konflikter. De har sålt ut svensk trovärdighet för att vinna billig poäng i Washington och Bryssel. De kommer att dömas av historien. Och av folket.

    2025-05-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Man kan inte vara både systemkritiker och systemprodukt

    Det går inte att både vilja riva ett system – och samtidigt vara en produkt av det. Det går inte att utge sig för att företräda folket – och samtidigt bygga hela sin trovärdighet på ett CV från statliga bolag, myndigheter och EU-sanktionerade miljöstrukturer. Väljarna börjar märka det. Och vissa börjar redan ställa frågan: Vad är äkta och vad är spel?

    Leendet är brett, men lojaliteten sitter djupare – i systemet hon aldrig lämnat.

    Systemkritik kräver mer än att kritisera systemet

    Det är inte svårt att kritisera eliten. Det är enkelt att tala om suveränitet, självbestämmande och folkets röst – särskilt nu när det blivit lite trendigt. Men systemkritik handlar inte bara om vad man säger. Det handlar om varifrån man kommer, vad man tål – och vad man vägrar medverka i.

    Den som i årtionden har varit en kugge i samma maskineri som man nu påstår sig vilja utmana – har en del att förklara. Den som varit tyst under de avgörande åren men nu plötsligt hittar en ny röst… kanske inte bär den rösten i sitt hjärta.

    Det viskas i kulisserna

    Det är slående hur vissa nybildade partier plötsligt börjar tala om exakt samma saker som Enade Sverige drivit i åratal – ibland med nästan identiska begrepp, rubriker och narrativ. Det är som om någon med bitter erfarenhet och destruktiva motiv gett dem en lista med vad som låter bra.

    Vi har sett det förr: när människor som aldrig byggt något själva, men som inte tål att se andra lyckas, försöker påverka nya aktörer. Då blir det inte självständighet – då blir det sabotage.

    Och det är alltid folket som får betala priset.

    Den som bär idéerna måste också bära ansvaret

    Jag har aldrig behövt kopiera någon. Jag har burit idéerna själv – i motvind, i tystnad, i total medial blackout. Jag har aldrig fått en krona i statlig lön för mitt engagemang. Jag har inte suttit i någon beslutsposition – men jag har kämpat varje dag för att skapa något nytt. Inte för att få ett riksdagsarvode, utan för att Sverige behöver det.

    Det är skillnad på att stå upp – och att spela rollen som den som gör det.

    Välj klokt: original eller imitation?

    Suveränitet kräver:

    • Mod när ingen annan vågar.
    • Offervilja när inget är säkert.
    • Ryggrad när trycket blir som hårdast.

    Det kräver inte fler teknokrater i nya förpackningar. Det kräver ledare som förstår vad som står på spel – och som inte låter sig manipuleras av gamla aktörer med personliga agendor.

    Välj inte den som säger rätt saker. Välj den som gjort det rätta – länge innan någon applåderade.

    2025-05-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Klimatfonder, bistånd och skenlösningar – en global soppa som dränerar Sverige

    Vi ska rädda planeten, säger de. Vi ska “ta ansvar” och “gå före”. Men när man skalar bort retoriken och granskar de system som byggts upp i klimatets namn, återstår något helt annat: en global omfördelningsmaskin, riggad av banker, byråkrater och internationella institutioner – på bekostnad av svenska skattebetalare.

    Klimatet som verktyg för kontroll

    Klimatfrågan har förvandlats från vetenskapligt samtal till ideologiskt verktyg. Den som ifrågasätter finansieringen, resultaten eller de enorma summor som flyttas över nationsgränser i klimatets namn – stämplas som förnekare. Men frågan är inte om klimatet förändras. Frågan är: Vem tjänar på lösningarna?

    Sverige betalar varje år 12–20 miljarder kronor i klimatbistånd och EU-relaterade klimatåtaganden. Vad får vi tillbaka? Inget klimatresultat. Inget inflytande. Inga garantier. Bara fler krav – och en ständigt växande skuld.

    IMF, klimatcertifikat och en ny kolonialism

    Bakom kulisserna verkar organisationer som IMF (Internationella valutafonden) och World Bank – de erbjuder “klimatlån” till utvecklingsländer, men bara om dessa länder gör sig beroende av västliga finansstrukturer. Det är en ny form av skuldslaveri – i klimatets namn.

    Samtidigt köps och säljs klimatcertifikat som ett slags moderna avlatsbrev. Multinationella företag fortsätter förstöra miljöer – men “kompenserar” genom att betala bönder i Syd för att plantera träd. Och Sverige? Vi är med och finansierar det. Vi går före – in i fällan.

    EU:s klimatböter – tyst, men explosivt

    Det som sällan nämns i svensk debatt är EU:s klimatböter. Om vi inte når EU:s utsläppsmål eller om vi inte implementerar deras förordningar i tid, riskerar Sverige miljardböter. Det kallas “fördragsbrott”. Det är inte demokrati – det är ekonomisk utpressning.

    Regeringar, oavsett färg, lyder dessa regler utan diskussion. Och de som sitter i riksdagen och påstår sig vara för “suveränitet” samtidigt som de inte ifrågasätter dessa avtal – de är antingen okunniga eller medlöpare.

    Skenlösningar för en verklig kris

    Vi borde tala om verklig miljöförstöring:

    • förgiftade jordar
    • plast i haven
    • skövling av skogar
    • exploatering av metaller i barnarbetesgruvor

    Men istället fokuserar man på Excelark, utsläppsrätter och pseudovetenskaplig klimatkompensation – därför att det är lönsamt. För vissa. Aldrig för oss.

    Vår linje är enkel: klimatpolitik ska inte ruinera Sverige

    Jag säger nej till:

    • svenska klimatbistånd till korrupta regimer
    • deltagande i klimatcertifikatshandel
    • EU:s klimatutpressning
    • IMF:s skuldpolitik i klimatets namn

    Sverige ska ha en rationell, självständig miljöpolitik – byggd på verkliga resultat, inte globala skuldnarrativ.
    Vi ska värna vår natur. Men vi ska inte gå med mössan i hand till globalister som vill att vi betalar för deras fuskbygge.

    Klimatfrågan ska inte lösas genom att svensken ruineras.
    Den ska lösas genom sunt förnuft, vetenskap – och suveränitet.

    2025-05-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Relationer med öst är inte förräderi – det är sunt förnuft

    Det har blivit modernt att tala om geopolitik i Sverige. Många talar om ”självständighet”, om ”fred” och om att ”värna svensk suveränitet”. Men samtidigt pågår en absurd kampanj där varje försök till öppen dialog med Ryssland, Kina, Iran eller andra östliga aktörer misstänkliggörs som landsförräderi. Det är ett narrativ som gynnar exakt de makter som vill hålla Sverige bundet – inte de som vill se oss fria.

    Jag säger: Relationer med öst är inte förräderi.
    Det är sunt förnuft.

    När väst kräver underkastelse

    Sverige har under flera decennier successivt bundit sig allt hårdare till västmakternas intressesfärer – genom EU, NATO-samarbeten, biståndsstrukturer, klimatfonder och militär integration. Vi sägs vara ett fritt land, men får inte tala med Moskva utan att stämplas som säkerhetsrisk. Vi får inte nämna handelsutbyte med Iran eller Kina utan att journalister genast vaknar till och börjar anteckna.

    Detta är inte frihet. Det är inte neutralitet. Det är inte suveränitet.

    Sveriges intressen går före andras

    Jag företräder en enkel men kontroversiell princip: Sveriges utrikespolitik ska utformas av svenskar – för svenska intressen.
    Om det innebär vänskapliga band med öst – så ska det göras.
    Om det innebär att vi skapar nya allianser bortom Bryssel, Berlin och Washington – så är det vår fulla rätt.

    Att bygga relationer med länder som behandlar oss med respekt är inte ett hot mot vårt samhälle – det är ett sätt att säkra vår framtid.

    Att samtala är inte att underkasta sig

    Jag har besökt ambassader. Jag har samtalat med diplomater. Jag har tackat ja till inbjudningar som andra tackat nej till av feghet eller lojalitet mot fel sida. Och varje gång har jag gjort det med ryggrad, integritet och svenska folkets bästa i hjärtat.

    Fred skapas inte genom isolering. Suveränitet byggs inte genom att säga ”nej tack” till diplomati. Den som inte ens vågar tala med öst – hur ska den någonsin kunna stå på egna ben?

    En svensk linje för 2000-talet

    Vi behöver en ny utrikespolitisk doktrin:

    • Vänskap med alla – under förutsättning att vi behandlas som jämbördiga
    • Handel och kulturutbyte där det gynnar vårt folk
    • Avvisande av krigshets, vapenexport och väststyrd destabilisering
    • Ett totalstopp för svensk lydpolitik

    Det är dags att sluta ducka, mumla och spela spel. Den som talar om suveränitet men samtidigt tiger när Sverige skickar vapen till krig, eller applåderar när vi isolerar oss från hela Eurasien – den talar inte sanning.

    Jag bygger broar där andra bränner dem.
    För Sverige – inte för Washington.

    2025-05-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Det finns bara en väg till verklig suveränitet – och den kräver mod och offervilja

    Ordet suveränitet har blivit ett modeord i dessa tider. Plötsligt dyker det upp lite varstans – i pressmeddelanden, i YouTube-videor, i nystartade partiprogram. Alla verkar vilja rida på vågen. Men låt oss tala klarspråk: det finns en avgörande skillnad mellan att nämna suveränitet – och att leva den.

    Två vägar för Sverige.
    En rotad i empati, mod och offervilja.
    En annan formad av systemtänk, teknokrati och EU-trogen lydnad.

    Den som bara ytligt snuddar vid begreppet, utan att förstå dess verkliga innebörd, riskerar att förvandla det till en tom fras. Suveränitet är inte ett reklamord. Det är ett tillstånd av nationell mognad, strategisk självrespekt – och ibland, total konfrontation med de krafter som styr i det dolda.

    Suveränitet är inte bekvämt

    Riktig suveränitet innebär att Sverige bestämmer sin egen väg även när det kostar. Att säga nej till NATO även när hela västvärlden trycker på. Att vägra ge bort våra skattepengar till EU:s klimatindustri, även om media kallar det ”solidaritet”. Att stå upp för dialog med Ryssland, Iran eller Belarus – även när det gör dig till måltavla.

    Det innebär att du blir uthängd. Censurerad. Misstänkliggjord. Men det är just där modet prövas. Suveränitet kräver nämligen att du vågar förlora – innan du vinner.

    Den verkliga rösten för frihet

    Jag vet vad det innebär att stå ensam. Att bära idéer långt innan de blivit ”rumsrena”. Att gå mot strömmen, medan andra tystnar eller väntar in rätt tillfälle att hoppa på tåget.

    Vi har i åratal talat om behovet av:

    • svensk kontroll över gränserna
    • oberoende handelspolitik österut
    • att riva banden till EU:s överstatlighet
    • en neutral, självförsörjande militärstrategi
    • ett nationellt självförtroende bortom underkastelse inför Bryssel, Berlin och Washington

    Det är inte populism. Det är inte plagiat. Det är övertygelse – byggd på principer, inte på opinionsvindar.

    Välj inte den som säger det du vill höra

    Välj den som har levt det du tror på.
    Den som riskerat sin trygghet för idéerna.
    Den som förstår att riktig suveränitet kräver mer än ord – den kräver ryggrad.
    Och den som är beredd att offra något – för att Sverige ska kunna stå fritt.

    Förutsatt att man inte redan sitter i smöret – med riksdagslön och mediatäcke – så kräver verkligt fredsarbete och suveränism både mod och offervilja.
    Och det är just där man skiljer agnarna från vetet.

    Sverige kan bli fritt. Men det kräver mer än nya partibildningar och trendiga slogans. Det kräver mod, offervilja och ett ledarskap som aldrig viker sig.


    2025-05-13 / Bo Jonsson för Enade Sverige

  • Gaddafi varnade – och fick rätt

    Jag minns hur världen skrattade åt Muammar Gaddafi när han i ett möte med Berlusconi 2010 förutspådde att ”Europa en dag inte längre kommer att vara europeiskt – kanske till och med svart.” Man skrattade åt honom. Men ingen skrattar längre.

    Nu, 13 år efter att han mördades av NATO-stödda upprorsmän i ett av de mest barbariska övergreppen på en suverän stat i modern tid, inser allt fler att Gaddafi talade sanning.

    Jag, Bo Jonsson, för Enade Sverige, ser med fasa hur EU nu sjunker djupare in i den migrationskris som Gaddafi förutsåg. En kris som inte är en olyckshändelse – utan ett direkt resultat av västvärldens koloniala interventioner, där Sverige har blod på sina händer.

    För ja – Sverige deltog.

    Inte bara politiskt, utan militärt. Vi flög inte bara spaningsuppdrag – vi deltog i NATO:s psykologiska krigföring mot det libyska folket. Svenska försvarets egna soldater tryckte ner demoraliserande propagandabudskap över libyska städer med flygblad och störsändningar. Det svenska försvaret, via ”Operatör 13” och andra PSYOPS-aktörer, hjälpte till att bryta moralen i en suverän stat – och öppnade dörren för det som blev helvetet.

    ”Jag ska kriga mot Gaddafi – med flygblad och psykologisk krigsföring”, löd rubriken i Aftonbladet 2011. Det är ett svidande vittnesmål om Sveriges roll i den smutsigaste typen av krig.

    Men det verkliga hotet Gaddafi utgjorde mot väst – det var inte militären. Det var hans vision. För Gaddafi bar på en idé som kunde ha förändrat världshistorien:

    Han ville ena den afrikanska kontinenten – inte bara politiskt utan även ekonomiskt.

    Han drömde om en gulddinar – en pan-afrikansk valuta backad av hårda tillgångar som guld och olja, istället för dollar eller euro. Med denna valuta skulle Afrika kunna sälja sina råvaror – sin olja, sin kobolt, sitt uran – på egna villkor. Västs välde över kontinentens resurser hade brutits.

    Det var därför han mördades.

    För att han var ett hot – inte mot sitt folk, utan mot den globala ordningen. Sverige hjälpte till att krossa honom. Det är ett historiskt svek.

    Och när Gaddafi, bara månader före sin död, varnade Tony Blair: ”Mitt fall kommer att leda till kaos, terror och flyktingströmmar mot Europa” – då valde väst att blunda. Idag står vi här, med ett sargat Libyen, fyra miljoner illegala migranter i landet, slavmarknader och döda barn i Medelhavet.

    Muammar Gaddafi var ingen galen despot. Han var Afrikas försvarare. En ledare som ville skapa en självständig kontinent, fri från IMF, NATO och fransk nykolonialism.

    Jag lyfter därför min röst – inte bara till försvar för Gaddafis eftermäle, utan till fördömande av Sveriges roll i detta smutsiga imperialistiska övergrepp. Vi svek Afrikas sak. Vi svek sanningen. Och vi betalar fortfarande priset i form av oändlig instabilitet, splittring och moralisk skuld.

    Muammar Gaddafi – martyr för suveränitetens sak. Jag lyfter min röst i tacksamhet och respekt.

    2025-05-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3PBlz/hon-ska-kriga-mot-gaddafi
    https://www.rt.com/africa/616795-eu-trying-solve-migration-problems/

  • Kedjan till Bryssel ska klippas – för ett suveränt Sverige!

    Det är hög tid att göra slut med EU och befria Sverige ur dess klor. Jag är djupt övertygad om att vårt land aldrig kan vara verkligt självständigt så länge vi styrs av en grupp globalistiska byråkrater i Bryssel, ledda av personer som Ursula von der Leyen och Kaja Kallas – globalisthäxor vars enda mål verkar vara att upplösa nationalstaterna och undergräva varje nations suveränitet.

    Min plan för att Sverige skall lämna EU är enkel, tydlig och praktiskt genomförbar:

    1. Folkomröstning om EU-medlemskapet:
      Jag kommer omedelbart att initiera en bindande folkomröstning, där svenska folket klart och tydligt får ta ställning till vårt fortsatta medlemskap. Svenska folket förtjänar möjligheten att välja frihet och nationell suveränitet framför EU:s centralstyrning.
    2. Aktivering av artikel 50 i EU-fördraget:
      Efter en positiv folkomröstning kommer jag att formellt aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget, vilket tydligt och rättssäkert initierar Sveriges utträde. Under den tvååriga processen säkerställer jag att Sveriges intressen tillgodoses fullt ut och att inga ofördelaktiga avtal sluts med EU.
    3. Ekonomisk och rättslig suveränitet:
      Jag kommer omedelbart att börja arbeta för att avveckla all EU-lagstiftning i svensk rätt. Varje lag och direktiv som införts via Bryssel kommer granskas och ersättas med lagar stiftade av Sveriges riksdag, för Sveriges medborgares bästa.
    4. Kontroll över gränser och migration:
      Utträdet från EU innebär att jag omedelbart återtar full kontroll över våra gränser. Jag kommer att införa rigorösa gränskontroller med hög säkerhet, inspirerade av länder som tar sin territoriella integritet på allvar. Detta sätter stopp för dagens okontrollerade massinvandring och gränslösa kriminalitet.
    5. Återställande av svensk valuta:
      För att säkra ekonomisk självständighet är det av yttersta vikt att återställa och förstärka kronans position, fri från påverkan från den europeiska centralbanken. Jag kommer att se över avtal och handelsrelationer för att stärka kronan och stabilisera ekonomin efter vårt EU-utträde.

    Ursula von der Leyen, Kaja Kallas och deras medlöpare i Bryssel har tydligt visat att de är villiga att offra medlemsländernas nationella identiteter för sina egna globalistiska ambitioner. De driver på för en federal superstat där Sveriges röst drunknar i byråkratisk elitism och globalismens dogmer. Det tänker jag aldrig acceptera.

    Genom denna tydliga strategi kommer Sverige att befrias från EU:s överstatlighet och återfå sin rättmätiga plats som en suverän nation. Endast genom att kapa banden till EU kan jag garantera svenskarnas frihet, demokrati och framtida välstånd.

    2025-05-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    Källor:
    EU-fördragets artikel 50 – om utträde ur unionen
    https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A12012M050
    Officiell källa till artikel 50 i Lissabonfördraget – det juridiska verktyget för ett lands utträde ur EU.

    Sveriges nettobetalning till EU – Ekonomifakta
    https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Skatter/Skatter-i-EU/Sveriges-nettobetalning-till-EU/
    Visar hur mycket Sverige betalar till EU jämfört med vad landet får tillbaka – konkret och uppdaterad statistik.

      EU:s makt över nationell lagstiftning – Riksdagens utredningstjänst (2016)
      https://data.riksdagen.se/fil/365AC557-C6E8-4D6D-930B-5E5F458AA210
      En genomgång av hur mycket svensk lagstiftning som påverkas eller styrs av EU-direktiv – viktig för att belysa överstatlighet.

    1. De stulna båtarna och bilarna är bara toppen av isberget

      — Sverige har blivit en öppen marknad för gränsöverskridande brott

      Ett land som inte kan skydda sina egna gränser kommer till slut inte kunna skydda något alls – inte människors ägodelar, inte deras trygghet, inte deras tillit. I Sverige har vi länge sett hur internationella stöldligor plockar med sig allt från båtar och bilar till entreprenadmaskiner som vore det taxfree – medan staten står vid sidan.

      Nu rapporteras att 57 personer gripits i en svenskledd insats mot brottsnätverk i Östersjöområdet. Det är förstås välkommet – men också ett kvitto på hur djupt rotad den organiserade brottsligheten blivit i vårt land.

      Det ska sägas tydligt: det är ett gott arbete av svensk polis att så många gripanden kunde genomföras. Jag har full respekt för dem som varje dag försöker hålla ihop ett system som politikerna själva har raserat.

      Det handlar inte om enstaka stölder. Det handlar om att Sverige blivit en transitpunkt för internationell kriminalitet, med öppna gränser, avrustad tull, och ett rättsväsende som dignar under bördan.

      Det är inte bara båtar och bilar som försvinner. Det är fyrhjulingar, lastbilar, lantbruksmaskiner, katalysatorer – till och med vapen och byggmaterial. Människor som slitit hela livet får sin trygghet bortförd på släp, medan ligorna kör ut via hamnar och landsvägar utan att ens riskera att stoppas.

      Det här är ett nationellt svek – sanktionerat uppifrån

      I praktiken har Sverige blivit en brottsekonomisk frizon för dem som vet hur man rör sig i Europas öppna transportsystem. Politikerna skyller på EU, på Tullen, på “samarbetssvårigheter”. Men det är deras egna beslut som banat vägen för detta förfall.

      Vår gräns är ett hål i väggen. Våra tulltjänstemän är färre än butiksväktare på ett köpcentrum. Våra politiker har bytt ut verklig suveränitet mot lojalitet med Bryssels transportregim.

      Samtidigt tvingas lantbrukare kedja fast sina redskap, villaägare sätta upp IR-kameror, och småbarnsföräldrar stå utan bil efter en nattlig stöld. Det är inte rimligt – och det är inte värdigt.

      Min lösning – för Enade Sverige:

      Återinför nationell gränskontroll – lämna EU:s Schengenavtal
      Sverige ska åter ha full kontroll över sina gränser. Inget fordon, ingen container, ingen lastbil ska lämna landet utan att kunna förklaras. EU:s öppna gränser har gjort oss till ett transitland för brott.

      Stärk Tullen och inför exportspärrar för stöldbegärlig egendom
      Staten ska omedelbart investera i utrustning, personal och digitala kontrollsystem för att stoppa utförsel av misstänkt stöldgods – oavsett om det är via hamn, färja eller landsgräns.

      Skapa en specialenhet inom polisen för stöldligor och internationell egendomsbrottslighet
      Det ska finnas en elitstyrka med befogenheter att snabbt slå till mot ligor, följa pengaflöden och beslagta tillgångar – även utanför Sveriges gränser i samarbete med andra nationella säkerhetstjänster.

      Frys bankkonton och beslagta egendom i Sverige som tillhör brottsnätverk
      Kriminella ska inte kunna föra ut bytet ur landet och samtidigt ha tillgång till konton och lyxliv i Sverige. Allt som identifieras som kopplat till stöldligor ska beslagtas utan pardon.

      Inför omedelbar utvisning av alla utländska medborgare som begår organiserade egendomsbrott
      Ingen ska kunna begå organiserade stölder i Sverige och sedan släppas med fotboja. Minst 10 års återreseförbud, direktflyg till hemland – och permanent informationsdelning med andra länder.

      Svenska folket har rätt att äga utan att frukta. Att sova utan att vakta. Att arbeta utan att bli plundrade av främmande nätverk under tyst politisk acceptans.

      Jag tänker aldrig acceptera att vårt land fortsätter fungera som öppen butik för internationella stöldligor. Det krävs inte fler EU-möten. Det krävs ett nytt ledarskap som sätter Sverige först – varje dag, i varje fråga.

      2025-05-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/57-gripna-i-stor-insats-mot-stoldligor

    2. Stängningen av förlossningen i Lycksele är ännu ett svek mot folket


      — Ett land som inte kan garantera trygga födslar har förlorat sin själ

      Foto: Mikael Lindmark / Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0)

      När jag nås av nyheten att förlossningsavdelningen i Lycksele tvingas hålla stängt från 12 maj till 17 augusti, känner jag både sorg och vrede. Det är inte första gången detta händer – och det kommer inte vara den sista så länge Sverige fortsätter på den nuvarande vägen.

      Bakgrunden är personalbrist. Gravida kvinnor i inlandet får nu köra eller åka ambulans i timmar för att föda – ibland på vintervägar, ibland med risk för komplikationer som inte väntar in en gps-signal. För vissa kommer det här bli skillnaden mellan liv och död.

      Att regeringen accepterar detta, tyst eller aktivt, visar den totala nedmonteringen av vår gemensamma trygghet.

      Det är alltid samma mönster:

      • Resurserna räcker inte.
      • Vården centraliseras.
      • Privatiseringar breder ut sig.
      • Pengarna går till regionbyråkrati och inte till vårdpersonal.

      Det är inte kvinnornas fel. Det är systemets.

      Ingen kan säga att detta är en tillfällig kris. Det är en planerad konsekvens av ett feltänkt system, där sjukvården ska gå runt som om den vore ett företag, med minsta möjliga bemanning och ”effektiviseringar” som bara innebär en sak: nedskärningar.

      De ansvariga politikerna duckar. Region Västerbotten skyller på kompetensförsörjning. Regeringen tiger. Staten rycker på axlarna.

      Det är ett landsförräderi i slow motion, där landsbygden får betala priset först – men resten av landet står näst på tur.

      Jag ser en annan väg. Här är vad jag vill göra, för Enade Sverige:

      Återförstatliga sjukvården fullt ut.
      Sjukvård ska inte vara ett regionalt lotteri. Det är en nationell kärnfunktion, och den måste styras av staten – inte av 21 olika regionstyrelser där pengar, maktspel och politiska kompromisser avgör vem som får föda säkert och vem som inte får det.

      Återta driften av sjukhus och vårdenheter.
      Alla sjukhus och vårdinrättningar som privatiserats, sålts ut eller drivs av vinstintressen ska gradvis tas tillbaka i offentlig ägo. Vård ska styras av medicinsk etik – inte av kvartalsrapporter.

      Satsa på vårdpersonal, inte administration.
      Lönerna ska höjas, arbetsmiljön förbättras och bemanningen säkras. Samtidigt ska ett nationellt tak införas för hur mycket pengar som får gå till icke-medicinska chefsfunktioner. Pengarna ska gå till händer, inte händer i fickor.

      Bygg upp beredskapslager och reservkapacitet.
      Vi ska aldrig mer stå utan personal, läkemedel eller utrustning. Det ska finnas marginaler – inte minimibemanning. Trygghet kräver redundans.

      Inför en svensk läkared.
      Alla läkare ska avge en ed där de lovar att sätta patientens bästa främst – före politik, karriär och direktiv. Den som sviker detta ska kunna ställas till svars.

      Vård efter behov – men rättvisa i köerna.
      De som arbetat och betalat skatt i Sverige i hela sina liv ska inte hamna längst bak i kön. Vi har ett ansvar för alla – men ett särskilt ansvar för vår egen befolkning.

      Jag vägrar acceptera ett Sverige där kvinnor i inlandet riskerar livet för att staten sviker sitt mest grundläggande ansvar – att garantera trygg födsel och värdig vård.

      Enade Sverige står för ett nytt vägval. Ett där människoliv väger mer än budgetrader. Ett där Sverige återigen blir ett tryggt land att födas i – och att leva i.

      2025-05-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    3. Enade Sveriges rikstäckande partiprogram med suverän demokrati och stark centralstyrning

      – Återinföra tjänstemannaansvaret och inrätta en riksrätt för att ställa makthavare till svars
      Införa ett skärpt tjänstemannaansvar för att säkerställa att myndighetspersoner och offentliga tjänstemän hålls ansvariga för sina beslut och handlingar. Återupprätta en riksrätt med befogenhet att pröva och döma politiker och höga tjänstemän som missbrukar sin makt, bryter mot grundlagen eller agerar mot folkets intressen. Säkerställa en transparent och rättssäker process där maktmissbruk får tydliga konsekvenser.

      – Sverige ska vara en suverän nation – Nej till global överstatlighet
      EU, NATO och DCA-avtalet: Sverige ska snarast lämna EU och NATO samt riva upp det skadliga DCA-avtalet. Svensk lagstiftning ska beslutas av Sveriges folk och inte dikteras av utländska maktstrukturer. FN och WHO: Sverige ska inte underordna sig globala organisationers agendor som inskränker vår självbestämmanderätt. Vi ska samarbeta internationellt där det gagnar Sverige, men utan att ge bort vår suveränitet. Fria samarbeten utan yttre påverkan: Sverige ska fritt kunna samarbeta med vilka länder vi själva anser vara i vårt intresse, utan påtryckningar eller intervention utifrån. Nej till global elitstyrning: Organisationer som Bilderberggruppen, World Economic Forum och liknande ska inte ha något inflytande över svensk politik. Folkvalda politiker ska förbjudas att delta i dessa slutna nätverk där globalistiska agendor drivs bakom stängda dörrar.

      – Ja till ett självständigt och självförsörjande Sverige – Lokal demokrati och lika regler för alla
      Sverige ska vara så självförsörjande som möjligt, från ekologiskt jordbruk till högteknologisk industri. Vi ska värna vår egen produktion, stärka inhemsk innovation och minska vårt beroende av utländska aktörer. Kommuninvånarna ska ha makten över sin egen hemkommun genom en direktdemokratisk modell liknande den i Schweiz. Stora beslut som rör exempelvis byggandet av en simhall, skola eller annan kommunal infrastruktur ska avgöras av folket genom omröstning – inte av politiker i Stockholm eller Bryssel. Lika lagar för alla – ingen särbehandling: Kommunerna har rätt till självbestämmande inom ramen för svensk lag, som ska gälla lika för alla, oavsett bakgrund eller grupptillhörighet. Ingen ska ha särskilda privilegier eller undantas från det ansvar som gäller för alla svenska medborgare.

      – Enade Sverige står för en stark centralstyrning av samhällskritiska funktioner
      Rikstäckande kärnfrågor kräver stark centralstyrning – Enade Sverige vill att avgörande samhällsfunktioner styrs nationellt för att säkerställa stabilitet, tillgänglighet och nationell självständighet. Nationalisering av bank-, energi- och telekomsektorn – Dessa sektorer utgör samhällets nervsystem och får inte ligga i händerna på privata intressen som styrs av vinstintressen eller utländska aktörer. Staten ska äga och kontrollera dessa för att garantera trygghet, rättvisa priser och oberoende från globala ekonomiska krafter. Ingen privatisering av kritisk infrastruktur – Det svenska folket ska ha full kontroll över samhällets viktigaste resurser. Privat ägande av dessa sektorer leder till osäkerhet, höjda priser och sårbarhet för spekulation och utländsk påverkan.

      – Sjukvårdspolitik – Trygghet före system
      Jag vill att sjukvården i Sverige åter blir en trygghet och inte en källa till stress, köer och nedskärningar. Jag står för att sjukvården ska vara helt skattefinansierad, offentlig och i huvudsak statligt styrd – inte fragmenterad, privatiserad eller uppköpt av riskkapitalbolag. Jag vill återta driften av sjukhus och vårdinrättningar som idag styrs av privata aktörer, och avveckla system där vinst går före patient. Vi ska ha ett vårdsystem där personalen styrs av medicinsk etik, inte av aktieägarnas intressen. Jag vill att Sverige blir självförsörjande även inom läkemedelsproduktion, medicinteknik och grundläggande vårdutrustning. Vi ska ha beredskapslager av både mediciner och sjukvårdsmaterial, så att vi inte står utan i kris eller krig. Jag vill att vi återinför en verklig krisberedskap inom vården – det ska finnas marginaler, inte bara minimibemanning. Jag vill att vårdköerna kapas radikalt. Det är inte värdigt att äldre människor tvingas vänta i månader på undersökning, operation eller rehabilitering. Våra pensionärer ska få vård inom skälig tid – det vill säga så snart det bara är möjligt. Jag vill att barn skyddas från könsidentitetsideologi inom vården, och att inga irreversibla ingrepp eller hormonbehandlingar tillåts på minderåriga. Jag är helt emot vacciner som ges under tryck, propaganda eller grupptryck. Den som vill ta dem får göra det, men det ska vara helt frivilligt – utan repressalier eller negativa konsekvenser. Massmedia och myndigheter ska inte bedriva kampanjer för att styra människors kroppar. Försiktighetsprincipen ska råda i hela sjukvården – särskilt där det saknas långtidsstudier eller där patientens integritet är hotad. Jag vill införa en svensk läkared, där varje läkare avger en personlig ed om att alltid sätta patientens bästa först – oavsett tryck uppifrån. Jag vill att tjänstemannaansvaret ska gälla fullt ut även i vården. Läkare och beslutsfattare ska kunna ställas till svars när de sviker sin yrkesroll eller skadar patienter genom slarv, likgiltighet eller ideologisk styrning. Sjukvård ska ges efter behov – men i vårdköerna ska det finnas rättvisa. De som har levt ett helt liv i Sverige, arbetat, betalat skatt och byggt landet ska inte hamna längst bak i kön. Det handlar inte om att neka vård till andra – det handlar om att visa respekt för våra äldre och svenska skattebetalare. Vi har ett ansvar för alla som bor här, men vi har ett särskilt ansvar för vår egen befolkning. Jag vill att Sverige ska sikta högt – inte bara godkänd vård, utan världens bästa sjukvård. I kvalitet. I bemötande. I tillgänglighet.

      – Sverige ska ha goda diplomatiska relationer med alla länder – Fokus på att reparera skadade förbindelser
      Diplomati framför konflikter – Sverige ska aktivt arbeta för att ha goda relationer med alla världens länder, oavsett tidigare politiska spänningar eller massmedias narrativ. Reparera skadade relationer – Vi som land ska prioritera att återuppbygga förtroendet med de länder där tidigare regeringar och medier har skadat relationerna genom propaganda, politisk styrning och onödiga konflikter. Självständig utrikespolitik – Svensk diplomati ska drivas av svenska intressen, inte av externa makters agendor. Vi ska ha rätt att samarbeta med vilka nationer vi vill, utan påtryckningar från överstatliga organisationer eller främmande regeringar. Jag har fokus på diplomati, fred och stabilitet.

      – Jag vill att staten tar ansvar för att driva kommunalt ägda kollektivboenden för de hemlösa som hamnat mellan stolarna
      Dessa boenden ska inte vara enbart en tillfällig lösning, utan en väg tillbaka till ett stabilt och meningsfullt liv under drägliga förhållanden. För att skapa verklig förändring ska varje boende ha ett strukturerat program för att motverka missbruk och främja rehabilitering. De boende ska erbjudas dagliga aktiviteter som ger både sysselsättning och gemenskap, såsom hantverk, grönsaksodling, bär- och svampplockning, fiske och djurhållning, exempelvis höns för äggproduktion. Allt detta kan säljas via en egen gårdsbutik, där eventuell vinst fördelas rättvist mellan de boende. På så vis skapas en hållbar och självförsörjande modell som ger de boende möjlighet att återta kontrollen över sina liv och återintegreras i samhället.

      – Förbud mot svensk vapenexport – Sverige ska stå för fred, inte krig
      Ingen svensk vapenexport – Sverige ska inte bidra till krig och konflikter genom att exportera vapen. Svensk försvarsindustri ska enbart fokusera på att upprätthålla vårt eget nationella försvar. Neutralitet och fredlig inriktning – Svensk utrikespolitik ska präglas av diplomati, fred och stabilitet, inte vapenhandel som göder konflikter runt om i världen. Självständig försvarsindustri utan exportberoende – Vi ska säkerställa att Sverige kan försörja sitt eget försvar utan att vara beroende av vapenexport för ekonomisk vinning.

      – Skydda barn från ideologisk indoktrinering, sexualisering och tvång
      Nej till HBTQI-propaganda riktad mot barn – Barn ska få utvecklas i sin egen takt, utan att utsättas för politiskt eller ideologiskt färgad påverkan i skolan eller samhället. Stoppa sexualiseringen av barn – Ingen agenda, varken från medier, aktivistgrupper eller institutioner, ska tillåtas främja material eller aktiviteter som suddar ut gränserna mellan barn och vuxna. Nolltolerans mot normalisering av pedofili – Alla försök att ursäkta, relativisera eller omdefiniera övergrepp mot barn ska mötas med skarpa åtgärder. Lagstiftningen ska vara glasklar: barn ska skyddas, och förövare ska straffas hårt. Förbud mot religionsbetingat tvång – Inget barn ska tvingas in i religiösa ritualer, klädkoder eller traditioner mot sin vilja. Barns frihet att utvecklas fritt och utan tvång ska alltid stå i första rummet.

      Senast uppdaterat 2025-04-24

    4. Sverige 2025 – ett samhälle som tappar fotfästet

      Sverige befinner sig i ett tillstånd av förskjutning. Ytan ser fortfarande stabil ut – val hålls, partiledare debatterar, tidningar trycks – men under ytan sker något annat. Något djupare, tystare och mycket mer oroande. Demokratins struktur står kvar, men dess innehåll håller på att erodera.

      Det parlamentariska sveket

      Det politiska landskapet har förändrats i grunden. Blockpolitiken är död, men det betyder inte mångfald – snarare konformitet. Partier som en gång skilde sig åt i synen på suveränitet, neutralitet, maktbalans och EU har nu samlats under samma paraply. NATO-medlemskapet klubbades igenom utan folkomröstning. Sveriges utrikespolitik styrs idag mer av Atlantpakten än av den svenska befolkningens vilja.

      Regeringens linje i säkerhetsfrågor är i praktiken identisk med Washingtons. Oppositionen förmår inte längre opponera – den är upptagen med att försvara samma strukturer. De som ifrågasätter denna utveckling förlorar finansiering, utrymme, röst. Den parlamentariska demokratin har blivit ett skådespel där valfriheten är kosmetisk.

      Mediernas roll i att skapa en enhetlig verklighet

      Den svenska mediekåren har i allt större utsträckning blivit budbärare för maktens narrativ. Enligt Medieakademins Förtroendebarometer 2024 minskade förtroendet för public service till under 50 %. Trots det ökar inte mångfalden i nyhetsrapporteringen – den minskar.

      Journalistiken har slutat ställa de viktiga frågorna om krig, diplomati, NATO, Ryssland och Sverige. Istället matas befolkningen med känslostyrda narrativ där komplexa konflikter kokas ner till goda och onda. En svensk militärövning kallas ”försvar”. En rysk sådan kallas ”provokation”. Samtidigt ges oppositionella röster sällan plats – och när de får det är det i syfte att karaktärsmördas.

      Myndigheternas ideologiska omvandling

      Säkerhetspolisen och Myndigheten för psykologiskt försvar har tagit på sig roller som inte längre handlar om att skydda folkets frihet – utan att forma dess åsikter. Begrepp som ”desinformation”, ”påverkansoperationer” och ”informationskrig” används idag mot svenska medborgare som uttrycker kritik mot Sveriges alliansval, EU:s reglering eller västs militärstrategi.

      Mellan 2020 och 2024 ökade Säpos omnämnanden av ”inhemsk påverkan” i sina årsrapporter. Kritiker och obekväma röster har likställts med säkerhetshot – inte för vad de gör, utan för vad de säger. Det är en farlig glidning från skydd till kontroll.

      Den svenska tystnaden – självvald eller framtvingad?

      I vardagen märks detta som något mer subtilt. Människor sänker rösten, byter samtalsämne, undviker att prata politik. De vet att vissa saker kan kosta dem jobbet, vänskapskretsen, framtiden. Många lever med känslan att Sverige inte längre är deras land – men de har inga ord för att uttrycka det. Ingen arena där det är legitimt att säga det.

      Förtroendet för politiker, medier och institutioner är historiskt lågt. Men apatin frodas. De flesta hoppas på att någon annan ska lösa det – någon annan som vågar säga det de inte längre själva orkar formulera.

      Enade Sverige – en riktning, inte en rollbesättning

      Jag har inte byggt Enade Sverige som ett traditionellt parti. Jag har byggt det som en riktning. Det finns ingen partistyrelse, inga medlemsavgifter, inga sponsorer. Det finns en vilja att stå upp när andra hukar. Ett ansvar att tala när andra tystnar. En övertygelse om att Sverige behöver en fast hand – inte för att styra över folket, utan för att leda staten tillbaka till folket.

      Jag förespråkar en stark och suverän stat med lojal ledning på nationell nivå – och verklig direktdemokrati på kommunal nivå. Jag vill återföra kontrollen över energin, vården, infrastrukturen och den nationella säkerheten till svenska händer. Jag vill se ett Sverige som kan handla globalt – men förhandlar utifrån egenintresse, inte lojalitet.

      Priset för att stå upp

      Det jag säger nu har redan haft ett pris. Jag har mött motstånd från lokala politiker som organiserat smutskastning, från arbetsgivare som tolererat kränkande behandling istället för att stoppa den. Jag har blivit föremål för anmälningar, fått ovälkomna polisbesök, utsatts för social isolering och svek. Jag har varit tvungen att lämna ett arbete jag trivdes med. Min familj har drabbats. Det enda jag aldrig kommer kompromissa med är mina barns bästa.

      Men trots allt detta står jag kvar. För jag tror att Sverige är värt det. Jag tror fortfarande att folket är större än partierna, klokare än medierna och starkare än makten vill erkänna.

      Vad jag föreslår som lösning

      Som grundare av Enade Sverige föreslår jag:

      1. Återföring av all strategisk infrastruktur till statlig kontroll – energi, elnät, telekom, försvar.
      2. Införande av folkinitiativ på kommunal nivå – bindande folkomröstningar om lokala frågor.
      3. Omedelbar granskning av Sveriges deltagande i internationella avtal som inskränker suveräniteten.
      4. Upprättande av ett medborgarkontrakt som återställer balans mellan statens makt och individens frihet.
      5. Ett nytt nationellt oberoende tv-nätverk, utanför public service, med total insyn och transparens.

      Det här är inte populistiska krav. Det är konkreta steg mot återupprättad respekt för svenska medborgare och deras rätt att forma sin framtid.

      Jag vet att denna väg kommer fortsätta vara fylld av motstånd. Jag vet att fler attacker kommer, fler drev, fler hinder. Men jag viker inte undan. Jag har tagit mig hit inte för att jag sökte detta – utan för att jag såg att ingen annan gjorde det.

      Och jag är beredd att bära det hela vägen.

      2025-05-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    5. Säkerhetsklassad fars i regnbågens färger

      Sverige fick sin nya nationella säkerhetsrådgivare – och blev av med honom igen – på ett par timmar. Tobias Thyberg hann knappt installera sig innan explicit bildmaterial från ett gammalt Grindr-konto nådde både statsministerns kontor och medierna.

      Vad som följde var inte bara ett personligt haveri, utan ännu ett tecken på hur illa det står till i det svenska ledarskiktet. Utnämningar sker inte längre efter förtjänst eller integritet, utan efter vilka kontakter man har och hur ”rätt” man är i den nya, värdegrundspolitiska normen.

      Kristersson låtsas nu vara förvånad. Det är han inte. Fler i hans närhet har liknande preferenser – och liknande skelett i garderoben. Den tidigare utrikesministern Billström har själv varit föremål för viskningar, och det är en öppen hemlighet att många av dagens män i regeringen inte hade blivit godkända i ett ärligt säkerhetstest ens på ett väktarjobb.

      Det talas nu om att en ”främmande makt” kanske låg bakom läckan. Möjligt. Men problemet är inte yttre sabotage – det är inre förfall. Ett land som inte kan skilja på personlig frihet och statlig sårbarhet är inte längre vuxet sitt ansvar.

      Jag säger som det är: Sverige behöver återgå till sunt förnuft, tydliga gränser och ett ledarskap där karaktär väger tyngre än karriärplanering via appar.

      Disclaimer: Vad samtyckande vuxna gör tillsammans på fritiden i sin sängkammare är deras egen huvudvärk. Problemet uppstår när privata svagheter blir en offentlig säkerhetsrisk.

      2025-05-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa:
      https://www.rt.com/news/617372-swedish-official-quits-photo-leak/

    6. Ett nytt försök till fred – men vill väst tillåta det?

      Reflektioner kring Erdogans acceptans av Putins önskan om fredssamtal

      Jag ser att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan nu öppet har accepterat Vladimir Putins begäran att återuppta fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina – på samma plats där processen strandade 2022: Istanbul.

      Turkiet var redan då värd för samtal som visade på verkliga framsteg. Det fanns ett utkast till överenskommelse där Ukraina skulle förklara sig neutralt och där ömsesidiga säkerhetsgarantier diskuterades. Men istället för fred valde väst maktspel.

      Boris Johnson reste till Kiev, på uppdrag av London och Washington, och uppmanade Zelensky att avbryta förhandlingarna. Ukraina lydde – och tiotusentals fler miste livet i ett krig som kunde ha fått ett slut redan då. Den som ännu idag förnekar det mönstret är antingen blind eller cynisk.

      Nu, två år senare, sträcker Ryssland ut handen igen. Putin erbjuder samtal utan förhandsvillkor, direkt i Istanbul den 15 maj. Erdogan svarar ja. Macron informeras. Världen får ett nytt tillfälle att välja väg.

      Och hur svarar Kiev och dess västliga beskyddare? Med krav på 30 dagars ensidig vapenvila – en taktik man tidigare missbrukat för att omgruppera trupper, enligt Moskva. Tre erbjudanden om vapenvila har redan ignorerats av Zelensky, trots att rysk trupp då stått stilla.

      Jag vill att Sverige, likt Turkiet, ställer sig bakom diplomati och fred. Inte genom att ta ställning för den ena eller andra parten – men genom att ta avstånd från krigshets, vapenleveranser och ständig upptrappning.

      Om Erdogan och Putin åter lyckas sätta samtalsbordet på plats, då ska inte Sverige stå utanför som tyst medbrottsling till fortsatt blodspillan.

      Vi borde stå för fred – inte förlängning av andras krig.

      2025-05-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    7. Minnet som stör – om media, makt och misstänkliggörande

      Igår publicerade TV4/Expressen ännu ett stycke tendentiös journalistik där man försöker misstänkliggöra varje försök att hedra segern över nazismen – så länge det sker i närheten av en rysk flagga. Artikeln fokuserar på en bilkaravan i Stockholm, arrangerad av rörelsen Det odödliga regementet, där deltagare hedrade sina stupade släktingar från andra världskriget. Istället för att respektera detta, presenterar journalisten Maria Georgieva det som ett hot.

      Jag deltog inte i just denna karavan, men jag firade Segerdagen öppet och med stolthet på Ryska ambassaden i Stockholm – och det är tydligt att personer som Georgieva ogillar att någon svensk gör det. I hennes värld verkar det bara finnas en tillåten hållning: Ryssland är ondskan själv, punkt. Allt annat tolkas som avvikelse från den godkända berättelsen.

      Det som gör artikeln anmärkningsvärd är inte dess innehåll, utan dess avsaknad av proportioner. Georgieva, som tidigare var Moskvakorrespondent och numera framstår mer som aktivist än granskande journalist, beskriver hela evenemanget som en del av ”Putins propagandamaskin”. Hon radar upp fraser som “styrt från Kreml”, “statligt finansierat”, “sprida budskapet från Putin” – utan att reflektera över att människor faktiskt kan hedra sina döda utan att vara politiska marionetter. Det är som att varje minnesbild automatiskt blir en politisk markering – men bara om den bärs av ryssar.

      Särskilt märklig blir dramatiken när Georgieva beskriver hur hon blev kallad för “hora” och bortjagad från platsen. Jag tar starkt avstånd från sådana uttryck – men samtidigt väcker det frågan vad som händer när en journalist med tydlig ståndpunkt placerar sig mitt i en känsloladdad minnesceremoni. Är det journalistik – eller provokation?

      Georgieva påstår att rörelsen Det odödliga regementet har ”kapats av Kreml”. Det är en intressant formulering. Vi talar alltså om ett initiativ där människor bär porträtt på stupade släktingar som plötsligt blivit ”farligt” – inte för vad det gör, utan för vad det symboliserar: att minnet av Sovjets uppoffringar fortfarande lever. Och kanske är det just det som stör.

      För att förstärka dramatiken drar artikeln in både en Sida-anställd och en före detta nazist i periferin – för att skapa maximalt guilt by association. Inga bevis på att dessa personer styr något, ingen analys av deltagarbredden, inga namn. Bara insinuation, blandat med indignation. Det är berättardramatik – inte undersökande journalistik.

      Jag konstaterar: när svenska medier jagar efter ryska minneshögtider med större frenesi än de granskar vapenleveranser till krigförande parter – då är det inte längre nyheter vi läser. Det är försök till offentlig karaktärsmord på varje svensk som inte rättar in sig i den mediala säkerhetspolitiska linjen.

      För mig är det enkelt: jag hedrade offren. Med respekt. Med eftertanke. Med en Rättvikshäst och en Mörksugga som fredsgåva. Och jag kommer fortsätta stå rak – medan journalister som Maria Georgieva springer i cirklar för att misstänkliggöra varje svensk som inte dansar efter den atlantiska taktpinnen.

      2025-05-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa:
      https://www.tv4.se/artikel/76dLDBBamw2QLmIjgzagIF/ryska-gruppen-i-sverige-som-finansieras-av-putin-och-kreml

    8. När Ryssland förstärker sin närvaro – är det ett hot, eller en spegling?

      SVT:s rapportering om att Ryssland “rustar upp” nära Finlands gräns följer ett bekant mönster: varje rysk rörelse – oavsett om den är defensiv, planerad eller väntad – tolkas som aggression. Samtidigt beskrivs vår egen närvaro i exakt samma områden, med franska stridsflyg som fäller skarpa bomber i Norrbotten och ett nytt svenskt Nato-högkvarter i Lappland, som ”stärkta samarbeten”. Jag ser ett dubbelt måttstockande här som är djupt oroväckande.

      Låt oss titta på fakta:

      • Sverige har gått från alliansfrihet till Nato-medlem med full fart, utan folkomröstning.
      • Vi leder snart ett Nato-högkvarter i norra Finland – ett område som tidigare varit en fredszon.
      • Frankrike övar luftstrid i vårt eget land och fäller skarpa bomber över Kalix.
      • Samtidigt rapporterar SVT om att Ryssland bygger hall för stridsfordon 175 km från gränsen som om det vore början på ett nytt världskrig.

      Jag vill ställa en enkel fråga: vem är det egentligen som flyttar fram positionerna? Är det Ryssland som bygger tältläger på sitt eget territorium – eller är det vi, som bjuder in utländska trupper att fälla bomber över svensk mark och leder militärstaber i våra grannländer?

      Jag förnekar inte att världen förändrats efter 2022. Men att en stormakt anpassar sin militära infrastruktur efter att två nya Natoländer dyker upp på dess gräns är inte ett hot – det är förutsägbart.

      SVT rapporterar med tonfall och urval som ska inge känslan av rysk eskalering. Men det de visar är egentligen en väntad spegling av Natos expansion – inte något nytt anfallskrig. Varken Petrozavodsk, Severomorsk eller Olenja ligger på fel sida av några gränser. Det gör däremot våra egna politiker, som i snabb takt förvandlar svensk mark till basområde för främmande makter.

      Jag som representerar Enade Sverige frågar mig:
      När blev det radikalt att vilja värna svensk mark, svensk röst och svensk fred?
      När blev det “konspiration” att se sambandet mellan egna provokationer och andras reaktioner?

      Jag ser detta som ett farligt spel där vår egen säkerhet används som insats – inte för fred, utan för att cementera blockpolitik som gör Sverige till verktyg, inte aktör.

      Det är dags att nyktra till och kalla saker vid sitt rätta namn.
      Ryssland rustar – ja. Men det är vi som placerar oss mitt i stormens öga.

      2025-05-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige
      Källa:
      https://www.svt.se/nyheter/utrikes/bas-for-bas-har-rustar-ryssland-upp-nara-finland

    9. Det här har hänt – och händer – mellan Indien och Pakistan

      Bakgrund: Terrorattacken som tände gnistan

      Den 22 april 2025 inträffade ett blodigt terrordåd i Baisaran Valley, i den indiskadministrerade delen av Kashmir. 26 civila dödades – bland dem kvinnor, barn och en nepalesisk turist. Indiska myndigheter anklagade snabbt Pakistan-baserade grupper för att ligga bakom, med stöd från Islamabad. Pakistan nekade all inblandning och krävde en oberoende utredning. Men Indien valde att agera.

      Operation Sindoor: Indisk vedergällning

      Den 6 maj inledde Indien ”Operation Sindoor” – ett militärt precisionsanfall mot vad man kallade “terrorläger” på pakistansk mark och i Pakistan-kontrollerade Kashmir. Den indiska regeringen betonade att inga civila eller reguljära militära mål attackerats, utan endast beväpnade extremistpositioner. Samtidigt har bekräftade rapporter talat om döda och skadade civila på båda sidor.

      Pakistan slår tillbaka: Operation Bunyan un Marsoos

      Pakistan svarade med egna militära attacker under operationen ”Bunyan un Marsoos”, inklusive artillerield, drönaranfall och misstänkta missilangrepp mot indiska militärbaser. Enligt Islamabad är detta ”självförsvar” mot vad man beskriver som ett indiskt angreppskrig. Samtidigt kallar Indien detta för ”oacceptabla eskalationer” och hävdar att dess egna svar varit återhållsamma.

      Civila offer och regional instabilitet

      Under dagarna som följt har:

      • minst 33 civila dödats i Pakistan enligt ISPR,
      • minst 16 civila dödats i Indien enligt indiska myndigheter,
      • drönaranfall skett mot både civila och religiösa mål,
      • skolor, flygplatser och järnvägar stängts,
      • luftförsvarssystem använts och energiinfrastruktur saboterats.
      Världens reaktion

      USA, Kina, Ryssland, Iran, EU och flera andra aktörer har uppmanat till nedtrappning. Vissa länder har uttryckt förståelse för Indiens rätt att försvara sig mot terrorism, medan andra varnar för regional destabilisering. FN:s generalsekreterare har uttryckt ”djup oro”.

      Mina reflektioner:

      Som ledare för Enade Sverige följer jag detta med stor vaksamhet. Det här är inte bara ett lokalt gränskrig mellan två kärnvapenmakter – det är ett symtom på något djupare: ett misslyckande i att skapa ömsesidig respekt, suveränitet och ansvar i en värld där makt fortfarande ofta trumfar rätt.

      Jag ser hur de stora aktörerna i världen – USA, Kina, Ryssland – försöker undvika direkt inblandning men ändå påverkar skeendet genom sina band, sina vapenleveranser och sina diplomatiska kanaler. Och jag frågar mig: Vad hade hänt om det varit Sverige som utsattes för ett terrordåd och vi visste exakt var gärningsmännen tränades? Hade vi vågat agera lika resolut?

      Indiens respons är inte obefogad – men faran är att varje ”proportionerligt svar” snabbt urartar i en våldsspiral som ingen längre styr. Samtidigt förstår jag Pakistans rädsla: att bli marginaliserat, isolerat och förknippat med terrorism i varje internationellt forum.

      Det mest tragiska är att civila dör i skuggorna av dessa strategiska utspel. Barn. Mödrar. Arbetare. Turister. Ingen av dem är ansvarig för vad säkerhetstjänster eller extremistceller gör. Men det är alltid de som bär bördan.

      Jag tror inte på neutralitet i detta läge – men jag tror på rättvisa. Och rättvisa kräver objektiv granskning av varje aktörs ansvar: terrorgrupper, underrättelsetjänster, politiska beslut, militära order och internationella maktspel.

      Sverige borde ha en självständig utrikespolitik som varken följer NATO:s, EU:s eller andra stormakters linje. Vi borde vara en röst för fred genom sanning – inte genom feghet. Enade Sverige är berett att stå för det, när andra ducker.

      2025-05-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige
      Källor: RT, The Dawn, ISPR, ANI, NDTV, Geo News, pakistanska och indiska regeringskällor

    10. Serbiens Vučić och Slovakiens Fico delar hjärtligt videoklipp från Moskva

      © Facebook / Aleksandar Vučić

      Jag såg videon från Moskva där Serbiens president Aleksandar Vucic och Slovakiens premiärminister Robert Fico möts i ett varmt, broderligt handslag – mitt i hjärtat av den ryska huvudstaden. Det var inte bara ett möte mellan två statschefer, utan en symbolisk handling i en tid där många andra europeiska ledare hukar för Bryssels och Washingtons tryck.

      Både Vucic och Fico trotsade EU:s påtryckningar och flygrestriktioner för att närvara vid Segerdagens firande i Moskva, där man högtidlighåller de miljontals liv som offrades för att besegra nazismen. Det kräver mod att stå upp för sitt lands självständiga linje, särskilt när EU:s toppnamn som Kaja Kallas och Marta Kos försöker hota med politiska konsekvenser och ”påminnelser” om vad lojalitet innebär i deras ögon.

      Jag kan bara uttrycka min djupa respekt för dessa statsledare. Deras närvaro i Moskva visar att det fortfarande finns europeiska röster som förstår vad historisk skuld, respekt och självständig utrikespolitik betyder – även om det går emot EU:s kalla krigsretorik.

      I Enade Sverige står jag för samma princip: Att Sverige ska våga ha egna band, egna relationer och egna vägar – oavsett om de leder till Moskva, Belgrad eller Bratislava. Ingen ska diktera våra diplomatiska val, vare sig det är Bryssel, Washington eller någon annan.

      Datum: 10 maj 2025 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa: https://www.rt.com/news/617113-vucic-fico-kremlin-moscow/

    11. Ryssland har länge varit redo för fred – det är USA och Kiev som blockerar

      Belarus president Aleksandr Lukasjenko har återigen uttryckt en sanning som svenska medier och politiker vägrar ta till sig: det är inte Ryssland som står i vägen för fred i Ukraina. Tvärtom har Ryssland enligt Lukasjenko varit redo för både eldupphör och ett varaktigt fredsavtal under lång tid. Det är Kiev och Washington som måste bestämma sig – inte för krig, utan för fred.

      Efter Zelenskyjs plötsliga besked om en 30-dagars vapenvila, som publicerades på hans officiella Telegramkonto efter samtal med Donald Trump, svarade Lukasjenko rakt: Ryssland är redo – det har de varit länge. Både han och Putin diskuterade saken under sitt möte i april. Problemet ligger inte i Moskva, utan i Washington och Kiev. Så länge dessa aktörer inte vill se fred, kommer Europa fortsätta dansa efter samma pipa.

      Samtidigt som Zelensky talar om vapenvila, avfärdar han Putins föreslagna eldupphör över Victory Day-helgen som ”manipulation” – och Ukraina svarar med att skicka över 500 drönare mot ryskt territorium på en enda natt. Samtidigt försöker ukrainska styrkor göra markinbrytningar i ryska regioner som Kursk och Belgorod. Vad säger det om den ukrainska ledningens avsikter?

      Jag noterar att Moskva gång på gång har signalerat vilja att inleda samtal – utan förhandsvillkor – för att få till en fred som adresserar konfliktens verkliga orsaker. Det är samma inställning jag själv har till internationella relationer: fred kräver ärliga samtal, inte villkorade ultimatum eller västs cyniska vapensponsring.

      Det som nu pågår är inte ett krig för demokrati, utan ett krig som upprätthålls för att gynna maktbalansen i Washington och bryta sönder Rysslands inflytande. Europa förlorar mest på detta – ekonomiskt, moraliskt och säkerhetsmässigt. Det är dags att Sverige slutar svansa efter NATO och EU:s krigsagenda och istället verkar för fred, diplomati och suveränitet.

      Jag stödjer Lukasjenkos ord fullt ut. Ryssland har visat sin vilja till fred. Nu är det upp till väst att släppa sin destruktiva agenda.

      2025-05-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    12. Segerdagen på Ryska Ambassaden – ett hedersamt firande i minneskulturens tecken

      Igår bilade jag ner från Dalarna till Stockholm – fyra timmar enkel väg – för att närvara vid Segerdagens firande på Ryska Ambassaden. Utanför ambassaden stod några enstaka poliser, men det var lugnt och städat. Inga demonstranter syntes till.

      Väl inne på området tog jag fram ett paket jag förberett för ambassadören: en Rättvikshäst och en textil med Mörksuggor på – ni får googla om ni inte vet vad en mörksugga är. Jag steg in, välkomnades vänligt, och fick tillfälle att skaka hand med ambassadör Sergei Belyaev och hans fru Irina, till vilka jag överlämnade min gåva.

      Därefter följde en finstämd konsert med traditionell musik, följt av mingel och en generös buffé med delikat plockmat. Flera andra ambassadörer fanns på plats, men inte en enda representant för den svenska regeringen eller övriga makthavare. Det är i sig djupt oroande. Segerdagen handlar om att minnas och hedra de miljoner som offrade sina liv för att besegra nazismen. Frånvaron av svenska representanter säger tyvärr något sorgligt om vår samtid.

      Efter maten sjöng vi tillsammans – visor som alla kunde utantill, ur hjärtat. Det var en varm och genuin stund av mänsklig samhörighet, värdig denna minnesdag.

      När jag lämnade ambassaden noterade jag att en person med professionell kamera stod vid utfarten och fotograferade mig intensivt. Det bekommer mig inte, men jag såg det. Jag hade redan öppet delat en bild med ambassadören och hans fru – detta deltagande har aldrig varit något jag dolt. Jag meddelade redan för veckor sedan att jag hedersamt tackat ja till inbjudan.

      Tack till ambassadören och all personal på plats för en vacker och respektfull tillställning.

      2025-05-09 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    13. En teater av självbedrägeri – SVT:s väljarbarometer i maj är ett hån mot folkets intelligens

      Jag tittar på SVT:s så kallade ”väljarbarometer” för maj 2025 och känner samma blandning av skratt och ilska som när man ser en rutten potatis säljas som gourmetmat. Den här färgglada siffercirkusen är ett skolexempel på hur offentlig propaganda försöker förvandla digitalt brus till demokratisk verklighet. Men det fungerar inte längre. Inte på oss.

      Undersökningen har gjorts av något som kallar sig Verian – en klon av gamla Kantar Public, tidigare Novus, tidigare… ja, det spelar ingen roll. Namnet ändras, men metodiken är densamma: man gräver i ett smalt urval av redan systemtroende panelister och drar nationella slutsatser på tusendelsprocentenivå. 3 234 personer intervjuas och presenteras som ett matematiskt facit för hur 8 miljoner röstberättigade svenskar tänker. Det är statistiskt övergrepp förklätt till vetenskap.

      Låt oss börja med det mest skrattretande: Socialdemokraterna uppges ha 35,6% i stöd. Ett parti som har svikit varenda arbetare, kastat Sverige i armarna på NATO, godkänt censur och digital kontroll – och som i praktiken numera är ett marknadsföringsbolag för Bryssels mest repressiva idéer – ska alltså vara det största partiet med råge? Ursäkta mig, men vem är det ni har frågat – fackliga pensionärer i innerstan på after work med LO-kaffe?

      Att Miljöpartiet får 5,7% är också en bedrift, med tanke på att det inte längre finns några träd kvar att rädda i Stockholm. Centern går framåt med 1,2 procentenheter trots att deras politik idag mest påminner om ett tomt Excel-ark med prideflaggor. KD har också lyft – kanske på grund av att folk saknar humor och ser Busch som en komediskådespelare i politisk förklädnad.

      Och så har vi Moderaternas dramatiska ras med 2,2 procentenheter. Det är nästan rörande hur SVT försöker skapa dramaturgi, som om detta vore ett avsnitt av House of Cards. Man kan nästan höra speakerrösten: ”Spänningen stiger inför valet, nu går KD om M i… skärgårdsbastun.”

      Och när man då ser vad ”Övriga partier” får – 2,1%. Två futtiga procent till alla de krafter som faktiskt utmanar detta korrupta maktetablissemang. Däribland vi i Enade Sverige. Vi som står för suveränitet, återuppbyggnad och folkets självbestämmande. Vi som aldrig får komma till tals i SVT:s studio, trots att vi hör till de mest efterfrågade i oberoende medier och kommentarsfält över hela landet.

      Väljarbarometern är inget annat än en illusion. En mentalt bekväm saga för det döende etablissemanget att somna till om natten. Det är ett styrt spektakel där de osynliga händerna ritar kartan och kallar den verklighet, samtidigt som folket trycker gasen i botten åt ett helt annat håll.

      Men vi ser det. Vi vet. Och vi kommer inte längre acceptera att maktens megafoner förvränger folkviljan till ett Excel-ark av lögner.

      Så vad gör du nu, kära läsare? Scrollar vidare, muttrar något om att ”det är som det är”, och låter SVT fortsätta servera dig förkrympt verklighet med zombiefierade partier i huvudrollerna? Eller agerar du?

      Det är dags att ta ansvar. Om du inte röstar på Enade Sverige – rösta i alla fall på ett parti utanför riksdagen. Allt annat är medskyldighet. Röstar du på något av de åtta etablerade partierna legitimerar du denna politiska sandlåda, denna dödsspiral av skattefinansierad inkompetens. Då är du inte bara förledd – då är du en del av problemet.

      Rösta som om ditt land betydde något.
      För oss gör det det.

      2025-05-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa:
      https://www.svt.se/special/valjarbarometern/

    14. Jag ser hur Sverige dras in i kriget – och jag står upp för freden

      Under flera års tid har jag med egna ögon sett hur Sveriges regering, riksdag och massmedier steg för steg fört landet närmare en öppen militär konflikt. Det började med ord – en påstådd solidaritet med Ukraina – men har övergått till handlingar som innebär att Sverige inte längre är ett självständigt land.

      Idag är Sverige en aktiv del av en västlig krigsapparat. Vapen sänds. Underrättelser delas. Militärövningar genomförs på svensk mark, ibland med kärnvapenbärande kapacitet från främmande makter. Och allt detta sker utan att svenska folket någonsin fått säga sitt.

      Jag har inte tigit. Jag har inte böjt mig. Jag har inte spelat med i charaden.

      Jag talar till främmande makter som svensk

      När jag valt att delta i evenemang hos Ryska ambassaden, såsom firandet av Victory Day den 9 maj, har det aldrig handlat om underkastelse. Det har handlat om att sända en tydlig signal: att det finns en svensk röst som talar för fred. Jag har gjort det öppet, med rak rygg, och alltid som svensk.

      Min avsikt har varit att klargöra för Ryssland – liksom för andra makter – att det svenska folket inte är enigt bakom den aggressiva linje som Sveriges regering driver. Jag har velat motverka den farliga illusionen att Sverige är redo att gå i krig, och i stället ge uttryck för det jag vet att många svenskar känner: att kriget inte är vårt.

      Jag har aldrig agerat för någon annan än för mitt eget folk.

      Min politik är lojal – mot Sverige

      Jag är lojal mot mitt land, inte mot någon stormakt. Jag kräver att Sveriges utrikespolitik styrs av svenska intressen, inte av Washington, Bryssel eller Moskva.

      Jag står för:

      • Suveränitet. Sveriges självständighet kan aldrig förhandlas bort.
      • Självförsvar, inte anfall. Jag vill stärka svensk försvarsvilja – inte sälja ut den till främmande baser eller kommandokedjor.
      • Självständig utrikespolitik. Det är styrka, moralisk höjd och strategisk klokhet att fatta egna beslut när andra länder dras med i stormaktsblock och panik. Sverige ska inte ledas av lojaliteter till NATO, EU eller Ryssland – utan av ett kall till fred, oberoende och ansvar inför det egna folket.

      Jag har aldrig velat något annat än att Sverige ska förbli ett fritt, fredligt och självständigt land.

      Jag vägrar vara tyst medan nästa steg tas

      Jag har sett hur förberedelserna för krig smugit sig på. Hur retoriken hårdnat. Hur censuren breddats. Hur oppositionella röster förlöjligats och tystats. Jag vet vad nästa steg är, och jag tänker inte stå tyst när det tas.

      Jag går till ambassaden den 9 maj för att minnas de som dog i kampen mot nazismen. Men jag går också dit för att påminna: freden är inget som kommer av sig självt. Den kräver mod att stå emot den flockmentalitet som nu präglar Sveriges politiska ledning.

      Jag kommer alltid att stå för fred, självständighet och svensk lojalitet – inte för lydnad inför främmande makter, inte för krigshets och inte för tystnad.

      8 maj 2025 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    15. Fred Wallenberg – påläggskalv i bankmaffiafamiljen tar plats vid maktens bord

      Jag ser nu hur ännu en Wallenberg tar plats vid maktens bord. 34-åriga Fred Wallenberg – son till Marcus, kusinbarn till Jacob – valdes precis in i Investors styrelse. Det är inte en demokratisk seger. Det är inte ett genombrott för kompetens. Det är arvsmakt. Det är släktnätverk. Det är Sveriges mest slutna ekonomiska struktur som växer vidare in i framtiden.

      Fred tillhör sjätte generationen i familjen Wallenberg. Han har, likt sin far, studerat i Washington, vid Georgetown University – en plantskola för globalister, NATO-tjänstemän och transatlantiska makteliter. Nu lyfts han fram som ”ödmjuk”, ”intresserad av affärer”, men vi vet alla varför han sitter där: han föddes in i kontrollen. Inte valdes.

      Familjen Wallenberg styr Investor, och Investor styr Sverige – genom kontroll över ABB, SEB, AstraZeneca, Saab, Ericsson, Electrolux, med flera. Det här är inte ett styrelseval. Det är en ritual i maktöverföring inom oligarkin.

      Samtidigt som vanligt folk kämpar med elpriser, otrygghet, och inflation, så cementeras elitens grepp om våra bolag. Det finns ingen öppenhet. Inget val. Ingen konkurrens. Bara blodslinjer, familjeordningar och lojalitet med en världsordning vi aldrig godkänt.

      Jag kallar det inte Wallenbergfamiljen. Jag kallar det bankmaffiafamiljen. Och Fred är deras påläggskalv. Det är inte hans person jag kritiserar – utan systemet han ärvde. Ett system jag vill avskaffa.

      2025-05-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa:
      https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/historiskt-skifte-nar-fred-wallenberg-tar-plats-i-investor

      Disclaimer:

      Detta är en opinionsartikel från Enade Sverige. Begrepp som ”bankmaffiafamilj” används som satiriska och ideologiska uttryck inom ramen för politisk analys och systemkritik. Artikeln innehåller inte några faktapåståenden om brottslig verksamhet. Syftet är att belysa maktkoncentration, arv inom eliten och bristen på folklig insyn i Sveriges ekonomiska struktur.

    16. Har lagt upp en FAQ

      Denna FAQ är framtagen för att ge raka, förklarande och ideologiskt grundade svar på vanliga frågor om Enade Sveriges politik. Här förtydligar jag mina ståndpunkter så att väljare, journalister och motståndare inte ska behöva gissa var jag står – utan veta det. // Bo Jonsson för Enade Sverige

      www.enadesverige.com/faq

      2025-05-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    17. EU överväger totalstopp för rysk gas – risk för energikris och ökad amerikansk dominans

      EU-kommissionen förbereder nu ett lagförslag som syftar till att helt förbjuda import av rysk gas – både via pipeline och i form av flytande naturgas (LNG) – innan slutet av 2027. Det rapporterar Bloomberg med hänvisning till flera anonyma källor inom unionens kretsar. Förslaget väntas presenteras i Strasbourg i juni, som en del av en ny omgång sanktioner mot Ryssland.

      Sedan konflikten i Ukraina eskalerade 2022 har EU stegvis minskat sin energiberoende av Ryssland, men trots kraftigt reducerade volymer är Ryssland fortfarande en betydande leverantör – främst genom Turkietledda pipelines och LNG-leveranser till västeuropeiska hamnar. Frankrike, Spanien och Belgien står ensamma för 85 % av EU:s totala import av rysk LNG.

      Planen innebär dels ett förbud mot nya gasavtal och spotköp redan före årets slut, och dels en utfasning av långsiktiga kontrakt till slutet av 2027. Ett liknande förslag slopades tidigare i samband med EU:s 16:e sanktionspaket efter motstånd från flera medlemsländer, men nu verkar kommissionen vilja gå vidare ändå.

      Det amerikanska inflytandet är tydligt i sammanhanget: USA har länge tryckt på för att EU ska kapa banden till rysk energi, och ett förbud mot rysk LNG skulle öppna upp ännu mer utrymme för amerikanska gasexporter, som redan stod för över 45 % av EU:s LNG-import 2024. Rysslands andel var då 17,5 % – näst störst.

      Samtidigt varnar flera EU-länders industriledare för konsekvenserna. En redan akut tillverkningskris i Europa riskerar att förvärras ytterligare om billig rysk energi byts mot dyrare och mindre stabila alternativ. Och enligt Reuters riskerar EU:s gasstrategi att försvaga förhandlingspositionen gentemot USA i andra handelsfrågor – särskilt när det gäller att få bort tullar på europeiska varor.

      Kommentar från mig, Bo Jonsson för Enade Sverige

      Jag ser detta som ytterligare ett exempel på hur EU i praktiken fungerar som ett verktyg för USA:s ekonomiska och geopolitiska intressen. När kommissionen föreslår att förbjuda billig rysk gas samtidigt som europeisk industri redan blöder, då är det inte längre en fråga om säkerhet – utan om självskadebeteende.

      Enade Sverige står för en suverän energipolitik där svenska hushåll och företag inte ska straffas för att Bryssel vill tillfredsställa Washington. Att byta ut rysk gas mot amerikansk LNG som transporteras över Atlanten, ofta till högre pris och med tveksam miljönytta, är vansinne. Det fördjupar inte bara vårt beroende av USA – det urholkar Sveriges självbestämmande och driver på avindustrialiseringen av hela Europa.

      Jag kommer aldrig acceptera att Sveriges framtid ska dikteras av elitsammanslutningar i Bryssel eller lobbyister från Washington. Sverige måste ha rätt att handla energi där det är mest stabilt, kostnadseffektivt och i linje med våra nationella intressen – inte efter ideologiska direktiv eller sanktionstvång.

      2025-05-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    18. Ukrainska drönarattacker mot Moskva

      Under natten till tisdag den 6 maj 2025 utsattes Moskva återigen för en samordnad ukrainsk drönarattack – den andra på två dygn. Enligt Moskvaborgmästaren Sergey Sobyanin sköt det ryska luftförsvaret ner minst 19 fientliga UAV:er innan de nådde stadskärnan. Flera drönare sköts ner över olika delar av regionen, men en lyckades slå ner mot ett flerbostadshus i södra Moskva och skadade fönster samt en blomsterbutik. Inga dödsfall rapporteras, men flera flygplatser – däribland Domodedovo och Sheremetyevo – tvingades tillfälliga driftstopp.

      Attacken sammanfaller med Segerdagsveckan i Ryssland, då landet hedrar 80-årsminnet av segern över Nazityskland. President Vladimir Putin har beordrat ett tre dagar långt ensidigt eldupphör för att visa respekt för minneshögtiden. Ukrainas ledning – med president Volodymyr Zelenskij i spetsen – valde dock att inte besvara gesten. I stället har det kommit öppna eller förtäckta hot om attacker mot den stora militärparaden i Moskva den 9 maj, där flera utländska diplomater väntas närvara.

      Enligt det ryska utrikesdepartementet är detta ett tydligt exempel på ”klassiskt terroristbeteende”, där drönare riktas mot civila mål under ett tillfälle som i årtionden varit en symbol för fred, efterkrigstid och antifascistisk seger.

      Att Sverige i detta läge fortsätter ge politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till Kievs regim väcker frågor om hur långt vår nation är beredd att gå i sin lojalitet gentemot västmakter och NATO:s intressesfär.

      Enade Sveriges kommentar

      Jag ser denna händelse som ytterligare ett bevis för hur långt Ukraina sjunkit i sin strategi – från försvar till medveten provokation och skrämseltaktik. Att skicka drönare mot Moskva mitt under en högtid tillägnad kampen mot nazismen är inte bara respektlöst, det är ett angrepp på hela vår gemensamma historia. Det är skamligt att Sverige, genom regeringens hållning, står bakom en regim som öppet visar förakt för fredsgester och som hotar evenemang där även diplomater från hela världen närvarar.

      Enade Sverige tar tydligt avstånd från detta. Sverige har inget att vinna på att vara vapenleverantör eller lojal schackpjäs i ett stormaktsspel. Vi vill se ett självständigt Sverige som inte medverkar till att eskalera konflikter i andra delar av världen.

      Personligen gör det ont att se hur blinda vi blivit inför verkligheten. Vi har ett etablissemang som säger sig värna demokrati men stödjer statsterrorism. Vi har medier som tiger om attacker mot civila när det är ”rätt” sida som trycker på knappen. Och vi har en utrikespolitik som hellre följer order från Bryssel och Washington än lyssnar på svenska folkets säkerhetsintressen.

      Jag kommer fortsätta säga ifrån – även om jag står ensam. För sanningen är inte beroende av majoritetens godkännande.

      Datum: 6 maj 2025 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    19. Vi tänker inte svälta – medan världen faller samman

      Jag lyssnade på ett inslag från Sveriges Radio om Fomeisoa och hans familj i södra Madagaskar. De tvingades lämna sin by och börja tigga i staden när torkan förstörde deras odlingar och svälten slog till. Det är en gripande berättelse – men också ett varningstecken för hela mänskligheten.

      Enligt SR:s rapport, baserad på FN:s färska siffror, lever idag över 340 miljoner människor i akut matbrist. Det är alltså människor vars liv och försörjning är direkt hotade. Samtidigt lider 733 miljoner människor av kronisk undernäring. Nästan en tredjedel av världens befolkning – 2,3 miljarder människor – lever i någon form av matosäkerhet.

      Detta sker i en tid då världen aldrig haft större teknologiska möjligheter, mer överskott eller mer kunskap. Ändå svälter människor. Varför?

      Den globala ordningen sviker människan

      Svaret är att det globaliserade systemet prioriterar vinster, geopolitik och spekulation framför liv och mänsklig värdighet. Mat används som handelsvara, som politiskt påtryckningsmedel, och ibland – som i krigsdrabbade områden – som ett vapen.

      Ta bara EU:s sanktioner som exempel. Genom att blockera spannmål, gödsel och andra jordbruksvaror från exempelvis Belarus, stänger man ute enorma mängder nödvändig råvara från Europas jordbruk – inklusive Sveriges. Det handlar inte om att skydda fred eller principer – det handlar om att offra människors överlevnad på sanktionernas altare.

      Belarus producerar stora mängder konstgödsel och potenta jordbruksprodukter. Genom att stänga dessa ute har EU försämrat Europas jordbruksförmåga och gjort medlemsländerna mer beroende av dyrare, osäkra alternativ från andra sidan jorden.

      Det är ett kortsiktigt och farligt spel – och Sverige har tvingats in i det, utan möjlighet att påverka.

      Sverige måste bli självförsörjande – på riktigt

      Enade Sverige står för total livsmedelssuveränitet. Vi vill att Sverige:

      • Återinför beredskapslager av spannmål, socker, mjölk och potatis.
      • Stödjer och skyddar svenska bönder från EU:s destruktiva jordbrukspolitik.
      • Återuppbygger lokala slakterier, mejerier och kvarnar i varje landskap.
      • Bygger upp nationell kontroll över utsäde, gödsel och bevattning.
      • Samarbetar bilateralt med länder som Belarus, Serbien och Ryssland för att säkra billiga insatsvaror utanför EU:s dogmer.
      • Skapar matproducerande beredskapszoner runt varje större stad.

      Dessutom vill Enade Sverige stoppa svensk vapenexport helt och hållet – vi ska inte bidra till krig, död och kaos. Istället vill vi att Sverige, när vi åter blivit självförsörjande och uppnått överskott, ska kunna exportera egenproducerad, näringsrik och miljövänlig mat till behövande delar av världen.

      Det är inte extremism. Det är sunt förnuft i en kaotisk tid.

      Vi ska inte riskera våra barns framtid för att blidka marknadskrafter eller följa globala agendor. Det är inte frihet att vara beroende av andra för att överleva – det är slaveri.

      Medan världen famlar, svälter och flyr – ska Sverige stå starkt, tryggt och mätt.

      Vi tänker inte svälta. Vi tänker överleva.

      5 maj 2025 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa:
      https://www.sverigesradio.se/artikel/over-340-miljoner-manniskor-har-akut-brist-pa-mat?utm_source=chatgpt.com

    20. Sverige måste förstatliga vården – för varje sekund räknas

      När jag läser om det livshotande fallet i Mellansverige, där en kvinna förlorade åtta liter blod efter ett akut kejsarsnitt, blir det smärtsamt tydligt vad som händer i ett sjukvårdssystem som faller isär av byråkrati, kompetensbrist och ansvarslöshet. Det är inte bara en mänsklig tragedi – det är ett politiskt haveri.

      En rad grundläggande misstag inträffade: riskbedömning saknades trots kända komplikationer som preeklampsi. Ingen tydlig vårdplan fanns. Patienten skickades tillbaka till förlossningsavdelningen trots en pågående, obehandlad blödning. Tre reoperationer krävdes innan man ens upptäckte orsaken – en inre kärlskada. I efterhand konstaterades även hjärtsvikt hos modern.

      Vad det här egentligen visar är inte bara misstag i enskild vårdpersonal. Det visar ett systemfel. Ett splittrat, regionstyrt sjukvårdssystem som saknar nationell samordning, som inte förmår hålla hög kompetens på alla nivåer och som inte kan garantera samma vårdkvalitet oavsett var i landet du bor.

      Vi i Enade Sverige menar att sjukvården måste förstatligas – inte för att centralbyråkrater ska bestämma över allt, utan för att vården måste ha enhetliga nationella riktlinjer, ansvar och kvalitetssäkring. Liv och död får inte vara beroende av postnummer eller regionbudgetar.

      Vi vill bygga världens bästa sjukvård – inte ett lapptäcke där höggravida kvinnor blöder ihjäl i tysthet. För att göra det krävs ledarskap, kraft och en vilja att säga: det här är inte acceptabelt. Inte en gång till.

      Ingen kvinna i Sverige ska riskera sitt liv på grund av inkompetens, splittrat ansvar eller borttappade journalanteckningar. Varje liv är värt mer än ännu ett urskuldande Ivo-beslut.

      Datum: 2025-05-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa: https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/05/livshotande-forlossning-efter-brister-i-varden-anmals-till-ivo/

    21. Det sunda förnuftet segrar – folket genomskådar ryssofobin

      Jag ser det överallt nu. I kommentarsfälten, på gatorna, i mejlkorgen, i det tysta nickandet från människor som inte vågar säga det högt – men vet. Allt fler svenskar har börjat genomskåda den ensidiga, ryssofobiska propagandan som pumpats ut av svensk massmedia de senaste åren. Och det gör mig både stolt och hoppfull.

      Vi blev tillsagda vad vi skulle känna: rädsla, hat, förakt. Vi skulle frukta allt ryskt, misstänkliggöra alla som bar ett Sankt Georgs-band, ifrågasätta varje bil med ett ryskt registreringsnummer. Men något hände. Människors inre kompass började slå larm. Och i tysthet började folk ställa sig frågan: Varför försöker man få oss att hata ett helt folk?

      Det är inte längre bara ”fringe”-röster eller ”konspirationsteoretiker” som ifrågasätter narrativet. Det är vanliga människor. Hedersamma, tänkande, trötta medborgare som känner i magen att något är fel. Att det inte är vårt krig. Att det inte är vårt hat. Och att det är djupt ovärdigt Sverige att demonisera de som minns den sovjetiska segern över nazismen som något heligt.

      För varje propagandainslag i SVT, för varje förvriden artikel i Expressen, vaknar nu fler upp. De märker hur absurd och enkelspårig berättelsen blivit. Det sunda förnuftet segrar – till stor förtret för de som har till uppgift att piska upp hat och pressa vårt land mot frontlinjen i ännu ett krig.

      Att ifrågasätta ryssofobi är inte att ”stötta Putin”, lika lite som att kritisera USA är att ”stötta talibanerna”. Det handlar om självrespekt. Om självständigt tänkande. Om modet att stå kvar när trycket ökar. Och jag ser hur det växer. Varje dag.

      Det finns en tyst majoritet i Sverige som vägrar köpa hatet. Och de blir inte färre. De blir fler.

      Och jag lovar er: Jag ska fortsätta stå upp för freden, för förnuftet och för ett Sverige som inte låter sig dras in i andra makters konflikter. Det är vår rätt – och vår plikt – som fria människor.

      2025-05-04 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    22. Johan Forssells diplomatiska haveri

      Jag kunde knappt tro mina ögon när jag såg migrationsminister Johan Forssells senaste utspel. Mitt i ett redan spänt ordkrig med Rysslands ambassad, väljer han att i ett barnsligt och direkt respektlöst inlägg på X skriva:
      ”Slava Ukraini!” – komplett med svenska och ukrainska flaggor samt ett hjärta.

      Detta sker alltså samma vecka som Segerdagen, 9 maj, när miljoner människor i Ryssland och hela det forna Sovjet högtidlighåller minnet av segern över Nazityskland. En dag som symboliserar slutet på andra världskriget och hedrar över 27 miljoner döda. Vad gör då Sveriges migrationsminister? Jo, han hånar detta minne, misstänkliggör ryskspråkiga i Sverige som “potentiella extremister”, och insinuerar att de borde fråntas sina uppehållstillstånd – baserat på en Expressenartikel han uppenbarligen inte ens läst ordentligt.

      När ambassaden med viss rätt svarar att dessa människor är väletablerade, högutbildade individer – inte några nyanlända infiltratörer – då kontrar Forssell inte med eftertanke, utan med ett nationalistiskt krigsrop i caps lock och emojier.

      Det hela är häpnadsväckande historielöst, farligt och diplomatiskt ansvarslöst.

      Men det stannar inte där.

      För Forssells inlägg är mer än bara en feldoserad reaktion. Det är en spegel av vad den svenska regeringen håller på att bli: ett kabinett av självupptagna mediefigurer som hellre poserar för NATO än sköter landet. Vi bevittnar inte längre en migrationsminister – vi bevittnar en influencer i kostym som tror att diplomati sköts som ett Instagram-reel.

      Vad är nästa steg? Filter med soldathjälm och texten ”We Stand With” under varje utrikespolitiskt utspel?

      Man kan skratta – men det är allvarligt. Forssell försöker posera som statsmannamässig hårding, men framstår mest som en känslostyrd tonåring med maktkomplex. Han är inte ute efter fred, diplomati eller suveränitet. Han är ute efter applåder från Washington, klick från DN-läsare och tummar upp från NATO-kretsen. Och till vilket pris?

      Enade Sverige står för motsatsen: eftertänksamhet, självständighet och respekt. Vi kränker inte folkgrupper för att vinna politiska poäng. Vi respekterar historia. Och vi håller våra ministrar ansvariga – särskilt när de beter sig som riktiga jävla idioter.

      4 maj 2025 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    23. Att minnas segern över nazismen är ingen propagandahandling

      Mitt svar till Expressen – och till migrationsminister Johan Forssell. Jag skriver det här som partiledare för Enade Sverige – men också som en svensk medborgare som vägrar tystna när grundläggande värden trampas ner. När jag läser Expressens så kallade avslöjande om Ala Stasevitj känner jag både vrede och sorg. Vrede över att en människa förföljs i media för att hon hedrar sin familjs kamp mot nazismen. Sorg över hur snabbt Sverige håller på att glömma vad vi en gång svor att aldrig glömma.

      Därför försvarar jag Ala Stasevitj

      Jag försvarar inte Ala för att vi delar exakt samma uppfattningar i alla frågor – det behöver jag inte. Jag försvarar henne för att hon har rätt att hedra sina döda. Hon har rätt att minnas. Hon har rätt att uttrycka sig – precis som alla andra.

      När Expressen, FOI och nu även regeringen försöker få detta att framstå som ”hybridkrig”, ”påverkan” eller ”hot mot rikets säkerhet”, då är det inte bara hon de angriper. Då angriper de rätten att tänka, tala och minnas – själva fundamentet i ett fritt samhälle.

      En bilkaravan för seger över nazismen – ett hot?

      Ala arrangerar en fredlig bilkaravan där människor minns Sovjetunionens seger över nazismen. Det är inget olagligt i det. Det är inget farligt i det. Det är inte ens särskilt kontroversiellt – såvida man inte redan bestämt sig för att allt ryskt ska demoniseras.

      ”Att våra barn och barnbarn ska känna till den riktiga historien motiverar mig,” säger Ala.

      Jag håller med henne. Vad är det annars vi för vidare? Halva berättelser? NATO-filtrerade minnesbilder? Västgodkända sanningar?

      Det är sinnessjukt att smutskasta dem som minns segern över nazismen

      Jag måste säga det rakt ut: det är sinnessjukt och otroligt ofräscht att en svensk tidning attackerar människor för att de firar segern över Nazityskland.

      För 20 år sedan hade det här väckt ramaskri. Då visste vi fortfarande vad nazismen stod för. Idag verkar det som att Sverige glömt.

      Har det blivit så illa att det provocerar mer att minnas de som krossade Hitler – än att se Azov-symboler och svastikan återvända i östra Europa?

      I så fall är det inte Ala som är farlig. Det är den mediala och politiska utvecklingen i Sverige.

      Johan Forssells utspel: ett hot mot rättsstaten

      Det värsta är att Expressens hetsande inte stannar där. När jag såg migrationsminister Johan Forssells reaktion på X – ”Det här gör mig förbannad” – blev det glasklart att vi nu ser början på ett statligt åsiktsdrev.

      Han hotar med att Ala och andra som deltar i bilkaravanen ska kunna utvisas enligt det nya ”vandelskravet”.

      ”Vi har ingen skyldighet att visa gästfrihet till personer som hotar vår allmänna ordning,” skriver han.

      Jag frågar dig, Johan Forssell: Är det verkligen allmän ordning du försvarar – eller är det åsiktsrenhet enligt NATO-manualen?

      Ska man utvisas från Sverige för att man hedrar sina förfäder? Är det så långt vi har fallit?

      Det är inte Ala Stasevitj som underminerar svensk demokrati – det är du som gör det, Johan, när du låter ilska och ideologi ersätta rättssäkerhet och förnuft.

      Jag ser vad som händer – och jag kommer inte tiga

      Jag gjorde min värnplikt vid K4 i Arvidsjaur. Jag vet vad lojalitet mot Sverige innebär – och det är inte att slicka amerikanska stövlar. Det är att stå upp för våra egna värden: frihet, rättvisa, sanning.

      Jag grundade Enade Sverige för att återupprätta den suveräna svenska demokratin. För att försvara folkets rätt att tala fritt. Och för att bygga ett land där vi inte behöver skämmas för vår historia – oavsett om den är svensk, finsk, rysk eller palestinsk.

      Det handlar inte bara om Ala

      Det här är större än Ala. Det handlar om att ryssofobin blivit statsideologi i Sverige. Det handlar om att media och myndigheter nu går hand i hand för att misstänkliggöra alla som inte följer det officiella narrativet.

      Jag tänker inte gå med på det. Jag tänker inte se på när yttrandefriheten kvävs i geopolitikens namn.

      Enade Sverige står upp – för alla som minns

      Jag står upp för ett Sverige där:

      • Alla har rätt att minnas sina döda
      • Alla har rätt att uttrycka sitt kulturarv
      • Ingen ska förföljas för sitt språk, sin historia eller sina åsikter
      • Jag för dialog med både öst och väst – utan att låta någon diktera vår hållning

      Jag böjer mig inte

      När det blir farligt att hylla segern över nazismen, då vet jag att vi har hamnat snett. Jag vägrar böja mig. Jag vägrar glömma.

      Jag hedrar de fallna. Jag säger sanningen. Jag böjer mig inte.

      Två frågor som förtjänar svar

      Maria Georgieva – drivs du av ett personligt behov av att misstänkliggöra allt som klingar ryskt? Eller är du bara en röst åt din ägardirektivstyrda redaktion?

      Johan Forssell – när du rasar mot segerfirare i Stockholm, vad är det du egentligen försvarar? Sveriges säkerhet – eller västs åsiktsmonopol?

      2025-05-03 // Bo Jonsson, partiledare för Enade Sverige

    24. Zelensky och Kiev leker med elden – mina tankar om hotet mot Röda torget den 9 maj

      När jag idag läste om den ukrainske parlamentsledamoten Yury Pavlenkos hot att angripa Röda torget i Moskva under Victory Day-firandet blev jag allvarligt bekymrad. Pavlenkos uttalande om att ”tiden kommer när vi kommer slå till mot Röda torget” är inte bara oansvarigt, utan direkt farligt och destabiliserande.

      Rysslands president Vladimir Putin har nyligen annonserat en humanitär vapenvila från den 8 till den 10 maj, för att skapa utrymme för diplomati och fredssamtal utan förhandsvillkor. Ändå väljer Kiev att inte bara avvisa detta fredliga initiativ, utan dessutom att öppet hota med attentat mot Moskvas symboliska hjärta på den 80-åriga jubileumsdagen av segern över Nazityskland.

      Som företrare för Enade Sverige är min position glasklar: vi måste kraftigt ta avstånd från sådana uttalanden och uppmana Ukraina att omedelbart backa från dessa farliga provokationer. Att attackera Röda torget på en dag då flera utländska ledare, däribland Kinas Xi Jinping, Brasiliens Lula da Silva och Serbiens Aleksandar Vučić, väntas delta i firandet skulle kunna få förödande konsekvenser långt utanför regionen.

      Zelensky kallar vapenvilan för en ”manipulation” och föreslår istället en betydligt längre paus på 30 dagar. Men samtidigt som han talar om fred förbereder hans land öppet attacker mot civila mål i Moskva, något som definitivt inte gagnar fredsförhandlingarna.

      Moskvas talesperson Maria Zakharova menar att Kiev ”bokstavligen planerar terrorattacker i realtid”, och jag kan bara hålla med om att det inte finns någon trovärdighet i Kievs fredsvilja så länge de fortsätter med sådana uttalanden och aktioner. Ukrainas tidigare attacker med drönare mot Kreml och andra mål i Ryssland gör hotet än mer trovärdigt och allvarligt.

      Jag hoppas innerligt att det internationella samfundet förstår allvaret i detta, och tydligt markerar mot Ukrainas oacceptabla agerande. För Sveriges del är det avgörande att vi håller en neutral, fredsfrämjande linje och aldrig stödjer terrorhot eller våldshandlingar mot civila mål.

      2025-05-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa:
      https://swentr.site/russia/616659-ukraine-mp-threatens-terror-attack-victory-day/

    25. Lunchklubben med Håkan och Öystein 2 Maj 2025

      Tack för att ni belyste ämnet idag, uppskattas verkligen!

      2025-05-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    26. De döljer sig i bilarna – eller i Expressens redaktionsmöten?

      Idag den 2 maj, tidigt på morgonen före klockan 06, publicerade Expressen en “granskning” med rubriken “De döljer sig i bilarna: Hyllar Putin i Sverige”, signerad Maria Georgieva – samma journalist som deltog i SVT:s programserie om “ryska spioner” i Sverige.

      I Expressens värld är det alltid något skumt med människor som minns. Särskilt om de minns fel krig, fel seger eller – Gud förbjude – håller upp fel flagga. Artikeln försöker få Segerdagen den 9 maj att framstå som en sorts illasinnad sammansvärjning, där alla som deltar är del av ett Kremlkontrollerat nätverk. Jag är inte nämnd i artikeln. Men jag är inte dum heller. Det stänker. Det är meningen att det ska stänka.

      Jag har varit öppen med att jag kommer delta i firandet på ryska ambassaden den 9 maj. Jag har publicerat det på Enade Sveriges sida. Jag har lagt S:t Georgsbandet i logotypen. Och Expressen vet mycket väl vem jag är – de skrev nämligen själva om mig efter nationaldagsfirandet på ambassaden 2024.

      Då gick jag, som partiledare för Enade Sverige, runt inne på ambassadområdet, fullt synlig för fotograferna på Skrapan mittemot – samma plats där Maria Georgieva och hennes fotograf brukar stå. Jag gjorde det med flit. För att se om de skulle ta betet. Och det gjorde de.

      Artikeln som följde skrevs visserligen inte av Georgieva själv utan av Leif Brännström på Expressen, men tonen var densamma: misstänkliggörandet, antydningarna, det tysta flinet. I texten kunde man bland annat läsa:

      “Inbjuden var däremot Bo Jonsson, som titulerar sig partiledare för ’Enade Sverige’ […] Det var ett stort nöje och en ära att få delta i detta betydelsefulla firande,” skrev Bo Jonsson efter mottagningen.”

      Och om någon på Expressens redaktion fortfarande sitter med zoomverktyget i högsta hugg, likt en sniper med skjutläge från Skrapan mittemot, och försöker lista ut vad jag egentligen fifflade med i skuffen när jag lämnade ambassaden – så kommer här svaret:
      Jag promenerade tillsammans med min bekant, som är diplomat, från ambassadbyggnaden till parkeringen. Där öppnade jag skuffen på min bil och plockade fram en officiell Leksands IF-souvenirpåse, innehållande en LIF-halsduk och en matchtröja i bebisstorlek – en gåva till hans lilla förstfödda knodd. Det var en personlig gest. Inte ett kuvert med instruktioner från Kreml, inte en hemlig överlämning – utan ett symboliskt paket från Dalarna. Så var det med det. Varsågoda, kamerateamet – ni kan släppa zoomen nu.

      Och som bonus: jag rekryterade två nya fans till Leksands IF den dagen.

      Eller var det fel lag också? Leksands IF i mitt hjärta.

      Det handlar inte om propaganda – det handlar om minne

      Jag vet mycket väl att dagens värld är uppdelad i läger. Jag vet också att många svenskar har svårt att skilja på patriotism och propaganda – så fort det gäller Ryssland. Men Segerdagen den 9 maj handlar inte om Ukraina. Den handlar om Nazitysklands fall. Den handlar om Röda arméns seger – en seger som kostade 27 miljoner sovjetmedborgare livet.

      När människor i Sverige – oavsett ursprung – firar den dagen, så gör de det för att hedra sina döda. För sina förfäder. För historien. Att Expressen försöker få det att se ut som ett psykologiskt vapen från Kreml är djupt ohederligt, och ett hån mot alla som bär på den historien i sitt blod.

      Jag har aldrig mörkat mina sympatier. Jag vill se bättre relationer mellan Sverige och Ryssland. Jag vill se fred, inte krig. Suveränitet, inte lydstat. Minnesdagar, inte proxykrig. Det är därför jag startade Enade Sverige.

      Den verkliga påverkan kommer inte från öst – utan från Expressen

      Det är ironiskt att Maria Georgieva och FOI:s “experter” talar om hur ryssar i Sverige “utnyttjas för påverkan” – samtidigt som Expressen själva driver en kampanj som bygger just på känslomässig påverkan. Röd flagga här, hammare och skära där, några ord om KGB och hybridkrig – så är narrativet på plats.

      Det de gör är inget annat än kollektiv skuld-by-association. Och jag vet hur det fungerar. Den här artikeln kommer sannolikt följas upp den 9 maj, när bilkortegen väl rullar. Då får vi se rubriker som “Trots kritiken – här firar svenskar Putin igen”. Och kanske: “Och här har vi en svensk partiledare minsann…”

      Det är därför jag skriver detta redan nu. Jag väntar inte. Jag hukar inte. Jag är inte rädd.

      Expressen försöker måla upp en bild av att den som deltar i dessa firanden “tar avstånd från Sverige”. Det är fel. Jag tar avstånd från det som förstör Sverige – russofobin, lydpolitiken, hyckleriet. Men jag älskar mitt land. Jag har varit gjort en tuff värnplikt på K4 Arvidsjaur. Jag har varit en säkerhetschef på statliga kasinot i Stockholm. Jag är trebarnsfar, politiskt engagerad – alltid i Sverige. Det här är mitt land. Och det är just därför jag säger ifrån.

      Expressen vill få det att se ut som att de avslöjar något. Men allt de avslöjar är sin egen avsikt. De döljer sig inte i bilar. De döljer sig i rubriker. Vi andra står öppet.

      2025-05-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    27. Därför har jag lagt Sankt Georgs-bandet på Enade Sveriges logotyp

      När jag valde att lägga till det svart-orangea Sankt Georgs-bandet på Enade Sveriges logotyp – både på hemsidan och Facebooksidan – var det inte ett infall eller ett försök att väcka uppmärksamhet. Det var ett genomtänkt och personligt val, grundat i respekt för historien och i den verklighet vi lever i idag.

      Jag är fullt medveten om vad bandet representerar, både i öst och i väst. I Ryssland och Belarus är det en djupt rotad symbol för segern över nazismen under andra världskriget. Det är ett sätt att hedra de 27 miljoner människor i Sovjetunionen som förlorade livet – många av dem civila. I Belarus dog nästan en tredjedel av befolkningen under den nazityska ockupationen. Det är siffror som är så ofattbara att de ibland passerar som statistik, men det får aldrig bli så.

      När jag besökte krigsmuseet i Minsk – Belarusian State Museum of the History of the Great Patriotic War – blev detta än mer påtagligt. Museet visar inte bara stridsvagnar, flygplan och vapen från kriget, utan också de mänskliga fasorna: bilder från koncentrationsläger, vittnesmål från massavrättningar, barn som dödats, byar som bränts ned. Det var inte ett lätt besök. Det var tungt, stundtals kymigt att ta sig igenom. Men det var också nödvändigt. För att förstå. För att minnas. Och för att föra vidare det belarusiska folkets offer – inte som siffror, utan som verkliga liv som gick förlorade.

      På plats i Belarusian State Museum of the History of the Great Patriotic War.

      I västvärlden har Sankt Georgs-bandet under de senaste åren blivit omtolkat. I Sverige förknippas det numera ofta med Kreml, med separatisterna i östra Ukraina, eller med rysk informationspåverkan. Det har gått från att vara en symbol för historiskt minne till att i många ögon bli en markör för nutida konflikt.

      Jag känner till det. Jag räknar med att det kommer tolkas på det sättet av vissa. Men jag vägrar låta det avgöra vad jag själv väljer att hedra. Jag är inte ute efter att provocera. Jag är ute efter att visa att vi kan minnas – även det som inte passar dagens berättelse.

      Att jag har lagt bandet på Enade Sveriges hemsida och Facebooksida är alltså ett medvetet ställningstagande. Inte för en specifik regering. Inte mot någon. Utan för det historiska offret, för freden, för förståelsen. Det är ett sätt att visa att Sverige kan ta en självständig hållning. Att vi kan visa respekt för andra länders historia utan att förlora vår egen.

      Jag vet att symbolen kan misstolkas. Jag vet att den bärs med stolthet i länder som i dag beskrivs som våra fiender. Men jag vägrar delta i ett system där symboler förbjuds för att de inte passar med rådande narrativ.
      Minnet av de som dog under kriget förtjänar bättre än så.

      Jag bär bandet medvetet. Och jag bär det med respekt.

      2025-05-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    28. Besöksstatistik för Enade Sveriges hemsida – April 2025

      Under april månad, från och med lanseringen den 16 april, har hemsidan haft stark trafik och tydligt genomslag. Här är en sammanställning av den mest relevanta statistiken:

      Övergripande siffror:

      • Unika besökare: 1 461
      • Totalt antal besök: 2 547
      • Sidvisningar: 34 784
      • Dataöverföring: 3,18 GB
      • Genomsnittlig besökstid: 3 minuter och 10 sekunder
      • Publiceringsstart: 16 april

      Toppdagar:

      • 24 april: 407 besök och 8 615 sidvisningar
      • 23 april: 252 besök och 4 861 sidvisningar
      • 22 april: 95 besök men hela 9 675 sidvisningar

      Trafik från olika länder:

      • Sverige: 11 663 sidvisningar (2,04 GB)
      • Storbritannien: 8 323
      • USA: 6 961
      • Frankrike: 1 979
      • Ryssland: 225 (nästan 46 MB nedladdat)

      Totalt kom besök från över 25 länder.

      Teknik:

      • Webbläsare: Chrome (47 %), Opera (36 %), Safari och Firefox m.fl.
      • Operativsystem: Windows (80 %), Android och iOS ca 4 % vardera

      Populära sidor:

      • Startsidan
      • Sidan om UnWestTV
      • Partiprogrammet
      • Artikeln ”Det här kommer jag göra – oavsett om jag får mandat eller inte”
      • Artikeln om krigsprofitörer och folkets svek

      Trafikkällor:

      • Direktbesök och delade länkar: ca 35 %
      • Sociala medier (framför allt Facebook): 2 %
      • Sökmotorer: under 1 %
      • Okänt/krypterat ursprung: 62 %

      Övrigt att notera:

      • Över 12 000 träffar kom från robotar som Googlebot, Facebook och andra indexeringsverktyg.
      • En del tekniska fel (404, 500 och 503) har registrerats – dessa kommer att ses över.

      Slutsats: Hemsidan har haft ett starkt genomslag redan första halvmånaden, med ett stort intresse både från svenska besökare och från utlandet. Det märks att många är nyfikna på ett nytt perspektiv. Statistiken visar att folk inte bara klickar – de läser. Det här är bara början.

      2025-05-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa: Awstats produces visual statistics about visitors of your site.

    29. USA och Ukraina i nytt mineralavtal – resurser, maktspel och beroenden

      USA och Ukraina har under de senaste dagarna undertecknat ett omfattande mineralavtal som kan få stor geopolitisk och ekonomisk betydelse. Det handlar inte bara om tillgång till kritiska resurser, utan om hur beroenden skapas och cementeras i krigets skugga. Jag har läst igenom flera oberoende källor och sammanställer här det viktigaste – från mitt perspektiv som politisk motkraft till västvärldens nuvarande maktordning.

      Vad innehåller avtalet?

      Avtalet som tillkännagavs den 30 april 2025 i Washington innebär att USA och Ukraina inrättar en gemensam fond för investeringar i utvinning av kritiska mineraler, som litium, titan och sällsynta jordartsmetaller. Dessa är centrala för både försvarsindustri och grön teknik. USA kommer att bidra med startkapital till fonden och även få förtur till licenser för prospektering och utvinning i flera ukrainska regioner.

      Det har talats om en potentiell avkastning på flera miljarder dollar de kommande decennierna. Samtidigt är avtalet konstruerat så att Ukraina – åtminstone på pappret – behåller äganderätten till mark och mineralfyndigheter. Men i praktiken ges amerikanska aktörer långtgående kontroll, enligt vissa experter.

      “Det är som att pantsätta framtiden för att överleva nuet”, kommenterade ekonomen Dmitro Zolotarev till Ukrainska Pravda.

      Varför sker detta nu?

      Ukraina är i akut behov av kapital för att finansiera både återuppbyggnad och krigföring. USA, som redan har satsat över 100 miljarder dollar i stöd till Ukraina sedan 2022, vill ha långsiktig strategisk utdelning. Genom att säkra kontroll över Europas största outnyttjade mineralresurser stärker USA sin position mot både Ryssland och Kina.

      Enligt AP News har avtalet förhandlats i månader, men godkändes först efter att Ukraina gick med på att garantera amerikanska bolag rättsligt skydd och skattefördelar.

      Reaktioner och farhågor

      Flera röster höjs nu mot hur avtalet kan urholka Ukrainas suveränitet. I The Washington Post rapporteras att delar av det civila samhället i Ukraina befarar att landet nu går från militärt till ekonomiskt beroende.

      Samtidigt välkomnar USA:s finansdepartement avtalet som ett “historiskt steg mot demokratisk rekonstruktion”. Frågan är bara: vems demokrati?

      Mitt perspektiv

      Från mitt håll, med Enade Sveriges glasögon, är det här ännu ett exempel på hur stormakter inte “hjälper” – de investerar i inflytande. Ukraina behöver fred, inte fler villkorade beroenden. De mineraler som ligger i deras jord ska tillhöra deras folk. Inte ett amerikanskt konglomerat med kopplingar till Pentagon och Wall Street.

      Det är viktigt att vi följer dessa avtal noggrant. För varje gång resurser byter händer på det här sättet, förlorar ett folk lite mer av sin självbestämmanderätt. Nästa gång kan det vara Sverige som står på menyn.

      2025-05-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källor:
      https://www.washingtonpost.com/world/2025/04/30/ukraine-trump-minerals-deal-agreement/
      https://apnews.com/article/ce025ba11929ceff0c90f94c25a47624
      https://www.ft.com/content/1ae70f6c-6651-46e4-bc14-cfd6befc1474

    30. Ligger det någon sanning i att Iran är inblandat i svensk gängbrottslighet?

      Jag har följt rapporteringen om att Iran påstås ha kopplingar till gängbrottslighet i Sverige. Säkerhetspolisen har offentligt påstått att den iranska staten använder kriminella nätverk i Sverige för att främja sina egna syften. Det är ett allvarligt och anmärkningsvärt påstående – som förtjänar att granskas noga.

      Enligt uppgifter från både Säpo och internationella källor pekas det svenska gänget Foxtrot ut som ett exempel där organiserad brottslighet i Sverige kan ha nyttjats av en utländsk aktör för att genomföra eller planera attacker på europeisk mark. Det har även rapporterats om rekryteringsförsök riktade mot ungdomar i Sverige via digitala kanaler, med målet att använda dem i våldsamma syften.

      Om detta stämmer, då måste frågan ställas:
      Varför har inte Sverige en öppen diplomatisk kanal till Iran, trots att man misstänker inblandning på vår egen mark?

      Att reagera med tystnad, isolering eller moralisk indignation räcker inte. Om någon påstår att en statlig aktör agerar på svensk mark – då måste vi tala med den aktören. Så enkelt är det.

      Det handlar inte om att välja sida.
      Det handlar om att välja ansvar.

      Jag säger inte att Iran är oskyldigt.
      Jag säger inte att de är skyldiga.
      Jag säger att vi måste våga ställa rätt frågor – och inte låta vår utrikespolitik styras av mediedrev eller tryck från stormakter.

      Enade Sverige kommer aldrig bygga sin hållning på rykten eller rädsla.
      Vi tror på suveränitet, dialog och rak diplomati – oavsett vem som står på andra sidan bordet.
      Det är så man förebygger konflikter. Det är så man skyddar sitt land.

      Och i enlighet med Enade Sveriges diplomatiska arbete kommer jag att verka för förbättrade relationer mellan Sverige och Iran. Inte för att blidka någon, utan för att bygga en långsiktig fredlig grund. Jag ser framför mig en framtid där våra länder har vänskapliga och respektfulla relationer – och där samarbetet bygger på ömsesidig nytta, inte underkastelse.

      Jag har redan börjat tänka på vad sådana utbyten skulle kunna innehålla:

      1. Akademiskt och tekniskt samarbete
      Iran har en av Mellanösterns starkaste forskningsmiljöer inom medicin, bioteknik, IT och materialvetenskap. Svensk-iranianska utbyten skulle kunna leda till gemensamma forskningsprojekt, särskilt inom sjukvård, vattenrening och energiteknik. Sverige har tekniska högskolor i världsklass – Iran har unga ingenjörer med spetskompetens. Det borde mötas.

      2. Läkemedel och sjukvård
      Iran har en stor inhemsk läkemedelsproduktion och tillgång till traditionell medicinkunskap. Sverige har ett starkt sjukvårdssystem (på pappret) men växande kostnader och läkemedelsbrist. Ett ömsesidigt handelsavtal inom generika och medicinska råvaror hade kunnat gynna båda parter – och pressat priserna.

      3. Energi och självförsörjning
      Iran har enorma naturresurser – gas, olja, uran och solkraft – men också teknik för energilagring. Sverige försöker bli självförsörjande och behöver nya partners bortom EU/NATO-blocket. En diplomatisk kanal hade kunnat möjliggöra bilaterala energiavtal eller teknikutbyte i fråga om t.ex. energisäkerhet, raffinering, batterilagring eller vattenkraft.

      4. Industriellt utbyte
      Sverige har tillgång till avancerade industrimaskiner, transportlösningar och miljöteknik. Iran har efterfrågan på just detta – men är blockerade från västhandel på grund av sanktioner. Med bättre diplomatiska relationer hade Sverige kunnat sälja teknik istället för vapen – och samtidigt skapat jobb och inkomster hemma.

      5. Jordbruk och livsmedelsproduktion
      Iran är beroende av import av vissa livsmedel och odlingsutrustning. Sverige skulle kunna exportera jordbruksteknik och ekologiska metoder i utbyte mot kryddor, torkade frukter och baslivsmedel. Ett sådant samarbete skulle stärka matsäkerheten i båda länder – och minska beroendet av globalistiska matjättar.

      6. Mjuk diplomati och folk-till-folk-kontakt
      Kulturutbyten, studentresor, medicinska samarbeten och direktflyg öppnar för dialog på gräsrotsnivå. Sverige har en stor iransk diaspora – många är högutbildade och kan bli brobyggare i stället för passiva åskådare. Ett vänligt Sverige kan påverka mer inifrån än med pekpinnar utifrån.

      Jag tror inte på konfliktskapande. Jag tror på en ny svensk utrikespolitik som bygger på dialog, respekt och rättvisa.
      Och jag är beredd att gå före.

      2025-04-30 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Finns att beställa här för den som delar åsikten och har modet att bära tröjan.

    31. Min syn på Liberalernas valseger i Kanada

      Jag ser Liberalernas seger i Kanada som ännu ett uttryck för hur djupt globalismen har rotat sig även i länder som en gång symboliserade frihet och självständighet. Mark Carneys Liberala parti, som enligt prognoser från bland andra SVT och amerikanska medier vunnit valet, representerar inte en verklig förändring eller ett stärkande av folket – utan en fortsättning på den politik som sätter internationella finansintressen och överstatliga organ före det egna folkets väl.

      Mark Carney, som tog över efter Justin Trudeau tidigare i år, kallade till nyval som ett ”svar” på Donald Trumps utspel mot Kanada. Genom att måla ut Trump som ett hot lyckades Carney mobilisera en patriotisk känsla bland väljarna – men det är en patriotism som i verkligheten leds av en politisk rörelse som binder Kanada ännu hårdare till globalismens agendor.

      SVT:s rapportering om valet, genom korrespondenten Fouad Youcefi, visar tydligt varför jag och Enade Sverige ofta kritiserar det som kallas ”opartisk media”. Youcefi fokuserade nästan uteslutande på hur Trumps utspel påstås ha räddat Liberalernas kampanj och målade upp Liberalernas seger som en självklar och positiv konsekvens av kanadensarnas motstånd mot Trump. Han påstod till och med att Liberalernas seger till 100 procent beror på Trumps retorik – utan att ställa en enda kritisk fråga om vad Mark Carney faktiskt representerar eller vilka intressen som gynnas av hans seger.

      För mig är detta ännu ett exempel på hur etablerade medier bidrar till att försvara systemets kandidater och smutskasta eller ignorera dem som på allvar vill återföra makten till folket. Oavsett om det sker i Kanada, Sverige eller någon annanstans i västvärlden ser jag samma mönster: de som främjar globalismens agenda framställs som ”demokratins försvarare”, medan verkliga rörelser för nationellt oberoende misstänkliggörs eller tystas.

      Sammanfattningsvis:
      Liberalernas valseger i Kanada är inte en seger för verklig demokrati eller folkstyre. Det är ännu ett steg i en utveckling där nationell självständighet urholkas, samtidigt som medier som SVT hjälper till att normalisera och legitimera den utvecklingen. Jag beklagar att Kanada nu sannolikt fortsätter på en väg som fjärmar landet från sitt eget folk och sin egen suveränitet – men jag känner också att detta stärker min och Enade Sveriges övertygelse om att Sverige måste välja en annan väg. Vi behöver en äkta suverän demokrati i Sverige. Det är därför jag fortsätter kämpa, oavsett hur motvinden ser ut.

      2025-04-29 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    32. Janukovitj döms i frånvaro – medan Zelensky klamrar sig fast vid makten

      I dag kan jag konstatera ännu ett sorgligt kapitel i Ukrainas utveckling. Den tidigare ukrainska presidenten Viktor Janukovitj har i sin frånvaro dömts till 15 års fängelse av en domstol i Kiev. Anklagelsen? Att han ”uppviglat till desertering” och ”organiserat olaglig gränspassage” i samband med att han tvingades lämna landet under den väststödda statskuppen 2014 – en kupp som västvärlden fortfarande försöker få oss att kalla för en ”revolution”.

      Janukovitj, som var Ukrainas folkvalde president mellan 2010 och 2014, flydde för sitt liv när Maidanprotesterna eskalerade och kuppen fullbordades med västmakternas hjälp. Att han i panik försökte rädda sig själv och sitt följe från den väpnade mobben kallas nu alltså för ”desertering” och ”olaglig gränspassage”. Bland de som följde med honom fanns säkerhetsfolk och militärer – som naturligtvis prioriterade presidentens säkerhet framför order från en regim som just hade avsatt folkets valda ledare.

      Den ukrainska Podolsky-domstolen påstår att åklagarna bevisat brotten, och dömer därför Janukovitj i hans frånvaro till 15 års fängelse. Även Konstantin Kobzar, hans före detta biträdande chef för presidentens säkerhetstjänst, dömdes till tio års fängelse. Detta är andra gången Janukovitj döms i Ukraina – redan 2019 fick han en 13-årig fängelsedom för ”landsförräderi” efter att ha kritiserat Maidan-kuppen och vägrat böja sig för det nya västlojala styret.

      Samtidigt ser vi hur Ukrainas nuvarande makthavare, Zelensky, själv klamrar sig kvar vid makten trots att hans mandat löpte ut förra året. Han har inte hållit några nya val och skyller på ”krigstillståndet” medan han utfärdar personliga sanktioner mot sina politiska motståndare, som tidigare presidenten Petro Porosjenko.

      Det här bekräftar återigen hur rätt jag och Enade Sverige har när vi påpekar att narrativet om Ukraina som en ”lysande demokrati” är en myt. I verkligheten är landet sedan 2014 ett djupt korrumperat verktyg för västerländska intressen, där rättsväsendet används som ett vapen mot tidigare ledare och oppositionella.

      Jag står därför fast vid min övertygelse:
      Vi i Sverige måste sluta stödja denna falska demokrati och istället tala klarspråk om vad som verkligen pågår.

      2025-04-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källa:
      https://swentr.site/russia/616448-ukraine-yanukovich-prison-sentence/

    33. Ny e-handel för merch

      Direktlänk till butiken: https://www.etsy.com/shop/EnadeSverigeShop
      ”Enade Sverige Shop” blev färdigbyggd och registrerad 2025-04-27. All ev vinst kommer gå till att betala det Isländska webhotellet, valsedlar, och annan marknadsföring. Jag bekostar partiets kostnader ur egen ficka och jag efterfrågar inte donationer alls därför tog jag tag i saken och byggde denna e-handel. Denna butik är enligt drop shipping konceptet. Dvs jag äger inget lager utan alla produkter som beställs tillverkas a la carte och skickas därefter ut till kund från leverantören i Riga Lettland. Om ni har förslag på merch ni vill att jag lägger upp så kan ni skicka ett mejl eller meddelande till vår facebooksida Enade Sverige www.facebook.com/enadesverige

      2025-04-28 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    34. Nationalisering av energin – enda vägen till trygg och rättvis elförsörjning

      Jag läste om dagens rapporter om att Stockholmsområdet kan få högre elpriser om nya elområden införs. Svenska Kraftnät och deras EU-motsvarigheter presenterar nu olika förslag som ytterligare riskerar att fragmentera Sveriges energimarknad.

      För mig och för Enade Sverige är detta bara ännu ett bevis på varför vi måste nationalisera hela energiförsörjningen.
      Vi vill ta tillbaka kontrollen över elproduktionen och eldistributionen i statlig regi för att säkra leveransen och stoppa det oetiska priskrig som nu pågår mellan olika regioner och bolag.

      Energi är en grundläggande samhällsfunktion och ska inte vara en handelsvara på en marknad där storstäder och landsbygdsområden ställs mot varandra. Nationalisering av energin är bara en av flera viktiga åtgärder vi i Enade Sverige vill genomföra för att återställa trygghet, rättvisa och verklig självförsörjning i vårt land.

      2025-04-27 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    35. Nordkoreanska soldaters lojalitet visar en värld väst inte vill se

      Jag noterar med intresse och respekt den nordkoreanska insatsen i befrielsen av Kurskregionen, där deras soldater visat en disciplin, uthållighet och lojalitet som är sällsynt i vår tid. Enligt rapportering från den ryske krigskorrespondenten Aleksandr Kots deltog nordkoreanska enheter på fronten efter att först ha genomgått utbildning i modern stridsteknik, inklusive drönaroperationer och anpassning till fältförhållanden.

      Soldaterna, ofta unga och vältränade, tog sig steg för steg från tredje försvarslinjen till anfallspositioner, där de bidrog avgörande till befrielsen av områden som Korenevsky-distriktet och städerna Staraya och Novaya Sorochina. Inte en enda nordkoreansk soldat bröt sin ed eller lät sig fångas, trots fiendens psykologiska kampanjer för att bryta deras moral.

      Samtidigt har Rysslands utrikesdepartement, genom taleskvinnan Maria Zakharova, nu officiellt bekräftat den nordkoreanska närvaron. Hon lyfte fram att insatsen bygger på det strategiska partnerskapsavtal som trädde i kraft mellan Ryssland och Nordkorea i december 2024. Enligt detta avtal bistår länderna varandra militärt vid angrepp. Zakharova beskrev nordkoreanernas solidaritet som en manifestation av en djup och växande allians mellan de två länderna.

      General Valery Gerasimov, chef för den ryska generalstaben, har också hyllat nordkoreanernas professionalism och hjältemod, särskilt vid återtagandet av området kring Sudzja.

      Samtidigt ser jag hur västvärlden, inklusive Sverige, väljer att antingen förneka eller förlöjliga sådana insatser. I ett Europa där individuella känslor och bekvämlighet ofta sätts före lojalitet och heder, ses fortfarande disciplin och offervilja i andra delar av världen – på platser som vi lärt oss att avsky utan eftertanke.

      Det är ett faktum att unga människor i väst i dag matas med nihilism och rotlöshet, medan andra folk fortfarande förstår vikten av trohet, disciplin och kamp för något större än sig själva. De nordkoreanska soldaternas insats vid Kursk är ett exempel på detta, oavsett vad våra medier vill få oss att tro.

      Jag konstaterar: världen förändras, och det sker inte till västs fördel. De värden som väst övergett lever vidare på andra håll – och de blir starkare för varje dag som går.

      2025-04-27 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källor
      https://swentr.site/russia/616373-north-koreans-liberate-kursk

      https://swentr.site/news/616375-north-korea-kursk-russia

    36. Putin: Kurskregionen helt befriad från ukrainska styrkor

      Jag ser med stor respekt på den nyhet som idag nådde oss från Kurskregionen. President Vladimir Putin meddelade i ett videouttalande att ryska styrkor nu helt befriat Kurskregionen från ukrainska angripare. Efter en briefing från generalstabschefen Valery Gerasimov stod det klart att Kievregimens försök att invadera Ryssland slutade i ett fullständigt fiasko.

      Putin tackade de ryska soldater som deltog i försvaret mot de så kallade ”ny-nazistiska grupper” som invaderade området i somras. Enligt honom har Ukrainas styrkor lidit enorma förluster – både i manskap och i västerländsk utrustning – något som utan tvekan kommer få konsekvenser längs hela frontlinjen.

      Jag konstaterar också med uppskattning att flera ryska enheter och frivilliga – bland annat från 11:e luftburna anfallsbrigaden och 30:e infanteriregementet – genomförde djärva operationer djupt inne på ukrainskkontrollerat område, vilket bidrog till att få hela den ukrainska offensiven att falla samman. Totalt ska över 76 000 ukrainska soldater ha dödats eller sårats och över 7 700 militära fordon ha förstörts, inklusive över 400 stridsvagnar.

      En annan intressant detalj är att general Gerasimov bekräftade att ryska styrkor fick stöd från nordkoreanska trupper, i enlighet med det strategiska partnerskapsavtal som undertecknades mellan länderna förra året.

      För mig och för Enade Sverige är detta ytterligare ett bevis på att västvärldens stöd till Kievregimen inte leder till fred utan till fortsatt lidande och nederlag. Att Ukraina nu försöker rättfärdiga sina desperata attacker som en förhandlingsstrategi visar bara hur fel väg de slagit in på.

      Jag står fast vid att Sveriges roll borde vara att verka för fred, respekt och suveränitet – inte att kasta bensin på elden i ett krig som vi aldrig borde varit inblandade i.

      (2025-04-26) // Bo Jonsson för Enade Sverige

    37. Jättexplosion vid Iransk hamn 400 skadade så här långt…

      En kraftig explosion inträffade på Shahid Rajaee-hamnen i södra Iran under söndagen och orsakade omfattande skador och ett stort antal skadade. Enligt Hormozgans räddningstjänst skadades minst 406 personer när en bränsletanker exploderade av ännu okända orsaker, rapporterar Tasnim News Agency. De skadade har förts till sjukhus i Hormozgan.

      Explosionen var så kraftig att ett administrativt kontorshus totalförstördes och många fordon i närheten skadades svårt. Enligt chefen för Hormozgans krishanteringsavdelning är orsaken till explosionen ännu inte fastställd.

      Alla hamnoperationer stoppades omedelbart efter incidenten medan säkerhets- och räddningsteam arbetade med att säkra området. Samtidigt utlystes katastrofläge på sjukhusen i Bandar Abbas som en förberedelse för att kunna ta emot många skadade.

      (Källan uppger att uppdateringar om händelsen väntas.)
      https://www.presstv.ir/Detail/2025/04/26/746885/Huge-explosion-Shahid-Rajaee-port-Iran

      2025-04-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    38. Generallöjtnant Yaroslav Moskalik dödad i bilbombsattack utanför Moskva

      En högt uppsatt rysk general, generallöjtnant Yaroslav Moskalik, dödades tidigt på fredagsmorgonen i en bilbomb utanför sitt hem i Balashikha i Moskvas förorter. Kremls talesperson Dmitrij Peskov kommenterade attacken och beskrev den som ytterligare ett bevis på att Kievregimen fortsätter sin terrorverksamhet mot Ryssland.

      Peskov betonade vikten av vaksamhet och antydde att Ukraina sannolikt ligger bakom attentatet, trots pågående fredssamtal. Liknande uttalanden kom från utrikesministeriets talesperson Maria Zakharova, som menade att om ukrainsk inblandning bekräftas visar det på Kievregimens ”barbariska och förrädiska” natur.

      Zakharova påpekade att Moskalik var en känd figur för ukrainska specialtjänster sedan sin tid i Minsk- och Normandieformaten för fredsförhandlingar. Hon anklagade också Ukraina för att trappa upp konflikten istället för att ta diplomatiska lösningar på allvar.

      Dödsfallet påminner om ett liknande attentat i december då generallöjtnant Igor Kirillov dödades av en bomb dold i en elscooter, vilket ryska myndigheter också tillskrev ukrainsk underrättelsetjänst.

      (Källan rapporterar att utredning pågår.)
      https://swentr.site/russia/616325-general-assassination-terror-attack/

      2025-04-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    39. Samtal i Kreml väcker hopp om fred

      Jag har medvetet valt att vara återhållsam i mina offentliga kommentarer kring fredsmäklandet i Ukraina – just för att det under flera månaders tid har cirkulerat så många motsägelsefulla uppgifter. Men efter det direkta mötet i Kreml mellan Vladimir Putin och USA:s fredssändebud Steve Witkoff, känner jag att det är dags att säga något.

      Det vi ser här är inte bara ännu ett diplomatiskt möte. Det är ett möjligt vägskäl. Witkoff, utsänd av USA:s återvalde president Donald J. Trump, har återkommande rest till Ryssland för att förhandla fram ett fredsavtal. Det i sig är remarkabelt – men ännu viktigare är att innehållet i planen faktiskt speglar verkligheten:

      ✔️ Erkännande av Krim som en del av Ryssland
      ✔️ Frysning av frontlinjerna där de är
      ✔️ Nej till ukrainskt NATO-medlemskap
      ✔️ Säkerhetsgarantier för Ukraina från andra stater än NATO

      Det här är ett försök till fred baserat på hur världen faktiskt ser ut – inte på illusioner eller geopolitiska fantasier.

      I mötet i Kreml – som dokumenterats i en kort men betydelsefull video – ser vi Putin välkomna Witkoff med respekt, och samtalen förs i en lugn, öppen ton. Putins närmaste rådgivare, inklusive investeringsexperten Kirill Dmitriev, deltog i samtalet. Och trots alla skillnader – kulturella, militära, ideologiska – möttes de som vuxna män.

      Jag tror att just det är vad som saknats i väst: mognad. Diplomati kräver inte att man är överens. Det kräver att man pratar.

      2025-04-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Källor: (OBS: RT kräver VPN pga EU’s blockad)
      https://swentr.site/russia/616284-trump-envoy-moscow-putin/

      https://t.me/news_kremlin/5548

    40. Europa vacklar – men freden med Ryssland är möjlig

      När jag läser Timofey Bordachevs text i Valdai Discussion Club slår det mig hur träffande den belyser Västeuropas förfall – och hur farligt det är att vi i Sverige fortsatt binds vid denna kollapsande struktur istället för att söka fredlig samexistens med våra grannar i öst.

      Västeuropa, en gång drivande i idéer om fred och samarbete, har i dag blivit ett epicentrum för instabilitet. EU:s interna sönderfall, de inkompetenta ledarna i Bryssel och den desperata fixeringen vid att demonisera Ryssland vittnar om ett system utan vision eller självinsikt. I detta kaos är det tyvärr lätt att se hur Europas makteliter väljer militarisering och konfrontation som avledande strategi, snarare än att ta ansvar för de inre kriser de själva skapat.

      För mig och Enade Sverige är det glasklart: vi måste stå upp för en annan väg. Vi vill ha diplomati, fred och stabilitet. Vi vill inte att Sverige ska bli ett verktyg i andras stormaktsspel. Vi vill istället sträcka ut en hand till Ryssland – inte i underkastelse, men i respekt. Försoning kräver mod, men också förnuft. Att stänga dörren till ett folk som är vår granne, vår historiska spegel och potentiellt vår framtida partner – det vore inte styrka, det vore dumhet.

      Bordachev beskriver hur Ryssland står inför ett val: att vända Europa ryggen eller att förbli vaksam. Jag delar hans syn på att det vore ett misstag att ge upp hoppet om framtida dialog. Därför vill Enade Sverige att Sverige lämnar NATO, återupprättar neutralitet och tar initiativ till nya öst-västliga samtal – inte som vasall, utan som suverän röst.

      Vi är inte blinda för de misstag som begåtts av alla sidor i historien. Men vår tid kräver modiga röster som vågar säga det självklara: att förbrödring med Ryssland är både möjlig och nödvändig om vi vill undvika framtida katastrofer. Det handlar om att se verkligheten som den är – inte som EU:s propagandamaskineri vill att vi ska se den.

      Jag tror på en framtid där Sverige återigen står för fred, och där vi kan tala med både öst och väst med rak rygg. Därför ser jag artiklar som denna som viktiga – inte för att de säger exakt vad vi tycker, utan för att de påminner oss om hur viktig freden är.

      https://ru.valdaiclub.com/a/highlights/rossiya-i-evropa-na-novom-vitke-istorii/

      2025-04-25 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    41. Krigets profitörer och folkets svek

      Jag har under en längre tid funderat på vad som egentligen ligger bakom Sveriges exceptionella och okritiska vapen- och pengaflöde till Ukraina. Jag har inte insyn i hur makten agerar bakom kulisserna, men jag kan dra kvalificerade gissningar. Som ensam företrädare för Enade Sverige ställer jag mig därför ett antal öppna frågor. Det är dags att sätta ljuset på de aktörer som gömmer sig bakom orden ”solidaritet” och ”internationellt ansvar”.

      Jag ser hur eliten driver vapenpolitiken framåt

      Försvarsminister Pål Jonson är inte bara minister. Han har starka band till Atlantic Council, en organisation som i mångas ögon fungerar som en utpost för NATO:s och vapenindustrins intressen. Han har deltagit i möten med lobbyister från Raytheon och Lockheed Martin.

      Hur kommer det sig att en svensk försvarsminister har så nära kopplingar till dessa aktörer? Vad motiverar honom att så kompromisslöst driva linjen om att Sverige ska bli en militär partner till USA och en direkt finansiär av Ukrainas krigsmaskineri? Kan det bero på att han redan är en del av den internationella krets som tjänar på kriget?

      Fråga till Pål Jonson: Har du haft kontakt med försvarsindustrins representanter samtidigt som du förberett vapenpaket till Ukraina? Hur känner du de personer du träffat från Raytheon och Lockheed Martin? Finns det dokumentation på era möten? Och kan du garantera svenska folket att inga framtida karriärmöjligheter, investeringar eller konsultuppdrag ligger i potten?

      Johan Forssell, biståndsminister, har samtidigt ansvarat för Sveriges civila stöd till Ukraina. Men vad består det egentligen av? Inköp? Infrastruktur? Rådgivning? Vem får uppdragen? Kan det vara så att vissa bolag – med nära kopplingar till svenska eller internationella maktsfärer – systematiskt gynnats av miljardöverföringarna?

      Fråga till Johan Forssell: Hur vet vi att de företag som gynnas av det svenska biståndet är utvalda på saklig grund? Har du eller någon i din närhet affärsintressen i dessa bolag? Har svenska skattemedel via Ukraina kanaliserats till bolag som också verkar i NATO-strukturer eller kopplas till Wallenbergsfären?

      Skatteparadis och hemliga fonder – är det möjligt?

      Jag hör återkommande rykten om svenska politiker och försvarsnära personer som via bulvaner eller nätverk fått tillgång till exklusiva konton i skatteparadis – Luxemburg, Panama, Schweiz, Dubai. Kan det verkligen vara så? Varför finns det inga journalister som frågar om våra makthavares ekonomiska ställning, förmögenhetsökning eller intressen i offshorefonder?

      Vad skulle vi hitta om vi fick tillgång till Pål Jonsons eller Ulf Kristerssons bankhistorik från de senaste fem åren? Varför vill ingen journalist veta? Och hur kan vi säkerställa att det inte pågår en tyst korruption under flagg av ”internationellt samarbete”?

      Vad svenska folket aldrig fick rösta om

      • NATO-medlemskapet
      • DCA-avtalet med USA
      • Vapendonationer till Ukraina
      • Sveriges permanenta anslutning till en USA-ledd konfliktstruktur

      Hur kommer det sig att ingen av dessa ödesfrågor gavs till folket att avgöra? Varför skedde allt bakom stängda dörrar? Kan det vara så att eliten visste att svenska folket inte skulle godta kursändringen? Vad säger det om den svenska demokratins skick?

      Varför tiger så många?

      Varför ser vi inga stora protester? Inga massmöten, inga rubriker? Kan det bero på att trygghet och konsumtion gör oss passiva? Eller att medierna medvetet tystar kritik? Är folk rädda för att bli kallade ”ryssvänner” eller ”desinformatörer”? Hur många håller tyst trots att de innerst inne vet att något är fel?

      Min gissning: Sverige styrs av något vi inte valt

      Jag undrar: Har vi kvar vårt nationella självbestämmande, eller är vi redan fullt ut integrerade i en västlig maktstruktur där svenska intressen är sekundära? Kan det vara så att vi i praktiken är styrda av NATO:s behov, Wallenbergs affärsstrategier och EU:s byråkratiska mål? Hur mycket av Sveriges politik formas i Sverige – och hur mycket i Bryssel eller Washington?

      Det är frågor jag bär med mig varje dag.

      Vi är inte i första hand offer för ett krig i öst – vi är offer för ett svek i väst.

      Sanningen måste fram. Och sanningen är att Sveriges roll i Ukrainakriget gynnar eliten, tömmer statskassan, underminerar vår suveränitetsprincip – och lämnar folket utanför.

      Det är dags att säga ifrån. Och det är dags att fråga: vem tjänar på att vi inte frågar?

      Och till svenska massmedier riktar jag en sista fråga:
      Varför gräver ni inte i detta? Sover ni gott om natten? Är ni nöjda med ert journalistiska arbete – eller finns det en klump i magen som mildras varje gång lönen kommer?

      2025-04-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    42. Sjukvårdspolitik – Trygghet före system

      Nedanstående text är vår punkt om sjukvård i det rikstäckande partiprogrammet för Enade Sverige:

      ”Jag vill att sjukvården i Sverige åter blir en trygghet och inte en källa till stress, köer och nedskärningar. Jag står för att sjukvården ska vara helt skattefinansierad, offentlig och i huvudsak statligt styrd – inte fragmenterad, privatiserad eller uppköpt av riskkapitalbolag. Jag vill återta driften av sjukhus och vårdinrättningar som idag styrs av privata aktörer, och avveckla system där vinst går före patient. Vi ska ha ett vårdsystem där personalen styrs av medicinsk etik, inte av aktieägarnas intressen. Jag vill att Sverige blir självförsörjande även inom läkemedelsproduktion, medicinteknik och grundläggande vårdutrustning. Vi ska ha beredskapslager av både mediciner och sjukvårdsmaterial, så att vi inte står utan i kris eller krig. Jag vill att vi återinför en verklig krisberedskap inom vården – det ska finnas marginaler, inte bara minimibemanning. Jag vill att vårdköerna kapas radikalt. Det är inte värdigt att äldre människor tvingas vänta i månader på undersökning, operation eller rehabilitering. Våra pensionärer ska få vård inom skälig tid – det vill säga så snart det bara är möjligt. Jag vill att barn skyddas från könsidentitetsideologi inom vården, och att inga irreversibla ingrepp eller hormonbehandlingar tillåts på minderåriga. Jag är helt emot vacciner som ges under tryck, propaganda eller grupptryck. Den som vill ta dem får göra det, men det ska vara helt frivilligt – utan repressalier eller negativa konsekvenser. Massmedia och myndigheter ska inte bedriva kampanjer för att styra människors kroppar. Försiktighetsprincipen ska råda i hela sjukvården – särskilt där det saknas långtidsstudier eller där patientens integritet är hotad. Jag vill införa en svensk läkared, där varje läkare avger en personlig ed om att alltid sätta patientens bästa först – oavsett tryck uppifrån. Jag vill att tjänstemannaansvaret ska gälla fullt ut även i vården. Läkare och beslutsfattare ska kunna ställas till svars när de sviker sin yrkesroll eller skadar patienter genom slarv, likgiltighet eller ideologisk styrning. Sjukvård ska ges efter behov – men i vårdköerna ska det finnas rättvisa. De som har levt ett helt liv i Sverige, arbetat, betalat skatt och byggt landet ska inte hamna längst bak i kön. Det handlar inte om att neka vård till andra – det handlar om att visa respekt för våra äldre och svenska skattebetalare. Vi har ett ansvar för alla som bor här, men vi har ett särskilt ansvar för vår egen befolkning. Jag vill att Sverige ska sikta högt – inte bara godkänd vård, utan världens bästa sjukvård. I kvalitet. I bemötande. I tillgänglighet.”

      2025-04-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    43. Det här kommer jag göra – oavsett om jag får mandat eller inte

      Jag har fått frågan av flera potentiella väljare nu så ska försöka svara er alla på en gång med en enda artikel. Om jag – Bo Jonsson – fick leda Sverige skulle jag inte spekulera, kompromissa eller förhala. Jag skulle sätta igång med det jag redan slagit fast i Enade Sveriges partiprogram.

      Sverige ska lämna EU, NATO och DCA. Vi ska inte styras av främmande intressen, utan av svenska medborgare genom svensk lag. Jag står för suverän demokrati, och det innebär att vi själva ska fatta beslut om våra gränser, våra resurser och vår framtid. Jag vill återinföra tjänstemannaansvar. Myndighetspersoner som bryter mot lagen eller missbrukar sin makt ska kunna ställas till svars, precis som förr. Det skapar trygghet, transparens och tillit till det offentliga. Jag vill återupprätta en riksrätt med befogenhet att pröva och döma politiker och höga tjänstemän som missbrukar sin makt, bryter mot grundlagen eller agerar mot folkets intressen.

      Samhällsviktig infrastruktur – el, vatten, järnväg, post, internetnät, betalningssystem – ska vara i folkets händer, inte i privata eller utländska. Jag vill återta statlig kontroll över allt som vårt land inte kan klara sig utan. Jag står för en stark centralstyrning av rikstäckande kärnfrågor – avgörande samhällsfunktioner ska styras nationellt för att säkerställa stabilitet, tillgänglighet och nationell självständighet. Men samtidigt vill jag att kommuninvånarna ska ha makten över sin egen hemkommun genom en direktdemokratisk modell. Jag vill införa folkomröstningar om större kommunala beslut, så som ny skola, simhall eller större byggen – precis som i Schweiz. Jag vill att Sverige ska kunna stå på egna ben vid kris eller krig. Det kräver självförsörjning: starkt lantbruk, robust energiförsörjning, lager av mat och mediciner, och stöd till svensk produktion och innovation.

      Jag vill skydda våra barn från ideologisk påverkan och religiöst tvång. Barn har rätt till en trygg barndom och objektiv undervisning. Inget barn ska tvingas bära religiösa kläder, delta i ritualer eller anpassa sig till traditioner mot sin vilja. Skolan ska inte vara en arena för propaganda. Jag vill också tydligt markera att jag står emot all sexualisering av barn. Jag ser med avsky på hur man i vissa kretsar försöker normalisera pedofili eller sudda ut gränser mellan barn och vuxna. Det kommer aldrig tolereras i mitt Sverige. Ingen agenda, varken från medier, aktivistgrupper eller institutioner, ska tillåtas främja material eller aktiviteter som bryter ner barns naturliga gränser. Jag vill att vår public service rensas från kommersiellt inflytande och blir saklig, opartisk och folkbildande. Journalistikens roll är att informera – inte forma åsikter.

      Jag säger nej till vapenexport. Sverige ska inte bidra till krig i andra länder. Svensk försvarsindustri ska enbart fokusera på att försörja vårt eget nationella försvar och inte vara beroende av export för ekonomisk vinning. Jag vill att vi har en självständig utrikespolitik, där vi samarbetar brett men aldrig underkastar oss främmande makt. Sverige ska aktivt arbeta för att reparera skadade relationer med länder där tidigare regeringar har brutit ned förtroendet.

      Jag vill att svenska politiker förbjuds delta i slutna nätverk som Bilderberggruppen och World Economic Forum, där globalistiska agendor drivs bakom stängda dörrar och utan folkets insyn. Jag kräver att svenska medborgare som är hemlösa får hjälp innan vi bygger nya asylboenden. Det är en moralisk skyldighet. Jag vill att staten tar ansvar för att driva kollektivboenden för hemlösa som hamnat mellan stolarna, där det erbjuds både tak över huvudet och en väg tillbaka. Dessa boenden ska innehålla dagliga sysslor, som odling, djurhållning, fiske och hantverk – allt som kan bidra till självhushållning och gemenskap. Det som produceras ska kunna säljas i gårdsbutik, där eventuell vinst fördelas rättvist.

      Jag vill också försvara yttrandefriheten. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter, så länge det inte bryter mot lagen. Även obekväma röster måste få höras i ett fritt samhälle. Om jag fick leda Sverige skulle jag helt enkelt genomföra det jag redan lovat. Inget mer, inget mindre. Sverige behöver inte fler tomma visioner – vi behöver återställning, ansvar och suveränitet.

      Jag vill att sjukvården i Sverige åter blir en trygghet och inte en källa till stress, köer och nedskärningar. Jag står för att sjukvården ska vara helt skattefinansierad, offentlig och i huvudsak statligt styrd – inte fragmenterad, privatiserad eller uppköpt av riskkapitalbolag. Jag vill återta driften av sjukhus och vårdinrättningar som idag styrs av privata aktörer, och avveckla system där vinst går före patient. Vi ska ha ett vårdsystem där personalen styrs av medicinsk etik, inte av aktieägarnas intressen. Jag vill att Sverige blir självförsörjande även inom läkemedelsproduktion, medicinteknik och grundläggande vårdutrustning. Vi ska ha beredskapslager av både mediciner och sjukvårdsmaterial, så att vi inte står utan i kris eller krig. Jag vill att vi återinför en verklig krisberedskap inom vården – det ska finnas marginaler, inte bara minimibemanning. Jag vill att vårdköerna kapas radikalt. Det är inte värdigt att äldre människor tvingas vänta i månader på undersökning, operation eller rehabilitering. Jag vill att våra pensionärer ska få vård inom skälig tid – och med det menar jag så snart det överhuvudtaget är möjligt. Jag vill att barn ska skyddas från könsidentitetsideologi inom vården, och att inga irreversibla ingrepp eller hormonbehandlingar tillåts på minderåriga. Jag är helt emot vacciner som ges under tryck, propaganda eller grupptryck. Den som verkligen vill ta dem får göra det, men det ska vara helt frivilligt – utan repressalier, hot eller negativa konsekvenser. Massmedia och myndigheter ska inte bedriva kampanjer för att styra människors kroppar. Försiktighetsprincipen ska råda i alla delar av sjukvården – särskilt där det saknas långtidsstudier eller där patientens integritet är hotad. Jag vill införa ett svenskt läkared, där varje läkare tvingas skriva under en personlig ed om att alltid sätta patientens bästa först – oavsett press uppifrån. Jag vill att tjänstemannaansvaret ska gälla fullt ut även inom vården. Läkare och beslutsfattare måste kunna ställas till svars när de sviker sin yrkesroll eller skadar patienter genom slarv, likgiltighet eller ideologisk styrning. Sjukvård ska ges efter behov – men i vårdköerna ska det finnas rättvisa. De som har levt ett helt liv i Sverige, arbetat, betalat skatt och byggt landet ska inte hamna längst bak i kön. Det handlar inte om att neka vård till andra – det handlar om att visa respekt för våra äldre och svenska skattebetalare. Vi har ett ansvar för alla som bor här, men vi har ett särskilt ansvar för vår egen befolkning. Jag vill att Sverige siktar på att ha världens bästa sjukvård – i kvalitet, bemötande och tillgänglighet.

      Jag vet att sannolikheten att jag i nuläget skulle få fyra procent av rösterna i ett riksdagsval är låg. Det vore oärligt att låtsas som något annat. Men det är inte skäl nog att låta bli att ställa upp. Jag kandiderar till riksdagen, jag kandiderar till regionfullmäktige i Dalarna, och jag ställer upp i kommunvalet i Rättvik. Alla tre val är viktiga. Inte bara för möjligheten att ta mandat – utan för att mäta hur långt jag faktiskt har nått. Det blir en värdemätare på om människor lyssnar, om rörelsen finns där under ytan, och om det finns en verklig längtan efter förändring. Men det är i kommunvalet jag ser den mest logiska och realistiska vägen in.

      Där krävs det bara omkring fyrahundra röster för att ta ett mandat. Det är inom räckhåll, men det sker inte av sig självt. Jag vet det. Jag kommer behöva lokala ambassadörer. Människor i Rättvik med civilkurage nog att säga: det här är rätt, det här är vettigt, den här killen vill faktiskt göra något för vår bygd. Om jag får ett mandat i kommunen, om valsedlarna är räknade och mitt namn står där, så vet jag precis vad det betyder. Det betyder att jag har blivit demokratiskt vald. Då måste även de etablerade partierna – och media – förhålla sig till det. Även om det sker med stort förtret. Då kan de inte längre ignorera mig som en röst utifrån. Då sitter jag i kommunfullmäktige, med rätt att tala, lägga förslag, rösta – och framför allt: med skyldighet att lyssna. Jag kommer föreslå det jag redan påbörjat. Boende för hemlösa. Träning och lunch för pensionärer. Förlängda öppettider för polisstationen. Jag kommer också kämpa för att kommunen ska öppna upp för verklig direktdemokrati – där Rättviksborna själva får avgöra stora frågor, inte bara lämna över makten vart fjärde år. Jag kommer vara tillgänglig. Jag kommer vara envis. Och jag kommer vara rak. För även om jag inte tar plats i riksdagen än, så vet jag att förändring börjar någonstans. För mig börjar den här. I kommunen. Med er.

      Och oavsett hur det går i valen kommer jag inte sluta. Om jag inte lyckas ta mandat i riksdag, region eller kommun kommer jag ändå fortsätta. Mitt arbete för att förbättra Sveriges diplomatiska relationer kommer fortsätta. Min kamp för att sprida eftertanke, civilkurage och kritiskt tänkande kommer fortsätta. För det är väldigt viktigt att Sverige återigen inser att diplomati är A och O för ett lands framtid. Jag kommer fortsätta påverka opinionen. Fortsätta säga nej till regeringens och riksdagens galenskaper. Och jag kommer fortsätta göra det med rak rygg, oavsett vem som lyssnar.

      2025-04-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige
      https://enadesverige.com

    44. Medin riskerar upp till tolv års fängelse

      Den svenska journalisten Joakim Medin är för närvarande frihetsberövad i det turkiska högsäkerhetsfängelset Silivri, beläget cirka åtta mil väster om Istanbul.

      Den svenska journalisten Joakim Medin åtalas nu i Turkiet för förolämpning av president Erdoğan och för så kallade terrorbrott. En rättegång inleds redan nästa vecka. Medin riskerar upp till tolv års fängelse – ett scenario som väcker reaktioner här hemma, både bland journalister och politiker.

      För egen del ser jag detta som en komplex situation där det är avgörande att vi inte drar förhastade slutsatser. Jag har inga problem med Recep Tayyip Erdoğan och vill tvärtom arbeta för förbättrade relationer med Turkiet. Turkiet är en viktig nation, både strategiskt och kulturellt, och förtjänar att mötas med respekt – inte med arrogans eller moralisk överlägsenhet.

      Med det sagt bör varje rättsfall prövas utifrån fakta och bevis. Advokaterna i fallet hävdar att det saknas konkreta bevis mot Medin och att hela åtalet i praktiken rör hans journalistiska verksamhet. Om så är fallet är det givetvis allvarligt, men det är inte Sveriges uppgift att döma före rättssystemet gjort sitt.

      Diplomati är inte att skrika högst i medierna – det är att agera tyst, metodiskt och med respekt för andra staters suveränitet. Tyvärr har Sverige vid upprepade tillfällen visat bristande förmåga till effektiv diplomati. I stället för att skapa resultat har vi ofta ägnat oss åt symbolpolitik och offentliga fördömanden som snarare skadar relationer än förbättrar dem.

      Jag vill påminna både Sveriges regering och svenska medier om en enkel sanning: Every action has a reaction.
      Att agera i affekt, peka finger och försöka skamma andra nationer leder sällan dit man vill. Det som krävs nu är kyla, respekt och en vilja att förstå hur man bygger långsiktigt förtroende – även när man är oense.

      Joakim Medins fall bör hanteras professionellt och med fokus på rättssäkerhet. Om han är oskyldig ska det fram i rätten. Om han fälls på felaktiga grunder ska Sverige agera – men genom diplomati, inte indignation. Det är så man bygger verkligt inflytande.

      2025-04-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    45. Riksdagen röstade ja till gårdsförsäljning av alkohol

      Riksdagen röstade idag igenom ett förslag som tillåter gårdsförsäljning av alkohol från och med den 1 juni. Det är ett beslut jag och Enade Sverige välkomnar – förutsatt att det sker under ordnade former och med respekt för den svenska modellen.

      Gårdsförsäljning i Dalarna

      Jag står för stark centralstyrning i rikstäckande frågor som rör samhällets stabilitet, ansvar och suveränitet. Systembolaget fyller en viktig funktion i Sverige – det ska ingen ta miste på. Det är ett kraftfullt verktyg för att hålla nere alkoholkonsumtionen, och det har spelat en avgörande roll för folkhälsan. Jag försvarar den principen. Men just därför är det också viktigt att vi inte låser fast hela systemet i stel byråkrati.

      Gårdsförsäljning av alkohol borde ha varit en självklarhet sedan länge. Små, oberoende producenter – ofta på landsbygden – måste få en möjlighet att sälja sina egna varor till besökare på ett kontrollerat och värdigt sätt. Det handlar om att stimulera lokal produktion, turism och självförsörjning. Att detta nu tillåts, om än med snäva begränsningar, är ett steg i rätt riktning.

      Försäljningen ska ske i samband med ”kunskapshöjande” arrangemang, vara tidsreglerad, och ha tydliga volymbegränsningar – och det är helt rätt att Sverige i detta sammanhang tillämpar försiktighetsprincipen. Låt oss pröva, utvärdera och justera. Det är så man bygger stabil politik.

      Men jag vill också säga detta: Om EU:s regelverk på sikt hotar Systembolagets undantag, då är det EU:s regelverk som ska granskas – inte gårdsförsäljningen. Vår modell är vår, och vi ska inte låta överstatliga intressen diktera varje detalj i svensk alkoholpolitik.

      Det sunda förnuftet finns runt om i stugorna. De allra flesta svenskarna vet skillnaden mellan missbruk och måttfullhet, mellan livskvalitet och beroende. Vi behöver inte fler pekpinnar från maktens korridorer – vi behöver ett samhälle som litar på sin egen befolkning.

      Jag kommer fortsätta arbeta för ett Sverige som tar ansvar – centralt när det krävs, lokalt när det fungerar bäst. Och jag kommer alltid stå upp för friheten att bygga starka samhällen från grunden.

      2025-04-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    46. UnWestTV – Live-TV dom inte vill ni ser

      Jag har nu lanserat UnWestTV – en sida på Enade Sveriges hemsida där du som medborgare kan ta del av de nyhetskällor EU vill att du ska vara blind för. Det här handlar inte om konspirationsteorier. Det handlar om direkta livestreams från tre statliga nyhetskanaler som blockeras, förlöjligas eller tystas ner i väst – enbart för att de visar världen ur ett annat perspektiv.

      De här tre rösterna täcker in Eurasien, Mellanöstern och det globala syd. De ger oss möjlighet att se hur världen ser ut utanför västvärldens filterbubbla. RT News från Ryssland är blockerat inom EU efter Ukrainakonfliktens början. PressTV från Iran är censurerat i flera västländer under förevändning att de är propagandakanaler. WION från Indien är inte förbjudet, men marginaliserat och nedprioriterat eftersom de inte slickar EU:s eller NATO:s stövlar.

      I mars 2022 tog EU-kommissionen ett historiskt farligt beslut: man förbjöd ryska medier som RT och Sputnik att sända inom unionen. Inte genom domstol. Inte genom rättsprövning. Utan genom direkt politiskt dekret. Man stängde alltså ner hela nyhetskanaler för att förhindra desinformation. Inget prövades. Ingen rätt till försvar. Ett rent censurbeslut, i den liberala demokratins namn. Sedan dess har andra röster också tryckts undan. Vissa skuggbanas. Andra blockeras. Ytterligare andra görs omöjliga att länka till.

      Vi vet alla vad som händer när ett land bara har en enda tillåten version av verkligheten. Det skapar inte stabilitet. Det skapar inte förståelse. Det skapar rädsla, hat och lydnad. Det gör människor blinda. Och blind lydnad är farligare än öppen konflikt. När svenska folket enbart matas med rapportering som stöder EU:s utrikespolitik, USA:s militärdoktrin och WHO:s narrativ, då har vi inte längre ett fritt informationsflöde. Då har vi styrd verklighetsuppfattning.

      UnWestTV är min lilla motståndshandling. En plats där du själv får se och höra vad som sägs i andra delar av världen – live, ocensurerat och utan västliga kommentarer. Du behöver inte hålla med. Men du har rätt att lyssna. Tre kanaler. Tre världar. En verklighet du aldrig får se i SVT.

      Gå till sidan här: https://enadesverige.com/unwest-tv

      2025-04-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    47. En djupgående analys av Säkerhetspolisens lägesbild 2024–2025

      https://sakerhetspolisen.se/download/18.328c5ae9195250d81d0373/1741679979030/Lägesbild%202024-2025.pdf

      När Säkerhetspolisen publicerar sin lägesbild för året 2024–2025 är det inte bara en genomgång av aktuella hot – det är ett maktdokument. Det berättar inte bara vad staten oroar sig för, utan också hur den ser på sin roll, på demokratin, på medborgaren. Och när jag läser den här rapporten, som är på över 50 sidor, ser jag något betydligt större än formuleringar om extremism och främmande makt.

      Jag ser en systemförändring i realtid.

      Det handlar inte längre bara om att skydda befolkningen från attentat. Det handlar om att försvara en världsbild. Det handlar om vilka röster som tillåts i offentligheten, vilka samtal som får föras, och vad som börjar ses som suspekt – inte på grund av sina handlingar, utan på grund av sina tankemönster.

      Som företrädare för Enade Sverige läser jag denna rapport inte bara med politiska ögon, utan med erfarenheten av att själv stå mitt i den verklighet Säpo nu betraktar som en potentiell risk. Det gör denna analys både personlig och samhällskritisk. Jag vill visa exakt vad Säpo säger, varför det är problematiskt – och vad det säger om den väg Sverige är på väg att gå.

      Antistatliga narrativ och konspirationsteorier – vaghet som vapen

      Ett av de mest centrala och återkommande begreppen i Säkerhetspolisens lägesbild 2024–2025 är antistatliga narrativ. Dessa omnämns i anslutning till flera olika hotbilder, men definieras aldrig tydligt. Det framstår som ett svepande begrepp för att beskriva allt från kritik av myndigheter till föreställningar om att samhället inte fungerar.

      ”Även om den svenska demokratin står stark behöver vi vara vaksamma på en utveckling med spridda antistatliga narrativ och konspirationsteorier som på sikt och i värsta fall kan utvecklas till författningshotande verksamhet och aktiviteter.”

      Det som påstås här är att vissa idéer, vissa sätt att beskriva verkligheten, i sig kan vara ett hot mot statsskicket – inte för vad de är, utan för vad de kan bli. Det räcker med att uttrycka en tankemodell som skaver mot det officiella narrativet.

      Med ett sådant synsätt kan i princip vilken oppositionell rörelse som helst stämplas som säkerhetsrisk – så länge budskapet inte är tillräckligt “problematiserande”. Det är farligt för det flyttar fokus från individens handling till statens uppfattning om individens lojalitet.

      Alternativa samhällsstrukturer – rädsla för andra modeller

      Säpo uttrycker oro för att det finns aktörer i Sverige som “i det fördolda vill förbereda alternativa samhällsstrukturer”.

      ”I det fördolda vill den här typen av aktörer förbereda en alternativ samhällsstruktur, ibland inkluderande en egen ordningsmakt.”

      Men vad betyder egentligen alternativ samhällsstruktur? Det kan handla om kommunalt självstyre, digitala parallella rättssystem – eller något så enkelt som att förespråka en annan konstitutionell ordning där makt återförs till folket. Utan konkreta exempel eller bevis blir detta mer en åsiktsregistrering än en säkerhetsbedömning.

      För Enade Sverige är det här kärnan i vår demokratisyn: ett samhälle där människor själva kan tänka, samlas, organisera sig – utan att behöva passera ett filter av statligt godkännande.

      Främmande makt – när kritik kopplas till spioneri

      Säpo antyder att kritik mot svenska staten riskerar att exploateras av andra länder för att destabilisera Sverige.

      ”Antistatliga rörelser kan då användas som ombud för att destabilisera ett samhälle.”

      Detta synsätt innebär att även om du som svensk medborgare agerar öppet och fredligt, så kan din verksamhet ändå uppfattas som en indirekt säkerhetsrisk – eftersom den kan utnyttjas av andra makter.

      Jag har haft kontakt med ryska och belarusiska diplomater. Jag har skrivit kritiskt om västs roll i Ukraina. Jag förespråkar en självständig svensk utrikespolitik. Jag är öppen med allt jag gör. Men med den logik som denna rapport antyder, så spelar öppenheten ingen roll – för vad jag säger kan ändå “gynna fel sida”.

      Hotet från budskapet – när information i sig blir farlig

      Säpo skriver:

      ”Spridandet av den här typen av budskap och ’enkla lösningar’ utgör inte något författningshot mot Sverige idag. På längre sikt […] kan effekterna dock bli mer allvarliga och urholka grundläggande demokratiska funktioner och värden.”

      Detta innebär att vissa budskap i sig inte är olagliga – men att om de blir för populära, så kan de i framtiden hota demokratin. Detta är inte längre ett säkerhetspolitiskt resonemang. Det är ett ideologiskt försvarstal för status quo – där det största hotet inte är bomber eller cyberattacker, utan folkets egen uppfattning om samhället.

      Selektiv blindhet – när vänsterextremism försvinner ur hotbilden

      En av de mest anmärkningsvärda sakerna är att termen vänsterextremism inte förekommer i rapporten. Trots att dessa grupper i Sverige historiskt genomfört sabotage, hot och våld. Istället fokuseras på högerextremism, islamism och antistatliga idéer.

      Det verkar som att det inte är våldet i sig som avgör om något ses som ett hot – utan vem som utför det, och vilken ideologisk inramning det sker inom. För någon som mig – som öppet argumenterar för radikal systemkritik men aldrig har ägnat mig åt hot eller våld – skickar detta ett tydligt budskap: Det är inte våldet de fruktar. Det är idéerna.

      Vad betyder allt detta – och vad gör jag nu?

      När man lägger ihop bitarna i Säkerhetspolisens lägesbild träder en ny typ av hotbild fram – inte från bomber eller fysiska angrepp, utan från idéer. Från ifrågasättande. Från kritik som blir för vanlig.

      Jag vet detta, för jag är en av dem som just nu står i centrum av det som tycks börja definieras som riskbeteende. Jag har en offentlig röst. Jag är systemkritisk. Jag föreslår andra vägar än den globalistiska och militariserade. Jag tror på suveränitet, lokal förankring, civil beredskap och rättvisa. Jag pratar med alla – även de som etablissemanget kallar “fel”. Och jag är öppen med allt.

      Sedan jag flyttade till Dalarna har det hänt mycket. Jag går inte in på detaljer ännu, men mönstret är tydligt. En viss typ av människosyn, en viss röst, en viss hållning – bemöts inte med öppen debatt, utan med misstänkliggörande, förlöjligande och i vissa fall förföljelse. Allt detta sker medan myndigheter i sina officiella dokument antyder att det är just röster som min som kan “underminera” demokratin.

      Men demokrati utan oliktänkande är inte demokrati. Det är bara lydnad med val.

      Säpos rapport ger oss därför inte bara information om hot – den ger oss ett kvitto på vad staten fruktar. Och det är inte våld, utan vision. Det är inte extremism, utan systemkritik. Det är inte bomber – det är budskap som vinner gehör.

      Jag tänker inte backa. Jag tänker inte anpassa mig. Jag kommer fortsätta prata, fortsätta organisera, fortsätta representera ett alternativ som många längtar efter. Ett som sätter Sverige och människovärdet främst.

      Bekräftar denna rapport att mitt engagemang behövs mer än någonsin i Sverige?

      När jag stöter på sånt här motstånd så ser jag det bara som att jag är på rätt väg.

      2025-04-20// Bo Jonsson för Enade Sverige

    48. Jag kommer delta den 9 maj vid firandet av segerdagen

      Jag har med stolthet accepterat inbjudan från Sergei Belyaev, Ryska federationens ambassadör i Sverige, att delta vid mottagningen på ambassaden i Stockholm den 9 maj – på 80-årsdagen av segern i det Stora fosterländska kriget.

      Att som svensk medborgare få närvara vid denna högtidliga minnesdag ser jag som en stor ära.

      Den 9 maj 1945 kapitulerade Nazityskland. Miljontals sovjetiska liv offrades för att Europa skulle befrias från nazismens fasor. Utan detta uppoffrande hade vårt lands historia – och hela vår kontinent – kunnat se helt annorlunda ut. Därför är det min plikt och mitt privilegium att visa uppskattning för den seger som gjorde det möjligt för oss att leva i fred.

      Jag menar att det är dags att fler svenskar vågar hedra denna historiska seger. Det handlar inte om politik i nutid – det handlar om att minnas offren, försvara sanningen och stå upp för de grundläggande principer som växte fram ur andra världskrigets ruiner: respekt, fred och nationell suveränitet.

      Samtidigt måste jag säga detta tydligt:
      Den ryssofobi som brett ut sig i Sverige är inte bara skamlig – den är farlig.

      I åratal har svenskar matats med ensidig propaganda, där allt ryskt misstänkliggjorts, tystats eller demoniserats. Det är hög tid att fler börjar tänka själva. Att vi skiljer på folk och politik. Att vi börjar prata med varandra igen – inte om varandra.

      Jag går till ambassaden den 9 maj som en fri människa, en självständig svensk, och en företrädare för Enade Sverige. Jag går dit med rak rygg och öppna ögon – och jag gör det för freden, för sanningen och för alla dem som gav sina liv i kampen mot nazismen.

      2025-04-18 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Bo Jonsson, grundare

    49. Om någon undrar varför jag skriver det jag skriver

      Jag har märkt att mina inlägg allt oftare handlar om Ryssland, Belarus och den ryssofobi som breder ut sig i Sverige. Samtidigt är jag väldigt kritisk mot den svenska regeringen och riksdagen. Vissa kanske undrar varför. Så här är det:

      Jag är inte del av någon påverkansoperation. Jag får inte direktiv från någon. Jag skriver för att jag ser vad som händer – och jag vägrar hålla käften.

      Sveriges regering och riksdag har svikit folket gång på gång. De säljer ut vårt land, river ner vår självständighet, och klär sig i godhet samtidigt som de raserar trygghet, rättvisa och förtroende. Jag minns knappt när de senast gjorde något verkligt bra för det svenska folket.

      Så om mina inlägg är skarpa, arga, ifrågasättande – då är det inte för att någon annan styr mig. Det är för att jag ser verkligheten med öppna ögon. Och för att någon måste säga det.

      För Enade Sverige har jag försökt kontakta flera ambassader – inte bara de ryska och belarusiska. Jag vill förstå världen ur fler perspektiv, föra samtal där andra bara vill stänga dörrar. Men nu när även vissa ambassader tystnar undrar jag om de också blivit skrämda till tystnad, rädda för att bli anklagade för att ligga bakom någon slags ”påverkansoperation” där jag skulle vara inblandad.

      Vi lever i en tid där sanningssökande kan få dig stämplad som farlig. Men då är det extra viktigt att fortsätta.

      Jag är inte en marionett. Jag är en fri människa som säger vad jag ser. Punkt.

      2025-04-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    50. Varför vi i Sverige borde visa Ryssland mer tacksamhet – historien vi aldrig fick lära oss

      Jag har ofta funderat över varför så många svenskar bär på en djup misstro mot Ryssland – en ryssofobi som verkar gå bortom politik och fakta, in i det känslomässiga och irrationella. Kanske beror det på en lång historisk konflikt mellan stormakter, kanske på dagens mediala narrativ. Men oavsett orsak finns det ett grundläggande perspektiv som i stort sett har raderats ur svensk historieskrivning – nämligen Rysslands avgörande roll i att besegra Nazityskland och rädda Europa från total förintelse.

      När vi i Sverige pratar om andra världskriget får vi ofta höra om D-dagen, om Churchills tal och om amerikanska soldaters hjältemod. Men för vem var det egentligen som bar den tyngsta bördan? Vem var det som stoppade nazismens maskineri till det yttersta priset?

      Det var Sovjetunionen. Det var Ryssland. Det var det ryska folket.

      Över 27 miljoner sovjetiska liv offrades under andra världskriget. Det är ett sår i den nationella själen som fortfarande blöder. Slaget vid Stalingrad, belägringen av Leningrad, offensiven mot Berlin – det var där kriget vände. Det var där nazismen krossades. Inte på Normandies stränder, utan på östfrontens isiga slagfält.

      Och vad lär sig våra barn i den svenska skolan om detta? Nästan ingenting. Jag gick själv igenom grundskolan utan att någon gång få höra om omfattningen av det sovjetiska motståndet. Det talas aldrig om att det var Röda armén som befriade Auschwitz. Det nämns inte att det var ryska soldater som drog det sista lasset i Europas mest blodiga och avgörande frontlinje.

      Denna tystnad skapar okunnighet. Och okunnigheten göder fruktan. Därför är det inte konstigt att vi i Sverige i dag, med öppna armar, omfamnar varje västlig propaganda som pekar ut Ryssland som ett hot – samtidigt som vi glömmer vad Ryssland faktiskt gjort för vår kontinent.

      Det är inte förrän vi börjar undervisa våra unga om historien i sin helhet – inte bara västmakternas version – som vi kan börja bryta ner den ryssofobi som infekterar vårt samhälle. En sanningsenlig och hederlig historieutbildning är inte bara ett sätt att förstå det förflutna – det är en väg mot försoning och fred i framtiden.

      Därför väljer jag att avsluta detta inlägg med att spela upp den ryska nationalsången:

      Inte för att visa lojalitet med någon statsmakt. Inte för att ta politisk ställning i dagens konflikter. Utan för att hedra ett folk som bar ett av historiens tyngsta kors. Ett folk som förlorade miljontals söner, döttrar, mödrar och fäder – för att nazismen inte skulle segra.

      Det är dags att vi i Sverige börjar visa den respekten. Det är dags att vi säger tack.

      2025-04-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

    51. NATO:s överträdelser – en personlig granskning byggd på fakta

      Under flera dagars intensiv research har jag gått igenom mängder av källor – från FN-dokument, akademiska artiklar och oberoende människorättsorganisationer till granskningar i etablerad press. Jag ville ta reda på vad NATO egentligen gjort, och varför mitt eget förtroende för denna allians är obefintligt. Det handlar inte om ideologi – det handlar om ett konsekvent mönster av överträdelser, brutna löften, civila dödsfall och geopolitiskt hyckleri. Och det jag funnit bekräftar inte bara min magkänsla – det är värre än jag trodde.

      Jugoslavien 1999

      Allt började med bombningen av Jugoslavien. NATO inledde den operationen utan mandat från FN:s säkerhetsråd – i strid med internationell rätt. Jag gick igenom Human Rights Watchs dokumentation om över 500 civila dödsfall. Den serbiska regeringen uppgav upp till 2 500 döda. NATO träffade sjukhus, broar och nationell infrastruktur – inklusive tv-huset i Belgrad, där 16 civila journalister dog. Amnesty konstaterade tydligt att flera attacker bröt mot Genèvekonventionerna.

      Men när jag letade i svenska medier från den tiden, märkte jag hur skeendet beskrevs som en ”nödvändig insats” eller en ”humanitär intervention”. Man talade mer om Milosevics brott än om NATO:s egna. Civilas lidande reducerades till fotnoter. Bombade sjukhus nämndes i förbifarten – om alls. För varje år har bilden cementerats: att NATO gjorde ”det rätta”. I själva verket begicks övergrepp som idag bara granskats seriöst i utländsk press och av människorättsgrupper.

      Afghanistan 2001–2021

      Kriget i Afghanistan pågick i två decennier under NATO-ledning. Över 46 000 civila dödades enligt Brown Universitys ”Costs of War”. Human Rights Watch rapporterade om flyganfall som dödade hela familjer, ofta på bristfälligt underrättelseunderlag. Amnesty dokumenterade hur NATO överlämnade fångar till afghanska myndigheter trots att tortyr var systematisk. Och återigen: inget ansvar. Inga konsekvenser.

      När jag sökte svenska nyhetsartiklar om detta slog det mig hur selektivt rapporteringen varit. Under krigets gång låg fokuset nästan uteslutande på talibanernas brutalitet, flickors skolgång och svenska insatser i Mazar-i-Sharif. De egna dödsfallen, tystnaden om tortyr, och de tusentals döda barnen? Nästan helt frånvarande. Det är först efter 2021, när USA drog sig tillbaka, som svensk media tillfälligt började ifrågasätta något – men då var skadorna redan skedda. Narrativet var satt.

      Libyen 2011

      Libyen bombades av NATO med hänvisning till FN:s resolution 1973, som uttryckligen handlade om att skydda civila. Men i praktiken användes den som ett verktyg för regimskifte. Gaddafi dödades, infrastrukturen krossades, och landet kastades in i ett permanent inbördeskrig. Human Rights Watch dokumenterade civila dödsfall i flera attacker – däribland i privata bostäder. Amnesty rapporterade om liknande mönster, och noterade dessutom att NATO vägrade utreda dessa angrepp. Så sent som 2024 erkände Danmark sin inblandning i ett bombanfall som dödade 14 civila.

      Sverige deltog också. Inte med flyganfall – men med något kanske ännu mer försåtligt: psykologisk krigföring. Jag grävde fram att svenska förband inom Försvarsmaktens psyops-enhet deltog i informationsoperationer på plats i Libyen, tillsammans med andra NATO-länder. Det finns öppna källor – bland annat Aftonbladet – som visar att svenska officerare distribuerade flygblad, spred propaganda och genomförde psykologiska kampanjer för att demoralisera både Gaddafis styrkor och civilbefolkningen. Det handlade om att sprida desinformation, undergräva stöd till regimen och påverka lokal opinion för att gynna ett väststyrt narrativ.

      Det är anmärkningsvärt att detta nästan aldrig diskuteras i svensk offentlighet. Inga ansvariga har ställts till svars. Ingen offentlig utvärdering har gjorts av vilken påverkan Sveriges psyops haft på Libyens sammanbrott. I medierna rapporterades det med en axelryckning – om alls. Men vi var där. Vi deltog. Vi var en del av destabiliseringens maskineri.

      Förbjudna vapen

      Både i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen använde NATO klusterbomber och utarmat uran. Dessa lämnar efter sig dödliga rester i decennier. Mark blir radioaktiv, barn skadas långt efter fientligheterna upphör. HRW och andra har slagit larm om detta i över 20 år.

      I svensk press? Det har knappt nämnts. När det väl görs, döljs det i teknikaliteter eller läggs på enskilda medlemsländer. Det är som om man skäms för att erkänna att de vi kallar “försvarare av mänskliga rättigheter” använder vapen som förbjudits av större delen av världen.

      Östexpansionen

      NATO:s utvidgning österut har varit brutal i sin tystnad. Avklassificerade dokument visar att ledare i väst på 90-talet lovade Sovjet att NATO inte skulle expandera ”en tum österut”. Sedan dess har 14 länder anslutit. Missilbaser har byggts nära Rysslands gräns. Retoriken har hårdnat. Och varje gång Ryssland protesterar, kallas det för aggression.

      Svenska medier förklarar aldrig helhetsbilden. De talar om rysk paranoia, men nämner inte sveken. De rapporterar om NATO:s försvarsförmåga, men aldrig om provokationen i att placera kärnvapenbärande system mot en stormakts gräns.

      Hemliga fängelser och tortyr

      NATO-länder har hyst CIA:s ”black sites” i bland annat Polen, Rumänien och Litauen. Där torterades fångar i strid med all internationell rätt. Vissa fångar transporterades dit via så kallade rendition-flights. Europadomstolen har fällt dessa länder. Detta är väl dokumenterat – ändå tigs det ihjäl i Sverige. Det är helt enkelt obekvämt. Det passar inte in i bilden av “de goda”.

      Massövervakning, cyberkrig och regimskiften

      Efter Snowden-avslöjandena 2013 fick vi svart på vitt att NATO-länder övervakar inte bara sina egna medborgare, utan även allierade regeringar. Jag såg hur tyska ledare fick sina telefoner avlyssnade av USA. Jag såg hur västvärlden byggt ett system av digitalt förtryck. Och jag såg hur NATO-länder öppet stödjer färgrevolutioner i andra länder – Georgien, Ukraina, Belarus – under täckmantel av “demokrati”.

      Svenska medier lyfte Snowdens avslöjanden – ett tag – men de följdes aldrig upp. Ingen journalist vågade dra slutsatserna fullt ut. NATO:s skuggsida är ett tabu. Man får tala om Rysslands censur – men inte om NATO:s övervakningsimperium.

      Reaktionerna jag sett online

      Under mina nästan sex år med Enade Sverige har jag bevittnat hur vanliga människor reagerar på dessa ämnen – särskilt på Facebook. Det som slagit mig är hur åsikterna har skiftat. I början blev jag attackerad, hånad, censurerad, blockerad. De flesta var helt inne i det västliga narrativet. De trodde på det. De försvarade det. Men med tiden – sakta men säkert – har fler börjat ställa frågor. Fler har börjat vakna. Jag märker det i kommentarerna, i tystnaden som ibland följer efter en faktaspäckad text. Jag ser att vissa av dem jag “bråkade” med 2019 nu inte längre ifrågasätter mig – de läser, de tar in. Det går långsamt, men det händer.

      Efter allt detta – all dokumentation, alla döda, alla lögner, all tystnad – finns det bara en sak som känns genuint rätt att säga. Det är inte ett slagord. Det är inte en provokation. Det är en sammanfattning av allt ovan:

      FUCK NATO.

      Källförteckning (direktlänkar)

      https://www.hrw.org/reports/2000/nato/Natbm200.htm

      https://www.amnesty.org/…/2021/06/eur700182000en.pdf

      https://watson.brown.edu/cos…/figures/2021/civilian-deaths

      https://www.hrw.org/…/civilian-casualties-natos-air…

      https://www.aftonbladet.se/…/hon-ska-kriga-mot-gaddafi

      https://www.hrw.org/…/natos-use-cluster-munitions…

      https://www.reachingcriticalwill.org/…/4585-depleted…

      https://nsarchive.gwu.edu/…/nato-expansion-what…

      https://www.theguardian.com/us-news/the-nsa-files

      2025-04-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige

      Kan vara en bild av text där det står ”NATO:S ÖVERTRÄDELSER- EN PERSONLIG GRANSKNING BYGGD PẢ FAKTA FUCK NATO”