Av Bo Jonsson 
Jag har inga illusioner. Jag vet att det jag skriver läses av fler än bara vanliga medborgare. Jag vet att mina ord sparas, analyseras, kodas och katalogiseras i olika system – som potentiellt ”avvikande”, ”systemkritiska” eller ”ideologiskt känsliga”. Det är inget nytt. Det är priset man betalar för att tänka självständigt i ett land som säger sig värna yttrandefrihet, men i praktiken bevakar varje tanke som rör sig utanför ramarna.
Så till er som följer mitt arbete – från Säpo, från FRA, från säkerhetsavdelningar och analysgrupper – detta är till er.
Jag är inte här för att hota. Jag är här för att väcka.
Jag är inte här för att splittra. Jag är här för att bevara det som håller på att gå förlorat: vår rätt att tänka själva, tala fritt och föra en fredlig utrikespolitik i Sveriges namn – inte i andras.
Ni vet mycket väl vad jag skrev. Ni förstår innebörden. Ni känner igen strukturen jag beskriver – lydnadens maskineri, lojalitetens hierarki, tystnadens belöningssystem. Jag vet att vissa av er håller med, tyst. Kanske i smyg. Kanske med skam. Kanske med rädsla. Men ni vet.
Jag kräver inte att ni kliver fram. Jag kräver inte att någon offrar sig. Men jag säger det ändå: varje dag som passerar utan motstånd mot Sveriges väg mot militarisering och konflikt är en dag där ni medverkar. Varje tystnad är ett samtycke. Varje arkiverad analys utan handling är en del av problemet.
Jag vet att jag är klassad. Jag vet att ni observerar. Men ni vet också att jag står för fred. För balans. För respekt mellan nationer. För svensk suveränitet – inte underkastelse. Ni vet att det jag säger inte är extremt – det är rimligt, mänskligt och djupt förankrat i svensk tradition av neutralitet och diplomati.
Jag skriver detta inte för att provocera er, utan för att visa: jag är medveten. Och jag står kvar.
Ni har era instruktioner. Jag har min övertygelse.
Ni har era ramar. Jag har min frihet.
Och jag kommer använda den till sista raden.
För detta handlar inte om mig. Det handlar om våra barn. Om Sveriges framtid. Om ett folk som inte längre känner igen sitt land.
Så till er som övervakar:
Jag ser er också.
Och jag hoppas att någon av er, en dag, vågar se sig själv.
2025-05-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige