Om suveränitet, integritet, maktkoncentration och rätten att själv välja vilket Sverige vi vill leva i.
Dagen före valet 2026 ställer jag en fråga som för bara några år sedan hade låtit närmast absurd: kan det komma en dag då en svensk börjar fundera på politisk asyl i ett annat land? Inte därför att vi vaknar upp i en diktatur över en natt, utan därför att frihet, integritet och självbestämmande kan försvagas steg för steg medan nästan varje enskilt steg förklaras som rimligt och nödvändigt.
Tänk dig ett Sverige några år framåt i tiden. Du har kritiserat makten offentligt. Du har vägrat rätta in dig i ledet. Du har ifrågasatt beslut, institutioner och den politiska riktning landet tagit. Du har inte begått något brott – men dina åsikter, kontakter och offentliga uttalanden har gjort dig obekväm.
Samtidigt har staten fortsatt att flytta fram sina positioner. Övervakningen har blivit mer omfattande. Den personliga integriteten har försvagats ytterligare. Gränsen mellan vad staten har rätt att veta om dig och vad som faktiskt tillhör ditt privatliv har flyttats ännu ett steg. Till slut sitter du där med en tanke som tidigare hade känts fullständigt absurd: I vilket land skulle jag som svensk kunna söka politisk asyl?
Inte därför att Sverige från en dag till en annan formellt har blivit en diktatur – även om jag anser att vårt samhälle i allt högre grad kan beskrivas som ett system där banker, stora ekonomiska intressen och en relativt liten maktkrets har fått ett oproportionerligt stort inflytande över människors liv och över den politiska utvecklingen. En sorts bankdiktatur i kostym, där makten inte behöver marschera på gatorna så länge den kan utövas genom ekonomi, skuldsättning, regelverk, övervakning och institutioner.
Det är just det som gör utvecklingen farlig: den behöver inte komma med fanfarer. Skruvarna kan dras åt, lite i taget.
Och kanske finns där ytterligare en fråga värd att ställa inför framtiden. Vad händer om politiska idéer börjar vinna mark som på allvar flyttar makt?
Jag förespråkar stark central styrning i de stora rikspolitiska och strategiska frågorna, men samtidigt betydligt större lokal direktdemokrati i kommunerna och ett starkt skydd för människans personliga frihet och integritet. Jag vill att Sverige lämnar EU och NATO, river upp DCA-avtalet, slutar exportera vapen och återtar en självständig utrikes- och säkerhetspolitik där diplomati och fred sätts före fortsatt militarisering.
Ett Sverige utan verklig egen suveränitet, utan en självständig utrikespolitik och utan förmågan att bedriva egen diplomati är inte det Sverige jag vill leva i. För mig måste en suverän stat kunna tala med både vänner och motståndare, fatta beslut utifrån svenska intressen och använda diplomatin som ett förstahandsverktyg – inte bara anpassa sig efter större block, allianser eller andra staters prioriteringar.
Och viktigast av allt: jag vill reformera banksystemet. För mig handlar det ytterst om vem som ska ha makten över pengar, krediter, skuldsättning och därmed en stor del av människors faktiska handlingsutrymme. Ett samhälle där den ekonomiska makten koncentreras till ett fåtal aktörer blir aldrig fullt demokratiskt bara för att människor får lägga en valsedel vart fjärde år.
Det som måste hållas samman nationellt ska hållas samman nationellt. Det som berör människors vardag lokalt ska i mycket större utsträckning kunna avgöras av människorna som faktiskt bor där. Och det som tillhör individens privata sfär ska varken staten, bankerna eller andra maktcentra lägga sig i utan mycket starka skäl.
Skulle en sådan politik någon gång kunna uppfattas som ett hot av dem som har ekonomiska, politiska eller institutionella intressen av att dagens ordning består? En politik som vill flytta makt från överstatliga institutioner, militära strukturer, banker och andra maktcentra tillbaka till Sverige, kommunerna och människorna själva?
Jag vet inte. Och låt oss vara rimliga: det här är precis vad det är – tankegods. Jag är fortfarande inte mer än ett myggbett, om ens det, för de stora aktörerna och maktcentra jag kritiserar. Jag sitter inte här och påstår att någon mäktig kraft känner sig hotad av mig personligen. Men idéer börjar alltid som idéer, och jag tycker att man måste få resonera om vad som händer den dag idéer som faktiskt förändrar maktförhållanden börjar få verkligt stöd. I ett fritt samhälle måste man få ställa den frågan.
Det säger något om utvecklingen i ett land när en svensk ens börjar fundera över frågan: Kan det komma en dag då en svensk behöver söka politisk asyl i ett annat land – på grund av politisk förföljelse, inskränkta rättigheter och en stat som steg för steg tränger längre in i människors privata sfär?
Sverige var en gång känt som ett land som värnade personlig integritet, yttrandefrihet, rättssäkerhet och individens frihet gentemot staten. Jag tycker inte längre att den självbilden går att ta för given.
Skruvarna dras åt. Övervakningen ökar. Den personliga integriteten försvagas. Utrymmet för människor som går emot rådande politiska och samhälleliga strömningar känns mindre. Åtgärder som för några decennier sedan hade väckt starka protester presenteras i dag som nödvändiga, moderna eller självklara. Och varje enskilt steg kan alltid förklaras. Det är summan av stegen som oroar mig.
Sverige är i dag, enligt min mening, en skugga av det land som en gång byggde sitt internationella anseende på frihet, självständighet, rättssäkerhet och respekt för den enskilda människan. Jag tror att nästan alla som betraktar utvecklingen utan partipolitiska skygglappar kan se att något har gått förlorat. Den promille som fortfarande tycker att utvecklingen är odelat positiv har kanske också haft mer att vinna på systemet än den vanliga människan.
Och låt mig vara tydlig med en sak: det här är tankegods från en svensk patriot. Jag kritiserar inte Sverige för att jag föraktar landet, utan därför att jag bryr mig om det. Patriotism är för mig inte att blunda för förfall, maktkoncentration eller inskränkta friheter. Patriotism är att vilja att Sverige åter ska vara ett land värt att vara stolt över.
Politisk asyl för svenskar låter kanske absurt i dag. Det är min förhoppning att det alltid ska göra det. Men ett fritt samhälle försvaras inte genom att säga att utvecklingen aldrig kan gå för långt. Det försvaras genom att reagera långt innan människor faktiskt behöver fly sitt eget land för sina åsikters skull.
Frihet försvinner sällan över en natt. Den skruvas bort, ett varv i taget.
Det sociala experimentet Sverige rullar vidare tills tillräckligt många människor säger att det räcker och faktiskt vill ha en annan riktning. Ingen politisk förändring kommer av sig själv. Den kommer först när tillräckligt många slutar acceptera utvecklingen som oundviklig.
Imorgon väljer Sverige. Välj det som känns rätt för dig. Men gör det som ett medvetet och genomtänkt val. Vill du ha fyra nya år av i stort sett samma politiska riktning, oavsett vilken färgkod regeringen får, så rösta därefter. Men om du anser att själva riktningen behöver förändras – då finns också alternativet att bryta mönstret.
Våga tänka utanför riksdagen. Våga också rösta utanför riksdagen.
Det viktigaste är att du vet varför du lägger din röst där du lägger den.
2026-09-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige – INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
About the Author
