Förtroende, ansvar och människovärde
Den gångna veckans texter har rört sig mellan det mycket lokala och det stora internationella perspektivet. Jag har lämnat in Enade Sveriges valsedlar inför kommunvalet i Rättvik. Jag har riktat en uppmaning till den mindre grupp makthavare som själva vet att de har missbrukat sitt förtroende. Och jag har försvarat en humanitär princip som borde vara självklar, men som i dagens polariserade klimat har blivit kontroversiell: civila är civila, oavsett sida i ett krig. Vid första anblick kan det framstå som tre helt skilda ämnen. Men de binds samman av samma grundläggande frågor. Vad innebär det att få andra människors förtroende?
Hur ska medborgarna kunna granska dem som fattar beslut i deras namn? Vad händer när makt börjar uppfattas som en rättighet i stället för ett tillfälligt uppdrag? Och gäller våra principer även när de prövas på människor som tillhör ett annat parti, ett annat land eller den sida i en konflikt som vi själva inte sympatiserar med? OSINT – Open Source Intelligence – handlar om att samla in, jämföra och värdera offentligt tillgänglig information. Men metoden är inte bara relevant för krig, främmande makter och internationell säkerhet. Den kan också användas för att förstå den egna kommunen, följa offentliga beslut, granska hur skattemedel används och kontrollera om politiska påståenden stämmer.
Demokrati, rättssäkerhet och humanitet har något gemensamt: de måste fungera även när de är obekväma.
En valsedel är ett litet papper med stor betydelse
Den 10 augusti lämnade jag in Enade Sveriges valsedlar inför valet till Rättviks kommunfullmäktige. Valsedlarna överlämnades till kommunen och mottagandet dokumenterades och stämplades. Det kan låta som en administrativ detalj. I praktiken var det en viktig milstolpe. Enade Sverige började som en idé om att Sverige behöver mer självständighet, mer direkt folkligt inflytande, större öppenhet och en politik som sätter fred, rättvisa och trygghet före partipolitisk prestige. Nu finns det förtryckta valsedlar som gör det möjligt för Rättviksborna att rösta på detta alternativ i kommunvalet. Valmyndigheten uppger att valet till riksdag, region- och kommunfullmäktige hålls söndagen den 13 september 2026. Rättviks kommunfullmäktige består av 39 ledamöter.
Jag tänker inte låtsas att ett enda mandat innebär att jag ensam kan förändra kommunen. Det kan jag inte. Men en ledamot kan läsa handlingar, begära svar, ställa frågor, lägga förslag, rösta, reservera sig, uppmärksamma invånarna på beslut och försöka övertyga andra ledamöter. En enda oberoende röst kan inte bestämma allt. Men den kan göra det svårare för alla andra att låtsas att vissa frågor aldrig har ställts. Det är också en form av makt – men en makt som måste användas varsamt och öppet.
Vad jag vill göra i Rättvik
Om Rättviksborna ger mig förtroendet att ta plats i kommunfullmäktige vill jag sätta kommunens och invånarnas bästa framför partipolitisk prestige. Jag är inte bunden av någon partipiska. Ett bra förslag blir inte dåligt för att det kommer från fel parti, och ett dåligt förslag blir inte bra för att det kommer från rätt parti. Jag vill arbeta för större insyn och mer begriplig kommunpolitik. Vid stora, kostsamma och långsiktiga beslut bör invånarna få bättre möjligheter att påverka, exempelvis genom rådgivande folkomröstningar när frågans omfattning motiverar det. Skolan, omsorgen, de äldre och tryggheten måste prioriteras. Barn har olika förutsättningar. En fungerande skola måste därför kunna ge stöd efter verkliga behov och inte enbart efter hur väl barnet passar in i en standardiserad organisation.
Äldre behöver inte bara grundläggande omsorg. De behöver också mänsklig kontakt, gemenskap, aktiviteter och möjlighet att fortsätta vara en del av samhället. Kommunen styr inte Polismyndigheten och kan därför inte ensam besluta om antalet poliser. Men kommunen kan driva frågan om polisiär närvaro, samverka med polisen och tydligt redovisa vilka trygghetsproblem invånarna upplever. Jag lovar inte att alla mina förslag kommer att antas. Ett sådant löfte vore ohederligt. Jag lovar att läsa, fråga, granska, rösta och redovisa hur jag resonerar. För mig är det en viktig skillnad. Politik borde innehålla färre garantier om sådant ingen enskild människa kan kontrollera och fler konkreta besked om hur den förtroendevalde tänker arbeta.
OSINT börjar också i kommunhuset
När människor hör ordet OSINT tänker många på satellitbilder, militära fordonskolonner, geolokalisering och analyser av krig. Men öppna källor finns också betydligt närmare. Kommunala protokoll, kallelser, beslutsunderlag, budgetar, upphandlingar, revisionsrapporter, bolagsredovisningar och diarieförda handlingar kan tillsammans visa hur kommunen styrs och hur offentliga medel används. En enskild handling berättar sällan hela historien. Ett protokoll visar vilket beslut som fattades, men inte alltid vilka informella överväganden som föregick det. En budgetpost visar vart pengar ska gå, men inte automatiskt vilket resultat verksamheten faktiskt uppnår. En upphandling kan följa alla formella steg och ändå behöva granskas i fråga om konkurrens, relationer och långsiktig kostnad.
Det seriösa arbetet börjar därför med att jämföra flera uppgifter. Vad lovades innan beslutet? Vad stod i underlaget? Vilka invändningar framfördes? Vad kostade det till slut? Vem fick uppdraget? Vilket resultat redovisades? Och vem tog ansvar om utfallet blev ett annat än det som presenterades för invånarna? Att ställa sådana frågor är inte att utgå från att alla politiker och tjänstemän är korrupta. Det är att förstå att öppen granskning skyddar både medborgarna och de hederliga människor som arbetar i offentlig verksamhet. Den som har fattat ett rimligt och lagenligt beslut på ett korrekt underlag ska kunna visa det. Den som har blivit felaktigt anklagad ska få möjlighet att bemöta anklagelsen med fakta. Den som upptäcker fel ska kunna rätta dem utan att hela organisationen reflexmässigt sluter sig.
Insyn är inte ett straff. Insyn är en förutsättning för förtroende.
Offentlig makt är ett lån från medborgarna
Veckans andra stora text riktade sig till den mindre grupp politiker, tjänstemän och andra makthavare som själva vet att de har passerat gränsen mellan att använda och att missbruka ett förtroende. Det är viktigt att vara exakt. Texten riktade sig inte till alla som arbetar i offentlig verksamhet. De allra flesta går till jobbet, försöker göra rätt och fattar beslut under förutsättningar som ofta är svårare än vad utomstående ser. Den riktade sig till den som såg ett jäv men valde att titta bort. Den som undanhöll information, gynnade en vän eller ett nätverk, tog emot något otillbörligt eller skrev under en handling trots att beslutet inte tålde full insyn.
Budskapet var inte att någon namngiven person skulle dömas på förhand. Budskapet var: kliv av innan du gör något värre. Säg nej om någon försöker få dig att medverka till något olagligt. Använd lagliga och rättssäkra vägar för att slå larm. Förstör inte bevis, påverka inte vittnen och konstruera inte efterhandsförklaringar. Sök juridisk rådgivning och ta ansvar om du själv har begått ett brott. Detta är inte ett hot. Det är en påminnelse om att offentlig makt aldrig är privat egendom. En ministertitel, en styrelsepost, en generaldirektörsstol eller ett kommunalt uppdrag är tillfälligt. Handlingar, protokoll, mejl, transaktioner och konsekvenser kan finnas kvar betydligt längre.
Makt kan få människor att tro att dagens skydd alltid kommer att bestå. Samma chef kommer att tiga. Samma kollegor kommer att hålla ihop. Samma parti kommer att försvara beslutet. Samma dokument kommer att förbli oläst. Men regeringar byts ut. Partier splittras. Människor byter arbete. Visselblåsare börjar tala. Arkiv öppnas. Nya uppgifter kan jämföras med gamla förklaringar. Det är därför dokumentation är så central för både journalistik, revision, rättsväsende och OSINT. En enskild uppgift kan misstolkas. Ett anonymt påstående kan vara falskt. Ett dokument kan sakna sammanhang. Men när oberoende källor, tidslinjer, beslut, kommunikation och ekonomiska flöden pekar åt samma håll blir bilden starkare.
Samma källkritiska krav måste dock gälla även när misstanken bekräftar vår egen politiska övertygelse. Ingen ska pekas ut som brottsling därför att vi ogillar personens parti. Ingen ska straffas för en åsikt. Ingen ska utsättas för hot, våld eller politisk utrensning. Misstankar ska utredas oberoende. Bevis ska prövas. Den anklagade ska få försvara sig. Domstolen ska vara opartisk. Men när en människa efter en rättssäker process döms för korruption, mutbrott, bedrägeri, grovt tjänstefel eller annat allvarligt maktmissbruk ska titel, kontaktnät och partibok inte ge immunitet. Brottet ska leda till verkliga konsekvenser, inklusive fängelse när brottets allvar motiverar det.
Ingen ska stå över lagen.
Granskning utan rättssäkerhet blir själv ett övergrepp
Krav på hårdare ansvarsutkrävande får aldrig utvecklas till föreställningen att stark övertygelse är samma sak som bevis. Det räcker inte att någon känns korrumperad. Det räcker inte att ett beslut var dåligt eller dyrt. Det räcker inte att en politiker har kontakter som väcker frågor. Fakta måste säkras, alternativa förklaringar prövas och osäkerheter redovisas. Annars riskerar den nödvändiga kampen mot korruption att själv bli ett instrument för ryktesspridning, personförföljelse och maktmissbruk. Det är därför jag återkommer till behovet av starkare institutioner: verklig insyn, oberoende granskning, bättre skydd och tydliga rättssäkra kanaler för visselblåsare, hårdare regler mot korruption och svängdörrar samt en oberoende konstitutionsdomstol.
Sverige behöver system som kan granska makten utan att först bestämma vem som är skyldig. Den oskyldige ska skyddas av rättsstaten. Den skyldige ska inte kunna gömma sig bakom makten. De två principerna står inte i konflikt. De är beroende av varandra.
Civila är inte sina regeringar
Veckans tredje huvudfråga handlade om humanitär hjälp till civila i kriget mellan Ryssland och Ukraina. Svenskar som samlar in mat, kläder, hygienartiklar, medicinsk utrustning, vedkaminer och andra förnödenheter till krigsdrabbade människor i Ukraina gör en betydelsefull humanitär insats. Jag har aldrig motsatt mig sådan hjälp. Tvärtom har jag tydligt skiljt mellan civila förnödenheter och vapenleveranser. Mat till hungriga, mediciner till sjuka och värme till frusna är något annat än militär upptrappning. Men om principen är att hjälpa krigsdrabbade civila måste vi också våga ställa den obekväma frågan: bör hjälp kunna nå civila i Ryssland som har drabbats av samma krig?
Även ryska gränsregioner har utsatts för strider och attacker. Människor har dödats och skadats, bostäder och infrastruktur har förstörts och familjer har tvingats lämna sina hem. Internationella rödakorskommittén, ICRC, uppger att de intensifierade striderna i Kurskregionen fördrev över 100 000 människor. Organisationen beskriver hur den tillsammans med nationella rödakorsorganisationer arbetar för att hjälpa människor som drabbats av konflikten, oavsett var de befinner sig. Förstörelsen och det mänskliga lidandet i Ukraina är betydligt mer omfattande. Att uppmärksamma ryska civila förändrar inte detta. Det innebär inte att orsaker, ansvar eller omfattning likställs. Humanitet är ingen matematisk jämförelse mellan två befolkningars lidande.
En rysk pensionär fryser inte mindre för att Rysslands regering för krig. Ett ryskt barn behöver inte mindre mat, trygghet eller medicin för att barnet har ett ryskt pass. På samma sätt ska en ukrainsk civil aldrig göras ansvarig för varje beslut som fattas i Kyiv. Regeringar och militära ledningar fattar beslut. Civila försöker överleva följderna.
Neutral hjälp kräver kontroll
Att förespråka humanitär hjälp till civila på båda sidor innebär inte att hjälpen ska delas ut utan kontroll. Tvärtom. Ju mer politiserad konflikten är, desto viktigare blir det att hjälpen förmedlas genom neutrala, etablerade och granskbara organisationer. Det måste finnas rimliga kontroller som minskar risken för att mat, mediciner eller utrustning hamnar hos militära förband, myndigheter eller politiska organisationer i stället för hos de civila som insatsen är avsedd för. Neutralitet betyder inte att man saknar moral eller blundar för övergrepp. För humanitära organisationer är neutralitet ett praktiskt verktyg som kan göra det möjligt att nå människor på flera sidor, föra samtal över frontlinjer, söka saknade och återförena familjer.
Man kan diskutera hur väl en viss organisation lyckas med sitt uppdrag. Man kan granska kostnader, tillträde, resultat och möjliga brister. Även humanitära aktörer ska tåla saklig granskning. Men grundprincipen är riktig: hjälp ska ges efter behov och inte efter vilken regering mottagaren lever under. Det är lätt att säga att alla människor har samma värde när vi talar om människor på den sida vi själva sympatiserar med. Det verkliga provet kommer när samma princip ska omfatta människor vars regering, flagga eller politiska system vi motsätter oss. Om medmänskligheten upphör vid en nationsgräns har den blivit en del av blockpolitiken.
Källkritik måste gälla även människovärdet
Krig skapar en informationsmiljö där varje uppgift snabbt kan bli ammunition. Uppgifter om civila dödsoffer, förstörda byggnader och flyktingströmmar används av de stridande parterna för att vinna stöd, fördöma motståndaren och legitimera egna beslut. Det betyder inte att alla uppgifter är falska. Det betyder att de måste värderas. Vem är den ursprungliga källan? Finns bilder, dokument eller oberoende vittnesmål? När inträffade händelsen? Kan samma material ha publicerats tidigare i ett annat sammanhang? Vad är bekräftat, vad är sannolikt och vad är fortfarande ett påstående från en part i konflikten? Men källkritik får inte bli en ursäkt för att automatiskt avfärda allt lidande på den andra sidan.
Vi bör vara försiktiga med obekräftade påståenden. Vi bör inte vara likgiltiga inför verifierade humanitära behov. Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt: förstörelsen och det mänskliga lidandet i Ukraina är betydligt mer omfattande, och ryska civila som faktiskt drabbats har också rätt till liv, skydd och humanitär hjälp. Att säga det ena upphäver inte det andra.
Från valsedeln till rättsstaten
En valsedel, ett protokoll och ett paket med humanitär hjälp kan verka sakna samband. Men de representerar tre sidor av samma samhällssyn. Valsedeln representerar medborgarens rätt att välja och avsätta dem som får politisk makt. Protokollet och dokumentationen representerar möjligheten att i efterhand granska hur makten användes. Den humanitära hjälpen representerar principen att människovärdet inte upphör när politiken har misslyckats och kriget har börjat. Demokrati utan insyn riskerar att reduceras till en valdag vart fjärde år. Insyn utan ansvarsutkrävande riskerar att bli information utan konsekvenser. Ansvarsutkrävande utan rättssäkerhet riskerar att bli förföljelse. Och utrikespolitik utan medmänsklighet riskerar att göra civila till accepterade förluster i ett geopolitiskt spel.
Det är därför samma principer måste följa med hela vägen – från kommunhuset i Rättvik till statens högsta institutioner och vidare ut i Sveriges agerande i världen.
Veckans slutsats
Veckan började med något konkret: Enade Sveriges valsedlar lämnades in till Rättviks kommun. Det är ingen garanti för ett mandat. Det är en möjlighet för invånarna att välja ytterligare en oberoende röst. Veckan fortsatte med en uppmaning till människor som har anförtrotts makt: använd förtroendet rätt, säg nej när andra vill dra in dig i missbruk och ta ansvar om du själv har passerat gränsen. Den avslutades med en princip som borde överleva varje krig: civila människor förlorar inte sitt människovärde därför att de befinner sig på fel sida av en gräns. För Enade Sverige hör dessa frågor ihop.
Makt ska komma från medborgarna. Beslut ska tåla insyn. Misstankar ska utredas rättssäkert. Brott ska få verkliga konsekvenser. Och humanitär hjälp ska utgå från behov, inte nationalitet. En valsedel är inte bara ett papper. Ett offentligt uppdrag är inte en privat belöning. Rättssäkerhet är inte ett hinder för ansvar. Neutralitet är inte likgiltighet. Medmänsklighet är inte ett ställningstagande för en regering. Förtroende måste förtjänas, makt måste kunna granskas och människovärdet måste gälla även när det är politiskt obekvämt. Det är så ett tryggare, öppnare och mer anständigt samhälle byggs – i Rättvik, i Sverige och i vår relation till omvärlden.
2026-08-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!