När jag summerar vecka 24 ser jag en tydlig röd tråd genom det mesta jag skrev. På ytan handlade veckan om många olika saker: Norges och Portugals nationaldagar, Världshavsdagen, Armeniens val, Enade Sveriges fem grundpelare, sanktioner mot Ryssland, Fållökna herrgård, partier utanför riksdagen, skolavslutningar, Epstein-frågan, Rysslands dag, Filippinernas självständighetsdag, Maduro, hälsa, Nord Stream, Malawi och Sveriges VM-premiär. Men under ytan återkom samma grundfråga gång på gång: vilka principer ska bära ett samhälle när världen blir mer osäker?
För mig blev vecka 24 en vecka där Enade Sverige både förtydligade sin politiska kärna och breddade sitt mänskliga uttryck. Jag skrev om suveränitet, diplomati, fred, rättvisa och trygghet. Men jag skrev också om barn, hälsa, sommar, fotboll, kaffe och vardag. Det är inte två separata saker. Politik som inte bottnar i människors liv riskerar att bli abstrakt. Och människors liv påverkas i sin tur av de stora politiska beslut som fattas långt ovanför deras huvuden.
Veckan började i en diplomatisk ton. Jag uppmärksammade Norges dag, Portugals nationaldag, Rysslands dag, Filippinernas självständighetsdag och Malawis frihetsdag. För mig handlar sådana hälsningar inte om att okritiskt omfamna varje statsledning eller varje politiskt system. Det handlar om respekt för folk, historia, kultur och nationell identitet. Varje folk har rätt att minnas sin historia, vårda sin kultur och önska sina barn en fredlig framtid.
Samma tanke fanns i texten om Världshavsdagen. Jag har länge varit kritisk till FN och överstatliga strukturer, men jag tycker samtidigt att man måste kunna skilja mellan organisationer och sakfrågor. Haven är viktiga oavsett vad man tycker om FN-systemet. Östersjön, Västerhavet, fiske, handel, energi, livsmedelsförsörjning och biologisk mångfald är inte symbolfrågor. De är delar av den konkreta verklighet som nationer måste förvalta. För mig handlar det inte om att välja mellan nationellt ansvar och internationellt samarbete. Suveräna nationer måste kunna samarbeta utan att förlora kontrollen över sina egna grundläggande beslut.
Armenien blev ytterligare ett exempel på samma princip. Efter valet skrev jag att historien inte går att rösta bort. Oavsett hur man tolkar valresultatet visar Armeniens situation att relationer mellan länder sällan kan reduceras till enkla slagord om öst och väst. Historiska, ekonomiska, kulturella och mänskliga band lever ofta kvar långt efter att den politiska retoriken förändrats. För mig är den centrala frågan inte vilken stormakt som vinner mest inflytande, utan om Armenien får förbli ett verkligt suveränt land som fattar beslut utifrån sina egna intressen.
Under veckan publicerade jag också en sammanhållen text om Enade Sveriges fem grundpelare: suveränitet, diplomati, fred, rättvisa och trygghet. Det var en viktig text eftersom den förklarar varför Enade Sverige finns. Jag grundade inte Enade Sverige för nästa opinionsmätning eller nästa mandatperiod. Jag grundade Enade Sverige för mina barns skull och för alla andra barn som ska växa upp i det här landet. Politik handlar ytterst om vilket samhälle vi lämnar efter oss.
Suveränitet handlar om vem som bestämmer. Diplomati handlar om hur vi möter omvärlden. Fred handlar om målet för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Rättvisa handlar om ansvar och lika regler. Trygghet handlar om människors vardag. Tillsammans utgör dessa fem ord inte bara en sammanfattning av Enade Sveriges politik, utan också en kompass för hur jag försöker analysera samhällsutvecklingen.
Sanktionerna mot Ryssland blev ett konkret exempel på varför den kompassen behövs. EU:s nya sanktionspaket presenterades som ett sätt att sätta press på den ryska staten. Men som så ofta med sanktioner är frågan vem som i praktiken får bära konsekvenserna. Banker, handel, transporter, hamnar, fartyg, fiskeindustri och importförbud är inte bara tekniska detaljer. De påverkar arbetare, företagare, pensionärer, barnfamiljer och vanliga människor. Om målet är fred och stabilitet måste vi också våga diskutera om vägen dit verkligen leder dit vi säger att vi vill komma.
Samma krav på ansvar återkom i texten om Fållökna herrgård. Som tidigare säkerhetsansvarig reagerade jag på uppgifterna om hur en journalist ska ha kunnat ta sig nära statsministerparet genom att anmäla sig som volontär. Om uppgifterna stämmer är den viktiga frågan inte att en reporter gjorde sitt jobb. Den viktiga frågan är vilka rutiner som fanns på plats och om de var tillräckliga. Säkerhet handlar inte om partipolitik. Det handlar om professionalism, riskbedömning och förmågan att lära innan en allvarlig incident inträffar.
Jag skrev också om två längre samtal mellan partier utanför riksdagen. Det fanns mycket engagemang där, men jag blev påmind om en viktig skillnad. Mandat är inte ett mål. Mandat är ett verktyg. Riksdagen är inte ett mål. Riksdagen är ett verktyg. Politik är inte ett mål. Politik är ett verktyg. Den verkliga frågan är vilket Sverige man vill bygga när man väl får möjlighet att påverka. För mig är det viktigare att hålla fast vid principer än att jaga varje tänkbart samarbete.
Veckans mest laddade inrikespolitiska ämne blev frågan om svenska kopplingar till Jeffrey Epstein. Jag reagerade på att riksdagens justitieutskott sade nej till Centerpartiets förslag om en oberoende granskning. Här gäller det att vara noggrann. Det handlar inte om att peka ut människor utan grund. Det handlar om att granska makt, möjliga beroendeförhållanden och kontakter som kan ha betydelse för allmänhetens förtroende. Om det finns svenska kopplingar bör de granskas. Om det inte finns svenska kopplingar borde en granskning kunna visa det. Båda vägarna leder till samma slutsats: mer klarhet, inte mindre.
Nord Stream-frågan väckte samma typ av resonemang. Någon sprängde sönder central energiinfrastruktur i Östersjön. Sverige utredde frågan, lade ned utredningen och skickade material vidare till Tyskland, medan Ryssland inte fick del av samma material. För mig kvarstår frågan: om målet är att få fram sanningen, varför är insynen så begränsad? När kritisk infrastruktur förstörs i vårt närområde borde svenska medborgare kunna få tydligare svar än så.
Under veckan skrev jag även en personlig återblick på en gammal artikel från 2011 om IMF, oligarki och makt, skriven tillsammans med Peter Hedin. Den texten blev viktig för mig eftersom den visade både kontinuitet och förändring. Jag ställer fortfarande frågor om makt, ekonomi, inflytande och demokrati. Men jag formulerar dem annorlunda idag. Jag är mer försiktig med långtgående slutsatser, mer noga med källor och mer medveten om skillnaden mellan vad man vet, vad man tror och vad man misstänker.
Det är också där jag tycker Enade Sverige behöver fortsätta utvecklas. Makt ska granskas. Men granskningen blir starkare när den är saklig, verifierbar och svår att avfärda. Ju allvarligare ämne, desto större ansvar att hålla tonen kontrollerad och språket rent.
Samtidigt ville jag under veckan också visa mer av människan bakom politiken. Texten om Global Wellness Day blev ett sådant exempel. Jag skrev om min egen viktresa, om tiden i Belarus, om att väga alldeles för mycket, om ketogen kost, om barnen och om att vilja orka finnas kvar länge. Det är inte partipolitik i snäv mening, men det är ändå politiskt i en djupare mening. Ett samhälle består av människor. Människor har kroppar, vanor, ansvar, svagheter, humor, familjer och vardag. Om man ska tala om framtiden måste man också tala om livet som faktiskt levs.
Samma sak gällde skolavslutningarna, sommarhälsningen och uppladdningen inför Sveriges VM-premiär mot Tunisien. Ett land är inte bara lagstiftning, budgetar, säkerhetspolitik och institutioner. Ett land är också barn som sjunger Den blomstertid nu kommer, familjer som går på skolavslutning, människor som samlas framför en fotbollsmatch och den där känslan av gemenskap som ibland uppstår kring något så enkelt som en svensk seger tidigt på morgonen.
När jag summerar vecka 24 landar jag därför i fyra observationer.
För det första blev Enade Sveriges grund tydligare. Suveränitet, diplomati, fred, rättvisa och trygghet är inte lösa ord. De är ett sätt att förstå både svensk politik och omvärlden.
För det andra återkom frågan om ansvar. Ansvar hos makthavare. Ansvar i säkerhetsrutiner. Ansvar i internationella relationer. Ansvar i hur offentliga institutioner hanterar granskning och insyn.
För det tredje blev transparens en fortsatt huvudfråga. Epstein, Nord Stream, säkerhetsskydd, internationella operationer och ekonomiska institutioner är olika ämnen, men de pekar alla mot samma behov: människor måste kunna förstå hur makt utövas.
För det fjärde blev veckan en påminnelse om att politik måste vara mänsklig. Om Enade Sverige ska vara trovärdigt över tid måste det inte bara tala om system, institutioner och principer. Det måste också visa varför dessa frågor spelar roll för verkliga människor, verkliga familjer och verkliga barn.
När jag ser tillbaka på vecka 24 återkommer jag därför till samma fråga som jag ofta återkommer till. Inte vad andra makter vill. Inte vad färdiga block vill. Inte vad gamla politiska strukturer vill. Utan vad Sverige vill. Vilket land vi vill vara. Vilka principer vi vill bära. Och vilket samhälle vi vill lämna efter oss när våra barn en dag frågar vad vi gjorde med den tid vi fick.
2026-06-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!