Enade Sveriges förslag ur hemlöshet
Det här är en påhittad berättelse.
Ett scenario jag själv ser framför mig utifrån en av punkterna i Enade Sveriges partiprogram — om hur kommunalt drivna kollektivboenden skulle kunna fungera i praktiken för människor som fallit mellan stolarna i Sverige. Det finns uppåt 30.000 hemlösa i vårt land…
Berättelsen handlar inte om en verklig person, utan om en möjlig framtid. Ett exempel på hur värme, gemenskap, ansvar och mänsklig värdighet skulle kunna återföras till människor som idag ofta glöms bort.
För enkelhetens skull valde jag att förlägga berättelsen till Rättvik. Men den hade lika gärna kunnat utspela sig i vilken svensk kommun som helst där människor hamnat mellan stolarna och där viljan finns att bygga upp något mänskligare och mer värdigt.
Det började med att ingen längre såg honom.
Rättvik låg stilla under den grå novembermorgonen. Regnet hade övergått till blötsnö och människor skyndade mellan butiker och parkeringsplatser utan att möta blicken hos mannen som satt hopkurad utanför en stängd kiosk vid stationen.
Han hette Lennart Andersson. 65 år gammal.
En gång i tiden hade han haft jobb på sågverk, villa, familj och fiskebåt nere vid Siljan. Men åren gick. Fabriken lades ner. Skilsmässan kom. Ryggproblemen blev värre. Till slut alkoholen också. Sedan dog hans syster — den sista människan som fortfarande ringde ibland och frågade hur han mådde.
Efter det började allt rasa fort.
Månader blev till år av tillfälliga soffor, campingstugor och kalla väntrum. Till slut återstod bara en sliten sovsäck, två plastkassar och ett liv där människor tittade förbi honom istället för på honom.
Men den här morgonen var annorlunda.
Lennart hörde först bara ljudet av en motor som saktade in.
En vit folkabuss med Rättviks kommun logotyp på sidorna rullade försiktigt fram och stannade några meter bort.
På sidan stod:
RÄTTVIKS KOMMUN – KOLLEKTIVBOENDEGRUPPEN
Dörren gled upp.
Ut klev en kvinna i femtioårsåldern med varm jacka och stickad mössa. Bakom henne kom två yngre män med filtar och termosar.
Ingen såg stressad ut.
Ingen såg rädd eller dömande ut.
Kvinnan gick fram och satte sig på huk framför Lennart.
– Hej. Jag heter Anna. Vi tänkte höra om du vill följa med oss och få lite värme.
Hon räckte fram en mugg varmt kaffe.
En av männen lade försiktigt en filt över Lennarts axlar medan den andre höll fram en ostmacka inslagen i papper.
Lennart stirrade först bara ner i kaffet.
Det darrade i händerna.
Inte av kylan längre.
Utan för att ingen hade pratat med honom så där på väldigt länge.
– Vi har plats för dig om du vill, sa Anna lugnt. Ingen press. Men du ska inte behöva sitta här ensam.
Folkabussen var varm där inne. Det luktade kaffe och tvättmedel istället för urin och kall betong. Någon hade satt upp små gardiner i rutorna. På instrumentbrädan stod en termos och en påse kanelbullar.
Under bilfärden pratade ingen sönder tystnaden.
De lät Lennart andas.
När de svängde in på grusvägen till kommunens kollektivboende trodde han först att de kört fel.
Det såg inte ut som ett härbärge.
Det såg ut som en gård.
Röda träbyggnader.
Växthus.
Vedbod.
Hönsgård.
Rök från skorstenen.
Ljusslingor runt verandan.
Utanför stod två äldre män och högg ved medan några kvinnor bar in lådor med lingon.
En skylt vid ladan löd:
GÅRDSBUTIK – Öppet fredag till söndag
Där såldes sylt, saft, handgjorda träföremål, stickade vantar, ägg, honung och torkad svamp — allt producerat av människorna som bodde där tillsammans.
Inte som välgörenhet.
Som gemenskap.
Som arbete.
Som mening.
De första veckorna sov Lennart mest.
Personalen stressade honom inte. Ingen skällde. Ingen pratade ner till honom. Sakta började han hjälpa till med småsaker. Mata hönsen. Bära ved. Koka kaffe.
Sedan upptäckte man att han var skicklig med händerna.
Han började snida små träfigurer igen, något han inte gjort sedan barnen var små.
En turist köpte en av hans dalahästar i gårdsbutiken.
Sedan en till.
Och en till.
För första gången på många år tjänade Lennart egna pengar igen.
Små summor kanske.
Men inte små för honom.
På kvällarna satt de ibland tillsammans runt elden nere vid sjön. Någon spelade gitarr. Någon kokade kaffe över öppen eld. Någon berättade historier från förr.
Människor som samhället nästan kastat bort började långsamt hitta tillbaka till sig själva.
Inte genom tomma slogans.
Inte genom att skickas runt mellan myndigheter.
Inte genom att gömmas undan.
Utan genom värme.
Ansvar.
Gemenskap.
Och en konkret väg tillbaka.
Våren därpå stod Lennart ute vid odlingarna i morgonsolen med jord upp till armbågarna och tittade ut över Siljan.
Han hade fortfarande ont i ryggen ibland.
Han hade fortfarande tunga dagar.
Men han var inte längre ensam.
Och för första gången på många år började han prata om framtiden igen.
Det här är den sorts samhälle Enade Sverige vill bygga.
Ett samhälle där människor som fallit mellan stolarna inte lämnas att frysa ihjäl i ensamhet — utan möts av en varm filt, en kopp kaffe och en väg tillbaka till värdighet.
2026-05-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!