Hur mycket av Sveriges framtid avgörs fortfarande i Sverige?
Jag tror att många svenskar känner att någonting grundläggande förändrats i landet under de senaste årtiondena — även om det ibland är svårt att exakt sätta ord på vad. För mig handlar det ytterst om en fråga som nästan aldrig diskuteras i sin helhet längre: Sveriges suveränitet. Hur mycket självbestämmande har Sverige egentligen kvar efter decennier av överstatlig integration, säkerhetspolitisk omställning och allt djupare internationella beroenden?
Det finns historiska perioder då nationer förlorar sin självständighet genom invasioner, ockupationer eller öppna krig. Och så finns det utvecklingar som sker betydligt tystare — genom avtal, juridiska förändringar, gradvisa maktförskjutningar och nya beroenden som först framstår som små och tekniska, men som över tid förändrar hela statens handlingsutrymme.
Kan det vara så att Sverige under de senaste tre decennierna genomgått just en sådan utveckling?
Jag menar inte att Sverige upphört att existera som nation. Jag menar heller inte att allt internationellt samarbete är dåligt. Men jag tror att det är fullt legitimt att ställa frågan om Sverige i dag faktiskt är lika självständigt som många fortfarande föreställer sig.
1995 gick Sverige med i EU. För många presenterades det främst som ett ekonomiskt samarbete och ett naturligt steg in i en modern europeisk framtid. Men EU är inte bara ett handelsområde. EU bygger också på överstatlighet, där unionsrätten i många fall väger tyngre än nationell lagstiftning.
Kan det vara så att detta också innebar början på en långsiktig förskjutning där allt större delar av svensk demokratisk kontroll gradvis flyttades bort från svenska folket?
Sedan dess har integrationen fortsatt. Lissabonfördraget fördjupade EU makt. Schengen förändrade gränspolitiken. Ekonomiska regelverk och gemensamma skuldmekanismer har bundit medlemsländerna allt närmare varandra. Steg för steg har beslut som tidigare låg tydligt hos svenska väljare och svenska institutioner blivit allt mer kopplade till större internationella strukturer.
Samtidigt har en annan dramatisk förändring skett inom säkerhetspolitiken.
Under större delen av modern svensk historia byggde landet sin säkerhetsdoktrin kring militär alliansfrihet. Sverige försökte balansera mellan stormakter och behålla ett eget handlingsutrymme även i oroliga tider. Den epoken är nu över.
NATO-medlemskapet markerade inte bara ett nytt säkerhetspolitiskt vägval — utan också en ny geopolitisk identitet.
Kan det vara så att Sverige på kort tid gått från relativt självständig nordisk stat till allt mer integrerad frontlinjestat inom ett större västligt maktblock?
Kan det vara så att detta också förändrat hur Sverige uppfattas av omvärlden — särskilt av Ryssland?
Under lång tid var Sverige i praktiken en lågmäld granne i norra Europa. I dag framstår landet allt tydligare som en aktiv del av västvärldens militära och strategiska infrastruktur i Östersjöområdet.
Samtidigt har tonen i svensk offentlighet förändrats kraftigt. Retoriken har blivit hårdare, mer dramatisk och mer konfliktorienterad. Militära företrädare, säkerhetspolitiska experter och politiker beskriver återkommande ett snabbt försämrat säkerhetsläge där ökade militära satsningar och djupare internationell integration framställs som den enda realistiska vägen framåt.
Jag säger inte att hotbilden är påhittad. Men jag tycker att det är legitimt att fråga sig om svenska folket samtidigt fått höra tillräckligt mycket om riskerna med utvecklingen.
Kan det vara så att människor gradvis vänjer sig vid ett permanent undantagstillstånd där rädsla och hotbilder gör stora förändringar lättare att genomföra?
Kan det vara så att hård säkerhetspolitisk retorik också skapar politiska och institutionella incitament som få makthavare egentligen har anledning att motsätta sig?
För samtidigt som retoriken skärps växer också enorma ekonomiska system fram runt utvecklingen. Försvarsbudgetar ökar kraftigt. Nya miljardupphandlingar genomförs. Internationella stödprogram expanderar. Militära samarbeten fördjupas.
Och där stora pengar, geopolitik och internationella nätverk möts uppstår alltid legitima frågor om transparens, incitament och framtida beroendeförhållanden.
Det betyder inte automatiskt att svenska politiker är korrupta. Men kan det vara så att dagens system skapar karriärvägar, nätverk och framtida möjligheter för personer som driver utvecklingen i “rätt” riktning? Kan det vara så att internationella organisationer, försvarsindustri, konsultvärld, tankesmedjor och politiska maktstrukturer i praktiken blivit allt mer sammanvävda?
Och hur mycket insyn har egentligen vanliga medborgare i helheten?
Jag tycker också att mediernas roll behöver diskuteras betydligt öppnare än i dag. Public service har enligt sitt uppdrag ett särskilt ansvar för saklighet, opartiskhet och bred representation av perspektiv. Men kan det vara så att svensk public service i vissa frågor gradvis gått från att främst granska makten till att allt oftare förstärka samma säkerhetspolitiska grundnarrativ som redan dominerar inom regering, myndigheter och försvarsetablissemang?
Kan det vara så att vissa frågor i praktiken nästan aldrig får fullt utrymme?
Hur påverkas Sveriges långsiktiga självständighet? Vilka ekonomiska intressen gynnas? Vilka risker följer av att bli allt mer integrerad i stormaktskonflikter? Hur påverkas relationen till Ryssland? Vilka diplomatiska alternativ diskuteras för lite? Hur mycket folklig förankring finns egentligen bakom hela utvecklingen?
Och kanske den mest obekväma frågan av alla:
Kan det vara så att svenska folket aldrig fullt ut fått diskutera den samlade konsekvensen av alla dessa förändringar tillsammans — eftersom varje steg presenterats separat, tekniskt eller som en akut nödvändighet?
Kanske är det just så moderna suveränitetsförluster ser ut. Inte som plötsliga nationella kollapser, utan som långsamma administrativa och psykologiska förskjutningar där människor gradvis vänjer sig vid att avgörande beslut fattas allt längre bort från deras egen direkta kontroll.
Och kanske är det därför så många människor i dag känner att någonting förändrats — även om de har svårt att exakt sätta ord på vad.
För mig handlar detta inte om att hata andra länder. Det handlar inte om isolationism. Det handlar inte om att Sverige ska stänga sig mot omvärlden.
Det handlar ytterst om en mycket enkel demokratisk fråga:
Hur mycket av Sveriges framtid ska avgöras i Sverige?
2026-05-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!