En text om UND, informationsflöden och frågorna vi ännu inte ställt
Jag sitter här hemma med en kaffe i muggen och kan inte sluta tänka på den nya svenska underrättelsetjänsten UND. Inte som en isolerad myndighet på ett organisationsschema, utan som ett tecken i tiden. Vad händer med ett samhälle när staten behöver förstå mer, snabbare och djupare – samtidigt som allt fler röster verkar utanför de strukturer som tidigare definierade det offentliga samtalet? Och vad betyder det i praktiken när något kallas “utrikes” i en värld där information, påverkan och opinion inte längre följer geografiska gränser?
När staten bygger upp en ny civil utrikes underrättelsetjänst – vad är det vi faktiskt ser? Är det en naturlig anpassning till ett mer komplext säkerhetsläge där hot, information och påverkan rör sig över gränser i realtid, eller är det också ett skifte i hur staten förhåller sig till information, samhällsdebatt och medborgare? Och vad betyder i så fall ordet “utrikes” i praktiken? Handlar det strikt om verksamhet utanför Sveriges gränser, eller också om att analysera sådant som sker här, men med koppling till omvärlden? När informationsflöden inte längre följer geografiska gränser blir också gränsen mellan utrikes och inrikes mindre självklar. Den finns där i teorin. I praktiken behöver den tolkas. Frågan är av vem – och hur.
Det krävs ingen insyn i slutna rum för att förstå grundprinciperna. Underrättelsearbete handlar om att systematiskt samla in, värdera och väga information mot mandat, risk och proportionalitet. Det är inte metoderna i sig som avgör, utan hur de används och var gränserna dras. I praktiken handlar det mindre om enskilda händelser och mer om att förstå mönster över tid. Det är där riktningen formas.
I ett samhälle där enskilda individer, medier och rörelser kan nå bred publik utan etablerade strukturer förändras också vad som uppfattas som relevant. En profil kan i dag nå fler människor i en enskild fråga än traditionella redaktioner. Hur vägs sådan räckvidd in? Vad är det som avgör när något anses vara värt att förstå närmare? Och vad innebär det att förstå? Räcker det att följa öppna källor, eller finns det situationer där man anser att djupare insikt kräver närmare kontakt? Var går i så fall gränsen? Den är tydlig på papperet. Mindre tydlig i tillämpningen.
När alternativa medier, rörelser och politiska initiativ växer fram utanför etablerade strukturer uppstår en annan typ av fråga. Ses de som en naturlig del av ett öppet samhälle, eller som något som också behöver förstås ur ett säkerhetsperspektiv? Vad händer med tilliten om den gränsen inte upplevs som självklar? Sociologiskt vet vi att grupper som upplever sig observerade förändrar sitt beteende. Ibland mot ökad disciplin. Ibland i motsatt riktning. Det är inget konstigt. Det är så människor fungerar.
Med risk för att bidra till onödig splittring måste ändå en grundfråga ställas. När staten bygger upp en ny underrättelseförmåga i ett mer komplext informationslandskap – vilka beröringspunkter finns redan i dag mellan offentliga funktioner och miljöer utanför de etablerade strukturerna? I ett samhälle där alternativa medier, rörelser och partier utanför riksdagen blivit en tydlig del av debatten är det en legitim fråga. Finns det kontakter, dialoger eller andra former av samspel? Hur ser de i så fall ut inom gällande lag och mandat? Och hur säkerställs att sådana kontakter sker med transparens, rättssäkerhet och respekt för oberoende? I slutändan handlar det om en enkel sak: var går gränsen mellan att förstå samhällsutveckling och att påverka den.
I teorin är gränser tydliga. I praktiken avgörs mycket i hur mandat tolkas över tid, hur ansvar fördelas och hur tillsyn faktiskt fungerar. Det är där tillit byggs – eller bryts.
Vad är det som gör att en rörelse tappar trovärdighet? Ofta är det inte en enskild faktor. Ett klipp, ett uttalande eller en intern konflikt kan i dag spridas på minuter och forma bilden av helheten. Hur avgörs vad som är representativt och vad som är undantag? Vilken roll spelar urval, exponering och berättelser? Och hur bygger man en rörelse som klarar både kritik, missförstånd och egna misstag utan att tappa riktning?
Samtidigt finns en annan dimension. Hur behåller man initiativet i en samhällsdebatt? Det handlar sällan bara om svaren. Ofta handlar det om frågorna. Den som sätter problemformuleringen sätter också ramarna för vad som uppfattas som möjligt. Det är inget nytt. Men det är lätt att glömma.
Vilka röster får utrymme – och på vilka villkor? Hur avgörs vilka perspektiv som når ut via Sveriges Television och Sveriges Radio? I praktiken handlar det inte bara om vilka som bjuds in, utan också om i vilket sammanhang, med vilka frågor och i vilken ton. Det är där bilden formas. Och det är där skillnader uppstår – ibland subtilt, ibland tydligt.
Hur ser det ut i konkreta fall? Vilket genomslag får aktörer som Örebropartiet och Markus Allard? I vilka sammanhang syns de – sakpolitiska eller konfliktorienterade? Hur ser motsvarande bild ut för initiativ som Ambition Sverige och profiler som Elsa Widding och Katja Nyberg? Det intressanta är inte enskilda inslag. Det intressanta är mönstret över tid.
När resurser, uppmärksamhet och räckvidd blir centrala uppstår också frågan om finansiering. För många är donationer inte ett komplement – utan en förutsättning. Vilka incitament skapar det? Hur påverkar ekonomiska beroenden möjligheten att stå fri? Och hur transparent är det för publiken vad som ligger bakom? Det handlar inte om att misstänkliggöra. Det handlar om att förstå strukturer.
I ett system där mycket kan köpas väljer jag att stå utanför. Inte för att det är enkelt – utan för att det är tydligt.
I slutändan landar allt i samma fråga. Hur bygger man en underrättelsetjänst som kan förstå ett komplext informationslandskap utan att samtidigt riskera att underminera det öppna samhälle den är satt att skydda? Hur drar man gränser som inte bara är juridiskt korrekta, utan också upplevs som legitima?
Det finns många svar.
Men det är sällan svaren som avgör riktningen.
Det är vilka frågor som tillåts ställas –
och vilka som aldrig ens formuleras.
Och i slutändan:
När allt har ett pris – vad är det som inte längre är till salu?
2026-05-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!