Opinion, kärnvapenlinjer och nationell handlingsfrihet
Veckan som visade hur säkerhetspolitik också handlar om folkvilja, legitimitet och försörjningsförmåga
Den gångna veckan har flera utvecklingar pekat i samma riktning. Svensk opinion visar tydlig skepsis mot militär inblandning mot Iran. Norge fortsätter att markera nej till kärnvapen på eget territorium i fredstid. Ungern håller fast vid en linje som bromsar ytterligare europeisk eskalation kring Ukraina. Samtidigt växer frågan om hur mycket nationell handlingsfrihet som faktiskt återstår när säkerhet, handel, energi och försvar allt mer binds in i större strukturer.
En ny opinionsmätning publicerad av SVT visar att 59 procent av svenskarna anser att det var fel av USA och Israel att attackera Iran. Än tydligare blir bilden när frågan gäller Sverige: 81 procent motsätter sig att Sverige skulle bistå USA eller Israel militärt i konflikten. Det är inte en liten opinionsrörelse i marginalen, utan en bred signal om återhållsamhet.
Det mest intressanta med den siffran är inte bara vad svenskar tycker om just detta krigsskede, utan vad den säger om relationen mellan folkopinion och säkerhetspolitisk kurs. När stora delar av befolkningen instinktivt lutar åt försiktighet, samtidigt som det politiska och militära systemet rör sig mot djupare integration och högre beredskap för internationell inblandning, uppstår ett glapp. Den typen av glapp är sällan hållbart i längden. Förr eller senare blir det en fråga om legitimitet.
Samtidigt kom beskedet att en svensk medborgare har avrättats i Iran. Reuters rapporterade den 18 mars att Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard bekräftade avrättningen och samtidigt slog fast att rättsprocessen inte uppfyllde grundläggande krav på rättssäkerhet. Samma dag rapporterade Reuters också att iranska myndigheter uppgav att mannen avrättats efter att ha dömts för spioneri för Israel. Här måste två tankar kunna hållas i huvudet samtidigt: dels att rättssäkerheten enligt svensk och europeisk bedömning varit allvarligt bristfällig, dels att fall med underrättelsekoppling nästan alltid omges av ofullständig, motstridig och politiskt laddad information.
Det gör detta till mer än ett enskilt tragiskt fall. Det visar hur geopolitiska konflikter i allt högre grad spiller över på individer, medborgare, resenärer och personer som befinner sig mellan olika staters maktsfärer. I en sådan miljö räcker det inte med slagord. Det krävs konsulär skärpa, informationsdisciplin och en förmåga att skilja mellan det som är bekräftat, det som är sannolikt och det som fortfarande är oklart.
Parallellt med detta fortsätter den nordiska kärnvapenfrågan att tydliggöra skillnader i hur länderna i vår egen region försöker balansera mellan NATO-integrering och nationella gränsdragningar. I Norges utrikespolitiska redogörelse till Stortinget i början av mars slogs det åter fast att det inte ska finnas kärnvapen på norsk mark i fredstid. Även Reuters har noterat att Norge, Sverige och Danmark har långvariga fredstida policyer mot kärnvapen på det egna territoriet. Samtidigt rapporterade Reuters den 5 mars att Finland avser att lyfta sitt fullständiga lagförbud mot att hysa kärnvapen, vilket skulle öppna dörren för en annan ordning i krigstid.
Det här är viktigt därför att det visar att Norden militärt blir mer sammanbundet, men politiskt inte mer enhetligt. Norge försöker fortfarande kombinera NATO-medlemskap med en tydlig nationell spärr. Finland rör sig i riktning mot större juridisk flexibilitet. Sverige befinner sig i ett läge där DCA-avtalet med USA redan utgör ett konkret steg in i en ny säkerhetsarkitektur, men där den offentliga debatten om de långsiktiga konsekvenserna fortfarande känns otillräcklig i förhållande till beslutens tyngd. Regeringens egen information om DCA beskriver avtalet som en fördjupning av det bilaterala försvarssamarbetet med USA och anger att det omfattar 17 överenskomna områden i Sverige.
Det innebär att frågan om svensk suveränitet inte längre kan reduceras till symbolik. Den handlar om praktisk militär närvaro, tillträde, infrastruktur och hur Sverige definierar sitt eget territorium i relation till en stormaktspartner. Oavsett politisk hemvist borde detta vara en legitim fråga för öppen och vuxen diskussion. Inte därför att alla måste dra samma slutsats, utan därför att beslut av denna storlek kräver en bredare folklig och institutionell genomlysning än vad som hittills präglat debatten.
På kontinenten fortsätter Viktor Orbán att fungera som en av de tydligaste bromsarna mot EU:s mer konfrontativa linje i Ukrainafrågan. Reuters rapporterade i februari att Ungern höll fast vid sitt veto mot nya EU-sanktioner mot Ryssland och mot ett stort lånepaket till Ukraina, bland annat mot bakgrund av tvisten kring Druzhba-ledningen. AP rapporterade den 19 mars att Orbán åter hamnat i hård konflikt med andra EU-ledare efter att ha blockerat ett lån till Ukraina på 90 miljarder euro. Euronews återgav den 15 mars hans formulering inför anhängare i Budapest: “Våra söner ska inte dö för Ukraina.”
Man behöver inte okritiskt omfamna Orbán för att förstå varför hans position är betydelsefull. Den visar att det fortfarande finns europeiska ledare som uttryckligen sätter den egna befolkningens riskexponering före den logik som steg för steg normaliserar djupare inblandning. Samtidigt ska man vara ärlig med att hans linje också sammanfaller med inrikespolitiska intressen, energifrågor och maktspel inom EU. Just därför är den analytiskt intressant: den visar både en principiell konflikt och en realpolitisk sådan.
En annan sak som förtjänar mer uppmärksamhet är försörjningssäkerheten. Reuters rapporterade den 19 mars att Indien för samtal med Ryssland, Belarus och Marocko om att öka importen av gödselmedel efter oro för störningar kopplade till Mellanöstern och samtidigt stigande priser. Reuters rapporterade också samma dag att Kina ytterligare har stramat åt exporten av gödselmedel, något som förvärrar en redan ansträngd global marknad. FAO har tidigare beskrivit Ryssland som en av världens största exportörer av gödsel, och Världsbanken har pekat ut Belarus som en stor kalileverantör under sanktionstryck.
Detta spelar roll därför att säkerhet inte bara avgörs av robotar, baser och avtal. Ett land som inte tryggar tillgången till insatsvaror för jordbruket blir också sårbart. Livsmedelsförsörjning, handelsvägar, energi och råvaror är en del av samma säkerhetsbild. När världen blir mer konfliktfylld blir det också tydligare att nationell robusthet inte kan reduceras till militär upprustning. Den måste även omfatta förmågan att hålla vardagen fungerande.
Veckans samlade bild pekar därför mot en större fråga än de enskilda nyheterna var för sig. Hur mycket nationell handlingsfrihet återstår när opinionen säger en sak, försvarsstrukturerna driver i en annan riktning, diplomatin hårdnar och försörjningskedjorna blir mer sårbara? Svenskarna signalerar återhållsamhet i Iranfrågan. Norge håller fast vid en tydlig fredstida kärnvapenlinje. Ungern fortsätter att bromsa EU:s mer offensiva kurs kring Ukraina. Sverige däremot rör sig vidare in i en säkerhetspolitisk ordning vars fulla konsekvenser ännu inte prövats i öppen offentlig diskussion.
Min slutsats är därför enkel. I ett läge där hoten är många, informationsmiljön hård och tempot högt behövs inte mindre eftertanke utan mer. Inte mindre öppenhet utan mer. Inte mindre analys utan mer. Säkerhetspolitik som saknar folklig förankring, strategisk ärlighet och praktisk förståelse för försörjningsfrågor riskerar att bli både dyr och kortsiktig. Och när så stora vägval görs måste medborgarna få större möjlighet att förstå vad som faktiskt står på spel.
2026-03-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!