När kärnvapen inte längre ses som en principiell gräns utan som ett verktyg förändras Sveriges roll i världen i grunden.
Jag har nått en punkt där jag inte längre kan formulera mig neutralt om utvecklingen i svensk säkerhetspolitik. Jag är inte bara kritisk. Jag är djupt oroad över hur snabbt och lättvindigt det som tidigare var otänkbart nu behandlas som ett möjligt normalfall. När Sveriges försvarsminister Pål Jonson öppnar för möjligheten att kärnvapen kan placeras på svensk mark i krigstid är det inte bara ett enskilt uttalande. Det är ett tecken på en större förändring.
Sverige har under lång tid byggt sin säkerhetspolitik på återhållsamhet och stabilitet. Kärnvapen har betraktats som något som hör stormakter till – inte något som ska placeras i vårt land. Detta var inte bara en teknisk hållning utan en strategisk princip. Den principen håller nu på att lösas upp, inte genom en öppen nationell diskussion utan genom stegvisa förskjutningar.
Först NATO-medlemskap utan folkomröstning, sedan nya militära avtal och fördjupad militär integration, och nu öppningar för kärnvapen. Varje steg presenteras som isolerat, men tillsammans bildar de ett mönster. Det är detta som oroar mig mest – inte en enskild formulering utan riktningen.
Att öppna för kärnvapen på svensk mark innebär inte bara en militär förändring utan en förändring av Sveriges strategiska identitet. Ett land som kan hysa kärnvapen blir automatiskt ett prioriterat mål i en konflikt mellan stormakter. Detta är inte spekulation utan militär logik. Det är också en logik som svenska folket aldrig har fått möjlighet att ta ställning till.
Beslut med existentiella konsekvenser fattas utan existentiell debatt. När en försvarsminister talar om kärnvapen som ett möjligt verktyg för Sveriges säkerhet uppstår en fråga som inte går att undvika: var går gränsen? Om kärnvapen kan accepteras i krigstid – varför inte i kris? Om de kan accepteras tillfälligt – varför inte permanent?
Historien visar att säkerhetspolitiska beslut sällan rör sig bakåt utan i en riktning, och just nu är riktningen tydlig. Sverige integreras allt djupare i en kärnvapenbaserad säkerhetsordning. Det är kanske inte resultatet av en enskild ministers vilja, men det är genom ministrars uttalanden som förändringen blir verklig.
Därför är detta uttalande betydelsefullt, inte bara för vad som sägs utan för vad det signalerar. Det signalerar att kärnvapen inte längre betraktas som en principiell gräns utan som ett möjligt verktyg. Det är en förändring som förtjänar mer än ett kort inslag i nyhetsflödet – den förtjänar en nationell diskussion.
För när ett land accepterar möjligheten att kärnvapen kan placeras på dess territorium förändras något grundläggande, inte bara i säkerhetspolitiken utan i landets självbild. Det är inte en utveckling jag kan betrakta som självklar, och det är inte en utveckling jag tänker låtsas saknar konsekvenser.
2026-02-27 // Bo Jonsson för Enade Sverige