Om Europas nuvarande position och varför suveräna nationer måste återta kontrollen över sina egna relationer
Under de senaste åren har Europas politiska landskap förändrats i grunden. Beslut som tidigare fattades på nationell nivå formas nu i allt större utsträckning inom större strukturer, där enskilda staters handlingsutrymme ofta underordnas bredare säkerhetspolitiska och strategiska ramverk. Detta har skapat en ny verklighet – en verklighet där många europeiska nationer inte längre agerar som självständiga aktörer, utan som delar av en större riktning de själva inte fullt ut kontrollerar.
Detta är inte en fråga om ideologi. Det är en fråga om funktion.
Historiskt har Europas stabilitet inte byggt på enighet i alla frågor, utan på en balans mellan självständiga nationer som kunnat fatta egna beslut, föra egna samtal och agera utifrån sina egna långsiktiga intressen. Diplomati har varit det verktyg som gjort detta möjligt. Inte som ett uttryck för svaghet, utan som ett uttryck för kontroll.
Diplomati förutsätter suveränitet. Utan suveränitet finns ingen verklig diplomati – bara positionering inom strukturer där beslut redan har fattats någon annanstans.
I dag ser vi konsekvenserna av motsatsen.
När nationer inte längre för egna samtal, när direkta kontaktvägar ersätts av block, mekanismer och mellanled, uppstår ett tillstånd där verklig dialog blir allt svårare. Beslut fattas längre bort från de människor de påverkar. Ansvar blir mer diffust. Och utrymmet för självständigt agerande minskar.
Detta är inte hållbart över tid.
En stabil internationell ordning kan inte byggas enbart på allianser. Den måste också vila på självständiga nationer som har förmågan att tala direkt med varandra, fatta egna beslut och ta ansvar för konsekvenserna av dessa beslut.
Suveränitet innebär inte isolering. Det innebär handlingsfrihet.
En suverän nation kan välja samarbete. Den kan välja avstånd. Den kan välja dialog. Men avgörande är att valet är dess eget.
När denna förmåga försvinner, försvinner också det viktigaste verktyget för långsiktig stabilitet: möjligheten att själv påverka sin egen riktning.
Sverige har historiskt haft en stark position i detta avseende. Inte genom att dominera andra, utan genom att bevara sin egen handlingsfrihet. Genom att kunna tala med olika parter. Genom att kunna agera utifrån sina egna intressen, snarare än att enbart följa andras prioriteringar.
Denna förmåga har varit en strategisk tillgång.
Frågan som nu måste ställas är enkel, men avgörande:
Har Sverige i dag samma grad av självständig handlingsförmåga som tidigare?
Och om svaret är nej, vad krävs för att återställa den?
Det första steget är inte konfrontation. Det första steget är klarhet.
Klarhet om att en nations långsiktiga stabilitet alltid ytterst vilar på dess egen förmåga att fatta beslut. Klarhet om att diplomati inte är något som kan outsourcas. Klarhet om att verklig säkerhet inte bara handlar om militära strukturer, utan om politisk självständighet.
Suveräna nationer är inte svagare. De är stabilare.
De kan agera rationellt. De kan anpassa sig. De kan föra dialog när det krävs och stå fast när det behövs.
Men framför allt: de kan välja.
Det är denna förmåga som nu måste återställas.
Inte genom plötsliga förändringar, utan genom en långsiktig återgång till principen att varje nation ytterst ansvarar för sin egen riktning.
Det är där verklig stabilitet börjar.
2026-02-10
Bo Jonsson
Partiledare, Enade Sverige