En personlig redogörelse för hur jag följde utvecklingen från 2014 och såg Europas säkerhetsbalans förändras steg för steg.
Jag vill börja med att vara fullständigt transparent med min egen utgångspunkt. Jag har under många år varit en tydlig och konsekvent motståndare till NATO:s expansion, och jag är det fortfarande. Den positionen bygger inte på lojalitet till någon annan stat, utan på min egen analys av geopolitik, säkerhetsbalans och historiska mönster. Jag har under lång tid följt utvecklingen i Ukraina, Ryssland och Europas säkerhetsstruktur, och dragit mina egna slutsatser baserat på det jag sett, läst och analyserat.
Jag började öppet dokumentera mina analyser den 31 maj 2019 när jag startade Enade Sveriges Facebook-sida. Där började jag skriva om Sveriges säkerhetspolitiska riktning, om NATO:s expansion och om de ökande spänningarna mellan väst och Ryssland. Den 10 januari 2023 började jag även dokumentera mina analyser via TikTok, där jag i videoform kommenterat utvecklingen och konsekvenserna av de beslut som fattats.
Allt detta finns kvar offentligt. Jag har inte ändrat min position för att anpassa mig till opinionen. Jag har inte skrivit detta i efterhand för att passa in i ett nytt narrativ. Jag har följt denna utveckling i realtid, steg för steg.
Det jag skriver här är inte en neutral journalistisk rapport. Det är en personlig analys och en geopolitisk bedömning baserad på år av observation. Jag kommer att vara tydlig med vad som är verifierbara fakta, och vad som är mina egna slutsatser utifrån dessa fakta. Mitt mål är inte att övertyga genom retorik, utan att redogöra för den helhetsbild jag själv kommit fram till.
För att förstå kriget i Ukraina måste man vara villig att se bortom den förenklade startpunkt som ofta anges i februari 2022, och istället förstå de händelser, beslut och processer som pågått under många år innan dess.
Det är där denna berättelse börjar.
NATO:s expansion, stormaktslogik och varför Ukraina blev den avgörande frontlinjen
För att förstå varför Ukraina blev centrum för en geopolitisk konfrontation måste man gå tillbaka till det kalla krigets slut och de år som följde efter Sovjetunionens upplösning 1991. När Sovjetunionen föll uppstod ett maktvakuum i Europa. Länder som tidigare varit en del av den sovjetiska säkerhetssfären stod plötsligt fria att välja sin egen väg.
Ur västvärldens perspektiv var detta en historisk möjlighet att utvidga den säkerhetsstruktur som NATO representerade. Länder som Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och andra integrerades gradvis i alliansen. Detta presenterades som ett sätt att stabilisera Europa och skydda dessa länder från framtida hot. Ur Rysslands perspektiv såg verkligheten annorlunda ut.
Från Moskvas horisont innebar NATO:s expansion att en militärallians som historiskt varit deras främsta motpart gradvis flyttade sina militära strukturer närmare ryska gränser. Varje nytt medlemsland innebar att NATO:s militära infrastruktur kom närmare Rysslands strategiska kärnområden. Detta är inte en fråga om ideologi. Det är en fråga om geostrategisk logik. Stormakter agerar konsekvent för att skydda sina strategiska intressen. Detta gäller inte bara Ryssland. Det gäller USA. Det gäller Kina. Det gäller alla stormakter genom historien. När rivaliserande militära strukturer etableras nära en stormakts gränser uppfattas det som ett potentiellt säkerhetshot, oavsett de officiella intentionerna. Ukraina hade en unik betydelse i denna säkerhetsarkitektur.
Geografiskt utgör Ukraina en av de största buffertzonerna mellan Ryssland och Centraleuropa. Historiskt har invasioner av Ryssland ofta kommit västerifrån, genom territorier som i dag utgör Ukraina och Belarus. Detta är inte en abstrakt historisk detalj. Det är en central del av rysk strategisk medvetenhet.
När diskussioner om Ukrainas framtida relation till NATO intensifierades under 2000-talet, uppfattades detta i Moskva inte bara som en diplomatisk utveckling, utan som en potentiell strategisk förändring av Europas militära balans. Från västvärldens perspektiv handlade det om Ukrainas rätt att själv välja sin säkerhetspolitiska väg. Från Rysslands perspektiv handlade det om att förhindra att en militärallians etablerade sig i vad de betraktade som sin direkta säkerhetsperiferi.
Detta skapade en strukturell konflikt som gradvis fördjupades.
När protesterna i Kiev 2013–2014 ledde till en dramatisk politisk förändring i Ukraina, uppstod en situation där landets framtida geopolitiska orientering blev en akut fråga. Ukraina befann sig i skärningspunkten mellan två säkerhetsstrukturer. Det var i denna kontext som konflikten på Krim och i Donbas eskalerade. Ur västvärldens perspektiv var detta en fråga om territoriell integritet och nationell suveränitet.
Ur Rysslands perspektiv var det en fråga om att förhindra en strategisk förändring av säkerhetsbalansen i deras direkta närområde. Detta är den säkerhetslogik som ligger bakom många av de beslut som fattats sedan dess. Det betyder inte att alla handlingar kan reduceras till en enkel eller entydig förklaring. Krig uppstår genom en kombination av politiska beslut, historiska processer och strategiska kalkyler. Men det betyder att konflikten i Ukraina inte uppstod i ett vakuum. Den uppstod i skärningspunkten mellan två säkerhetsstrukturer, två geopolitiska perspektiv och två olika uppfattningar om Europas framtida säkerhetsordning.
För mig blev det tydligt att Ukraina inte bara var ett land i konflikt. Det var den plats där Europas säkerhetsbalans höll på att omdefinieras. Och det var också i detta sammanhang som jag började inse att Sveriges egen säkerhetspolitiska position inte skulle förbli opåverkad. Det som hände i Ukraina var inte isolerat. Det var början på en större förändring av Europas säkerhetsarkitektur. En förändring vars konsekvenser nu också nått Sverige.
Folkomröstningarna, territoriell kontroll och informationskriget som formade verklighetsbilden
När Krim 2014 blev centrum för världens uppmärksamhet förändrades konfliktens natur från en intern politisk kris till en geopolitisk konfrontation med globala konsekvenser. Det som utspelade sig där kom att bli en vändpunkt, inte bara för Ukraina, utan för hela Europas säkerhetsstruktur. På Krim genomfördes en folkomröstning i mars 2014 där en majoritet enligt de officiella resultaten röstade för att ansluta regionen till Ryska federationen. Kort därefter integrerades Krim formellt i Ryssland. Från rysk sida framställdes detta som ett uttryck för självbestämmande, där en övervägande ryskspråkig befolkning valde sin framtid genom en politisk process.
Från västvärldens perspektiv beskrevs samma händelse som en illegal annektering, genomförd under militär närvaro och därmed utan legitimitet enligt internationell rätt. Detta blev ett tydligt exempel på hur samma händelse kunde beskrivas på två fundamentalt olika sätt, beroende på vilket geopolitiskt perspektiv man utgick ifrån. Liknande folkomröstningar genomfördes senare i Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson, efter att dessa regioner hamnat under rysk militär kontroll under kriget. Även där visade de officiella resultaten stöd för integration med Ryssland, medan västvärlden avfärdade omröstningarna som illegitima och genomförda under tvång.
Detta skapade en situation där det uppstod två parallella verkligheter. Den ena verkligheten, erkänd av Ryssland och ett fåtal andra stater, där dessa territorier betraktas som en del av Ryska federationen. Den andra verkligheten, erkänd av Sverige, EU, USA och majoriteten av världens länder, där dessa territorier fortsatt betraktas som en del av Ukraina enligt internationell rätt.
För människorna som lever i dessa regioner är denna konflikt inte en juridisk abstraktion. Det är deras vardag. Det avgör vilket rättssystem de lever under, vilken stat de tillhör och vilken framtid de och deras barn kommer att ha. Samtidigt utvecklades en annan dimension av konflikten: informationskriget. Informationskrig är inte något nytt fenomen. Det har funnits i alla konflikter genom historien. Men i den moderna digitala eran har det fått en ny intensitet. Narrativ formas inte längre enbart genom statliga medier eller officiella uttalanden, utan genom en konstant ström av bilder, videor och analyser som sprids globalt i realtid.
Jag började själv följa dessa flöden noggrant. Jag såg hur olika versioner av verkligheten presenterades, ibland med diametralt motsatta tolkningar av samma händelser. Västerländska medier fokuserade på Ukrainas försvar av sin territoriella integritet och beskrev konflikten som ett försvar mot extern aggression. Ryska medier fokuserade på skyddet av ryskspråkiga befolkningar och beskrev konflikten som ett svar på en säkerhetspolitisk utveckling de uppfattade som ett existentiellt hot. Sanningen i krig är sällan entydig. Den formas av perspektiv, av politiska intressen och av de strategiska mål som olika aktörer försöker uppnå. En annan aspekt som blev allt tydligare var mobiliseringen av personal till fronten.
Videor började cirkulera som visade hur ukrainska män i stridsför ålder stoppades på gator, i kollektivtrafik och på arbetsplatser och fördes till mobiliseringskontor. Dessa bilder spreds snabbt och väckte frågor om krigets verkliga omfattning och de mänskliga kostnaderna bakom de officiella siffrorna. Officiella dödssiffror presenterades regelbundet, men samtidigt tydde omfattningen av mobiliseringen på att förlusterna sannolikt var betydande. Detta är inte unikt för Ukraina. Alla länder i krig står inför samma brutala realitet: krig kräver personal, och förluster måste ersättas. Informationskriget blev därmed en parallell front, där kampen inte bara handlade om territorium, utan också om verklighetsbilden. För mig blev det tydligt att den som vill förstå denna konflikt måste vara villig att se bortom en enda version av verkligheten och istället analysera helheten. Det var också i detta skede jag insåg att denna konflikt inte längre bara handlade om Ukraina. Den handlade om Europas framtida säkerhetsordning. Och den handlade om Sveriges framtida position i denna nya verklighet.
Sveriges vägval – från alliansfri buffert till integrerad aktör i en stormaktskonflikt
Under större delen av modern svensk historia byggde Sveriges säkerhetspolitik på en princip som var både enkel och strategiskt kraftfull: militär alliansfrihet i fredstid, med syftet att kunna stå utanför stormaktskonflikter. Detta var inte ett uttryck för passivitet, utan för strategisk självständighet. Genom att inte formellt binda sig till någon militärallians kunde Sverige behålla handlingsfrihet, undvika att bli en direkt part i stormaktsrivalitet och samtidigt upprätthålla ett starkt nationellt försvar. Denna position gav Sverige en unik roll. Under det kalla kriget, trots sin geografiska närhet till Sovjetunionen, lyckades Sverige upprätthålla stabilitet och undvika att bli en direkt frontlinjestat. Sverige kunde kommunicera med båda sidor. Sverige kunde agera självständigt. Sverige var inte en integrerad del av någon militär maktblokksstruktur.
Detta förändrades dramatiskt efter 2022. När den fullskaliga invasionen inleddes reagerade Sverige, liksom många andra europeiska länder, med att ge stöd till Ukraina. Inledningsvis handlade detta till stor del om ekonomiskt stöd och humanitärt bistånd. Detta var i linje med Sveriges historiska roll som humanitär aktör. Att hjälpa civila som drabbats av krig genom att skicka mediciner, mat, filtar, tält, vattenreningssystem och andra livsnödvändiga resurser är något som jag personligen aldrig motsatt mig. Det är ett uttryck för mänsklighet. Men det som därefter följde innebar en fundamental förändring. Sverige började skicka avancerade vapensystem.
Bland dessa fanns Archer-artillerisystem, ett av världens mest avancerade mobila artillerisystem, samt Stridsfordon 90, ett modernt pansarfordon utvecklat specifikt för högintensiv krigföring. Dessa är inte symboliska bidrag. Dessa är operativa militära system, konstruerade för att användas i strid. När dessa system levereras till ett land i aktiv konflikt, och används på slagfältet, innebär det att det levererande landet inte längre enbart är en humanitär aktör. Det innebär att landet blivit en del av konfliktens militära dimension. Detta är en objektiv strategisk realitet. Det betyder inte att Sverige är en krigförande part i juridisk mening. Men det betyder att Sverige, ur ett militärstrategiskt perspektiv, inte längre är en neutral observatör. Sverige har därmed förändrat sin egen position i den globala säkerhetsstrukturen. Samtidigt påbörjades processen för svenskt medlemskap i NATO. Detta var ett historiskt beslut. Under decennier hade svenskt NATO-medlemskap varit en kontroversiell fråga, där argument för och emot diskuterats öppet. Men efter 2022 genomfördes denna förändring med en hastighet och en politisk samsyn som saknar motstycke i modern svensk historia.
Detta innebar att Sverige formellt integrerades i en militärallians vars primära strategiska fokus nu återigen är relationen till Ryssland. Ur mitt perspektiv markerar detta slutet på Sveriges historiska roll som en självständig buffertzon mellan maktblock. Sverige har gått från att vara en geografisk och politisk buffert, till att bli en integrerad del av en militär struktur. Detta förändrar inte bara Sveriges militära relationer. Det förändrar hur Sverige uppfattas av andra makter. I geopolitik handlar perception om strategi. Hur ett land uppfattas av andra makter påverkar hur dessa makter planerar, prioriterar och agerar. När Sverige var militärt alliansfritt kunde landet uppfattas som en stat utanför direkta stormaktskonflikter. När Sverige integreras i en militärallians förändras denna perception. Ur mitt perspektiv innebär detta att Sverige nu befinner sig i en fundamentalt annorlunda strategisk position än tidigare. Jag hade accepterat ett Sverige som hjälpte civila offer för kriget. Ett Sverige som bidrog med humanitärt stöd, diplomati och stabilitet. Men ett Sverige som levererar avancerade vapensystem till en aktiv krigszon, och samtidigt integreras i en militärallians vars strategiska fokus är riktat mot en specifik stormakt, är inte längre ett Sverige som står utanför stormaktskonflikter. Det är ett Sverige som blivit en del av den nya säkerhetspolitiska verkligheten. Och det är ett vägval vars konsekvenser kommer att forma Sveriges strategiska position under lång tid framöver.
Maktstrukturer, Wallenberg, krigsekonomin – och varför Sveriges framtida säkerhet enligt min analys kräver direkt diplomati
När ett land förändrar sin säkerhetspolitiska kurs så snabbt och så genomgripande som Sverige har gjort sedan 2022, är det rimligt att fråga sig vilka krafter som driver denna förändring. Politiska beslut fattas formellt av valda företrädare, men de formas alltid i ett sammanhang där ekonomiska, industriella och strategiska intressen samverkar. I Sveriges fall är det omöjligt att diskutera den strategiska riktningen utan att också nämna Wallenberg-sfären. Wallenberg är inte bara ett familjenamn. Det är ett nätverk av stiftelser, investmentbolag och industriella intressen som under mer än ett sekel haft en central roll i att forma svensk industri. Genom Investor och andra strukturer har Wallenberg-sfären haft betydande inflytande över företag som Saab, en av Europas ledande försvarstillverkare, samt över andra strategiska sektorer inom teknologi, kommunikation och industri.
Detta innebär att Wallenberg-sfären inte bara är en ekonomisk aktör. Den är en strukturell aktör i Sveriges strategiska positionering. När Europas försvarsutgifter nu ökar kraftigt, när NATO expanderar och när militära investeringar blir en allt större del av Europas ekonomiska landskap, befinner sig svenska försvarsrelaterade företag i en position där efterfrågan på deras produkter ökar. Detta är en objektiv ekonomisk realitet. Jag säger inte att detta i sig är orsaken till Sveriges säkerhetspolitiska kursändring. Men jag säger att dessa strukturer existerar, att de har inflytande, och att de är en del av det större sammanhang där politiska beslut fattas. Ur mitt perspektiv representerar Wallenberg-sfären, genom sin position i den västliga försvarsindustriella strukturen, den starkaste institutionella motpolen till ryskt inflytande i Sverige. Detta handlar inte om enskilda uttalanden. Det handlar om strukturell positionering. Samtidigt fortsätter enorma ekonomiska resurser att flöda in i Ukraina från västvärlden. Sverige har bidragit med omfattande biståndspaket, både humanitära och militära. EU har mobiliserat summor i en omfattning som saknar motstycke i modern europeisk historia. USA har gjort detsamma.
Detta sker i ett land som, redan före kriget, hade dokumenterade problem med korruption enligt internationella index. Detta betyder inte att allt bistånd missbrukas. Men det betyder att frågor om transparens, ansvar och uppföljning är legitima och nödvändiga att ställa. Krig skapar alltid en krigsekonomi. Där det finns krig, finns det också ekonomiska intressen, industriell produktion och strategiska investeringar. Samtidigt fortsätter kriget att kräva ett enormt mänskligt pris. Mobiliseringar fortsätter. Familjer splittras. Samhällen förändras för alltid. Och mitt i allt detta har Sverige gjort ett vägval som placerar landet i en ny säkerhetspolitisk verklighet. Men trots detta anser jag inte att framtiden är förutbestämd. Historien visar att även de mest intensiva konflikter kan deeskaleras när direkt kommunikation återupprättas.
Under det kalla kriget, trots ideologiska motsättningar och militär rivalitet, upprätthölls direkta kommunikationskanaler mellan stormakter. Dessa kanaler var avgörande för att förhindra missförstånd och oavsiktlig eskalation. Ur mitt perspektiv är detta en avgörande lärdom. Sveriges långsiktiga säkerhet kan inte enbart byggas på militär integration. Den måste också byggas på diplomati. Jag anser att Sverige, som en suverän stat, måste kunna kommunicera direkt med alla andra stater, inklusive Ryssland. Inte genom mellanhänder. Inte enbart genom alliansstrukturer. Utan genom direkt stat-till-stat-dialog. Detta handlar inte om att ge upp principer. Det handlar om att minska risken för missförstånd, minska risken för eskalation och återupprätta Sveriges strategiska handlingsfrihet. Jag började dokumentera mina analyser offentligt den 31 maj 2019 genom Enade Sveriges Facebook-sida. Jag fortsatte genom TikTok från den 10 januari 2023. Jag gjorde det eftersom jag insåg att Sverige stod inför ett historiskt vägval.
Det vägvalet har nu gjorts. Sverige har lämnat sin historiska position som militärt alliansfri buffertstat och blivit en integrerad del av en ny säkerhetsstruktur. Detta är en realitet. Men framtiden avgörs av de beslut som fattas härifrån. Ur mitt perspektiv är det enda långsiktigt hållbara sättet att säkerställa Sveriges säkerhet inte enbart militär integration, utan en kombination av försvarsförmåga, strategisk självständighet och direkt diplomati. Sveriges styrka har historiskt legat i dess förmåga att tala med alla parter. Att återupprätta denna förmåga kan bli avgörande för Sveriges framtid i den nya säkerhetspolitiska verklighet som nu har tagit form.
2026-02-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!