De senaste dagarna har världen fått två olika bilder av relationen mellan USA och Iran.
Å ena sidan talar USA:s president Donald Trump om ”väldigt bra samtal” och en möjlig överenskommelse. Å andra sidan inför Washington samtidigt nya sanktioner mot iranska aktörer – bara timmar efter att samtalen avslutats.
Detta väcker en central fråga: är diplomatin ett verkligt försök till avspänning, eller en del av en bredare strategi där dialog och press används parallellt?
Positiva signaler från Oman
Samtalen mellan USA och Iran ägde rum i Omans huvudstad Muskat, där Oman agerade mellanhand. Både amerikanska och iranska företrädare beskrev mötet som en positiv början.
President Trump sade efter mötet att Iran ”verkar väldigt gärna vilja nå en överenskommelse”. Även Irans utrikesminister Abbas Araghchi kallade samtalen en ”bra start” och betonade vikten av fortsatt dialog.
Denna typ av uttalanden signalerar åtminstone en formell vilja att hålla diplomatiska kanaler öppna, trots den djupa misstron som byggts upp under många år.
Sanktioner införs direkt efter samtalen
Samtidigt som diplomatiska signaler sändes ut offentliggjorde USA:s utrikesdepartement en ny sanktionsrunda mot iranska företag, individer och fartyg kopplade till landets olje- och petrokemiska sektor.
Sanktionerna presenterades som en del av den så kallade ”maximum pressure”-strategin, vars syfte är att ekonomiskt begränsa Irans handlingsutrymme.
Ur iranskt perspektiv skapar detta ett motsägelsefullt läge. Samtal förs, men trycket ökar samtidigt.
Detta understryker att diplomati i dagens geopolitiska klimat sällan sker isolerat från andra maktmedel.
Diplomati och press – två verktyg samtidigt
Historiskt har relationen mellan USA och Iran präglats av just denna parallella dynamik.
Dialog har ofta förts samtidigt som ekonomiska sanktioner och militär närvaro har upprätthållits. Detta innebär att förhandlingar inte nödvändigtvis signalerar en minskning av strategiskt tryck, utan kan vara en del av ett bredare försök att påverka motpartens beslut.
Iran har konsekvent hävdat att dess kärnenergiprogram är fredligt. Samtidigt har USA och dess allierade uttryckt oro över programmets omfattning och potentiella militära dimensioner.
Misstron mellan parterna är djup och har byggts upp under flera decennier.
Ett skört men viktigt ögonblick
Det faktum att samtal överhuvudtaget äger rum är i sig betydelsefullt. Diplomati kräver kommunikationskanaler, även mellan aktörer som saknar förtroende för varandra.
Samtidigt visar de samtidiga sanktionerna att den strategiska konkurrensen fortsätter.
Detta innebär att de pågående kontakterna inte nödvändigtvis markerar slutet på konflikten, utan snarare en fas där diplomati och maktpolitik existerar sida vid sida.
Vad som står på spel
Utvecklingen kommer att få konsekvenser långt utanför regionen.
Ett avtal skulle kunna minska spänningarna och bidra till stabilitet. Ett misslyckande riskerar att förstärka motsättningarna och fördjupa den redan instabila säkerhetssituationen i Mellanöstern.
I en värld präglad av ökande geopolitisk konkurrens blir diplomati inte ett tecken på svaghet – utan ett av få verktyg som finns kvar för att undvika ytterligare eskalation.
Frågan är inte bara vad som sägs vid förhandlingsbordet, utan vilka handlingar som följer efteråt.
2026-02-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-om-samtalen-med-iran-valdigt-bra
https://www.rt.com/news/592345-us-new-sanctions-iran-talks/
https://www.rt.com/news/592330-us-military-option-iran-analysis/
https://www.rt.com/news/592301-us-hit-pause-iran-analysis/