Enade Sverige – Barnen som systemindikator, krigets finansialisering och vad som händer när diplomatin blir politiskt otillåten
Bo Jonsson – 1 februari 2026
Vecka 5 kan sammanfattas som en vecka där framtiden blir den tydligaste stridslinjen. Inte bara i form av geopolitik, utan i form av hur staten och systemet behandlar barn, hur Europa hanterar diplomati, och hur krig och upprustning börjar organiseras som finansiell infrastruktur. Det är lätt att se veckans frågor som separata: straffbarhetsålder, barn i gäng, Ukrainakriget, Iran, NATO:s planerade försvarsbank, folkomröstningar som aldrig hölls, kulturens trötthet och atomisering. Men när man lägger dem bredvid varandra framträder en gemensam systemlogik: 1) När systemet blir stressat försöker det vinna tid genom förenkling (snabba juridiska lösningar, symboliska markeringar, ritualiserad blockpolitik). 2) När diplomati upplevs som “fel signal” ersätts den av klassificering, utestängning och hotretorik. 3) När upprustning får egen finansieringsapparat börjar konflikten bli en struktur – inte ett misslyckande. Den övergripande frågan blir därför: Vad händer med ett samhälle – och med små staters säkerhet – när framtiden hanteras som en budgetpost, ett narrativ och ett undantagstillstånd?
- Barnen som systemindikator – kriminalitetens och politikens stresstest
Veckans text om att inte sätta 13-åringar i fängelse, utan i stället fastställa skuld och straffvärde men frysa verkställigheten tills myndighetsålder, pekar på något principiellt viktigt. En rättsstat består av flera funktioner som lätt blandas ihop när trycket är högt: skydd av samhället, fastställande av skuld och verkställighet av straff. När allt pressas in i “fängelse” som universalverktyg är det ofta ett tecken på systemstress, inte styrka. Den alternativa modellen tar bort gängens incitament (“barn kommer undan”) utan att staten behöver börja kalla barn för vuxna när det passar politiskt. När barn börjar behandlas som utbytbara instrument – av gäng och av staten – har systemet börjat tappa sin viktigaste kompass: framtidsansvaret. - Kriget sipprar ner i barnens vardag – social friktion som säkerhetssignal
Händelsen där min son får frågan “vilken sida håller du på – Ukraina eller Ryssland?” är liten i ytan men stor som indikator. Den visar hur blocklogik inte stannar i TV-soffor och ledartexter, utan kan börja påverka barns vänskap, föräldrars beteende och lokalsamhällets mikromiljö. Det viktiga är att hålla två tankar samtidigt: empati för människor som bär kriget nära, och gränsdragning – vuxnas konflikt ska inte bli barns identitetstest. När geopolitik blir ett socialt lojalitetstest i skolmiljö och vänskap är det ett tecken på att informationsmiljön inte längre är “debatt” – den börjar bli social kontroll. - Sverige: demokratiskt glapp och irreversibla beslut
Jämförelsen mellan folkomröstningen om euron 2003 och avsaknaden av folkomröstning om NATO och DCA pekar mot ett återkommande mönster: vissa beslut betraktas som för stora för folket, men ändå för små för en direkt legitimitetsprocess. Det går att vara juridiskt korrekt och samtidigt bygga ett demokratiskt glapp. Och den typen av glapp är farlig i små stater, eftersom legitimitet inte bara är känsla – det är stabilitet. I den här diskussionen är två faktum centrala: Sveriges stöd till Ukraina har nått nivåer som binder resurser på lång sikt, och DCA-avtalet förändrar hur svenskt territorium uppfattas och planeras militärt. När åtaganden blir långsiktiga och svåråterkalleliga, men tas utan direkt folklig förankring, byggs en latent instabilitet som kan explodera först senare – ofta när krisen redan är här. - Diplomatin krymper – och klassificering tar över
Utvecklingen kring Iran illustrerar en återkommande modern mekanism: när diplomatin blir politiskt kostsam ersätts den av etiketter. Terrorlistning av en suverän stats reguljära försvarsstyrka är ett strukturellt steg som skapar juridiska låsningar, ökar risken för spegelsvar och minskar förhandlingsutrymme. Det systemiskt intressanta är därför mindre Iran som enskild fråga och mer vad det säger om Europas arbetssätt: kommunikationslinjer kapas och konflikt hanteras via klassificering. När samtal ersätts av klassificering ökar risken att varje incident tolkas maximalistiskt. Det gör små stater mer utsatta, eftersom de får mindre utrymme att manövrera när blocken hårdnar. - Krigets finansialisering – försvarsbanken som struktur, inte rubrik
Uppgifterna om en planerad försvarsbank med målbild 2027 bör läsas som system, inte som detalj. Om upprustning får en egen finansieringsstruktur som “underlättar” utgifter, och om privat kapital och kreditlogik kopplas närmare försvarsindustrin, flyttas konflikt från politisk händelse till ekonomisk basfunktion. Då uppstår en farlig tröghet: det blir svårare att politiskt backa, eftersom apparaten i sig är byggd för att fortsätta. När krig förbereds som finansarkitektur riskerar spänning och upprustning att normaliseras, inte som undantag, utan som standard. - Atomisering och framtidsvilja – när samhället blir kallare
Texten om sexets tystnad och födelsetalen fungerar som en inrikes indikator på samma sak som geopolitiken visar i utrikes: framtidstro och stabilitet minskar. Den typen av observationer kan framstå som kulturella, men de är också samhällsbärande. Samhällen med låg tillit, hög stress och låg reproduktion får mindre motståndskraft. Ett system som gör människor tröttare, mer ensamma och mer riskundvikande blir på sikt lättare att administrera, men svårare att rädda. - Veckans återkommande mönster
Fyra rörelser återkommer tydligt i vecka 5: barnen dyker upp som systemets tydligaste indikator i kriminalpolitik och social friktion, demokratisk legitimitet blir den tysta bristvaran i stora och irreversibla beslut, diplomati krymper när utestängning och klassificering tar över, och upprustning går från politik till struktur genom finansiell institutionalisering. - Samlad bedömning – vecka 5, 2026
Vecka 5 visar att systemet inte bara förändras. Det härdar. Och när system härdar gör det ofta två saker: det förenklar juridik och politik för att vinna tid, och det bygger strukturer som gör kursändring svårare senare. För Enade Sverige blir linjen därför extra tydlig och konsekvent: skydda samhället utan att offra rättsstatens inre logik, diplomati som verktyg även när den är impopulär, folklig förankring i irreversibla vägval, och motstånd mot att göra konflikt till permanent finansiellt projekt. Små stater måste tänka kallare än stormakter – annars blir de spelplan, inte aktör.
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!